KALLE ANKA. Under en del år var jag en ivrig läsare av serietidningen Kalle Anka & C:o – det är nu ett bra tag sedan – och jag minns fortfarande en hel del av finurligheterna. En tid bodde vi grannar i Åkarp med en av cheferna på Hemmets Journal i Malmö där tidningen trycktes. Han försåg oss med den varje vecka, visserligen inte det allra första numret men väl från och med det andra.

Långt senare, när tidningsstapeln växt och blivit väldigt hög, lånade jag dumt nog ut allt till en kompis som aldrig lämnade tillbaka den. Han omsatte den nog i reda pengar som han säkert behövde bättre än jag. Hursomhelst, i en klassisk Carl Barks-episod, när det blivit ökentorrt i Ankeborg med omnejd flög Kalle med sitt röda flygplan upp ovan molnen, strödde ett pulver över dem så att det skulle regna. Det framstod som mycket märkligt, men jag lärde mig senare på kemilektionerna i folkskolan att silverjoner faktiskt kan ha en sådan verkan.

När så en dam hängt upp tvätt borrade den ridderlige Kalle ett behändigt hål i molntäcket så att regnet föll överallt men inte på hennes klädstreck. Varför kom jag att tänka på detta nu, drygt sjuttio år efteråt? Jo, BBC undrade för några dagar sedan om det häftiga skyfallet nyligen över Dubai, som annars brukar vara ökentorrt, kan ha berott på molnsådd, det vill säga manipulerade moln: ”Did cloud seeding cause the Dubai flooding?” Något som nu avfärdas av experter.

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: När Kalle Anka var flygande regnmakare first appeared on Opulens.

SERIEROMAN. Charlotte Wiberg har läst Tomas Z Westbergs serieroman ”Nästa fredag” och fascineras av de frågor som uppstår i denna studie i manlig oförmåga att kommunicera.

Nästa fredag av Tomas Z Westberg
TZW Produktion

Jag blev till att börja med besviken på Tomas Z Westbergs nya serieroman Nästa fredag efter att ha tyckt mycket om hans tidigare Synthare! Läsningen av den nya boken går väldigt fort. Och den är något monoton.

Ändlösa icke-samtal

Den består till stor del av varianter på en och samma bild, på ett mansansikte med en telefonlur. Det är Krister, författarens pappa, som för ändlösa icke-samtal med någon som heter Berit. Någon som stundvis blottar sina känslor och sitt begär, men aldrig får någon respons. Krister är tyst. Han kanske suckar lite, muttrar något halvkvävt. ”Jag förstår mig inte på dig, Krister”, säger Berit. Och nej, det gör inte jag heller. Inte heller författaren, som berättar i en liten eftertext att när han frågade sin pappa någonting så fick han oftast inget svar.

Men någonstans där i tystnaden, menar Westberg, finns ändå ett slags svar. Jag måste säga att jag verkligen inte vet vad svaret är men att jag efter att först ha avfärdat boken nästan maniskt försökte hitta det, försökte förstå mig på den väldigt irriterande Krister.

Flera omläsningar

Jag läste om boken, flera gånger i rad. Den lämnade mig ingen ro. Det fanns ju en igenkänningsfaktor i situationen, en klibbig cringe–känsla. Klumpigheten i samtalen, sekundärskammen man känner inför den totala oförmågan att prata om något lite mer brännbart än en kurs i franska eller en bok om friluftsliv, det drar ner läsaren i ett paradoxalt gungfly. Viljan att det verkligen ska finnas något meningsfullt där, i tystnaden.

På sociala medier och i pressmeddelandet om boken har jag fått veta att samtalen som förmedlas i boken är funna på ett gammalt rullband som Westbergs far lämnat efter sig.

Mysterier

Det finns alltså två mysterier här: vad, om något, Krister egentligen hade velat säga till Berit om han inte lidit så svårt av manlig brist på kommunikationsförmåga. Och varför, i hela friden, har han spelat in och sparat dessa rullband? Älskade han henne i själva verket? Och ville därför till varje pris ha hennes röst kvar på band även om förhållandet var på upphällningen? Eller handlar det kanske om en erotisk besatthet?

Identifikation

Människan Berit är Krister kanske likgiltig för, men hennes röst har han möjligtvis kvar som stimulans vid onani? Ja, inte fan vet jag. Det är ju omöjligt att veta. Men någonting måste finnas där. Det lämnar mig ingen ro. Jag identifierar mig helt med Berit. Precis som hon vill jag kunna slå sönder den gråa muren av tystnad, och nå in till det som måste finnas där någonstans, för ingen människa kan väl ändå inte vara helt tom? Och hon kan väl ändå bara inte vara ett ingenting? Om hon bara är en jobbig tjej som tvunget ska vara pinsam, varför bevara henne på rullbandet?

Stimulerar fantasin

Hjärnan kan ju förvisso spinna ihop olika mer fantasifulla scenarier, som att Krister kanske hade en hel hög med rullband med olika tjejer, som han samlade på som troféer. Han kanske planerade mörda Berit! Och kanske till och med gjorde det! Eller så handlar det om en spionhistoria, där vad som sägs i telefonen egentligen är något helt annat än det jag läser. Jobbade hon inte på UD, Berit? Så kan man fundera.

Men det troligaste är att det vi presenteras är vad som finns: en tyst, obekväm man, och en kvinna som försöker prata om känslor. Samma scen lär nu cirka sextio år efteråt utspela sig på många, många platser. En kvinna som bara vill kommunicera, kommunicera, ha ett utbyte, få en respons. Och en obekväm man som tiger.

