SENSATIONELLT. Max Melgar redogör denna vecka för sensationella rön. Nämligen att en utomjordisk civilisation ligger bakom både jordiska uppfinningar som plogen och kulturella mästerverk likt Shakespeares Kung Lear.

För fyra månader sedan i Atacamaöknen fångade en grupp av radioteleskop – ALMA – ett antal radiovågor som troligtvis kommer att få litteraturforskare i världen, och i synnerhet i Storbritannien, att bli lika mycket förbluffade som förfärade över innehållet i de aktuella radiovågorna. Nämnas ska först att innehållet är ännu inte helt uttytt men tillsammans med astrofysiker och ledande lingvister har de till stora delar dechiffrerat de betydelsebärande färgskiftningarna i vågornas elektromagnetiska strålning. Vad vi talar om är en berättelse som en annan för oss okänd civilisation nedtecknat och sänt ut i universum i hopp om – kan man förmoda – berika universum litterärt. Ett ytterst hedervärt tilltag.

Det är en berättelse som har påtagliga och skrämmande likheter med Shakespeares Kung Lear med den enda lustiga skillnaden att namnet på kungen i uttydningen är Pung. Men som sagt i övrigt finns allt som vi kan finna i Shakespeares tragedi – de tre döttrarna, hyckleriet, sveket, girigheten, landsförvisningen, fredlösheten, det sköra samvetet, galenskap, självmord och slutligen den sanna kärleken. Och det mest häpnadsväckande i uttydningen av radiovågorna är att en av döttrarnas namn är – just det – Cordelia. Och som om inte detta vore nog så finns även några rader som nästan är identiska med de som Shakespeare skrev:

“Gråtande kom vi till världen.
Vi gråter för att vi kommit hit
till denna skådeplats för narrar.”

Redan nu förekommer det djärva spekulationer om att Shakespeare under 1600-talet stod i nära förbindelse med höglitterära utomjordingar som antagligen vid den tiden var djupt beklämda av jordbornas medelmåttiga belletristiska prestationer. En annan spekulation som går i likande riktning är att samma utomjordingar försåg storheter som Homeros och Cervantes med idéer – och möjligen visioner – som resulterade i att Illiaden och Don Quijote såg dagens ljus.

Den sydafrikanske professorn i idéhistoria Jann Swiftobi har tagit dessa spekulationer ett steg längre och frågar sig – en aning oväntat – om inte dessa utomjordingar även introducerade plogen för människosläktet för 8 000 år sedan men också rent av skriftspråket och pengar 3 000 år senare. Professor Swiftobi har blivit förlöjligad och hårt kritiserad för sina vidlyftiga spekulationer och ett tag framfördes det skarpa krav på att han skulle fråntas sin professur vid universitetet i Pretoria. Hans teorier kan mycket riktigt vid en första anblick tyckas besläktade med en svårare form av sinnesrubbning.

Hans räddning blev ett antal nya radiovågor från yttre rymden. Det kinesiska och enorma radioteleskopet FAST – med sin diameter på 500 meter – fångade nämligen upp några märkliga radiovågor vars innehåll har samma signatur som de som handlade om Kung Pung. Den avancerade astro-ling-analysen visar att vi har att göra med en pedagogisk bilderbok dom lär ut hur man tillverkar en plog, vilket naturligtvis låter helt osannolikt men likväl är sant. Och faktum är – och detta är verkligen omvälvande – att när radiovågorna bryts och reflekteras i mikroskopiska vattendroppar i luften, samtidigt som solen lyser, så projiceras lättillgängliga färgglada bilder på himlen som visar innehållet i radiovågorna, det vill säga, bilder på hur man tillverkar en enkel plog.

Om allt detta stämmer så måste världshistorien skrivas om och människans självbild monteras ner för att sedan ersättas med en bild där geniet lyser med sin frånvaro. Kort sagt, snillets lyster kommer att blekna betänkligt och kvar blir ett snille som nedgraderas till att vara en budbärare av utomjordisk kunskap. Därmed inte sagt att dessa budbärare saknar värde men de revolutionerande idéer som hjälpt mänskligheten kan inte tillskrivas dem själva utan ska rätteligen ses som frukter av en annan civilisations intelligens, välvilja och generositet.  

