DEMOKRATI. “Identitetspolitiken är problematisk. Och inte bara det. Enligt min mening är den farligt subversiv i ett samhälle vi vill kalla för ett samhälle, och i en värld av relationer där varje individ måste ha en egen röst”, skriver Carsten Palmer Schale.

Jag är en vit, 69-årig, svensk, heterosexuell man bosatt i glesbygd. Allt detta – och avsevärt mycket mer – utgör pusselbitar i min identitet. Problemet är att min grupp är så pytteliten. Så kan jag själv plädera för min grupps identitet? Det känns kärvt.

Jag är i detta sammanhang – med alla mina delar av mitt jag – närmast en individ utan kollektiv, eller grupp. Men vi 69-åringar som grupp då? Ja, vi är ju trots allt några. Men har alla vi 69-åringar verkligen samma – säg – partipolitiska uppfattningar, samma färg och samma sexuella preferenser? Knappast.

Men tydligen är det annorlunda för alla 30-åringar, invandrare, hbtq-personer, kvinnor och urbant boende. De kan stänga sig själva inne i sin grupp, och de kan hålla mig utanför. Försöker jag tränga mig in gör jag mig skyldig till kulturell appropriering. Försöker någon i sin identitespolitiskt dikterade grupp tränga sig ut, gör denna sig skyldig till någon sorts förräderi.

Det är en hel rad problem, hävdar jag, som uppstår här. Exempelvis problemet med representativitet. Ett annat har att göra med, att varje individ trots allt är unik , åtminstone på något sätt. Och att alla människor åtminstone har något gemensamt. Ett tredje har att göra med det enkla faktum, att vi alla ingår i ett större samhälle. Hur går identitetspolitiken ihop med demokratin? Hur går den ihop med ett i alla fall nödtorftigt behov av ömsesidighet? Nej, identitetspolitiken är problematisk. Och inte bara det. Enligt min mening är den farligt subversiv i ett samhälle vi vill kalla för ett samhälle, och i en värld av relationer där varje individ måste ha en egen röst.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Detta leder bland annat över till intersektionaliteten. Vad går denna ut på?

Intersektionalitet är ett analytiskt perspektiv som vill uppmärksamma hur relationer av överordning och underordning skapas och upprätthålls i samspel mellan olika system av förtryck, dominans, eller diskriminering i skärningspunkterna mellan olika typer av över- och underordningar. Men perspektivet koncentrerar sig inte enbart på samspelet mellan ordningarna, utan även på enskilda exkluderade identiteter, exempelvis ras, kön, klass, etnicitet, sexualitet, ålder, funktionsvariationer och religion.

Som perspektiv att utgå ifrån ser jag detta som mycket intressant. Men i praktiken förefaller mig här ingå flera olika motsägelser och minst sagt diffusa försanthållanden. Exempelvis framstår idén om ”exkluderade identiteter” stå i ett motsatsförhållande till idén om sammanflätade maktordningar. Vidare tenderar individen att försvinna i sin specifika underordning, som till exempel kvinna eller medlem av en underklass. Dessutom förbises ofta att den i samhället nödvändiga kompromissen försvinner, liksom representativiteten (alla kvinnor tillhör inte arbetarklassen).

Ytterligare en komplikation, som dock är utomordentligt intressant, följer direkt ur detta resonemang: hur skall vi fatta förekomsten av identiteter som exempelvis svart överklass och vit underklass, eller heterosexuell kvinna och homosexuell man?

I ljuset av bland annat ett upprop vid Sveriges radio kan man med fog, hävdar jag, därför ställa indiskreta frågor om representativitet, partikularism och generalism och så vidare. Hur förhåller sig förresten ”feminismen” till fenomen som transsexualitet och ”fluid gender”? I synnerhet med tanke på att intersektionalitetsstudierna idag är särskilt vanliga verktyg inom genusvetenskap och feministisk teoribildning?

Jag är både förundrad och tveksam. Och jag tror alltså, att en oproblematiserad intersektionalitet, i likhet med en oproblematiserad identitetspolitik, är farlig i vårt gemensamma samhälle och liv.

Men stryk begreppet ras, då!

Men hur var det då, egentligen, med min identitet? Och rasifieringen? För att börja med det sistnämnda: oavsett vad som på sina håll sägs, exempelvis inom FN, har rasifiering inget (eller sällan) något med ras att göra. Det har för övrigt inte ens begreppet ”ras”. Är inte det konstigt? Vad det hela tycks handla om är snarast stereotypa föreställningar om grupper på fördomsfull grund.

Som ”svarta” ses sålunda både reellt svarta afrikaner och ljushyllta araber. Men stryk begreppet ras, då! Men motarbeta naturligtvis fördomsfulla och diskriminerande stereotyper, som givetvis finns. Håll dock samtidigt i minnet, att varje sådan stereotyp inkluderar gruppen i allmän mening – ej alls alla dess gruppmedlemmar i all sin unicitet. Med detta sagt: visst kan olika underordningar förstärka vararandra, som olika överordningar kan förstärka varandra. Samtidigt kan komplex av underordningar och överordningar istället leda till försvagningar eller relativiseringar av gruppens utsatthet.

