ROMAN. ”I egenskap av en bok som skildrar kulturkrockar är detta nyttig läsning,” skriver Lis Lovén som läst ”Förundran och bävan” av Amélie Nothomb.

Förundran och bävan av Amélie Nothomb
Översättning: Pär Svensson
Éditions J.

Den belgiska, franskspråkiga, bestsellerförfattaren Amélie Nothomb är i år åter Sverigeaktuell i och med Pär Svenssons nyöversättning på förlaget Éditions J av hennes självbiografiska roman från 1999 ”Stupeurs et tremblements”.

Den handlar om en period då hon bodde i Japan och fick ett jobb på ett stort japanskt företag. Titeln, ”Förundran och bävan”, kommer från ett japanskt uttryck man förr i tiden använde om den känsla en vanlig individ upplevde i mötet med en kejserlig person.

Nothomb beskriver sina upplevelser på företaget där hon som västerlänning tvingas möta och bemöta den hierarki som råder.

Vad hon än gör eller säger så trampar hon i klaveret.

Gradvis sjunker hon allt längre ner i hackordningen.

Hon får det mest smutsiga jobbet. Även om hon har universitetsutbildning så kan hon på företaget inte använda sig av den. Som västerlänning är hon nu ”mentalt efterbliven”.

Rangordningen är strikt och det är en stor skam att tappa ansiktet.

I egenskap av en bok som skildrar kulturkrockar är detta nyttig läsning. Var man än i världen kommer ifrån så möter man något specifikt och jobbigt när man kommer till ett annat land.

The post Amélie Nothomb skildrar kulturkrockar i Japan first appeared on Opulens.

SAKPROSA. ”Det är ett särlingskap som träder fram i denna lilla vackra essäbok, en lätt förklädd minibiografi,” skriver Bo Bjelvehammar som läst ”Själen och musiken” av Horace Engdahl.

Horace Engdahl skriver om musik och poesi

Själen och musiken av Horace Engdahl
Albert Bonniers förlag

Horace Engdahl är en för det stora flertalet svenskar välkänd författare, litteraturforskare och kritiker. Han valdes 1997 in i Svenska Akademien, vars ständige sekreterare han var mellan åren 1999 och 2009. Vid det här laget har Engdahl gett ut ett tiotal böcker inom skilda genrer.

Horace Engdahls nya bok består av fyra essäer, tre om musik och en om poesi. Boken presenteras som ett slags självbiografi, även om de självbiografiska inslagen är sparsamma.

Horace Engdahl berättar om hur kompositörerna Chopin, Brahms och Wagner har format honom. Och förändrat hans liv på ett avgörande sätt. Musik har för honom skapat ett liv av organisk helhet. Allt har kommit till under en kort period av hans liv, från fjorton år och åtta år framåt. Omvälvningarnas tid.

Mötet med Chopin blir avgörande. Hans Leygraf arbetar med en av sina elever på Edsbergs slott. Stycket är Chopins vals opus 64 nummer 2.

Horace Engdal hör och ser det, blir betagen och börjar ivrigt öva, det blir bättre och bättre fast han blir ingen konsertpianist. Däremot blir musiken en viktig del i hans liv liksom konsten och litteraturen.

Det sker inga omvälvande musikaliska upplevelser efter 22 års ålder. Det förefaller märkligt samtidigt som Horace Engdahl bekänner att inget tankesystem eller någon konstnärlig inriktning är obekant för honom.

Det är ett särlingskap som träder fram i denna lilla vackra essäbok, en lätt förklädd minibiografi.

Om hur han med en briljant formuleringskonst är trogen sina ideal och sina värderingar över tid. Inte olikt den franske ordvirtuosen Stéphane Mallarmé en av de främsta företrädarna för symbolismen.

Det är lätt att förstå att Horace Engdahl känner sig hemma i och är bekväm med 1800–talet.

The post Horace Engdahl bjuder på briljant formuleringskonst first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFI. ”Björn Wiman skriver äkta och nära om passionen för skidåkning, om detta enda och stora, som hans far hade gett honom,” skriver Bo Bjelvehammar.

Den lyckligaste leken av Björn Wiman
Norstedts

Björn Wiman är författare och kulturchef på Dagens Nyheter, han har bland annat gett ut ”I en sal på lasarettet”, 2022 och ”Grinden i Dachau”,2024.

”Den lyckligaste leken” är en gripande berättelse om en sons förhållande till sin far, eller snart brist på och avsaknad av förhållande. Inga floder bara tillstånd av ebb och torka.

Pappan är i flera avseenden en frånvarande förälder – föräldrarna skilde sig, när Björn var sex år. Far och son träffades enligt den sociala tabellen för umgängesvillkoren.

I denna personliga och smärtsamma betraktelse visar det sig att far och son har en så gott som obefintlig känslomässig kontakt, pappan har själv växt upp i en dysfunktionell familj, där känslorna har lyst med sin frånvaro.

Men det finns en sak, som förenar dem och det är skidåkning. Björns Wimans far är både frisksportare och skidlärare och han lärde sin son att åka skidor och få en kärlek genom livet till skidåkning. Jag vet inte om Wiman lärde sig någonting annat av sin far. Jag är tveksam på den punkten.

Hur som helst har detta enda gett underlag till en hel bok. Om skidmiljöer, om storindustrin kring skidåkning och enskilda platsers framväxt och storhet. Platser som Hemsedal i Norge och Åre och Storlien i Jämtland. Allt i ett fåtal fullödiga och spänstiga essäer.

Björn Wiman skriver äkta och nära

Men det finns i berättelsen ett vemod över snötäcken som håller på att försvinna och Björn Wiman ser framför sig en dyster och fattigare framtid, utan skidåkning, kvar finns bara då minnen av far och son, starka minnen.

Alldeles i slutet av boken besöker han pappans minneslund, placerar en liten stenbit där och hör pappans ord på platsen – lägg inte blommor, lägg sten.

Titeln på boken ”Den lyckligaste leken” är hämtad från en beskrivning av skidåkning formulerad av författaren och filosofen Jean-Paul Sartre. Bakom imman på glasögonen formulerar han orden, i närvaro av kvinnan som drog ut honom i skidbacken – Simone de Beauvoir.

Björn Wiman skriver äkta och nära om passionen för skidåkning, om detta enda och stora, som hans far hade gett honom. Och glädjen i att förenas i just detta, på bestämda platser, som på Granberget i Leksand.

