MUSIK. I början av veckan publicerade vi ett minnesord över Dolly Parton. I den här krönikan reflekterar Jesper Nordström över countrystjärnans karriär och symbolvärde i ett polariserat USA.

Första mötet med min svåger var såklart pirrigt. Inte på nivå med att träffa sin svärmor, men det handlar ju i alla fall ändå om att kunna trivas tillsammans under kommande julfiranden och släktmiddagar.

Det tog mig 20 minuter att sjunka in i en diskussion om sovjetiska dieseltraktorer och sedan yttra en replik som ”hur coolt är det väl inte att du har byggt en egen dator som duckar allt insamlande av big data”.

Svågern är socialdemokrat och bodde tidigare i det Skåne som är raka motsatsen till de nejder där man finner krukdrejande tanter i linnedräkt och det arrangeras vittvinsvernissager.

Nej, mitt i detta SD-land med pilsnerbilar, bilbingo och tomter med skräpiga, rostiga järnsängar och eternitvillor med pangade rutor bodde denna vandrande anomali, den vänsterintellektuelle hillbillyn, för att nu citera min karaktäristik av honom efter två öl på ett Malmösjapp.

Dolly Parton var också en sådan anomali. Hon tillhörde den alltmer utdöende livsformen ”woke hillbilly”, som någon kallade Willie Nelson, i syfte att förolämpa men en fras som countrysångaren genast tog till sitt hjärta.

Hennes död i år 2026 framstår närmast som symbolisk. Föreställningen om det småskaligt inkluderande, varma USA hade sin inkarnation i henne. Och – nu säger jag det – hon spelade smart, slugt på white trash-klyschan.

Det finns Dylanmän, men färre Dollymän. Ändå är det som om Dolly Parton är mer lämpad att lite torrt teoretisera kring. Det kan konstateras att Bob Dylan är en sur, vresig kulturman, och så är vi färdiga med det. Dolly Parton däremot var en komplex gränsgångare som hade att hantera frågor som ”vilket fack hör jag till, vem är jag att berätta om mina erfarenheter?”

Det är klassresans främsta signum, ängsligheten i båda lägren, som man också kan låta slå gnistor kring. Dolly hade mörkret och problemen men sjöng om det varmt allmängiltiga.

Det finns ett tyskt ord som ringar in denna känsla: ”Zackarinromans”. Det syftar på det lite för klistrigt sentimentala, syntetiska. Men Dolly tog Harlequin-romanernas sockrighet och adderade den kärva amerikanska landsbygden och blev därigenom ett fenomen som möjligtvis har ett slags svensk motsvarighet i Kicki Danielsson.

Ja, den där lite ”trots allt”-hjärtligheten. Det avväpnande allmängiltiga. Som grilltavernan i Mittskåne hos svågern, med riktigt mos med smör, fast flagnad fasad och någon slags längtan bort också.

Trump påbjöd flaggning på halv stång vid dödsbeskedet och jag kämpar för att inte bara se detta som ren opportunism, ett sätt att rida på en ikons frånfälle.

Dolly Parton själv stod emot all trumpism. Samtidigt leker jag med tanken på att om man spelat hennes musik helt utan hennes persona, närmast som ett blindtest, hade det också slagit an en sträng hos den bittraste MAGA-man.

Den sista förenande länken i det splittrade USA har nu gått ur tiden. Är det för mörkt tänkt?

Sedan en sista sak. De män som var Dollys vänner var också ofta ”vän med Dorothy”, för att nu använda det gamla fina risqué-uttrycket. Susan Sontag skrev om det där, hur det campa, kitschiga, ”too much” slår an en sträng hos många homosexuella. Dolly var förvisso inte ”Öknens drottning”, men kan ses som den heteronormativa Söderns förunderliga ros.

The post Dolly Parton – en förenande länk i ett splittrat USA first appeared on Opulens.

COUNTRY. Förra veckan meddelades det att countrystjärnan Dolly Parton avlidit i en ålder av 80 år. Lars Thulin minns en unik artist.

