SKOLFLICKOR. Lars Thulin har sett två aktuella tv-dokumentärer om några svenska skolors svek mot skolflickor som utsatts för sexuella kränkningar av pedofila pedagoger. Om detta handlar dagens krönika.

Juridik är inte något som är inristat på stentavlor. Juridiken påverkar allmänhetens rättsmedvetande. Detta påverkar i sin tur juridiken. Därför ändras lagar och straff. I medeltidens landskapslagar var stöld av öskar från båtar ett mycket allvarligt brott, för det kunde ju betyda att någon drunknade på sjön. Däremot saknades paragrafer beträffande fortkörning eller insiderhandel med aktier.

Så lagar/rättsmedvetande säger mycket om ett samhälle. I dag drar rättsapparaten i gång med full kraft efter en och en halv puss på en kollega på en fyllefest. Och att en polis kallas för potatisgris är också ett så allvarligt brott att det omedelbart måste beivras.

Det ultimata sveket mot skolflickorna

Men när en av vårt samhälles svaga grupper, unga skolflickor, förnedras och kränks sexuellt av skolpersonal så är rättsmedvetandet i vuxenvärlden märkvärdigt lojt, räddhågset och undanglidande. Frågan är så känslig, pinsam och smutsig att andra hänsyn väger tyngre. Som omsorg om en skolas rykte och dess aktieägare.

Detta visas med oerhörd tydlighet i två tv-dokumentärer som nyligen sänts. En, ”Tyst i klassen”, på streamingtjänsten HBO Max. Den andra finns på SVT, ”Duschvakten”,  där Uppdrag Granskning synat frågan. Försök se båda!

Skolflickor offras för skolans varumärke

”Tyst i Klassen” handlar om Engelska skolan, en av de stora friskolekoncernerna, och deras enhet i Karlstad. Det är en skrämmande skildring av hur tonårsflickor utsättas för grova kränkningar av en pedofil anställd på skolan.

Skolledningen förnekar gång på gång problemet. När det slutligen avslöjas av polisen gör skolan allt för att tysta ned det.

Inget får hota skolans varumärke. Om det solkas är aktieägarnas pengar i fara. Därför offras flickorna med berått mod och ledningen vill inte ens i efterhand erkänna sitt misslyckande.

En pedofil pedagogs framfart

Engelska skolan fick under flera år åtskilliga varningar från flickor och föräldrar om att en fritidsledare på skolan uppträdde konstigt. Bland eleverna hade han öknamnet ”Peddot”.  Skolan hävdade envist att elever och föräldrar hade fel, inget fanns att klaga på mannen. En biträdande rektor uppmanade flickorna som kände sig obehagliga med fritidsledaren att ”inte vara så nära honom”.

Till sist greps fritidsledaren av polisen och erkände. Innehållet i hans dator visade att eleverna haft rätt och skolan fel.

Mannen greps då det framgick på vilken skola bilderna och filmerna tagits. Till en början filmade han flickors rumpor och bröst, dock helt påklädda. Sedan la han ut det på nätet. Senare följde han upp med ”cum-tribute”, sperma-hyllning. Mannen printade ut ansiktsbilder på flickorna. Sedan filmade han hur han onanerade och ejakulerade över bilderna. Och de där filmerna spred fritidsledaren sedan vidare på nätet till lystna likasinnade.

Skolans rykte prioriterades

En sådan kränkning av en ung människa, kanske i början med att utforska sexualiteten, är oerhörd. När allt avslöjats höll rektorn ett stormöte med  eleverna. Huvudbudskapet var att de inte skulle tala om saken, inte med varandra och framförallt inte med andra. Engelska skolans rykte var viktigare än något annat.

Engelska skolans monumentala feghet

Flickornas framträdande i dokumentären är hjärtslitande. För deras vrede riktas inte främst mot förövaren. Utan mot det totala sveket från de vuxna. Att skolan lät detta ske. Om skolledningen bara lyssnat så hade många av övergreppen aldrig kunnat ske. En av flickorna säger att det främst är Engelska skolan som borde sitta på de anklagades bänk. Föräldrar och före detta lärare som intervjuats drar samma slutsats. Flickorna offrades för skolans varumärke. Detta betyder nämligen mer än något annat för Engelska skolan.

