SEXHANDEL. ”Svaret på frågan om prostitution är tillåten i dagens Sverige är nämligen både ett nej och ett ja. Att tro att sexhandel på det sättet kan lagstiftas bort är naivt.” Det skriver Lars Thulin i veckans krönika.

Denna krönika är riskfylld att skriva. För den man som problematiserar sexköpslagen placeras omedelbart i facket för gubbslem som älskar att förnedra kvinnor samt vill behålla könsmaktsordningen. Tro mig, jag vet. En seriös diskussion blir därför ofta omöjlig. Men nu gör jag ändå ett försök med anledning av Thea Jönssons artikel i Magasinet Konkret som belyste frågan på ett bra sätt. Samt på grund av Kajsa Ekis Ekmans inlägg i Aftonbladet. När två kvinnor skriver om denna laddade fråga, vågar jag, trots allt, följa efter.

Kroppen, en handelsvara

Människans kropp har alltid varit en handelsvara. Kroppsarbetare och hantverkare säljer sin muskelkraft och fingerfärdighet. Utövare av intellektuella yrken säljer sina hjärnors kapacitet. Sexuella handlingar, som väl främst måste ses som kroppsarbete, har varit till salu genom hela vår historia. Bibeln är full av fallna kvinnor, skökor, och allt vad de kallats. I Nya Testamentet finner vi Jesus följeslagare och beundrare Maria Magdalena som ofta har förknippats med detta yrke. Formerna för köp, försäljning och betalning för sex har förändrats över tiden, men inte transaktionen i sig. Dessa kommer fortsätta i någon form så länge människor har sexdrift.

Därmed inte sagt att denna bransch inte kan leda till våld och andra vidrigheter och till utnyttjade av människor, främst kvinnor. Lagstiftare i olika länder, kulturer och tider har försökt styra och begränsa handeln. Ibland för att skydda den svaga parten i sammanhanget, vilket är sympatiskt.

Svenska lagen om sexhandel är märklig

Den svenska sexköpslagen är märklig ur ett juridiskt perspektiv. Det är okej att erbjuda och kräva betalning för sex samt utföra det. Men att betala för tjänsten kan ge fängelse. Det är som om det vore tillåtet att stjäla, men straffbart att ägna sig åt häleri. Eller lagligt att sälja bilar där köparna riskerar fängelse när de vrider om startnyckeln.

Jag har full förståelse för en lag som straffar både köpare och säljare. Och även en lag som slår fast att ingen av parterna gör något kriminellt. Ett mellanting är svårt att få in i mitt rättsmedvetande. Svaret på frågan om prostitution är tillåten i dagens Sverige är nämligen både ett nej och ett ja. Att tro att sexhandel på det sättet kan lagstiftas bort är naivt.

Hur definieras betalning?

Ett problem med att kriminalisera köp är att definiera betalning. Sedlar i ett gathörn, swish eller inbetalning på ett konto, är solklart. Men att ge presenter, bjuda på middagar och hjälpa någon med hyran i utbyte mot tid i sängen då och då – är det betalning? Det är ett växande fenomen som kallas sugardejtning. Nu funderar regeringen på att straffbelägga detta. Hur ska det lagrummet utformas? Förbjuda sex mellan två människor en viss tid innan eller efter att en present överlämnats? Lycka till med att skriva den lagen!

Med dagens definition på sexköp straffas den som betalat en handfull hundralappar för sex i ett garage. Mannen som får samma sak genom att dra kontokortet för en dam på krogar eller i klädbutiker hamnar aldrig i tinget.

Har sexhandeln minskat?

En annan fråga är om den svenska sexköpslagen påtagligt minskat prostitutionen? Aktuell forskning från bland annat Brå och Jämställdhetsmyndigheten, pekar på att det kanske inte självklart är så. Sexhandeln har bytt scen, från gatan till nätet. Den är därmed svår att övervaka och kvantifiera.

Har svenska sexarbetare det bättre?

Vidare, har de prostituerade det bättre i Sverige än i exempelvis Danmark, Holland och Tyskland där sexköp är tillåtet? Eller är sexarbetarna där bättre skyddade genom att allt sker öppet med lagligt skydd? Svaret på den frågan är inte givet.

Hur ska vi bedöma Onlyfans?