Dolly Parton är död. Ännu ett brutalt tecken på att man själv åldras. För allt oftare visar det sig att de odödliga artisterna som funnits med nästan hela ens vuxna liv, inte alls är odödliga.

Dolly var ett unikum. Hon var den amerikanska drömmen och folksjälen personifierad. På gott och ont. Men samtidigt så öppen och ärlig att det var omöjligt att inte älska henne och det gällde både män och kvinnor. För hon bjöd oerhört frikostigt på sig själv, alltid med både värme och glimt i ögat.

Hennes mest kända låt är nog ”I will always love you” från 1973 och odödliggjord av Whitney Houston 1992.

Men den som berörde mig mest är ”Jolene” från 1974 som hon också skrev själv.  Den hörde jag då min klass på universitet var på studieresa i Danmark. Vi hade hört den först på radio, och på vartenda fik vi besökte under veckan – det blev många – tycktes det finnas en jukebox med den skivan. Många av våra studiebidrags enkronor försvann ner i de maskinerna.

Perspektivet i texten är en kvinna som pratar till en annan kvinna. I vår grupp fanns både män och kvinnor. Nästan alla kände hur det sved i hjärteroten när de hörde de gripande fraserna. För även män kan uppleva konkurrens när det gäller att få sin drömpartner.

Hur som helst, vi lärde oss snabbt den ganska korta och enkla texten utantill och sjöng med. Strofen You can have your choice of men, but I could never love again/he´s the only one for me Jolene, är låtens essens. Den flödar över av kärlek, svek, förtvivlan, vädjan, underkastelse och att blotta sin själ. Den givna mixen i alla stora kärleksdramer. I konsten och i verkligheten. Av Dolly Parton kondenserad till magnifika två minuter och 41 sekunder.

The post Dolly Parton – I will always love her first appeared on Opulens.

VISOR. Bo Bjelvehammar har med stor behållning lyssnat på den norske visartisten Karl Heldals album ”Trøst i mørketid”.

Trøst i mørketid med Karl Heldal
Kakafon Records

Den norske visartisten och bildkonstnären Karl Heldal presenterar sitt fjärde album ”Trøst i mørketid”. Han svarar för alla texter och melodier och står dessutom för sång och gitarrspel. Därtill står han för arrangemang tillsammans med de två medmusikerna Martin Olsson och Emelie Heldal Lidsheim.

Karl Heldal uppvisar en stark helhet

Totalt är det nio låtar och de tre artisterna bildar en stark och expressiv organisk helhet.  I texthäftet finns därtill exempel på hans storstilade bildkonst.

När det gäller visorna så rör det sig om vackra arrangemang med fiol, bas och piano.

Karl Heldal målar även i sina texter, enkla och nära landskap, där du lätt kan navigera och känna dig hemma.

”en liten enkel sang

Mens tiden går förbi

Det snør så tett idag

En vårdag i april”

En delaktighet och en känsla av gemenskap växer fram, hans röst skänker värme och gitarrens tonbad ger djup och ett medkännande.

Det kan gälla vardagliga ting, som han diktar om eller stora verkligheter, som är svåra att få grepp om, i en geopolitisk oreda.

Trösterika visor

Visst känns det svårt efter förluster, visst känns det tungt med en saknad eller en sorg, som består och aldrig läker. Men jag känner att Karl Heldal ger hopp och tröst, genom sitt tilltal och sin vilsamma mjukhet. Jag känner ro med honom, det är stort!

The post Karl Heldal skänker hopp med fina visor first appeared on Opulens.

MUSIKPOESI. Littestraden inleder 2026 med en text av musikpoeten Mårten Lärka, som är aktuell med en ny EP med titeln ”19 minuter”.

Den Hälsinglandsbaserade indietrubaduren Mårten Lärka spelar, som han säger själv, biblioteksrock från Hälsingland. 2023 släppte han och bandet emligheten en platta med Stig Dagermantolkningar vilken vi skrev om i Opulens då.

I december 2025 kom de ut med en ny EP , ”19 minuter” samt en musikvideo till låten ”Konstnären”.

En landing page till den officiella releasen finns här.