De som till sist framträdde för skolans räkning var taffliga informationsansvariga. Ingen vd eller styrelseordförande vågade ta det ansvar de var väl betalda för att ta. Fegheten var monumental.

Pedofilen fick fortsätta som pedagog

Uppdrag Gransknings dokumentär ”Duschvakten” handlade främst om en idrottslärare i Stockholm. Som uppehöll sig helt i onödan i flickornas omklädningsrum. Han monterade upp dolda kameror där och i duscharna. Han uppmanade skolflickorna till nakengymnastik och ville ofta att de skulle sitta i hans knä.

Även här anmälde elever, föräldrar och lärarkolleger. Skolorna reagerade. Men följden blev bara att anställningen avslutades, mannen köptes ut och det handlade då om sexsiffriga belopp, skattebetalarnas pengar. Sedan dök han upp på andra skolor och fortsatte med sina handlingar. Bakgrundskontrollen då han anställdes på nytt föreföll ha varit ett skämt.

Skolledarnas bortförklaringar

Här framträdde dock rektorer och skolledare i dokumentären. Men de hävdade att information om mannen i fråga inte nått dem. När idrottsläraren fick lämna sin tjänst gick det inte att polisanmäla då man inte visste ”fullt ut” vad han gjort. Däremot skrev man i flera fall på avtal där man lovade lojalitet och god ton, vilket tolkades som att skolan inte skulle föra vidare orsaken till att läraren lämnat sin tjänst.

Skolornas ledare, två kommunala och en friskola, hävdade att lagen inte ger dem möjlighet till mer grundläggande bakgrundskontroller.

Vill vi verkligen ha det så här?

Faktum kvarstår. Omsorg om förövarens integritet och ett batteri med arbetsrättsliga paragrafer, hot om stämningar samt skolans rykte väger oerhört mycket tyngre än omsorgen om unga flickor. Exakt när bestämde vi oss i Sverige för att det är just detta rättsmedvetande som ska gälla?

The post Skandalöst att skolflickor sviks av vuxenvärlden first appeared on Opulens.

FILM. ”Tillåt mig att vara glädjedödaren som påpekar att det inte finns något roligt i att köra över en mans brist på samtycke. Både kvinnor och män kan våldta, och både kvinnor och män kan bli våldtagna,” skriver Charlotte Wiberg som sett ”Marguerites teorem”.

Den nya fransk-schweiziska filmen Marguerites teorem är knökfull av stereotyper. Efter en originell inledning där en ung kvinna utsätts för ett förödmjukande akademiskt misslyckande och sedan måste försöka starta ett nytt liv börjar feelgoodklyschorna snart störta fram emot en extatisk explosion av lycka, det vill säga ett helt outhärdligt slut.

Den unga matematikfanatikern med stripigt fett hår förlöses som kvinna genom den svarta hjälparfiguren Noa, som tillsammans med sina svarta polare smått rasistiskt representerar sensualism och dans, kroppen till skillnad från hjärnan (som ju är Marguerite). Inspirerad av Noas orgasmer går Marguerite ut och tar för sig sexuellt. Som det brukar vara på film, och trots att filmen är regisserad av en kvinna (Anna Novion) når hon extas genom penetration.

Vilt rider hon en snubbe som besväras av de höga ljuden sängen gör och ber Marguerite ta det lite lugnt. ”Nej…” säger han och hon täpper till munnen på honom med sin hand medan hon fullbordar sin orgasm, och sedan lägger sig bredvid honom utan någon tanke på hans tillfredsställelse.

Det är en scen som hade varit djupt obehaglig om snubben hade varit en tjej. Och faktum är att jag tycker den är rätt obehaglig som den är också, samtidigt som jag förstår att den inte alls är avsedd att vara det. Vi befinner oss i samtyckets tider, men mäns samtycke verkar det inte vara så noga med. För detta är inte den första gången jag ser en man tystas och ignoreras i en sexuell situation. Och åtminstone ett av fallen var helt klart en våldtäkt: June som tvingar sig på sin man i fjärde säsongen avsnitt sju av The Handmaid’s tale.

