SERIEALBUM. ”Det finns mycket att ta till sig i det här tankemässigt intressanta och konstnärligt fint utförda seriealbumet.” Det skriver Elisabeth Brännström som läst Liv Strömquists aktuella”Pythian pratar”.

Pythian pratar av Liv Strömquist
Norstedts

Nuförtiden översvämmas vi, som ni väl säkert har lagt märke till, av råd från alla möjliga håll och kanter. Det handlar om alltifrån tips om hur vi kan hålla oss attraktiva upp till vi fyller hundra, inreda våra hem, uppfostra våra barn och handskas med relationer av olika slag. Samt sist men inte minst: hur vi kan bli för evigt lyckliga och förlänga vår livslängd genom att äta rätt, motionera, träna, se inåt och analysera oss själva etcetera, etcetera.

Nätet fullständigt kryllar av influencers mer än redo att erbjuda hjälp och inspiration till en skara följare som desperat förmodas törsta efter just deras speciella livsstilsrådgivning.

Man kan fråga sig varför den här rådgivningsindustrin har vuxit sig så stark och fått så stor betydelse. I mångt och mycket brister den nämligen i trovärdighet eftersom råden, som är otroligt många, ofta blir direkt motsägelsefulla.

Många motstridiga råd

Varje influencer tycker naturligtvis om att ge råd utifrån sin egen övertygelse, medan den ena till exempel påstår att man kan trotsa, eller kanske beveka döden lite grann, genom att dricka litervis med rödbetsjuice varje dag, anser någon annan att rödbetor kan vara skadligt, eller rent av livsfarligt, för blodtrycket.

Det är alltså inte lätt för en vanlig person att ta sig igenom den djungel av motstridiga råd som uppenbarar sig bara man som hastigast scrollar igenom flödena i sociala medier.

De flesta av oss som faktiskt vill förändra våra liv väljer nog lite nervöst att lyssna till det som bäst överensstämmer med rådande trender. Utrymmet för den icke-perfekta människan har krympt betydligt och man vill ju gärna leva i all evighet, och samtidigt göra allt man kan för att framstå som både ungdomlig och lyckad inför andra eller hur?  

Liv Strömquists nya seriealbum

I sitt senaste seriealbum Pythian pratar analyserar nu Sveriges kanske mest kända serietecknare Liv Strömquist rådgivningshysterin som just nu härjar, framför allt ute på nätet. Titeln syftar på Oraklet i Delfi (Pythia) som fungerade som rådgivare från sin plats på berget Parnassos i över 1 200 år.

Pythian gav råd till många prominenta medborgare, bland annat till Cicero som 83 år före Kristus fick det här rätt kryptiska rådet: ”Följ inte råd” eller i sin helhet ”Låt din egen natur, inte råden från andra vägleda dig i livet”. Det är det här rådet från Oraklet som bildar en röd tråd i Liv Strömquists resonemang i Pythian pratar alltifrån de inledande råd hon själv ger läsaren som uppmanas till att inte följa råd och släppa efter på den rigida självkontroll många av oss nuförtiden ägnar oss åt, fram till slutet. Där får vi ta del av hennes åsikt om att vi bör sluta med att navelskåda och söka oss mer utåt än inåt, samtidigt som vi ska försöka lyssna till oss själva och vara medvetna om vår egen natur och vilja.

Skiftande perspektiv 

I sin högst personliga stil låter Liv Strömquist oss få möta filosofer, sociologer, kändisar och influencers som från olika perspektiv ger sin syn på vad som är viktigt i vårt förhållande till oss själva och våra medmänniskor. Därtill får vi råd om hur vi ska förhålla till livet i största allmänhet och döden i synnerhet.

Enligt Strömquist har döden blivit en ständig följeslagare i stället för något som väntar vid livets slut och som är oundvikligt, men där en belöning väntar för de rättfärdiga.

Den moderna synen på liv och död, som uppstått efter att kristendomens idéer och dess starka makt över mänskligheten blivit allt svagare, innebär att vi lever som om döden går att lura om vi bara äter rätt, tränar, håller vår yta ungdomlig och snygg och arbetar med att trycka ner våra negativa tankar.

Resultatet blir, anser Liv Strömquist, och jag är benägen att hålla med, att vi inte går mot döden utan stället ångar på, fyllda av skräck, med liemannen flåsande i nacken. Allting har blivit potentiellt livsfarligt: maten vi äter, vinet, kaffet eller juicen vi kanske dricker och vårt stillasittande hemma i soffan framför Netflix.