I Lärkas värld får både det otäcka, det vemodiga och det vardagliga plats. Musiken är inspelad på åttakanals rullbandspelare och präglas av en sällsam tramporgel, shoegazeaktiga gitarrer, synthesizer och munspel.

Så här beskriver Lärka låten ”Nian” från den nya EP:n: ”Låten hade lika gärna kunnat heta Fotografiskt minne från nionde klass utan omskrivningar. Det är en framkallad dagbok, med eller utan skämskudde. Navelskåderi eller romantik? Jag bryr mig inte om vilket”.

Nu är vi stolta över att återigen få presentera denna säregna musikpoet med just ”Nian”:

CAROLINA THELIN

NIAN

(Text: Lärka. Musik: Lärka, Hellquist, Larsson, Olsson)

En söndag i advent 1986

Var det ett specialprogram, på radion

Spelade in nästan allt, två kassettband

Det var om punken

Tio år sen på den bollen

Nog inte ens inne på planen

Nästan som med fotbollen

Defensiv mittfältare, offensiv back

Undrar ibland om jag mobbat någon

Det var ett specialprogram gå i skolan

Blev spolad i en toalettstol

Samma dag jag fyllde femton

På Harmångers centralskola

Men tror det kändes helt okej

Kanske bara för att bli sedd eller femton

Tänker ofta på nian, tänker ofta på nian

Det var nånting med nian

Tänker ofta på Linda

Tyckte om Bosse Lundberg

Och att spela trummor

Kunde varken spela gitarr eller sjunga

Och kan det kanske inte ens än

Men bryr mig inte lika mycket nu som då

Vi började gå på Högliden

Glömmer aldrig första gången

M.E och jag dansade till Suburbia

Och videon gick på största duken

Bara ett halvår innan han bröt foten

Och trettioåtta innan min remiss till kirurgen

Den döende dandyn…

Tänker ofta på nian, tänker ofta på nian

Det var nånting med nian

Tänker ibland på Hamstern

Och jag minns hur jag ryckte undan handen

Från Ingela när hon tänkte ta mig i handen

Men jag vågade ta mopeden i Tjernobyl-dimman

Fast det var nog redan i åttan…

Fick rakvatten av några tjejer i klassen

När jag fyllde år den där gången

Det var Pierre Robert, jag kanske behövde det?

Fanns en lista över dom snyggaste på skolan

Enda lista jag varit med på

Diana tyckte jag skulle raka bort fjunet som jag hade på kinden

Tänker ofta på nian, tänker ofta på nian

Det var nånting med nian

Tänker ofta på Saimon

Första gången som jag knullade

Var på busstationstoaletten, i gymnasiet

Nötte sönder glaset på konfirmationsklockan

Men fick ett nytt på uraffären, det gick på försäkringen

Skyllde på en gitarrsladd men det var stengolvet

Tänker inte på gymnasiet som på högstadiet

Tänker ofta på nian, tänker ofta på nian

Det var nånting med nian

Tänker ofta på den tiden…

The post Littestraden: Musikpoesi av Mårten Lärka first appeared on Opulens.

FOLKVISPOP. ”Vera Vinter är onekligen en unik röst i svenskt musikliv. Tack vare sången och texterna, men minst lika mycket genom sitt trolska sound,” skriver Erik Bovin som lyssnat på hennes aktuella album.

Från mitt berg med Vera Vinter
Bjärka Records

Artisten Vera Vinters hemtrakt Stora Lappträsk, är trots namnet en liten by utanför Kalix med färre än 30 invånare. Hennes stämma klingar välbekant för desto fler tack vare samarbeten med stora artister som Petra Marklund, Rikard Wolff och Staffan Hellstrand.

Som soloartist är hon dock en smula underskattad. Frågar man mig förtjänar hon en större publik. Hon har helt resolut visat var skåpet ska stå som artist, album efter album, ända sedan debuten 2012 med ”Idyll”.

En höjdpunkt i diskografin är i mitt tycke ”Lios” (2022). Samarbetet med violinisten, låtskrivaren och producenten Hanna Ekström resulterade i ett atmosfäriskt och experimentellt album med texter skrivna på kalixmål.

