CIRKUSKONST. Jonglören, parakrobaten och minnesmagikern Peter Åberg har turnerat världen över de senaste tio åren. Nu är han aktuell med soloföreställningen Minnet, där han bland annat löser en Rubiks kub med ögonbindel. I intervjun berättar han hur han gör för att minnas information och om livet som cirkuskonstnär.

Du är cirkusartist och aktuell med din show Minnet, som du bland annat deltar med på festivalen CirkusMania i helgen. Berätta!

– Jag är först och främst jonglör men håller också på med minnesmagi och har tävlat i att lösa Rubiks kub med ögonbindel. När jag skulle lära mig olika minnestekniker för att kunna lösa kuben så började jag förstå att jag hade haft mina egna minnestekniker i skolan för min läxläsning. Många hade så svårt med läxor och prov, men om man bara förstår hur de här teknikerna fungerar så kan man minnas mycket mer. Därifrån kom inspirationen till att gör en show med tricks som bygger på minnet och som visar vad det är kapabelt till, så den föddes ur ett lite nördigt förflutet.

Hur löser man en Rubiks kub med ögonbindel? Det låter som en utmaning!

– Man måste memorera exakt var alla bitarna sitter och hur de ska flyttas, sedan tar man på sig ögonbindel och gör man alla de förflyttningarna. Det är viktigt att inte göra något drag fel för då ser kuben likadan ut när man tar bort ögonbilden. Det har hittills inte, ta i trä, hänt på showen, men det har hänt många gånger hemma och det är ett sådant antiklimax.

Men du vill ändå förklara för publiken och avslöja hur du gör?

– Ja absolut! Jag förklarar inte alla tricks, vissa är så komplicerade, men jag förklarar det första så att publiken får förstå hur minnet fungerar. Vi har ett extremt bra bildminne så gör man om information, ord, siffror, namn, till bilder så kan man minnas i princip hur mycket som helst. Om man sedan också placerar ut dem i rätt ordning i ett annat sammanhang så kan man ha ett väldigt stort omfång av minne, man måste bara kategorisera bilderna på ett sätt som är logiskt för en själv.

– Sedan får publiken en utmaning under showen där de ska minnas en lista med tio konstiga ord och så frågar jag i slutet vad de minns. Man brukar säga att man kan minnas sju saker, plus minus två, så tio är precis mer än vad du kan minnas utan någon teknik. Men med en liten guidning kan du ofta komma ihåg listan. Jag tror att man kan bli både inspirerad och imponerad, och peppad att prova själv!

Men hur kom du fram till de här teknikerna?

– När jag började bli intresserad av det här så hörde jag om en bok som heter How to develop a brilliant memory week by week av Dominik O’bryan, där man får en ny minnesteknik att träna på varje vecka. Jag tror att jag köpte och läste trettio böcker om minnet och hjärnan det året jag gjorde Minnet. Jonas von Essen är en svensk tvåfaldig världsmästare i minne och han har jag också pratat mycket med.

Är planen att du kommer att visa Minnet under hela 2022 efter CirkusMania?

– Ja precis! Det finns inget slutdatum och jag tycker att den är rolig så jag kommer fortsätta spela tills jag antingen är alldeles för less på den eller tills den inte får några fler förfrågningar.

– Det känns viktigt också. Som skolsystemet ser ut idag så ska man minnas väldigt mycket men man får inte riktigt någon hjälp med hur. Om jag hade haft de här minnesteknikerna när jag gick i grundskolan så tror jag att jag hade kommit ihåg åtminstone hälften av vad jag lärde mig där, men det gör jag tyvärr inte.

Tror du att din show skulle kunna vara ett sätt att sprida mer kunskap om just det?

– Ja, kunskapen finns ju och vissa lärare har den men det känns inte som att det finns utrymme. Det finns ju något som heter studieteknik men jag vet inte om de går in på det här där. Jag hoppas på att inspirera framför allt eleverna men även lärarna så att de kan ta det vidare, det kommer ju alltid en klass efter den klassen jag är hos. Showen är gjord för skolor men jag har spelat den offentligt också ganska mycket och det funkar jättebra, då blir de vuxna mer bitna på ett sätt.

Du deltog även i tv-programmet Talang för en månad sedan och gick vidare, hur kom det sig att du sökte dig dit?