Så har vi då sajten Onlyfans, som både Jönsson och Ekman tar upp. Kanske har den inte revolutionerat sexhandeln, men den var likväl en jordbävning i branschen. Lyftet för dess affärsidé kom under pandemin, då tillfälliga kontakter för sex i princip blev omöjliga. Sex på nätet och utan fysiska möten blev ett alternativ som visade sig vara framgångsrikt. Både amatörer och professionella sexarbetare flyttade in på sajten.

Det lätt att kritisera Onlyfans för att vara en vidrig och förnedrande plattform. Men kritik måste alltid ställas i relation till något. Är det till ett utopiskt samhälle, helt utan sexhandel, eller ska kritiken relatera till hur det ser ut i verkligheten?

I första jämförelsen finns det inget positivt med Onlyfans. Frågan är dock om vi inom rimlig tid kommer att uppnå ett samhälle utan sexhandel. Om inte, måste vi jämföra sajten med det rådande läget.

Så vilka är mest de mest förnedrade?

Då har den, dessvärre för deras kritiker, otvetydiga fördelar för dem som bjuder ut sig. Den är virtuell, så faran för direkta fysiska övergrepp är minimerad, likaså för att bli lurad på betalningen. Inte heller finns det någon smittorisk. Vissa kritiker förfäras över att sajten tar 20 procent av intäkterna i provision. Fast det innebär ju att sexarbetarna får behålla 80. Är det rimligt att anta att de i ett traditionellt ”samarbete” med en hallick har bättre villkor? Jag tror inte det.

Slutligen, sajten anses förnedrande för dem som säljer. Men ingen tvingar, så vitt vi vet, någon att tejpa upp sin mobil på sängstolpen och sedan hetsa upp betalande åskådare för att de ska hjälpa sig själva. Så vilka är mest de mest förnedrade? De som erbjuder något och får betalt. Eller kunder, världen över som betalar och i sin ensamhet stirrar på en skärm för att stilla sin sexuella drift? Svaret på den frågan är inte given.

The post Kan sexhandel lagstiftas bort? first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄRER. Charlotte Wiberg har sett tre tv-dokumentärserier: ”En våldsam kärlek”, ”En kropp till salu” och en ”En våldsam heder”. Tre dimensioner av våld mot kvinnor. ”Producenten och regissören Jessica MacDowall är involverad i samtliga produktioner. Hon har utfört en viktig och stark gärning,” skriver Wiberg.

The post Tre dimensioner av våld mot kvinnor first appeared on Opulens.

LAGSTIFTNING. “Är det rätt att åsidosätta grundläggande rättsprinciper för att skydda personer eller grupper av personer?” Lars Thulin är kritisk till att det är förbjudet att köpa sex men tillåtet att sälja.

Jag ska göra något som är som att svära i kyrkan. Ifrågasätta den svenska lagen om sexköp. Jag ska argumentera för att den är fel ur samhällelig och moralisk synvinkel. Den som påstår något sådant brännmärks blixtsnabbt som kvinnohatare och får direkt frågorna: Vill du tillåta prostitution? Vet du inte hur vidrigt det är och hur folk utnyttjas? Vill du att din egen dotter blir hora?

Frågan handlar inte om det. Utan om lagen om sexköp. Men av begripliga skäl är det svårt att skilja sakerna åt. Sanningen är att jag inte vet om jag tycker prostitution ska vara laglig, som den till exempel är i Holland och Tyskland. Eller helt förbjuden som i andra länder.

Det finns gott om skäl för förbud. Ett är att sex inte ska vara en handelsvara. En annat att människor utnyttjas vidrigt i denna handel. Ett tredje att hanteringen ofta är förknippad med annan brottslighet: knark, människosmuggling, hot, misshandel. Det är lätt att instämma och därför tala för ett förbud.

Det finns även skäl för att tillåta. Skippa moralen och göra detta till en hantverkstjänst som alla andra, som en annan typ av massage. Om handel med sex blev laglig skulle en del av brottsligheten försvinna och sexarbetarna skyddas på ett helt annat sätt än idag. Så tycker till exempel Amnesty. Det går att finna logik även i dessa resonemang och därmed att kvarter som Red Light District i Amsterdam eller Reeperbahn i Hamburg skulle tillåtas i svenska städer.

En viktig del i lagstiftning är likhet inför lagen

Sverige har sin vana trogen valt ja. Och nej. På samma gång. Mittemellan, mellanmjölkens land. För det är brottsligt att köpa sex. Men det är tillåtet att erbjuda sex för pengar, utföra handlingen och sedan behålla ersättningen. I inställningen finns kanske också en naiv tro att Sverige ska lagstifta bort sexhandel. En del länder har valt den svenska modellen. Andra har diskuterat frågan och sagt nej.

