PROSA. Crister Enander berättar om sitt första möte med Lars Forssell och dennes hustru Kerstin. Detta möte kom att leda till en lång vänskap. Men det började med en ”spökdiné”.

SPÖKDINÉ

Jag var bjuden på vad som visade sig vara en spökdiné.

Ute i trappen rättade jag till skjortan och kavajen.

Ringde på ringklockan.

Detta var på Wivalliusgatan sjutton. På brevlådeinkastet stod: “Forssell”.

Mitt första besök. Och nog var jag ung, och nog var jag nervös.

Utanför porten hade jag rökt en cigarett, försökte lugna mina nerver.

Dörren öppnas av en kort mycket vacker kvinna som log emot mig. Det var Kerstin. Håret var vitt, ögonen glittrande och aningen roade.

In klev, över tröskeln, en lång drasut.

Rocken hängde jag av mig vid hatthyllan.

“Brunt eller vitt?!” sade Kerstin, och jag fattade ingenting.

Så jag fick förklarat. Whisky eller vodka.

“Vitt”, svarade jag och började gå mot sorlet av röster. Vitt mot det stora rummet som helt dominerande lägenheten.

Till höger flygeln, där Lars Forssell klinkat fram toner till orden i sina många visor och andra texter.

I den lilla soffan rakt fram, och vad som kom att bli rakt framför mig på andra sidan det låga bordet, satt i ena hörnet Ewa Fröling och i det andra Thommy Berggren. Ewa markerade tydligt genom kroppsspråk att med den där mannen har jag ingenting att göra.

På bordet stod enkelt tilltugg. Salta pinnar, goda nötter och Kerstin goda inlagda vitlöksklyftor (oerhört beroendeframkallande).

Tror att jag kvickt drack ett litet glas vodka, det var god vodka från Polen gissar jag. God eftersmak.

Snett till höger intill flygeln sätt Lars. Han hade uppsikt över alla bjudna gäster.

Bakom mig, också till höger på andra sidan av flygeln satt Carl-Axel Dominique och hustrun Monica – två människor som jag kom att lära känna och tycka mycket om. Särskilt Carl-Axel – något klaffade, stämde, mellan oss när vi sedermera kom att samarbeta med texter och toner.

Vem som satt bredvid mig till vänster har jag genant nog glömt.

Ha nu ingen tvekan. Lars Forssell hade tänkt igenom vad han iscensatt, en aning diaboliskt och med några droppar humor och förväntan.

I grunden var det en prövning, inget stålbad. Nej, ett test.

Av vilket virke var han gjord av den unge mannen med vass penna och uppenbart utan oro och rädsla?

Många, på tok för många, unga skribenter saknade två saker: bildning och mod. Lars Forssell var rätt rejält trött på dem. Lovande men tråkiga, karriärister utan eftertanke och utan egna åsikter. Så att säga utan riktning och i avsaknad av intellektuell hållning.

Irrande bloss i natten, aldrig någon att hålla i handen, trista typer. Där satt jag nu, ett oprövat kort. Nyligen hade jag envist, fått Lars Forssell att skriva en lång essä och tillika ett elegant inlägg i några märkliga debatter på landets större kultursidor. Lars Forssell hade läst, tänkt, vridit och vänt på inlägg och artiklar. Tror att han, som jag numera år 2025, tänkt: varför måste de, igen och igen, uppfinna hjulet på nytt?

Ewa Fröling var smärtsamt vacker. Det var inte Thommy Berggren. Håret såg ut som om han kletat det fullt med gammal svart skokräm. Ful blänkande svärta.

Nu stirrade han på mig. Ögonen var som kulhål i vitpudrat ansikte. Inte olikt Karen Blixen på sin ålders höst.

Vid vilken tid var Berggren teaterdirektör? Gubevars. Egentligen var han städslad som regissör på en privatteater och egentligen bryr jag mig inte. Men det går inte att avstå ifrån att stirra tillbaka. Utan att darra, utan ens den minsta ilning, tröttnar jag. Det går fort, överrumplande fort. Thommy Berggrens ögon är totalt tömda på innehåll, livlösa som flipperkulor som blivit svarta av åren som passerat, oxidering och tristess.

Efter att ha sagt något elakt, jag tror att jag använde ord från en artikel jag skrivit, ord om att Thommy Berggren är svensk film och teater mest begåvade stirrare. Och ja, han har obegripligt nog stirrat sig fram till en lysande karriär.

Men där jag sitter och tittar på Ewa Fröling och Thommy Berggren inser jag att Thommy Berggren är alkoholist. Han kan inte hantera livet, spriten och kvinnorna, sitt arbete som skådespelare och regissör.

Ska jag känna medlidande när han börjar gå till anfall? Orden missar. De faller i golvet som trist snöblask.

Alla viker undan med blicken.

Paret Dominique pratar med varandra, försöker fånga Lars Forssells uppmärksamhet. Det går inte så bra, Lars vill titta på Thommy Berggren. Notera hans agerande.

Det blir pinsamt. Han försöker resa sig, det går bra. Han vill lägga handen på Ewa Fröling, hon viftar ilsket bort den.

Ute i hallen får han hjälp av Kerstin. Det låter som om han faller in bland ytterkläderna, galgar ramlar ner.

Ytterdörren stängs bakom honom, taxidörren slår igen. Bilen far i väg i natten.

Jag tänder en cigarett, det gör även Lars Forssell.

Samtalet trevar i gång

Jag känner av alkoholen, och jag frågar Kerstin om det finns något mer matigt att äta. Jag reser mig och går ut i det lilla köket, som jag kom att uppskatta så mycket. Brer mig två smörgåsar, sätter mig vid köksbordet och äter.

Där börjar en långvarig vänskap med Lars och Kerstin Forssell som kom att betyda mycket för mig.

The post Crister Enander: ”Spökdiné” first appeared on Opulens.