När det blir särskilt omöjligt för Krister att tala eller när han ignorerar henne som allra mest intensivt låter författaren bilden blekna ut i en white-out. Krister tunnas ut till en vålnad. Han ghostar henne flera gånger mitt under samtalen. Tystnad är ett manligt maktmedel. Något som alltid bildar en ogenomtränglig fasad som kvinnan med sina känslor och sitt kommunikationsbehov slår sig sönder mot när hon liksom tvångsmässigt attackerar den. Men Krister framstår inte som mäktig där han tonar bort på pappret, snarare hjälplös.

Igenkänning

Som den 2020-talsmänniska jag är kan jag inte låta bli att fundera lite på eventuella diagnoser. Är Krister någonstans på spektrumet?

Jag måste också erkänna när jag ser detta totala misslyckande i kommunikation att jag känner igen mig i det, att det funnits ögonblick när jag varit Krister, det har funnits telefonsamtal och möten i det förflutna där osäkerhet och oförmåga resulterat i en slags förlamning.

Jag minns klumpiga möten med män där jag suttit tyst. Skillnaden är att som ung kvinna – har jag i efterhand förstått – går det ofta hur bra som helst att sitta och tiga medan mannen tar kontroll över luftutrymmet i det heterosexuella spelet.

Det finns inget begär från hans sida att knacka igenom skyddsmuren till mitt inre, bara att undanröja eventuella problem med att komma in i mina trosor. Men om du som Berit är lite jobbig, vare sig tyst eller kåt, glad eller tacksam, då kan du ge dig fan på att mannen tystnar.

Westbergs bok är som en bakvänd folkhemsvariant av Dorothy Parkers Ett telefonsamtal och de olika adaptionerna av Jean Cocteaus Vox humana. Nu är vi på andra ändan av linjen. Där är det ganska tyst. Men vi lyssnar.

The post Enastående serieroman om manlig oförmåga att kommunicera first appeared on Opulens.

LATIN. Jesper Nordström har läst en bok där över 70 citat på latin, hämtade ur seriealbumen med Asterix och Obelix, förklaras och sätts in i en historisk kontext. Han finner den både roande och upplysande.

Asterix. Latinska sentenser med förklaringar av Bernard-Pierre Molin    
Översättning: Per A.J. Andersson
Cobolt förlag.

Har vi inte läst lite väl mycket om Putin och elpriser nu? Vem orkar i längden följa det konstanta flödet av oroande nyheter?

Jag märker att jag ändrat rutinerna för min typiska akademikerbokmalssöndag genom att inte läsa papperstidningar eller lyssna på ”Godmorgon världen” längre. Jag vet vad som står och sägs, med ett slags trött irritation. Som om inte drygt två års covid19-dränkt massmedierapportering var nog dessutom.

Men vad göra i stället då? Att sjunka ner i ett flöde av hämtpizza och TV3 är inte ett värdigt alternativ. Så mycket skall inte en reptilhjärna kittlas minsann. Ryggraden och romardygderna måste bevaras.

Så kommer då lämpligt Bernard-Pierre Molins ”Asterix. Latinska sentenser med förklaringar” på Cobolt förlag. Här verkas det sannerligen i Horatius anda att ”roa och upplysa”.

Sentenserna sätts in i en historisk kontext och det är som att Molin verkar lite i den stil som är humorn i denna klassiska serie; att riva ner det marmorsvalt pretentiösa från sockeln och ge det samtidens knorr.

I Asterixuniversumet talar också romarna själva latin bara när de vill framstå som …sig själva, det vill säga i betänksamma och vittra stunder. Julius Caesar tillåts citera sig själv. Med tissel och tassel bakom ryggen på honom sägs att ”hans ordspråk höll bättre klass förr”.

I efterkrigstiden framstod latinet mer och mer som det lekmän ansåg angående det, att det var ett dammigt anakronistiskt språk som mest akterseglade adjunkter i nopprig brun kostym brydde sig om. Detta red Asterix manusförfattare René Goscinny på och gjorde därför satir riktad mot bildningspetimetrar. Men Molins bok går också in på epoker när latinet var högstatusspråk, inte bara på det där kultursnobbiga viset, som fick Gustav III att prata franska privat, utan även när det förväntades att akademiska texter skrevs på latin i samma anda som medfört att det nu är engelska som gäller.

Om våra högstadielärare kanske snarast suckar ett ”OMG!” när elevmaterialet framstår som osedvanligt trögarbetat så muttrades det kanske ett ”O tempora, o mores” på 1940-talet. Varje epok har sitt andraspråk som är högstatus och både fungerar som distanserande och en känsloventil.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Själv är jag såld på Asterix sedan barnsben så den här boken behöver inte anstränga sig för att imponera på mig. Det faktum att att jag kan läsa gamla nummer fortfarande med en stark myskänsla beror på dubbelkodningen. Det är fikonspråk för vad H C Andersen var först med; att ge både humor åt barnen och djupare saker åt de vuxna. Så att båda kategorierna därmed fick ut något av högläsningen.

Vad Bernard-Pierre Molin gör är att diskutera sentensernas kontext, men även dess betydelseförskjutning. Det som framstod som moget och stoiskt då kan vara dagens torra ironi. Så lär exempelvis Pär Nuder ha sagt att tärningen är kastad när han förstod att personkemin med Göran Persson inte var den bästa och han inom kort var rökt i kabinettet.

