SEXUALITET. Lars Thulin reflekterar över begreppet sexighet och söker svaret på frågan om vad det egentligen har för innebörd.

Vad är sexigt och vad är inte sexigt? Det är en fråga som sysselsätter många av oss, män som kvinnor. Förmodligen av den enkla anledningen att sexualiteten är en av våra starkaste drivkrafter. Att evolutionen försett oss med den är självklart. Jakten efter det sexiga och att därmed bejaka sexdriften är den enda orsaken till att mänskligheten blev mer än en generation gammal. Utan den driften – ingen fortplantning.

Vad är sexighet?

Så vad är då sexighet? Det enklaste svaret är att det finns lika många svar som det finns människor – alla har, som bekant, sina egna preferenser. Eller på vanlig svenska – grejer man tänder på. Numera finns ju också ett paraplybegrepp som hbtq för att beteckna personer som avviker från heteronormen.

Många är de som försökt hitta essensen i sexighet eller i alla fall den minsta gemensamma nämnaren för känslan. Orsaken är enkel. Sexighet säljer, i princip vad som helst. Själv minns jag de gamla sexistiska reklamaffischerna på mackar och bilverkstäder där unga och yppiga kvinnor gjorde reklam för lastbilar och däck. Och fotografen hade haft så bråttom att flickorna inte haft tid att klä på sig ordentligt innan kamerorna började smattra. Var fanns den logiska kopplingen mellan kvinnliga kurvor och förföriska leenden och lastbilsdäck? Ingenstans. Bilderna var därför förnedrande och förminskande både för män och kvinnor. ”Sälj grej med tjej” brukar företeelsen kallas numera.

En kroppslig och en själslig spelplan

Vad är då den minsta gemensamma nämnaren? Jag tror att det finns två spelplaner. Den ena kan kallas kroppslig och den andra själslig.

Den första innefattar det som med vulgär Hollywood-vokabulär kallas tits and ass. Där finns signaler som de flesta känner igen. Signaler som triggar det i DNA-koden som har med fortplantningen att göra.

Urtidsmannen sökte en partner som kunde bära fram och föda ett barn. Därför bedömde han bäcken och barm hos en tilltänkt partner. Urtidskvinnan behövde någon som kunde skydda och skaffa föda till den unga familjen. Så breda ryggar, bestämda hakor, starka armar var manliga detaljer att leta efter.

Därför har en säljsugen kapitalism överöst oss med dessa signaler i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Modeindustrin har i sekler erbjudit oss en kittlande mix för att både framhäva och dölja våra kroppar.

Den verkliga sexigheten

Men jag, och sannolikt många andra med mig, anser att det ovanstående är det som står i skyltfönstret för att locka. Den verkliga sexigheten – den som nästan bokstavligt kan skaka om oss och få världen att stanna – är något annat. Men den största delen av sexigheten sitter ovanför halsen i – tal, blickar och framför allt i det som finns bakom pannbenet.

Där söker vi efter något annat än det som fysiskt ska garantera fortplantning och släktets överlevnad. Där tänder vi nog ofta på motsättningar hos partnern och i vår egen personlighet. Dominans kontra undergivenhet. Fara mot trygghet. Att få erövra mot att bli erövrad. Ljus och mörker. Sött och salt. Det fantastiska är att detta kan förmedlas med ett snabbt minspel, ett enda ögonkast eller replik. Det är då världen kan skaka eller till och med stanna för två personer i ett möte.

Måhända finns det en motsättning som ofta utnyttjas i en berättelse där signalerna måste gå fram men bara via en text, platt bild och inspelat ljud. Inga dofter eller någon värme från hud. Det ena är kaxighet och styrka hos en person, som kanske kan kallas utmaning, ifrågasättande eller trots. Det andra en sårbarhet, kalla det nakenhet och behov av skydd och närhet. Styrka och svaghet.

Några klassiska exempel på sexighet

Låt mig ta ett par klassiska exempel och börja med några manliga sexsymboler. Agenten James Bond har i decennier varit en sexsymbol och kvinnor har i film efter film ramlat som fallfrukt i hans knä. Ofta bara genom att han har höjt ett ögonbryn eller läppjat på en vodka martini, skakad inte rörd. Mest kända Bond-tolkare var Sean Connery och Roger Moore. Men deras rollfigurer blev lätt parodiska eftersom de även i de mest dramatiska situationer nästan tvångsmässigt avslutade det hela med en dråplig och sarkastisk oneliner. De var inte verkliga.

Så kom Daniel Craig. Även han löste många problem med våld. Men relationen till kvinnor var mer komplicerad och trasig. I några av hans filmer visar han sig sårbar, tror till och med han gråter i någon. Åtskilliga av de kvinnor som gillar Bond-filmerna, suckade extra djupt när han kom på tal. En verklig man. Styrka och svaghet.

Det bästa exemplet på kvinnosidan är nog Marilyn Monroe. Visst var hon vacker och kroppen var det inget fel på. Men detta yttre var inte unikt på något vis. Här var det i stället kombinationen av en ångande sensualitet, där de fysiska företrädena användes, men i kombination med en påtaglig sårbarhet, nästan barnslighet, full av oskuld.  Styrka och svaghet. Straighta män världen över trånade efter att få både erövra och beskydda henne.