En viktig del i lagstiftning är likhet inför lagen. Det som anses olagligt i en del av samhällslivet ska vara det i tillämpliga delar även på annat håll. Därför är mord ett allvarligt brott, men också aktiv dödshjälp.

Så fungerar inte lagen om sexköp. Att beställa, betala för och få sex utfört är belagt med fängelse i straffskalan. Att utföra det är fritt från straff. Vi kan flytta över det till andra områden i juridiken. Om jag gillar grannens bil och vill ha den, kan jag betala någon för att stjäla fordonet och köra det till mig. Det kallas för anstiftan, eventuellt stämpling till brott och är olagligt. Den som betald av mig bryter sig in i bilen och kör den till mig fälls för stöld. Om jag är så trött på min granne att jag hyr en mördare för att röja honom ur vägen döms jag också. Precis som den person som trycker in pistolens avtryckare och får betalning av mig för det jobbet.

Överfört till sexbrottslagen skulle biltjuven och mördaren gå fria. Dessutom få behålla ersättningen. Börjar det skava någonstans nu? Låt oss flytta över resonemanget till det faktiska området: prostitution/sexköp. Följande scen är uppdiktad, men trolig och sanningsenlig.

Kvinnan: Hej snygging, vill du ha kul?

Mannen: Vad tänker du på?

Kvinnan: Du får ligga med mig för 2 000 kronor. Det vore väl trevligt?

Mannen: Visst, här är pengarna.

Efteråt.

Kvinnan: Ta på dig brallorna. Jag har låtit filma allt och ditt DNA finns på min kropp. Du kan aldrig neka. Jag gör en polisanmälan och du kan hamna i fängelse i ett år.

Mannen: Men du erbjöd dig och fick betalt av mig. Har du ingen skuld alls?

Kvinnan: Nej. Välkommen till Sverige.

Den svenska lagstiftningen kom till för att skydda den svaga, säljaren, som kan vara både man och kvinna. Frågan är om den gör det. Regeringens egen utredning visar att prostitutionen på gatan minskat markant sedan lagen infördes. Och att säljarna fått det bättre. Andra studier når andra slutsatser. Hur mycket som flyttat över till nätet och andra marknadsplatser är svårt att veta. Klart är att det finns svenskspråkiga sajter där det går att beställa hem en man eller kvinna. Med fastslagen prislista och betalning via kort.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Och sexhandeln som exploderade på nätet under pandemin, där kvinnor bjuder ut sina kroppar och hetsar män att tillfredsställa sig själva? Ska köparna straffas även där?

Kvarvarande frågeställningar är två. Förmodligen obesvarade än så länge.

Är det rätt att åsidosätta grundläggande rättsprinciper för att skydda personer eller grupper av personer? Kan inte detta göras på annat sätt? Med annan/eller befintlig lagstiftning?

Har lagen medfört att prostitutionen totalt sett minskat? Har de utsatta fått det bättre? Känner de sig skyddade av samhället? Hur många kvinnor som kommer hit genom trafficking, vandrar in på polisstationen när arbetspasset är slut och anmäler nattens torskar?

Min slutsats: jag har inga problem med att kriminalisera hela sexhandeln, både säljaren och köparen. Jag har inga problem med att handel med sex görs laglig och att utövarna därmed omfattas av lagarna i yrkeslivet.

Men Sverige måste välja. Inte göra som i EU-frågan och Nato-frågan i decennier. Ja och nej på samma gång. Ängsligt försöka tillfredsställa alla synpunkter.

The post Svenska sexköpslagen är omoralisk first appeared on Opulens.

SEXKÖP. “Bara Myndigheten för stöd till trossamfund finansierar oskuldskulturers växthus med över hundra miljoner kronor om året.” Det skriver Nätverket mot hedersrelaterat våld apropå SVT:s Uppdrag granskning i förra veckan om att imamer i Sverige för pengar viger kvinnor till “njutningsäktenskap”.

Svt:s Uppdrag granskning avslöjade nyligen att vissa imamer viger kvinnor som köps för tillfälliga sexuella tjänster i Sverige. De inblandade ser inte det som prostitution eftersom religiösa auktoriteter, mot betalning, välsignar affären. Det handlar om nikah al-mut´ah, översatt som njutningsäktenskap – ett underligt begrepp.

