LYRIK. Tomas Johansson läser ”Odödligt” av Iman Mohammed och reflekterar över den nya diktsamlingen och författarskapet i stort. Poesi han finner gåtfull men också njutbar.

Iman Mohammeds dikter kan läsas på flera vis

Odödligt av Iman Mohammed
Norstedts Förlag

Iman Mohammed har tidigare gett ut dikter på flera kanaler, men de tre senaste och kanske viktigaste är böckerna från Norstedts; förutom den i år aktuella ”Odödligt” också ”Minnen av infraröd” och ”Bakom trädet ryggar”. Hon var nominerad till Augustpriset för ”Minnen av infraröd” och minst en av hennes böcker har blivit översatt till engelska.

Man kan läsa böckerna som en trilogi. Jag ska göra ett fåfängt försök att förstå vad särskilt ”Odödligt” handlar om. Fåfängt i den meningen att Mohammed säger sig vilja skriva “obegripligt”. Det ligger säkert en strategi bakom – men lyckas hon med den?

Infraröd är ju en färg som vi inte kan uppfatta och jag fick tanken att hon vill utforska i en omgivning som vi inte kan ta del av – och kanske söka en transcendens för att nå den världen.

Hon har i de tidigare samlingarna här och där nämnt ordet gud, med litet g. Jag har då tänkt att man kan leta efter något metafysiskt i dikterna. Några kritiker har också anat något av detta.

Men det finns många sätt att läsa dikterna på. Någon har påpekat det politiska; I ”Minnen av infraröd” finns också ett kort inslag som pekar på att Mohammed speglar demonstrationerna i Iran på gatorna efter att Mahsa Amini dött i fängelse – hon anklagades ju för att ha burit sin slöja på fel sätt…

”under promenaden klippte hon av sig den långa flätan”

Att klippa av sig flätan är en mycket gammal symbol för vrede och sorg i Iran, här var det också förstås protest mot att kvinnor måste dölja håret.

Men det finns fragment av mycket i böckerna; gud, politik, blommor med vackra namn med mera. Orden vacker och vackert finns på ett par ställen i ”Odödligt”. Antagligen medvetet, i ”Minnen av infraröd” finner man versraden

”får då höra att det jag säger om det vackra är vackert”

Lite lek med läsaren kanhända, eller en ambivalens kring själva det vackra.

I ”Odödligt” släpps ändå det sköna fram på fler ställen än tidigare:

”du är glittrande berg i grönskan

finns inget motstånd i ögonen, det är kolossalt”

Till en början har jag svårt att i denna bok se något politiskt och inte heller någon mystik eller metafysik, förutom då diktjaget leviterar ovanför sängen. Här befinner sig diktjaget mest på jorden och verkar ha det ganska bra där. De förmodade minnena från Kuwaitkriget, det som familjen flydde från när Mohammed var omkring sex år, anas i de tidigare böckerna, men inte här, i stället dyker annat mörker upp, men inte lika påtagligt som tidigare.

Nu hör det alltså till att dikterna kan läsas på många olika sätt. Man kan läsa ytligt och kanske musikaliskt, följa med i ordens klang och rytm utan att söka en slags mening i dem. Eller också gå djupare in i det man möter i dikterna och nå det våld och mörker som ofta ligger som en bordunton genom samlingarna.

Det är förstås förmätet av mig att föra in hennes livshistoria i historia i dikterna, men vid den första och hastiga genomläsningen gjorde mig ”Odödligt” glad. Faktiskt.

En ny lätthet och språkglädje tar plats. En familj tycks ha det bra. En glad ko dyker upp här där.

Jag kan naturligtvis ha fel, men om det nu inte finns några ”fel eller rätt” sätt att läsa dikterna på….

Det är lite som i ett rorschachtest, det man ser är en spegel av läsarens inre.

Det finns alltså, till synes, mindre av våld och mörker i ”Odödligt” än i de tidigare samlingarna. I ”Minnen av infraröd” kan man läsa:

”doft av aska under skallen och käkarna, det som var tänder nu vassa rötter, jag gör hål

i bilden öppnar upp världen som en fasansfull ros”

I ”Odödligt” finns också en ros benämnd, men nu mindre farlig:

”kulisser till dem

öppnande av armar

moder av mörker

ros”

Här kan man se Mohammeds användning av förtätning och den ”estetiska självständighet“ som Anna Hallberg nämnt (Dagens Nyheter 2018-09-11) och som fått henne – och andra – att gråta under läsningen. Möjligtvis för att det vardagliga eller det vackra, som ovan, möter mörkret och bildar ett spänningsfält.

I ”Odödligt” tar mörkret visserligen sin plats, det är snyggt, lite hemskt och kärleksfullt på en gång – och ofta. som ovan, på bara några små versrader per sida. Resten av det vita arket kan ses som kontemplationsyta för läsaren. Kanske för att öppna tätheten en del, eller om man vill, en vila i en slags buddistisk tomhet; ingen essens finns i dikten, den blir så att säga till i läsarens möte med den.

Dikten blir alltså svår att sammanfatta eller logiskt förklara, oftast bara att ta in och avnjuta.

Mohammeds lyrik har beskrivits som post-centrallyrik, post-romantisk och paradoxalt nog också som frånvänd och metallisk.

Stor frihet för läsaren

Dikterna ger frihet till läsaren, för att se, ta in, skärpa sinnena; kanske ana att det, som i dikten, finns många sätt att ta in omvärlden på.

Vi vill ju se någon mening i det mesta. Också i dikterna. Men är det verkligen ogiltigt? När jag högt läser några av stroferna för några vänner, ser de genast vad som menas; ”ja men det betyder ju bara att…”

Och för några ögonblick ser jag också det vännerna ser i texten. Men nästa gång som jag läser strofen tappar jag helt bort betydelsen och läser in annat eller försöker att inte läsa in något alls…

Men denna dikt från samlingen går väl ändå inte att tolka på mer än ett sätt:

”din blick när ljuset ändrar sig

ovetandets lycka

invirade i oss

höll varandra vägen hem

vingar utan ljud

fjärilar runt, runt”

Det är skönt skrivet och behöver förstås inte bygga på något som verkligen hänt

Men Obegripligt?

Orden ovetandets lycka tolkar jag som början på en förälskelse; ruset, förhoppningarna, att dansa fram med en älskad (oavsett om det hänt eller inte).

