PSYKISK OHÄLSA.”Jag tänker att den skam vi bär, i förhållande till vårt mående, är symptom på en omgivning som överger oss när våra kroppar skriker efter förståelse, omsorg, förändring”, skriver Anna Sanvaresa.

Det är blickarna hon fångar bäst, fotografen Lene Marie Fossen. Hon säger det själv i dokumentären Självporträtt, att vi måste våga titta in i varandras ögon. Inte vika undan blicken.

Under drygt tjugo år kämpade hon mot sjukdomen anorexi, och i filmen beskriver hon anorexin som ett fängelse eller som att vara i ett brinnande hus och inte hitta ut. Fossen är mest uppmärksammad för sina självporträtt, men hennes porträtt av andra är minst lika starka. Hon pratar om allt ett ansikte bär: känslor, erfarenheter, liv levda med olika förutsättningar, på olika platser (som till exempel barn i flyktingläger). När gallerister pratar om hennes sjukdom blir hon besvärad: Jag är fotograf, konstnär, det är inte min sjukdom som ska stå i fokus, utan smärta och skönhet sida vid sida.

I dokumentären Besatta av rikedom (SVT Play) möter fotografen och filmaren Lauren Greenfield människor som gör vad som helst för framgång, skönhet, pengar. Även här ligger stort fokus på kvinnokroppen och dess transformationer. Fossen ville stanna i sin barnkropp, men berättar också att sjukdomen håller världssmärtan ute. Ilska och sorg som inte får komma fram och välta omkull. Att fastna i något som dämpar ångest. Det Greenfield kommer fram till är att hennes besatthet av fotograferandet liknar människors besatthet av rikedom och skönhet: en sköld mot smärtan i att vara människa i en värld där en pressas till prestation, resultat, och där tempot är så högt och där närheten till andra blir ett hot mot den egna jaguppfattningen.

Greenfield fotograferade en före detta modell som utvecklade anorexi och självmutilation för att hon inte ville vara en produkt för andra att använda och missbruka. För henne var det ett sätt att äga sig själv. Jag känner igen mig i det från min tid som anorektiker. Jag ville inte bli objektifierad. Ville inte vara kvinna. Ville inte vara någonting. Min farliga sjukdom, att bli inlåst på en avdelning, gav mig en vila, en frizon, det var lättare att stå ut med mig själv genom att inte behöva medverka i världen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I Besatta av rikedom berättar kvinnor om deras skönhetsoperationer och en kvinna säger att hon gjorde sin totala omformning av kroppen för att visa sin dotter att hon var stark och tog egna beslut. Hon hatade hur kroppen såg ut efter förlossningen, och såg sig själv som en förebild när hon genomgick operationerna. Det är klart att det kan tyckas skevt. Och mamman förlorade sig i en spiral av desperation och skulder, medan hennes dotter blev allt mer deprimerad. Men det går inte att lägga det på individen. Vi människor strävar efter lycka men går konstant vilse, eftersom det brutalkapitalistiska samhälle vi lever i är just det fängelse eller det brinnande hus som Lene Marie pratar om. För att vara något värda i det samhällets ögon, så ska allt naturligt – som åldrande – utrotas.

Innan jag såg Självporträtt (som går att se på Cineasterna) hörde en släkting av sig och var arg över en text jag publicerat, som handlade om övergrepp jag varit med om, min anorexi, och de val vi inte alltid kan göra. Hen anser att jag fläker ut mig själv och andra, och ser det som respektlöst och uppmärksamhetssökande. Fossen porträtterade inte sjukdom och utsatthet för att få sympatier eller för att visa upp sig själv. Hon ville att människor ska reflektera över smärta och bli bättre på att tala om den, inte stänga den inne, döva. Hon säger: ”Jag tror att alla egentligen bara vill ha det bra. Men så hamnar vi fel, för att vi inte klarar av att hantera livet. Livet är ju egentligen en helt underbar, gåtfull gåva vi får, men så klarar vi inte av att leva det.” Jag skulle vilja tillägga att det handlar inte om att vi inte klarar av livet, det är livet som inte klarar av oss, eftersom livet dikteras av orimliga krav som särskilt drabbar kvinnokroppar.

Lene Marie Fossen dog när hon var 33 år, hennes kropp orkade inte mer. Jag minns min skelettkropp i sjukhuskorridoren, och jag märker min kritiska blick i spegeln som reflekterar en syn på vad värde är i ett kapitalistiskt samhälle. Lene Marie sa att hon skämdes för sin anorexi eftersom ätstörningar ses som något bortskämt: bara är att skärpa sig och börja äta, bli normal. Lauren Greenfield säger att psykisk ohälsa, olika diagnoser, olika former av beroenden, speglar den samtid vi lever i. Jag tänker att den skam vi bär, i förhållande till vårt mående, är symptom på en omgivning som överger oss när våra kroppar skriker efter förståelse, omsorg, förändring. Vi ropar efter frihet från omöjliga normer och ideal.