The post Björn Wiman skriver gripande om far-son-relation first appeared on Opulens.

LITTERATURHISTORIA. ”Ingrid Elam är en skicklig skribent, kunnig i sitt ämne och lotsar med säker hand läsaren genom biografins historia.” Det skriver Mathias Jansson som läst ”Läsa liv: Biografin – en levnadsteckning”.

Läsa liv: Biografin – en levnadsteckning av Ingrid Elam
Natur & kultur

Litteraturkritikern Ingrid Elam har aldrig varit särskilt förtjust i biografier, men trots det har hon nu skrivit en bok om biografins historia – från de första nekrologerna på egyptiska gravar till dagens populärbiografier över stjärnor som Zlatan och Taylor Swift. För visst har biografin förändrats som genre genom historien, från okritiska hyllningsverk till dagens mastodontböcker som i detalj nagelfar och analyserar varje vägval i huvudpersonens liv.

Det är inte bara kända personers biografier som Elam berättar om – som Julius Caesar, drottning Kristina och Martin Luther King – utan också för mig tidigare okända gestalter som Martha Ballard och Glikl bas Judah Leib. Under 1970-talets feministiska forskning började man lyfta fram de bortglömda och osynliggjorda kvinnorna i historien, som Martha Ballard, vars dagböcker ligger till grund för biografin ”En jordemors berättelse” om en amerikansk barnmorska i slutet av 1700-talet, eller ”Women on the Margins”, som skildrar tre yrkeskvinnor på 1600-talet, bland annat den judiska affärskvinnan Glikl bas Judah Leib.

Andra historiska personer har det däremot skrivits hyllmeter om. I Library of Congress katalog finns runt 3 000 titlar som på något sätt handlar om Adolf Hitler. Många har försökt förklara och ”lösa” gåtan Hitler ur olika perspektiv. Men att skildra en annan människas liv handlar i slutänden om tolkning – vilka källor man använder eller har tillgång till, vad man väljer att betona i en persons liv och utveckling, och vilket perspektiv man låter dominera: det psykologiska, det samhälleliga eller det historiska.

Elam har tidigare publicerat boken ”Romanens segertåg” (2022), och i ”Läsa liv” använder hon sina kunskaper om romankonsten för att dra paralleller och visa på svårigheterna när självbiografin, biografin och autofiktionen ibland flyter samman. Som hon skriver i inledningen: ”Åtskillnaden mellan biografi, historieskrivning och roman är inte alltid tydlig.” Det är som bekant inte alltid lätt att skilja på vad som är fiktion och verklighet när man läser om kända människors liv.

I dag har biografin fått en renässans. Alla kända personer tycks vilja ge ut en biografi – ofta så tidigt i karriären som möjligt – för att berätta om sina ”spännande” liv, och vårt behov av att veta allt om kändisar verkar outsläckligt. Men få av oss reflekterar över biografin som litterär genre och vilken betydelse den har haft genom historien. Ingrid Elams ”Läsa liv” är därför en utmärkt introduktion både för biografiälskare och för skeptiker.

Ingrid Elam är en skicklig skribent, kunnig i sitt ämne och lotsar med säker hand läsaren genom biografins historia, utan att man känner sig bortkommen bland olika litteraturteoretiska begrepp. Ibland uppstår en viss bibliografisk känsla under läsningen, eftersom det är många personer och biografier som hinner avhandlas på drygt 200 sidor. Men det blir aldrig tråkigt – tvärtom lämnar boken en tydlig mersmak. Man vill helt enkelt läsa många av de biografier Elam berättar om.

The post Ingrid Elam – lotsar läsaren genom biografins historia first appeared on Opulens.

ESSÄ. Daniel Free lyfter fram och gör en kritisk analys av den före detta EU-parlamentarikern Linnéa Engströms (MP) lite förbisedda självbiografi.

Boken ”Tillsammans var vi oslagbara” (Kunskapshuset Förlag, 2021), har ett snyggt, havsblågrönt omslag med en knölval och författaren själv, Linnéa Engström. I många fall brukar det vara störande att författarens namn är större än titeln på bokomslaget, men här är det motiverat eftersom boken är självbiografisk och författarnamnet speglar innehållet långt bättre än titeln.

Boken inleds med ett starkt förord. Linnéa Engström har ett välutvecklat språk med fina gestaltningar.

Unga, radikala människor som tvingas att slåss mot de äldre och mer konservativa i Miljöpartiet. Det är bilden jag får i mitt huvud av titeln. Det ska ganska snart visa sig att det är en illusion.

Detta ”vi” i bokens titel ”Tillsammans var vi oslagbara” avser inte alls något ungdomsgäng utan Linnéa Engström och Minna Gillberg, en tjänsteperson och spin doctor som Engström träffar för första gången på Restaurang Torget i Gamla stan. Ett utpräglat queerställe, enligt Engström själv. Det känns som en satir, men det är verkligheten.

I boken får vi följa Linnea Engström som EU-parlamentariker under åren 2014-2019. Från det att hon utmanas av tjänstepersonerna runt henne, vid ankomsten till Bryssel, till hennes ”fall” från positionen fem år senare.

Men den här boken är inte bara den självbiografiska berättelsen om politikern Engström i EU-parlamentet. Det är också berättelsen om dottern Linnéa och hennes relation till sin pappa, som är medlem av Jehovas Vittnen och som drabbas av psykossjukdom.

***

En av bokens främsta styrkor är att Engström ärligt och naket belyser maktens spel inifrån. Och skriver om den kamp som pågår mellan EU-byråkratin och dess tjänstepersoner och henne själv som folkvald. Vem sätter egentligen agendan? Och vem har inflytande över tjänstepersonerna runt EU-parlamentarikerna? Det är frågor Engström belyser, men som inte riktigt får några svar, men det är nog så viktigt att hon lyfter fram detta inifrån.

Det är inte en officiell tillrättalagd bild Engström presenterar. Som läsare blir jag först chockad när hon plötsligt skriver om en sexfantasi, men efter reflektion förstår jag att hon bjuder in läsaren att lära känna hela hennes person och inte bara politikern Engström. Det är modigt och utlämnande och gör att man som läsare kommer nära. Det visar Linnéa Engströms styrka och ger henne trovärdighet. Det känns verkligen som om man känner Linnéa och får följa hennes liv i Bryssel och Strasbourg som i en film.