Oväntat många hade tagit sig till Vällingby den 29 april för att höra på Jenny Tunedals författarsamtal med Iman Mohammed om den nya diktsamlingen. I författarsamtalet medger Mohammed att kärleken tar större plats i ”Odödlighet” än i de tidigare böckerna. Men de existentiella villkoren för en del av oss syns också:

”ögonen är svarta hål

de följer i rymden genom solens död

det är mörka källare där de övergivna bor

källare som de övergivna gör till sitt hem”

Och så var det detta med den glada kon.

”vi såg den skrattande kon när morgonljuset träffade träffade osten

en hinna blir och välkomnande in i våra munnar, ömhet vi skulle äta, en dag

började det brinna högsta sken, brann och jag såg det brinna innan det hände”

(En skrattande ko finns ju för övrigt på ett välkänt ostemballage, och en glad ko dyker också upp i en annan dikt.).

Mohammed menar i författarsamtalet att hon vill skriva “obegripligt”. Flera läsare och kritiker verkar också gilla det, medan andra tycker att det blir solipsistiskt. Storheter som Celan skrev också “krångligt” men har väl aldrig, vad jag vet, anklagats för solipsism.

Mohammed menar att hon skriver obegriplig poesi därför att världen, kanske nu mer än tidigare, är obegriplig.

Men som jag velat visa, är kanske inte Muhammeds dikter ibland helt obegripliga ändå – de handlar nästan hela tiden om emotioner och att dela med sig av dessa med läsaren. Men en annan läsare kan alltså läsa in något helt annorlunda än det jag har gjort

En mikropoetik kan anas i början av en av dikterna i den förra samlingen ”Minnen av infraröd”;

”sovande slungas orden ur mig, oförståelsen gör någon intill mig stum/ klarvakna ögon i sömn med frågor på djupets språk”

Det verkar som om orden, i alla fall den här gången, kommit till henne i ett somnambult tillstånd mellan sömn och vakenhet. Sen bearbetar säkert poeten raderna noggrant, för att få fram denna “estetiska självständighet” som kan ses som central för diktaren. Ofta kan man ju dras in i ett konstverk eller i musik utan att man vet vad som skildras – varför skulle det inte kunna gälla också för poesi?

I de fyra ekfraserna (beskrivningar av konstverk) som ingår i boken försvinner något av denna nästan magiska skönhet och de blir därför inte lika intressanta för mig.

Ann Jäderlund fick i början också kritik för att skriva obegripligt – att Mohammed har läst Jäderlund är nog självklart, båda har blommor i blickfånget och leker med syntaxen

Jag satsar en ordkrans på att hon också stiftat bekantskap men Inger Christensen och den tillika danska och lättflygande poeten Signe Gjessing – och kanske Anja Utler. Utlers senaste diktbok. ”Det börjar – sorgerefräng” utkom 2024 på svenska, Utler sätter också själva språket i förarsätet. Utlers bok är skriven som i ett chocktillstånd efter Rysslands intåg i Ukraina. Både Gjessing och Utler skriver ofta svårbegripligt. Mohammed är alltså inte ensam i detta.

Mohammeds texter får mig också att tänka på en kompositör som Anna Thorvaldsdottir, som nog ibland också upplevs som smal och svårtolkad. Den senare blandar det drömska med att skildra vår våldsamhet, särskilt mot naturen. Född på Island men boende i London, utgör hon något av den klassiska musikens Björk.

Hon skriver också ner stycken som kan dyka upp i drömmar eller i somnambula tillstånd. Hon vill genom musiken visa att naturens krafter inte är att leka med, hon härmar inte naturen, men vill gestalta den, menar hon. Så här finns ett syfte, men det estetiska står också här ut och Thorvaldsdottir balanserar också det vackra med mörkare inslag, som kan gestaltas genom bastubor och baspukor.

Lite av obegriplighet och för den ovane kanske “oljud” finns här – men tillsammans med Iman Mohammed står hon i konstens framkant.

Thorvaldsdottir menar att lyssna till musik är en individuell syssla där det bör lämnas öppet för lyssnaren att tolka på sitt sätt. Detsamma gäller alltså för Mohammeds lyrik.

Här ett stycke av kompositören:;

Anna Thorvaldsdóttir »Catamorphosis« | Elbphilharmonie Visions

”Odödligt” är för övrigt paketerad på ett stilfullt sätt både vad gäller sidornas gräddvita nyans och omslagets mörkt barrgröna färg – som sig bör med ett ickeföreställande ljusare grönt i blickfånget. På baksidan kan man läsa:

”stolar fläckas natt

finns och det finns inte”

Till synes en paradox, som gärna får hänga kvar i poesins himmel som en olösbar gåta, tillsammans med den största gåtan; hur sjutton kan det komma sig att vi finns till. Att någon med namnet Iman Mohammed hör till de mest spännande poeterna i Norden just nu, att jag och du, som läser detta just nu, finns. Ja, dessa existentiella frågor blixtrar också ibland fram i Mohammeds texter – det är helt förunderligt att vandra fram på en planet som far omkring i den kolossala rymden (kaboom!).

Iman Mohammeds dikter ingår i en större väv

Jag ser alltså inte Mohammeds texter som inåtvända som somliga uppfattar det som. De är också del i en större litterär vävnad, ”dingla mitt hjärta”, skriver hon i – antagligen i relation till Strindbergs kommentar till en av sina böcker; ett urtaget hjärta/ Som dinglar där på sin krok. 

Är det något jag missat i min läsning? Säkert massor eftersom dikterna undandrar sig säkra tolkningar Men när jag läser den bok av Etel Adnan (1925–2021) som Mohammed varit med om att översätta, dyker en djupare förståelse fram. Adnan föddes i Libanon, men var senare i livet bosatt i USA och Frankrike. Adnan skriver i slutet av ”I hjärtat av hjärtat av ett annat land”,

”Att försöka distrahera sig med poesi. Med träd. Se träden växa, skyndsamt. Framträda och försvinna. Att söka skydd från bestialiskt erövrande i falska skyddsrum. Att jaga flyktingen, spola ut honom från hans nya tillflyktsort. Sätta en kula i huvudet och ryggen på en palestinier. Lägga irakier till slakten…”

Ednans prosadikt, först utgiven 2005, känns kusligt aktuell. Adnan distraherar sig med träd. Mohammed med blommor och det vackra? Detta med att “jaga och spola ut flyktingen”… är det inte just det som sker i vårt land nu? Utarmningen av Libanon och Gaza, kanske värre än någonsin och sen den sista meningen i Adnans text. Just obegripligt tragiskt (liksom sjunde oktoberhändelsen).