The post Liv i Kosmos: “Kung Pung och plogen” first appeared on Opulens.

KOSMISK KAPITALISM. Max Melgar skriver idag om ett lukrativt maskhål. “Allt går att kapitalisera. Även ett intet ont anande maskhål.” skriver han.

Det råder inget tvivel om att det kapitalistiska tänkandet finns också i kosmos. Allt går att kapitalisera. Även ett intet ont anande maskhål. Platarerna är kommers- och tekniksinnande blå varelser som i sin astrofysikaliska utveckling har kommit på hur det rent praktiskt går att ta ut tullar och transportavgifter för alla de som passerar ett av dem kontrollerat maskhål. De tar även ut en taxa – kan likställas med en livförsäkring – för de nödvändiga koordinater som möjliggör en säker och trivsam resa genom hålet; koordinater som för övrigt ständigt förändras i det dynamiska maskhålet. Att resa utan de rätta koordinaterna kan resultera i att man kommer ut på andra sidan hålet som spagettifierad alternativt som ett upplöst ting vars enda kärna är korrupt; en kärna som även den går att kapitalisera och vilket också de företagsamma platarerna gärna gör då dessa kärnor efterfrågas av kvanitianerna på planeten Xertiom; kärnor som sägs kunna omvandla materia till kraftbärande antimateria.

Det största men även mest stabila maskhål som platarerna kontrollerar är X54€e# och den finner man utanför Messier 63 som även kallas Solrosgalaxen, 27 miljoner ljusår från jorden. Genom det maskhålet har de fruktade barinojättarnas enorma arméer kunnat passera utan några komplikationer. Jag har personligen fått ta del av hemliga bilder där man kan se jättarnas magnifika krigsskepp smidigt passera hålet, och detta trots att det, enligt intergalaktiska rådet, är förbjudet att använda hålet för genomfart av krigsmateriel och i synnerhet stridsmaskiner som kan spränga planeter i smulor. Till saken hör att platarerna och barinojättarna har en topphemlig och för båda parterna gynnsam överenskommelse vilken alltså möjliggör snabba och säkra genomfarter i maskhålet X54€e#.

Det som är extra intressant med just det här maskhålet är att det tycks leda in i ett helt annat universum. Den spanska rymdsonden Curioso-4 har passerat genom det ett flertal gånger via den så kallade Einstein-Rosen bryggan, och därmed har sonden kunnat upptäcka ett universum som är identiskt med vårt, eller åtminstone förfaller det vara så. För det har visat sig att det visserligen finns påfallande likheter mellan våra universa men det märkliga är att vissa galaxer – närmare bestämt 2,1 miljarder – tycks lysa med sin frånvaro i det nyupptäckta universumet; galaxerna i fråga finns helt enkelt inte med på de hyperdetaljerade fotografier som sonden Curioso-4 har tagit på den andra sidan av maskhålet. Sondens upptäckt av ett närmast identiskt universum har fått den intergalaktiska rymdstyrelsen att montera fast ett kolossalt och extremt ljuskänsligt astronomiskt teleskop på en av deras stationära rymdstationer som cirkulerar i en elliptisk bana vid utgången av den aktuella bryggan som förenar våra universa.

Här vill jag avslutnings inflika att när man passerade genom maskhålet med teleskopet så passade man på att både filma och fotografera genomfarten, och anledningen till det är – för att citera den beläste kaptenen Otto Or som ledde speditionen – ”för att fånga hålets magiska och vidunderliga kalejdoskopiska ljus- och färgspel som får en att tro att det har växt ut vingar på ens rygg och att man därtill begåvats med den sällsynta förmågan att se tillvaron med en ängels ögon; ja utslungad blir man in i en högre sfär där man upplever en omvälvande sinnesakt som osökt för ens tankar till ett transcendentalt, lidelsefullt och kraftfullt tillstånd av Sturm und Drang; alldeles korrekt, det är till en grad så själsligt himlastormande att det får den unge Werthers lidande att – i bästa fall –  framstå som ett höggradigt sentimentalt andefattigt spektakel”.

The post Liv i Kosmos: “Maskhålet” first appeared on Opulens.

