BRISTANDE. “Diorama” är en välspelad dramatisering av tvåsamhetens våndor och lockelse samt kärlekens minsta, osynliga byggstenar. Som inte riktigt sitter ihop.

Man får känslan av att “Diorama” är Tuva Novotnys filmversion av ett skilsmässoalbum. En haverikommission som skärskådar ett grundstött förhållande genom en rad kronologiska nedslag för att försöka svara på vad fan det var som hände så vi äntligen kan gå vidare någon gång.

Filmen handlar om paret Frida och Björn (Pia Tjelta och David Dencik) vars en gång så passionerade förälskelse har nötts ned av tre ungar, orättvis fördelning av hushållsarbete, oförlösta behov och allmän medelålders vardagstristess.

Även om de först inte fattar det leder deras vägar ofrånkomligen bort ifrån varandra. Alla försök att prata slutar bara med att gapet mellan sänghalvorna växer. Inte så konstigt att man hamnar i famnen på någon annan. Särskilt inte om någon annan råkar vara hunken Claes Bang.

Mellan varven avbryts historien av ett slags dioramor a la naturhistoriskt museum där forskare och en dansande Morgan Alling i hamsterdräkt presenterar diverse förbluffande naturvetenskapliga rön om kärlek, sex och relationer hos människor och i djurriket.

Är vi blott slavar under gener och hormoner? Är hela berättelsen om Frida och Björn också bara ett sceneri för att illustrera biologiska förklaringar? Det får vi egentligen inga svar på. Kärleken får förbli en gåta. Greppet känns hur som helst en smula udda. Det ekar litegrann av Hasse och Tage, eller Woody Allens knasigare 70-talsfilmer.

Bortsett från den ovanliga inramningen är det här ett ganska ordinärt göra slut-drama. Och som sådant är det välspelat. Men som dramakomedi haltar filmen. Det är lite som att Pia Tjelta får stå för det mesta av dramat medan David Dencik, vid sidan av djurkostymerna, står för komedin. Han gapar och skriker, kör så det ryker och är emellanåt lite platt skriven. Tacka fan för att man vill separera när man är tillsammans med rena parodin på en tjurgubbe utan kontakt med sina känslor.

Runt omkring dem dansar känt folk som Johan Rabaeus, Marika Lagercrantz, Sarah Dawn Finer och Shanti Roney in och ut ur handlingen i sina biroller. Kul med en så namnkunnig och begåvad rollista, men det känns också lite som när kameran zoomar in på kända ansikten i publiken på Guldbaggegalan.

Björn Berglund/TT

The post Haltande skilsmässoalbum first appeared on Opulens.

TEATER. På Dramatens stora scen där Maksim Gorkijs Natthärbärget spelas har en skrämmande verklighetskontakt skapats i en uppsättning som knyter an till det pågående kriget i Ukraina. Lena S Karlsson har sett pjäsen och anser att det är en storartad teaterupplevelse.

Natthärbärget av Maksim Gorkij
Regi János Szász
Dramaten, Stockholm

På Dramatens stora scen där Maksim Gorkijs Natthärbärget spelas har en skrämmande verklighetskontakt skapats. När den trasiga ridån går upp är det en spegling av ett krossat Dramaten, vi ser, en teatersalong där ett antal trasiga individer tagit sin tillflykt undan förstörelse, förföljelse och hemlöshet. Balkongerna är raserade till hälften, allt guld är solkat, scengolvet är täckt av damm och allsköns bråte, några fåtöljer från den skändade teatern är slumpvis utplacerade på scenen, av samma slag som publiken sitter i, vilket ger en närmast kuslig närvarokänsla. Här finns också en grävskopa, som ett latent hot innan den i slutscenen plötsligt väcks till liv och hotet blir konkret.

János Szász förlägger Natthärbärget i en snar framtid, en dystopi där människor lever utan hopp om försoning eller omsorg att bli frälsta. De människor som sökt sin tillflykt här är smutsiga och trasiga, vissa är uppe i tokvarv, andra dricker sig till medvetslöshet och delirium, spelar kort med en i förväg preparerad lek och fuskar sig fram, medan andra håller ett slags monologer, utan mening och sans, när de inte råkar i gräl eller trakasserar varandra.

Mest påminnande om de människospillror som ligger på gatan i sina skitiga sovsäckar utanför tunnelbanenedgångar och i soprum. De har mist allt och lever i fritt fall, utan hopp om ett bättre liv annat än efter dödens ro. Anna är nästan där, hon ligger i en påver säng på förscenen väsande av andnöd och dödsångest, omgiven av människor som inte bryr sig och som stjäl hennes syrgas.

Så småningom får de olika personerna en personlig röst. Först av allt framträder den gravt alkoholiserade Vaska, en skådespelare på dekis, som älskar sitt forna jobb som han supit bort och citerar Macbeth, som fogas in sömlöst i Gorkijs text:

”En skugga blott, som går och går, är livet;
En stackars skådespelare som larmar
Och gör sig till en timmas tid på scenen
Och sedan ej hörs av. Det är en saga,
Berättad av en dåre; låter stort,
Betyder intet.”

På natthärbärget härskar Vasilisa, här spelad av Ellen Jelinek som inte vill något högre än sätta horn på sin brutale man Kostylev. Här figurerar också Baronen, som trots sin förnedring håller strikt på etiketten och vördnad för sin börd mitt i misären.