Så detta om min egen identitet. Ja, jag är 69 år gammal, och därför i riskzonen för ”ålderism”. Jag är etnisk svensk och inte etnisk ugandier; jag är heterosexuell och ”vit” och inte homosexuell och ”svart”. Likafullt. Även om jag upplevt en form av uthärdlig ålderism (jag får exempelvis inte tycka att unga kvinnor är snygga) har jag sällan några problem av den art som många andra har.

Det viktigaste för mig är emellertid mina individuella egenskaper (på gott och ont) som givetvis är intrasslade i och beroende av såväl mina primärgrupper som mina sekundärgrupper och samhället i stort. För min del har detta inneburit ett mer än fyra decennier långt engagemang mot kvinnoförtryck, arbete med psykiskt och socialt utsatta för stadsmissionens och psykiatrins räkning, aktiviteter i fredsrörelsen och återkommande medverkan i demonstrationer mot etnofobier av olika slag.

Men som sagt. Utan en ihållande problematisering av identitetspolitiken och dess intersektionella flankstöd hyser jag oro för att parallellsamhället kommer att förgrenas och fördjupas.

The post Helgessän: Identitetspolitiken fördjupar parallellsamhället first appeared on Opulens.

SEXISM. 22 före detta medlemmar i public service-bolaget Danmarks Radios flickkör får vardera 25 000 danska kronor, motsvarande 36 000 svenska kronor, i ersättning från DR på grund av kränkande beteende i kören.

Det skriver DR i ett pressmeddelande, enligt danska TV2.

I november förra året presenterade DR en extern juridisk utredning om förhållandena i flickkören, detta efter att anklagelser om sexuella trakasserier kommit i dagen.

Lejonparten av kränkningarna ska ha skett för över 20 år sedan, men fortsatt fram till och med 2010. Kulturen kring kören har beskrivits som “helt oacceptabel även för sin tid” av DR:s generaldirektör Maria Rørbye Rønn.

Advokaterna som skött utredningen om ersättningar har kommit fram till att det i 22 av 64 fall, där kränkande beteende i form av sexuella trakasserier har visats, finns underlag för att betala ut ersättning.

Henrik Bo Nielsen, DR:s chef för Kultur, barn och unga, säger i en kommentar att fallet är ett mycket allvarligt kapitel i DR:s historia.

“Jag har läst tusentals sidor med berättelser om vad kvinnorna har varit med om, och även om kränkningarna skedde för många år sedan är de fortfarande levande för dem”, säger han i pressmeddelandet.

Det är upp till kvinnorna själva om de accepterar ersättningen.

TT Nyhetsbyrån

The post Kränkta sångare i DR:s flickkör får ersättning first appeared on Opulens.

GENUS. Jenny Wickberg funderar över klyftor som blir allt djupare mellan könen och understryker vikten av brobyggande. Därtill får vi några fina boktips.

”Visste du att 72 procent av nyutgiven svensk skönlitteratur 2019 var skriven av kvinnor? Förlagsvärlden är numera en sexistisk bransch.”

The post Barn och Unga: Bästa bron byggs på förståelse first appeared on Opulens.

KVINNOROLLER. Den franska megastjärnan Léa Seydoux är just nu dubbelt aktuell på bio – och njuter av de tvära kasten. Hon har den kvinnliga huvudrollen i den nya Bondfilmen och är ett av de kända namnen i Wes Andersons komedi “The French dispatch”.

Steget mellan multimiljondollaraction i “No time to die” och underfundig Wes Anderson-komedi kan tyckas långt. Och i en Zoom-intervju konstaterar Léa Seydoux att hon alltid anpassar sig till den regissör hon arbetar med.

– Jag har en stark överlevnadsinstinkt. Jag är som ett djur, säger hon och skrattar.

– När jag arbetade med Kechiche och gjorde ”Blå är den varmaste färgen” ville jag bli en Kechiche-skådespelare. När jag arbetade med Wes ville jag bli en Wes-skådespelare. Jag försökte hitta deras takt, deras rytm.

På bara några år har Léa Seydoux blivit den definitivt hetaste av alla unga franska skådespelare. Sitt internationella genombrott fick hon med den kontroversiella Cannes-vinnaren ”Blå är den varmaste färgen”, sedan dess har hon uppmärksammats inte minst för att hon i två Bond-filmer har spelat Bonds kärlek Madeleine.

– En Bond-brud brukade vara ett sexobjekt, men inte minst Daniel Craig bidrog till att ändra på det. Madeleine är stark, på många sätt Bonds jämlike. Hon är inte en Bond-kvinna såsom de var förr, då de bara var där för att tillfredsställa Bonds sexualitet. Madeleine är mycket mer intressant och komplex.

Skrevs för henne

Sin första roll för Wes Anderson gjorde hon i ”The grand Budapest hotel”. Det var en liten roll, den i nu bioaktuella ”The French dispatch” är större, och hon tror att Anderson skrev den direkt för henne. Filmen är en hyllning till journalistiken, den berättas i ett ofta halsbrytande tempo, och i en av sekvenserna är Seydoux med som nakenmodell.