Den här boken är något för alla och envar närmast, men speciellt för den som faktiskt vill känna sig som en bildad stofil i chesterfieldfåtöljen och för en stund slippa trassligt tragglande, om sådant som regeringsbildningen, och sedan kunna haspla ur sig något lagombittert vittert. Till exempel: ”Sic transit gloria mundi”.

Verklighetens Julius Caesar var för övrigt inte en virrig mysfarbror som blev arg över att hans tretton rätt på tipset sprack för att Kartago fallit. Men det är en annan historia som jag skrivit om nyligen. 

The post Underhållande och allmänbildande om latinska citat first appeared on Opulens.

TEAM FANTOMEN. Han startade ett djungel-Konsum och blev räddad från gangstrar av sin fästmö Diana. På 1970-talet var Fantomen så försvenskad att serieforskaren Robert Aman beskriver honom som “en seriernas motsvarighet till röd stuga med vita knutar”.

The post Så blev Fantomen en svensk rättvisekämpe first appeared on Opulens.

SERIEKONST. Den nyligen prisade serietecknaren och barnboksförfattaren Mats Jonsson är aktuell med två utställningar i vår. Norrland – Stockholm tur och retur, som har slagit upp sina portar i Norrköping, och Fortfarande same vilka såväl speglar samtiden som fyller luckor ur Sveriges historia.

Vi börjar i Norrköping och på Arbetets museum där utställningen Norrland – Stockholm tur och retur öppnade häromveckan. Vad är det som ställs ut?

– Det är en retrospektiv utställning som förhoppningsvis är ganska fast förankrad i samtiden, med verk från de senaste tolv åren från mina tre senaste serieböcker, Mats kamp, Nya Norrland och När vi var samer. Det var Carina Milde, intendent på museet, som kom på att de här böckerna tillsammans ger en ganska bred men egen bild av samtiden. Mats kamp skildrar den urbana medelklassen och Nya Norrland den bedagade bruksorten, och det är de två sidorna av Sverige på ett vis.

– När vi var samer visar rottrådarna tillbaka i historien och hur vi har gått tillväga för att bestämma vad som ingår i den moderna berättelsen om Sverige. Där finns skogssamerna, som inte alls har fått finnas med i historieskrivningen. Man kan se det som att stölden av deras marker på 1800-talet rätt mycket låg till grund för skogsindustrin som brukssamhället byggdes upp kring och i förlängningen också det välstånd som vi har i städerna nu. Men det är inte den historien vi har velat berätta för oss själva.

Hur har du kommit i kontakt med berättelser som har gömts undan?

– I och med att jag alltid har varit en självbiografisk berättare så har jag börjat med att gräva där jag står, i min egen familj. Min farfar var renskötande skogssame men teg om sin bakgrund, som många i den generationen gjorde. Det krävde många efterforskningar för att ta reda på var han kom ifrån. Skildringen av bruksorten och klyftan mellan stad och land har växt fram inom mig under väldigt många år. Det är känslor jag känt och tankar jag tänkt som inte varit fullgångna och som jag inte vetat vad jag ska göra av, jag har mest bara känt en sorg. Sedan började jag läsa texter av Po Tidholm och Göran Greider, insåg saker och ting och applicerade de tankarna på platsen där jag växte upp.

– Det är mycket man tar för givet om man har det omkring sig. Jag växte upp i Ådalen där skogsindustrin dominerade fullkomligt, man flottade timmer på älven men jag reflekterade aldrig över var timret kom ifrån. Det var först när jag arbetade med När vi var samer som jag reflekterade över att det är därifrån välståndet kommer.

Hur kom det sig att du började läsa om och reflektera över de här sakerna?

– När man forskar i den samiska historien så inser man att markerna är väldigt centrala, och så intimt förankrade med kulturen, levnadssättet och renskötseln, att förlusten av marken är ett sådant väldigt trauma. Staten, skogsbolagen och de med makt under den här tiden, ville åt dem för att komma åt skogsråvaran. Skogssamerna var i vägen, men då vi tack och lov inte begår folkmord i Sverige så var lösningen att slå sönder deras kultur. Vilket ledde till tystnaden efteråt.

– Jag har ett speciellt horn i sidan till professor KB Wiklund, som gällde för att vara Sveriges ledande sameexpert. År 1901 skrev han uttryckligen att skogslapparna måste göras till fjällappar, alltså tvångsförflyttas till fjällen eller att deras renar ges till fjällapparna, vilket innebär att skogssamerna skulle bli bofasta jordbrukare. De skulle bort, antingen genom tvångsförflyttning eller genom assimilering.

Utöver den historiska tystnaden fanns en tystnad i din egen familj också. Du fick inte reda på att du hade samiskt påbrå förrän din farfar gick bort, hur gammal var du då?

– Han dog när jag var åtta år och min pappa berättade det för mig ett par år senare när jag var i tioårsåldern.

Hur uppdagades hemligheten och hur kommer det sig att den hölls undan?

– Min farfar hade bevarade dokument som det inte var meningen att någon skulle se. De var inlåsta men hittades efter hans död. Man kan ju inte veta säkert men både pappa och jag tror att det handlar om skam. Samer ansågs vara en sämre sorts människor och det fanns rasism och fördomar, så det var helt enkelt säkrast att tiga och passera som vanlig svensk. Vi tror också att det handlar om skammen över att ha behövt lämna sin kultur, att ens förfäder och förmödrar från generation till generation har kämpat för att bevara sitt sätt att leva, och att sedan vara den som till sist måste ge upp. Det är nog ganska lätt hänt att man tiger då.

Har du någon aning om hur det kom sig att han gav upp den kampen?