Även på nya albumet ”Från mitt berg” har hon haft Ekström till sin hjälp som producent. En genomtänkt produktion där Vinters vackra röst står i fokus.

De två första spåren på ”Från mitt berg” ger dessvärre ett osäkert och pretentiöst intryck. Mina farhågor väcks. Det är inte utan att man undrar vart albumet ska ta vägen. Osäkerhet är annars inget man förknippar med denna artist, djupt rotad som hon är i den norrländska myllan, därtill känd för att leverera högkvalitativ norrländsk vis- och folkpop, eller norrbossa som hon själv kallar sin musik.

Det vänder, tack och lov. I ljuvliga “Allt vackert” sjunger hon om att försonas med sig själv och sitt liv så som det blev: ”sluter fred med mörkret / tackar för det som blev”.

Det händer att hon tar sig en tur längs minnenas boulevard, som på ”1992”. Oftare uppehåller sig låttexterna vid nuet, med en uppmuntran om att bejaka det fullt ut. Texterna är tillräckligt poetiska och välskrivna, för att hon ska kunna mäta sig med poplyriker som Lisa Ekdahl och Kjell Höglund.

Kanhända går det skönja andliga övertoner i budskapet om att se det stora i det lilla, liksom i Vinters sällsamt nära förhållande till naturen, som om musiken hörsammat den tyska poeten Hölderlins uppmaning: ”Kom ut i det öppna, min vän”.

Vera Vinter är onekligen en unik röst i svenskt musikliv. Tack vare sången och texterna, men minst lika mycket genom sitt trolska sound. På detta album är det akustiskt, avskalat och jordnära med underskönt vackra stråkar, som när så behövs, förhöjer musiken.

Albumets starkaste spår ”Lyssna” och ”Sjung din sång” handlar båda två om att följa sin inre kompass. Vera Vinter lever onekligen som hon lär; hennes musik är av det kompromisslösa slaget, även om hon just denna gång bjuder på ett rakare och, i ärlighetens namn, något svagare album (men som vittnar om en hög lägsta nivå). Eftersom större delen av Musiksverige består av trendkänsliga posörer är ny musik från en artist av denna kaliber extra välkommet.

The post Vera Vinter ‒ en unik röst i svenskt musikliv first appeared on Opulens.

KJELL HÖGLUND. ”Han kunde ha kommit var helst ifrån, en trubadur från Kung Arturs England, en herrelös hund, en desertör” påstår förhandsreklamen för Anders Sundelins bok om Kjell Höglund som kommer i september. Om sångaren, låtskrivaren och författaren Kjell Höglund, visste jag inget förrän nu. En förklaring är att jag under många år uppehöll mig utomlands, bland annat i Antipodien. Nu vet jag mer, både genom allt som finns om Höglund på internet och en dokumentär på SVT Play, “När tåget lämnat perrongen”.

Lägg därtill en originell trycksak som förlaget Farozonen just gett ut och som säkert redan är ett samlarobjekt: ett avlångt pappersark finurligt sammanvikt så att man ser en bokstav i taget. Utfällt kan man läsa i versaler DESERTÖREN, med ett N som första sida och med EJ på en banderoll. På baksidorna finns den långdikten, från 1978, som inte mist sin aktualitet.

Den encyklopediske Kalle Lind, ständigt närvarande i tryck och i radio, har skrivit ett bra förord: ”Desertören är en av Höglunds legendariska långlåtar, närmare sjutton minuter lång (…) så revolutionär att den ifrågasätter revolutionärerna. Det är en sång som uppmanar oss att desertera, att inte bli kanonmat, att inte marschera i ledet oavsett hur vackra parollerna är, att slåss genom att vägra slåss. Somliga ord må vara daterade, andemeningen är tidlöst tänkvärd och evigt kjellhöglundsk.”

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Kjell Höglunds tidlösa tänkvärdheter first appeared on Opulens.

INDIEFOLK. Erik Bovin har lyssnat på Alvin Blombergs soloprojekt ”Grim” och hoppas att singer-songwritern kommer att fortsätta odla sin särart.