– Allra först är hon helnaken, hon blir objektifierad, hon är någon som ska väcka begär. Men sedan tar hon på sig sin uniform, och kontrasten mellan nakenhet och kläderna ger henne så mycket makt. Det är hennes beslut. Hon är tuff och sårbar samtidigt. Jag älskar den kontrasten.

När hon spelar in en nakenscen vill Léa Seydoux alltid se vad som filmats för att kunna godkänna det i efterhand.

– Så vad som syns på vita duken, det är mitt beslut, säger hon.

“Kan vara oroande”

Wes Anderson är känd för sin speciella, mycket medvetna stil, vilket ger skådespelarna mindre möjligheter att improvisera och känna frihet. Seydoux tycker att detta ibland kan vara bra.

– Om det är begränsningar så kan man hitta frihet i det. Om det bara finns möjlighet att göra en sak, då måste man hålla sig till det som är skrivet. Vissa regissörer vet inte vad de vill, det kan vara oroande, det gör jobbet svårare.

Hon arbetar mest i hemlandet Frankrike och framhåller att ”jag är väldigt fransk men jag känner inte att jag tillhör något land”.

– Jag älskar att arbeta överallt, att jobba på engelska, att filma i USA. Jag tillhör filmen, jag känner mig bekväm med att arbeta med allt och överallt. Filmen är mitt hem.

Gunnar Rehlin/TT

The post Bond-skådespelaren: Jag är som ett djur first appeared on Opulens.

ISOLERING. Angelägen läsning om dysfunktionella män utan levande relationer. Det menar Erik Löfvendahl som läst Stefan Krakowskis bok Incel.

Incel av Stefan Krakowski 
Bazar förlag

Genom att fördomsfritt och med forskarens vetgirighet närma sig det idag så ensidigt belastade ordet Incel (en förkortning av involuntary celibacy, ofrivilligt celibat) tätar psykiatern Stefan Krakowski helt klart en kunskapslucka. I boken Incel kombinerar Krakowski sina erfarenheter som psykiater med egna efterforskningar, inte minst genom kontakter på nätsajter som utgör mötesplatser för incels. Kontaktförsök som inledningsvis inte var oproblematiska eftersom Krakowski inte lärt sig de koder incels använder och omedelbart blev utpekad som journalist – något som för dessa män är lika med ”bedragare”.

Den uppmärksamhet som incels har fått på senare tid har inte minst handlat om de våldsamma attentat som har begåtts. En av attentatsmännen är Elliot Rodgers och inom vissa delar av incel-rörelsen är han närmast en ikon. Innan massmordet på University of California (sex döda och fjorton skadade) skrev han bland annat följande på sociala medier: ”Ni tjejer har aldrig varit attraherade av mig. Jag vet inte varför, men jag kommer straffa er alla för det!”

Stefan Krakowski – som mött en hel del män med incelproblematik i sin egenskap av psykiater och som blivit kontaktad av incels på grund av de föreläsningar han hållit – är noga med att påpeka att ytterst få av dessa män är potentiellt våldsamma. Det som däremot är vanligt är känslor av självförakt och uppgivenhet, samt självmordstankar. En dysfunktionell uppväxt, inte sällan med en frånvarande pappa, liksom att ha varit utsatt för mobbning i skolan är en ofta återkommande bakgrund.

En av Krakowskis ambitioner med boken är att väcka samhället så att man i högre utsträckning uppmärksammar pojkar och unga män som riskerar att hamna i dåligt sällskap på internet och som befinner sig i farozonen för självmord. Han påpekar att det tycks existera flytande gränser mellan vissa radikaliserade incels och högerextremister; gemensamt har de antifeministiska, antisemitiska och även somliga rasistiska föreställningar.

Ökningen av antalet incels hör ihop med kvinnans förändrade ställning i samhället, menar Krakowski. Kvinnans krav på en potentiell partner har i och med hennes egen förbättrade position, som egenförsörjare och alltmer högutbildad, ökat. I den isolerade värld – ofta ensamma framför datorn – där vissa incels befinner sig söker dessa män stöd hos likasinnade och får en ensidig bild av kvinnor.

Bokens många aspekter på tillvaron för ensamma och ofta mycket isolerade människor, som inte har och oftast aldrig har haft en god och levande relation med en partner, gör den till angelägen läsning.

The post Många aspekter av ensamma mäns tillvaro first appeared on Opulens.

SOCIALA MEDIER. I veckans marginalanteckning funderar Robert Myhreld över attityderna i sociala medier och varför vissa anser att man blivit kränkt om man reagerar på sexism, rasism, funkofobi och annat vidrigt.

I grupper och forum finns det inte sällan en jargong där man anses vara kränkt om man reagerar på sexism, rasism, homofobi eller liknande. ”Blev du kränkt nu?” eller ett enkelt ”Triggered!” Ber man dem utveckla på vilket sätt man är kränkt, får ofta man svaret att allt var ett harmlöst skämt och att man helt enkelt är humorlös. ”Slappna av för fan, du är säkert rolig att ha med på fest.” Alltså ingenting annat än en feg reträtt från deras sida maskerad med att det är en själv som är en gravallvarlig samtalsförstörare.