Den scenen har diskuterats en del på nätet och det har kritiserats att våldtäkten bara sker, utan att den har direkt konsekvenser eller ens kommenteras av Luke, som maken heter.

Skevheten blir tydlig

Att June är en traumatiserad individ som kan agera våldsamt är samtidigt något man i och för sig kan förstå och acceptera i egenskap av åskådare som följt serien. När jag ser om avsnittet tycker jag att det är skickligt gjort i hur det komplicerar bilden av June och avsiktligt skapar en parallell mellan henne och hennes plågoandar. Samtidigt är skevheten tydlig: hade vi kunnat se en serie där den manliga huvudpersonen plötsligt våldtar en kvinna utan väldigt starka motreaktioner? Hade det alls kunnat godtas?

Kvinna som våldtar i ”True Detective” 

En likadan situation återkommer i första avsnittet av senaste säsongen av True Detective. Det är i princip samma scen som spelas upp: kvinnan täpper bokstavligen till truten på mannen som säger ”nej” och/eller ”vänta”. Hon kör på trots protesterna, och mannen får orgasm samtidigt som han är tydligt frustrerad av hela situationen. (Som vanligt är klitoris inte involverad.)

Vad handlar detta om? Förvisso behöver inte huvudpersoner vara dygdemönster. Och filmer liksom serier med komplicerade huvudpersoner kan vara väldigt bra. Som åskådare har man i slutänden att själv ta ansvar för hur man läser en scen, även om filmen så att säga bygger upp för en specifik, önskad reaktion.

Kvinnor är involverade i produktionen i alla dessa tre nämnda fall, som regissörer och/eller manusförfattare. Dessa exempel har, vart och ett på sitt vis, en feministisk udd. Men det gör dem inte oproblematiska.

Eftersom mannen får orgasm i scenen i True Detective läses den sannolikt inte av så många som en våldtäkt. Han njuter ju! Men faktum är att både män och kvinnor kan få orgasm under en våldtäkt. Ibland agerar kroppen av sig självt.

Ingen anledning till moralpanik

Jag vet inte riktigt vad scenen vill säga – tydligare är det i Marguerites teorem där Marguerites agerande uppenbart är avsett att vara en komisk indikation på hennes nya hämningslöshet och den frigörelseprocess hon befinner sig i. Min avsikt är nu inte att skapa moralisk panik.

Kvinnor lär inte epidemiskt börja agera så här till följd av att de ser det i rörlig bild. Men tillåt mig att vara glädjedödaren som påpekar att det inte finns något roligt i att köra över en mans brist på samtycke. Både kvinnor och män kan våldta, och både kvinnor och män kan bli våldtagna.

The post Kvinnor som våldtar first appeared on Opulens.

SEXUALBROTT. Den som följer debatten om sexualbrott kan fås att tro att tingsrätterna befolkas av av snuskgubbar och kvinnohatare. Men riktigt så enkelt är det ändå inte, anser Lars Thulin. Här förklarar han varför.

Är tingsrätter snuskgubbar och kvinnohatare? Den som följer debatten om sexualbrott kan fås att tro det. Dels för att så få våldtäktsfall leder till fällande domar, dels för att rätten ställer frågor till offret, ofta en kvinna, om hur hon var klädd, om hon druckit och om hennes sexliv i stort och så vidare.

Detta kan tolkas som ett sätt att skuldbelägga offret. Men en person ska ha rätt att uppföra sig som hen vill och vara klädd hur hen vill utan att bli sexuellt ofredad och i värsta fall våldtagen. Därför rasar debattörer, journalister och feminister mot domstolarna.

Det är begripligt. Att som offer bli misstrodd och få sin heder och allmänna leverne ifrågasatt är självklart en mardröm. Så varför beter sig domstolarna som de gör? Är alla misogyna med en syn från forntiden på sexualitet? Tycker de att kvinnor får skylla sig själva?

Nja, som vanligt envisas verkligheten med att vara komplicerad och inte bara svart eller vit. Jag har inför ett par uppdrag som skribent både läst om bakgrunden till denna fråga och besökt ett par domstolar och följt när sexbrott avhandlas. Och då lärt mig så mycket att jag förstår problemet för juridiken.

