TOLKNING. “Mitt medvetande är mitt och större än andras, eftersom det omsluter andras, eftersom andras är otillgängliga och därför måste tänkas, av mig, av dig, som är ett annat jag.” Stellan Lindqvisst reflekterar över medvetandet.

Ljudet når före. Jag hör brandbilen innan den dyker upp. Jag ser den och jag ser nästa. Det är ett stort pådrag. Jag ser hur bilarna försvinner mellan de gula stenhusen. Sedan kommer en polisbil, därefter en ambulans. Jag tänker att det snart går att läsa om detta på nätet, att det som sker där också snart sker här. Jag föreställer mig händelseförloppet: landshövdingehuset som brinner, stegar som skjuts upp, vattenkaskader från olika håll, människor utanför avspärrningar som nyfiket och lätt skräckslaget (glada att det inte gäller dem) beskådar det hela.

Sedan ser jag katten på gården nedanför (branden är nu någon annanstans) ett objekt av kött och blod, determinerad långt nere i sina dna-strängar. Som jag just av denna anledning känner ömhet för, det vill säga att hon traskar runt i en cirkel hon inte kan ta sig ur. Hon orienterar sig, hon lystrar till ljud, hon viker undan för hot, hon är inte medveten om min medvetenhet, att den är större, att den omsluter henne, att jag genom min medvetenhet värnar om hennes plats i universum, att jag därmed är ett maktmässigt faktum, det vill säga något hon måste behaga och samtidigt vara vaksam mot.

Sedan slår det mig, strax efter, när jag på andra sidan älven, på kajen, ser en liten människa: gula byxor, förmodligen galon, arbetsbyxor. Hon rör sig med samma obegripliga rörelser som katten, obegriplig eftersom jag inte ser hennes ärende. Och ärenden ser man inte, de sluter man sig till, hittar på, av det man hör och ser. Kanske förbereder hon ankomsten av ett kryssningsfartyg eftersom sådana lägger till vid denna kaj, lägger tampar tillrätta, kollar viktiga anslutningar, städar, flyttar undan saker som inte skall vara där? Jag vet inte, inget alls faktiskt, bara att mina hypoteser utplånar det som annars är obegripligt.

Det slår mig sedan att också jag har svårt att tänka mig, inse, att hon, de gula byxorna, på samma sätt som jag har ett medvetande, det vill säga en själ. Och att också jag, från hennes horisont på kajen, är en mycket liten figur med obegripliga rörelser – som kan reduceras, som kan bli ett objekt, som kan bli själlös, som kan bli någon man kan sticka en bajonett i för att man inte förstår, tillåter sig förstå, att kroppen som genomborras också är en själ.

Nyss åskade det. Svart himmel, ett hårt regn föll, piskade älven, tvingade upp miljontals droppar i ett försök att nå himlen. Lika plötsligt som den kom var föreställningen över, åskan drog vidare, började om någon annanstans, man hörde den på avstånd, nu över en sjö, några åkrar, några kor, vars förvånade ryggar blev blanka.

Mitt medvetande är mitt och större än andras, eftersom det omsluter andras, eftersom andras är otillgängliga och därför måste tänkas, av mig, av dig, som är ett annat jag. Ett universum utan ett medvetande är information som inte tolkas, det vill säga meningslöst, ensamt och ljudlöst. Inneslutet i sin osynlighet färdas det mot sina ickemål. 

The post Tankar kring vad som gör världen meningsfull first appeared on Opulens.

KONSTENS FIENDE. ”Människans Geist, ande, är den som mognar och utvecklas i mötet med konsten. Men det mötet kan se ut på oerhört många olika sätt.” Det skriver tonsättaren Jonatan Sersam i den pågående debatten om konstens och kulturens minskade betydelse i samhället.

I pågående kulturdebatt om själens existens och dess betydelse för upplevelsen av skönhet, och inte minst konst, tolkas ordet ”själ” i Eric Schüldts text i Expressen och av Farshid Jalalvand i sin motartikel i Sydsvenskan som den odödliga, i många religioner centrala själen. Jag tror inte på en sådan själ. I de flesta andra europeiska språk, finns det två olika begrepp som båda motsvarar ordet själ på svenska. Tyskans Geist, till exempel, eller engelskans spirit från latinets spiritus. Detta ord översätts ibland som själ. I vissa fall, som inom filosofi, tolkas det som ”ande”. Det klingar annorlunda. Ordet ande har genomgått något av en evolution, från att endast gälla den kristna eviga själen till att antyda något exklusivt mänskligt, kanske ett ”emotionellt medvetande”, en känslighet och mottaglighet för abstrakta ting, för metafysiska vingslag och vibrationer.

