PODD. I juni släpper P3 Serie på Sveriges Radio sin nya poddserie Systemet. En thriller med inspiration från både Fight Club och Baader Meinhof.

Systemet är en serie i sex delar och beskrivs som ett ljuddrama om toxisk maskulinitet där vi får följa en ung mans radikalisering och hur hans omgivning försöker stoppa honom. Berättelsen kretsar kring den 25-åriga Adde som går med i ett program med löften om att göra honom vältränad och lyckad, med en dold politisk agenda som påminner om både incelrörelsen och Baader Meinhof-ligan.

–  Väldigt sällan talas det om mekanismerna och processerna för hur radikaliseringen av de här unga männen går till. Vi föreställer oss en skuggvärld någonstans längst inne i internets mörkaste vrår, och förvånas varje gång ännu ett våldsdåd sker, säger seriens regissör Lola Zackow i ett pressmeddelande.

I huvudrollen som Adde hörs Simon Lööf och i rollen som hans syster hörs Helmon Solomon. De tre första avsnitten släpps den 16 juni i appen Sveriges Radio Play, och resterande avsnitt släpps veckan efter.

Anna Brynhildsen

The post Ny radioserie om krisande unga män får premiär i juni first appeared on Opulens.

KONSTNÄRLIG FRIHET. När Agnes Jakobsson fick erbjudandet att göra en serieroman baserad på ett Lars Norén-manus tackade hon ja direkt. Sedan dog den kände dramatikern.

The post Jakobsson: När Lars Norén dog förändrades allt first appeared on Opulens.

PROSA. Under vårt sedvanliga veckolånga vårvinteruppehåll har vi glädjen att presentera fyra utdrag ur vår medarbetare Björn Gustavssons debutroman Jag var Johannes Brahms. I dag publicerar vi den fjärde delen.

Tidigare har vår medarbetare Björn Gustavsson utkommit med litteraturhistoriska verk, en novellsamling, samt fyra diktsamlingar. Hans debutroman bär visserligen titeln Jag var Johannes Brahms, men det är en text som rymmer fyra parallella människoöden i olika tidsplan. Det är alltså inte någon biografi över Brahms, om någon nu trodde det. Romanen gestaltar förälskelsens omvälvande kraft.

I korthet kan romanens innehåll beskrivas så här: Den framgångsrike förlagsredaktören Vilhelm förälskar sig i  konstnären Gunilla – och är genast beredd att göra vad som helst för att få henne. Den långt yngre Mikael sitter framför datorn och får syn på ett profilfoto – och inser att den främmande kvinnan på skärmen, Anna, är någon han snarast vill lära känna. Hugo Alfvén blir fullständigt besatt av den vackra Marie Kröyer som han 1902 möter i italienska Taormina. Omedelbar kärlek drabbar även den tjugoårige Johannes Brahms när han 1853 träffar Clara Schumann i Düsseldorf.

OPULENSREDAKTIONEN

Utdrag ur Jag var Johannes Brahms. Del 4: 