Vad innebär då detta beteende att i stället för att argumentera hemfalla åt dessa löjligheter? Det är inget annat än ett lumpet, tarvligt och fantasilöst sätt att diskvalificera en meningsmotståndare med en tragiskt genomskinlig härskarteknik. Tyvärr är den svår att värja sig emot. Vad som sker är att sakfrågan omvandlas till en känslofråga och när den skiftningen sker är den svår att vrida tillbaka. I stället för att försvara sin åsikt i den ursprungliga frågan går all tid åt till att påvisa att man visst inte är triggered eller kränkt. Försvarsposition som ni ser. Antingen sliter och kämpar man på till att man drabbas av utmattningssyndrom – eller så loggar man ut.

Det är enkelt att fråga sig vad som då är accepterat att bli triggered över. Får man inte reagera på sexism, rasism, funkofobi och annat vidrigt? Vad ska man då få reagera på? Kränkt blir jag personligen sällan emedan något sällan rör mig eller min samhällsposition direkt. Som ni vet finns det tyvärr mycket, mycket, mycket att reagera på och försöka nedkämpa. Vilket ju ofta går så där. I slutet vill man inte annat än att skrivvråla fram ett: “Hehoha, dra åt helvete era rasistiska, sexistiska och homofobiska klappträn!”

The post Myhrelds marginalanteckningar: “Blev du kränkt nu?” first appeared on Opulens.

RAPE & REVENGE. Kanske skulle man kunna kalla denna nya våg av våldsfilm för rättvisemärkt? För visst känns det bättre att avnjuta filmer som står på offrets sida. I alla fall när det kommer till världens snaskigaste genre, Rape & Revenge, skriver Magnus Blomdahl.

Vad händer när ”den manliga blicken” ersätts av ”den kvinnliga blicken”, speciellt om det sker inom en genre som tidigare mest förknippats med sexism, misogyni och manschauvinism? Den ökända Rape & Revenge-genren.

Under senare år har denna anomali fått ett uppsving. Filmer med övergrepp och hämnd i fokus har i Metoo:s kölvatten pressat gränserna för hur mycket obehag som ryms inom ramen för en långfilms speltid. Ungefär som tidigare alltså. Eller? Inte riktigt. Filmerna inom denna nya våg är alla regisserade av kvinnor. Inte unikt, men ändå ett faktum värt att beakta. Det är ju nämligen så att denna solkiga genre nästan alltid tidigare bestämts av män.

Till exempel Meir Zarchis I Spit on Your Grave, Wes Cravens Last House on the Left och Abel Ferraras Ms. 45. Samt en mängd andra filmer som alla består av två delar. Ett sexuellt övergrepp (oftast en våldtäkt), följt av grym hämnd. Genom det tidigare väcker man upp en ilska/frustration hos de som bevittnar övergreppet. Den efterföljande hämnden framkallar en förlösande känsla. Ju värre övergrepp desto starkare eufori när väl hämnden utförts. En sunkig, men effektiv genre som blottlägger, och spelar på, människans mest primala känslor.

Hämnden legitimerar våldtäkten, om man vill vara krass. Eller tvärtom. Övergreppet blir till tusen meter bröstsim och hämnden en kall öl efteråt. Man nollställer sig, känner sig mänsklig och moraliskt tveklös. Kompassnålen pekar definitivt åt rätt håll … skönt tänker vi.

Så här har det alltså sett ut ända sedan genrens guldålder på 70-talet. Har den nya vågen inneburit någon förändring?

Den kvinnliga blicken följer mot slutet en naken man som möter sitt öde på ett inte oväntat, men uppfriskande sätt.

Coralie Fargeats debutfilm Revenge är en intressant lek med den manliga blicken. Ett extremt underhållande exempel på hur det kan se ut när denna blick byter kön. Fargeat vänder nämligen på det hela när ”offret” ger igen, och ”män” blir till ”kvinnor” och ”kvinnor” till ”män”, eller i alla fall som vi är vana vid att se kön på film. De våldsamma männen filmas nakna och hjälplösa, utlämnade till en högre makt med laddat gevär.

Även om det börjar sedvanligt.

Som för att göra en poäng av genrens problem/styrkor. Allt är överdrivet, kitschigt, filmat som en gammal Festis-reklam. Männen är överdrivet manliga och kvinnorna, eller kvinnan, är överdrivet kvinnlig: en bimbo, med Lolita-glasögon och klubba, som männen ramar in med sina blickar och kroppar. Allt är endimensionellt, okomplicerat. Men sedan händer något.

Efter att huvudrollsinnehavaren Jen (Matilda Lutz) blivit våldtagen, puttad utför ett berg och spetsad på en påle, väcks något inom henne. Hennes rätta jag kanske. Hon blir större och männen mindre. De krymper, jagas och dödas. Det är inte särskilt realistiskt, men snyggt, underhållande och hiskeligt våldsamt. Den kvinnliga blicken följer mot slutet en naken man som möter sitt öde på ett inte oväntat, men uppfriskande sätt.