PROSA. Bo Bjelvehammar har läst ”Vardagar 12” av Ulf Lundell. Han konstaterar att författaren fortfarande skriver bra, men att ett stillastående kastar en skugga över textraderna.

Vardagar 12 av Ulf Lundell
Wahlström & Widstrand

Det är aningen mera vemodiga tongångar i Ulf Lundells nya del i sviten med dagboksprosa. I ”Vardagar 12” äger han fortfarande språket och därmed en god formuleringsförmåga.

Det måste dock sägas att raderna alltför ofta flyter trögt. Det är uppenbart så att författaren börjar känna sig färdig med livet. Lundell tycks inte ha någonting att se fram emot.

Med andra ord känns det som att allt nu är gjort. Dessutom så finns det hinder överallt. Detta framstår närmast som en sorts blockering. Ett stillastående infinner sig och kastar en skugga över textraderna. Ulf Lundell känner sig utanför på något vis, som en ensling.

Lundells liv efter 75-årsdagen

Inte sällan är det tal om att ha inträtt i en spöklik ålder. Författaren har nyss fyllt 75 år och dagboken sträcker sig från mitten av november 2024 till slutet av mars 2025.

Väderleken är det mest omskrivna – det handlar ofta om regn, blåst, dis och duggregn. Det framstår som både nedslående och beckettskt tröstlöst.

Intresset för väderlekar är påtagligt stort. Särskilt är det ett frosseri i det väder som påminner om en enda stor grå depression.

Men Ulf Lundell är ändå uppmärksam på förändringar och växlingar i vardagen. Han hör gransångaren och han ser kungsfågeln. Därtill så ser och hör han när grannen tar rapsen. Han noterar att nässlorna blommar och betraktar tistlarna med sina dunhuvuden.

Begränsat socialt umgänge

Det framgår tydligt att Ulf Lundell inte har några påtagliga behov av socialt umgänge. Dock pratar han med folk som han möter i Parken, även om kallprat inte är hans starkaste gren. Men han vill höra andra personers synpunkter på både det ena och det andra i vardagen.

Som de flesta andra har Lundell ett stort intresse både för väderlekar och krämpor, relaterade till ålder. Ryggbesvär är ett kärt ämne att diskutera. Det beror på hans egna besvär och den mängd av terapier, som marknaden erbjuder.

Men det som plågar honom mest är att det går så förbannat trögt med skrivandet av musik. Ofta talar han om en ny turné, men det verkar inte bli av. Trots att han ändå känner att allt inte är helt färdigt eller fullbordat.

En kvinna i Lundells liv

Som under de senaste åren finns det även nu en kvinna i Ulf Lundells liv. I boken med benämningen N, som står för pr-konsulten Ninna Prage.

Under regelbundna tider lever de tillsammans, men i dagboken från den 25 mars 2025, står det att läsa om att de går skilda vägar.

Ninnas tillhörigheter finns i flyttlådor. Ulf vill ha huset för sig själv, alla veckor på året. Det som tilltalar om honom mest är ensamheten och den medföljande friheten att göra som han vill.

Om han nu vill göra utflykter till Lokalföreningen, Buhres Fisk eller Ica-affären, så kan han själv avgöra och väga alternativen. Det framgår också att när N är i huset, så kretsar extremt mycket kring mat – inhandla, tillreda eller äta ute.

Något saknas i Lundells senaste bok

Ulf Lundell är som vanligt äkta och hudnära i sitt tilltal. Men jag saknar i viss mån den intensiva energin och de franka ställningstagandena i stort och smått, som när han talar om ”nyrika svin” eller ger rådet att Hellmans majonnäs är det bästa märket på marknaden.

The post Ulf Lundells ”Vardagar 12” speglar en solitärs stilla liv first appeared on Opulens.

PROSA. Ivo Holmqvist har med stor behållning läst den finlandssvenske författaren Nalle Valtialas ”Go Williams, Go!”. I boken rekapitulerar Valtiala sin tid som stipendiat i USA på 50-talet

Go Williams, Go! av Nalle Valtiala
Litorale

Läsåret 1956-57 fick den sjuttonårige finlandssvenske ynglingen Nalle Valtiala ett universitetsstipendium till Williams College, ett privat elitinriktat college i Williamstown, Massachusetts i USA. Nu har han, långt om länge och med en lika imponerande som förbluffande minnesgodhet, rekapitulerat vad han hann uppleva både på Williams och under liftande runt USA.

Nalle Valtialas kassa var skral och överfarten som inte ingick ordnade han därför genom att arbeta sig över på ett finländskt fartyg. Han skulle senare komma tillbaka till USA i olika omgångar och doktorera (fast i Helsingfors) på James Fenimore Coopers romaner.

Nalle Valtiala är en flitig författare med ett trettiotal boktitlar. En av de mest kända är ”Nationens hjälte”, hans fiktionalisering av det tragiska historien om paret Lindberghs bortrövade och dödade son. Den kom i en stor upplaga hos Bra Böcker 1986. Därtill har han medverkat med en lång rad understreckare i Svenska Dagbladet och skrivit teaterkritik i Nya Argus. Go Williams, Go! är hejaklackens uppmuntrande vrål för hemmalaget vid matcher i amerikansk fotboll, det förstår man redan av det vackra omslaget.

Valtialas minnesgodhet imponerar:

”Något slags delstatsval förestod, olika kandidater skulle väljas till olika poster, vilka kan väl endast intressera en och annan doktorand i dag. Med ett undantag, en man på den yngre sidan, med ett trevligt utseende, klädd i grå kostym och inte i skjortärmarna, lugn och lågmäld, utan yviga gester, idel saklighet. Han hade ett mål i livet. Han ville bli guvernör i The Commonwealth of Massachusetts, då som nu ett demokratiskt fäste. Efteråt fick jag höra att han också blev det. Hans namn var John F. Kennedy.”

Nalle Valtiala har skrivit ner allt i en följd, utan att ta hjälp av brev och annat från den tiden – på slutet har han fogat till en del rättelser, i kortfattade fotnoter.