– Jag sökte mig inte dit själv, de har ringt mig varje år. Men som frilansande artist är det svårt att säga ja för man måste boka upp vissa datum till audition och semifinal om man skulle gå vidare, får man då ett stort kontrakt någonstans kanske man måste säga nej till det.

– Sedan har jag inte riktigt haft något nummer, mest jonglering, men nu när de ringde så hade jag något som kunde passa deras speciella format. Man har bara två minuter på sig att få någon slags kontakt med publik och jury. Och jag visste att min vår var ganska luftig så jag sa ja!

Vad skulle en vinst i programmet betyda för ditt fortsatta artisteri?

– Jag hoppas att det kan öppna nya dörrar. Jag har redan nu fått jobb med Minnet tack vare att folk nu har hittat mitt namn. Jag har spelat väldigt många stora shower runt om i världen och mycket med Cirkus Cirkör, men om man inte tittar på cirkus till vardags så vet man inte vem jag är.

– Det är ganska kul när jag gör showen i skolan, barnen känner igen mig och då har jag redan en fot inne. Jag gör det mycket för mina systerbarn också, nu har jag blivit deras Talang-morbror!

Du har turnerat världen över i mer än tio år, vad har du varit och vad har du gjort?

– Min fru är också cirkusartist, Saara Ahola, och vi har varit på turné de senaste tio åren i princip, fram till pandemin då vi fick en dotter. Sedan dess har det inte gått att jobba på samma sätt eftersom jobben inte finns i Sverige, man åker dit jobben finns.

– Vi bodde i Finland i några år, sedan bodde vi i Tyskland och jobbade på varité, vi har jobbat på kryssningsbåtar och turnerat i USA, Sydamerika och Asien. Med kryssningsbåtarna var vi över halva världen, en vända var vi i fyrtio länder under sex månader. Men många ställen hinner man knappt vara på, ibland har jag varit i ett land utan att ha sett någonting mer än ett hotell, en teater och en flygplats så ibland är det glamoröst men det finns båda sidor av det.

Vad innebär det att vara cirkusartist på heltid?

– Som frilans i vilket konstnärligt yrke som helst så jobbar man alltid och aldrig. På ett sätt känns det aldrig som att jag jobbar på grund av att jag tycker väldigt mycket om det jag gör, men på ett annat sätt känns det som att det är det enda jag gör. Jag tränar styrketräning dagligen för att orka hålla i kroppen när jag och min fru gör parakrobatik. Jonglering och parakrobatik är discipliner där repetitionen är viktig, det hjälper inte att träna fem timmar en dag utan hellre en timme varje dag.

– Jag älskar cirkus, det är ett väldigt öppet community och inte tävlingsinriktat. Jag har så många vänner inom dans och musik och där är det så mycket mer konkurrens om jobben. Cirkus är så individuellt, utbudet är mindre och alla gör väldigt personliga saker, så konkurrensen finns inte på samma sätt. Är det inte en nyproduktion så kommer man ofta till en show med ett klart nummer, det finns redan en färdig produkt som de köper.

Vad är det med cirkus som är spännande, tycker du?

– Jag har alltid varit väldigt fysisk, hållit på med musik, spelat i band och kört skateboard och snowboard, och det var därigenom jag lärde mig jonglering. Skateboard och jonglering är väldigt likt på ett sätt, det handlar om att göra tricks. Sedan när jag började med cirkus så förstod jag att tricken inte är allt, man kan också förmedla någonting och nå folk genom de olika teknikerna.

– Men det började med att jag bara ville se vad jag klarade av och hur långt jag kunde ta det, jag snöar alltid in på sådant. Jag tänkte både med Rubiks kub och med Minnet att det bara skulle vara min hobby, men sedan ville jag lära mig mer och till slut hamnar det på scenen i alla fall.

Du är inriktad på akrobatik och jonglering, men har stor bredd i ditt artisteri, vad gör du mer?

– Jag gör mycket jobb där publiken är involverad, parakrobatik med min fru och perch, som är ett balansnummer där jag balanserar en fyra meter lång stång på axeln medan min fru gör tricks uppe på den. Jag spelar också bas, gitarr och andra instrument som jag har vävt in i många nummer så jag gör ofta egen musik med loopar på scenen och nummer till det. Min styrka har alltid varit att jag inte är bäst på något men bra på mycket, brukar jag säga, haha.