Nyköpingsbördige Alvin Blomberg, med bakgrund i indierockbandet Pwned by gravity, blåser liv i indiefolk-genren som soloartist, under namnet Grim. Hans självbetitlade album rymmer 10 ljuva, avskalade spår, renons på transportsträckor.

Blomberg rör sig hemtamt i den av folkmusik präglade singer-songwriter-genren och sjunger, som om han aldrig gjort annat, om kärlek, vänskap och saknad.

Bob Dylan-influenser

Musiken kan beskrivas som en blandning av Nick Drake, Paul Simon och – givetvis – Bob Dylan.

Albumets finstämda och akustiska ljudbild ger utrymme åt Blombergs röst. En stämma som kan bära rader som ”the nights were old in summers young and the fiddlers softly played / We dived the golden river where the silver grasses swayed” utan att det blir manierat. Blomberg låter som Bob Dylan kanske hade gjort om Nobelpristagaren tagit fler sånglektioner. Sångrösten dominerar ljudbilden, aningen för mycket för min smak, men den ger även utrymme åt en tämligen avancerad form av fingerplockspel.

”My one and only friend” och ”Jill’s café” har klar hitpotential. Själv är jag förtjust i det egensinniga och sagolika spåret ”Ballad of crazy Jane”.

Vid ett vägskäl

Som ung soloartist står Blomberg vid ett vägskäl. Hans första singel ”Lead me on or leave me be” är uppe i över 100 000 lyssningar. Killen är därtill bildskön och musikbranschen brutal. Frågan är om han kommer kunna, eller ens vilja, stå emot de kommersiella krafter som kan tänkas vilja omvandla honom till en radio- och lägereldsvänlig singer-songwriter. Kan ni tänka er något mer slätstruket?

En som i början av sin karriär stod vid ett liknande vägskäl är artisten och före detta Idol-deltagaren Lars Eriksson. Han valde den ekonomiskt ogynnsamma men artistiskt hedervärda vägen. Jag kommer att tänka på honom när jag lyssnar på Grim. De har båda Dylan som influens och delar ett intresse för låttexter med närmast litterära anspråk. För egen del ser jag gärna att Grim fortsätter odla sin särart.

The post Grim ‒ ljuva sånger om kärlek, vänskap och saknad first appeared on Opulens.

SINGER/SONGWRITER. Lena Torquato Lidén fick en pratstund med Youtubestjärnan och singer/songwritern Chloe Moriondo under Way Out West i Göteborg.

Det är klibbigt varmt och full fest i den tidiga kvällen på festivalens underavdelning Stay Out West. Jag har lämnat festivalområdet för en pratstund med en av festivalens intressantaste artister. Unga Youtuber-stjärnskottet Chloe Moriondo anländer med sitt lilla band, tre taniga alternativa amerikanska flickor travar in genom uteserveringens ortenfest med afrobeat DJ som får de uppklädda ungdomarna att skaka rumpa och prata och skratta högt. Det är minikjolar och höga stövlar och håret blänker på tjejerna med stramt kammat hår eller stora afroburr.

I likhet med veteranerna Bikini Kill, som spelar samma kväll på tältscenen Linné, osar Chloes musik feminism och kamplust. Eller rättare sagt kanske mer queera rättigheter och yttrandefrihet.

Tills nyligen uttryckte Chloe att det var hen som var rätt pronomen. Sedan 2014 då hennes videor började spridas har hon på liknande sätt gått igenom många olika stilar och faser. Jag slås av den osminkade, lite osäkra covern på en koreansk poplåt där även ursäkter för det koreanska uttalet följer med. Den är i skarp kontrast till låtar som “I eat boys” där blonderad hårdsminkad skräckfilmsgestalt stryper svärmorsdrömmar så blodet sprutar.