Om vi egentligen känner oss lyckligast när vi springer maraton, inleder dagen med nyttiga, gröna smoothies eller visar upp våra slimmade, brunbrända kroppar på soliga badstränder spelar mindre roll.

Huvudsaken är inte hur vi egentligen mår, och vi verkar inte må bättre i själen. Tvärtom verkar den psykiska ohälsan ha ökat, trots att vi kämpar för att hålla döden på avstånd och följer de råd som kan få oss att framstå som lyckade, moderna människor.  

Skräcken för att dö och önskan att leva livet korrekt efter dagens normer, har naturligtvis också satt ny fart i dem som älskar att ge råd. Det är nämligen så, enligt Liv Strömquist, som själv har fungerat som rådgivare i radio, att det är roligt att ge råd till andra, men kanske lite mindre kul att tvingas ta emot dem. Detta eftersom det inte alltid är så stärkande att anses vara i behov av råd. Speciellt när det gäller råd som man inte har efterfrågat, och nätet översvämmas ju av just sådana, liksom av diverse tester mest ägnade åt att skrämma upp oss och förklara för oss vilka råd vi eventuellt behöver om vi vill överleva över huvud taget.

Fint utfört seriealbum

Det finns mycket att ta till sig i det här tankemässigt intressanta och konstnärligt fint utförda seriealbumet. Liv Strömquist har med åren alltmer gått över till att publicera sina teckningar i färg och det färgstarka bildmaterialet i Pythian pratar ger en extra krydda åt texterna i och utanför de otaliga pratbubblorna.

Pythian pratar tål otroligt många omläsningar, det finns alltid någon filosof, sociolog eller varför inte influencer som man kanske känner för att kolla upp lite extra. Infallsvinklarna är många och det finns mycket att gräva i för den som lider av rädsla för döden och som kanske också vill ta del av andras tankar om hur man bör handskas med livet på vägen mot det oundvikliga.

The post Färgstarkt, roligt och allvarligt seriealbum av Liv Strömquist first appeared on Opulens.

SERIEKONST. Tidigare i år avled den legendariske japanske serieskaparen Kentaro Miura. Mest känd är han för mangaserien Berserk. Pål Eggert ger här en introduktion till detta betydande mangaverk.

Kentaro Miura föddes 1966 och dog i maj 2021. Han är mest känd för sin oavslutade manga Berserk som han påbörjade 1989. Seriens namn antyder raseri, vildsinthet, måttlös vrede och det är en bra beskrivning av den. Romanens huvudperson bär ett mörkt raseri inom sig, men det är också en serie som är vildsint i sina uttryck.

Miura påbörjar sitt serieepos in medias res. Huvudpersonen Gutsy, den svarta svärdsmannen, jagar demoniska varelser som infiltrerat samhället och under nätterna hemsöks han av andar som besätter exempelvis skeletten på ett slagfält och försöker döda honom. Gutsy rör sig genom en senmedeltida värld av europeiskt snitt, har ett jättelikt svärd och åtföljs av en liten älva som i mångt och mycket är hans motsats. Gutsy själv framstår i seriens begynnelse som ganska osympatisk och bryr sig inte om så mycket annat än att få hämnas. Som läsare svävar man i okunskap om vad som driver honom i sitt något monomana sökande efter revansch.

Den ensamme hämnaren har skildrats många gånger även om  Berserk är både manus- och teckningsmässigt utförd. Gåtfulla antydningar om en bakgrundshistoria håller kvar läsaren. I The Golden Age kastas läsaren tillbaka till Gutsys förhistoria och bevittnar hans födelse ur en hängd kvinnas kalla sköte. Han blir motvilligt omhändertagen av en legosoldat och lär sig tidigt svinga ett svärd som är lite för stort, något som kommer att bli hans signum. Gutsy är långt ifrån älskad och som så många försummade och misshandlade barn försöker han hela tiden leva upp till sin fosterfaders förväntningar och göra sig förtjänt av hans uppskattning. Här etableras ett av seriens teman, nämligen längtan efter samhörighet och hur makthunger, rädsla, fanatism och andra känslomässiga murar hindrar den från att förverkligas.