Liksom Emerald Fennells debutfilm Promising Young Woman. Här är alla män svin, speciellt de ”snälla” männen. Men de är inte bara svin, utan även viljelösa, banala, endimensionella, ryggradslösa, sexfixerade och misogyna. Visserligen skildrat med glimten i ögat — Fennell har tidigare varit showrunner för Killing Eve säsong två — men ändå. Från förtexter till eftertexter matas vi tittare med det ena övergreppet efter det andra. Samtidigt objektifieras männen. De är patetiska när hämnden väl kommer, även om den portioneras ut under filmens gång. Alltså får man som betraktare närmast samma känsla som när Anticimex gjort sitt jobb och rensat bort ohyran. Promising Young Woman är en underhållande, gränsöverskridande feel-bad film. Den handlar mer om utsatthet och sexism som samhällsproblem, farsot, än regelrätt Rape & Revenge. Här fungerar våldtäkten som metafor för mäns universella förtryck av kvinnor.

Närmare genrens oskrivna regelverk ligger kanske Madeleine Sims-Fewer och Dusty Mancinellis Violation, även om vissa paragrafer skrivits om en aning.

Efter att ha blivit våldtagen av sin svåger bestämmer sig Miriam för att hämnas. Hon mördar sin förövare, tappar honom på blod, styckar honom, kokar kroppsdelarna, pulveriserar skelettet och fyller burk efter burk med det vita pulvret. Hon har inte bara tagit hans liv utan även hans hela existens, identitet. Han finns inte längre. Han är raderad från jordens yta. Borta.

Violation ger sig den på att komplicera det ursprungligt banala i sub-genren. Här är våldtäkten inte våldsam. Vidare så begår Miriam själv ett övergrepp då hon inte tar ett nej från sin pojkvän då det kommer till sex. Det är ingen simpel film. Den motsäger sig hämnden som euforisk prolog och gör den istället till ett utdraget och smärtsamt lidande på lidandet. En slags anti-hämnd. Det kanske mest intressanta med Violation är dess generösa strösslande med manlig nakenhet i obekväma situationer. Här exploateras den manliga kroppen betydligt mer än den kvinnliga. I en av filmens mörkaste stunder lyckas man till och med få med en erigerad penis.

En stor skillnad mellan manlig och kvinnlig Rape & Revenge ligger i hur nära offret, eller överlevaren, filmen bryr sig om att föra tittaren. Vi bryr oss om huvudpersonen i Jennifer Kants The Nightingale. Mellan övergrepp och hämnd ryms ett liv. Det här drabbar tittarens balanssinne. Hen blir plötsligt medveten om det potentiella djup Rape & Revenge-genren rymmer. Precis som i Jen/Sylvia Soskas American Mary, Natalia Leites M.F.A. eller Michaela Coels serie I May Destroy You. Historier som rymmer mer än bara faktorer.

Kanske skulle man kunna kalla denna nya våg av våldsfilm för rättvisemärkt? För visst känns det bättre att avnjuta filmer som står på offrets sida. I alla fall när det kommer till världens snaskigaste genre, Rape & Revenge.

The post Kvinnlig blick i ny våg av våldsfilm first appeared on Opulens.

UTAN RÖK. “Att på de grunderna så lättvindigt avfärda ett vittnesmål om rasism, sexism och klassförtryck, skvallrar mer om de privilegier Lena Mellin själv åtnjuter som en av Sveriges mäktigaste mediepersoner”, skriver Daniel S Ogalde.

”Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte stöttar varandra” är ett citat som emellanåt återfinns i den feministiska retoriken. Ett citat som brukar tillskrivas den förre detta amerikanska utrikesministern Madeleine Albright under ett av Hillary Clintons alla valmöten. Även om syftet då var att sätta en kvinna på USA:s presidentpost har de bevingade orden fått en mångbottnad betydelse genom åren. Att belysa den solidaritet som är så välbehövlig inte bara mellan olika rättighetskamper utan också mellan de individer som genomgått liknande svårigheter. Även att olika sorters förtryck kan drabba alla på flera sätt, inte minst kvinnor.

Det är också därför Lena Mellins analys i Aftonbladet av den uppseendeväckande intervjun med Meghan Markle och prins Harry, ter sig så märkligt banal. Hon skriver ”Paret Harry och Meghan är visserligen redan ett varumärke. Men inget är för evigt och var det kanske för att skapa nytt intresse för dem som intervjun genomfördes?”. Som både journalist och kommunikationsstrateg kan jag visserligen dela hennes skepsis till en så vältajmad utsaga inte minst i relation till den emellanåt hätska mångfaldsdebatt som just nu förs. Men att på de grunderna så lättvindigt avfärda ett vittnesmål om rasism, sexism och klassförtryck, skvallrar mer om de privilegier Lena Mellin själv åtnjuter som en av Sveriges mäktigaste mediepersoner i en mångt och mycket homogen bransch. Bekväma bubblor som tenderar att förblinda även den bäste av oss när det mest relevanta torde vara att se sig själv i spegeln.