Vad är sanningen?

Slutsatsen som kan dras av detta är att inför en person som törs visa sig sårbar, vågar vi visa vår egen sårbarhet. Och då förhoppningsvis bli bekräftade trots, eller på grund, av det. Där uppstår magin.

Så Hollywoods förenklade drömvärld visar kanske ändå sanningen. Att verklig sexighet är nakenhet – både kroppsligt och själsligt.

The post Sexighet – Mer än bara yta first appeared on Opulens.

FEMINISM. ”Den här boken är mycket läsvärd. Läs den vid tända ljus!” skriver Lis Lovén som läst den brittiska feministen Louise Perrys bok ”Sexsveket – 8 teser för en sexuell motrevolution”.

Sexsveket
8 teser för en sexuell motrevolution
av Louise Perry
Översättning: Johanna Holmberg
Karneval förlag

Under läsningen av den brittiska feministen Louise Perrys bok ”Sexsveket – 8 teser för en sexuell motrevolution” så får jag många aha-kickar.

Perrys grundläggande resonemang tycks gå ut på att när det, gång på gång, har krävts frigörelse utifrån mäns och kvinnors olika betingelser, så har det inneburit att den sexuella frigörelsen från och med 1960-talet har vilat på ett kulturellt konstruerat fundament.

Nu vill Perry med sin bok föra över frågan om sexualiteten till det biologiskt evolutionära. Vilket innebär att det biologiska paradigmet säger att den svagare alltid varit i underordning. Och att det faktiskt fortfarande är på det viset oavsett hur vi än har velat omformulera konstruktionen.

Hur kommer man till rätta med ett sådant paradigm? Genom mer sex? Det tror inte Louise Perry. Det betyder förmodligen att vi måste ta en runda med nya funderingar även om detta riskerar att splittra feminismen.

Utgångspunkten hos Perry är att vi måste se oss som i grunden biologiska varelser. Och sedan inse hur kapitalismen rider på våra behov, vår längtan, vår sexualitet, vår romantik och vårt behov av frigörelse.

I Västerlandet befinner sig, kort sagt, våra kroppar på en kapitalistisk arena.

Kan någonting i världen frigöra sexualiteten om den utgör ett fundament som utgår mer från kroppen än från kulturen?

Problemet skulle kunna vara att vi tror oss vara medvetna om den kultur vi lever i, men rent vetenskapligt förstår vi sällan vår koppling till naturen. En natur som är utsatt för rovdrift från alla håll och kanter.

I stället för mer pornografi som utlevelse behöver vi ta tag i frågeställningar som feminismen en gång ställt, och nu syna dessa från ett nytt håll, anser Perry.

Louise Perry tycker inte ens att idén om samtycke håller hela vägen. På 1950-talet skulle kvinnorna ge mannen ett skinande blankt kök som ett slags samtycke. Han skulle bara se slutresultatet av kvinnans slit. I dag, i frigörelsens kölvatten, ska kvinnan ge mannen respons på hans sexuella lustimpulser och till och med något så pass extremt som bdsm har därmed normaliserats. Om vi som människor rent socialt följer det omkringliggande samhällets normer, lär vi oss kanske att ställa upp på frigjort sex trots att vi inte är mogna för det, menar Perry.

Vi kanske till och med kallar det samtycke och så går männen än en gång fria… För tänk om kvinnan genom sin förmodade underordning knyter an till våldet mannen bär inom sig. Då uppstår ett slags stockholmssyndrom, en vilja att behaga mannen sexuellt, på hans villkor. Vem har då vunnit på sexuell frigjordhet? Svaret är givet men problematiken är redan i sin linda synnerligen komplex. 

Perry går så långt att hon hävdar att vi måste lära oss att undertrycka våra sexuella behov med tanke på att vi ännu inte kommit till rätta med inneboende maktstrukturer rent biologiskt sett. Vi är helt enkelt inte mogna rent biologiskt, som Perry ser det, för om vi hade varit det så hade ju världen sett bättre ut.

Med friheten som banérförare har vi försökt lossa på våra biologiska band till sexualiteten och samtidigt blunda för vad pornografin gör i kapitalismens intresse. Oftast är det fattiga individer som utnyttjas i sexindustrin för att sedan överges helt när de inte längre är unga.

Och sedan? Om manlig dominans är en överlevnadsbetingad biologisk princip blir det svårt att rent kulturellt komma åt den. Och om dominans leder till våld så har vi där en bra förklaring till att kvinnor lärt sig att foga sig i sin underordning i generation efter generation.

Då krävs möjligtvis nya insikter. Nya metoder. Att återupprätta det gamla äktenskapsidealet betyder måhända att kvinnor inte längre låter sig utnyttjas på en så kallat fri sexmarknad. Kvinnan behöver få utlopp för det sexuellt monogama hon bär inom sig, menar Perry. Kanske är det då mannen som måste börja kuva sina biologiska tendenser att utöva makt, både sexuellt och politiskt.