FIMPREMIÄR. I komedin “Ur spår” tränar två omaka syskon för att åka Vasaloppet. Fredrik Hallgren fick mersmak efter rollen som den stenhårt satsande brorsan som flyr problem på hemmaplan med tajts och rullskidor.

– Planen är att jag ska åka Vasaloppet i år.

“Ur spår”-gänget är på glatt humör när de träffas (“det känns som en återträff”) i ett konferensrum hos filmbolaget SF Studios för att prata om sin nya skidåkarkomedi. Regissören Mårten Klingberg lyser upp lite extra när Fredrik Hallgren pratar Vasaloppsplaner och börjar peppa:

– Ja, kör, kör, kör.

Fredrik Hallgren nickar.

– Ja, jag blir besviken på mig själv annars.

Hans medspelare Katia Winter, som sitter mitt emot, säger gravallvarligt:

– Vi blir besvikna på dig annars.

Filmen får premiär ett pandemiår efter vad som ursprungligen var tänkt.

– Då fanns det ju inga alternativ. Och det skjuts upp filmer nu också men jag tror det är bra att vi kör, om jag får killgissa. Jag tänker på Johan Olsson i Val di Fiemme 2013, han bara körde när ingen trodde det, säger Mårten Klingberg.

Syskonpar i spåret

“Ur spår” handlar om syskonparet Daniel och Lisa. Han är en uppstyrd vd, som bor med sin fru Klara (Rakel Wärmländer) i en villa i Stockholm. De försöker få barn samtidigt som han tränar stenhårt för Vasaloppet. Lisa är arbetslös, deprimerad och har delad vårdnad om sin dotter. En orosanmälan till soc senare tvingas hon ta tag i sig själv och börjar träna med sin bror.

Mårten Klingberg fick frågan om att “göra en film om Vasaloppet” för flera år sedan.

– Då gick tankarna till min egen träning. Jag höll på med långdistanslöpning och triatlon på en relativt ambitiöst nivå och jag var krönikör för Runners World. När jag körde på som hårdast så låg min mamma för döden, jag filmade för SVT, höll på att klippa “Cockpit” och hade en turbulent period privat. Då brände jag av två SM i triatlon. Det var väl bra att jag tränade och höll mig i form. Men att jag körde på så jävla hårt?

Efter ett tag kom han ut ur bubblan och började reflektera över träningen.

– Det var ju inte så mycket glädje. Det var ju tills man spydde och sådär. Det blev min ingång i arbetet med filmen. Fredrik spelar ju mig.

Träning som terapi

Fredrik Hallgrens (“Bonusfamiljen”) rollfigur Daniel är på många sätt en typisk medelålders man, som biter ihop när han mår dåligt och använder träningen för att fly vardagen och sina känslor.

– För honom är det så. Och kanske generellt för män också. Men träning kan också vara en form av terapi – och ett sätt för män att umgås, säger Fredrik Hallgren, som tränade varje dag i sju veckor och höll en strikt diet för att komma i form till inspelningen.

Som motvikt finns syrran Lisa, som har svårt att få ordning på livet. Katia Winter, som tills nyligen bodde och jobbade mest i Hollywood, funderade inledningsvis på om det skulle bli svårt för publiken att ta till sig hennes Lisa, som krökar och hamnar i fyllecell.

– Jag var lite orolig och funderade på om det gick att sympatisera med henne. Men, herregud, livet kan vara svårt ibland, det finns inget facit. När jag såg filmen kände jag att balansen var fin, jag blev själv berörd. Och det var kul att få spela en kvinna som var så urspårad och ohämmad och inte bad om ursäkt för det.

Receptet för framgång

Precis som i Mårten Klingbergs filmer “Offside”, “Cockpit” och till viss del “Min pappa Marianne” samsas komedi med drama och roliga situationer blandas med fullaste allvar.

TT: Hur ser receptet för lyckad feelgood ut?