Tidigare skildrade BBC samma fenomen utbrett i Irak men för att ha lite EU-perspektiv på saken kan det nämnas att denna typ av sexhandel verkar mindre komplicerad i Tyskland där man helt enkelt förbigår imamer, uppger den berömda kvinnliga imamen Syran Ates som grundade Tysklands första jämställdhetsmoské. Hon, en rättighetskämpe försedd med polisskydd dygnet runt, intervjuade prostituerade kvinnor på en bordell i Berlin vid namn ”Artemis” (namnet på jakt- och kyskhetsgudinnan i den grekiska mytologin – strängeligen oskuld) där sexarbetarna uppger att troende muslimska kunder kräver att innan affären materialiseras skall både köparen och säljaren rabbla upp en religiös fras som förklarar dem gifta. Skilsmässan inträder automatiskt efter cirka trettio minuter och en kostnad på sextio euro, berättar Ates i den norsk-turkiska filmaren Nefise Özkal Lorentzens dokumentär Sex, Revolution and Islam (2021).

I ett EU-sammanhang är det intressant att de tyska skattebetalarna vinner på dessa affärer eftersom bordellverksamheten är laglig och skattepliktig medan det i Sverige är skattebetalarna som i praktiken bidrar till skådespelet då de inblandade imamerna uppbär statsbidrag.

Naturligtvis är detta pinsamt för migration- och integrationsminister Anders Ygeman som också uttalar sig i programmet. Det är ”religiöst hyckleri” säger han och samfunden som ägnar sig åt antidemokratiskt verksamhet skall förlora bidrag, försäkrar ministern. Och tillägger ”jag är upprörd”. Starka ord i integrationspolitikens skakiga labyrint. Dock, tittar man på ministerns kroppsspråk då syns det inte ett spår av ”upprördhet”. Snarare ser han uttråkad ut. Det är inte förvånande. I tjugo år måste han ha hört massor av liknade och allvarligare ”avslöjanden” kring en rad likartade företeelser insvepta i religiösa dimridåer.

Men när en demokrati finansierar samma fenomen bara för att det gäller vissa minoriteter blir det svårare att greppa.

Sedan 1999 då professor Susan Moller Okin skapade stormiga internationella debatter i följd av sin essä ”Is Multiculturalism Bad for Women?” vet alla med intresse för mångfaldsfrågor att mångkulturalismen som den praktiseras i västvärlden legitimerar diskriminering mot barn och kvinnor bland stora minoritetsgrupper. Att individens mänskliga rättigheter åsidosätts i diverse gudars namn är lätt att förstå när det handlar om diktaturer och teokratier. Men när en demokrati finansierar samma fenomen bara för att det gäller vissa minoriteter blir det svårare att greppa. ”Väst säljer ut sina egna värderingar” och böjer knän för kulturellt och religiöst förankrad diskriminering påpekade bland annat den troende liberala muslimska professorn Bassam Tibi. Också tidigare statschefer som David Cameron och Angela Merkel tillstod ”misslyckandet” offentligt.

I en svensk kontext var det först tidigare integrationsministern Mona Sahlin som vågade uttala att hederskulturer ”inte är accepterade i Sverige” (2001-12-17, SvD) och detta har upprepats under två decennier av många ansvariga statsråd. Senast lovade statsminister Magdalena Andersson att vända på alla stenar för att få bort hedersförtrycket.

Men trots ändlösa avslöjanden – som SVT:s Det svenska sveket 2007, Slaget om muslimerna 2009, Imamernas råd 2012 och nyligen Sexköp och skilsmässa i Allahs namn – och dessutom hyllmeter av böcker, vittnesmål, artiklar och forskningsrapporter om diskriminering samt våld i namn av kulturer och religioner, så fortsätter bidragen att flyta till hedersnormers producenter. Bara Myndigheten för stöd till trossamfund finansierar oskuldskulturers växthus med över hundra miljoner kronor om året. Samtidigt finns det flera riksdagsmotioner om att de skall läggas ned och självaste Anders Ygeman sa 2018 att ”SST, Myndigheten för stöd till trossamfund, ska läggas ner eftersom de inte klarat av att neka stöd till olämpliga trossamfund”.