Jo, det är en het och kontroversiell fråga som Louise Perry belyser. Vad vår tids sexologer har att säga om saken vore intressant att veta.

Den här boken är mycket läsvärd. Läs den vid tända ljus!

The post Louise Perrys ”Sexsveket” är mycket läsvärd first appeared on Opulens.

FILM. Filip Hallbäck har sett Dag Johan Haugeruds film ”Sex” och uppskattar både det filmiska hantverket och tematiken om uppluckrade könsroller. Ändå finner Hallbäck att något saknas och ger filmen en stark trea i betyg.

För den svenska publiken blev den norske romanförfattaren och filmskaparen Dag Johan Haugerud ett känt namn med filmen Barn (2019). Nu är han tillbaka med den första delen av sin sex, drömmar, kärlek-trilogi.

Sex handlar om två sotare, välspelat av Jan Gunnar Røise och Thorbjørn Harr, som genomgår krisartade upplevelser som förändrar deras syn på identitet, sexualitet och maskulinitet. Den ene har haft en återkommande dröm om att David Bowie ser honom som kvinna och han vet inte hur han ska tolka denna dröm, den andre har haft ett sexuellt möte med en manlig kund och berättat om det för sin fru (Siri Forberg), som blev alldeles chockad.

Den här underhållande handlingen utspelar sig i utkanterna av Oslo, där vi får blicka ut över lyftkranar bland höghusen. Men det är inte bara staden som präglas av nybyggnation, det gäller även de heterosexuella äktenskapen.

Haugerud tycks ha en viss fäbless för stillastående kameravinklar och verkar ha hämtat viss inspiration från den amerikanska independentfilmens pionjär John Cassavetes verklighetstrogna berättande, renat från metaforer och konventionell dramaturgi, vilket skapar en känsla av oförutsägbarhet. Vissa scener är långa, men aldrig någonsin tråkiga. Vissa scener är som att kika in genom ett nyckelhål, där vi som åskådare får ta del av högklassig dialog som driver handlingen framåt.

Vad jag saknar i den här filmen är lite mer aktörskap från den ena hustruns sida, alltså frun till den man som hade sex med en annan man. Nästan så att jag hade önskat att hon kom med något avslöjande ur sitt eget liv och kanske till och med visade förståelse.

Om man jämför med komedifilmen Humpday (2009), som handlar om en heterosexuell man som vill spela in en bögporrfilm med sin barndomskompis för att visa den på en konstvideofestival, så visade flickvännen där en kärleksfull förståelse för sin pojkväns ganska excentriska vilja. Jag minns inte ordagrant vad hon sade, men det var något i stil med ”jag vill inte att du går runt och lever med en massa outlevda begär”.

Något liknande hade jag gärna velat se hos hustrun i Haugeruds film, så att även hon kunde växa som karaktär både som subjekt och i relation till filmens tema om frihetsskapande uppluckring av traditionella könsroller, samt förändringar i synen på kärlek och lojalitet. Jag ger därför den här filmen en stark trea i betyg.

The post Uppluckrade könsroller i Haugeruds film ”Sex” first appeared on Opulens.

GENUS. Fortfarande dyker det upp då och då. Påståendet att det är vita, heterosexuella män som ensamma ligger bakom allt djävulskap i världen. På Google ger termen på engelska drygt 49 000 träffar på 0,38 sekunder. Nog har den bitit sig fast.

I Sverige blev det känt då Miljöpartiets dåvarande språkrör Åsa Romson i sitt tal i Almedalen 2014 i princip slog fast att denna grupp ensam var skyldig till miljöförstöringen, medan unga kvinnor var planetens enda räddning.

Syftet var att knyta samman miljöpolitik med feminism. Inför valet 2014 var det Feministiskt Initiativ med Gudrun Schyman som lokomotiv som skrämde de konkurrerande partierna. Miljöpartiet, vars politik attraherade fler kvinnor än män, var oroliga att tappa väljare till FI. Därför var budskapet att de som stannade hos MP minsann fick lika mycket feminism av Åsa som av Gudrun. Men även miljön på köpet.

MP var oroliga i onödan. De tappade några tiondelar i riksdagsvalet, nådde knappt sju procent men behöll sina 25 mandat. FI fick drygt tre procent och kom inte in i riksdagen.

Romsons påstående var självklart populistiskt och korkat. Det förutsatte att inga “rasifierade”, inga kvinnor och inga homosexuella någonsin behövde varmvatten eller elektricitet, aldrig åt kött, aldrig körde bil, aldrig flög på solsemester, aldrig hade sprutat freonbemängt hårspray rakt ut i ozon-skiktet.

Men begreppet lever i västvärlden och har delat den i två falanger.

Den ena anser att det är rätt använda frasen eftersom en stor del av personer med dessa egenskaper tar för givet att de har en massa fördelar, precis om deras förfäder sedan urminnes tider. Underförstått är då att dessa män borde skämmas, kliva åt sidan och se till att släppa fram andra.

Den andra falangen anser att detta svepande uttryck och denna skuldbeläggning är lika fel och förnedrande som att använda n-ordet om mörkhyade. Och att människor idag blir diskriminerade från jobb och utbildningar för att de har just dessa tre egenskaper. I vissa fall har de fått rätt.