– Man kan kalla det feelgood eller dramakomedi, och det är väl rätt. Men sedan är jag så storvulen att jag tycker att jag är min egen genre, säger Mårten Klingberg och fortsätter:

– Formen är ett realistiskt skådespeleri där skådespelarna försvarar sina karaktärer, precis som när man spelar drama, fast i tillspetsade situationer. Jag kan studsa ibland när folk säger “det är kommersiell anpassning”. Så är det inte för mig. Det här är exakt så som jag vill göra film. Och det är en grundhållning till livet, det låter högtravande kanske men humor har alltid varit en livlina för mig

Tränar varje dag

Mårten Klingberg åkte själv Vasaloppet i fjol (“Ska man göra den här filmen måste man ju åka själv”). Nu för tiden tränar han inte med den där stirriga blicken han hade förr och kan hoppa de allra tyngsta passen om han känner för det.

– Men jag tränar fortfarande på ett sätt som många skulle tycka var extremt, jag tränar varje dag. Jag körde ett intervallpass i morse.

Katia Winter skrattar till.

– Varje gång man träffar dig så har du tränat ett intervallpass.

Fredrik Hallgren fyller i:

– …och så får man ångest.

Miranda Sigander/TT

The post Syskon spårar ur i Vasalopps-komedi first appeared on Opulens.

LÄTTNADER. Den 1 juni kom de första lättnaderna som tillåter en publik på 50 personer inomhus. Ingela Brovik var en av de första att ställa sig i biografkön. Här är hennes rapport från Malmö.

Det är mycket film med tonvikt på Hollywood, action och entertainment på Filmstaden då biografen på Storgatan i Malmö öppnar igen 1 juni, efter en lång tids nedstängning. Nu är det tillåtet med 50 personer i publiken.

Men det är inte så mycket folk i kön in till biografen som man kanske hade förväntat sig, dock känner jag glädje över öppningen, med 34 visningar per dag.

Två av filmerna på Filmstaden visas även på Folkets Bio Panora, som haft öppet en längre tid med plats för åtta personer i biosalongen. De två filmerna är Nomadland och En runda till ( som båda vunnit Oscar i år).

Men på Panora på Friisgatan i Malmö, en arthouse-cinema med fokus på konstnärlig film, är det denna kväll den 1 juni, fullsatt med 50 personer i den största biosalongen.

Publiken har kommit för att se Årets Antologi, ett två timmar långt program av nya kortfilmer (med gratis biljetter) av unga regissörer. Det rör sig om olika slags filmer som kan vara experimentella, rebelliska och surrealistiska. Det är fråga om livfull film i kontakt med publiken, där varje regissör intervjuas, efter visning – ett lyckat möte mellan film och publik. Filmerna är utvalda av Panoras medarbetare. Det här är den biograf som fick nätverket Europa Cinemas pris som bästa program för barn och unga, i Europa, senaste året.

På Panora har jag kunnat se många egensinniga filmer, som Gunda, en svartvit dokumentärfilm om grisen Gunda som har fött 7-8 ungar. Det är en film som cirklar omkring henne, en existentiell film om livet, som är mycket stark.

Och på Folkets Hus och Parkers bio Spegeln, också en art-house cinema, kan jag se Judas and the Black Messiah i regi av Shaka King om den socialt-politiskt kraftfulla Black Panther party-rörelsen. Det är en spelfilm byggd på en sann historia om hur FBI förföljde, trakasserade och till och med mördade svarta aktivister. En film jag har försökt se i evigheter och nu blev det äntligen möjligt.

Liksom Nomadland om klassmotsättningar i dagens USA, där Frances McDormand i rollen som ensam tuff kvinna i gig-ekonomin tar plats som anti-hjältinna, en i arbetarkollektivet ute på vägarna. Den vann en Oscar som bästa film trots att den går emot Hollywoods stil och dessutom har en kvinnlig regissör.

Idag lördag blir det en diskussion efter dokumentärfilmen Children of the Enemy där regissören och huvudpersonen medverkar, på Panora i Malmö: En liknande debatt skall även äga rum i Lund med flera städer.

Men det vore också viktigt att ha en debatt om biografernas framtid, så att det inte enbart blir en fråga om vem som skall tjäna pengar på biografer i framtiden. Biografen är viktig i demokratin, som en plats för yttrandefrihet.

The post Nu öppnar biograferna upp igen first appeared on Opulens.