– Jodå, det har jag rätt bra koll på. För det första gjordes medvetna ansträngningar för att skogssamerna skulle förlora sin kultur och det var i högsta grad gällande när han var ung. Han föddes 1911. De var till exempel förbjudna att tala sitt språk i skolan, det förekom misshandel om man talade samiska, och den skogssamiska renskötseln motarbetades på allt sätt. Det hade skett en massiv inflyttning av svenska nybyggare där han växte upp, utanför Malå. När min farfars föräldrar föddes så var samerna fortfarande i majoritet i området men när farfar växte upp var de en liten krympande minoritet, den svenska kulturen tog över.

– Sedan tillkommer personliga skäl som är specifika för just den familjen. Min farfars far dog ung och att min farfars mor blev ensam med sex barn, en renhjord och ett hushåll. Det, och trycket från omgivningen, gjorde att familjens renhjord krympte för varje år. När farfars mor dog fanns det ingen möjlighet att fortsätta. Han hade ett eget renmärke också, men den hjorden var mycket liten. Det här var 1938 och tio år tidigare hade det kommit en renbeteslag som bestämde att samer som hade för få eller inga renar slutade att vara samer i statens ögon. De fick inte längre vara medlemmar i samebyarna och förlorade därmed rätten till att jaga och fiska på sina fäders marker. Då fanns det bara ett alternativ kvar, att flytta på sig, ta jobb i skogsindustrin och förlora det sista av sin kulturella identitet.

Din nästa utställning, Fortfarande same, som öppnar på Bildmuseet i Umeå den 17 juni, bygger på din egen berättelse.

– Just det. Om utställningen i Norrköping försöker ta ett större grepp kring det jag jobbar med så handlar utställningen i Umeå helt och hållet om det här, boken När vi var samer och vad jag hittade när jag sökte.

Hur har det påverkat din egen identitet att familjen så sent fick reda på att ni hade samisk släkt?

– När jag som barn fick reda på det så påverkade det mig inte alls. Om jag var nyfiken och ställde frågor så fanns det ändå inga svar, ingen visste någonting, så jag tappade intresset och fick en känsla av att det här inte hade med mig att göra. Det var först för några år sedan som jag bestämde mig för att ta reda på vad det var som egentligen hände. Jag gick in med inställningen att det inte fanns någonting samiskt i mig, men under arbetet insåg jag att det inte riktigt stämde. Mina föräldrar är båda uppvuxna i skogen i Norrbottens inland och jag är uppvuxen i en slags nybyggarkultur som mina föräldrar är väldigt färgade av. En blandkultur som uppstod i inlandet när nybyggare och samer möttes, som jag insåg till stor del var samisk.

– Som en del av researchen gjorde jag en väldigt ingående släktforskning och parallellt med den läste jag allt jag kunde komma över om skogssamer, grävde i arkiv och läste avhandlingar. Jag kände att jag på något vis lärde känna de här förfäderna och förmödrarna, och på något sätt lyckades jag läsa mig till en sorts samisk identitet. Man kan se det som att jag är assimilerad skogssame, för det är inte långt tillbaka i tiden, och att jag när jag arbetade med boken på ett vis avkolonialiserade mig själv genom att lära mig allt som jag inte fick lära mig som barn.

De samiska ting och traditioner som du insåg att du hade vuxit upp kring, vad var det till exempel?

– Det mest uppenbara var egentligen något som jag haft omkring mig under hela uppväxten, min farmor och farfars rotslöjd. Som ett väldigt vackert rotfat mina föräldrar alltid har haft på väggen hemma, eller andra som vi har haft som kak- och bullfat. Min favorit är en adventsstjärna i rotslöjd som har hängts upp varje advent sedan jag var liten. Senare insåg jag vilket oerhört arbete som ligger bakom. Att farmor och farfar faktiskt hade varit ute på myrar och grävt upp enorma mängder små, små rötter med hackor, som de skalat, torkat och blötlagt. För att sedan sitta med det oerhört pilliga arbetet som det innebär att fläta dem till föremål.

– Jag hade den samiska kulturen på frukostbordet varje morgon som brödfat, men återigen, man lägger inte märke till det man ständigt har omkring sig. En del av den här rotslöjden ställs också ut på Bildmuseet, vilket känns himla bra. Det är som att hedra min farmor och farfar.

Har du några förhoppningar kring vad besökarna av de båda utställningarna ska ta till sig från dem?

– Det handlar mycket om att se sammanhang, att se system i saker och ting. Man tar så mycket omkring en för givet och det är väldigt spännande när man på riktigt börjar fundera över varför saker och ting ser ut som de gör och hur de hänger ihop.

– Det senaste året har jag åkt runt mycket i Sverige och pratat om min bok, och det har blivit en liten hobby för mig att prata med folk om platsen jag är på. Om det nu är Jönköping, Trollhättan eller Lycksele, så försöker jag ta reda på vad det är för en plats, hur och varför den ser ut som den gör. Där kan man också se de större linjerna, hur orter har förändrats.

Har du gjort någon sådan analys över Sandslån, orten du flyttat till efter att ha bott i Stockholm under många år?

– Ja. Det är nog mycket därför som jag har blivit så intresserad av det här. Jag känner att jag har förstått Kramfors kommun, där jag växte upp och även bor idag, saker som jag inte förstod som barn. Kramfors är en speciell kommun där befolkningen är väldigt utspridd mellan omkring 20 småorter med 200-1000 invånare, samtidigt som själva staden Kramfors är ganska liten.