Året var 2017 när Matthew Furlong ansökte om att bli polis i brittiska Cheshire. Han blev inte antagen och fick beskedet att skälet var att han var vit, man och heterosexuell. Kåren behövde inte fler sådana. Matthew, som drömt om att bli polis precis som sin pappa, blev förbannad och anmälde polisen till domstol, berättar tidningen The Warington Guardian.

Ärendet avgjordes i en tribunal och denna kom fram till att polisen handlat fel. Domaren konstaterade att polisen lagt för mycket vikt vid dessa egenskaper medan andra, viktigare för jobbet, hade nedvärderats.

Slutsatsen var att det som kommit att kallas positiv särbehandling på grund av etnicitet, kön och sexualitet bara får användas som urvalsinstrument då alla andra kvalifikationer är likvärdiga.

Problemet med positiv särbehandling är att en urvalsprocess är ett nollsummespel. Om någon särbehandlas positivt innebär det oundvikligen att någon annan särbehandlas negativt. Annars går ekvationen inte ihop. En diskriminering ersätts då av en annan, som dock anses vara politiskt korrekt.

Resonemanget leder fram till frågan om kvotering, det vill säga exempelvis att kvinnor med lagens hjälp ska väljas in i börsbolags styrelser för att där få en jämnare könsfördelning. Frågan är svår. Syftet är vällovligt, i de allra flesta fall är nog en jämn könsfördelning en framgångsfaktor i beslutande församlingar.

Men den kan bli en bumerang. För i ett jämlikt samhälle ska könet sakna betydelse i meritvärdering. Fast om en bestämd fördelning mellan könen ska uppnås, kan detta på marginalen istället blir det enda kriteriet som avgör en rekrytering. I praktiken: vi måste ha en kvinna, eller man, på den här posten. Annars klarar vi inte kvoten. Valet blir då allt annat än könsneutralt.

Det andra problemet skulle bli att lagstiftaren lägger sig i ett företags självbestämmande. För lagen säger idag att det är ägaren som bestämmer vilka som ska sitta i styrelsen. Eftersom det är ägarnas pengar som skapat och driver bolaget. Därför kan företag som ägs av exempelvis det allmänna givetvis sätta regler om könskvotering, för ägarna har rätt att ensamma bestämma. Precis som privatägda har rätt att bestämma. Om ett bolags ägare beslutar att bara vänsterhänta personer, födda i Östergötland på en måndag, ska sitta i styrelsen, finns inget som kan hindra dem att tillämpa den regeln.

Ska denna frihet upphöra för en enda egenskap hos styrelsens medlemmar, nämligen könet? Men det är ju inte bara när det gäller genus som det finns ojämlikheter. Så vad kommer sedan? En fjärdedel av befolkningen har utländsk bakgrund. Borde inte de få en fjärdedel av platserna i styrelser? Drygt 20 procent av svenskarna har uppnått pensionsåldern. Bör inte detta avspeglas i styrelser? Med en sådan inställning är vi ute på ett gungfly. Kunskap och erfarenhet blir mindre viktiga kriterier.

Ett annat argument mot könskvotering fick jag då jag intervjuade ett kvinnligt styrelseproffs i ett storföretag: “Med kvotering vet man ju aldrig om en kvinna fått posten för att hon är bäst för jobbet. Eller för att hon är kvinna.”

Märk att det var en kvinna som drog den slutsatsen.

The post Är vita heterosexuella män skyldiga till allt ont? first appeared on Opulens.

IDÉKRITIK. Sexualiteten borde bejakas för annars kan man bli sjuk. Men sexualiteten kunde även vara ett samhällshot och onani skadligt. Det var knappast sådana budskap som väckte Karin Boyes intresse för psykoanalys eller fick Harry Martinson att uppskatta Freud. Och det är knappast Freuds faktiska syn på sexualiteten som väcker entusiasm hos dagens kulturarbetare. Det menar Billy Larsson, psykolog och författare aktuell med boken Arton myter om Freud och vägen framåt.

Frågan om Freuds uppfattning om sexualiteten har relevans för att förstå Freuds popularitet. Om man bara förknippar Freud med vissa teman – såsom att vara sexuellt bejakande, intressera sig för sidor hos människan som vi inte alltid är bekväma med, och att uppväxtvillkoren kan ha påverkan på den vuxne – då är det lätt att förstå att Freud blev populär bland kulturpersonligheter när han började översättas till svenska på 1920-talet, för samma teman är ofta viktiga inom skönlitteraturen.

Nu gjorde ju Freud anspråk på att vara vetenskapsman, och en sådan kan inte bara intressera sig för teman utan måste formulera precisa teorier, för att sanningsvärdet ska kunna avgöras. Granskar man därför Freuds specifika hypoteser gällande sex, kan man se att han är långt ifrån någon entusiast, utan förknippade sexualiteten med många faror.