Linnéa Engström tvekar inte heller att använda pennans makt för att svinga ett slag mot sina politiska fiender. Även om jag först tycker att hon går för långt när hon beskriver en förnedringsfantasi om två högerpolitiker. Det är inte så att jag tycker synd om dessa politiker. De förtjänar det. Det handlar snarare om att det hade varit starkare om Linnéa Engström hade förnedrat dem med fakta.

Att Linnéa Engström bemästrar global fiskepolitik råder det ingen tvekan om. Som läsare blir jag överraskad av att det ligger så mycket politik och maktspel bakom tonfiskmackan jag äter. Bara att få den insikten gör det angeläget att läsa Engströms text.

Men när det kommer till jämställdhet och geopolitik sållar sig Engström till majoriteten och hegemonin genom att framhålla patriakats-tes-feminismen och dess slagord snarare än vetenskap och evidensbaserade studier. Det är en ideologi som gör de flesta av dess anhängare blinda för att det finns allvarliga problem i västvärlden avseende barns rätt till sina pappor och verklig jämställdhet. Många gånger är dess förespråkare ovilliga att acceptera att det finns ett alternativt synsätt och att det går att verka för jämställdhet, oavsett kön, utifrån en mer komplicerad analys av makt och där genussystemet kopplas till de ekonomisk-materiella villkoren. Den ideologi hon pläderar för bidrar inte långsiktigt till verklig jämställdhet och trygghet för våra barn, eftersom grundanalysen är skev.

Här utgör Engström alltså inte något hot mot den rådande ordningen och det är även ett skäl till att hon kunde nå den position i EU hon faktiskt uppnådde.

När det kommer till geopolitik är det också förenklad slagordsretorik som basuneras ut i bästa löpsedelsstil. Här har Engström gott sällskap av majoriteten; från konservativa, liberaler och numera även många så kallade socialister. Även om Engström skriver om tiden före det pågående kriget mellan Ryssland och Ukraina så är allt elände, redan då, Putins fel. Alltså en stark idiografisk historiesyn där inget är baserat i materiella villkor eller klasskonflikter. En värld som är svart och vit, där inget är komplext eller mångfacetterat.

Även om Linnéa står ideologiskt långt ifrån sin pappas religiösa tro i Jehovas Vittnen återfinns ändå deras ont och gott-tänkande i delar av hennes politiska budskap.

Det är sannolikt att det är denna förenklingsideologi, inte ovanlig bland många politiker, som får Linnea Engström att framställa sig själv som den förtryckta, trots att hon skjutsas runt i fina bilar, äter lyxiga middagar på fina hotell och i beduintält samt har sexfantasier om män hon ser, samtidigt som maken tar hand om barnen hemma i Uppsala.

Den EU-politiker som kritiserar henne för att hon åker hem för att ta hand om ett barn har förstås hål i huvudet, men kommentaren gör det inte till ett systematiskt förtryck av henne som kvinna, framför henne som förälder.

***

Engströms politiska fall 2019 består i vad som mer eller mindre kan betecknas som en utrensning. Hon betecknar själv processen som stalinistisk.

I tv-serien ”Lenin: The Train” (1988) får tittaren följa Lenin med anhang 1917 på väg mot Leningrad, via Stockholm. Efter att bolsjeviken Radek uppviglat arbetare vid en tågstation under resan och därmed begått ett taktiskt misstag, uttrycker sig Inessa Armand, Lenins förtrogna, så här i tv-serien:

”Jag insåg plötsligt att det var en rättegång [och inte en politisk diskussion]. Radek sa: Jag bekänner, bekänner… varför använde han den frasen? …Ett politiskt misstag är något man medger… bekänner gör man om ett brott, inte ett misstag. Förstår du vad detta innebär…?”

Med historiens facit i hand är tillägg och utläggning om Sovjet överflödig, men nog hade Lenin rätt när han lovordade Armands analytiska skarpsinne.

Så när Engström själv beskriver processen mot henne i Miljöpartiet just som ”stalinistisk” är det med visst fog. Mekanismerna som Armand såg, känns tydligt igen i Engströms fall.

Oavsett Linnea Engströms egen ”skuld” eller ej, som vissa i Miljöpartiet försöker hävda, är det uppenbart att allt inte står rätt till i detta parti, i varje fall gjorde det inte det anno 2019. Det Linnéa Engström beskriver är så typiskt för det som kan kallas strukturellt sanktionerad mobbning. Generella anklagelser, brist på transparens, otydlighet inför möten etcetera och utfrysning. Det är inget att ta lätt på, även om det drabbar någon i maktposition. Mobbning är bland det värsta en människa kan utsättas för och är något som är svårt att förstå utifrån tills man erfarit det själv. Det är förstås en massa dravel som personer i MP lägger fram mot Engström som inte går att ta på allvar, om vi nu får tro henne själv, med ett undantag:

Engström anklagas för att ha anställt sin man för ett uppdrag. Hon försvarar sig med att ”en avgift för en webbsida som Erik [maken] hjälpt mig med hade hamnat fel”. Här blir jag som läsare inte övertygad, oavsett vad som är sant. Varför berättar hon inte mer i detalj? Det känns som att Engström, åtminstone vid tillfället, är lika blind för sin maktposition som när hon äter flådiga middagar och ”läxar upp en” en fiskeriansvarig i Thailand. Hon tycks helt enkelt inte se det principiellt allvarliga i att hon, i sin position och med sina privilegier, vad det faktiskt verkar, ägnar sig åt nepotism. Och om nu anklagelserna mot henne är ogrundade, så är det olyckligt att hon inte mer i detalj lägger alla fakta på bordet för läsaren.

Här framträder ett annat problem med berättelsen och det är att Linnéa Engström inte tydligt klargör sina privilegier. Det får läsaren gissa sig till mellan raderna. Det byggs en stuga, det köps ett hus, det åks på semester och bekostas dyra ögonoperationer. Saker som bara är drömmar för de många av oss som slavar inom offentlig sektor till alltför låg lön.

Några av de viktigaste frågorna i boken lämnas också obesvarade. Hur frånvarande är hon egentligen fysiskt i sina barns liv? Varför låter hon inte man och barnen följa med till Bryssel? Mannen som är läkare borde väl inte ha något problem att hitta ett jobb, eller bli hemmapappa?