Inte minst är detta ett av de återkommande ”argumenten” man så ofta ställs inför när man vågar påpeka ett problem. Att kölhalas av tabloider, höra rasistiska kommentarer om sitt ofödda barn och tampas med mental ohälsa är något som man ska tåla som miljonärskändis, jag menar ,”tänk på barnen i Afrika”. Att jämföra lidanden är inte bara att sätta offer mot offer utan också en tankevurpa som effektivt sätter stopp för någon som helst utveckling. ”Utan att förringa anklagelser om rasism eller negligera självmordstankar skulle jag ändå vilja hävda att det finns miljarder människor som har anledning att se mörkare på livet än Harry och Meghan hade i det brittiska hovet under sina 1,5 år som gifta och fullvärdiga medlemmar i det”, skriver Lena Mellin på bästa spaltplats. Själv kan jag inte annat än undra vad som hänt om den svenska kvinnorörelsen gett vika för argument som dessa.

Och detta är nog det närmsta Mellin och många andra kommer till en mer insiktsfull för att inte säga intersektionell analys av ett djupt rotat problem. Intersektionalitet är ett analytiskt perspektiv som belyser hur relationer av överordning och underordning skapas och upprätthålls i samspel mellan etnicitet, kön, klass, ålder och en rad andra faktorer. I sin bästa tillämpning kan det bli ett verktyg som tydliggör den där dolda diskrimineringen medan det i sin värsta blir ett sätt att relativisera just den samma. För att exemplifiera med något som för Mellin borde vara viktigt, så är det vissa som inte känner till att den allmänna rösträtten, det vill säga allas rätt att rösta, inte var ett juridiskt faktum förrän 1989 då det slutade vara möjligt att omyndigförklara medborgare. För medan vi firar 1921 som året då Sverige uppnådde kvinnlig och därmed allmän rösträtt, saknade många den rättigheten om de försatts i konkurs eller blivit omhändertagna av fattigvården. Med andra ord en fortsatt diskriminering av bland annat kvinnor utifrån klass och funktionsvariation. Så hur hänger det här ihop med en en rik hertiginna?

Jo, fallet med Meghan och Harry handlar inte om att smeka överprivilegierade människors egon, det handlar om att se röken. Att det finns rasistisk, sexistisk och klassförtryckande röta inom de flesta institutioner, i synnerhet så ålderdomliga som kungahusen, är kanske ingen nyhet men när till och med kända och rika individer drabbas är det svårt att blunda för röken. Och utan rök ingen eld. Vad händer då med de som inte har dessa privilegier, dessa miljoner eller dessa titlar att gömma sig bakom? De som aldrig får komma till tals framför TV-kamerorna. De som befinner sig mitt bland flammorna. Med tanke på Mellins oro för dessa miljarder vill jag påstå att det är något som åligger henne att inte bara ta reda på.

The post Det speciella helvetet first appeared on Opulens.

TYSTNADSKULTUR. “Mycket av det som borde komma ut till medborgarna och makthavarna, som alltså fattar beslut om finansiering av polisen på skeva grunder, gör det helt enkelt aldrig”, skriver Lisa Bjurwald.

Februaris Kalla Fakta-avsnitt om Polismyndighetens maffiametoder mot visselblåsare, granskningarna av Polisens allehanda övertramp i sociala medier och nu min och Kerstin Dejemyrs reportagebok Gärningsmannen är polis, om sextrakasserier och tystnadskultur på samma myndighet, har satt polisen i hetluften. Av den aktuella debatten att döma kan man förledas att tro att såväl mediernas polisbevakning som responsen från polisledningen är tillräcklig. Tyvärr är det motsatta sant.

The post Insynen i polisen måste öka first appeared on Opulens.

BLM. “I ett samhälle baserat på privilegier kan en kvinnas offerkapital försätta mig som rasifierad i livsfara men även tysta mig”, skriver Daniel S Ogalde.

En ensam kvinna ute i en park, en storväxt man närmar sig. Hon är rädd. Ska han råna henne? Ska han våldta henne? Ska han mörda henne? Så skulle historien ha kunnat sluta. För när Amy Cooper, en vit kvinna, ringer polisen om en ”hotfull afroamerikansk man” är hon väl medveten om vad det innebär. De som någorlunda följt debatten kring rasism vet att detta i en sådan kontext är en potentiell dödsdom. Detta är även den oskyldiga Chris Cooper, den svarta man som bad Amy Cooper koppla sin hund, medveten om och kanske är det just därför han väljer att spela in allt på sin mobil. Bara för att vara på den säkra sidan.

I över ett decennium har ”Karen” varit ett skämtsamt meme på nätet. Den vita flerbarnsmamman som med sin ikoniska frisyr och ett pekfinger i luften ber om att få tala med din chef är en karikatyr över den privilegierade medelklasskvinnan. Hon som vet det mesta och det bästa och ska bli lyssnad på. Hon som kan få dig tystad, sparkad och arresterad eller i värsta fall dödad. Som förkroppsligandet av den perfekta skärningspunkten mellan kön, klass och etnicitet torde ”Karen” vara identitetspolitikens, tillika feministernas värsta mardröm. För det finns en seglivad uppfattning om att de som upplevt förtryck inte kan eller skulle utöva den. Längre från sanningen kan man inte komma. Där en kvinna som Amy Cooper kan svinga sitt uppenbara offerskap som ett baseballträ genom att ringa polisen om en oskyldig svart man som Christian Cooper, och samtidigt åtnjuta ett vitt privilegium. Ett supervapen som fortsätter att ta livet av rasifierade män.