Låt oss titta på det grova brottet våldtäkt. Enkelt kan man dela in det i ett par skilda kategorier.

Överfallet i den mörka parken. Person utan koppling till offret gör ett regelrätt överfall för att tvinga till sig sex. Detta är ofta juridiskt sett solklart. Att det finns en förövare är uppenbart.

Äldre personer som inte kan hålla fingrarna i styr. Typ en morbror som ger sig på en systerdotter eller en tränare som tar sig in i sitt flicklags omklädningsrum. Också ofta juridiskt enkelt. Åldersskillnaden mellan parterna och att offret ofta står i någon slags beroendeställning till förövaren gör fallet lätt att bedöma.

Klockan tre på morgonen i en lägenhet efter en trevlig kväll på krogen eller fest. ”Sedan ville hen. Men inte jag. Och hen fortsatte fast jag sade nej.” Betydligt svårare att döma.

Övergrepp inom ett fast förhållande/äktenskap. Mycket svårt för en domstol.

De två sistnämnda är tyvärr vanligt förekommande och mörkertalet är stort.

Var ligger problemet där? Dessa två typer av våldtäkt saknar som regel vittnen. Teknisk bevisning kan finnas, men den visar måhända endast att en sexuell handling ägt rum. Den säger sällan något om graden av samtycke.

Domstolen står då inför två faktum. Det ena är att ord står mot ord. Några otvetydiga fakta finns sällan. Det andra är att hela vårt rättssystem bygger på principen ”oskyldig tills motsatsen bevisats”. Den som är anklagad för något behöver sålunda inte bevisa sin oskuld. Det är åklagaren som ska övertyga domstolen om någons skuld.

Denna regel kan tyckas felaktig då personer som förefaller skyldiga kan gå fria. En motsatt ordning där någon måste bevisa att den inte är skyldig, är dock värre. Det är därför den bara tillämpas i diktaturer. Faktum är att sexuella övergrepp är allvarliga brott som döms hårt av allmänhet och domstolar. Att bli utsatt för dem är kränkande och ofta traumatiserande. Men det kan också vara kränkande och traumatiserande att bli oskyldigt anklagad.

Så hur ska då en domstol döma i ett ord-mot-ord-fall? Det finns bara en metod. Att noga lyssna på båda parternas berättelser. Därefter bedöma deras trovärdighet för att sedan fatta ett domslut utifrån berättelserna. Sålunda – vilken av parternas berättelse, är mest sann, objektivt sett?

Det är därför som till synes ovidkommande frågor om klädsel, allmänt sexualliv, grad av berusning ställs. Och de ställs inte bara till det förmodade offret utan även till den som antas vara förövaren. Men detta upprör av begripliga skäl ingen.

Låt mig ta några uppdiktade exempel. En nunna på väg tillbaka till klostret och som utsätts för ett sexuellt övergrepp i en mörk park, har större trovärdighet en kvinna som sexuellt utåtagerande besöker samma bar flera gånger i veckan och då blir påtagligt berusad. Samt går därifrån i sällskap med olika män olika kvällar.

Samma sak med eventuell förövare. En revisor och trebarnsfar som är ordförande i Hem och Skola och aldrig dömts för något, inte ens felparkering, har större trovärdighet än en missbrukande man som har flera domar för misshandel av kvinnor.

Detta är extrema fall för att förtydliga hur rättvisan kan resonera. För ett beslut måste tas. Någon ska fria eller fällas. Beslutet får stor betydelse för de inblandade. En förövare som går fri skapar ett trauma för offret som kan bli livslångt och försvåra ett fortsatt sexliv. En oskyldig som döms får resten av livet åtföljas av att ha dömts för ett avskyvärt brott. Och det kan förändra den personens tillvaro till det sämre på ett avgörande vis.

Det är därför som till synes onödiga frågor måste ställas. Helt enkelt för att syna trovärdigheten.