***

Trots allt är det Linnéa Engström som själv berättar allt detta. Som läsare inser jag att det är svårt att skilja författaren, politikern och privatpersonen Linnéa Engström åt.

Det är lätt att börja recensera och kritisera politiken och politikern, som jag här delvis gjort, kanske med rätta, men samtidigt berörs jag av henne som privatperson. Om flickan Linneá och hennes pappa med sin psykiska sjukdom. Dessa delar berör ända in i märgen.

Det viktigaste är ändå att Linnéa Engström över huvud taget haft modet att skriva och publicera denna bok och att hon berättar så öppet som hon ändå gör även om det inte är fulltäckande. Det är en bok som ger insikter om EU-politiken som annars hade varit svåra att få.

Om Engströms politik kan man diskutera, men en sak står helt klar och det är att förutom fiskeripolitik, är det en sak som Linnéa Engström utan tvekan behärskar mästerligt… och det är ordet och skrivandets konst.

The post Linnéa Engströms självbiografi präglas av öppenhet first appeared on Opulens.

POLITIK. Magdalena Andersson ger i självbiografin ”Helhjärtat” en personlig inblick i sitt liv och ledarskap. Ulf Bjereld har läst den och ser en auktoritär tendens.

Helhjärtat av Magdalena Andersson
Atlas förlag

Med mindre än tio månader kvar till valet publicerar Socialdemokraternas partiledare och statsministerkandidat Magdalena Andersson ett slags självbiografi – Helhjärtat (Atlas, 2025). I boken blandas dagboksanteckningar med politiska analyser, personliga tillbakablickar och framtidsspaningar. Resultatet blir med nödvändighet spretigt. Men i spretighetens glipor ges insikter både om människan Magdalena Andersson och om vart socialdemokratin är på väg.

Det är inte ovanligt att politiker publicerar böcker om sig själva och sina värderingar i lagom tid före ett val. Några månader innan valet 2010 kom Socialdemokraternas dåvarande partiledare Mona Sahlin ut med sin bok Möjligheternas land. Min vision för Sverige (Norstedts, 2010). Avsikten med en sådan publicering är att inför valrörelsen sätta en positiv bild av partiledaren och av det egna partiets politik och visioner. Det är en svår genre. Bilden av partiledaren som människa måste av läsaren uppfattas som autentisk, samtidigt som berättelsens narrativ ska ge partiet skjuts i valdebatten. Mycket kan gå fel. Det privata kan ställa sig i vägen för det politiska – det politiska riskerar att reduceras till käcka slogans och allmängiltiga paroller.

Magdalena Anderssons politiska klyschor

I Magdalena Anderssons bok varvas välkända talepunkter från partiledardebatter, offentliga anföranden och medieframträdanden med mer personligt hållna formuleringar. Talepunkterna är förstås tröttsamma och får läsningen att stanna upp: Vi måste agera mer kraftfullt, mer resolut mot samhällsproblemen. Det är vi skyldiga medborgarna. (…) Jag säger: Vi har antagit en kraftfull politik för att lösa de problem som människor möter i sin vardag. (…) Sverige behöver ett starkt socialdemokratiskt parti, särskilt i dessa oroliga och omvälvande tider.

Det glimrar till i texten

Men vid sidan av dessa klyschor glimrar det till. När Magdalena Andersson redogör för den snabba, intensiva process där hon fördes fram som efterträdare till Stefan Löfven som partiledare och statsministerkandidat avslutas berättelsen med orden det här blev mitt öde. Formuleringen gestaltar trovärdigt bilden av en människa som inte aktivt söker uppdrag eller armbågar sig fram, men som lojalt tar det ansvar som kamrater och människor i hennes närhet begär av henne att ta.

Magdalena Andersson lyckas också på flera ställen gestalta sin kärlek till Sverige och till det svenska. Hon berättar att om hon skrivit förre moderatledaren Carl Bildts bok Hallänning, svensk, europé (Bonnier, 1991) skulle bokens titel ha stannat vid Svensk. I en hyllning till den svenska tilliten berättar Magdalena Andersson om hur hon på väg till en möteslokal i Borås möts av en stängd dörr med kodlås. Hon knackar, ingen öppnar. Men under kodlåset sitter en gul lapp med koden 1766 angiven. Det är bara att slå in koden och sedan gå in.

Magdalena leder med integritet

Småprat och allmän trevlighet är inte Magdalena Anderssons främsta gren. Författaren berättar själv att hon inte bryr sig särskilt mycket om vad andra tycker om henne, och att hon aldrig känt ett stort behov av att anpassa sig för att bli omtyckt. Icke utan förtjusning citerar hon centerpartisten Emil Källströms omdöme om henne: Ingen bullshit.

Dessa bilder av Magdalena Andersson överensstämmer väl med mina personliga intryck av henne från mina fem år som adjungerad ledamot av Socialdemokraternas partistyrelse och verkställande utskott 2015–2020. Jag träffade då Magdalena Andersson ungefär en gång i månaden och noterade det som brukar betecknas som hennes kärvhet, analytiska skicklighet och förmåga att fokusera. Medan andra ledamöter gärna räknade upp olika argument efter varandra, förmådde Magdalena Andersson i stället syntetisera argumenten till en helhet och till en sammanhållen slutsats.

Hon var också mycket tydlig i sina synpunkter. Vid ett VU-sammanträde våren 2018 presenterades ett utkast till valmanifest. Jag reagerade på meningen ”Alla som kan jobba ska jobba” och föreslog att den skulle tas bort – jag tyckte formuleringen var auktoritär (det tycker jag fortfarande) och riskerade att skrämma bort unga rödgröna väljare. När Magdalena Andersson fick ordet sa hon: ”Den mening Ulf ville ta bort tycker jag är den bästa meningen i hela valmanifestet.” Magdalena Anderssons linje vann förstås. Och formuleringen ”Alla som kan jobba ska jobba” blev en av de vanligast förekommande talepunkterna bland socialdemokratiska partiföreträdare under många år framåt.