Johannes satt kvar på pallen. Han betraktade de vackra möblerna, väggarnas akvareller och oljemålningar. Mitt i rummet en kristallkrona, svagt blänkande i det gråbleka eftermiddagsljuset. Nära fönstren meterhöga palmväxter, på spegelbyrån marmorbyster som han redan härifrån kunde se föreställde Beethoven, Schubert, Chopin… «Välkommen, herr Brahms.» Clara Schumann sträckte ut en liljevit hand. Hennes blick träffade honom som en eldstråle. Robert lade handen om hennes rygg och förde henne fram till soffan. När Johannes nått fram till allegrot strömmade energin med överraskande kraft; fortare och fortare – snart skulle den stupa i plötslig tystnad. Han böjde huvudet, vågade titta upp. «Det var mycket fint», sa Robert. «Överraskande fint. Och jag hör att ni är påverkad av Beethoven. I högre grad än jag själv.» «Tack, herr Schumann. Den ska uruppföras i Gewandhaus om några månader.» «I Gewandhaus?» sa Clara. «Där hade jag min debutkonsert. Jag är ju uppvuxen i Leipzig, som ni kanske vet.» «Jag var där när du gjorde ditt första framträdande», fyllde Robert i. «Du var bara nio.» «Han var överallt där jag var», skrattade Clara. «Och sedan bodde vi även i Leipzig.» «Jag förföljde dig», sa Robert. «Det fanns bara du i min värld. Och så är det fortfarande.» «Glöm inte våra barn», sa Clara. «Knappast», sa Robert. Så vände han sig till Johannes. «Om ni tillåter ska jag skriva ett rekommendationsbrev till Breitkopf och Härtel. Er sonat måste publiceras. Men nu vill jag höra mer av er. Vad har ni att erbjuda oss?» «Jag skulle kunna spela min andra sonat. Den skrev jag förra året. Faktiskt innan den första.» «Det är bra. Ju mindre logik, desto bättre!» Robert skrattade hjärtligt. Johannes var tacksam att han fick möjlighet att spela även detta verk, som hade en mer romantisk karaktär; inte var inte lika anspänt; inte lika slipat, formalistiskt. Här lägrades ett större lugn, och horisonterna var vidare. Här tonade böljande sädesfält fram; söndagsfrid, grönska, vattenblänk… Här klingade en melankoli besläktad med Chopins – och framför allt fanns här ett släktskap med den Robert Schumann som Johannes så länge beundrat. Knappt hade han slagit ner de två avslutande ackorden i fortefortissimo förrän Robert sprang upp, ropade hurra och sa att det här var det bästa han hört på länge. «Nu ska jag hämta en flaska sekt, och sedan hoppas jag att ni vill äta en enkel middag med oss och att vi därefter kan fortsätta musicerandet.» Knappt hade han hastat iväg förrän Clara kom fram till flygeln. Hennes blickar och leenden skickade stötar av spänning genom hela kroppen. «Ni är fantastisk, Johannes Brahms», sa hon. «Ni kommer som en uppenbarelse, som en gåva från Gud.» «Vi kommer väl alla från Gud», sa han avvärjande. Återigen mötte han hennes blick – och återigen kände han sig alldeles förvirrad av den vackra kvinnans nätta uppenbarelse. Hon stod bara en meter från honom och gjorde ingen ansats att gå. Han kände sig paralyserad, som träffad av blixten. Han hade upplevt det förr, men aldrig så starkt: med vissa människor känner man från första stund en lika oerhörd som självklar förbundenhet. Om även den här sonaten kom i tryck skulle han tillägna den Clara. Hon trädde aningen närmre. Han förlorade sig fullständigt i hennes mjuka, öppna blick – och när han åter kom till sans hade han ingen aning om hur länge de faktiskt – kändes det som – drunknat i varandras väsen. Det var som om han just fått uppleva ett under; som om han tillfälligt vistats i en fullständigt annan dimension och nu med ens kallats tillbaka till en verklighet som med ens kändes ovan och främmande. «Här ska firas!» Robert kom inrusade, han höll upp flaskan som i triumf. «Ni ska bara få höra ett tredje stycke», sa Johannes; med ens kände han sig fullständigt bekväm hemma hos paret Schumann. Han spelade Albumblatt i a-moll, en bagatell, bara några minuter, men han anade att Clara skulle tycka om den – och när han tog emot glaset som räcktes mot honom sa hon: «Det är sagolikt, herr Brahms. Ni skriver musik indrypt av en skönhet som känns andlig. Var hämtar ni er inspiration? Har ni hemlig tillgång till de himmelska sfäerna?» Efter middagen, med många skratt och med en hel barnaskara i olika åldrar som med ens dykt upp, fortsatte samvaron i musikrummet, medan tjänstefolket tog sig an uppgiften att försöka få isäng de upprymda barnen, som uppenbart hade haft stort nöje av den unge Brahms besök (och som dessutom så öppet visat sin förtjusning i dem). Clara tände ljusen i kristallkronan och på flygelns utsirade lampetter. Robert hade tänt sin pipa och erbjöd Johannes en cigarr. Stämningen hade blivit än mer förtrolig i det dämpade ljuset. Samtalet flöt lätt och naturligt, som om de länge varit vänner. Det var som om de bands samman av en ändlös kärlek och att den fanns där mellan alla tre. Den behövde inte uttalas eller analyseras: den var självklar. Robert bjöd på ett gyllene Eiswein från Moseldalen. De