I den lilla mörka bastun till loge i den anrika nattklubben blinkar hon med lösögonfransarna och vi vinkar en hälsning i en osäkerhet över hur det är med coronaåtgärderna i hennes hemland. Vi sätter oss och hon ger mig komplimanger för mina ljusbruna nätstrumpbyxor vilket gör mig dubbelt glad nu när jag fått möjlighet att träffa henne. Det är också en trevlig upptäckt att hon är en så lågmäld person bakom den yta som hon visar upp. Men det är också symptomatiskt att hon har en jättefin röst i sina mjuka popsånger där man hör varje ord av de mindre snälla texterna. Chloe förklarar hur låten om att äta killar uppkom

– Jag såg en skräckfilm som redan blivit kult “Jennifer’s Body” där huvudrollen Megan Fox yttrar dessa ord “I eat boys” vilket gjorde mig besatt av att jag måste ha med den i en låt….

När jag kollar upp filmen har den verkligen en intressant beskrivning.

“En vacker cheerleader får en omättlig aptit efter mänskligt kött efter att en hungrig demon tagit makten över hennes kropp.”

Jag fattar dragningskraften i berättelsen men Chloe ger det också en annan dimension när hon fortsätter:

– Men låten kanske lika mycket är för alla de tjejer som stör sig på irriterande killar som trakasserar dem….

Jag fortsätter med undra hur det varit att som Youtuber med en enbart digital publik för första gången möta fansen utanför kommentarsfält och chattrum.

– Jag tror att förändring kommer naturligt för mig, både som vi redan berört, i utseende men också den övergången till att se min publik. Första spelningen var i min hemstad Detroit och det var kanske 150 fans i publiken. Det var överväldigande på ett storslaget sätt att stå där och spela för dem efter att i flera år själv tagit hand om att prata med dem i Youtube-kanalen. Jag la mycket energi i att svara dem med egna ord där i början. Såklart ibland nu också, men det är annorlunda nu. Att få resa för att spela!

Jag påpekar att jag nyss lämnat den lilla stad där jag jobbar och pratat med någon som i likhet med Chloe är 19 år och mycket väl visste vem hon var vilket märkbart berör stjärnan som är stolt över att höra detta.

Just nu jobbar Chloe med sin nya release vars singel “Fruity” som släppts nu i augusti och själva albumet ska komma i oktober.

– Utan att säga för mycket kan jag ändå säga att jag gärna vill gå in på mer mogna ämnen men samtidigt var min ambition med singeln att vara i skärningspunkten mellan Black Eyed Peas och Kesha. En låt som tjejer i Kalifornien kan gå till stranden och sjunga!

Det är en väldigt bra låt, i motsats till Kesha som inte alls har samma ironiska tilltal, tonsäkerhet eller roliga textrader som:

“Always ripe and never rotten…” Ja, så sjunger Chloe om frukter och lemonad.

Lika delar roligt och lekfullt erotiskt. Chloe lovar att resten av albumet är i samma stil. Hon ser ofta fram emot en ny release. En förväntan byggs upp:

– Som med den populära hiten “Hell Hounds” som jag spelade live innan den getts ut. Jag var förband till Ashnikko och på turnén började fansen be mig att släppa den som singel. Sånt är jätteroligt!

The post Chloe Moriondo – en lekfull singer/songwriter first appeared on Opulens.

VISMUSIK. “Det är ett album som med sina ord och sin musik, vid upprepade lyssningar ger mod och tröst. Sofia Karlsson och hennes goda medmusiker skapar en storhet. Allt är stort och vackert, albumets design och formspråk är utsökt”, skriver Bo Bjelvehammar.

Sånger från broccolifälten
med Sofia Karlsson
Sally Wiola Music

Sofia Karlsson växte upp i stockholmsförorten Kärrtorp, som ligger intill Bagarmossen och Skarpnäcks gård. De första universiteten var Kommunala Musikskolan och Kyrkokören i Kärrtorp. Hennes släkt är av statarblod från Sörmland och Norrbotten.

Nu har hon funnit en ny plats i sitt liv och har flyttat från Stockholm till Hälsingland.

De allra flesta låtar, ofta i folkviseton, har Karlsson gjort själv, inte sällan med stöd av sina medmusiker.

Det märks att hon är erfaren och ordsäker, efter tjugo år som artist och efter att ha gett ut ett tiotal album.