Makthavarna fortsätter att reagera på religiöst hyckleri och hederskulturers olika extrema yttringar (från oskuldstvång till hedersmord och jihadism) med starka ord som ”oacceptabel”, ”chockerande” och ”upprörande” men efter tjugo år känns dessa ord som utslitna fraser. Det är mer än tjugo år sedan man först började försöka äta kakan och ha den kvar; å ena sidan bekämpas extrema yttringar av kulturellt och religiöst förankrad diskriminering och å anda sidan sponsras stora grupper av hedersetikens producenter.

Men vi som ibland påpekar politikens kontraproduktiva effekter och lägger fram åtgärdsförslag, som Fadime Sahindal redan år 2001 menade ”är självklarheter”, då nekas vi organisationsbidrag av Jämställdhetsmyndigheten med motivering att vi inte är ”en klart urskiljbar etnisk grupp”. Det låter kanske absurt, dock inte mer än själva integration- och jämställdhetspolitiken.

Uppdrag gransknings djupdykningar i den mångkulturella verkligheten är viktiga dock återstår kanske det tyngsta uppdraget. Att undersöka hur det kommer sig att ett statsråd som köper en Toblerone med fel kreditkort ställs till svars under stort rabalder medan statsråd efter statsråd ansvariga för ”den misslyckade integrationspolitiken” (som det heter sedan minister Leifs Blomberg ”Blommans” tid 1996) aldrig ens ställs inför misstroendevotum.

Någon ”misslyckad integrationspolitik” – i en kontext av mänskliga rättigheter – existerar inte ens. Det som finns är en ”lyckad” segregationspolitik med tragiska konsekvenser för alla parter.

Styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld

Seyran Duran, ordf. Kurdistans kvinnoförbund
Maria Rashidi, ordf. Kvinnors Rätt
Samiran Ishak, socialpedagog
Ida Lind, tandsköterska
Cecilia Palmgren, beteendevetare
Nicklas Kelemen, etnolog/fältarbetare

The post Religiöst men också politiskt hyckleri  first appeared on Opulens.

SEXUELLA REVOLUTIONEN. Om jag som tonåring inte förstod själv var jag hade mina egna lemmar och mina egna gränsdragningar, med vilken rätt kan jag då döma och fördöma någon annan för att hen vill testa att öppna en yttersta gräns? undrar Lis Lovén.

Vad är frihet egentligen? Vilken grund och vilken bakgrund finns det för att förstå fred, frihet och demokratiska strukturer? Ja, jag förstår att sexköp klassas som något brottsligt. Men innan vi dömer tror jag vi måste ha hela bilden klar för oss. Eller rättare sagt: hela sammanhanget när det kommer till vad vi som människor har rätt att göra eller inte göra, det är nog ganska komplicerat.

Låt oss börja med den sexuella revolutionen. Personligen är jag inte glad över mina tonår då jag ville pröva hasch och då jag hade one-night-stands. Det är många år sen. Men jag vet inte riktigt vem jag ska skylla på? Var det i frihetens namn jag prövade att testa mina egna gränser? På sätt och vis ja. Och på ett annat sätt tror jag att det i ett så kallat fritt och demokratiskt system egentligen är svårt att känna skiljelinjen mellan det subjektiva valet och det objektiva faktum att något utanför mig är samhälle, kultur och historiska strukturer. Ville jag bli fri? Eller lovar demokratin i sig oss att vi är fria att bryta normer just för att det finns något kittlande i att pröva det mest yttersta, det mest gränsupplösande. Om jag som tonåring inte förstod själv var jag hade mina egna lemmar och mina egna gränsdragningar, med vilken rätt kan jag då döma och fördöma någon annan för att hen vill testa att öppna en yttersta gräns?

Ja, jag har svårt att försonas med mina egna snedsteg. Ja, jag har svårt att förlåta mig själv. Men den enda och säkraste vägen för mig att gå är att erkänna det större sammanhanget, vilket är en kontext som vilar på historiska, kulturella och sociala strukturer. Vi är alla, nåja de flesta av oss, utsatta för de historiska rörelser som vill testa vilka vi som individer rent subjektivt är i förhållande till det kulturella och till det samhälleliga. Vilken kan egentligen svära sig fri från omoral? Vem vet med sig att hen aldrig testat att bryta en norm, kanske ytterst för att se vari gränsen, regeln och normen bestod. Och poängen är – kvinnor och feminism!

Vilka är i frihetens namn våra syndabockar?