När Eric Schüldt skriver ”Jag tror helt enkelt människan har en själ, och att det är den själen som väcks till liv av konsten och kulturen” så väljer jag att tolka ordet själ snarare som ande än att tolka det som den själ religionen talar om. Detta trots att Schüldt är troende katolik vilket Jalalvand påpekar. Jag delar naturligtvis Jalalvands syn på att en icke-troende som inte accepterar själens existens, inte är mindre känslig, mindre mottaglig för skönhet och konst än en religiös själsförespråkare. ”Fienden” som Eric Schüldt menar hotar konstens existens och samhällets och politikens ständigt ökande nedvärderande av den, tror jag inte är förnekandet av själens existens. Däremot kan jag förstå och dela oron för att konstens ställning hotas av den cyniska livsinställning i vilken vi reduceras till gapande konsumenter, var och en med en individuellt anpassad konsumtionsprofil framtagen av ondskefulla algoritmer. En profil som vi till sist förväntas identifiera oss med, som vill få oss att känna oss unika.

Kyrkans axiom att livet innebär lidande klingar starkt och aktualiseras genom att vi måste arbeta som galningar för att kunna konsumera meningslösheter att posera vid i våra flöden på sociala medier. Denna inställning, detta sätt att betrakta livet, är konstens bittra fiende. Utan att glömma att kyrkan också utgjort ett hot mot både konstnärlig och vetenskaplig progression genom historien.

Jag är naivt övertygad om att försvaret mot detta pågående våldförande utgörs av just konsten. Konst lär oss att tänka abstrakt. En symfoni kan besitta kraften att tvinga oss att tänka, den låter oss uppleva konflikter, motsättningar, sökande, spänningar och harmoni, allt på ett ytterst abstrakt plan. Liksom en bra bok eller ett konstverk tvingar oss att begrunda, att reflektera, att lära oss något om oss själva, hur obekvämt det än må vara.

Trots detta väljer jag att inta en något mer optimistisk hållning än Eric Schüldt. Tron på konsten håller inte på att gå förlorad. Det kan vara så att den klassiska konsten och kulturen, Botticelli och Beethoven, befinner sig i en fas av omvärdering. En omvärdering som kanske dessutom är sund. Alla berörs inte lika häftigt av Beethovens symfonier som jag själv och Eric Schüldt. Andra kanske får en omvälvande upplevelse av antik persisk poesi eller koreansk Pansori. Ett intresse som kanske ärvts av en farmor. Den klassiska kanon vi har är som känt utformad av människor från en viss klass, ett visst geografiskt område, ett visst kön etc, och kan ifrågasättas. Bör frågasättas.

Dessutom finns det en samtidskonst, lysande och livskraftig. Museer för modern konst kryllar av besökare. Antalet konserter och festivaler med nutida musik ökar. Helmut Lachenmanns opera ”Das Mädchen mit den Schwefelhölzern” har varit utsåld på de stora operahus där den satts upp. Min upplevelse är också att den nya musiken för med sig en åldersmässigt enormt mycket mer blandad publik än när man framför de stora verken ur den västerländska musikhistoriens kanon.

Människans Geist, ande, är den som mognar och utvecklas i mötet med konsten. Men det mötet kan se ut på oerhört många olika sätt. Om nu läskunnigheten och läsandet dyker (gör det verkligen det? Hur definierar vi läsning?) är det olyckligt. Hursomhelst tror jag, likt Schüldt, att det kan räddas. Jag ser framför mig en dynamisk, komplex och bländande värld av konst, musik, litteratur och teater i myriader av varianter och former. En värld jag ser fram emot att ta del av och bidra till.

The post Tron på konsten håller inte på att gå förlorad first appeared on Opulens.

FÖRSTÅELSE. “Det finns en poesins filosofi,” skriver Gunnar Lundin. Och förklarar: “att genom bilder och analogier ge förståelse för företeelser och sammanhang.”