Man kan också se dikterna i ”Odödligt” som besvärjelser, ett sätt att bearbeta en hemsk omvärld. Att skriva skönt för att åtminstone i några rader glömma våldet – men helt försvinner det nästan aldrig i dikterna.

Och här sitter vi poesinördar och kanske naiva åskådare på bänkar vid författarsamtalets slut, vi applåderar intill det mörker som Mohammed och andra poeter från Mellanöstern kanske döljer, men som jag vill tro finns som en bordunton i Mohammeds lyrik. Att hon säger att det finns mer kärlek i denna nya bok blir på något sätt heroiskt, som om hon ville skydda sig själv och läsaren från krigens djävulskap.

Men jag tror inte att Mohammed vill att man ringar in hennes dikter i något slags invandrarkategori. Kanske inte heller in i en specifikt svensk poesitradition. Kanske i en europeisk, men också, om fler översättningar kommer – i en kontinental kontext. Somliga dikter har för övrigt något av haikudikt i sig.

När jag i dag öppnade en diktsamling med en mer konventionell och begriplig text, tyckte jag den framstod som naiv. Jag behöver inte tvivla på vad jag läser och det blir en smula tråkigt.

Se där, Muhammeds böcker har ändrat mitt sätt att läsa, kanske också att se på världen.

Så ställer jag in hennes bok bredvid Utler och Christensen i bokhyllan, sätter mig i gungstolen och lyssnar på Thorvaldsdottir.

Jag tänker att om man försöker gripa om det ogripbara och håller det för hårt, så försvinner det. Utler talar i ett slutord i sin bok om möjligheten att se världen som relationell – vi interagerar alltid – också med våra inre organ och med naturen. Hartmut Rosa kallade det för att söka resonans med omgivningen, inte försöka kontrollera den.

Man kan förstås också söka resonans med Mohammeds dikter, ta in paradoxerna; både smärtan och det vackra, både våldet och kärleken, det som Iman Mohammed menar alltid kommer att vara mänsklighetens följeslagare…

The post Iman Mohammed skriver gåtfull men njutbar poesi first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Signe Gjessings djärva och oförutsägbara poesi skapar en stark närvarokänsla,” skriver Erik Bovin, som anser att den visionära ”Illuminationen av allt” är ytterst läsvärd.

Illuminationen av allt av Signe Gjessing
Dikter
Översättare: Ann Jäderlund, Helena Boberg
Ellerströms

Signe Gjessing är en udda fågel på den samtida poesiscenen. Sett till ålder och ryktbarhet borde hon räknas till den grupp danska poeter som kallas ”Generation etik”. Dit hör bland andra Olga Ravn, Josefine Klougart och den för tidigt bortgångna Yahya Hassan. Med dem har hon dock föga gemensamt.

Den autofiktiva strömning som sedan en tid dominerat nordisk samtidslitteratur är också henne främmande. Hon är och förblir en särling. Men en hyllad sådan. För debuten ”Ut i det o-lösa” (2014) mottog hon Munch-Christensens debutantpris och året därpå Albert Dams Mindelegat.

Men hon har även fått motta kritik. I hemlandet har den negativa kritiken avfärdat hennes poesi som kosmisk surrealism. Visst Gjessings poetiska universum kan till en början te sig flummigt och inte helt gästvänligt att besöka.

Signe Gjessing har stora anspråk

I den nu Sverigeaktuella diktsamlingen ”Illuminationen av allt” är detta en plats där ryggsäckar, solrosor och hundrakronorssedlar svävar obehagligt nära stjärnrymden.

I alla hennes diktsamlingar är avståndet mellan kosmos och människan närapå avklippt. Flummigt, jovisst men likafullt poesi med storvulna anspråk. Poesi, förvisso med ett trotsigt och lekfullt tilltal men med rötter i den visionära diktning vi känner från poeter som Edith Södergran och Else Lasker-Schüler.

När Gjessing blickar upp mot stjärnorna och därigenom får läsaren att göra detsamma är det helt klart poesi som ger en existentiell svindel. Man påminns om sin litenhet när man ställs inför det som på många vis är ofattligt och oöverblickbart.

Lyckad översättning

Ann Jäderlund och Helena Boberg som översatt Gjessing sedan tidigare har denna gång hjälpts åt med att överföra Gjessing till svenska, med tillfredsställande resultat skall tilläggas. Hennes poesi är troligen tämligen svåröversatt. Så här kan det låta:

”Universum frågar dig om ni inte ska blanda blod, men kommer sen på

att det inte har mer blod kvar, bara stjärnor. – Det går det med, säger du.

(Det blir enklast för alla om skapelsen är allt, så länge världen skapas.)”

Det rör sig om en till omfånget tunn samling, ofta är dikterna på endast två, tre rader, dock inte så traktatliknande som i den Wittgensteininfluerade ”Tractatus Philosophico-Poeticus” (2021) utan denna gång med vindlande rader som brer ut sig på boksidan.

Somliga dikter tycks ha halkat ur sin omloppsbana. En experimentell poet gör rätt i att ta risker. Ibland landar det dock fel i dikter som vetter åt det nonsensartade.

Flera dikter tycks handla om kärlek. Av kosmiskt eller köttsligt slag? Ett gåtfullt du återkommer. Ändå är det svårt att slå fast. Den som läst Gjessing förut vet att hon gärna arbetar med förskjutningar. Hennes poesi låter sig kort sagt inte fixeras.

Signe Gjessings paradox

Som Joni Hyvönen lyfter fram i en essä i Vagant bär Gjessings poesi drag av rastlöshet som kontrasterar mot den känsla av att vara ett med det oändliga som det kosmiska temat onekligen lyckas frammana. En paradox som gör hennes poesi än mer mångskiktad.

Uppfattningen om att denna femte och ytterst läsvärda diktsamling även är typisk för författarskapet underbyggs i vetskap om att hennes poesi sedan fortsätter i samma riktning. Ja, det antyds redan i titeln på 2024 års ”I kan da også bare skrive om stjernerne!”. Låt oss hoppas att en svensk översättning inte dröjer alltför länge.