Magdalena Andersson går i auktoritär riktning

Magdalena Andersson har konsekvent varit en tillskyndare av Socialdemokraternas utveckling i auktoritär riktning – med fokus på ökad repression i kriminalpolitiken och på en kraftigt minskad flyktingmottagning i migrationspolitiken. Eller en ”stram” migrationspolitik, som är det nu gällande mantrat för varje centralt placerad socialdemokratisk partiföreträdare. Inför valrörelsen 2022 initierade Magdalena Andersson en auktionsinspirerad retorik om vem som hade höjt flest straff.

Redan i sitt initiationstal som nyvald partiledare i november 2021 framförde hon ett skrytsamt bud om att hennes socialdemokratiska regering höjt 60 straff. Under valrörelsen höjdes budet till att Socialdemokraterna höjt 70 straff, och senare under hösten höjdes budet ytterligare till 80 straff, och att fler straffhöjningar var på gång.

Redan i första meningen i Magdalena Anderssons bok lyfter hon fram gängkriminaliteten: Sverige upplever en våldsvåg med rekordmånga sprängningar. Sprängningarna är ett återkommande tema i texten. Magdalena Andersson ägnar mycket mindre uppmärksamhet åt skjutningarna. Dessa har ju minskat kraftigt de senaste åren och är därför inte användbara i konstruerandet av en bild av ett land i kriminellt kaos och där regeringen tappat kontrollen över brottsligheten.

Trygghet och ansvar i fokus i stället för frihet

Det är avslutningsvis intressant att notera skillnaden i ton och perspektiv i Magdalena Anderssons och Mona Sahlins böcker. Mona Sahlins bok avslutas med en hyllning till individens frihet och till Sverige som ett möjligheternas land. Magdalena Anderssons bok avslutas med en hyllning till tryggheten, till ansvaret och till ”det starka Sverige”.

The post Magdalena Andersson går från frihet till trygghet first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. ”En underbar resa” handlar om den världskände fotbollstränaren Sven-Göran ”Svennis” Erikssons liv. Thomas Almqvist har läst boken med stor behållning.

En underbar resa av Sven-Göran Eriksson
tillsammans med Bengt Berg
Mondial

I dag vet alla vem Sven-Göran Eriksson var: gymnastikläraren från Torsby i Värmland, som vann titlar och respekt över hela världen som fotbollstränare. Men vem var människan bakom alla framgångar?

Redan 2013 utkom han med självbiografin ”Svennis. Min historia”. En bok som fick mycket uppmärksamhet men också blandat mottagande och kritik för ”onödigt snaskande i privatlivet”, som det stod i Svenska Dagbladets recension. Så det fanns med andra ord skäl för att skriva en ny och annorlunda självbiografi.

Samarbete: ”Svennis” och vännen Bengt Berg

I ”En underbar resa” berättar han själv tillsammans med Bengt Berg, barndomsvännen och poeten från Torsby, om sitt liv. Boken kom till under åren 2021-2024, då de pratade om fotboll, äventyr och livets stora och små frågor, när de möttes och fikade tillsammans.

”Svennis” blev allvarligt sjuk

I början av februari 2023 fick Eriksson veta att han var allvarligt sjuk och så småningom även att hans tid var utmätt. Berg och han hann ändå få boken färdig i tid, men ”Svennis” fick aldrig se den i tryck, eftersom han gick bort den 26 augusti 2024, en knapp månad, innan den kom ut. ”En underbar resa” är en bok för fotbollsälskare, men kan även läsas av andra, eftersom den innehåller så pass mycket av allmänmänskligt intresse.

Underhållande berättelse

Det är en lättläst och mycket underhållande berättelse om en man vars framgångar aldrig steg honom åt huvudet och som aldrig tappade bort sin värmländska bakgrund. Bengt Berg har skrivit första och sista kapitlet, där han först berättar om deras gemensamma bakgrund i Torsby och hur de lärde känna varandra och blev goda vänner. I slutkapitlet, som han kallar ”Erikssonsgatan”, berättar han om hur ”Svennis” hyllades världen runt under sitt sista levnadsår.

I Lissabon under en av Benficas hemmamatcher 2024 utnämner Berg Eriksson till Kejsarn av Portugallien, två punkt noll. Eriksson var väldigt tacksam för alla hyllningar han fick ta emot under sitt sista levnadsår. Att få vara ”Svennis” reskamrat både framåt och bakåt i tiden blev ett svindlande äventyr för Bengt Berg.

”Svennis” såg nyktert på att han snart skulle dö och var tacksam för allt han hade fått uppleva och menade att livets fanns så länge det varade för honom. Han lyckades se allt det vackra i livet, ända till slutet, enligt Berg.

Början på ”Svennis” karriär

”Svennis” egen fotbollskarriär började i Torsby IF, men han slutade som spelare redan vid 27 års ålder, då han började som assisterande tränare till Tord Grip i Degerfors. Tord Grip skulle sedan följa honom hela tiden i hans karriär som framgångsrik fotbollstränare. Han var hans kollega, rådgivare men kanske framför allt nära vän och hyllade honom som den viktiga person han blev för honom.

Beckham en favorit

Bland de fotbollsspelare som har betytt mest för ”Svennis” genom åren, hör David Beckham till de allra främsta. Eriksson gjorde honom till lagkapten för Englands landslag under sina drygt fem år som förbundskapten där 2001-2006. Han ansåg sig förfoga över ett lag med världens bästa högerfot.

Berättelsen hettar till en aning, när han skriver om tiden i England då hans rörelsefrihet var starkt begränsad på grund av alla paparazzi. Massmedierna förföljde honom och enligt Scotland Yard avlyssnades hans telefon i tre års tid.

”Svennis” hann med många jobb

Vi får en detaljerad genomgång av alla jobb ”Svennis” haft som fotbollstränare, där han kanske trivdes allra bäst i Italien, eftersom hela familjen gillade att bo där. De tyckte om både kulturen och maten. Roma, Fiorentina, Lazio och Sampdoria var de klubbar han representerade. AS Roma övertog han efter Nils Liedholm.

”Svennis”  har verkligen gillat att ofta flytta på sig och byta arbetsmiljö. Om han stannat för länge på en och samma plats, blev han bara orolig. Han blev som en handelsresande i fotboll. Han arbetade som tränare i Sverige, England, Portugal, Italien, Mexiko, Elfenbenskusten, Kina, Thailand, Dubai och Filippinerna. Jobbet som förbundskapten på Filippinerna blev hans sista som tränare.