En av de vanligaste anledningarna till att någon lynchades var anklagelser om sexuellt våld mot vita kvinnor.

I USA lynchades runt 3 500 afrikanamerikaner mellan 1882 och 1962 enligt Tuskegee Institute. Majoriteten av offren för dessa lynchningar, där ibland upp till tusen personer förde bort, misshandlade och avrättade personer, var svarta män. Även andra rasifierade såsom latinamerikaner var överrepresenterade i statistiken samtidigt som mörkertalet misstänks än större. En av de vanligaste anledningarna till att någon lynchades var anklagelser om sexuellt våld mot vita kvinnor.

Den 21 maj 1920, i efterkrigstidens Sverige, mottog regeringen en protestskrivelse från svenska kvinnoorganisationer med drygt 50 000 namn med kravet att germanska och ariska kvinnor skulle fredas från de icke-vita soldaterna som intagit Tyskland efter första världskriget. Särskilt de svarta soldaterna från de franska kolonierna betraktades som ett sexuellt rashot mot de vita tyska kvinnornas heder och i förlängningen mot den vita rasen. Enligt ett flertal attitydundersökningar motsatte sig en stor del av svenska kvinnor invandring och så kallad rasblandning fram till 70- och 80-talen.

I mars 2018 publicerade Ordfront en artikel med rubriken ”Unga asylsökande vittnar om sexuella övergrepp” där bland andra Hassan berättade om hur han som 17-åring bjöds på alkohol för att därefter utnyttjas sexuellt av en äldre vit kvinna. När detta väl uppdagades lades skulden på honom för att ha konsumerat alkohol som minderårig. ”De är inte som vi, de har en annan kultur än oss, de ser inte på kvinnor på samma vis som vi”, säger den svenska kvinna som var ansvarig chef på flyktingboendet. Ponera nu att Hassan varit svenska Sara och förövaren svarte Amir.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

För likt fallet med Amy Cooper uppstår problemen när motsättningar smyger sig in i dessa skärningspunkter. När Amy blir ombedd av en svart man att koppla hunden eller när Hassan som ensamkommande pojke utnyttjas sexuellt av en svensk vit kvinna. I ett samhälle baserat på privilegier kan en kvinnas offerkapital försätta mig som rasifierad i livsfara men även tysta mig. När så rätten till mina egna tankar, egna åsikter och egna handlingar villkoras har vi redan börjat glida nerför den sluttande backe som slutar i begränsade möjligheter, begränsade rättigheter och begränsad frihet. Det som i USA resulterat i 2 346 rasifierade människors död i samband med polisingripanden, sedan 2015.

På något sätt föredrar jag den uppenbara rasismen. Den som i form av ett gäng skinnskallar på Stockholms centralstation spottade på mig som nioåring. Den som med orden ”jävla svartskalle!” gasade upp bredvid mig för att kasta en ölburk. Den som fick polisen att stoppa mig från att gå till jobbet tills min svenska vita chef kom och hämtade mig. Allt medan blonda, ja till och med brunhåriga, tycktes passera obehindrat. Det är åtminstone ett hat jag kan se, ett jag känner igen och inte minst ett jag kan bekämpa med eller utan mobil.

The post Den dolda rasismen är en vit kvinna first appeared on Opulens.

SEXUELLT VÅLD. Roxane Gay kom ifjol ut med Hunger- historien om (min) kropp. En bok om den gruppvåldtäkt Gay var med om som knapp tonåring och hur hon började bygga ett ointagligt fort av sin kropp efter det för att ingen någonsin skulle närma sig henne igen. Gay är nu tillbaka med antologin Inte så farligt- 30 berättelser om våldtäkt och övergrepp.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Inte så farligt — 30 berättelser om våldtäkt och övergrepp av Roxane Gay (red)
Översättning: Manne Svensson
Albert Bonniers förlag

”Oavsett vad som händer våra kroppar under en livstid… så är de fortfarande våra.”
Maggie Nelson

Genetiskt är jag kodad som kvinna. Min kropp har två x-kromosomer, äggstockar, livmoder och bröst. Jag lever som och definierar mig som kvinna. Equals: Det har aldrig varit en fråga om, utan när, jag skulle råka ut för sexuella trakasserier eller övergrepp, främst av någon med genuppsättning x och y. Enligt Brå var 98 procent män av de som misstänktes för sexualbrott år 2016. År 2017 utgjorde män 99 procent av de som dömdes för våldtäkt. Det finns alltid nyanser på skalan, även män råkar ut för övergrepp och våldtäkt, även kvinnor kan vara förövare mot både män och kvinnor, och siffrorna ovan gäller endast för misstänkta eller dömda, men på det stora hela ser det ut så här i Sverige idag enligt statistiken, och då är inte ”mildare övergrepp” med.