kom överens om att spela varandras kompositioner. Robert annonserade ett d-moll-scherzo. Han riktade sig till Johannes. «Det här skrev hon när hon var nitton.» «Glöm inte: Con passione!», ropade Clara. «Hur skulle jag kunna glömma något när det gäller dig», sa Robert. «Men kära Clara: nu skulle jag vilja att du spelar din a-moll-romans.» Johannes sköt bakåt stolen så att hon lättare skulle ta sig förbi fram till pianot. «Hon skrev den i somras», fortsatte Robert. Johannes, berusad av både vinet, cigarren och sällskapet, lutade sig bakåt i den tungt stoppade soffan. Den sirligt klangrika musiken förde långt, långt bort – till just den sortens drömlandskap där han själv brukade finna sina djupaste, mest givmilda källådror. När det var Johannes tur bad han om noter till något av Roberts senare verk – och så spelade han, a vista, Drei Fantasiestücke. Ju längre in i verket han kom, desto tydligare kände han hur besläktade de var. Tänk att han nu fick spela denna underbara musik i närvaro av den kompositör som sedan längre var hans största förebild och läromästare. Det var som om han denna dag sugits in i en sagovärld – samtidigt som allt var på riktigt. Han kände både eufori och febrig anspänning. «Vad ska du spela, min kära hustru», sa Robert och stoppade ny tobak i pipan. «Jag tror jag vill spela fyrhändigt med vår gäst», sa hon (rösten med ens så underligt beslöjad) och skred i sin långa klänning fram mot nothyllorna. Hon föreslog Schuberts f-moll-fantasi. Robert ställde fram ännu en pianopall. Johannes kände hennes röst svepa genom sig, orden svepte som slickande eldslågor. «Möchten Sie Schubert mit mir spielen, Herr Brahms…» Det frasade om den mörkgröna klänningen när hon satte sig. Det mörka håret var stramt och sedesamt uppsatt. Han försökte föreställa sig hur hon såg ut när hon släppte det fritt. Säkert skulle hennes skönhet i den stunden vara outhärdlig… Mjukt böljade temat fram… Han förnam hur musikens starka energier obehindrat flöt mellan dem. Förnimmelsen av hennes kropp nästan hypnotiserade honom. Samtidigt kände han hur självklart och fritt de möttes här i musiken. De sprang i bredd nerför blomstrande ängar, de beundrade storslagna utsikter, musikens dalar, musikens höjder, de biktade i toner sin kärlek till varandra. De snuddar varandra med händerna, nu en handled, nu hela armen. Deras själar möts som i en jublande dans. Under skydd av toner kan han släppa sin kärlek fri, de svarar på varandras melodier, de dansar, de slingrar sig om varandra, de möts nakna och hennes händer skickar våg efter våg av förtroenden som han besvarar med nya vågor som hon i sin tur tar emot, som hon turnerar innan de åter möts i sammanbundna stämmor där de förenas och – «Men hur kan ni spela så samstämt?» sa Robert. «Jag är hänryckt.» «Vi är alla hänryckta», sa Clara. De blev sittande kring soffbordet. Samtalet flöt med en lätthet och upprymdhet som Johannes tidigare aldrig upplevt. Robert satte sig vid pianot och bad Clara ta fram några av de Lieder som hon hade tillägnat honom genom åren. Johannes sjönk djupt ner inte bara i soffan – utan i en njutning som var så överväldigande att han tyckte sig sjunka i en ändlös ro. Claras sjöng änglalikt, och blotta insikten om att dessa sånger – som faktiskt överträffade Schuberts – alstrats av denna underbara kvinna bäddade in honom i en ljuv känsla av övermättnad. Hon sjöng Der Traum… Am Strande… Der Wanderer… Ich stand in dunklen Träumen… När hon till sist sjöng Sie liebten die beide trodde han först inte det var sant. Hade hon förmågan till prekognition? Hon sjöng om en kvinna som älskade två män… Och varför sjöng hon den nu? Och varför hade Robert valt just den, just ikväll? Klockan slog tolv, Robert föreslog att de skulle gå ut på balkongen och andas lite frisk luft innan de sa god natt. Johannes hade tidigare under kvällen tackat ja till att övernatta i gästrummet. Clara stod mitt emellan dem. Från andra sidan gatan hördes ett svagt sus när vinden drog genom lövkronorna. En hästskjuts klapprade förbi några hundra meter bort, med en svagt flämtande oljelampa. «Det känns i luften att ni bor nära vattnet», sa Johannes. Han var knappt medveten om vad han sa. Det enda han var medveten om var Claras närvaro. «Vilken fantastisk kväll», sa Robert. «Världen är full av fantastiska tillfälligheter.» «Är du säker på det?» sa Clara. «På vad?» «På att det är tillfälligheter?» Ingen sa något. Johannes kände jublet stiga inom sig. Pelare efter pelare av övermodig lycka. Det där hade Clara inte sagt av en slump. Hennes kropp strålade som en värmespis. Han lät handen snudda mot hennes klänning. Hon drog sig inte undan. Nästan omärkligt strök han vidare ner längs det silkesmjuka tyget. Han kände att hon inte misstyckte. Han kände att hon var mycket närmare än hon faktiskt var. Mer och mer förstod han att känslorna var ömsesidiga. Han kunde knappt andas. Han var så hänförd att han knappt kunde andas.