Han berättar om många människor som han mött och då inte bara fotbollsspelare.

Kärlek och empati

Boken innehåller en hel del intressanta personporträtt. Jag har läst ”Svennis” och Bengt Bergs berättelse med stor glädje och många gånger har jag blivit alldeles varm i hjärtat över all medmänsklig kärlek och empati, som boken faktiskt också ger uttryck för. Det här är en mycket tilltalande berättelse om en ödmjuk och till synes mycket sympatisk människa.

The post Fin biografi över “Svennis” first appeared on Opulens.

BIOGRAFISKT. Molly Jong-Fast har skrivit en bok om relationen till sin världsberömda mor. Boken är i grunden en uppgörelse med en hel epok. ”En av de bästa böcker jag läst på länge,” skriver Lis Lovén.

How to Lose Your Mother: A Daughter’s Memoir av Molly Jong-Fast
Picador (Brittiska utgåvan)

Att uppfostra barn är ett slags design. Det är en form av konstnärlig stil. Det projektet är intressant så länge barnet är del av den konstnärliga produkten. Ja det låter krasst. Det låter rent av hemskt, men så tänkte en gång den internationellt berömda författaren Erica Jong om vi får tro hennes enda dotter Molly Jong-Fast. Eller så är det bara en dotters eget sätt att säga det. Och så har nu Jong-Fast skrivit en bok med utgångspunkt i hur hennes älskade men frånvarande mamma drabbades av demens.

Är boken en hämnd på modern?

Många har kallat denna bok en hämnd på en mor, men jag tror den är mer än så. Jag är ju van vid kvinnor som skriver av sig och jag är  inte främmande för det autofiktiva. Jong-Fasts ” How to Lose Your Mother: A Daughter’s Memoir” har ännu inte kommit i svensk översättning men det borde den göra. Kanske uppstår ett förnyat intresse för Erica Jong nu, om än ur en lite annan vinkel? För man bör nog ha läst henne för att förstå vad hennes dotter skriver om.

Erica Jong skrev som bekant en ikonisk feministisk roman, om sitt sexliv, med titeln ”Rädd att flyga.” Hon var av judisk härkomst och uppvisade en uppenbar vilja att bryta ny mark mot konventionerna– på erotikens område, med ett knapplöst (zipless) sexliv.

Man kan undra hur det känns för ett barn som har en mamma som tycker att livet i sig ska vara en kopia av vad den riktiga och stora konsten kan åstadkomma. Att konventionella människor med sina små livspussel betraktas som urtråkiga. Att ha en mamma som bara speglar sig i glansen av sin berömmelse, som aldrig bemöts av omvärlden med annat än beundran och respekt. En mamma som står över livet själv, ja, jag kan undra hur det känns. ”How to lose your mother” innehåller svar på denna undran.

Nej, jag kan inte se Jong-Fasts bok som en hämnd. Och den är som bok i en klass för sig själv. Hon är alltså inte ute efter att ge igen. Nej, hon skriver för att förstå. Vad annat än autofiktion passar då bäst? Men jag upplever därmed inte Molly Jong-Fast som en i raden av bekännande författare. Det framstår snarare som om hon är ute efter att omdefiniera den epok hon upplevde med barnets blick och nu måste försonas med. En epok som nu definitivt tillhör det förgångna.

Jong-Fast är verklighetsförankrad

Jong-Fast tycks inte vara ute efter att höja sitt eget liv till skyarna för att därmed göra det till stor konst. Hon verkar mera rotad i att leva ett verklighetsförankrat liv, kanske för att hon också är en politisk kommentator. Det gör att hon kan analysera maktstrukturer och se vad som finns under konstens sköra skal. Jag tänker att Jong-Fast skriver så bra eftersom hon innerst inne vet att hon inte kan tävla mot sin mamma. Det går ju heller inte tävla med en svunnen epok. Så Jong-Fast lägger undan alla anspråk inför litteraturen. Med det följer en livshållning där livet inte är en kopia av konsten. Utan skört, fult, djävligt utan att ens ägna en tanke åt om också fulheten har en egen design. På så sätt är Molly Jong-Fast författare i egen rätt.

Jong-Fast äger sin berättelse

Hon sminkar inte texten. I kontrast till mamman vars parfymdoft utgjorde en förlängning av hennes språk. Men det här är dotterns bok, hennes egen. Mamman och barnets gemensamma nämnare är något så svårt att göra upp med. Att frigöra sig från sitt arv är omöjligt, men för att förstå det hela gäller det också att använda sig av ett eget språk.

Jong-Fasts bok är ett utsnitt av livet där det är som skörast och svårast. Jag undrar stilla om det ändå inte går att höja sig över moderns arv. En process som måste göra ont. Judisk humor behövs i mängd och ett slags självironi. Det är sällan man kommer undan sin mamma – på gott och ont. Men det här är kort sagt en av de bästa böcker jag läst på länge. Den är alltigenom stark och insiktsfull.

The post Molly Jong-Fast skriver starkt och insiktsfullt first appeared on Opulens.

TÄNKEBOK. ”Det känns så varmt och hjärtligt att få vistas i Staffan Westerbergs egen värld. Det här är en bok för alla!” Det skriver Bo Bjelvehammar, som läst författarens tänkebok.

Det går så länge det går (och sen går det inte längre). Tankar för dagen av Staffan Westerberg
Ordfront

Förra månaden fyllde Staffan Westerberg 91 år. Det verkar så osannolikt, eftersom hans formuleringskonst är lika rapp som tidigare och hans bilder lika uttrycksfulla som förr i tiden. Då, när han var tongivande som både regissör, manusförfattare och skådespelare.

På 70-talet blev han känd för hela det svenska folket genom de udda barnprogrammen ”Vilse i pannkakan”, ”Lillstrumpa och Syster Yster”.

I ett tiotal år har Staffan Westerbergs ”Tankar för dagen” sänts i Sveriges Radio. I denna bok är alla dessa texter samlade och det rör sig om ett fyrtiotal. Till varje text har Staffan Westerberg målat bilder.

Vi får inblick i en värld som är lätt absurd och rik på infall. Texterna andas både humor och allvar. Det är ofta tillbakablickar på det som kallas baktid. Framtiden är nämligen inte bara dunkel, den är även begränsad och kommer snart att försvinna. Tankarna rör livet i vardagen och möten med människor, liksom samtal och reflektioner över det som är nära i rummet. Och naturligtvis handlar det också om döden.