Var började allting och var har du lärt dig?

– Jag började först på Cirkuspiloterna, som var Cirkus Cirkörs utbildning, innan de bytte ut den till Dans- och cirkushögskolan på Tekniska högskolan. Där träffade jag en spansk kille som jag började göra parakrobatik med i skolan, så jag gick ut med två discipliner, både med parakrobatik och som jonglör.

Jag blir nyfiken på hur det är att sedan komma ut i arbetslivet som nybakad cirkusartist, just som det är en sådan smal bransch?

– Nästan 90 % av mina jobb får jag tack vare mun till mun-metoden, djungeltrumman. När man väl börjar jobba så blir man sedd av många och får fler jobb, men får man inte börja så är det svårt att få in foten sedan och det är där många fastnar. Men till de flesta produktioner håller de öppna auditions. Jag har bara gjort tre auditions på femton år, jag och min fru gjorde en för kryssningsbåten och varitén bland annat, men annars har jag blivit kontaktad under tiden jag har varit ute på jobb. Varje år tänker jag shit, jag har inget jobb om ett halvår men sedan går tiden och så plötsligt har jag för mycket.

Finns det något särskilt trick- eller nummer som skulle vilja lära dig i framtiden?

– Det är många grejer man kan men som man inte kan göra på scenen, där blir det en helt annat sak med ljus, press och nerver. Många gör ett nummer och sedan kör de på det under hela sin karriär, men jag vill alltid lära mig mer och göra det bättre. Jag gillar den längtan efter att fortsätta leta, träna och bli bättre och jag hoppas orka ha kvar det drivet.

The post Helgporträttet: “Cirkus är ett öppet community” first appeared on Opulens.

MUSIKHISTORIA. The Mamas gör en krogshow på Hamburger Börs i januari nästa år. Förutom egna hits gör trion en djupdykning i musikhistorien.

– Att få den här chansen är historiskt, säger Loulou Lamotte.

The Mamas slog igenom ordentligt i och med segern i Melodifestivalen 2020 med bidraget “Move” – men till följd av pandemin ställdes Eurovision in, och trion har därför knappt hunnit framträda inför en livepublik.

Sofia Sundström/TT

The post The Mamas gör krogshow: “Mer personligt” first appeared on Opulens.

DRAG. After Dark-legendaren Christer Lindarw klarade bara några år som pensionär. Nu gör han comeback med en ny dragshow – men utan att själv stå på scen.

– Jag kände att jag måste föra traditionen vidare, säger han.

I februari nästa år slår krogshowen Club After Dark upp portarna på Vasateatern i Stockholm. På scen står en tolv man stark dragshow-ensemble, men inte Christer Lindarw. Efter mer än fyra decennier i rampljuset håller han sig den här gången i kulisserna. Lindarw producerar showen, designar scenkläderna och ska även ge lite personregi.

– Det ska bli kul att se showen utifrån för en gångs skull och att vara med och forma den, säger han.

– Det är också så skönt att ha en helg där jag kan gå på fest eller middag. Jag har inte kunnat göra det på 40 år. Jag har kommit så långt ifrån ett vanligt umgängesliv. Vi har ju alltid jobbat när andra varit lediga.

Men han stänger inte sceningången helt.

– Vi får se hur kul det blir. Jag håller det lite öppet och jag kanske hoppar upp på scenen någon kväll om jag känner för det, men bara om jag får feeling.

“Ska det bara dö ut?”

2017 tackade Christer Lindarw och After Dark för sig med avskedsshowen “This is it”. Sedan dess har han njutit av att vara ledig, men samtidigt störde han sig på att ingen verkade vilja plocka upp stafettpinnen efter After Dark.

– Det är ju ingen som tar vid där vi slutade. Det finns ingen ny grupp som gör den här typen av show. Allt som vi har byggt upp och som har fått en så stor publik genom alla dessa år – ska det bara dö ut nu bara för att jag slutar? Nej, då får jag föra traditionen vidare själv.