Freud ville visserligen ”avskamma” sexualiteten som det heter på nysvenska, och det var bra. Samtidigt hade Freud en teori om något han kallade för libido. Libido gick åt bland annat vid samlag, omvårdnad av barn, vänskapsrelationer och i arbetet, men fanns bara i begränsad mängd. Därför var Freud rädd för att människor skulle vara alltför sexuellt aktiva, för då kunde så mycket libido gå åt att det inte räckte till arbetslivet. Därför ansåg Freud att det var nödvändigt att samhället begränsade sexualiteten. Samtidigt som dess hämning bidrog till att ”Vi vantrivs i kulturen” som ett av Freuds mest kända verk heter.

Nu finns det ju ingen libido, så Freud oroade sig i onödan. Men Freuds teori om libido var långt ifrån hans enda teoretiska misslyckande. Tvärtom, alla Freuds mer specifika uppfattningar om sexualiteten, verkar vara fel.

Freud tänkte sig att människan var en medfött incestuös varelse, vilket Freud kallade för barnets oidipuskomplex. Det visade sig så tidigt som i åldern tre till fem år, då pojken ville ha något som påminde om samlag med sin mamma, och flickan ville ha barn med sin pappa, för att få kompensation för sin avsaknad av penis. I synnerhet blev hon glad över en pojkbäbis enligt Freud, för då hade hon indirekt fått en penis till slut.

Inget talar för att det finns något oidipuskomplex, men bland de som vill försvara Freud är det vanligt att påstå att oidipuskomplexet inte ska uppfattas så här konkret. Problemet är att den uppfattningen saknar stöd i Freuds texter. Läser man dem är det uppenbart att Freud tänker så konkret som jag har beskrivit det här.

Freud gick även ett steg länge när det gäller oidipuskomplexet: det var bakgrunden till nästan alla psykiska problem.

Freud gick även ett steg länge när det gäller oidipuskomplexet: det var bakgrunden till nästan alla psykiska problem. En till felaktig uppfattning om sexualiteten alltså.

Freud hade ytterligare en förklaring till psykiska problem. Vanligen berodde de på barnets incestuösa läggning, men några tillstånd var resultatet av hur vuxna hanterade sin sexualitet.

Det tillstånd som kallades för neurasteni – som påminner om dagens diagnos utmattningssyndrom – menade Freud var ett resultat av att den sexuella funktionen var överansträngd, främst genom alltför omfattande onani. Det andra tillståndet som Freud menade hade samband med den vuxna sexualiteten kallades för ångestneuros. Den kännetecknades främst av en allmän oro – och påminner därför om det som numer kallas för generaliserat ångestsyndrom, GAD. Denna ångestproblematik berodde på ofullständig sexuell tillfredsställelse, på grund av sådant som långvarig användning av kondom, eller avbrutet samlag som preventivmetod.

Freud framhöll att om någon med en av dessa diagnoser reste till en kurort och blev bättre, berodde inte det på att man fick lugn och ro där. Nej, för den neurasteniske mannens del berodde förbättringen på färre möjligheter att onanera, och för den ångestneurotiska kvinnan att hon under vistelsen inte hade samlag med sin man, som tillämpade en ohälsosam preventivmetod. Därför kunde hon tillfälligtvis må bättre.

Dessa tankar formulerade Freud i mitten av 1890-talet. Men Freud övergav aldrig dessa idéer, utan var livet ut övertygad om att kondomanvändning var riskabelt för den psykiska hälsan.

Freud var även skeptisk till onani. Onani under de första levnadsåren kunde bidra till psykiska problem som vuxen. Och som nämnts, onani längre fram i livet kunde också vara skadligt, genom att leda till neurasteni.

För pojken fanns ytterligare en fara: att se en kvinna naken. Det blev en skräckupplevelse, eftersom han uppfattade kvinnans könsorgan som ”ett sår”, som var resultatet av att kvinnan tidigare haft en penis, men fått den bortskuren.

För en del pojkar var upplevelsen av den nakna kvinnokroppen så skrämmande att de riktade sin sexualitet mot det egna könet, så de slapp ha sex med en penislös varelse – det var en av Freuds förklaringar till manlig homosexualitet. Och en alltför nära bindning till modern var förklaringen till psykiskt betingad impotens.

Freud hade också en felaktig uppfattning om vad som var medfött hos människan. En pojke som av en kvinna hotades med att bli kastrerad, blev rädd för att bli kastrerad av sin far, för så såg den nedärvda fantasin ut. Att se föräldrarna ha samlag bakifrån – det Freud kallade urscenen – var en annan medfödd fantasi. Flickans medfödda längtan att ha en sexuell relation med sin far gjorde att om en tonårsflicka uppgav att hon utsattes för upprepade sexuella övergrepp av sin far hade hon inte varit med om det, utan beskrev en önskefantasi.

Intressant nog hävdade också Freud att det var tråkigt att ha sex med en kvinna som saknade sexuell erfarenhet. Oskulder var frigida och gjorde mannen besviken, menade Freud. Detta var sannolikt en långgående generalisering av Freuds besvikelse på det sexuella samlivet med frun Martha.