Omgivningen består emellertid inte av döda ting – alla objekt deltar i samtal och reflektioner så som varmvattenkannan, kopparskopan och grytlappen. Alla avger sina bekännelser och erkänner frankt sina tillkortakommanden – varmvattenkannan erkänner öppet att den varit en medelmåtta, och står för det.

”Även en medelmåtta kan höja sin röst och pysa ut sin längtan…”

Alla får komma till tals och ingen lämnas ensam med sina tankar. Dessutom kan Staffan Westerberg genom de regelbundna besöken från hemtjänsten, ta sig ut i världen, via berättelser, sånger och danser från främmande länder. Staffan Westerberg har älskat att resa och nu fortsätter resandet men på ett annat sätt.

Döden och dödens väntrum tar upp en stor del av tiden. Där finns en dörr, som alltid står på glänt. Och när man vänder sig om, finns det ingenting bakom, mer är än minnen. Och kvar finns ett fåtal möten, liksom avsked. Och få blickar framåt. Sedan lever man inte, även om det i detta dunkel finns kors som utropstecken och gravar som talkörer.

Det känns så varmt och hjärtligt att få vistas i Staffan Westerbergs egen värld. Det här är en bok för alla! Och det handlar om, just det, att vara delaktig, hela tiden.

The post Staffan Westerbergs tänkebok är läsning för alla first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFISKT. ”Scholastique Mukasonga skriver om ’den smärtsamma plikten att överleva’. Och den lika smärtsamma plikten att berätta,” konstaterar Gregor Flakierski. Han har läst Mukasongas självbiografiska bok som skildrar utvecklingen i Rwanda fram till folkmordet 1994.

Inyenzi eller kackerlackorna
av Scholastique Mukasonga
Översättning: Maria Björkman
Tranan

”Inyenzi” betyder kackerlackor. Folkmord börjar alltid med ord av hat. En utpekad grupp förminskas och avhumaniseras. Scholastique Mukasongas självbiografiska berättelse är en skildring av utvecklingen i Rwanda från slutet av 1950-talet fram till folkmordet 1994 då nästan hela hennes familj blev bestialiskt mördad, tillsammans med närmare en miljon tutsier.

Det är en plågsam resa genom minnet av diskriminering, övergrepp, mord, våldtäkter och deportation till ogästvänliga trakter där det är svårt att ordna med försörjning och ett anständigt liv.

Motsättningarna mellan tutsier och hutuer uppmuntras aktivt av kolonialmakten, och motarbetas inte av katolska kyrkan, som har en stark missionärsnärvaro i landet. När Rwanda blir självständigt 1962 inrättas vad Mukasonga kallar ”rasdiktatur” av en hutuelit, och som stöds av både Belgien och Vatikanen.

1993 inför det hotande folkmordet evakueras de vita nunnorna och missionärerna av FN-soldater, svarta rwandier får givetvis stanna kvar, och en likgiltig omvärld betraktar sedan de vettlösa massakrerna utan att ingripa eller göra någonting för att förhindra hemskheterna.

En tydligare bild av rasism går nästan inte att få.

Tack vare flit och begåvning och tur, som förmodligen bottnade i den kvotering som tjänade som huturegimens alibi, får Scholastique Mukasonga möjlighet att studera, först vid gymnasiet och sedan vid institutet för socialt arbete.

Men redan 1973, efter en serie av pogromer mot tutsier, tvingas hon avbryta sina studier och tillsammans med en bror fly till grannlandet Burundi. Från första början drabbas hon av den traumatiska känslan att ha blivit utvald att överleva för att minnas.

Och ”smärtan i att överleva” kan bara lindras av medvetenheten om plikten att berätta – om människorna i det förflutna och deras tragiska öde.

”Inyenzi eller kackerlackorna” hänger nära ihop med Mukasongas två tidigare böcker på svenska: ”Madonnan vid Nilen” och ”Barfotakvinnan”. De är samtliga ett vittnesbörd om hennes familjemedlemmar, deras vänner och grannar, som hon själv skriver: ”Jag skriver om och om igen ner deras namn i det blå skrivhäftet, jag vill bevisa för mig själv att de verkligen har funnits/../”

För sig själv – och för oss andra.

I den blodisande uppräkningen redogör hon för 37 dödade släktingar, far, mor, syskon, deras barn… Det gör ont att läsa.

Hon återvänder till Rwanda 2004, nu som fransk medborgare, och söker efter överlevande och efter spår av de mördade. Mycket är borta, som om det aldrig har funnits, och de få överlevande som hon lyckas hitta är snarare ”underlevande”, ensamma, traumatiserade, fast i ett ohyggligt förflutet.

Hon träffar också några bekanta hutuer. Ingen av dem vet något, ingen har sett något, hört något, och framför allt har ingen gjort någonting. Förövarnas monumentala förmåga att förtränga sina egna brott tycks densamma överallt i alla tider.

Scholastique Mukasonga skriver om ”den smärtsamma plikten att överleva”. Och den lika smärtsamma plikten att berätta. För att minnas, och för att varna så att det inte händer igen.

The post Scholastique Mukasonga ‒ den smärtsamma plikten att berätta first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFI. ”Innan du har kommit till insikt om bedrägeriet så kan många år av ditt liv ha gått förlorade,” skriver Anne Edelstam, som läst Mariette Lindsteins självbiografi. ”Läs och lär!” uppmanar vår recensent.

Lång väg hem ‒ Mina 25 år i sekten
av Mariette Lindstein
Bokförlaget Forum

”Lång väg hem ” är titeln och ”Mina 25 år i sekten” undertiteln på Mariette Lindsteins självbiografi. Den handlar om hennes resa in i sekten och om Scientologinkyrkans grepp om sina medlemmar. Boken skildrar hennes skräckupplevelser i deras händer innan hon lyckades fly därifrån.

Scientologirörelsen har länge varit betraktad som en av de värsta manipulativa sekterna. Inte minst av det franska inrikesministeriet och dess organisation Miviludes som har som uppgift att kartlägga och informera regeringen om olika manipulativa rörelser.

Mariette Lindstein har skrivandets gåva. Hon har publicerat nio omskrivna romaner varav flera har blivit översatta till olika språk. Serien Sekten på Dimön har även blivit en tv-serie och hyllad internationellt. Men den här senaste boken är alltså hennes memoarer från tiden i sekten.