En fras som ibland hörs i debatten är ”ingen kvinna skulle ljuga om att hon blivit utsatt för ett övergrepp, eftersom det är så förnedrande”. Att detta är sant går inte att bevisa. Men om det vore så skulle inga domstolsförhandlingar behövas. Fällande dom skulle automatiskt förkunnas efter en anmälan.

Men dit vill nog ingen. Egentligen.

The post Består tingsrätterna av snuskgubbar och kvinnohatare? first appeared on Opulens.

RYSK KLASSIKER. Idag skriver Robert Myhreld om en rysk klassiker, Bröderna Karamazov (1880) av Fjodor Dostojevskij. “Guds vara eller icke vara är inte så intressant. Däremot det här med gott och ont, rätt och fel”, skriver Myhreld.

Att citera ”di stora” gör alltid lite ont. Inte för att jag känner mig dum (eller jo, men med tiden mindre och mindre, det gäller att förlika sig med sina begränsningar) men främst för att det känns som om man droppar namn hit och dit bara för att framstå som beläst och litet överlägsen. Å andra sidan förstår jag citatets funktion om man gör det med ett ärligt uppsåt; att man utan en dold agenda faktiskt vill bidra på något vis utan att alltför uppenbart stulit någons idé (även om vi är duktiga på det).

The post Myhrelds marginalanteckningar: Om gott och ont first appeared on Opulens.

ÖVERGREPP. Det är varken konsten eller sanningen, lika lite som juridiken, som är Leaving Neverlands viktigaste bidrag eller ärende. Robson och Safechucks berättelser är, framför allt, en lektion i Stockholmssyndromets psykologiska mekanismer vid sexuella övergrepp, skriver Nette Wermeld Enström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Som affärsman liknades Michael Jackson med Steve Jobs. Han arbetade strategiskt, målmedvetet och marknadsfokuserat. Som artist ägde han konsten att ständigt förvandlas och förnyas, väl instuderad på sin breda skara av anhängare och unga fans.

Snart tio år efter Michael Jacksons död har hans talanger, marknadsföring och musik, bleknat i ett nytt sken av anklagelser om sexuella övergrepp. Liknande utsagor kantade Michael Jacksons karriär under dess sista decennier, men avfärdades rättsligt och fick aldrig andra konsekvenser än ökad musikförsäljning — och förstörda liv för de många som vittnat mot honom.

I dokumentären Leaving Neverland, som nu visas på SVT Play, är det varken affärsmannen eller artisten Michael Jackson som äger fokus. Det gör istället Wade Robson och James Safechuck, som turnerade med Michael Jackson som barn och vilka tidigare vittnat till Michael Jacksons försvar när han anklagats för pedofili.

Att Robson och Safechuck, idag vuxna män, har ändrat sina berättelser är inte sensationellt. Inom forskning om sexuella övergrepp har det länge varit känt att offer ofta försvarar sina förövare, särskilt om de har en nära relation.

Som ”ett hemligt kärleksförhållande” ingen annan kan förstå. Det är så både Robson och Safechuck beskriver att de länge uppfattade sina relationer med Michael Jackson. Och än idag, uppger de båda, kämpar de med skuldkänslor gentemot sin döde förövare och inför valet att berätta om övergreppen de en gång tog för kärlek.

Michael Jackson var centrum i sina offers unga världar. Han satsade särskilt på att ge barnen en exklusiv känsla av att vara utvald, bland annat genom att skapa starka band av lojalitet och konstruera ett ”du och jag mot världen.” Både Robson och Safechuck beskriver hur Michael Jackson, vilket i efterhand ter sig synnerligen strategiskt, vände barnen emot sina egna familjer. Särskilt mammorna.

Michael Jackson var nämligen strateg. Genom att manipulera över tid och rum lyckades han emotionellt distansera sina offer från andra förebilder. Allt för att kunna inleda och utveckla de sexuella övergreppen utan att vare sig barnen eller omgivningen förstod vad det handlade om. De som trots allt såg och förstod, till exempel personer från hans egen omgivning, tystades.