Signe Gjessings djärva och oförutsägbara poesi skapar en stark närvarokänsla vilket för tankarna till en annan dansk poet som hon även citerar – underbarnet Michael Strunge: ”Jag älskar dig ända in i stjärnornas knä.” Och Gjessing fortsätter: ”En stjärna bär mitt hjärta på axlarna / in i illuminationen av / allt.”

The post Signe Gjessings visionära poesi är ytterst läsvärd first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Detta är nog den mest helgjutna debut jag läst på mycket länge. Som poet äger Christoffer Thunbo Pedersen en stor musikalitet och det märks att dikterna slipats,” skriver Erik Bovin.

Genom dagar av fläder och hagtorn
av Christoffer Thunbo Pedersen
Översättning: Jonas Rasmussen
Palaver Press

När den danska poeten Christoffer Thunbo Pedersen debuterade 2020 blev han såväl kritikerrosad som prisnominerad (Den smalle litteraturpris).

I Sverige fick vi poesinördar en försmak på hans diktning i Lyrikvännen (6/2020), i översättning av Jonas Rasmussen. Tack vare Rasmussens försorg har debutboken äntligen förlänats en svensk språkdräkt. En kvalitetsstämpel i sig. Rasmussen är inte bara en eminent översättare, hans meritlista vittnar därtill om god smak!

Genom dagar av fläder och hagtorn är en till omfånget tunn bok. De dikter som pryder boksidorna är i regel i det kortare formatet. Ett omfång som onekligen ställer krav på sin skapare. Det räcker med fem eller sex bristfälliga dikter för att bygget ska falla ihop som ett korthus. Ni förstår alltså varför förlagen i vårt ängsliga land drar sig för att ge ut en diktsamling på under 60 sidor, i synnerhet om poeten är ett oprövat kort. Danskarna är som alltid kaxigare! Håller gör Genom dagar av fläder och hagtorn definitivt.

Helgjuten diktsamling

Detta är nog den mest helgjutna debut jag läst på mycket länge. Som poet äger Christoffer Thunbo Pedersen en stor musikalitet och det märks att dikterna slipats.

Hans poesi kan ses som ett nutida exempel på modern poesi (märk väl: inte postmodern). Det är centrallyriskt, sångbart och i första sviten återkommer ett gåtfullt du-tilltal.

Enligt Roland Barthes utgör Arthur Rimbauds diktning startskottet för den moderna poesin. I Litteraturens nollpunkt (1953) återfinns ett kapitel där Barthes ger sin syn på vad som utmärker modern poesi: ”I det klassiska språket är det sammanhanget som dirigerar ordet och omedelbart för det vidare mot en alltid förutbestämd betydelse; i den moderna poesien är sammanhanget bara en utvidgning av ordet, ordet självt är ‘den fasta punkten’”, och menar vidare att i den moderna poesin ”är varje poetiskt ord en oväntad uppenbarelse, en Pandoras ask ur vilken språkets alla möjligheter flyger ut”. En tes som onekligen väcker tankar om den moderna poesins styrkor, men likaså, tänker jag, om varför det är så svårt att formulera sig om poesi och likaså varför kritikerkåren inte direkt kastar sig över en nyutkommen diktsamling.

Religiös tematik

Kan man läsa Jon Fosse med behållning även om man inte är religiös? – undrade en och annan i samband med att denne norrman tilldelades 2023 års nobelpris i litteratur. Och ”experterna” svarade med ett rungande jaaa!

Även Genom dagar av fläder och hagtorn präglas av en religiös närmare bestämt kristen tematik, full av bibliska referenser. Så apropå nämnda fråga: hur är det med Christoffer Thunbo Pedersen? Ni vet svaret.

I tre avdelningar återfinns ett flertal dikter om vilsenhet och längtan, en del av poesins allmängods; igenkännligt för såväl troende, agnostiker och ateister.

Även den djupt troende har stunder när denne famlar i mörkret. Med säker hand gestaltar Thunbo Pedersen den religiöses existentiella kamp genom att alludera på en välbekant bön i en dikt som mynnar ut i en förtvivlad undran:

”fader i himlen
din tystnad står öppen som ett sår

är den här kroppen min eller din
den här själen

är du som en port som jag måste bryta igenom
är det livet du gömmer bakom ryggen
eller mörkrets stinkande inälvor
mina händers gråt i ditt blod”

Glödhett bildspråk

Samlingens glödheta bildspråk tar sig under huden på läsaren. Dikterna är laddade med en sådan närvaro att jag kommer på mig själv med att vidta en ovanlig varsamhet i läsakten. Efter att ha läst bara ett fåtal dikter måste jag lägga ifrån mig samlingen som om ett alltför intensivt umgänge med den skulle få sidorna att ja, vadå… fatta eld?

Jag ser poeten Signe Gjessing som en möjlig bundsförvant till Christoffer Thunbo Pedersen, även hon ett ungt löfte. Båda har gått på den ansedda författarskolan i Köpenhamn och som poeter är de båda särlingar; helt otidsenliga samtidigt som deras poesi är en del av vad som börjar likna en esoterisk underström i samtidskonsten. Deras poesi är inte främmande för vare sig religiös mystik eller extas.

I en dikt uppenbarar sig ett strålande kors ovanför ett kyrkotak: ”man hinner inte se det / innan det åter dragit sig tillbaka.”

Stark närvaro

Dikter med stark närvaro, som sagt. Pedersen lyckas emellanåt övertyga mig om att det verkligen finns stunder när guds rike ”borrar sig genom världen / som ett flikbladigt ljus och försvinner”.

Att recensera en debutbok är inte helt enkelt. Enligt min mening bör kritikern i detta fall hushålla med redovisningen av sin bedömning. Det tar tid att lära känna ett författarskap. Förstlingsverk som inte är representativa för författarskapet finns det dessutom gott om. Att författaren och akademiledamoten Steve Sem-Sandberg debuterade som sf-författare med Sländornas värld (1976) nämns exempelvis sällan i dag.

Men – ingen regel utan undantag. Jag kan inte hålla mig. Denna debut är i sanning ett litet mästerverk!

The post Christoffer Thunbo Pedersen har skrivit ett litet mästerverk first appeared on Opulens.

