DÖDEN. I veckans krönika funderar Lars Thulin över varför många, även journalister, verkar ha så svårt för att tala om döden. 

Bara två saker är helt säkra i livet. Att vi måste betala skatt och att vi ska dö.

Denna lätt fjantiga sentens är ändå omöjlig att avfärda som lögn. Hur mycket skatt vi betalar kan vi till viss del avgöra. Ofta beroende på vårt samvete. När vi ska dö kan vi kanske i någon mån bestämma beroende på livsstil och val av vård. Men att vi ska göra det kan vi aldrig undkomma.

För två sekler sedan var medellivslängden i Sverige 44 år för män och 47 år för kvinnor. Drygt hälften av idag. Räknat på hela världen beräknas att hälften då dog före 15 års ålder. Döden var en ständig realitet. På många sätt.

Hönorna nackades på huggkubben, grisens skrik i dödsångest hördes när den slaktades till jul. När jakthunden inte orkade längre svalde en sorgsen husse en sup och tog med sig sin arbetskamrat och gevär ut i skogen för sista gången. Människor dog hemma och liket låg kvar i kammaren ett tag så att alla kunde vaka och ta farväl.

I dag flyttas slakten till anonyma industrier som nästan ingen vill veta av. Hundar lämnas in för avlivning. Att vi själva en gång går över till andra sidan ses närmast som ett pinsamt misslyckande där vi själva och läkevetenskapen ”förlorat kampen”. Men kan man rent logiskt förlora kampen mot något förutbestämt och oundvikligt?

Men tankefiguren att förlora kampen mot döden är stark. Och flyttar in i vårt språkbruk. Ordet för vad som händer när en ålderstigen person drabbas av en svår sjukdom som inte går att bota, det är död. Fast det får uppenbarligen inte sägas.

Är det skamligt att dö?

Den 27 augusti i år blev det nästan parodiskt uppenbart då morgonstudion i SVT (3 timmar och 53 minuter in i programmet) hade ett inslag om att kung Harald i Norge låg på sitt yttersta. Alla yttre tecken fanns: hans höga ålder, 89 år, att hans hälsa sviktat betänkligt länge, att hovet talade om att läget var ytterst allvarligt, att hans närmaste släppte allt för att vara vid hans sjukbädd.

Det behövdes inte fem års utbildning på läkarlinjen för att förstå vad som snart skulle hända. Död. Men de närvarande i studion, verkade inte förstå. Två journalister intervjuade en tredje. Frågan löd hur man skulle tolka de tecken jag nyss räknat upp. Svaret var att man skulle tolka det som att läget var allvarligt!

Krävs det tre år på journalisthögskolan för att nå den slutsatsen?

Döden blev elefanten i rummet

De imbecilla frågorna malde på. En var hur man skulle tolka att de närmaste nu avbröt alla engagemang för att vara med kung Harald. Svaret att man skulle tolka det som att de rensade sina åtaganden för att vara där.

Verkligen.

Så malde de på i ett par närmast outhärdliga minuter. Det enda ord som inte användes i den ordsallad och floskelparad som trycktes fram, var det adekvata. Ordet dö. Att kungen med största sannolikhet låg på sitt yttersta och att han, givet tillgängliga fakta, skulle dö. Som alla gör förr eller senare. (Kung Harald dog mindre än ett dygn efter detta inslag)

Döden blev elefanten i rummet. Alla såg den, visste att den skulle inträffa. Ingen vågade prata om det. Ingen tog ordet död i sin mun. Varför? Är det skamligt att dö?

Religiösa föreställningar om döden

I en upplyst epok som präglas av tron på naturvetenskapen, kan många av oss le lite överseende åt de religiösa föreställningarna om döden. Om himmelriket, sälla jaktmarker, själavandring, etcetera. Men frågan är om dessa romantiska och trösterika tankar ändå inte behövs. Måhända är de bättre än den elefanten-i-rummet-version som SVT bjöd oss på 27 augusti.

För med en till synes naiv religiös tro kan vi ändå stå ut med det som vår hjärna inte är byggd för att förstå – evigheten. Därmed ducka för de helt logiska frågorna som vi aldrig får svar på: var fanns jag innan pappas spermie hälsade på mammas ägg? Var finns jag efter att jag har dött?

Alternativa sätt att se på döden

Att läsa dödsannonser är spännande. När jag gör det, samt ser gravstenar, räknar jag blixtsnabbt ut hur gammal personen blev. De är en besatthet hos mig. Är personen yngre, fylls jag av sorg och tung medvetenhet om livets förgänglighet. Att jag lever på lånad tid jämfört med personen i annonsen eller under stenen.

Det finns andra sätt att se det. En gång intervjuade jag en åldrad näringslivshöjdare. Jag frågade försiktigt om hur han såg på sin ålder och att så många tidigare kolleger dött. Var det inte tungt? Svaret var humoristiskt och trösterikt:

– Tvärtom, ser jag att någon yngre gått bort tänker jag: wow, den snubben vann jag över. Sedan hämtar jag en ny kopp kaffe.

Många dödsannonser fylls av ord om outsäglig sorg och saknad, ibland finns nästan en ton av ilska med i ord och verser.