Vi kvinnor har förstås varit utanför de politiska beslutsprocedurerna i årtusenden. De tidiga suffragetterna tror jag inte tänkte sig att kvinnans frihet skulle föra med sig en gränsupplösning där könet i sig kom i kläm. Vems fel är det? Vilka är i frihetens namn våra syndabockar?

Att det just nu växer fram konservativa krafter tror jag beror på att den sexuella frigörelsen har utgjort ett hot mot vårt förnuft och medvetande. Själva grejen med att gå från famn till famn verkar oftast vara mer lag än undantag. Kan vi svära oss fria från denna prövning?

Med frihet följer ett ansvar. Men ansvar innebär ett visst mått av disciplin, regler och normer. Det schizofrena med kopplingen mellan frihet och ansvar är just ett dilemma och en paradox. Och det är inte alltid som vi förnuftsmässigt kan lösa våra paradoxer. Tänk bara när vi är barn och ungdomar. Vem har inte hört det där malande tjatet: ”Jamen, alla andra får ju!” ?

Och jag tror att män har svårare att förstå paradoxen mellan frihet och ansvar, just för att den sociala begåvningen är utsatt för prövning. Det är som om män ännu inte lärt sig förstå den frihet kvinnor numera har börjat begära. Eller begära förresten? Inte ens vi kvinnor förstår riktigt vad det plötsligt innebär att vi kan behöva ett mått av inflytande på den samhälleliga arenan. Det är en paradox för båda könen, eller varför inte en paradox för alla tre kön? För det är väl så det tycks vara idag? Och med normupplösning vet vi inte riktigt längre våra egna gränser. ”Jamen, alla andra får ju, varför får då inte jag?”

Och det här med sexköp. Jag förstår verkligen att det är en belastning för en kvinna som är tvingad att prostituera sig. Jag förstår ju att det följer ett lidande i dess spår. Men även könet bör få sättas in i större strukturer för att man ska se hela sammanhanget. Jag läste en gång Suzanne Brøgger som visst skrev något om Eros anarkistiska kraft, något i stil med: Den lille Eros visste inte hur man satte stopp vid talet två, och alltså var tvåsamheten svår att förstå för den lille guden.

Så tänker jag mig det hela. Sexualiteten är en svår anarkistisk kraft, som ja – för min del har den varit svår att styra. Men jag har levt i ett samhälle som öppnade upp för kvinnor att experimentera med sitt liv och sin lust. Är det för mycket begärt att fråga sig om män förstår djupet av kvinnans behov och längtan, när det samtidigt tycks vara så lätt för kvinnor idag att fördöma det manliga?

Eller har jag helt fel? Och om jag ändå är ute och cyklar och tillåter mig vissa felslut så kanske det ändå är värt att pröva sina tankars vingar för att försöka få rätsida på vad den sexuella så kallade friheten har fört med sig. Och vem inledde egentligen den sexuella revolutionen? Grejen är, tror jag, att det hela var frågan om kulturella och historiska strukturer som förde med sig en tidsanda som det subjektiva egot har svårt att få grepp om. Därifrån tror jag att vi kan försöka förstå var vi befinner oss. I namn av frihet?

The post Vad är ett sexköp egentligen? first appeared on Opulens.

FIKTION. När etnologen Eva Adamsson forskade om den ensamma människan kom hon över ett handskrivet och därtill diariefört brev som är författat av Håkan Andersson från Finspång. Brevet ifråga författades den 11 september 2006 och var adresserat till Sveriges dåvarande socialminister Justina Kvarn. Håkan erhöll aldrig något svar från ministern. År 2018 tog han livet av sig. Melker Garay tar sig an brevet ifråga.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Till socialminister Justina Kvarn

Mitt namn är Håkan Andersson och jag är till yrket jurist. Ni får inte emellertid inbilla Er att jag är en sådan man som håller försvarstal eller offentligt anklagar presumtiva brottslingar.

Oh nej! Min plats är bakom kulisserna. Ingen ser mig i min yrkesutövning. Och det är nog lika bra. Låt mig gå rakt på sak. Jag är en ful människa. Mitt ansikte är allt annat än vackert. Och jag är inte bara ful utan även anskrämlig. Som om det inte vore nog så lider jag av svår höftartros – jag haltar fram var jag än går. Ja, jag vill berätta för Er om min verklighet. Den verklighet som jag lever med dagligen. Den verklighet som förmodligen skiljer sig i många avseenden från den Ni lever i. Socialministern ska veta att jag är en olycklig människa; mycket som är självklart för vanliga människor är inte självklart för mig. I livet får alla sin beskärda del av fröjd och smärta. Jag önskar att jag också hade fått det.