Jag har ändå klarat mig hyggligt till skillnad från väldigt många andra kvinnor. Ett faktum jag är mycket tacksam över, men att det ens existerar en sådan tacksamhet i en är absurt. Vad fan är vi tacksamma för egentligen? Att mannen av någon anledning inte våldtog utan bara tafsade grovt? Att den potentielle förövaren var så full eller påverkad att koordinationen felade och han kom av sig? Att någon kom in i rummet?

Historierna är lika många som det finns människor och de tar aldrig slut. I den amerikanska författaren Roxane Gays nya bok Inte så farligt- 30 berättelser om våldtäkt och övergrepp diskuterar de medverkande bland annat detta. Att de ändå hade tur. Att det kanske inte var så farligt trots allt. Att de i alla fall inte miste livet. Att det ju kunde varit värre. (Normaliseringsprocesser vid trauma är som bekant ett sätt att försöka överleva.) Men samtidigt: ”Posttraumatisk stress är på riktigt och äter sig in i själen och förståndet på så många av oss som överlevt sexuellt våld”, skriver skådespelerskan Gabrielle Union som i tjugoårsåldern blev våldtagen under pistolhot i den skoaffär hon då jobbade i.

”Inte så farligt” är bitvis fantastisk läsning rent litterärt, men alldeles förfärlig läsning innehållsligt. Trettio personer, merparten kvinnor, samt någon ickebinär och någon man, berättar om upplevelserna av övergrepp och våldtäkt. Ibland är det en isolerad händelse, ibland flera. Skribenterna är amerikanska författare, poeter, redaktörer, skådespelare och forskare, eller på annat vis intellektuella. Tillsammans skissar de fram ett kompakt mörker av övergreppshandlingar som män begått mot dem.

Förövarna är campusvänner, det är pojkvänner, ex, dejter, pappor, andras pappor, lärare, kollegor, rumskamrater, chefer, regissörer, soldater, humanitärarbetare, tränare, ja, alla kategorier är representerade. De tafsar, grovtafsar, trakasserar, våldför sig, våldtar, tvingar, hotar eller förnedrar. Ibland allt på en gång. Våldtäktskultur, misogyni, porrskadade män och sadism far fram liksom ren och skär ondska, våldtäkt som vapen i krig, maktfullkomlighet. Boken utgör en tung vittnesbörd om olika grader av trauma och efterverkningens enorma lidande. Jag måste pausa flera gånger, betänka vad i hela friden jag nyss läst.

I princip alla texter är oerhört välskrivna, men en text som griper extra mycket är exempelvis Sharisse Traceys bidrag som beskriver hur hennes pappa, frilansfotografen, vid en fotosession hemma våldtar henne vid tretton års ålder och hur hon sedan berättar det för mamman i hopp om att hon ska agera och lämna sin man, men istället blir det offret/barnet som får bära skulden och enligt släkt och utomstående kurator dessutom ”borde förlåta honom”. När pappan försöker våldta henne igen ett par år senare, men inte lyckas, blir hon dels inte trodd, dels tvingad att bo under samma tak som förövaren ändå eftersom hon inte kan bo hos kompisar hur länge som helst. Det är skakande läsning. Naturvidrigt. Familjen som den sjukaste institutionen av alla är knappast en nyhet, men likväl förbluffas jag över hur djupt störd människan kan vara gentemot sina barn och närmsta.

Eller So Mayers text, om hur pappan lärde henne läsa under samma period som han våldtog henne. Lärde henne simma och andas utan att drunkna, samtidigt som han höll för hennes mun om nätterna. Eller Anthony Frames text om hur en kompis pappa med tvång runkar av honom när han sover över. Eller Michelle Chens rapportliknande text om flyktingkvinnor och den överhängande risken att utsättas för sexuellt våld vid gränsövergångar och i flyktingläger.

Dessa och många, många fler finns här och jag tänker att detta att berätta är ett första steg mot läkning, men det betyder inte nödvändigtvis att det går att läka vad någon annan haft sönder. Pseudonymen V J Sleek skriver i boken: “Ett trauma kan aldrig lösas upp helt och hållet”. Så är det nog. I bästa fall lär man sig leva med det, gå vidare, men vad händer med de som inte lyckas?

Berättelserna i ”Inte så farligt” rör sig mest kring regioner i USA och dess närhet och gärningspersonerna är uteslutande män. Gay har en stenhård agenda, det är jag förtrogen med sedan innan, hennes korståg är naket, brutalt, smärtfyllt och viktigt, men antologin hade växt i nyansrikedom om inte alla medverkande var privilegierade somewhat framgångsrika intellektuella, och om även berättelser med kvinnliga förövare hade inkluderats. För givetvis finns de. Men det är också min enda invändning.

The post Fantastisk och förfärlig antologi first appeared on Opulens.

#HeToo. Av Bim Eriksson.

Alla artiklar av Bim Eriksson

The post #HeToo first appeared on Opulens.