Christer Lindarw konstaterar att hela krogshowsgenren håller på att dö ut. Visserligen lockar artister som Ola Salo och Danny Saucedo stor publik till sina shower, men då handlar det om vanliga konserter i lite lyxigare format, tycker han. Och han anser att dagens drag-artister är alldeles för jag-fixerade för att vilja syssla med krogunderhållning.

“Extremt individualistiskt”

–Ungdomarna som kör drag har mer looken och stilen från “RuPaul’s dragrace”. För dem handlar det om att skapa en extrem look och att bli en karaktär. De kan vara jävligt balla, men de är mer som konstverk. Det är extremt individualistiskt och de gör ju inga shower där man byter karaktärer och gör allt från buskis till Broadway. Det är den traditionen som jag vill lite hålla vid liv.

Vasateatern är en perfekt lokal, tycker han, och meningen är att ge showkvällarna en Moulin Rouge-aktig nattklubbsatmosfär.

– Vi försöker att få tillbaka lite känslan som vi hade när vi hade egen klubb på gamla David Bagares gata där allt började 1976. Hela kvällen är som en stor show och det ska vara kul happenings redan i foajén.

Björn Berglund/TT

The post Lindarw bjuder in till After Dark-klubb first appeared on Opulens.

SHOW. Det cirkulerar en video som föreställer att USA:s president Donald Trump, misshandlar CNN. Journalistkåren rasar och menar att Trump implicit uppmanar till våld mot journalister. Åter igen framställs den amerikanska presidenten som en skurk som uttrycker sig på ett sätt som presidenter inte bör.

Men varför skulle han sluta agera som han gör, för att vissa ser honom som en skurk? Hans hänsynslösa retoriska tillvägagångssätt har lyckats göra honom till president men även innan det – en stark karaktär inom pro wrestling.

Det är juli månad, jag befinner mig i Almedalen och stannar upp vid Aftonbladets tält, där jag till min förvåning ser ett klipp där en man brottar ner en person och slår den i huvudet. Videon visar sig föreställa USA:s president, Donald Trump, som just hade spridit videon på sin Twitter. Redigerat över ansiktet på personen som attackeras är CNN:s logotyp, och tillsammans med tweeten skriver Trump #FraudCNN. Trump slår personen fem gånger i ansiktet.

Videon kommer ifrån pro wrestlingens Super Bowl, Wrestlemania från år 2007, den absolut största wrestlingföreställningen som genomförs en gång varje år och har miljontals tittare världen över. Själva klippet kommer ifrån en match som skulle avsluta den så kallade miljardärfejden, mellan WWE:s ägare Vince McMahon och Donald Trump. Jag, som många andra, satt fastklistrad vecka efter vecka under våren 2007, längtandes efter Wrestlemania och slukad av storyn, kampen mellan de två miljardärernas karaktärer.

Pro wrestling är en mix mellan sport och underhållning. Matchresultaten är riggade i förhand och anslutna en story. Storyn utgörs av karaktärer som är baby faces, de goda som kämpar efter publikens jubel, och heels, som är de onda som kämpar för att publiken ska älska att hata.

Under Trumps tid i WWE gjordes en story där han hade köpt upp måndagsprogrammet, Monday Night Raw. I programmet gick Trump ut och adresserade att programmet äntligen kommer att bli tittarnas och inte bara en möjlighet att tjäna pengar på, som Donald Trump menade gjordes av Vince McMahon (vars fru, Linda McMahon som också är tidigare VD för WWE, ironiskt nog numera är småföretagarminister i Trumps regering).

Hans stil känns igen. Hans uthängningar av motståndare, hotfulla agerande mot medier och journalister har lett till att Donald Trump har blivit den främsta heel:en i amerikansk politik.

Trump har allt som en bra showman ska ha, oavsett om han välter en motståndare innanför wrestlingringen eller om han deltar TV-debatt mot andra presidentkandidater. Han vet om att han inte uttrycker sig som den typiske presidenten och det är han heller inte intresserad av. Trump vet att medial sensationell konflikt är det enda som kan få honom att behålla och kanske till och med utöka sin makt.

När jag förstummad stod framför Aftonbladets tält i Almedalen hörde jag kollegor diskutera hur förfärligt det var så som Trump uttryckte sig. Det tog inte lång tid förrän jag loggade in på Twitter för att se reaktionerna från hans anhängare vilka jublade efter hans inlägg och insåg hur även jag var en del av storyn – att jag älskar att hata Donald Trump.