Överlag är skådespelarnas insatser storartade, ibland lätt dödsföraktande som Shanti Roneys Satin eller Pierre Wilkners tvetydige polis. Den som gör mest intryck är den androgyne Luka, spelad av Ingela Olsson som en förbipasserande ängel i trasor, och blir den som alla anförtror sig åt. Hon tröstar och medlar mellan stridiga viljor, tar hand om Anna, som efter sin död pietetsfullt bärs bort från sitt dödsläger. Är hon en pilgrim eller kanske ska hon stanna och bli en av de utslagna som befolkar teatern?

Regissören János Szász Natthärbärget är en profetia, ingen som befinner sig i publiken kan annat än tänka på den numera nästan utplånade Mariupols teater dit många människor sökte sig för att undkomma missiler och bomber, där många dödades. Ungraren János Szász befinner sig själv på flykt, avstängdes som rektor för den teaterhögskola där han sedan 22 år arbetat. Han förlorade allt på grund av den högerdominerade regimen som avskedat honom från sin tjänst. János Szász tvingades med sin familj ut i en frivillig landsflykt, nästa anhalt är USA.

Regimässigt är Maksim Gorkijs pjäs inte lätt. Under de dryga 2 och en halv timmarna som föreställningen varar finns inga direkta ups and downs – dialogen flyter på – ibland på tomgång med få variationer som en Tjechovpjäs eller som i Lars Noréns Morire di Classe-dramer, omväxlande med groteska utbrott, men skådespelarna har inga problem med den skenbara bristen på yttre dramatik.

Men den sammantagna trion, bestående av scenografen Márton Ágh, ljusdesignern Tamás Bányai och regissören bjuder på en storartad teaterupplevelse. Efter att i många år sett svarta rum med bildspel/filmer, oftast störande close ups är det en fantastisk upplevelse att se en så mästerlig iscensättning. Jag hoppas att det inte var en engångsföreteelse, utan att vi får återse dem igen.

The post Kuslig närvarokänsla i “Natthärbärget” på Dramaten first appeared on Opulens.

TEATER. Det är svårt att finna sig tillrätta i Elli Papakonstantious iscensättning och jag undrar var Euripides text finns i denna blasfemiska iscensättning, anser Lena S Karlsson som sett Alkestis på Dramaten.

Alkestis av Elli Papakonstantiou efter Euripides
Regi: Elli Papakonstantiou
Dramaten, Lilla scenen, Stockholm

Denna scenhöst är samarbeten och gränsöverskridande föreställningar, oftast lyckade och tankeväckande sceniska experiment blivit ett slags signum. Så även i den nu aktuella Alkestis på Dramatens lilla scen, tidigare tolkad av Alf Sjöberg, Dramatens djärvaste regissör, randåret 1968.  I detta kontroversiella drama från 438 f. Kr, som inspirerat flera operakompositörer. Bland andra Christoph Willibald von Gluck. Han reformerade operakonsten inte minst genom att söka sig till klassikerna, som Euripides, ungefär som Elli Papakonstantiou nalkas Alkestis. Som den Sverigedebuterande grekiska regissören Elli Papakonstantiou tolkar Alkestis som ett feministiskt drama och understödd av nyskriven musik, tonsättaren Julia Kent har gjort en total gestaltning för kör och orkester, vilket är ett lyckokast i denna minst sagt spretiga uppsättning.

Alkestis är en kvinna som begår den dristigaste handlingen eller idiotin – att gå i döden för sin makes skull, kung Admetos i Thessalien. Offer eller hjältinna? Kungen ska straffas av gudarna men kan undkomma om någon vill ta straffet i hans ställe, en ömklig figur, spelad av Shanti Rooney. Alkestis gestaltas av Karin Franz Körlof med ett slags desperat hopp om att nå den hon en gång älskade och räddas till slut från Hades, under förutsättning att hon kan tiga i tre dagar.

På scenen finns flera av Dramatens stora skådespelare som alla levererar, som till exempel Torkel Petersson i dödens gestalt, som vandrar omkring, iklädd svart frack, med en påse fuktig jord. Föräldraparet bestående av den sköra och åldrade skönheten Mia Benson och den ålderstigna Sten-Johan Hedman är också sevärda, liksom kören.  Gunnel Fred i rollen som Herkules försöker få ordning på scen iklädd någon slags televerksmundering från anno dazumal träder fram med en självklar auktoritet.

Scenen är fylld av scenografisk bråte, med stora skärmar där olika videor konkurrerar om publikens uppmärksamhet. Här utspelas mot slutet en backanal som ett citat från Stanley Cubricks A Clockwork Orange, med den vita jättefallos som lånad från filmen till slut hittar ut i publiken, ivrigt påhejad av kören utstyrda med penisliknade lösnäsor av plast. Något som känns lite väl billigt, 2021 på Dramatens Lilla scen.

Det är svårt att finna sig tillrätta i Elli Papakonstantious iscensättning och jag undrar var Euripides text finns i denna blasfemiska iscensättning, inte för att tolkningar skulle vara främmande för en svensk publik. Även om nytolkning av den grekiska traditionen blåser in frisk luft är Alkestis en föreställning som kräver en publik som kan sina greker. Jag tror att Alf Sjöberg ler i sin himmel.

The post Spretig Alkestis på Dramaten first appeared on Opulens.