Ska man ha en komplett bild av Freud syn på sexualiteten, bör man känna till att Freud inte hade invändningar mot att en man var otrogen om han inte var nöjd med det sexuella samlivet. En anledning till det var Freuds uppfattning att det inte bara var tråkigt att leva med ett alltför begränsat sexualliv, det var ju även potentiellt hälsofarligt.

Freud gjorde även praktik av sin inställning till otrohet genom att utveckla ett sexuellt förhållande till Marthas syster Minna.

Freud gjorde även praktik av sin inställning till otrohet genom att utveckla ett sexuellt förhållande till Marthas syster Minna. Att Freud hade en sådan relation har psykoanalytiker varit skeptiska till, för det strider mot uppfattningen om Freud som moraliskt föredöme. Men framsteg i forskningen om Freud har lagt fram så starka indicier, att otroheten får ses som påvisad. Det finns förstås inga bildbevis på vad som hände när Sigmund och Minna bodde i samma hotellrum på resor de företog tillsammans, men Minna själv berättade för Jung att hon hade en sådan relation och inte mådde bra av den. Dessutom har Freud gjort en kommentar till en av sina drömmar, som är svår att tolka på annat vis än att han inte bara hade en sexuell relation med Minna, hon blev även gravid, och Freud fick betala för aborten.

Poängen med att lyfta fram hur Freud själv hanterade sin sexualitet, är inte att misskreditera honom. Livet är komplicerat och det uppstår svåra situationer för alla att hantera. Det är däremot värt att påminna om att Freud på många sätt var en vanlig människa. Och det riktigt ovanliga med Freud var att han trodde att sexualiteten var nyckeln till att förstå nästan allt här i världen.

Sexualiteten borde alltså bejakas, för annars kunde man bli sjuk. Men sexualiteten var även ett samhällshot, och onani kunde vara skadligt. När psykoanalysen kom till Sverige var det knappast sådana budskap som väckte Karin Boyes intresse för att gå i psykoanalys, eller fick Harry Martinson att uppskatta Freud. Och det är knappast Freuds faktiska syn på sexualiteten som väcker entusiasm hos dagens kulturarbetare.

I den psykoanalytiska traditionen var det inte Freud utan Wilhelm Reich som var den stora vurmaren för sexualiteten. Men där Freud skapade en orimlig teori om libido, skapade Reich en orimlig teori om orgasmens roll för den psykiska hälsan. Och sexualiteten är inte bara en källa till glädje utan kan även leda till stort lidande. Men det beror varken på att libido bara finns i en viss kvantitet modell Freud, eller på att människor får alltför begränsade orgasmer modell Reich. Problemet kan bättre formuleras med evolutionspsykologins terminologi: människan har en tendens till parbildning, samtidigt som vi inte är en entydigt monogam art. Den konflikten får varje människa som kan känna sexuell lust hantera, på ett eller annat sätt.

Slutsatsen blir att Freud lyfte på skammen för det sexuella temat, och det kan vi vara tacksamma för. Men i övrigt har inte Freud något användbart att förmedla om vad sexualiteten för med sig i våra liv.

The post Helgessän: Vad ansåg Freud egentligen om sex? first appeared on Opulens.

MAGISK REALISM. Manusförfattaren och regissören Nathalie Álvarez Meséns debutlångfilm har blivit utvald till Costa Ricas Oscarsbidrag och har Sverigepremiär i helgen. Clara Sola är en poetisk skildring av en kvinnas tillbakatagande av kontrollen över sin egen kropp.

Du är aktuell med Clara Sola, din långfilmsdebut som har biopremiär i Sverige den här helgen. Filmen har dessutom blivit utvald till Costa Ricas Oscarsbidrag, vilket erkännande för en första långfilm!

– Ja, det är jättefint. Det känns som att folk i Costa Rica är väldigt stolta över filmen, den har redan haft premiär där. Resan började i Cannes på filmfestivalen Directors Fortnight, och sedan har den visats på festivaler runt om i världen. En del har varit hybrider och även om den här filmen upplevs bäst på bio så har vi kunnat nå väldigt många på det sättet.

– Den har fått ett fint mottagande, både från publiken men också från kritikerna, vilket var väldigt överraskande. Speciellt i Cannes där vi var med i en sidosektion, att de ens kom och tittade och dessutom var så positiva. Jag blev så himla glad över att läsa hur poetiskt och respektfullt de skrev om den.

The post Helgporträttet: “Normer reproduceras från kvinna till kvinna” first appeared on Opulens.

HÄMND. Reportageboken om tre kvinnors alltför ofta sorgliga sexliv blev den amerikanska journalisten Lisa Taddeos stora genombrott. Även hennes romandebut “Djuret” handlar om sexualitet – och hämnd.

Det är omöjligt att skriva om Taddeos nya bok utan att ta upp “Tre kvinnor” som kom på svenska i fjol. Den uppmärksammade och kritikerrosade reportageboken om Maggie, Lina och Sloane var resultatet av åtta års omsorgsfullt researcharbete, intervjuer och skrivande. Med hjälp av en gymnasiestudent, en förortsmamma och en medelålders swingerkvinna skildrade hon begär och sexualitet. Lisa Taddeo till och med flyttade till annan ort för att komma sina huvudpersoner nära.