Kanhända nu att Ni vill kasta detta brev i papperskorgen. I så fall står det Er fritt att göra det. Men om Ni väljer att läsa vidare så skulle jag vara tacksam. Jag vänder mig till Er för att Ni ska få inblick i hur livet kan te sig för en som inte har det lätt. För om jag förstår saken rätt så är Er uppgift att främja människors psykiska hälsa, och av den anledningen borde detta brev rimligtvis kunna vara intressant för Er.

Under många år har jag försökt att träffa en kvinna. Dock utan framgång. Mitt yttre har – för att säga som det är – skrämt iväg dem. Och jag förstår dem mycket väl för inte är jag vacker att se på. Om jag hade haft råd så skulle jag ha låtit operera bort hela mitt sorgligt skeva ansikte och ersatt det med ett fagert. Mina tänder skulle jag även ha bytt. Mycket skulle jag vilja byta ut.

Men nu är jag den jag är. Ful och åter ful och därjämte lytt. Men jag vill att Ni ska förstå en sak. Jag har lika stort behov av fysisk kontakt som vilken människa som helt. Emellertid är det ingen som vill vara med mig. Ingen. Tro nu inte att jag vill att Ni ska känna medlidande med mig. Ni förstår, jag är en människa som inte klagar. Tvärtom är jag en som gör något åt det som får mig att känna smärta. Bara för att man är ful som stryk betyder det inte att man saknar värdighet.

Jag har sökt kvinnor på barer och restauranger. Och på nätet för den delen. Men ingenstans har jag haft någon framgång. Jag är som sagt anskrämlig. Så jag har på sistone – och detta tar mig emot att bekänna – övervägt att söka mig till prostituerade. Och jag har faktiskt funnit en kvinna som mot betalning kan tänka sig att besöka mig en gång i veckan och ge mig det jag så mycket längtar efter, nämligen få känna en kvinnas kroppsvärme.

Ni ryggar möjligen tillbaka nu men jag vill då inflika att jag är en laglydig medborgare. Möjligen alltför laglydig. Aldrig har jag begått något brott. Aldrig. Det är just denna laglydighet som hindrat mig från att tacka ja till hennes tjänster. Kanhända menar Ni att min eventuella relation med kvinnan i fråga är min privatsak. Men är det verkligen enbart min privatsak, socialminister Justina Kvarn? I Sverige har man förbjudit köp av sexuella tjänster, sedan spelar det ingen roll hur ensam, ful och lytt man än är.

Jag vill att Ni ska veta att den kvinna som jag talar om är snäll mot mig. Hon brukar komma fram till mig och klappa mig på kinden när jag sitter allena och berusad i baren. Det är väl fint. Eller hur? Hur som helst vill jag att Ni ska veta att jag inte tänker köpa några sexuella tjänster så länge det är förbjudet i vårt land. Det gör jag bara inte. Beklämmande vore det om Ni tror något sådant om mig.

Det händer emellertid att jag emellanåt frågar mig varför länder som Tyskland tillåter prostitution. Där finns statligt kontrollerade bordeller för män och jag antar även för kvinnor. Men utifrån ett svenskt perspektiv är allt svart eller vitt. Antingen eller. En medelväg finns inte. Jag undrar som sagt, hur kan det komma sig att ett så aktat land som Tyskland tillåter det men inte Sverige? Naturligtvis finns det baksidor med prostitution men det är väl därför som den tyska staten hårt reglerar prostitutionen. Där har man valt att ge prostituerade rätt till sådant som socialförsäkring och pension. Och tillika rätt att få bestämma över sin egen kropp. Vi talar om vuxna individer som frivilligt erbjuder sexuella tjänster. Enbart dessa.

Så kan Ni minister Kvarn vänligen svara på varför Tyskland tillåter det men inte Sverige? Inte kan det väl ha att göra med att vi svenskar har en högre moral? Att vi så att säga är mer etiskt sinnade.