The post Ur “Jag var Johannes Brahms” – Del 4 first appeared on Opulens.

PROSA. Under vårt sedvanliga veckolånga vårvinteruppehåll har vi glädjen att presentera fyra utdrag ur vår medarbetare Björn Gustavssons debutroman Jag var Johannes Brahms. I dag publicerar vi den tredje delen.

Tidigare har vår medarbetare Björn Gustavsson utkommit med litteraturhistoriska verk, en novellsamling, samt fyra diktsamlingar. Hans debutroman bär visserligen titeln Jag var Johannes Brahms, men det är en text som rymmer fyra parallella människoöden i olika tidsplan. Det är alltså inte någon biografi över Brahms, om någon nu trodde det. Romanen gestaltar förälskelsens omvälvande kraft.

I korthet kan romanens innehåll beskrivas så här: Den framgångsrike förlagsredaktören Vilhelm förälskar sig i  konstnären Gunilla – och är genast beredd att göra vad som helst för att få henne. Den långt yngre Mikael sitter framför datorn och får syn på ett profilfoto – och inser att den främmande kvinnan på skärmen, Anna, är någon han snarast vill lära känna. Hugo Alfvén blir fullständigt besatt av den vackra Marie Kröyer som han 1902 möter i italienska Taormina. Omedelbar kärlek drabbar även den tjugoårige Johannes Brahms när han 1853 träffar Clara Schumann i Düsseldorf.