LYRIK. Tomas Johansson har med stor behållning last Anna Hallbergs senaste diktsamling Yra, vakna! “Det är nog också så Anna Hallbergs bok kan läsas; med hela kroppen –  som en koreograferad orddans mellan elskåpen,” skriver han.

Yra, vakna!
En solskenskoreografi
av Anna Hallberg
Albert Bonniers förlag

Utanför Coop står hennes pall kvar, tänker att hon nu sitter utanför systemet som igår, men där är det tomt. Åtta minus i dag I går var det mildare, Hon kommer nog tillbaks så jag får ge henne pantflaskorna jag bär på. I våras var hon gravid och försvann framåt sommaren, vill fråga henne hur det gått.

Varför börjar jag en recension av Anna Hallbergs diktsamling med att skriva om en tiggare från Bulgarien? Kanske för att jag ser Hallberg som någon som ömmar för de som står utanför. Varför? Ett svar kan vara att det inte finns någon centrum, ingen periferi i hennes diktsamlingar. Eller allt är periferi. Man kan öppna vilken sida som helst och börja där. Hon beskriver ibland också hur det verkar finnas något slags trygghet hos de statuslösa.

Hallberg  har kallats både ekopoet och språkmaterialist. Begränsande beteckningar som nog inte många vill ta belastas med.

Men närheten till den amerikanska varianten language poetry finns där. Alltså meningen i poesin ligger inte så mycket i vad dikten vill säga, utan i klangen, rytmen men också i grafiken, typsnitten, typografin och i Yra också bokens omslag; en överraskande stor flik som kan användas som bokmärke.

Kanske gömmer sig en röd tråd?

En annan som räknas till denna gruppering är Fredrik Nyberg som skriver ett slags poesi som vill ta avstånd från människans herravälde över naturen och den (patriarkala) traditionen att, i Linnès anda, indela och klassificera den.

Då blir det en text som vägrar att helt vara förståbar eller lättillgänglig. Naturligtvis blir mina försök till kategoriseringar ovan också onödiga eller som Derrida menade; alla benämningar innebär ett slags våld, stänger in.

Hallberg lär ha sagt: ”att inse att man inte nödvändigtvis behöver skriva ut sina själsliga inälvor utan att man istället kan arbeta med fina ord som rymmer betydelser i sig”.  Det kan då bli svårt att nå ut till läsare som letar efter budskap.

Men kanske gömmer sig röd tråd i denna hennes senaste diktsamling?

Hallberg är ju välkänd i kulturkretsar, har fått Gerard Bonniers lyrikpris 2021, skriver recensioner i DN och har utgivit ett flertal diktböcker.

Livsmodet återvänder

Jag märker när jag läser om den diktsamling som föregick Yra, vakna!  att det visst finns en lite dold handling i den som fortsätter den senaste. I Under Tiden finns någon som gått bort, kanske en mor, och en djup sorg över detta. I Yra, vakna! börjar livsmodet komma tillbaka, vardagen och de människor som fortfarande finns kvar hos diktjaget fyller upp livet.

Men allt skildras fragmentariskt och med flera röster. Bland annat i dialogform eller som en slags koreografi. Så här det kan låta:

“kan det slå ut igen / sången över kvällstaken / spirande grodd / dans i luften / fick låna din blick och log / ett leende spreds runt av egen kraft / jag följde bara med det var en rörelse i ansiktet / husen sträckte sig mot mig som solvändeväxterna.”

Jag gissar att Hallberg kan glädja sig över ett ord som det sista i citatet. Kanske har hon själv blivit något av en solvändeväxt.

Man kan, om man vill, läsa hennes poesi som ett ekosystem i sig. De olika rösterna, typsnitten och orden, interagerar med varandra. Vi är naturligtvis våra relationer, inte bara till andra människor utan till syret i luften, träden, diktsamlingar med mera.

Någon har nämnt det Björlingklingande i samlingen; det till synes enkla, fåordiga. Ett exempel på detta:                                                

stå och se
ljuset komma
var ting

ett bord
att samlas vid
och lämna

Det gula tar plats                              

Det gula tar plats inte bara i texten utan också på omslaget. Kanske inspirerad av Signe Gjessing vars Ideala Begivenheter delar både kulör och format med Yra, vakna!. Men där Gjessings dikter ofta befinner sig i rymden, vid stjärnorna och snuddar evigheten står Hallberg någorlunda fast på jorden – åtminstone när raderna inte dansar. Men båda har orden i sitt blodflöde och ingenstans hackar det flödet.

Gjessing har konverterat till katolicismen, något som nog vore otänkbart för Hallberg. Men på vissa ställen i den senares diktsamling finns det en hyllande ton som ändå närmar sig en slags jordisk och vardaglig andlighet – som här i en fint gestaltad sorgeprocess:

                                efter jordfästningen    långt senare

                                en statisk tidpunkt     i många år    torr grå kula

                                kom mildhet  gul som vete    utbredd

                                försonande

                                det var något som rullades ut    lät som en vassmatta

                                en ljus väg    inte märkvärdig    strån och vass

                                att människorna fanns kvar    skatorna elskåpen

                       alltihop!

     det levde och jag kunde röra dem

Koreograferad orddans

Men Hallberg sätter hela tiden ändå formen i förgrunden. Jag kommer att tänka på den, i Sverige, något bortglömda norska poeten Eldrid Lunden, som har karaktäriserat sitt eget diktspråk så här:

”Når eg skriv, har eg berre eitt einaste i siktemål. Det er å stemme
eit språkleg instrument og få ei stemme. Og den har eg “blind” tillit
til eigentlig. Når eg har stemt billedet, og har den rette kropps-
fölelsen….gir ef fan i kva som står der, dvs eg sensurerer ikkje.
Det er stemma som skal fram, og eg stolar på at dersom den
stemma er avdekt så kommuniserer den.”

Lunden skriver inte främst med intellektet utan med hela kroppen. Man kan jämföra med Fosses ord om att “det ska skriva sig själv.”

Det är nog också så Anna Hallbergs bok kan läsas; med hela kroppen –  som en koreograferad orddans mellan elskåpen.

The post Anna Hallberg bjuder på en koreograferad orddans first appeared on Opulens.

BOK I FOKUS. Tre korta, aktuella litteraturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.  

1.