Jag har läst åtskilliga ”sektböcker” och denna är avgjort en av de bättre. Inte för att läsaren får veta så mycket mer i denna bok om paranoida ledare, straffen, det godtyckliga psykiska våldet, isoleringen från familj och vänner – för det återkommer i de flesta sekter – men Mariettes levande sätt att beskriva eländet drar in läsaren i de dramatiska händelserna.

Det är också modigt av henne att publicera denna bok, med tanke på vetskapen om att scientologerna inte drar sig för att hota och stämma de avhoppare som vågar sig på att offentligt kritisera rörelsen.

Vi får således följa med på denna unga kvinnas väg in i sekten. Ingen människa går frivilligt med i en sekt utan man luras in i en sådan rörelse genom långsam och väl uttänkt manipulationsteknik. ”Det finaste var gemenskapen och värmen från de andra medlemmarna,” säger Mariette. Det är så de flesta värvas. Vännerna visar sig senare vara lika hjärntvättade som man själv har blivit och angiveriet mot den som vågar säga ifrån eller ens ifrågasätta läran och ideologin är satt i system.

Mariette blev övertalad att lämna Sverige, med sin dåvarande man, han också scientolog, för att bosätta sig i huvudkvarteret i Los Angeles.

De lockades av en bra inkomst, men framför allt av budskapet att ”förändra världen till det bättre”. När de väl var på plats, togs deras son ifrån dem för att de skulle, på så vis, kunna arbeta mera ostört påstods det. Sedan isolerades de från det övriga samhället, medier och till sist även från varandra.

Medlemmarna tvingades arbeta längre och längre timmar, för en försumlig summa pengar, samt sova och äta mindre och mindre. Det är ett känt fenomen att stress och utmattning leder till att hjärnan stänger av och sätts i en slags trans utan möjlighet att tänka klart.

Efter åratal av hårt slit, separation från familjen i Sverige, från sin man och son, träffade Mariette till slut Dan. De två lyckades fly ifrån sekten. Utan vare sig pengar eller utbildning kunde Mariette slutligen efter åtskilliga prövningar återvända till ett normalt liv.

Speciellt ni som tror att ”detta kan aldrig drabba mig” bör läsa denna bok. För av erfarenhet vet jag nämligen att vi alla, under vissa omständigheter, kan dras in i en sekt. Det kan påminna om en toxisk förälskelse. Innan du har kommit till insikt om bedrägeriet så kan många år av ditt liv ha gått förlorade. Det är det viktigaste budskapet med denna välskrivna bok. Läs och lär!

The post Välskriven och stark självbiografi om att fastna i en sekt first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFI. Tom Paxal  anses vara Svenskfinlands mesta proletärförfattare. Rolf Karlman har läst hans nya och självbiografiska bok Sirenernas sång. Den rymmer minnesbilder från ett färgstarkt liv.

Sirenernas sång av Tom Paxal
Litorale förlag

“Jag är fortfarande fjärrstyrd av det förgångna med en känsla av oreda. Minnena är svåra.” skriver Tom Paxal.

Tom Paxal  anses vara Svenskfinlands mesta proletärförfattare. Uppväxten var svår med en alkoholiserad och våldsam pappa som bar med sig svåra upplevelser från kriget. ”I fyllan berättade och pinade han oss, familjen, med sina traumatiska krigsminnen”.

En ångestfylld och ansvarstagande mamma tog med de tre bröderna till Stockmans varuhus där de fick väga sig på en offentlig våg och åka rulltrappa till övervåningens leksaksavdelning. Ett fint barndomsminne.

Rödbergen

Tom Paxal som gick i Svenska Normallyceum i Helsingfors är uppvuxen i Rödbergen – den gamla arbetarstadsdelen i centrum av Helsingfors, i slang kallad ”Rööperi”. Mot den bakgrunden har Paxal ibland betecknats som en av de få finlandssvenska proletärförfattarna från Helsingfors.

I sina tidigare böcker återkommer han ofta till Rödbergen. Men det är inte någon idyll han skildrar. Tvärtom skriver han: ”Det är alltid samma historia; barn från fattiga slummiljöer med allt vad det innebär. Fått stryk som barn, upplevt våld, misär, har det svårt i livet igenom, precis som alla mina barndomsvänner från Rödbergen.” […]

Tom Paxals bok ”Sirenernas sång” består av minnesbilder från ett färgstarkt liv. Uppväxten i Rödbergen. Pappans krigstrauman. Skolgången. Sjömanslivet men även lugnare hamnar på ålderns höst i Borgå.

Fredsprojekt

Intressant är kapitlet, med tanke på nutida förhållanden, om kulturresan i fredens tjänst 1992. Den 24 februari 1992 i Sankt Petersburg steg 300 författare och andra kulturpersonligheter ombord på passagerafartyget Konstantin Simonov i Sankt Petersburgs hamn. ”Fredens hav”, Baltic Waves var namnet på den historiska färden. Deltagarna kom från Ryssland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Danmark, Norge, Sverige och Finland.

Först några ord om fartygsnamnet, Konstantin Simonov. Denne var en sovjetisk journalist och författare och krigskorrespondent i röda armén. Men nu var det kalla kriget slut, muren i Berlin var borta. I Ryssland hade marknadsekonomin ställt till med kaos där hyperrika oligarker berikade sig på statlig egendom. Ett tillstånd som banade väg för en framtida ”stark man” nämligen Vladimir Putin.

Tre veckors segeltur

I den övriga världen rådde en nästan religiös tro på att den fria marknaden skulle lösa alla problem. En tro som förstärktes av den nya it-tekniken som skulle leda till att den eviga fredens rike skapades.

Sådant var stämningsläget när Konstantin Simonov seglade ut på en tre veckors segeltur på Östersjön. En ledande person i detta fredsprojekt var Svenska författarförbundets dåvarande ordförande Peter Curman. En hedersman som arbetat länge för detta kulturprojekt.

Konstantin Smirnov ankrade i Tallinn, Gdynia, Lübeck, Köpenhamn, Stockholm, Helsingfors och Sankt Petersburg i detta kulturella fredsprojekt.

The post Minnesbilder från ett färgstarkt liv first appeared on Opulens.