Williams var ännu inte co-ed och blev samkönat först 1970, så flickor skymtar sparsamt i Valtialas bok, men desto fler sidor ägnas åt bilfärder. Oftast liftade han vilket lätt lät sig göras den gången.

Några år senare fick jag själv tack vare Sverige-Amerika stiftelsen ett liknande stipendium, till Dartmouth College i New Hampshire, ett av New Englands åtta Ivy League-universitet: det året ändrade mitt liv för gott. Också jag såg på nära håll en av tidens berömdheter när jag samman med några få medstudenter åt lunch med Malcolm X – några månader senare sköts han ihjäl i Harlem – men det är en annan historia.

The post Nalle Valtialas minnesgodhet imponerar first appeared on Opulens.

ROMAN. ”’De sovande barnen’ är i sin helhet en mycket läsvärd, skarp debut.” Det skriver Elisabeth Brännström som läst Anthony Passerons självbiografiska roman om en traumatisk familjehistoria.

De sovande barnen av Anthony Passeron
Översättare: Marianne Tufvesson
Albert Bonniers förlag

För några år sedan började den franske gymnasieläraren Anthony Passeron (1981-) intressera sig på allvar för sin familjs historia.

Det var mycket han undrade över och speciellt nyfiken var han på den tystnad som alltid omgivit hans farbror Désirés korta liv.

Allt Anthony Passeron hade till hjälp i sin släktforskning, utöver sina egna rätt bristfälliga minnen, var en samling rullar med privata filmer från åttiotalet och det var på en av rullarna han hittade en sekvens som skulle hjälpa honom att bättre förstå problematiken runt Désiré.

Den korta filmsnutten som spelats in den dag han och hans tvillingbror döptes i sin lilla hemby nära Nice på Franska rivieran visar en grupp uppsluppna, finklädda släktingar. I ett hörn skymtar Désiré och hans fru Brigitte för ett ögonblick förbi. Båda skiljer sig så tydligt från mängden att Anthony omedelbart förstod vilka de var och varför deras relation till resten av familjen hade blivit så sårig och omgiven av tystnad.

Désiré och Brigitte var heroinmissbrukare som drabbats av aids och trots att de inte fyllt trettio när de filmades är det tydligt att de inte har lång tid kvar att leva. Båda liknar skelett; kropparna är avmagrade, deras ansikten är slitna och tänderna trasiga. Inom kort ska båda ligga begravda i tätt tillslutna zinkkistor på byns kyrkogård och deras familjer kommer att tvingas leva med sorgen över sin förlust och dessutom dras med den skam ett fördomsfullt samhälle belastar dem med.

Familjen Passeron hanterade sitt trauma antingen genom tystnad eller genom att blanda bort korten. Désiré nämndes sällan inom familjen Passeron, men alla hade en egen åsikt om hans personlighet och hans liv och död. Anthony Passeron ställde många frågor under barndomen, men svaren var förvirrande och som vuxen bestämde han sig för att försöka reda i den härva av tystnad och halvkvädna visor som omgivit hans farbror.

I den självbiografiska boken De sovande barnen, kommer hans önskan att sätta ord på familjens traumatiska historia till fullt uttryck och han har även lyckats med att utveckla berättelsen till att inte enbart omfatta familjen Passeron och trakten där de levt sina liv under flera generationer. I vartannat kapitel innesluter han också en berättelse om forskningen runt aids-viruset. En forskning som sakta men säkert skulle leda till framställandet av fungerande bromsmediciner och större chanser till överlevnad.    

Den röda tråden i boken, berättelsen om Désiré och Brigittes förfall, tog sin början i slutet av sjuttiotalet då Désirés föräldrar till sin förvåning fick ett vykort från Amsterdam.

Deras äldste son, den förste i den välbeställda och respekterade slakterifamiljen Passeron som tagit studenten och fått ett manschettjobb, hade dragit iväg till Amsterdam. Det hade han gjort på vinst och förlust med pengar han stulit från sin arbetsgivare.

Han återbördades dock snabbt till familjen då hans yngre bror Émil, Anthony Passerons pappa, åkte och hämtade hem honom på sin mammas begäran. Désiré följde snällt med, men ingenting återgick för den skull till det normala. Samtidigt som Désiré återvände hade polisen nämligen börjat hitta ett stort antal av byns ungdomar sovande i gränderna med sprutor hängande från armvecken. Byn hade drabbats av en oväntad svallvåg av drogmissbruk och myndigheterna stod handfallna när barn från välbärgade familjer både stal från sina föräldrar och gjorde inbrott i andra bybors villor och butiker.

Désiré blev en av de ungdomar som låg utslagna på gatorna. Därtill stal han för att underhålla sitt eget och Brigittes heroinberoende. De delade sprutor med byns heroinister och när aids började skörda sina offer smittades både det unga paret och fostret i Brigittes mage, Anthonys kusin Èmiliè, av viruset. Ingen av dem skulle överleva sjukdomen.

I familjen Passeron reagerade familjemedlemmarna mycket olika på sjukdomen och dödsfallet. Désirés far gick helt in i sin egen tystnad medan hans fru ägnade sig åt en ilsken form av förnekelse och åt lögner angående sonens missbruk och svåra sjukdom. Bland annat envisades hon med att Désiré, som var en snygg, välartad pojke från en respektabel familj, varken kunde vara narkoman eller aids-sjuk, trots att alla tecken tydde på motsatsen.

Anthonys pappas åsikt om sin storebror var däremot betydligt mer negativ och en bitterhet sken igenom då han någon gång nämnde brodern. Själv hade han alltid skött sig, ansåg han, men han hade ändå fått betydligt mindre uppmärksamhet än den bortskämde, självdestruktive Désiré som alltid bara ställt till med problem, och som fortsatte störa familjens frid till och med efter sin död.