Ofta är det i texterna reflektioner över våra liv och kommentarer till företeelser och fenomen. Sofia Karlsson ringar snabbt in ett tillstånd och en stämning, och låter den arbeta genom hela texten. Hon är öppen och generös i sina klangbilder och sina närmanden till svåra frågor.

Det som märks med tydlighet är rörelsen och förflyttningen, det är det som driver livet, livet kräver en uthållighet och Sofia Karlsson blottlägger en livsoptimism. Vägen går framåt. Hon visar på en kärlek till det långsiktiga och det hållbara och hyllar långsamheten – jag tänker genast på de långsamma vingslagen hos korpen och långsamheten i kråkans avvägningar vid patrulleringen.

Sånger från broccolifälten är ett album som med sina ord och sin musik, vid upprepade lyssningar ger mod och tröst. Sofia Karlsson och hennes goda medmusiker skapar en storhet. Allt är stort och vackert, albumets design och formspråk är utsökt!

Det finns ett credo, som jag ofta återvänder till – det är sällan bättre på en annan plats!

The post Ett album som ger mod och tröst first appeared on Opulens.

DEBUT. ”Det tredje årtusendet” är såväl en lovvärd hyllning till Kjell Höglund som en lovande debut för Ellinor Brolin, anser Erik Bovin.

Det tredje årtusendet av Ellinor Brolin
Skivbolag: Branschen/Dalapop/LizaB

På senare år har Kjell Höglunds musik fått en renässans. 2018 kom Ellen Sundbergs album Du sålde min biljett med tolkningar av några av Höglunds kanske allra färgstarkaste låtar. 2020 fick han Cornelispriset med en motivering som tog fasta på hans originalitet och bredd: ”En både dunkel och diskbänksrealistisk diktare vars esoteriska humor kastar sig mellan Bibelns gestalter och bardiskens spöken, mellan skurkar, helgon och vanligt folk.”

I år är Höglund ånyo aktuell – med en samling till stora delar tidigare outgivet material, som artisten Ellinor Brolin tagit sig an. Detta är dessutom hennes debutalbum. Tillsammans med musikern och producenten Johan Johansson har hon vaskat fram 11 guldkorn bland hundratals opublicerade texter. På Det tredje årtusendet medverkar dessutom tunga namn som Peter LeMarc, Kajsa Grytt och Staffan Hellstrand som tonsättare.

Det torde vara oväntat men ljuvligt för Höglund att, så pass sent i livet, få uppleva hur nya generationer får chansen att upptäcka hans geni.

Brolin sjunger jordnära och innerligt. Hon förmedlar texterna som om orden vore hennes egna. Att detta är hennes debut känns smått overkligt. Hon sjunger med samma pondus som en artist vars karriär har flera år på nacken. Hennes stämma för tankarna till artister som Pernilla Andersson och Sofia Karlsson.

Skivan fångar Höglunds bredd som textförfattare och kan fungera som en utmärkt ingång till denna ständiga mystikers brokiga universum. Höglund diktar – som vanligt – träffande om ensamhet, kärlek, religiösa och existentiella grubblerier varvat med en dos underfundig samhällskritik.

Det är tydligt att musiken komponerats i avsikt att lyfta fram Höglunds texter. Låtarna har dock frammejslats inom alltför välbekanta och trygga ramar. Albumet saknar således överraskningar.

Det tredje årtusendet värmer som bäst med det Lars Winnerbäck-doftande spåret ”Nattens dimmor”. Albumet får även en fin jazzig avslutning med Brolins version av ”Ett dygn har både dag och natt”. En låt som även avslutade Höglunds fjärde album Baskervilles hund (1974).

Detta album är såväl en lovvärd hyllning till en legend inom svenskt musikliv som en lovande debut för Ellinor Brolin.

The post Ellinor Brolin fångar Kjell Höglunds bredd first appeared on Opulens.

VISOR. Lottie Jeppsson är skör och hudnära i sina tolkningar, hon har en rik ordpalett, hon målar berörande känslo- och stämningsbilder på ett storartat sätt, skriver Bo Bjelvehammar.

Glasblommor med Lottie Jeppsson
Visor
Egen produktion

När ett iskallt novemberregn drar in till minnets brunnar, då kommer återskapandet av punkter på livets årskarta, vi går längs med stigarna, följer bäcken, upplever på nytt äppelblom och syrener.