– Det har med skogsindustrin att göra, varje sådant här samhälle hade en gång i tiden ett sågverk eller en massafabrik som de byggdes upp kring. Industrierna försvann men samhällena ligger kvar, fast de blir mindre och mindre för varje år. Det var en grundläggande insikt, som blev uppenbar när jag insåg den.

Enligt motiveringen fick du Expressens kulturpris Björn Nilsson-priset för ditt synliggörande av nutida orättvisor och historiskt förtryck, hur effektiv är serien som format för att skildra orättvisor?

– Jag tycker att det är ett effektivt format. Serier går ju att använda till väldigt mycket, allt från en komplex serieroman på 300 sidor till en satirteckning som med några streck sätter fingret på någonting. Så det finns en enorm spännvidd där. Det finns en oerhörd frihet i det här mediet. Man kan ha långa poetiska scener, som avbryts av något som närmast är att betrakta som nyhetsgrafik, med diagram, tabeller och kartor i den löpande berättelsen utan att det är konstigt. Man kan ha sidor med jättemycket text och sidor helt utan text, eller dramatisera vissa sekvenser. Det är det tryckta mediets svar på dokumentärfilmen.

Finns det någon nackdel med serien som medium?

– Det finns verkligen fördelar och nackdelar, en fördel är att det är väldigt enkelt och billigt. Jag kan göra någonting alldeles själv i princip på nollbudget. Samtidigt är det väldigt tidskrävande, att göra en serieroman tar fruktansvärt lång tid. Sedan är jag ju inte världens vassaste tecknare, jag gör så gott jag kan men mina teckningar får vissa läsare att backa, det vet jag men kan leva med.

– Jag är rätt svag för att serier började som ett humormedium och att det historiskt sett har haft ganska låg status. Det kan göra det lättillgängligt men gör också att läsaren sänker garden och förväntar sig någonting lättsamt så att det blir en rycka undan mattan-effekt.

Du har givit ut sju självbiografiska serieromaner och fyra illustrerade barnböcker. I serierna är det alltid det självbiografiska som är utgångspunkten, hur kommer det sig?

– Det var egentligen en slump. Jag har alltid ritat serier, sedan jag var fyra år gammal. Som barn hade jag förstås ingen riktning i det, men som 14-, 15-åring började jag läsa tidningen Galago och fick upp ögonen för att man kunde skildra vad som helst i serier. Jag hade trott att de måste vara roliga som Blondie och Knasen eller spännande som Fantomen, att man måste hålla sig till genren. Men när jag läste Galago insåg jag, utan att formulera det för mig själv i den åldern, att serier var som litteratur eller film och kunde handla om vad som helst.

– Så jag ville göra någonting eget som var mitt, i stil med Galago-serierna. Då slog det mig att jag skulle göra serier om mig själv. Jag tror att jag var nyss fyllda 15 år när jag gjorde min första självbiografiska serie och märkte då att mina få läsare, mina kompisar, lärare och föräldrar, gillade det. Plötsligt tyckte folk om mina serier och de tyckte att det var roligt att de handlade om mig, så jag fortsatte och sedan dess har jag i stort sätt inte ritat någonting som inte har varit självbiografiskt.

Tog du någonstans ett fast beslut om att satsa på serieskapandet eller hände det bara?

– Det var när jag var 18 år och skickade in en serie till Galago som blev publicerad där. Det var en slags vändpunkt. Då gick jag på gymnasiet, hade fått nya, coola kompisar, börjat dricka öl och gå på konserter, och då är det mycket möjligt att jag hade slutat rita om det inte hade varit för publiceringen. Just Galago tyckte jag också var väldigt coolt, deras tecknare var med i kulturprogram på tv och hade show på Hultsfredsfestivalen. Det kändes lite som att jag spelade i ett band som hade fått skivkontrakt, och då kunde jag inte sluta.

Du var senare själv redaktör för Galago.

– Jo, jag flyttade från Sundsvall till Stockholm och började hänga med folk på Galago. De behövde en ny redaktör och jag var ung, serietecknare och utbildad journalist så det tyckte alla passade bra. Sedan blev jag fast där och var kvar i 22 år, från 1996 till 2018. Jag har arbetat och alltid gett ut mina böcker där, så Galago blev en väldigt viktig del av mitt liv och är det fortfarande. Majoriteten av mina vänner har jag lärt känna den vägen. Det fanns en tv-serie när jag var liten som hette Floden blev mitt liv, Galago blev mitt.

Har du något särskilt mål med ditt serietecknande?

– Ett mål är att när jag dör, då ska hela mitt liv finnas bevarat i serieform. Det är ett lagom stort mål kan man säga. Jag hoppas att jag inte får någon jobbig sjukdom så att jag inte kan rita, då får jag svälja förtreten och skriva istället.

Vad händer härnäst?

– Jag kommer ut med en ny bok i höst. Men det är lite fusk, jag ritar serier i tidningen Arbetet var tredje vecka och boken är en samling av de serierna. Den heter Mats Jonsson drar åt helvete. Jag känner att jag har varit så himla seriös de senaste åren, med allvarliga faktatunga böcker om Norrland, historien och sådant, att jag måste slappna av lite grann. Det blir en högre grad av flams!

The post Helgporträttet: “Läste mig till en samisk identitet” first appeared on Opulens.

BOK I FOKUS. Tre korta, aktuella litteraturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet. 