The post Om kroppen som vara och som konst first appeared on Opulens.

SELFIES. “Det är inte selfie-ögonblicksporträttet som bild som är mest intressant, utan att det blivit en så allmänt utbredd företeelse. Det blir fenomenet, i första hand, som har störst poetiskt innehåll”, skriver Ida Thunström.

Det gömmer sig något tänkvärt, eller en romantisk underton, i varenda företeelse och föremål vi har omkring oss. Har man tid att verkligen se efter kan ett nytt verktyg eller fenomen därför bli till en guldgruva av kreativ potential. Varje detalj av verkligheten kan bli till en symbolisk berättelse. Konstnärer har alltid sökt efter nya vägar att uttrycka sig, och i varje ny teknik gömmer sig också ett konstnärligt verktyg som en mer eller mindre latent möjlighet.

Jag kommer att tänka på hur Saatchi Gallery utlyste tävlingen #SaatchiSelfie, där allmänheten uppmanades att skicka in konstverk i form av selfies. Bilderna visades sedan vid sidan av olika självporträtt ur konsthistorien i utställningen From Selfie to Self expression (pågick april och maj i år). Den första utställningen någonsin att undersöka selfien i en grundlig historisk kontext.

Det är enkelt att se kopplingen. Genom att placera selfies i detta sammanhang väcker man givetvis vissa konsthistoriska frågor, men framför allt föreslår utställningen att vi med vår ”selfiemani” sysslar med samma saker som konstnärer gjort i alla tider. På ett individuellt plan. Men kanske är sammankopplingen lite väl självklar? Aktualiserar Saatchi Gallery verkligen en tidlös vilja hos oss människor att visa upp oss själva?

Under perioden kring förra sekelskiftet fick självporträttet en ny, betydligt mer introspektiv roll. Kanske var det då vi på allvar började se motivet som en specifik företeelse, fristående från andra motiv. Hursomhelst ledde det till att vi idag tenderar att se alla självporträtt som någonsin gjorts genom självutforskandets glasögon. Det blir lite missvisande, eftersom det i själva verket ofta bara handlat om lättåtkomligheten i den egna spegelbilden som modell. Rembrandt van Rijns olika självporträtt, till exempel, är utan tvekan uttrycksfulla, men vi ska komma ihåg att han, då han målade dem med stor säkerhet, intresserade sig främst för hur ljuset föll på honom i rummet. Vi är ganska bra på att se det vi vill se, men faktum är att självporträtt, rent historiskt, sällan gjordes med avsikten att någon annan skulle se dem.

Allt vi gör just nu är inte universellt och evigt, Selfien är ett av de tydligaste exemplen på vår självfixerade, tämligen narcissistiska samtid. Som koncept är det en bra bild av sig själv, så att säga, och en sluten betydelsecirkel, där materialet kommenterar sig självt klart och tydligt. Fint så, men ligger det då ens i selfien som bild alls en möjlighet att sträcka sig vidare och nå en mer komplex ifrågasättning av vår upplevelse av oss själva och världen omkring oss?

Det är inte selfie-ögonblicksporträttet som bild som är mest intressant, utan att det blivit en så allmänt utbredd företeelse. Det blir fenomenet, i första hand, som har störst poetiskt innehåll. Behållningen är inte den enskilda selfiens berättelse, utan snarare det faktum att de alla uttrycker samma sak: en fråga, en undran, ett försök att förstå. Det blir lite vackert, men samtidigt ganska sorgset.

Ofta är det en konstnärs inre kamp som bäst lyckas ge form åt samhällets mest grundläggande sjukdomar, men nu verkar det som att det plötsligt blivit tvärtom. Visst finns det en frihetstanke, rent teoretiskt, i att tillåta våra mest primitiva drifter härja fritt i samhället, något lockande med ett frosseri i att vara människa utan att känna några skyldigheter inför att ha eftertanke.

Svårt dock att avgöra huruvida det rör sig om frihet, eller om en resignation inför förlusten av en kollektiv identitet. Selfies framstår mest som en enda stor skrikande fråga. Ett förtvivlat sökande efter vilka vi är, inte den uppvisning av vilka vi vill vara, som man skulle kunna tänka sig. Kan man ens göra en bild av den man vill vara, utan att istället skildra den man är idag?

Ska nämnas då, att #SaatchiSelfie tävlingen genomfördes i samarbete med storföretaget Huawei. De vars verk valdes ut som de tio bästa, fick varsin smartphone. Så kan det gå. Kanske inte ett självporträtt, men en mycket bra bild av nutiden.

Alla artiklar av Ida Thunström

The post Ett förtvivlat sökande efter oss själva first appeared on Opulens.