Anthony Passeron har lyckats utmärkt med det han ursprungligen förutsatte sig; att sätta ord på sin familjs tystnad. Den lite råa, osentimentala, ibland upprörda,  i grunden nervöst känsliga tonen i narrativet om familjen Passerons kamp för att stå ut med sin svåra sorg och sina skamkänslor, ger berättelsen en fin laddning som får den att gripa tag och engagera på riktigt. Dessutom är skildringen av forskningen runt aids-viruset och jakten på ett botemedel intressant i sin egen rätt. Den bidrar med en utmärkt fond till det som drabbade Désiré och hans familj.

De sovande barnen är i sin helhet en mycket läsvärd, skarp debut av en lovande författare som jag hoppas få läsa mer av i framtiden.       

The post Passeron skriver skarpt om traumatisk familjehistoria first appeared on Opulens.

PROSA. I dag kan vi presentera ett utdrag ur vår medarbetare Robert Myhrelds bok ”Ibland är det alltid samma sak.” Boken handlar om bipolär sjukdom och skildrar en allmänpsykiatrisk klinik från insidan.

Akut inlagd på psyket börjar den bipoläre Robert Myhreld skriva dagbok på sociala medier. Följarskaran växer, texterna fördjupas och normalitetens gränser suddas så sakta ut. Efter utskrivningen har Robert sammanställt boken Ibland är det alltid samma sak som publiceras av Widegrens förlag. Opulens kan i dag publicera ett utdrag ur boken.

Men först en kort presentation:

När tankarna skenar och Robert börjar fundera på att köra brödkniven genom underarmen, ja då vet han: det är hög tid att åka in till psykakuten.

Ibland är det alltid samma sak tar oss med innanför dörrarna, till psykets vindlande korridorer och medpatienternas trassliga, trasiga tankegångar. Myhreld öppnar upp sig själv, institutionslivet och sjukdomen. Han berättar samtidigt något väsentligt om livet ”där ute”, om det ”normala” – och den flortunna gränsen däremellan. Roberts text varvar mörker och desperation med humor och stark människokärlek. Han suffleras och tröstas av litterära följeslagare som Emilia Fogelklou, Max Blecher, Gustaf Fröding och E.M. Cioran.

– Jag har fått höra från många med liknande problematik att de är väldigt tacksamma att få läsa, igenkännandet är som en lisa för själen, säger Robert om boken. Men även personer utan erfarenhet av psykisk ohälsa hör av sig med uppskattande ord, att de får en inblick i det här nästan förbjudna reservatet, psyket – i dubbel bemärkelse.

Robert kallar själv verket för ”ett dårhjons marginalanteckningar”, vilket verkligen sätter fingret på berättelsens karaktär: här finns djup sorg, ja rent vansinne, men också en sorts anakronistisk, surrealistisk livsglädje och cynisk humor. Det är en rakt igenom ärlig text.

Roberts hemsida hittar du här: Marginalanteckningar

Ibland är det alltid samma sak är, som tidigare nämnts, utgiven på Widegrens förlag.

Ett dårhjons marginalanteckningar

Föreliggande text är sammanförda anteckningar som först såg dagens ljus i form av en följetong på sociala medier. Lite är putsat, somligt har tagits bort, annat lagts till. På det stora hela är det här sex veckor marginalanteckningar i kronologisk ordning från en allmänpsykiatrisk vårdenhet. Att jag hamnade där kom närmast som en chock eftersom jag faktiskt hade försökt ta mig i kragen och tänka positivt.

Om du som läser detta själv befinner dig i mörkret kan delar av boken vara tunga att läsa. Kom ihåg att det finns hjälp att få om du går i tankar att skada dig själv på något vis. Försök att finna styrka att be om hjälp, för den finns att få. Att det här över huvud taget skrivs bär vittne om det.

»Ljus finns ändå.«
– Emilia Fogelklou

Inskrivning

Efter fyra läkarutlåtanden, en klok och tråddragande psykolog samt sju timmar på psykakuten leds jag av en vänlig vårdare till avdelningen för personer med bipolär sjukdom. Inte första gången jag är här. Även nu utan tvång. Får rum nummer fem. Det är ett singelrum, men där står också en reservsäng med ett blått och lätt transparent plastöverdrag. En bår?

Duschen är slanglös, draperi finns det inget och överlag krävs en del fantasi för att ta livet av sig här. Något jag ändå inte ämnar göra. Det är hur som helst alltid för sent för det, som E.M. Cioran konstaterat, även om jag inte riktigt förstår vad han menar.

Fem minuter in på vistelsen

På en avdelning får man både se och höra somt man inte ser eller hör någon annanstans. Inte i denna koncentration. Jag överhör två patienter:

»Jag skulle till psykiatrin för att få tillåtelse att åka på semester. I stället fick jag tvångsvård.«

Så kan det gå.

Ett brutet ben är ett brutet ben är ett brutet ben, medan en rämnande själ är metafysik som måste kategoriseras. Den här semestern kan ändå bli något. Strax över hundralappen för logi, kost, sällsynt sällskap och fria mediciner.

❦

Han är kvar i personalstyrkan, den numer sju år äldre herren som var här när jag kom hit första gången och sa att allt skulle bli bra.

❦

Sällan erfar jag en så stark kärlek till Människan som här. Det är i svagheten vi framträder som tydligast. Alla runt mig har varit barn. Alla här har lidit orimligt mycket. Många som försökt men inte lyckats komma in här har dött för egen hand. Likaså personer som varit här innan mig. Kanske kommer någon som är här just nu bära hand på sig själv i framtiden. Det finns för få sängar.

❦

Från ett av rummen hörs resignerad skrikgråt från en patient vars liv inte leker. Någon annan förbannar i telefonen de ungdomar som rökt hasch i hennes trappuppgång. Ordagrant:

»Jag punkt är punkt så punkt jävla punkt arg utropstecken.«

Hörlurarna kommer att frälsa mig. Det luktar sur yoghurt i uppehållsrummet.

❦

Fick ett visitkort av en medpatient. Hon handlar med fina drycker, främst import.