Övergreppen kunde pågå utan tvång och hot, i åratal. Både Robson och Safechuck beskriver att de inte önskade något mer än att vara idolen nära och till lags. Det var som en förälskelse, berättar de, ur ett behov av att bli sedd och bekräftad. Och när Michael Jackson inte förgrep sig på dem sexuellt, vittnar Robson och Safechuck, var han den snällaste och roligaste och mest omtänksamma personen som tänkas kan.

I P1 Kultur den 11 mars säger filmkritikern Emma Engström att Leaving Neverland är ”en ensidig film” som bör ”tas med en nypa salt.” I likhet ned många av dokumentärens amerikanska belackare, bland annat representanter för Michael Jacksons bolag och fans, beklagar sig Emma Engström också över ”bristande kritik” mot ”de påstådda” övergreppen. Det är ett underligt omdöme för att komma från en filmkritiker som i nästa mening hävdar att ”vare sig konsten eller sanningen gynnas” av liknande berättelser.

I det här fallet har konsten gynnats genom att ifrågasätta och misstänkliggöra offer, alldeles för länge. I det här fallet har sanningen offrats på grund av omvärldens kollektiva förnekelse, alldeles för länge.

Men det är varken konsten eller sanningen, lika lite som juridiken, som är Leaving Neverlands viktigaste bidrag eller ärende. Robson och Safechucks berättelser är, framför allt, en lektion i Stockholmssyndromets psykologiska mekanismer vid sexuella övergrepp.

The post Michael Jacksons offer ger nytt ansikte åt Stockholmssyndromet first appeared on Opulens.

RECENSION. “Katarina Wennstam är en skicklig skribent som kan sitt ämne och i Gänget lyckas hon med att ta upp flera viktiga samhällsproblem och samtidigt skriva en spännande roman med stark förankring i samtiden”, skriver Elisabeth Brännström.

Gänget av Katarina Wennstam
Albert Bonniers (2017)

En av dem som varit mest aktiv i den debatt om våldtäkter och sexuella övergrepp som pågått de senaste åren är författaren och journalisten, Katarina Wennstam. Hon debuterade 2002 med den hyllade reportageboken Flickan och skulden: en bok om samhällets syn på våldtäkt som nominerades till Augustpriset och två år senare kom En riktig våldtäktsman som även den gick in för att granska samma samhällsproblem.

2007 sade Katarina Wennstam upp sig som kriminalreporter på SVT för att ägna sig helt och hållet åt sitt skrivande och sedan dess har hon givit ut inte mindre än sju romaner på samma tema. Gänget, den senaste i raden och den tredje i en serie spänningsromaner om advokaten Shirin Nouri och kommissarie Charlotta Lugn, är inget undantag från regeln. Romanen, som ges ut på Albert Bonniers Förlag i år, handlar denna gång om ett specifikt övergrepp på en ung flicka, en gruppvåldtäkt som ingen av de involverade kommer att tillåtas glömma.

Berättelsen inleds med att trettiosjuårige Basim Eid skjuter sig själv uppe på Fåfängan på Södermalm 2013. Han lämnar efter sig ett förvirrat brev till sin dotter, men man får ingen klarhet i anledningen till självmordet förrän Hugo Sjövik, en av killarna i Basims kompisgäng, hittas mördad i en gångtunnel i närheten fyra år senare. Mordet sätter igång en spiral av händelser som leder fram till ett avslöjande av vad som egentligen hände på Fåfängan många år tidigare.

Advokaten Shirin Nouri dras in i fallet genom Izabella, Hugos fru och Shirins barndomsvän från Saltsjöbaden, samtidigt som hon utsätts för kopiösa mängder näthat som instigerats av den högerpopulistiska tidningen Sanna Nyheter. Kommissarie Charlotta Lugn kopplas in och tillsammans börjar hon och Shirin bryta upp den tystnad som omger orsaken till mordet på Hugo och skälet till Basims självmord.

Katarina Wennstam är en skicklig skribent som kan sitt ämne och i Gänget lyckas hon med att ta upp flera viktiga samhällsproblem och samtidigt skriva en spännande roman med stark förankring i samtiden. Bra, läsvärt och tänkvärt.

Alla artiklar av Elisabeth Brännström

The post En välskriven spänningsroman med djup samhällsförankring first appeared on Opulens.