Tractatus Philosophico-Poeticus av Signe Gjessing
Recension av Erik Bovin
Översättning av Helena Boberg
Modernista

En  poetisk-filosofisk omskrivning av Ludwig Wittgensteins magnus opus av en poet som visar att de danska poeterna besitter ett mod och ett självförtroende som det svenska så kallade avantgardet saknar. Det, och mycket annat, kommer Erik Bovin att tänka på när han läser Signe Gjessings senaste diktbok Tractatus philosophico-poeticus (2019), i utmärkt översättning av Helena Boberg.

Gjessing har inte låtit sig smittas av den analytiska filosofins torra språk. Dikten är av en lekfull, vågad och underfundig karaktär. Poesin vinner snabbt över filosofin. Hon har troligtvis inte haft samma sanningsanspråk som Wittgenstein. Hennes precision är i första hand poetisk. Gott nog. Det betyder inte att det är lättläst. Det tunna häftet med sina gåtfulla fragment är som gjort för långsam avnjutning och – inte minst – omläsning.

Ett tunt häfte om varat, världen och universum. Pretentiöst om något – ändå fungerar det.

2.

Väder av Jenny Offill
Krönika av Robert Myhreld
Översättning av Alva Dahl
Natur & Kultur

Amerikanska Jenny Offill är avgjort intelligent, fyndig, roligt ironisk, i besittning av en skarp penna. Hon skriver med en omfamnande värme vilket är fint. Hon verkar genuint gilla människan. Lizzie, huvudkaraktären, är bibliotekarie, hennes karl är doktor i klassisk filologi och deras gemensamma barn bär på funderingar och idéer som bara är förunnat dessa unga människor. Lizzie är även den osynliga och som alltid ouppmärksammade hjälten, fånge i den konventionella och förväntade kvinnorollen med kravet att vårda omvärlden.

Att vara fru och moder kräver en del, men till detta kommer en aktivt missbrukande bror som hon försöker hålla flytande. Denna broder blir helt plötsligt även far. Vem skyndar då till?

Romanen har internationellt blivit matad med goda vitsord – och Robert Myhreld gör inte en diametralt annorlunda läsning En bok som är fryntlig, underhållande, underfundig, kunnig – och hela tiden med en glimt i ögat.

3. 

Bron över Tangagata av Eiríkur Örn Norðdahl
Recension av Thomas Almqvist
Översättning av John Swedenmark
Rámus

Bron över Tangagata är en lustfylld kärlekshistoria mellan dels berättaren Halldor och hans granne Gyða, och dels mellan Halldor och den lilla staden Isafjörður på Island. Örn Norðdahl rör sig mellan högt och lågt, både när det gäller innehåll och form.

Örn Norðdahl skildrar småstadslivet och hur det är att bo i världens utkant. Han förenar stort och smått, vackert och fult, ljus och mörker, gott och ont till något alldeles eget. Han är en skarpsinnig iakttagare och väldigt intuitiv i sitt sätt att berätta, när han gestaltar människorna som intrikata och motsägelsefulla. ”Bron över Tangagata” är en bok om kärlek men också om livet och livets tragik. Såsom han skildrar världen, gör han den gripbar men ändå på samma gång obegriplig, vilket förbryllar en aning. Här finns både nödvändig distans och ironi, men framför allt en försonande humor.

Kristallklart genomskinligt – och samtidigt enormt uttrycksfullt.

The post Boktips: Från dansk poesi till isländsk kärlekshistoria first appeared on Opulens.

DANSK LITTERATUR. Erik Bovin har läst den danska poeten Signe Gjessings senaste bok i svensk översättning, Tractatus philosophico-poeticus. Han tycker att den är “outgrundlig och alldeles, alldeles underbar!”

Jag avundas ofta danska poeter. Flera av dem har något som vårt så kallade avantgarde saknar: ett mod och ett självförtroende, till synes, renons på jantelag. Det, och mycket annat, kommer jag att tänka på när jag läser Signe Gjessings senaste diktbok Tractatus philosophico-poeticus (2019), i utmärkt översättning av Helena Boberg.

Vem hade ens fått publicera en poetisk-filosofisk omskrivning av Ludwig Wittgensteins magnus opus i Sverige? Horace Engdahl? Nej, tänkte jag först när Modernistas utgåva av hennes femte verk landade i bokhandeln i somras. Ett tunt häfte om varat, världen och universum. Pretentiöst om något. Ändå fungerar det.

I Wittgensteins Tractatus logico-philosophicus (1921) återfinns den ofta citerade raden: ”Om det man inte kan tala om måste man tiga.” I sin omskrivning har Gjessing ämnat göra just det: ge språk åt det outsägliga. Hon skriver det själv i bokens förord, där hon även kallar sitt verk för en dikt, till skillnad från Modernista som slarvigt nog lanserat den som en diktsamling. Hon skriver vidare att hon avsett förena filosofi och poesi, och velat gestalta extasen med utsagor som i sig är skapande.

Det är inte fullt så pretentiöst som det låter. Gjessing har inte låtit sig smittas av den analytiska filosofins torra språk. Dikten är av en lekfull, vågad och underfundig karaktär. Poesin vinner snabbt över filosofin. Hon har troligtvis inte haft samma sanningsanspråk som Wittgenstein. Hennes precision är i första hand poetisk. Gott nog. Det betyder inte att det är lättläst. Det tunna häftet med sina gåtfulla fragment är som gjort för långsam avnjutning och – inte minst – omläsning.

Gjessings poesi har redan från början haft något storvulet över sig. Delvis tack vare det kosmiska temat som återfanns redan i debuten Ut i det o-lösa. När den utkom 2016, i svensk översättning av Ann Jäderlund, lanserades hon som en av Danmarks viktigaste poeter. Sedan dess har hon faktiskt “levt upp till hajpen”, får en lov att säga, vilket kanhända förklarar självförtroendet.

Från Wittgenstein har hon framför allt lånat formen från Tractatus med numrerade utsagor. Om formen signalerar lagbundenhet är innehållet desto mer oförutsägbart. Enstaka rader hade kunnat ryckas ur sin kontext och fungera som tankeväckande aforismer:

“5.2211 Kärleken skapar små medaljonger av universalitet.”

Dikten utgör något av en poetisk skapelseberättelse då den rymmer världens tillblivelse, närvaro och utslocknande. Med diktens form har hon skrivit sig förbi centrallyriken och det centrallyriska jagets utsägelseposition vilket resulterar i en säregen dikt. I det avseendet har hon haft nytta av att återanvända Wittgensteins logiska system.