KLASSIKER. Strömningstjänsten SF Anytime bjuder 70-plussare på gratis film. Mellan den 9 april och den 31 maj visas ett antal svenska klassiker för de som är 70 år eller äldre.

Sammanlagt rör det sig om 52 filmer, bland andra “Sällskapsresan”, “Yrrol”, “Varning för Jönssonligan”, “Det sjunde inseglet” och “Fanny och Alexander”.

“Vi vill erbjuda alla människor över 70 år möjligheten att fylla sin tid med upplevelsefyllda stunder, speciellt nu när många inte kan umgås med familj och vänner i samma grad som vanligt”, säger Jessie Ross Skärvad, Head of Marketing & Sales, SF Anytime, i ett pressmeddelande.

TT Nyhetsbyrån

The post SF Anytime bjuder 70-plussare på gratis film first appeared on Opulens.

DIGITALISERING. Karolina Bergström förutspår att framtidens premiärer kommer att äga rum i form av digital direktleverans i hemmet. Även om vi kommer att sakna bioupplevelsen.

I slutet av förra året beslutade filmbolaget Warner Bros att släppa kommande storfilmer som Wonder Woman 1984 och Dune direkt på strömningstjänsten HBO Max parallellt med biopremiären. ”Den sämsta strömningstjänsten någonsin”, rasade Dark Knight-regissören Christopher Nolan, samtidigt som Dune-medfinansiären Legendary Entertainment hotade att stämma Warner Bros för kontraktsbrott. ”I det här finns varken kärleken till film eller till publiken”, menade å sin sida Dune-regissören Denis Villeneuve i ett agiterat och sårigt öppet brev på tidningen Varietys webbsajt.

På hemmaplan deklarerade regissören Tomas Alfredson nyligen att han ”skämdes som en hund” när SF Studios sålde Alfredsons Se upp för Jönssonligan till en strömningstjänst istället för att låta filmen gå upp på bio, och i skrivande stund ligger rader av pinfärska svenska filmproduktioner som ruvade sprickfärdiga ägg och väntar på en helöppning av landets coronabegränsade biografer.

Att den pågående coronapandemin kastat om spelreglerna rejält för det så kallade visningsfönstret, det vill säga den tidsperiod mellan biopremiär och digitalt släpp som tidigare legat på drygt tre månader, är ingen underdrift. Inte heller de starka känslor som denna utveckling uppenbarligen väcker hos filmbranschen. Men hur stora är då chanserna till en återgång till biolandskapet pre-corona, och vilka möjligheter finns med ett fullständigt uppluckrat visningsfönster?

I dagarna presenterades årets Nostradamus-rapport på Göteborgs filmfestival, där en rad branschföreträdare fått sia om de kommande fem filmåren. Här förutspås framtida Spotify-liknande strömningstjänster som bakar ihop flera tjänster i en, samt ett ännu större samarbete mellan filmbolag och strömningstjänster. Men framförallt förutspår man att visningsfönstret som vi känner det kommer att bytas ut mot en betydligt mer pragmatisk distributionstaktik, där de närmaste åren kommer vara avgörande för hur vi konsumerar film i framtiden.

När biografdistribution slutar att vara obligatoriskt för att en långfilm ska ses som en ”riktig film” kommer detta i sin tur att leda till större konstnärlig frihet och kreativitet, när filmskapare slipper kostsamma mellanhänder. Biopremiärer kommer i framtiden i princip att vara förbehållet de riktigt stora filmerna, med spridda indiefilmpremiärer på de arthousebiografer som hunnit etablera sig redan innan pandemin – och även storfilmer kommer troligtvis att släppas digitalt bara veckor efter biopremiären.

I en tidigare krönika skrev jag om saknaden efter verkliga biobesök och om tankarna kring om dagens barn kommer växa upp med samma magiska bioupplevelser som jag själv haft. Det krassa svaret är troligtvis – nej. För även om biograferna överlever pandemin är det oändligt mycket smidigare, och framförallt billigare, att hyra eller köpa den senaste familjefilmen jämfört med att hosta upp en femhundring för fyra biobiljetter. Och det går inte att förneka den praktiska nyttan av att kunna klicka hem filmen för kvällen för trötta småbarnsföräldrar, eller för den som helt enkelt hellre stannar hemma i soffan.