❦

Ivan Karamazov hade ändå perspektiv på tillvaron, en viss levnadskunskap:

Vet du vad, jag satt just här och sade till mig själv: även om jag inte tror på livet, även om jag gett upp hoppet om en kär kvinna, gett upp hoppet om en tingens ordning och istället blivit övertygad om att allting bara är ett förvirrat, fördömt och kanske rent satanistiskt kaos och även om jag kommer att få uppleva alla tänkbara fasansfulla besvikelser, som kan drabba en människa – kommer jag ändå att vilja leva, och när jag nu en gång fått smak för den här bägaren, tänker jag inte låta mig ryckas från den, förrän jag tömt den i botten.

Jag får nöja mig med en kaffe med mjölk, fetthalt 3,5 procent, den röda.

❦

Inget stör läslusten lika mycket som ett ej tidsbestämt läkarsamtal.

»De vill berätta om medicinjusteringen.«

Bestämd form. Spännande. Det finns saker jag kommer motsätta mig. Hur ska man säga det utan att framstå som alltför motspänstig, omedgörlig? Maktskillnaden mellan Vetenskapens verkställare och Dårhjonet med sin egen lilla upplevelse. Vi får se vad de tänkt ut. Relationen mellan patient och läkare, en livlina som patienten måste vårda ömt. Undvika att trampa läkaren på tårna, väga orden på pillervåg, anbringa rätt ansiktsuttryck, ha lagom mycket tryck i handslaget.

(Det blev inte så blodigt. Knappast någon mirakelkur, men vem behöver det. En skvätt urin på elden för att få den att fräsa till räcker.)

❦

Hört: »Rostad majs! Vad är det för något?«

❦

Erfarenheten från tidigare besök fick mig att ta med en mycket kort och därmed harmlös USB-sladd och en powerbank. Nu behöver jag inte be personalen om att få telefonen laddad i ett rum särskilt avsatt för ändamålet.

❦

Avdelningen för bipolära är för tillfället rätt lugn. Inga scener, inte en endaste skandal – än så länge ska tilläggas. Tror att en ylande psykos från någon krake hade livat upp.

❦

Så in i vassen skönt att man inte förväntas småprata.

❦

Malou i bakgrunden skapar ju inte direkt grogrund för ett »tillfrisknande«. Citationstecken på grund av att man inte blir frisk i den mening man kanske tänker vid sjukdomstillstånd. Bipolär sjukdom är en trogen vapendragare, från insjuknande till graven. Ofta välkomnar graven en tidigare än genomsnittsbefolkningen. Tjugo procent för att vara mer exakt. En av tre med bipolär sjukdom försöker minst en gång under sitt liv på jorden att för egen hand hamna under den.

Ny dag

Nu studsade en maniker fram ur något skrymsle. Äntligen. Min bedömning är att X (vi kallar henne X framöver) borde ha fått tyngre sängkläder. Inte något att skriva hem om egentligen, personen är mycket energisk, pratar mest hela tiden, frågar alla i personalen om hon kan få en macka — innan frukost! Hur vågar hon!  Om X kommer hit ska jag be henne ta lite valium. Nu står X och knackar på en dörr jättelänge.

Ni förstår min belägenhet!

X vill plötsligt ha ett tjockt skrivblock. Krav! Mina förslag? Bältning och psykokirurgi. Jag skojar. Nu vill X inte ha det längre. Vill ha den där mackan egentligen. X berättar för personalen vad de gör för fel, vilket visar sig vara allt. X ombeds att sätta sig i soffan i stället. Mycket bra. Nu börjar X prata i telefonen. Det här kommer bli en eldstorm.

»Var är min penna?« frågar X.

X går fram till en patient och bedyrar sin kärlek. Så vackert att jag nästan trillar ur soffan.

Okej, nu går X fram till mig.

Herre i min arma själ, så här mycket har jag aldrig någonsin hört någon få ur sig på så kort tid. Detta kan vi fastslå:

X älskar mig.

X initierade en tävling som gick ut på att vara tyst och ha tråkigt. Fem sekunder krävdes för mig att ro hem segern.

X kallar mig för Pruttis. Först var det Hampus.

X sparkade mig i ändalykten när jag hämtade kaffe för att X var sur på mig till följd av min vinst.

X kastade i tristess bort boken jag läste. Också en typ av recension antar jag.

X pratade om att »ha tid« (för något). Jag undrade vad tid är. X blev måttligt road av frågan.

X säger att vi inte är något. Gillar tanken. Jag berättade att jag tänker att vi är en parentes av härsket piss.

X säger att vi inte är sjuka, men att vi ska skriva upp alla sjukdomar i världen på ett papper.

Jag säger att jag ska gå och vila. X blir sur, även om det mest är ett poserande, och ropar »fuck you!« efter mig. Det tackade och bockade jag för, såklart.

Summa summarum: jag fick väl vad jag bad om häromdagen.

Uppdatering: sov lite, gick ut och satte mig. X gick förbi och slet mig i håret. Jag är ju inte en sämre pedagog än att jag sa »så får man inte göra«. Sen gick X in i en annan persons rum. Tror att X fick på nöten. Personalen har fullt sjå.

Ny dag

»Vet ni var alla bipolära brukar hänga?«

»Från taket.«

❦

En sufisk mystiker, minns inte namnet, svarade på frågan:

»Nej men tjena, länge sen, hur är läget?«

»Hur står det till med folk, som äro uppå hafvet, och skeppet har förlist, och hvar och en af folket på en planka? Fasansvärdt! Sådan är min belägenhet.«

❦

»Vad jobbar du med?«

»Socialpedagog på ett psykiatriboende.«

En stunds tystnad.