1. PROSA

Pappershem av Dominique Fortier
Recension av Thomas Almqvist
Rámus

Dominique Fortier, född 1972, är en författare och översättare från Québec i Kanada. Hon debuterade 2008 och har därefter skrivit flera prisbelönta böcker, som alla befinner sig i gränslandet mellan essä och roman. I ”Pappershem” skriver hon om den amerikanska poeten Emily Dickinsons liv och väver samman det med funderingar kring de världar vi skapar i vårt inre och som skapar oss.

”Pappershem” består av korta essäliknande skisser eller kapitel, ofta bara en knapp sida långa. Språket är gärna utsökt vackert, lite eftertänksamt, och står ibland prosalyriken nära. Vi får följa årstidernas gång. När hösten kommer, bär den redan våren inom sig. Pappershem är en stillsamt berättad historia, men aldrig långsam, med stilistiska gester som aldrig blir yviga utan snarare är små och precisa. På samma gång får vi ett färgstarkt och levande porträtt av en av USA:s mest populära poeter.

2. SERIEROMAN

Inne i spegelsalen av Liv Strömquist
Recension av Camilla Carnmo
Norstedts

Liv Strömquist är tillbaka i höst med en klassisk Liv Strömquist-bok. Hennes unika uttryck är väletablerat i vår samtida kulturdiskurs, översatt till ett stort antal språk och även till scen. Camilla Carnmo är, som många, oerhört förtjust i hennes sätt att förena folkbildning och humor med filosofi, historia och Bibeln. Allt och alltid från en självklar feministisk utgångspunkt.

Det är kul och smart och inte minst lyckas Strömquist få sina läsare att känna sig smarta när hon sveper med oss genom sina brett anslagna analyser. Hon är pedagogiskt tydlig, fint generös i sitt direkta tilltal, hur hon verkligen fångar in läsaren och vill att vi följer med från 1800-talets Österrike till 2020-talets Instagram. Kopplingen däremellan: vikthets, smalideal och ätstörningar.

3. ESSÄER

Små dygder av Natalia Ginzburg
Recension av Elisabeth Brännström
Albert Bonniers förlag

När den italienska författaren Natalia Ginzburg (1916-1998) gjorde succé med sin numera klassiska roman Familjelexikon 1963 var hon redan en uppskattad författare av både romaner, noveller och essäer som i de allra flesta fall berör familjen Ginzburgs upplevelser under kriget och det trauma som upplevelserna lämnade efter sig i arv till kommande generationer. Albert Bonniers förlag har nu inlett en nyutgivning med känsliga, väl genomarbetade översättningar av Natalia Ginzburgs böcker och de två som hittills getts ut: Familjelexikon och essäsamlingen Små dygder ger en perfekt introduktion till hennes författarskap.

Små dygder, som inleds med ett utmärkt förord av den kanadensiska författaren Rachel Cusk, innehåller ett fint urval av essäer skrivna mellan 1944 och 1962 där första delen först och främst behandlar de incidenter i författarens liv som berört henne mest. Alla essäerna är lika läsvärda; klara och tydliga, men ändå mjuka och eftertänksamma, skrivna av en författare som verkligen kan sitt yrke och har en helt egen, unik röst.

The post Boktips: Från färgstark romankonst till stilsäkra essäer first appeared on Opulens.

HUMOR. Camilla Carnmo har läst Liv Strömquists senaste bok Inne i spegelsalen. “Det är kul och smart och inte minst lyckas hon få sina läsare att känna sig smarta,” skriver Carnmo.

Inne i spegelsalen av Liv Strömquist
Norstedts

Liv Strömquist är tillbaka i höst med en klassisk Liv Strömquist-bok. Hennes unika uttryck är väletablerat i vår samtida kulturdiskurs, översatt till ett stort antal språk och även till scen. Jag är, som många, oerhört förtjust i hennes sätt att förena folkbildning och humor med filosofi, historia och Bibeln. Allt och alltid från en självklar feministisk utgångspunkt.

The post I spegelsalen med Liv Strömquist first appeared on Opulens.

CENSUR. Kinesisk censur uppmanar filmproducenter att skapa “hälsosamma” tecknade serier, och att dra ner på allt “våldsamt, vulgärt och pornografiskt innehåll”.

Myndigheten för nationell radio och tv sade i ett uttalande att det främst är barn som tittar på tecknade serier, och att serieproducenter därför måste producera innehåll som “upprätthåller sanning, godhet och skönhet”.

De senaste månaderna har Kommunistpartiet i Kina ökat sina ansträngningar för att städa upp i och kontrollera nöjesindustrin. Man har bland annat slagit ner mer på “internetidoler” och har utlovat hårdare straff för kändisar som är inblandade i olagliga aktiviteter.

TT NYHETSBYRÅN

The post Kina bekämpar “ohälsosamma” tecknade serier first appeared on Opulens.

KARANTÄN. Problemet med den här boken är inte boken. Problemet är – för mig – att jag inte kan uppskatta den eftersom allt den handlar om fortfarande pågår, skriver Camilla Carnmo som läst Elin Lucassis Karantändagboken.

Karantändagboken
av Elin Lucassi
Galago

Elin Lucassi är ett välbekant och uppskattat namn för många. Hon har ritat sina samtidskommenterande serier med genomskådande blick, vass humor och varmt feministiskt hjärta i flera år nu. För mig fungerar hon som en vän att hålla i handen när jag inte står ut med världen runtomkring. Hon pekar ut galenskaper på ett befriande kejsaren är naken-sätt, drar sig inte för de riktigt tunga ämnena, vågar vara allvarlig och samtidigt bjuda på skönt förlösande skratt. Hon tar tydligt ställning i politiska frågor och i den återkommande serien Rit-Lucassi gör hon det med utgångspunkt i sig själv. Där hon lika ofta bara är kärleksfullt rolig när hon skriver in och om sig själv och sin man i samtidssverige eller kanske mer specifikt samtidsstockholm. Hon verkar smart, snäll och rolig och hon finns där, precis som en bra vän.