Ett hundraårskrig rasar mellan två länder (liksom det gjorde mellan Frankrike och England) och Gutsy färdas som legosoldat från fältslag till fältslag. Till slut träffar han på ett kompani, Band of the Hawk, som leds av den karismatiske Griffith. Där Gutsy är mörkhårig, ensamvarg, grovhuggen på alla sätt och utan några andra framtidsutsikter än att klara sig från dag till dag är Griffith en ljushårig, en ledare, elegant och smidig på många sätt, och med storslagna ambitioner. Just på grund av dessa skillnader men också för att de båda är av samma obändiga material dras de till varandra och Gutsy blir medlem i Band of the Hawk.

Berserk är på många sätt en extrem serie. Blod flödar ofta över sidorna, människor dör i drivor, och den värld som målas upp är ofta hård och skoningslös. Samtidigt skildras behovet av tillhörighet och samhörighet ur olika synvinklar. Mörka fantastikskildringar riskerar ibland att bli för ensidiga. Joe Abercrombie är till exempel på många sätt en njutbar författare men han balanserar stundtals ibland på gränsen till att bli förutsägbar och klichémässig.

Miura lägger ofta in ljusglimtar vilket gör att mörkret framstår som ännu djupare. Ett exempel på detta är samhörigheten mellan soldaterna i Band of the Hawk som gör att de framstår som en ö av medmänsklighet i ett hav av kallsinnig brutalitet. Det gör också att sveket mot dem drabbar läsaren desto hårdare.

Miura utvecklades som tecknare under seriens gång och använder mangaseriens stora ögon och andra särdrag sparsamt. Han är detaljerad och kan även använda sig av symbolism i sina bilder. Särskilt i sexorgiescenerna i Retributionarc utvecklar Miura ett mer symbolmättat bildspråk. Jag har sett influenser från Giger, men också från Bosch och Brueghel. De senare kommer särskilt till uttryck i exempelvis solförmörkelseepisoderna där helvetet bryter ut på jorden.

Berserk är dock en aning ojämn. De första böckerna känns som en introduktion som är okej. När sedan “Golden Arc” sätter igång och vi får reda på Gutsys historia och hans möte med Griffith får berättelsen en helt annan tyngd och fokus. Gutsy erkänner sitt undertryckta behov av gemenskap och bejakar det i Band of the Hawk. Han börjar också drömma för egen del och inser att han inte bara behöver leva från dag till dag. Jag har märkt att många som läser Berserk återkommer till just denna del av berättelsen som något av det bästa de läst.

Vi får också följa hur världen gradvis blir mer magisk. Till slut sker ett slags övernaturligt genombrott där monstren och magin inte längre döljer sig i skuggorna och nätterna utan träder ut i dagsljus och blir uppenbara för alla människor i Midland. Det är också här som berättelsen börjar dala något. Det är fortfarande spännande och välgjort men Gutsy framstår inte som lika besatt längre och finner även en ny gemenskap. Känslan av ond, bråd död och mystik lättar lite. Ett par häxor blir en del av handlingen och ger läsaren förklaringar om hur det kommer sig att övernaturliga varelser och företeelser blir så mycket talrikare, förklaringar som gör världen mer gripbar men också mindre mystisk och skrämmande. Från att ha varit en brutal berättelse där det magiska till stor del domineras av mörka makter blir det en mer traditionell högfantasyvärld med troll, älvor och magiker av olika schatteringar. Det är inte dåligt, och jag hade gärna läst den här berättelsen i en annan inramning, och med en annan huvudperson än Gutsy men det är inte det här som gjorde Berserk närmast unik. Jag hade hellre sett att Miura höll fast mer vid konflikten mellan Gutsy och Griffith och lät den magiska fasen som världen trädde in i förkortas. Som det är nu känns det mest som att Miura ville använda sig av ett vinnande kort samtidigt som han målade om kortet…

Miura väjer inte för något i sin berättelse, något som många med mig uppskattar och kanske ser som en av de verkliga fördelarna med serien. Men jag måste erkänna att jag blir lite trött på skildringar av sexualiserat våld mot kvinnor. Ibland känns det slentrianmässigt och obehagligt på ett sätt jag inte uppskattar. Sen ska det sägas till Miuras försvar att även män kan råka ut för sexuella övergrepp i Berserk, men det förekommer ändå inte i samma omfattning.

Men oavsett vad man tycker om seriens utveckling så lär vi aldrig få läsa den i sin helhet så som Miura ville utföra den. Han dog i maj 2021 och då var serien fortfarande oavslutad. Kanske kommer någon annan att ta upp stafettpinnen – eller penseln – och fullfölja serien. Till dess finns det inga skäl att inte läsa Miuras mästerverk.

The post Kentaro Miuras mangamästerverk first appeared on Opulens.