Utan att förfalla till konspirationsteorier går det till sist inte att låta bli att förundras över coronautbrottets nästan perfekta tajming med dagens genomdigitaliserade samhälle, som på nolltid gjort det möjligt att både jobba och träna på distans. Dessutom har man lyckats bredda det distanserade kulturutbudet till ett njutningsfullt maximum, vilket årets väl genomförda digitala upplaga av Göteborgs filmfestival är ett praktexempel på. Även om vi är många som drömmer oss tillbaka till biografernas halvdunkel och popcornknastret under skorna, är det svårt att se att vi kommer att nöja oss med något annat än digital direktleverans av nya premiärer även efter att vaccinet lyckats säga sitt ”hasta la vista, baby” till det fula lilla viruset.

The post Framtidens filmpremiär kommer att ske i soffan first appeared on Opulens.

FILM. Om några dagar är det svenskt 30-årsjubileum för Paul Verhoevens siencefiction-klassiker Total Recall. Karolina Bergström reflekterar över en muskelstinn film som tål att ses om.

Den 7 september är det hela tre decennier sedan den svenska premiären av Paul Verhoevens scifi-klassiker Total recall. I denna briljanta filmatisering av Philip K Dicks novell We can remember it for you wholesale från 1966 plågas byggjobbaren Douglas Quaid (Arnold Schwarzenegger) i en avlägsen framtid av mystiska drömmar om Mars, och när han lockas av löften om implanterade semesterminnen från planeten leder det till både avslöjandet av hans verkliga identitet, en flykt till det verkliga Mars och en rymdkoloni mer plastig än någon samtida shoppinggalleria.

Filmen, som belönades med en Oscar för bästa specialeffekter och vid premiären var en av de dyraste filmer som någonsin gjorts, har kommit att bli något av ett obligatorium inom modern scifi-kanon med sina existentiella frågeställningar och sitt intergalaktiska rättvisepatos. 

Men hur står sig egentligen Quaids biffiga mansroll jämfört med dagens scifi-män? Få representerar åttiotalets filmiska mansbild lika väl som Schwarzenegger, den före detta Mr Universe-vinnaren som efter sitt medverkande i dokumentärfilmsuccén Pumping iron kom att ta Hollywoods actionfåra med storm.

I boken Hard bodies – Hollywood masculinity in the Reagan era pekar litteraturvetaren Susan Jeffords på hur åttiotalets manliga filmhjältar ofta fick stå upp mot ett överbyråkratiskt samhälle, i samma anda som Reagans löfte att minska på statlig byråkrati. Under sent 1980-tal kom dock filmer som Verhoevens Robocop från 1987, där en dödligt sårad polis transformeras till robot i samhällets tjänst, att mejsla fram en ny form av manlig actionhjälte där erinrandet av ens sanna känslor och identitet, liknande Quaids identitetssökande i Total recall, också blir det som möjliggör rollen som samhällsräddare.

Parallellt med 1980-talets antifeministiska backlash vad gäller Hollywoods kvinnobild exponerade årtiondet också mer naken manshud än någonsin tidigare, och Total recall utgör inget undantag, med scener som filmens inledning där Quaids bara överkropp smeksamt objektifieras av filmkameran när hans påklädda hustru tröstar honom efter en mardröm. Men som kulturvetaren Marianne Kac-Vergne påpekar i boken Masculinity in contemporary science fiction cinema – Cyborgs, troopers and other men of the future handlar objektifiering av denna typ inte så mycket om sexualitet men utgör däremot en länk till det lidande manliga hjältefigurer utsätts för. Som i detta fall i drömmen Quaid just vaknat ur, samt ett betonande av den manliga maktfullkomlighetens ”naturligt” svällande muskler.

Värt att fundera över är också varför filmens huvudkaraktär begåvades med det mer robusta efternamnet Quaid istället för novellens ursprungliga Quail, det vill säga det engelska namnet för den lilla fågelarten vaktel. Kanske ansågs en tanig fågel klinga falskt med en rollkaraktär som sätter en kula i pannan på sin mordiska fru med orden ”Ta detta för en skilsmässa”, och som gör handfast uppror mot den regim han själv varit med om att upprätta. Och kanske är det just denna utpräglade hypermaskulinitet, parat med markant klasstematik och filosofiskt betonade identitetsfrågor, som gör Total recall till en film att komma tillbaka till inte bara en gång utan flera för att vrida och vända på.