För ett par år sedan gav Elin Lucassi ut en grafisk roman med den genialiska titeln Ert blod på mina broddar. En feministisk hämndfantasi om vintern. Mörk och bra. Nu kommer något helt annat. En dagbok från 16 mars – 31 december 2020. Karantändagboken. Varje dag/vecka tecknade och skrev Elin Lucassi om vad som hände i hennes liv och i omvärlden och nu är denna dokumentation över ett riktigt pissigt år samlad i bokform. Som vanligt är hon på pricken i sina iakttagelser och igenkänningsfaktorn är så hög den kan bli. Under nio månader hinner mycket ske och Elin Lucassi gör ett tajt bra urval. Jag blir påmind om sånt jag hunnit glömma och nickar igenkännande åt annat. Humorn finns här men är inte en bärande ingrediens. Det är sorgen. Inte den stora sorgen över att någon dör. Men den mer lågmälda, därtill skambelagda (“det kunde ju varit så mycket värre, jag är ju inte ens särskilt drabbad”) sorgen. Sorgen vi känner av att livet som vi brukade leva det har tagits ifrån oss. Vänner och fest. Tråkiga möten. Släkt, kramar, konferenser. Alltså ni vet, jag behöver inte räkna upp.

Problemet med den här boken är inte boken. Problemet är – för mig – att jag inte kan uppskatta den eftersom allt den handlar om fortfarande pågår. Tredje vågen. Nyöppnade IVA-avdelningar. Vi står fortfarande mitt i skiten och skiten muterar. Jag är säker på att jag kommer att uppskatta Karantändagboken sedan, med distans till 2020 och 2021. (Och 2022?! Infoga skräckslagen emoji). När vi har lämnat det normaliserade, deprimerande karantänlivet bakom oss. När vi  – som det bör vara – har hunnit börja tröttna på de nu så bisarrt nog efterlängtade långdragna mötena i dåligt ventilerade lokaler med räligt kaffe och lång restid.

Jag hoppas att boken får ett längre liv än vad böcker oftast har nuförtiden. För hur välfångad och klok den än är, är i alla fall inte jag mogen att ta till mig den nu. Såret är för färskt. Idén är god och utmärkt genomförd men jag hade önskat att Elin Lucassi hade fortsatt reflektera och dokumentera ända tills detta pandemiska undantagstillstånd är över och gjort boken då i stället. Vi kommer att fortsätta behöva tröst från våra välformulerade vänner i litteraturen.

The post Lite väl tidig rapport från pandemin first appeared on Opulens.

FESTIVAL. Belgaren Olivier Schrauwe och ivoriansk-franska Marguerite Abouet är hedersgäster på Stockholms Internationella Seriefestival den 29–30 maj. Liksom i fjol blir även årets festival digital, och rymmer bland annat samisk seriekonst. Även själva pandemin är ett tema.

“Serietecknare har, precis som de flesta andra kulturarbetare, drabbats märkbart av pandemin. Men många har lyckats med att väva in krisen i sitt eget skapande. Det kommer vi definitivt att prata om på årets festival”, säger Ola Hellsten, festivalarrangör och konstnärlig ledare för Serieteket på Kulturhuset Stadsteatern i ett pressmeddelande.

Bland övriga gäster under de strömmade festivaldagarna finns Anneli Furmark, Joakim Pirinen, Erik Svetoft, Emelie Östergren, Maria Fröhlich, Elin Lucassi, Mats Jonsson, Åsa Schagerström samt textilkonstnären Britta Marakatt-Labba.

TT Nyhetsbyrån

The post Samisk seriekonst på festival first appeared on Opulens.

SERIEBOK. Åsa-Nisse har återuppstått i en modern tappning och nu har de nya serierna samlats i ett album.  Clemens Altgård har läst och funderar över varför denna bångstyriga småländska bonde blivit både hatad och älskad genom decennierna.

Åsa-Nisse var en gång i tiden en synnerligen kontroversiell figur. Ja, av många i samhällets kulturelit sågs den påhittige smålänningen som ett paradexempel på fördärvlighet. De som var med när det begav sig, på monopol-televisionens tid, i det tidiga 70-talet, minns säkert debatten som följde efter att Harry Schein anmälde en Åsa-Nisse-film till Radionämnden eftersom han ansåg att den inte uppfyllde kriterierna för “god underhållning”. Detta gjorde han för övrigt innan filmen hunnit visas och själv hade han aldrig sett den.

Filmen friades dock och Schein fick utstå mycket kritik i pressen där han avfärdades som snobb, viktigpetter och diktatorisk.

I Ur Harry Scheins arkiv: nedslag i 1900-talets svenska mediehistoria av Per Vesterlund beskrivs hur delar av kritikereliten i Sverige tagit till sig Susan Sontags camp-begrepp och börjat omvärdera kitsch och populärkulturella uttryck som den tidigare missaktade genren pilsnerfilm. Dessutom fanns det en vänster- och kulturradikal trend som innebar att folkliga kulturyttringar skulle omhuldas och inte ses ner på. Men den initiala och på sina håll ihållande motviljan mot Åsa-Nisse kan nog delvis förklaras av att han representerar både en livshållning och en landsbygd som såväl modernister som sociala ingenjörer i ”Folkhemmet” tenderade att se ner på som något smutsigt och efterblivet. Åsa-Nisses popularitet i bredare folklager kan nog också förklaras med att han sågs som ett slags ostyrig men godhjärtad rebell i ständig kamp mot överheten, oftast representerad av “fjärsman”, det vill säga polisen.