Men samtidigt som hon avslutade sin research till reportageboken skrev hon också på sin roman, berättar hon nu, via videolänk från arbetsrummet i Litchfield County i Connecticut. “Djuret” är hennes examensarbete vid Boston University.

– Jag lämnade in manus till båda böckerna samtidigt. Jag tycker om att skriva dokumentärt och fiktion samtidigt, det hjälper mig att förbli intresserad av båda.

Just nu skriver hon manus utifrån “Tre kvinnor” som ska bli tv-serie. Kvinnorna spelas av skådespelare och inspelningarna börjar om bara ett par dagar berättar hon. Maggies identitet har hela tiden varit offentlig, däremot inte Linas eller Sloanes.

– Jag talar med dem nästan varje dag.

Skjuter sig

“Det finns våldtäkter, och så finns det våldtäkter man tillåter, sådana som man duschar och gör sig i ordning för. Men det betyder ju inte att mannen inte gör något” konstaterar Alice i “Djuret”. Huvudpersonen Joan är en sexuellt utlevande kvinna som träffar den ene egoisten efter den andra, ofta fler samtidigt. När den gifte familjefar som hon har haft ett långt dåligt förhållande med skjuter sig framför hennes ögon, bestämmer hon sig för för att ta kommandot över sitt liv. Samtidigt växer hennes begär efter hämnd för alla de övergrepp hon utsatts för.

– Jag har alltid velat skriva om Joan. Hon är en kvinna som varit med om mycket och äntligen insett att hon måste slå tillbaka och sluta att bara låta saker hända. Hon blir det djur som världen har gjort henne till. Hon var en smärtans röst som jag kände behövde komma ut i världen, en röst som förvandlas till ilska och handling.

Utan pekpinnar

Varför är då Joan så självdestruktiv? Den som lever i smärta ser ofta inga alternativ till det självdestruktiva framhåller Lisa Taddeo som ville skildra Joan utan moraliska pekpinnar men också ge nycklar till hennes person och beteende. Under researcharbetet med “Tre kvinnor” lyssnade hon till långt fler kvinnor än de tre som hon sedan kom att skildra i reportageboken. I “Djuret” använder hon sig till viss del av av de andra kvinnornas berättelser.

– För mig finns det ingen anledning att någonsin döma någon. Joan var ett slags experiment för att kickstarta empati för någon som har varit med om väldigt mycket.

Varför är det då kvinnors sexualitet som – så här långt – blivit hennes huvudtema?

– Det har inte skrivits tillräckligt om det. Alla författare har sina besattheter. Sex och död är mina.

Just nu ligger hon också i startgroparna för att skriva en ny reportagebok.

– Den här gången ska det handla om sorg och förlust.

Erika Josefsson/TT

The post Taddeos hondjur tar kommandot first appeared on Opulens.

SKAPARKRAFT. Vi får en utmärkt bild av en kvinna som inte väjer för någonting i sin stora önskan att nå sitt mål, skriver Elisabeth Brännström som läst Paul Tenngarts Birgitta Stenberg-biografi.

Världen väntar mig. Birgitta Stenberg, lusten & litteraturen.
av Paul Tenngart
Natur & Kultur

Efter en skumpig resa över vattnet från Rönnäng i oktober 2001 steg den då knappt trettioårige doktoranden i litteraturvetenskap, Paul Tenngart, i land på den lilla ön Ålstol, inte långt ifrån Tjörn. Hans syfte var att intervjua Birgitta Stenberg om hennes minnen av poeten Paul Andersson, som under det tidiga femtiotalet var medlem av den unglitterära föreningen Metamorfos. Intervjun gick inte helt som planerat. Paul Tenngart och Birgitta tillbringade hela dagen tillsammans utan att direkt diskutera vare sig Metamorfos eller Paul Andersson. Istället småpratade de om allt möjligt annat som intresserade dem; alltifrån sexualitet, kultur och droger till det gråtrista, stela svenska femtiotalet och det friare livet ute på kontinenten som Birgitta drogs till som ung och oerfaren, men otroligt äventyrslysten författare med ett livsprojekt framför ögonen. Hon skulle, med hull och hår, kasta sig in i och absorbera allt som livet kunde ge, av lust och eufori, men också av misär och förnedring för att sedan teckna ner det och ge det ett nyskapande litterärt uttryck.

The post Utförlig biografi om Birgitta Stenberg first appeared on Opulens.

KO SPECIAL. Iodine Jupiter rapporterar om en allvarlig incident som drabbat några intet ont anande turister.

Turisterna i bussen vänder sina blickar mot fältet. Något mycket otrevligt utspelar sig därute. Känslorna rusar, prydheten blossar, de tittar bort. De yppar inte ett ord till varandra om vad de ser. De är kränkta, provocerade. Finns det inte nån lag mot sånt här? Nåt slags filter?

En tjur har samlag med en ko på fältet. Porr i öppen dag. Fy fan! Ska vi tvingas se detta på vår semester? Den godmodiga stämningen i bussen förbyts genast till en dålig. Naturens råa kåthet har förstört dagen för hela turistgruppen. Resten av resan kommer de att blicka rakt fram för att slippa obehagliga överraskningar från sidan.