Alla artiklar av Kevin Shakir

The post För att förstå Trump behöver vi se mer wrestling first appeared on Opulens.

SCENKONST. “Tempot var högt och spänningen total. Ett dansnummer var inte något annat likt och förvånade alltid”, skriver Anne Edelstam.

Paris kan liknas vid ett flertal byar sammansatta till en myllrande storstad. Alla kvarter har sin speciella charm och historia. Så fort jag kom ut ur tunnelbanan i detta ”syndens näste” slogs jag av en salig blandning av sex-shoppar, billiga affärer och konstnärsateljéer, men Moulin Rouge – den röda kvarnen – lyste upp kvarteret.

Moulin Rouge – en kort historik 

Detta ”dans- och kvinnopalats”, som dess ägare kallade Moulin Rouge när kabarén grundades 1889, blev stadens elegantaste, lyxigaste och största. Samma år invigdes både Eiffeltornet och världsutställningen – Exposition Universelle.

Konstnären Toulouse-Lautrec blev en av kabaréns stamgäster. Hans målningar av La Goulue – en av dansöserna – är välkända och dekorerar fortfarande väggarna. Men det är framförallt dess franska cancan – fortfarande en del av repertoaren – som drog publikstormar med dess vågade och explosiva dans där dansöserna visade både ben och underbyxor!

Féerie

Jag möttes av en ung, lång svenska med brett leende – Shauna – den senast rekryterade dansösen för truppen Doriss Girls bestående av sextio internationella dansöser samt ytterligare fyrtio dansare. De dansar två gånger varje kväll i revyn Féerie till en fullsatt sal iförda plymer, strass och paljetter till en unik dekor och musik. Vi sätter oss i ett litet rum fullt av kostymer och jag får veta att varje dansare har mellan tio till tolv kostymer var. ”Jag älskar ouvertyren mest!” berättade hon ”French Cancan är rolig men mycket ansträngande.” Shauna vet vad hon talar om, för under hennes uppväxt sprang hon runt i korridorerna och kikade in bakom kulisserna när hennes föräldrar dansade. Hennes pappa Joachim kom till Moulin Rouge redan 1988, som solist för deras hundraårsjubileumsshow Formidable.

Efter en tid på balettakademin i Stockholm, träffade han den amerikanske koreografen Bill Goodson som blev hans mentor i Los Angeles när han var där och tränade. ”Det var tack vare honom jag kom till Paris och Moulin Rouge”. Som den ende svenske dansören skräddarsyddes rollen för den nya milleniumshowen, Féerie, för honom. Där träffade han även sin franska fru Sandrine och 1998 föddes Shauna.

Pappa Joachims intresse för skådespeleri, teater och film ledde honom så småningom bort från Moulin Rouge och tillbaka till Stockholm 2008. Men Shauna hade fötts med dans i benen och en dröm i sitt sinne: att få dansa på Moulin Rouge. Efter en gedigen dansutbildning i Stockholm lyckades hon få en audition på sitt drömställe och resten är historia. ”Hon är hemma här”, erkände hennes pappa. Efter att ha sett hennes leende och fantastiska uppträdande kan jag hålla med honom.

Låt föreställningen börja!

Vi krånglade oss ut igenom korridorerna med halvnakna dansare och dansöser, med benen upp mot väggarna, eller sittandes i spagat, bland kostymer i alla regnbågens färger till den stora salen. Den rödbeklädda salongen var fullsatt med en champagnedrickande förväntansfull publik.

Sedan sprakade showen loss med de mest fantastiska kostymer och plymer, dansare och dansöser, clowner, ponnys och till och med en bassäng med pytonormar i! Koreografin varierade i hög grad från elaborerad akrobatik till en mera lättsam dansvariant. Tempot var högt och spänningen total. Ett dansnummer var inte något annat likt och förvånade alltid. Jag förstår varför denna 17-åriga revy fortfarande drar fullsatta hus!

Men det är mer än show och balett. Kabarén anställer dessutom hundratals hantverkare – från plymmakare till sömmerskor, skomakare och dekoratörer. Det är bland annat dessa kabaréer (samt modehusen) som gör att Frankrike har bevarat sin tradition av konsthantverkare, ett i andra delar av världen utdött skrå. Må dansen leva vidare!