Under det postmoderna 80-talet kom så en filosofiskt grundad relativism in i bilden. Det blev rätt vanligt med finkulturella verk som kombinerade högt och lågt. Tecknade serier började också få allt högre status, åtminstone bland yngre kulturutövare.

Nu när vi är framme vid år 2020 är det, som bekant, inte längre så många som ifrågasätter de tecknade seriernas litterära och konstnärliga status. Men Åsa-Nisse har nog fortfarande något av en stämpel som ”fulkultur”. Ett försök till uppdatering och kulturell uppgradering av Åsa-Nisse i filmform gjordes 2011 med komedifilmen Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult med bland andra Kjell Bergqvist, Mikael Segerström och Johan Glans i de bärande rollerna. Men kritikerkåren lät sig inte direkt charmas och det blev mestadels ljumma om än inte fördömande recensioner. Då har det gått bättre med omgörningen, på senare år, av den tecknade serien.

Den första serieversionen publicerades i veckotidningen Levande Livet 1955. Året därpå började den även att publiceras i den då nystartade serietidningen 91:an. Som barn var jag aldrig någon bokslukare men däremot läste jag serier i stor omfattning. Åsa-Nisse-serien hörde visserligen knappast till mina favoriter, även om den hade något av det förbjudnas lockelse eftersom mina föräldrar delade Harry Scheins uppfattning. Följaktligen var jag förbjuden att se de där filmerna, fast serieläsningen tolererades. Det var ju ändå läsning. Men i den lantliga buskisgenren föredrog jag hillbillyn Tjalle Tvärvigg (Barney Google and Snuffy Smith).

Men döm om min förtjusning när jag nyligen fick ett recensionsexemplar av serieboken Åsa-Nisse – Nu blåser vi fjärsman (Egmont Comics). Det kan förstås inte sägas vara litteratur med stort L eller konst med stort K, men det är ändå fascinerande att se hur manusförfattaren Pidde Andersson och tecknaren Patrik Norrman lyckats utvidga och uppdatera det slitna Åsa-Nisse-konceptet.

I sin uppdaterade serieform har Åsa-Nisse blivit än mer av ett slags anarkistisk rebell och hans hustru Eulalia är mer framåt och dynamisk än i sin gamla version, där hon reducerades till ”huskors”.

Mest av allt får den nya serieboken mig att tänka på den klassiska skämttidningen Mad och den satiriska seriestil med referenshumor som odlades där. Det är också en rik förekomst av avsevärt mer sofistikerade skämt än tidigare, roligare replikskiften och intriger. Därtill tecknar Patrik Norrman i en detaljrik och uttrycksfull stil som jag gillar avsevärt mer än hans föregångares. Detta måste ändå sägas vara god underhållning!

The post En uppdaterad Åsa-Nisse first appeared on Opulens.

ORDBOK. Björn Wahlberg har skrivit en nödvändig ordbok för alla Tintinälskare, men även för folk med ett intresse för ord, skriver Bo Bjelvehammar.

Kapten Haddocks ordbok. Från alabasterskalle till ökenråtta av Björn Wahlberg
Cobolt

Tintins äventyr är en av alla tiders mest populära serier, som har översatts till över hundra språk och dialekter. En av de mest färgstarka karaktärerna i serien är kapten Archibald Haddock, med en kolerisk läggning, som skapar hans särmärke. Till det bidrar starkt det rika och varierade ordförrådet av fantasifulla eder, tillmälen och förolämpningar.

Tintinkännaren och översättaren Björn Wahlberg har i den nu aktuella Kapten Haddocks ordbok både förtecknat och förklarat 240 kraftuttryck ur kaptenens vokabulär.

Denna genomgång spänner från klassiska uttryck som anfäkta och anamma, bomber och granater, krabbsaltade tångräkor till ovanliga ord och märkliga nybildningar som grobian och rullsvansapa. Den senare är ett bra exempel på hur Kapten Haddock tänker, när han kommer i affekt och de vanliga orden inte räcker till, då tillverkar han nya, han använder och förstärker kända ord, eller så gör han en nybildning. För att finna ett förolämpande och nedsättande kraftuttryck. Han skapar det i stunden, för att öka oktanhalten när det gäller förolämpningen,

Rullvansapa är ett bra exempel med en äkta förlaga i kapucinapan, och med släktingar, som gärna Kapten Haddock använder i andra sammanhang som babian, markatta och vrålapa, alla som nedsättande uttryck.

Björn Wahlberg skriver initierat och väl, om ordens ursprung, han gör effektfulla härledningar och berättar ofta i vilka album som det går att finna de mustiga ordsvallen.

Kapten Haddock har en sällsynt kreativitet i ordbildningsförmåga, när han blir arg och valt sina fiender, då kommer de sällsamma orden och tilltalen, mest på ett humoristiskt och träffande sätt. Det är inget direkt råskäll, mer av språkliga finurligheter och experiment.

Björn Wahlberg har skrivit en nödvändig ordbok för alla Tintinälskare, men även för folk med ett intresse för ord. Det är svårt att själv använda Kapten Haddocks ord, de tillhör honom, på nåt sätt, hans egenskapade ordvärld.

The post Kartläggning av Kapten Haddocks språk first appeared on Opulens.