Som sörjande är det lätt att instämma i detta. Jag skulle kanske skriva samma sak om en kär närstående som dött. Fast en sådan text skrivs helt för de sörjande. Inte med tanke på den döda och vad hen kanske ville skulle bli eftermälet. Men några gånger har jag sett annonser med varianter på: ”Jag är tacksam för ett långt och rikt liv. Jag är nöjd”. Eller: ”Sörj inte att jag är död, gläds över att jag levt.”

Den typen av fraser kan vara trösterika och hjälpa de efterlevande. Måhända mer än ord om bottenlös sorg.

The post Döden ‒ är det tabu att tala om den? first appeared on Opulens.

JULFIRANDE. ”Det har i efterhand blivit just den jul vi minns bäst och ur vilken vi kan ösa tankar om andlighet, skörhet och tacksamhet.” Jesper Nordström minns en jul som inte blev som alla andra jular.

Nu har väl de flesta av oss ätit sig allt närmare en kärlsjukdom igen. Tillåt mig axla Grinchen-manteln, hytta med käppen och påtala att vår tids jul- och nyårsfirande har ytterst lite att göra med ifyllande av Exceldokument och luftkonditionerade kontor. Det vill säga att det faktiskt krockar med både sans och förnuft.

Och apropå det moderns livets förhållande till julen kan man undra om det en slump att vår moderna jul är en konstruktion från det sena 1800-talet? Som om den tidens ofattbara acceleration med tunnelbanor, ånglok, experiment med flygmaskiner, kallt elektriskt ljus i stället för gaslyktor måste motas lite med levande ljus och gran.

På frågan om varför Oscar Wilde, som den fräna och kvicka satiriker han var, vurmade för kyrkan svarade han såklart aforistiskt att ”i vår upplysta tid har vi inte råd att förlora ytterligare ett mysterium”.

Mammas närmaste vän låg för döden i skelettcancer.

I och med vårt glöggindränkta och sockerstinna julfirande har mysteriet svårt att göra sig gällande. I alla fall om vi avser en viss ödmjukande och överväldigande upplevelse av hur tillvarons förunderliga immanens går rakt genom huden.

Den sortens upplevelse kom till oss Nordströmare i överflöd julen 2018. Mammas närmaste vän låg för döden i skelettcancer. Pappas alla ålderssjukdomar började göra sig gällande. Det syntes att den gamla vithåriga kämpen, med en bakgrund som inkluderade fiske, svartkrutsskytte, segling och att ha byggt en egen bil, inte längre var den Hemingway han alltid identifierat sig med.

Vårt besök på hospis i cancerns slutskede var lika inbjudande som en scen ur ”Chernobyl”; smutsgula tegelväggar, flimrande lysrör och därtill ett obehagligt gröngult sken över firmamentet. Det sistnämnda var ett fenomen som prosaiskt nog visade sig bero på Gunnar Perssons enorma växthus med artificiellt solljus.

Mamma gråter dock inte, hon häver upp ett mörkt bullrande gapskratt i allt detta elände.

Men det slutar inte där. Väl hemma stapplar far i väg med rullatorn till toaletten och hinner inte riktigt ända fram. Äckelmagat svabbande av golv följer och just den här dagen bestämmer sig också spisen, en Electrolux lyxmodell från1976, för att ge upp. Mamma gråter dock inte, hon häver upp ett mörkt bullrande gapskratt i allt detta elände.

Där i bristen och de akuta problemen föds den verkliga krisen och skörheten som blir prerekvisit för en jul i sant empatisk kristen anda. Mammas vän är som nämnts döende. Pappas morgonrock luktar verkligen, minst sagt, illa. Det blir, av förklarliga skäl, ingen varm mat denna julafton. Den hulda modern serverar därför råkost i något slags vag jultappning: strimlad rödkål, majonnäs, mandarinklyftor, kanel.

Där sitter vi så med varsin kall men nyttig tallrik med något slags tyst fundering: ”Alltså vad är det här egentligen?”

Det har i efterhand blivit just den jul vi minns bäst och ur vilken vi kan ösa tankar om andlighet, skörhet och tacksamhet. De stora julbordsexcesserna och friktionsfria jular som kommit och gått i ett pärlband har vi däremot svårt för att skilja från varandra.

The post Jesper Nordström: ”Den jul vi minns bäst” first appeared on Opulens.

PROSA. Anna Remmets har läst Magnus Västerbros “Den svarta boken: Små berättelser om död och förvandling” och konstaterar att hon njöt av åkturen genom mörkret.

Den svarta boken: Små berättelser om död och förvandling
av Magnus Västerbro
Albert Bonniers förlag

På den svartvita omslagsbilden av 1500-talskonstnären Agostino Veneziano drar en hord av mer eller mindre oidentifierbara monstrositeter fram. Den barocka stilen, där alla kroppar vrider sig i onaturliga vinklar förstärker det kusliga och bisarra.

Det är ett synnerligen väl valt omslag för journalisten och författaren Magnus Västerbros (vad jag kan se) första skönlitterära bok.

Den svarta boken är en samling texter, en del med fiktiva eller historiska förlagor, andra rena fantasier, som på olika sätt kretsar kring död och fasa. Västerbro har tidigare skrivit hyllade historiska böcker om bland annat svält, pest och vålnader, så detta är välkänd mark för honom.

The post En liten godispåse av mörker first appeared on Opulens.