En dag på 70-talet. Jag hade fått dålig kritik för en diktbok och blev, så kändes det, uppkallad till Norstedts för samtal. Thomas von Vegesack, Jan Stolpe, en tredje redaktör. Thomas sa: ”Vi undrar över dina texter. Har du ett andligt budskap”? Jag ryggade tillbaka. Ande? Själen? Orden fanns inte i mitt lexikon. För mig var litteraturen och filosofin väg till en förändring av hela människan, relationer, sättet att leva. Ande var ett religiöst ord, det kom inte över mina föräldrars läppar lika litet som över mina jämnårigas. Ett sjundedagsadventistsord.

Nej, sa jag till de vänligt bekymrade men också förlagsekonomiskt ansvariga förhörsledarna (så uppfattade jag dem). Nej, jag är bara poet.

Borde ha tillagt: För detta behövs det poetiska sinnet, häpnaden inför människor och ting, undret att finnas. Och jag hade inte begrundat och insett att jag var idealist; i så fall kunde jag ha sagt: en poet är den i vilken det goda sanna sköna ordas fram. – Men blev bara stum och svettades.

Vi orienterade oss i ett nytt klimat.

Ordet ande var utstruket ur den historia jag föddes in i: efterkrigstidens optimistiska amerikavänliga 50-tal, som, det ser retrospektivt ut som en blixt i ett växande välstånd, gick över i insikter om amerikansk imperialism och globala orättvisor. Något nytt var på väg. Det kändes i luften. Men jag hade sett mobbning på nära håll och fått ett känsligt väderkorn för allt som luktade entusiastisk kollektivism.

Vi orienterade oss i ett nytt klimat.

Existentialismen är en humanism. Vårt liv är summan av våra handlingar. Ur Kafkas ansiktslösa stat föddes den nya människan. Ur spillrorna av den europeiska kulturen växte något nytt fram. Så såg stämningen ut.

Nu måste jag försvara mig inför de allvarliga herrarna. Det gick hackigt. Jag hade levt som fisken i vattnet bland de andra fiskarna. Nu måste jag ta upp den där fisken, dissekera den, undersöka väte och syre och kvävet i vattnet, ta temperaturen.

Det måste göras. Och slutsatsen blev: även om litteraturen gestaltas i en specifik historisk situation kan den också ge oss ett sinne för det allmänmänskliga, det alltid giltiga. Konsten återför oss till överraskningen, till ett sätt att se. Den är ledans och missmodets fiende. Och låt gå, den är ande. Och den är livsfarlig för alla sorters diktaturer.

Någon ideologi eller något system bestämmer inte poesin. Men det finns en poesins filosofi, det vill säga att genom bilder och analogier ge förståelse för företeelser och sammanhang.

The post En dag på 70-talet first appeared on Opulens.

VÄRRE. När det är som värst är det egentligen inte som värst. Det kan bli värre. Även för den som lever i Indien. Det är faktiskt sant. När fåglar föll från himlen i 50 graders värme då var det svårt, speciellt för alla som lever där, men värre kunde det bli. Mycket värre. Det var alltså inte som värst.

När Bangladesh låg till en tredjedel under vatten så var det svårt. Likväl kunde det ha varit värre. Så är det. Det outhärdliga visar sig – ännu än gång – vara uthärdligt. När den ryska militären väljer att skjuta mot civila mål i Ukraina så att barns kroppar slits sönder av bombernas kraft, ja då kan det faktiskt bli värre. Det vet alla. Men det är – i alla fall – som om det är det värsta som kunde hända. Därför är det svårt att sova om natten.

Man tycker att det är så in i helvete fel det som händer; man bli arg för att de väljer att skjuta mot civila mål. Det gör ont i ens själ. Även i den ryska själen gör det ont. För kom inte och säg att ryssar saknar själ. För ingen ryss med en frisk själ skickar bomber mot ett brödrafolks barn. Endast en själ som blivit korrupt kan göra det. En vars själ som blivit vanställd av obegripligt maktgiriga drömmar. En som inte kan identifiera sig med lidandet hos barn. Då är det kanske som värst.

Melker Garay

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: När det är som värst first appeared on Opulens.