The post En scifi-klassiker fyller 30 år first appeared on Opulens.

SCIENCE FICTION. Dramatikern Jacob Hirdwall romandebuterar nu med science fiction-romanen Picknick vid vägens slut. En apokalyptisk berättelse som får det att krypa i skinnet av både välbehag och irritation på Helena Lie.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Picknick vid vägens slut av Jacob Hirdwall
Nirstedts förlag

Jag kan knappt tänka mig något mer luggslitet än Kafka-referenser. Jag menar inte att jag ogillar Kafkas litterära gärning. Jag menar att det finns annat än just Kafka att låna av. Men så är det med klassiker. Man kommer aldrig undan. I dramatikern Jacob Hirdwalls debutroman Picknick vid vägens slut vecklas en apokalyptisk, intrikat och mycket omfattande science fiction-historia ut där såväl metamorfoser som skalbaggar finns med.

Den centrala platsen är forskningsstationen Institutet som ligger någonstans i en karg miljö som verkar vara Island. En AI-skapelse kallad Plejad 9 utgör ett slags supermedvetande och en annalkande katastrof värdig Bibelns tio plågor samtidigt är fästpunkter ur vilken berättelsen emanerar. Tiden det utspelar sig under är en framtid inte alltför långt bort. Miljöförstöringen är på väg mot klimax och naturen hämndlysten. Vi har huvudkaraktären Gregor (ett namn som anspelar på Kafkas Gregor Samsa i Förvandlingen) som är vetenskapsman och en udda fågel. Han lever för sin forskning, bor i princip på kontoret och odlar ett osunt intresse för skalbaggar.

Vi har Gwendolyne, även hon forskare, som männen dånar av åtrå inför så fort hon kliver in i rummet. Gwendolyne är sedan långt tillbaka Gregors stora kärlek från tiden då hon var Suzanah (någonting hände och hon bytte mer eller mindre identitet). De möts igen av en slump på Institutet och Gregor är fortfarande besatt av henne, men kärleken är obesvarad. Vi har Mandory och Claude, även de knutna till forskningsstationen, och vi har minst ett dussintal andra. Via monologer bygger allihop den här berättelsen. Det finns även en allvetande kör som utan tydlig kronologi delger fragment om vad som sker eller har skett. Själva romanens antagonist är den invasion av svarta insekter, någon sorts skalbagge, som invaderar by efter by och äter allt som kommer i dess väg. Boskap som människor. De härjningar som svärmarna lämnar efter sig kallas för “den svarta smeten” och likt en dödspatrull far de fram och lämnar urgnagda lik, svarta fekalier och slem efter sig.

Förutom de här byggstenarna finns en mängd andra moment som på olika sätt har med varandra att göra, men ibland inte. Här och var dras en anekdot av någon, ett möte sker, något dolt kommer upp till ytan och den ena osannolika händelsen efter den andra inträffar. Det är spektakulärt och underhållande, men omöjligt att hålla kursen i detta gytter av röster. Alla irrgångar, stickspår, bipersoner och bihistorier blir för mycket, för rörigt, och det är synd. Hade författaren förhållit sig mer stringent till materialet och vad berättelsen egentligen handlar om hade åtminstone jag haft större behållning och kunnat fästa mig vid karaktärerna.

Hirdwall verkar fullständigt strunta i saker som överskådlighet, begripligt narrativ och rimlig karaktärsmängd och å ena sidan finns det något anarkistiskt över den hållningen som jag gillar, men det har sina nackdelar. Texten som sådan ligger nära dramatik, den skulle göra sig utmärkt på scen i en nerkortad version vilket inte är märkligt eftersom Hirdwall är dramatiker, men som roman sett, för det är trots allt det Picknick vid vägens slut utger sig vara, sväller det ut för mycket. Hirdwalls fantasi däremot och sätt att teckna de många scener som utspelar sig vet inga gränser, och dessa upplever jag faktiskt vara enastående.