Och inte kan det väl vara så att vi anser oss präktigare än tyskarna? Vi är väl minst lika kåta – ursäkta mitt språkbruk – som de. Jo, så måste det nog vara. Jag hoppas emellertid att ni inte tar mig för en sådan där person som far till Tyskland för att besöka bordeller. Nej, sådant gör inte jag. Om svensk lag fastslår att det är olagligt att köpa sex av en prostituerad så är det ju förbjudet oavsett var man befinner sig i världen; annars vore det ju hyckleri.

För mig är det viktigt att följa svensk lag. Sedan spelar det ingen roll hur mycket jag gråter eller hur många gånger en godhjärtad människa smeker mig ömt på kinden.

Vänliga hälsningar

Håkan Andersson

Finspång, 11 september 2006

The post Kåtheten och den svenska präktigheten first appeared on Opulens.

KVARLEVA. Det kanske är svårt att idag tänka sig att det verkligen rådde könsapartheid i Sverige för ett århundrade sedan. Men det är värt att komma ihåg att människosynen som motiverade den behandlingen av kvinnor alltså lever kvar i en del vrår i dagens samhälle, skriver Nathan Hamelberg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Medan debatten om vem som egentligen daltar med IS-terrorister dånade som värst kunde den lyhörde följa en annan historia där sådant som gränser, medborgarskap och sexslaveri är centrala inslag. Den 20 februari publicerade Dagens Nyheter en granskning av hur svensk gränspolis jagar prostituerade från utomeuropeiska länder. Istället för att fokusera på sexköparna — som begår en i Sverige kriminaliserad handling — så koncentrerar sig gränspolisen på att ”få bort varan”. Utöver att precis som torskarna och människohandlarna se traffickingoffer som varor så delar de människo- och kvinnosyn med religiösa moralpoliser som menar att det är kvinnor som förleder män i synd, medan männen inte kan hållas ansvariga för sina egna handlingar. Den här synen går stick i stäv med hur andra aktörer från civilsamhälle och stat bekämpar trafficking. Därtill är denna inställning som hämtad från hur prostitutionen ”reglerades” vid tiden före införandet av kvinnlig rösträtt.

I såväl boken Offentliga kvinnor: prostitution i Sverige 1812 – 1918 som antologin Kvinnor på gränsen till medborgarskap beskriver ekonomihistorikern Yvonne Svanström hur polisen med förevändning av att bekämpa syfilisepidemin slog ner på de prostituerade (men inte på sexköparna). På samma sätt som alla som på något vis haft vad polisen sett som ”osvenskt utseende” övervakats av ordningsmakten — inom ramen för den inre gränskontrollen och Reva-projektet — i dagens samhälle övervakade dåtidens polis alla kvinnor som rörde sig i det offentliga utan att ha uppenbara “legitima” ärenden. Det kanske är svårt att idag tänka sig att det verkligen rådde könsapartheid i Sverige för ett århundrade sedan. Men det är värt att komma ihåg att människosynen som motiverade den behandlingen av kvinnor alltså lever kvar i en del vrår i dagens samhälle.

Jag är ingen anhängare av indragna medborgarskap. Men det är svårt att inte fascineras av det faktum att indraget medborgarskap kommer upp som förslag när det gäller människor som vi kan se som de andra (IS-anhängare), som tvingat kvinnor till sexslaveri, och att förslagsgivarna inte tillämpar samma synsätt på de personer som möjliggör sexslaveri i Sverige. Om vi hade börjat laborera med indragna medborgarskap som redskap mot kriminalitet kan man undra om de sexköpare som reser utomlands för att utnyttja barn skulle ha medborgarskapet kvar.

Hur mycket tanken än lockar är indragna medborgarskap en livsfarlig väg att gå. När väl den anden är släppt ur flaskan kommer det inte finnas någon hejd på vad som kan tas upp som skäl för att ta ifrån människor rättigheter.

Men det finns något med gränser som vi behöver tänka på — vad möjliggör de och vad försvårar de? Gränser är inte vår vän i kampen mot sexslaveriet, eller rättare sagt: om vi ger dessa människor som fastnat här på grund av trafficking papper som ger dem rätt att vistas i vårt land, ja då kommer de att kunna ta sig ur sexslaveriet. I Sverige borde detta att ha utsatts för exploatering i traffickingindustri vara ett asylgrundande skäl.  Varför då? Jo, eftersom de kriminella nätverk som exploaterar så klart finns kvar i de länder gränspolisen kastar ut kvinnorna till. Om det är svenskar som exploaterat människor så är det Sverige som ska ge de exploaterade skydd.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post Sveriges moralpoliser first appeared on Opulens.