Få poeter kan få en att känna sig så liten som Gjessing:

“3.02 Är det med flit universum inte tagit med vägar till stjärnorna?”

En är bara en flugskit i ett mörkt, ljust och alltid överväldigande universum. Kanhända behöver vi emellanåt påminnas om vår litenhet – och på en gång – världens möjligheter.

Den kosmiska tematiken återfinns annars, otippat nog, även i populärkulturen. I synnerhet inom black metal-estetiken reflekteras ofta kosmos melankoliska, allomslukande mörker, vilket för övrigt utgör grunden för genrens nattsvarta nihilism och satanism. I jämförelse är Gjessings dikt definitivt ljusare.

Jag fortsätter gärna följa Gjessing, om än hellre som författare än metafysiker. Dikten gör mig inte klokare på kosmos men göder likväl min förundran. Tractatus philosophico-poeticus är outgrundlig och alldeles, alldeles underbar!

The post Filosofi och poesi i skön förening first appeared on Opulens.

LYRIK. Två unika poeter presenteras av Cecilia Persson som känner sig inspirerad. Det rör sig om  svenska Ann Jäderlund som i år kommit ut med en diktsamling i nyutgåva och danska Signe Gjessing.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Som en gång varit äng
Ann Jäderlund
Nirstedt/litteratur förlag

Ut i det o-lösa
Signe Gjessing
Modernista

Nu ska jag göra nånting jag aldrig gjort förut som kritiker. Jag ska nämligen börja med en egen dikt som ville skrivas till följd av läsning av två unika poeter: svenska Ann Jäderlund och danska Signe Gjessing. Det är konklusionen av hur dessa diktsamlingar landade och grodde i mig. Vad de sade i mig — i underströmmarnas språkliga algblommande oceaner och grönskans trädgårdar och skorstenarnas sot och röksignaler.

Vi såg det komma innan det kom
– spegelsystrar hör när O, Omega –

väser och åter blir Oket!
Vi såg kniven glänsa, vi vet
när liemannen står runt hörnet med ett varggrin

/ Och ängen var blodbad
plommonen krossade
vallmon svart och Vi
såg det komma väderstreckens speglar, gungade runt
och vi såg det komma, O,
Omega, tunga ok.
Vi såg det komma.
Vi såg det komma.
Vi kände när det kom.

Recensionen är därmed mer en reflexiv respons på två av Nordens starkaste kvinnliga poeter. Och, egentligen är det givetvis det mest positiva som går att säga om två poeter att poesin väckte skrivlusten i mig i den ”andra rollen” som poet.

Jäderlund och Gjessing är förelöparna både till varandra och efterföljande poeters stafettpinne i ordens oändliga kretslopp. Jäderlund och Gjessing är båda: Unika. Karismatiska. Begåvade. Innovativa. Hos dem finns: Motståndet. Egensinnet. Djuplodandet. Det insiktsfulla. Och sorgsna själars intelligenta modiga och tärande penetrering, i det strukturella våldets språktyranni. Språket som frihet och fängelse. Dubbelheten. Motsägelsen. Och mellan dessa poler pågår livet. Och, så vokalen O, som är poesins egen filologiska, epistemologiska, hermeneutiska, metriska, semantiska, ontologiska skräckinjagande och kärleksfulla alfabetsmusa, som både är ”o–löslig” och ”måste lösas”, för poesins flödande libido och att O, rent av är ödets, Guds vokal? O, är poesins utmaning och möjlighet.

Gjessings titel summerar strängt taget O:s traditioner och förnyelse genom litteraturhistorien. Sen i sin tur fångar Jäderlund i en fullmatad sentens O:s tveeggade essens och att utropstecknet ingår som grammatisk markör för vokalens poetiska särställning. Det är otroligt att poesin kan åstadkomma dylikt: fånga upp det centrala för poesin, mystiken och brytningen/ utvecklingen av modernismen till ”post” – inkluderandet av teoretiska problematiseringar av modernismen och att tänka språket som helhet.

O källa! Utan dig finns ingen längtan

Jäderlunds Som en gång varit äng och Gjessings Ut i det o-lösa, är nästan att likna vid en språklig gemensam kropps siamesiska tvillingar men den ena brunhårig och den andra blond. Ljusa och mörka. Skuggorna. Samspelet dem emellan. Jäderlund har översatt en av Danmarks mest strålande och egenartade poeter och ytterligt märkligt, eller helt logiskt så känns det som Gjessing är det estetiska tilläggets poetik, till Anna Jäderlunds uppmärksammade debut Som en gång varit äng 1988, som nu ett av Sveriges mer intressanta poesiförlag: N/L:s förlag synnerligen lovvärt ger ut i nyutgåva. Det är i ett efterhandsperspektiv smått obegripligt att Jäderlunds debut skapade en debatt om hennes poesi som just ”obegriplig” poesi, när den tvärtom begripliggör de komplexa och mest laddade frågor om sexualitet, relationer, jaget, varat, detet, intimitet och språkets ihåligheter och tomrum som fylls med innehåll som hon redan när hon skriver dem, är en brist för vad hon anar, när det omedvetna slungar upp insikter som hon behöver säga, bearbeta och förmedla. Hon känner vad som vill sägas med den lyhördhet och självreflexion som krävs för en sådan poetisk ansats.

Det är en stor bedrift att ha den fingertoppskänslan för det verkligt krävande arbetet i språket och själen. Sen att Jäderlund även är en lysande översättare gör ju knappast hennes ställning som poet mindre välförtjänt, tvärtom! Det som uppstår mellan Jäderlund och Gjessing är något så ovanligt som en didaktisk och dialektisk bild av vad översättning av översättning är. Allt språk är översättning. Framlänges och bakläges. Polyfont. Det dialogiska ordet. Jäderlund och Gjessing är som ett skolexempel på Bachtins, Bachelards och Barthes språkteorier, och väldigt mycket Freuds, Lacans och Kristevas antaganden om det gåtfulla inres vattenur. Röstspelet mellan två exceptionellt intuitiva poeter: det omedvetnas poesi, fruktköttets sexuella metaforer, själens arketyper som föder orden från urkällor och det skrivande subjektets uppror mot ödet som en fixerad formel för strukturellt könskodat våld mot begäret och självet.