The post En roman som väcker irritation och välbehag first appeared on Opulens.

JUBILEUM. Med anledning av femtioårsjubileet för filmen som möjliggjort merparten av all modern rymdfilm, Stanley Kubricks rymdepos 2001 — ett rymdäventyr gör Karolina Bergström här en filmhistorisk tillbakablick. Men hon sätter också in filmen i en samtidskontext.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det går knappast att föreställa sig en filmhistoria utan Stanley Kubricks rymdepos 2001 — ett rymdäventyr. Än mer svindlande är det faktum att filmen i år fyller ett halvt sekel  och det utan att till synes ha åldrats en enda dag vad gäller stilbildande foto och banbrytande specialeffekter. Lägg därtill en framtidsvision vad gäller artificiell intelligens som skulle komma att slå den kommande tekniska utvecklingen på fingrarna. Tanken på den här texten har legat och grott i bakhuvudet hos undertecknad sedan årsskiftet, för hur skulle man rimligtvis kunna undgå femtioårsjubileet av filmen som möjliggjort typ all modern rymdfilm? Samtidigt finns det inte en film som redan är lika sönderanalyserad in i minsta teknologisk detalj eller som genererat lika många flådiga böcker om sin tillkomst, inklusive en begränsad utgåva från förlaget Taschen i monolitformad metallåda som, på köpet signerad av Kubricks änka, för några år sedan såldes för den modesta summan av tusen euro.

Kanske var det både Kubricks och publikens smala lycka att produktionen kom att skjutas upp två år på grund av tekniska problem. För hade inte mästerregissören och hans kreativa team fått den extra tiden hade vi förmodligen aldrig fått chansen att förtrollas av inledningens hypnotiskt snurrande rymdstation, den artificiella intelligensen HAL 9000:s iakttagande röda öga eller för den delen Dave Bowmans psykedeliska resa genom stjärnsystemen. Den elektrifierande färgexplosionen till ögongodis var resultatet av bland annat flygbilder över Skottland projicerade genom en specialbyggd apparat. Färdigställandet tog sex månader.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Utan förekomsten av psykedeliska substanser hade 2001 – ett rymdäventyr kanske dock bara blivit en parentes i filmhistorien, då filmen renderade minst sagt ljumma omdömen från dåtidens kritiker som ”någonstans mellan hypnotisk och oerhört tråkig” och ”pretentiös, bottenlöst långsam, amatörmässigt skådespeleri och bara fel”. Men filmbolagets pr-ansvariga fann snart att unga hippies, som gärna rökte på till filmen och då särskilt under den famösa ”stjärnportssekvensen”, kom att bli filmens främsta ambassadörer.  Tillsammans med namn som David Bowie som, enligt uppgift, ska ha tagit några droppar cannabistinktur innan han såg filmen, och John Lennon, som sade sig se filmen en gång per vecka. Och på så sätt föddes också filmens klassiska slogan — ”The ultimate trip”.

Filmregissören och 2001-vurmaren Christopher Nolans Interstellar (2014) är i princip är en enda lång hyllning till Kubricks film, inklusive en monolit-lookalike till skeppsrobot och spejsiga maskhålsresor. Det faktum att han nyligen fullbordat en tidsödande restaurering av originalnegativet till 2001 – ett rymdäventyr knyter på ett fint sätt samman den intrikata filmknut som fortsatt att fascinera generationer av filmälskare. Det oändligt långsamma tempo som en gång tråkade ut filmkritiker till max var ett  filmberättande som kom att bli Kubricks vinnande signum i senare filmer som The shining. Det var också vad som på allvar tog scifi-genren från tonårsrummet och till finkulturen, tillsammans med den samhällsorienterade scifi-filmen Apornas planet från samma år. Utan 2001 och dess sinnesutvidgande syn på utomjordiskt liv hade vi knappast fått se filmer som Contact eller Arrival. Begreppet rymdfilm skulle fortfarande vara synonymt med lågbudget och lökiga effekter — och världsrymden hade definitivt tett sig en smula mera färglös.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Rymdfilmernas rymdfilm fyller halvt sekel first appeared on Opulens.