❦

Ur Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget av Jaroslav Hasek:

När Švejk senare beskrev livet på dårhuset gjorde han det i ovanligt lovprisande ordalag:

            ”Jag vet verkligen inte varför dårarna är arga för att dom hålls inspärrade där. Man kan krypa omkring naken på golvet och tjuta som en schakal och väsnas och bitas. Om man gjorde så ute på stan skulle folk bli förvånade, men där är det hur vanligt som helst. Det finns en frihet där som inte ens socialisterna nånsin har kunnat drömma om. Där kan man till och med ge sig ut för att var Gud fader eller jungfru Maria eller påven eller kungen av England eller hans majestät kejsaren eller den helige Václav … Allra mest från vettet var en herre som gav sig ut för att vara sextonde delen av ”Ottos konversationslexikon” och bad alla att dom skulle slå upp honom och leta rätt på ordet ‘kartonghäftmaskin’, annars var han förlorad. Han lugnade sig inte förrän dom satte tvångströjan på honom. Då var han nöjd för att han trodde att han hade kommit i bokbindarpressen och bad dom skära till honom modernt.

Ny dag

Vid pass två i natt sprang en ung person runt på avdelningen och skrek. Mitt tålamod som jag övat upp med arbete inom kundtjänst, på en camping, som pedagog i skolmiljö, inom psykiatrin och i allmänhet genom oturen av att ha fötts, prövas nu till det yttersta.

Nu är klockan halv fyra, hon verkar nöjd för denna gång. Hon är rätt sjuk. Vi är några som visar oss ute på det slagfält som är avdelningen. Vi vill ha yoghurt med müsli. En vill ha melatonin men verkar inte få det eftersom det inte står på ordinationslistan från läkaren. Jag förstår frustrationen, det är mig veterligen en hyfsat harmlös sömnmedicin, men papper är hårda.

En annan vill ha min telefon för att ringa ett samtal. Hon gömmer sig bakom ett munskydd och lirkar in ett par Mariannehårdingar. Jag lämnar inte ut den, behöver den själv. Misstänker att hon kom till avdelningen medan jag sov.

Få är imponerade över sakernas tillstånd just nu.

❦

Jag behöver sömn. Brist på sömn ger förr eller senare under dagen onödigt mycket trötthetskryddad ångest och då vill jag mest lämna jordelivet.

❦

Morgon: de lät mig sova lite längre. Vaknade av mig själv halv nio och trodde frukosttiden var förbi. Ni anar paniken. Det är en tradition jag vill upprätthålla när jag befinner mig här: torkade plommon i yoghurten. Vore i sanning ytterst försmädligt om något patrask fulat ut sig till den grad att personalen vetat varken upp eller ner och glömt att väcka folk.

❦

Hon som ville låna min telefon sitter i soffan och pratar för sig själv. I brist på telefon gissar jag.

❦

Tjuvlyssnade på ett lågmält samtal mellan två skötare angående en patient. En gnutta oprofessionellt och säkert ett sekretessbrott, men vafan – tack för det! Jag förstår dem fullständigt. Hur som helst: de dividerade om huruvida en av de nyanlända hade hoppat från tredje eller fjärde våningen. Petitesser. Jag och hon taltes vid lite senare och när hon såg Putin på teven rullade hon i väg med sin rullstol och undrade vad fan som är fel med världen. Föredömligt.

❦

Alla gör vi misstag i livet. Mitt var att bli kliniskt galen.

❦

En gång i tiden föraktade jag touchscreen. Jag fick panik av att använda de icketaktila tangenterna på min iPod. Om man nu använder ordet taktil så — gör man? Nu är de oumbärliga för mitt skriv- och visabehov.

❦

Ur journalen:

Patienten blev inlagd inom slutenvård p g a svår depression episod med suicidala tankar och planer. Hög ångest som hindrar patienten från att fullfölja vardagliga rutiner. Uppgivenhet. Försämrad sömn. Fortsatt inneliggande för stabilisering.

The post Robert Myhreld ‒ Ur ”Ibland är det alltid samma sak” first appeared on Opulens.

DAGBÖCKER. Ulf Lundell har nu kommit fram till ”Vardagar 11” i sviten av dagböcker. Bo Bjelvehammar har läst och uppskattar de goda råd som författaren har att delge läsaren.

Vardagar 11 av Ulf Lundell
Wahlström & Widstrand

Ulf Lundell fortsätter att utkomma med nya dagboksnoteringar. Nu har han kommit till ”Vardagar 11”. Den här volymen börjar i slutet av september 2023 och stannar vid den 2 januari 2024. Boken är på fyrahundra sidor och handlar i huvudsak om livet på Österlen. I hög grad är det fråga om vardagar med fasta rutiner och strama strukturer.

Helgdagar är besvärliga för Lundell att genomleva, just på grund av otydligheten och bristen på fasthet. Som vore de smittade av en slapphet.

De vardagliga bestyren dominerar, särskilt inför julen. Med toppstjärna till granen, glitter och girlander och en serbisk gran för trehundra kronor på Coop. Ulf Lundell blir glad och känner värme när folk hälsar och önskar honom God jul.

Annars är det upprepningar och repetitioner, som styr – elmannen, sopbilen, de röda gladorna, restaurangbesöken och de långa inköpslistorna. Och så finns det också lite allvarligare saker. Åldrandet, en böld på ryggen, hjärtarytmi och tankar på livets slut.

I november är det dags att fylla 75 år. Då är det möjligen läge för att lämna Österlen och tankar på detta finns och de blir starkare när snöhögarna växer i likhet med snövallarna utmed vägarna. Det handlar inte om vykortsvackra vinterdagar.

Det är de små ögonblicken, som tar störst plats. Ett prassel bakom huset eller att katten inte har synts till på flera dagar. Dagarna växer in i varandra och vissa dagar blir mer än otydliga, när det känns svårt för Lundell att göra någonting alls. Det går inte att skriva, inte att måla, inte att läsa och inte att lyssna på musik. Bara ett längta efter N, kvinnan i författarens liv.

Vädret och fåglarna ägnas stort intresse. Den rätt hårda vinden från havet, envisa vindar från öster och de starka vindbyarna nattetid. De är särskilt störande och kan bara mildras med en Imovane.