Daggen ligger kvar i gräset, det är lättare att andas. Vi låter vargarna löpa och låter det urgröpta minnet blekna.

Och så låter vi sommarens ljus flöda och tränga in i livet, vi delar våra drömmar med andra och vi bejakar kärleken – allt omkring oss och inuti oss känns varmare. Allt, på nytt gör vi samma resa, in i framtiden med den eller dem, som vi älskar och vill dela allt med.

Så känns det att följa med på Lottie Jeppssons resa, vi blir övertygade av vikten att följa med, inte stå kvar på perrongen och vänta. Vi får dela allt dofter, känslor och stämningar, som följer med i en resa som inte går att förutse men som finns där, tillgänglig för alla. Lyssna noga på alla orden, känn hur arrangemangen finns där hela tiden som stöd och förstärkning!

Som livet växlar, så växlar innehållet på de tretton spåren. Det är en variation både vad det gäller innehåll och form, med breda penseldrag lotsar Lottie Jeppsson oss genom livets faser och skeden. Du får inte låta mörkret dölja drömmarna eller stjälpa den goda framtiden, inte heller låta glasblommorna i din trädgård diktera strofer i moll.

På det sista spåret faller det mesta till ro, i stjärnornas och drömmarnas land, på det spåret finns även en härlig musikalisk förstärkning av Petra Kvist på altfiol. Bakom produktion, arrangemang, musik och mycket annat står Jaakko Viitala, med briljans och stor närvaro. Lottie Jeppsson är skör och hudnära i sina tolkningar, hon har en rik ordpalett, hon målar berörande känslo- och stämningsbilder på ett storartat sätt. På ett alldeles eget skånemål.

The post Storartade visor på skånemål first appeared on Opulens.

EXPRESSIVT. Det är omväxlande – stillsamt såväl som expressivt och kraftfullt, skriver Thomas Wihlman om Jonathan Hillis nya album.

Sånger att brinna till med Jonathan Hilli
Kakafon Records
Distribution: Naxos Sweden

Jonathan Hilli är en finlandssvensk singer/songwriter från Helsingfors, nu bosatt i Sverige, med en spännande bredd i sitt skrivande. Det är inspirerande, mjukt, hårt, politiska och poetiskt meningsfulla texter. Ja, kanske till och med lite trams. Det finns således en stark variation i såväl text som musik, något som inte gör det hela lättlyssnat men definitivt intressant. Såväl hårdrock som chansons, stråkar och cello, i ett ständigt utforskande av uttrycket. Hilli har själv skrivit all musik på det nu aktuella albumet Sånger att brinna till och även flera av texterna. Allt är inspelat, producerat och mixat av Martin Olsson.

Låt mig ge några exempel på innehållet: “Rhododendron” är finsk tango åt det svängigaste, med sträckta ben. “Flykten valde oss” är en sorglig betraktelse över alla flyktingar som faktiskt inte av fri vilja valt flykten och nöden, och den musikaliska tonen är välfunnen. Texten utgörs av en av Stig Dagermans dagsedlar och skrevs redan 1953, men är lika aktuell idag. “Dagslända” är ett spår som musikaliskt tar Hillis på resa till Balkan och till romsk musik, mycket medryckande.

Det är omväxlande, det är stillsamt såväl som expressivt och kraftfullt. Kanske är det expressiva en Hilli som hamnat på en finländsk teaterscen, där demonregissören Jouko Turkka regisserar, krossar tabun och fördomar, provocerar och chockerar. Så läser jag: Jo, Hilli är också verksam som teatermusiker, se där, och även gitarrist i folkrockgruppen WoodsFolk och indie-visgruppen Slaktarn och Soldanspojken.

Nå, riktigt så långt som till Turkkas provokationer och skandaler för oss inte Hilli. Men, jag tar tacksamt emot det som är. En ytterst personligt finlandssvensk artist som sprider sitt budskap till en intet ont anande svensk publik.

The post Album med stor spännvidd first appeared on Opulens.