The post Dans i världsklass first appeared on Opulens.

RECENSION. På torsdag kommer Emil Jensens nya scenshow Flyktpotatis till Katrineholm. Därefter hinner musik- och standup-föreställningen avverka Eskilstuna, Surahammar och Kungsör innan veckan är över.

När Flyktpotatis besökte Lunds stadsteater var stämningen förväntansfull. Detta var det andra framträdandet på den 53 stopp långa, turnén.  Emil Jensen kom inte ensam till Lund. Gästartisten Iiris Viljanen inledde med ett knippe vardagspoetiska ,starkt melankoliska låtar. Vi fick höra ”Total Eclipse Of The Heart”, ”Ska vi fira” och ”Årstavikens strand”. Den sistnämnda är en låt där hon omväxlande och flimrande snabbt talade och sjöng om en trasslig relation och ”det sista försöket”.

Jag tycker att Iiris Viljanen har avsevärda kvaliteter som singer-songwriter, men det är låtar som vinner på flera genomlyssningar. Publikresponsen var en smula dämpad. Hennes finlandssvenska röst gick emellertid rakt in med ett existentiellt allvar. Jag förstår att Emil Jensen blev begeistrad redan första gången han hörde en av hennes låtar. Det blev för övrigt alldeles lysande när hon i slutet av föreställningen återkom på scenen och sjöng duett med Emil Jensen i låten ”Kolla på film”.

Till stort jubel visade sig så den som alla kommit för att se — Emil Jensen. I tider av polarisering och ett dramatiskt världsläge trädde han än en gång fram för att framföra sitt kärleksbudskap. Den här gången har han det färska albumet ”Två naturliga armar” som stomme i en lång scenshow, indelad i två akter.

Han inledde med den färska låten ”Våld”. En låt om utsatthet och att få hjälp i en nödsituation. Skickligt skiftade Emil Jensen mellan de olika uttrycksmedel han besitter. Det innebär att han framträder som föredragshållare, skämtsamt men med allvarliga undertoner. Och förstås som poet och sångare — då är det på fullaste allvar om än med humoristiska inslag emellanåt. Det är utmärkande för Emil Jensen att elegant kunna förena mörka teman med lustfyllda ordlekar.

Det blir aldrig spretigt eftersom Jensen har förmågan att sammansmälta de olika inslagen till något som blir en helhet sammanhållen av ett övergripande koncept. Den här gången är temat flykt. Och nej, det handlar inte bara om den aktuella flyktingfrågan utan flykt i alla dess former. Till exempel verklighetsflykt, missbruksproblematik, medberoende och skatteflyktingar. Men också som i låten ”Vykort” från nya albumet, om turismen som ett slags flykt från vardagen. ”Fly till värmen / fly från Sverige… måste bort och koppla av…”

Det finns en politisk udd i vissa av Jensens texter som i ”Gå aldrig ombord” som tar upp sambandet mellan Sveriges mörka förflutna, med rasbiologisk forskning, och dagens stängande av gränser. I ”Politiskt” handlar det om ett samtal med mamman. Den gamla proggformuleringen om att ”ingen kommer undan politiken” får i Jensens tappning ett rappt slam poetry-uttryck.

Om det politiska budskapet är det beska pillret så får det ett sockeröverdrag i form av språkliga lustifikationer och ordlekar och förstås ljuva, smeksamma indiepopmelodier. När det gäller ordlekandet så projiceras också vissa av ordlekarna upp som bakgrundsbilder.

När det kommer till det musikaliska så har Emil Jensen sällskap av en handfull mycket kompetenta musiker. Det rör sig om Anna Dager på cello, Hanna Ekström på fiol och Fredrik Myhr på slagverk. Tillsammans skapar de en ljudbild som ligger nära den som finns på studioalbumet. Det innebär suggestiva slagverksrytmer och smäktande stråkar i lyckad förening. Totalt sett är Flyktpotatis en väl genomförd scenshow. Publiken jublarde i Lund och även om jag är något mer reserverad så var jag ändå mycket nöjd med vad som levererats från scenen.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Politiskt beska piller med sockeröverdrag first appeared on Opulens.