Den sortens våld som sipprar in i alla delar av tillvaron. Och när poesi är som allra bäst avtäcks lögnerna och varats och intets grimaser. Den objektifierande transcendentala blickens metafysiska traditioner, står som en mur mellan självet och den andre. Dubbelheten. Motsägelserna.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det går att drista sig till att säga att författarna gjorde Freud medveten och att han gav litteraturen en vidare tolkningsram. I synnerhet Jäderlund är den som skapar förståelse kring svårigheten för kvinnor att vara begäret i ett patriarkat. Och Gjessing bygger på detta med vetenskapens naiva tilltro till förnuftet som primat för sanningens sesam öppna dig. Hon skapar en skapelseberättelse och river ner den i samma rörelse. En form som är smått genialisk, i att fånga vårt behov av svar som alltför ofta spär det redan bortträngda, förnekelserna och förtrycket som bor i allt ”så är det bara”. Vetenskapen som ytterligt problematisk i sig som diskursen som påstår sig veta vad om både universums uppkomst, döden, sanningen och livet, vad människan tillåts vara.

Fulländning uppstår genom att läsa ihop Och som en gång varit äng och Ut i det o-lösa, något som självfallet inte hade låtit sig göras om det inte vore så lyckosamt att Signe Gjessing fick sin mest lämpade översättare i Ann Jäderlund. Översätta är också att skriva någons dikt, fast på annat vis. I mötet mellan dessa två diktsamlingar är det optimalt när två av nordens ledande poeters vägar korsas.

Samspelet dem emellan återigen: Översätta och översättas. Tolkas och omtolkas. Öppna fragment. Kaos och ordning. Det är pågående processer alltsammans och poesin kommer åt de dimensionerna. Dikternas mångfaldiga språk gör läsaren omskakad och också lite klokare (förhoppningsvis). Det är som en brokad, av utsökta polyfonier, ja, likt graciösa ballerinor med sträng disciplin så trippar de in och ut i varandras underbara dikter.

Signe Gjessing:
Direkt tillfrågad fosterskada
knuffar till
en plisserad stjärnkatalog proppfull med sekunder under kejsarsnitt
vi kör om.
dessa cornflakes
håller en hel dag.

De. Av alla.
Dunkandet, som världen är i,
Dånar.

Och Jäderlund svarar:
De små röstbladen
Rör sig i hans vätska

Vitt är inte min vätska
Pistillerna drar sig samman

Aldrig mer ska det blomma
Det har aldrig blommat
Perforera honom.

Det finns liksom bara en sak att göra och det är att säga stort tack för en inspirerande upplevelse som en kritiker och poet sällan får uppleva. Ni är så jädrans bra, Ann och Signe!

O, poesi!

The post Möte med unika poeter first appeared on Opulens.

LITTERÄR PLATTFORM. Clemens Altgård rapporterar från Malmötxt 10, där Signe Gjessing och Elis Burrau stod för uppläsningar.

Det finns i dag ett antal återkommande träffpunkter i Malmö för alla som är intresserade av att uppleva litteratur i form av liveuppläsning, till exempel Malmötxt, Poeten på hörnet och Östervärns antikvariat. Nämnas bör förstås också Författarscenen på stadsbiblioteket, där internationellt kända författare ofta framträder. (I januari var till exempel den turkiska författaren Asli Erdogan där för ett samtal med Carsten Jensen.)

Nöjesguiden utsåg nyligen Malmötxt till Malmöpristagare i kategorin årets text med motiveringen ”En av våra bäst kuraterade plattformar för ny text. Har ett oerhört starkt 2017 bakom sig och lär även i fortsättningen vara av högsta relevans för den som intresserar sig det minsta för smarta röster ur samtiden.” Övriga nominerade var för övrigt Trosa & Lyrik och Ortens bästa poet.

Den första dagen i februari var det dags för den tionde upplagan av Malmötxt med tre mycket intressanta namn på affischen: Signe Gjessing, Elis Burrau och Chris Kraus. Eftersom Kraus bor i Los Angeles, var det tänkt att hon skulle medverka via Skype. Dessvärre blev det inte så på grund av något slags missförstånd angående tiden. Men både Signe Gjessing och Elis Burrau gjorde så se- och hörvärda uppläsningar att det ändå blev en minnesvärd kväll.

Dessutom finns det alltid ett inslag av publikmedverkan på Malmötxt. Den som vill gå upp på scenen får skriva upp sig på en lista, och så kombineras de etablerade författarnas framträdanden med uppläsare från publiken. Det ger evenemanget en speciell dynamik. Det är nämligen påfallande att många av dem som anmäler sitt intresse har en stil som för tankarna till poetry slam. Jag tänker också att poetry slam precis som punken en gång uppstod som svar på en alltför långt driven elitism. När avståndet mellan artist och publik blev så stort att kontakten gick förlorad var det till slut några i publiken som skapade något annat och nytt för sig själva. När dessa i sin tur ställde sig på scenen och lockade publik var förändringen ett faktum. År 2018 ter sig den här mixen av etablerade författare och okända namn helt naturlig. Det är en bra förutsättning för en fortsatt livaktig lokal litteraturscen.

För svenska lyrikläsare är Signe Gjessing förmodligen mest känd genom Ann Jäderlunds översättning av debutboken Ud i det u-løse — Ut i det o-lösa. Sedan har Gjessing utkommit med ytterligare två böcker: Blaffende rum nænnende alt (2015) och Ideale begivenheder (2017). Som uppläsare har Gjessing en total scennärvaro. Hon läser med en förbluffande intensitet, där röstens skiftande tonlägen starkt framhäver det musikaliska draget i dikterna.

När Elis Burrau så ställer sig på scenen för att läsa ur sin aktuella roman Karismasamhället är det också fråga om en författare som agerar med en påtaglig scenvana, men också med en påfallande avslappnad attityd som fullt ut korresponderar med texten som läses upp. Karismasamhället är så långt från en konventionell roman som det går att komma, och Burrau har valt ut ett par textpassager som utmärkt väl speglar det ironiskt provokativa innehållet.

Så även utan Chris Kraus medverkan blir Malmötxt 10 ett evenemang som fyller ut hela kvällen med liveläsningar, och i pauserna mingel vid baren, i den fullsatta lokalen på Inkonst. Jag gör reflektionen att det är just så här dynamiskt jag vill att ett lokalt litterärt arrangemang ska vara.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post En levande litteraturscen first appeared on Opulens.