The post Turistgrupp såg ko first appeared on Opulens.

ESSÄISTIK. Essäboken Smittans rike av Agneta Rahikainen är en otroligt absorberande redogörelse för syfilisens härjningar och de smittades plågsamma tillvaro, skriver Elisabeth Brännström.

Smittans rike av Agneta Rahikainen
Om syfilis i konst, kultur och kropp
Natur & Kultur

Agneta Rahikainen, finlandssvensk doktor i litteraturvetenskap och författare till ett flertal litterära biografier, fick i vuxen ålder reda på att hennes morfar hade dött av syfilis 1951, tolv år innan hon själv föddes. Det slog henne att man aldrig nämnt det inom familjen och det gick också upp för henne att han, märkligt nog, hade dött av sin svåra sjukdom flera år efter att penicillinet effektivt gjort slut på smittan som ödelagt så många liv genom seklen fram till mitten av 1940-talet.

The post Absorberande läsning om syfilis first appeared on Opulens.

ÄLDRE KVINNOR. När filmvärldens äldre kvinnor möter yngre män slutar det, till skillnad från George Clooneys diverse kärleksmöten, oftast med olycka, skriver Karolina Bergström.

”De enda som vill ligga med mig är i min egen ålder – och jag vill ligga med någon yngre än mig själv”. Det krassa citatet kommer från Emma Thompsons nyblivna änka Nancy i den kommande sexkomedin Good luck to you, Leo Grande, där Nancy efter ett långt och ostimulerande äktenskap bestämmer sig för att söka upp en ung manlig sexterapeut. I podcasten Cultureblast pekar Thompson själv på det sällsynta i att se äldre kvinnor uttrycka sin sexualitet på film, särskilt i sällskap med yngre män, och på hur få reagerar på när någon som George Clooney hoppar i säng med en kvinna trettio år yngre än honom själv. ”Det är fullständigt obalanserat”, konstaterar Thompson frankt, och ringar därmed in en tydlig trend.

The post Obalanserat om åldersskillnader first appeared on Opulens.

SEX. Robert Myhreld funderar kring intresset för kända människors sexliv. Stora filosofers förehavanden tycks inte vara något undantag när det gäller spekulationer på det området.

Att grotta ned sig i och spekulera kring (kända) människors sexuella preferenser, läggning och könsidentitet är inte ett fenomen exklusivt för litteraturen. Rykten, antaganden och slikt om andra personer fyller livet med mening nu när Gud är död och ingen objektiv mening står att finna. Vardagen skulle kännas urvattnad, som en äcklig whiskey utspädd med tio liter vatten bara för att göra den drickbar.

Ett praktexempel är en gammal bok skriven av en Gunnar Landtman om Immanuel Kant. En liten biografi om filosofen är naturligtvis på sin plats och vi får läsa om hans morgonrutiner och sådant. Fullständigt urtråkigt alltså. Som att titta på någon som tittar på målarfärg som torkar.

Intressant blir det först när han ägnar åtskilliga ord till den enda nödvändiga filosofiska frågan: gymnastiserade den käre Kant med en annan person någon gång mellan lakanen? Landtman skriver att ”det gifta ståndet ej passade för honom, ty i det enahanda kretslopp hans levnadsordning bildade kunde icke finnas någon annan medelpunkt än han själv och hans verk.” Vem har tid för kärlek när man ska skriva så komplicerat som möjligt på pin kiv. Förståeligt.

Med säkerhet skriver han att det var högst tvivelaktigt att någon av hans natur ”för vilken humaniteten som helhet var allt, egentligen hade kunnat hängiva sig åt känslan för en enskild person i den grad äktenskapet förutsätter.” Men, och här kommer vi till det man vill veta – var Kant oskuld när han trillade av pinnen?! Författaren tar hjälp av en viss Jachmann som med den enorma kännedom han besatt om Kants liv och leverne med bestämdhet kunde slå fast att han i sin ungdom faktiskt varit förälskad. Kan han då ha…? Ytterligare stöd får vi från Borowski som kort och gott sade sig veta att »Kant – hat geliebt.« På kylskåpet hemma har vi klistrat upp citatet bara för att påminna oss.

En annan tysk filosof, Nietzsche, har det också spekulerats kring. Dog han av syfilis? Fick han åkomman på en offentlig toalett? Eller hade han verkligen ett sexliv? Slängde han sig kring hästens hals, som han enligt mytologin gjorde, av ren och skär kärlek till djur? Vad föredrog karln?

Och nu ska vi inte ens prata om drottning Kristina. Nu för tiden spekuleras det om att hon var lesbisk. Kanske transman? Mysteriet tätnar. Min fru sade också med största säkerhet att Marx ”låg med allt som rörde sig.” Ändå kom hon med förbehåll. Fegis. Hon ville ha källgranskning. Sådant jobbar vi emellertid inte med.

Nu har ni något att fundera på.

The post Myhrelds marginalanteckningar: Om intresset för kändisars sexliv first appeared on Opulens.