Mörkret runt gården är påträngande. Allting omsluts av ett mörker – gården, träden och berget. Inte ens kroppkakorna på Brösarps gästis kan lindra vinterns plågor. Mat är ett mer än stort intresse och väl att märka så betygsätts alla måltiderna ute på lokal.

Stilla flyter livet på landet, så vill jag beskriva det hela och är glad för alla råd Ulf Lundell har att ge till läsaren. Däremot är jag ointresserad av vad Ulf Lundell tycker om kulturjournalister och musikkollegor. Men handfasta råd gillar jag – som att Lindex bör skaffa en och annan stol till medföljande män, särskilt vid mellandagsrea.

The post Stilla flyter livet på landet i Lundells ”Vardagar 11” first appeared on Opulens.

TURKIET. “Erdoğan lyckas gestalta minnenas stora smärta på ett mycket övertygande sätt, där hon i sitt Istanbul befinner sig mellan tiden och förgängligheten. Det är en bok med stor poetisk kraft”, skriver Thomas Almqvist.

Requiem över en förlorad stad av Asli Erdoğan
Översättning: Ulla Lundström
Rámus förlag

The post Vemodig men kraftfull klagosång first appeared on Opulens.

PROSA. Åttonde huset är Linda Segtnans debut och hon har lyckats med att skriva en vackert formulerad, innehållsrik bok som behandlar många föräldrars oro för att släppa taget om sina barn, skriver Elisabeth Brännström.

Åttonde huset av Linda Segtnan
Albert Bonniers Förlag

En vårdag 2018 sås det första fröet till en stark besatthet hos skribenten Linda Segtnan. En besatthet som under de kommande åren kommer att bli så intensiv att den till sist kommer att  ta upp hennes lediga tid totalt.

Alltihop inleds med en gammal artikel från 1948 om det olösta mordet på en nioårig Perstorpsflicka, ingenjörsdottern Birgitta Sivander. Av en ren slump kommer Linda i kontakt med mordfallet på Kungliga Biblioteket i Stockholm, där hon letar efter material till sin spalt om historiska stadsvandringar, och det känns som om en bomb exploderar i henne när hon direkt upplever en kraftfull psykisk förbindelse med flickan hon ser på det gulnade gamla fotografiet i tidningen.

Omedelbart känner alltså Linda av en gränsöverskridande kontakt med det döda barnet som blickar ut från bilden med stora allvarliga ögon och det är just den här känslan av närhet till Birgitta Sivander som kommer henne att fixera sig så totalt vid mordfallet.

Linda förhäxas dock inte enbart av Birgitta och hennes öde; alla runtomkring familjen Sivander, bybor, grannar, vänner och nära släktingar, involveras i hennes intensiva sökande efter sanningen. I sin jakt på gärningsmannen söker hon överallt efter ledtrådar. Det innebär att hon lusläser gamla journaler, kollar rättegångsprotokoll, polisförhör, tidningsartiklar och intervjuer och genom en Perstorpssida på Internet får hon kontakt med Birgittas något äldre bror Karl, som genom sina minnen kan fördjupa och utvidga hennes bild av systerns personlighet, vänkrets och familjesituation.

Intresset för det övernaturliga som alltid legat latent hos Linda hjälper henne också att komma närmre Birgitta och hennes värld. Hon lägger tarotkort, hittar det åttonde huset, horoskopens dödshus som påstås förutsäga hur en människa kommer att dö. Likaså skaffar hon, lite skamset, en spökometer till sin mobil, hör inre röster från det förflutna och rör sig i parallella universum där hon trampar över de tidsgränser som ligger mellan hennes tillvaro i 2020-talets Stockholm och Birgitta Sivanders liv i Perstorp 1948.

Trots allt detta hittar hon inte fram till en lösning på fallet; flera tänkbara gärningsmän dyker upp, men varken tidsresor, spökröster från fyrtiotalet eller gamla officiella dokument leder henne fram till något annat än spekulationer angående mördarens identitet och eventuella motiv.     

Linda är gravid med sitt andra barn när fixeringen vid fallet drar igång och hennes egen familj dras ofrivilligt in den trollkrets som omger henne. Hon är också extra känslig, fostret som växer inne i magen är en flicka och graviditeten påverkas av Lindas intensiva intresse för det gamla olösta mordfallet i Perstorp. Hon blir ofta sjuk av oro över vad som kan hända hennes dotter när hon väl ska ge sig ut i en värld där flickor mördas bara för att de är flickor och där man aldrig kan veta vilka våldsverkare som döljer sig i periferin.

Oron växer när lilla Vivianne föds och i den involveras snart också Lindas snälle lille son Sam. För hans del skräms hon av det maskulint aggressiva samhälle som hon anser att han, liksom alla andra pojkar, förmodas anpassa sig till.

Den huvudmisstänkte i fallet Sivander är en fjortonårig grannpojke som friges på grund av bristande bevis, och Linda blir under sitt grävande i fallet mer och mer rädd för att släppa något av sina två barn ifrån sig och låta dem försvinna ut i en tillvaro präglad av våld och ständig osäkerhet. En känsla som växer till en form av besatthet som hon vet att hon kommer att bli tvungen att bemästra, vare sig hon vill eller inte.

Åttonde huset är Linda Segtnans debut och hon har lyckats med att skriva en vackert formulerad, innehållsrik bok som behandlar många föräldrars oro för att släppa taget om sina barn och låta dem gå ut i en verklighet som känns fientlig och våldsam.

Samtidigt gör hon en detaljerad djupdykning ner i ett tills nu bortglömt mordfall som bara ligger och väntar på att bli löst och för skickligt samman sin egen vardagsvärld med vardagslivet i ett parallellt universum i en helt annan tid och på en helt annan plats.

Bilden hon målar upp av fyrtiotalets Perstorp känns historiskt väl underbyggd och mordfallet är, trots all sorg och tragik, spännande att ta del av.

I de översinnliga inslagen vilar en känsla av en utvidgad verklighet som ger extra djup, styrka och elasticitet till den fint strukturerade texten. En nervig, ofta mycket självutlämnande bok som tål att läsas mer än en gång. Jag tyckte personligen väldigt mycket om den. 

The post Stark debutbok om en förälders besatthet och oro first appeared on Opulens.

TRILOGI. Nu har de två första delarna, Barndom och Ungdom, i Tove Ditlevsens Köpenhamnstrilogi utkommit i en samlad utgåva. Anna Remmets har läst med stor behållning och konstaterar att Tove Ditlevsen med fog kan räknas till de odödliga bland skandinaviska författare.

Barndom
Ungdom
av Tove Ditlevsen
Översättning Vanja Lantz
Natur & Kultur

Den danska författaren Tove Ditlevsens (1917-1976) författarskap har fått något av ett andra liv i Sverige sedan förlaget Natur & Kultur häromåret gav ut hennes Gift från 1971 på nytt. Det är en av de mest minnesvärda skildringarna av missbruk jag läst på länge och står utmärkt på egna ben trots att den autofiktiva romanen faktiskt är den tredje delen i den så kallade Köpenhamnstrilogin.

The post Autofiktion av högsta klass first appeared on Opulens.

PROSA. “En kontinuerligt mer sensibel och mer återhållsam prosa från Gunilla Boëthius sida hade nog gett  mig en betydligt stillsammare, men troligen mer känslomässigt berörande, läsupplevelse”, anser Elisabeth Brännström som läst En livslång hemlighet.

En livslång hemlighet av Gunilla Boëthius

Albert Bonniers Förlag

När journalisten och författaren Gunilla Boëthius var över sjuttio år gammal fick hon genom en dna-test reda på att hon och hennes lillasyster Maria-Pia inte var helsystrar. Istället för att vara dotter till debattören och RFSU-ordföranden Carl Gustaf Boëthius, som varit hennes trygghet i livet och som hon ansett sig vara så lik, visade det sig att hennes far definitivt var den i sitt hemland inte helt okände finske generalen Paavo Talvela, som slagits för de vita under inbördeskriget och mot Sovjetunionen under finska vinterkriget.

The post Berättelse om livslögner där ilskan går ut över stilen first appeared on Opulens.

BRÖSTCANCER. Annelie Babitz har skrivit en dagbok om att vara bröstcancerpatient, en kvinna som förlorat sitt ena bröst, och redogör för vad detta innebär i form av smärtsamma undersökningar samt behandlingar. Bo Bjelvehammar har läst boken och är starkt berörd.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Inte bara ett bröst av Annelie Babitz
Vertigo förlag

Tisdagen den 27 september får Annelie Babitz höra de tre orden, som präglar hennes fortsatta liv — du har cancer. Nu ska detta ringas in och uttryckas på ett kliniskt och mera precist sätt. Det handlar om invasiv duktal cancer, det som invaderats är hennes ena bröst och duktal rör sig om att det utgår från mjölkgångarnas celler. Det bestäms snabbt att motåtgärden ska vara ett operativt ingrepp, kombinerat med cellgifter och strålbehandling.

Detta att ta bort ett bröst blir ett ödesdigert och traumatiskt beslut, också detta har ett namn med precision, mastektomi, det har sitt ursprung i två grekiska ord, mastos, som betyder bröst och ektome, som betyder utskärning, alltså står det för ett kirurgiskt avlägsnande av bröstvävnad. Det kan innebära delar av ett bröst eller hela bröstet.

Om detta har journalisten och författaren Annelie Babitz skrivit en dagbok, Inte bara ett bröst, från tidpunkten för konstaterandet av sjukdomen och runt två år framåt. Hon går in i rollen som bröstcancerpatient, en kvinna som förlorat sitt ena bröst, och redogör för vad detta innebär i form av smärtsamma undersökningar samt behandlingar. Lägg därtill de svåra biverkningarna.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Texten utgörs av tankar som befolkar hennes huvud tillsammans med berättelser som hon hör av sina medpatienter. Dessutom gör hon av nyfikenhet egna efterforskningar, för att bättre förstå och inse vad som händer i hennes kropp. Som alltid börjar det med en frågeställning. Varför skulle just jag drabbas?  Och det blir reflektioner kring genetik, hormonella faktorer och orsaker som är livsstilsbetingade.

Annelie Babitz är klädsamt kritisk, feministiskt medveten och ser störande patriarkala strukturer både här och där. Det som mest sysselsätter hennes tankar är emellertid detta att förlora ett bröst. Var det verkligen en nödvändighet, att ta till detta ingrepp, en form av behandling med rötter i 1800–talet. Det är väl egentligen mer än tveksamt.

Annelie Babitz försöker reda ut alternativ och konstaterar att ingen rekonstruktion av bröstet kan någonsin ersätta det riktiga och borttagna. Och så följer det viktigaste  — det handlar inte bara om att ta bort ett bröst, det är fråga om att hon berövas en del av den kvinnliga identiteten, att bröstet inte finns mer. Detta blir till en barrikad när det gäller att nå värme, kärlek och en ny, fungerande relation. Detta är vad allt handlar om, i detta det ändlösa sjukhusvita.

Annelie Babitz har kvar en stor kärlek, hon älskar nämligen att skriva och det märks. Det är en kärlek som är som en passion. Detta skrivande ger henne andrum och kraft att uthärda det mesta. Ledvärk, trötthet, buksmärtor, kemisk depression och utslag. Ja, till och med den obehagliga efterbehandlingstabletten Anastrozol.

Inte bara ett bröst är en uppriktig och äkta berättelse. Den är både djupt gripande och inger då och då en läsaren en rädsla.  Vid sådana passager börjar jag som läsare närmast att darra, likt de många fjärilarna i naturreservatet, just den här sommaren, sorgmantlarna. Det går i mitt fall inte att komma närmare en kvinna som drabbats av bröstcancer.

The post Det går inte att komma närmare first appeared on Opulens.