OPULENSREDAKTIONEN

Utdrag ur Jag var Johannes Brahms. Del 3: 

Nu, efter flera veckor i Taormina, kände hon sig styrkt. Vilken himmelsk plats detta var! Sicilien botade henne: här blev hon frisk. Här fylldes hon av ljus, här blev hon sig själv igen. Det enda som nu molade i henne var att hon snart skulle återvända till Sören – och att allt skulle vara som vanligt igen. Hon bodde på Villa San Pietro, ett pensionat som drevs av två danska systrar, och som låg i södra delen av stan, högt och med strålande utsikt över den sicilianska kusten strax nedanför. Om dagarna brukade hon promenera omkring med Bertha Knudtzon, som var älskarinna till Georg Brandes – som hon förresten träffat ibland men på senare tid nästan aldrig; hans envisa försök att förföra henne var alldeles för irriterande. Hon satt i vilstolen och halvdåsade i eftermiddagsvärmen. Färgerna djupnade i skuggan. Hon kom ihåg Sörens ord: «Även i skuggor döljer sig många färger.» Tänk att det bara var ett år sedan de var här tillsammans… Små vindpustar gav lite efterlängtad svalka under det uppspända segeltyget. Hon halvlåg, nedsjunken i en underbar dvala. Det fanns inget så underbart som denna italienska dvala. Allting omkring var översinnligt i sin mjuka skönhet… Det skulle Sören också ha tyckt. Kanske var det just deras behov av skönhet som hållit dem samman. Denna längtan efter allt som var vackert. Deras likartade blick, deras likartade känslighet. Hur de när som helst kunde stanna upp bara för att uppmärksamma den andre på ljuset: «Titta så vackert ljuset faller!» «Titta vilket ljus!» En kypare närmade sig försynt, frågade: Vuoi qualcosa di piú da bere, signora? Hon drack varje dag av det här honungslena svala sicilianska vinet och hon kände hur gott det hade gjort henne med den här tiden. Sören ogillade att hon reste bort ensam. Det såg inte bra ut att hans hustru gav sig iväg så där. Han var mån om sitt rykte och var alltid rädd att det skulle börja pratas. Men med åren hade de här rekreationsresorna blivit nödvändiga. Hon skulle inte ha stått ut med alla hans krav om hon inte ibland kunnat åka iväg så här. Tiden i Taormina hade glidit förbi som en ändlös, lättjefull dröm. Varje dag samma djupblå himmel, varje dag samma kompakta, välgörande värme… Så med ens hörde hon en bekant röst i änden av terrassen. Det var hennes gamla väninna Anna Norrie, som nyligen aviserat att hon skulle komma och hälsa på. Hon pratade högt och uppsluppet. Strax hördes en mansröst; han talade svenska. Anna kom fram och kramade om henne. Hon presenterade sitt resesällskap, en tunnhårig ung man med mustasch, iförd linnekostym och som genast förbindligt lyfte på stråhatten. «Hugo Alfvén, angenämt», sa han. Det lät så uppstyltat att Marie inte kunde låta bli att skratta. De beställde vin och satte sig kring bordet på den runda klippavsatsen en trappa ner. Runtomkring kaktusar och förbrända buskar, några hundra meter ner Bella Isolas sandstränder, den bergiga halvudden och det ständigt lika blå havet. De pustade i värmen och Anna berättade om den långa tågresan och allt de upplevt. Marie visste inte vad hon skulle tro. Anna var gift med en dansk författare, det var i Köpenhamn de träffats första gången, och här kom hon med en svensk kompositör vars namn hon bara svagt kände igen, men som tydligen följt med som resesällskap och nu, efter vad han själv sa, hoppades få uppleva några konserter här på Sicilien. De skålade i vitt vin, och både Anna och Hugo var hänförda över utsikten ner mot Giardini Naxos och längst i fjärran Syracusa. Åt norr reste sig Etna, med en svag rökpelare som steg som en dunst mot den disigt djupblå himlen. Hugo och Anna inkvarterade sig i varsitt rum och på kvällen åt de middag på den stora stensatta terrassen. Marie, elegant i sin barärmade gula klänning och med en ros i det uppsatta håret, fick många att vända sig om när hon kom fram till det dukade bordet. Hon märkte Hugos blickar; han sög tag i henne och hon förmåd- de inte värja sig. De kommande dagarna besökte de en konsert i domkyrkan och åt sedan middag tillsammans, alla tre, på torget utanför. Musiker med banjo och dragspel kom fram, liksom en sångare. Hugo gav dem en stor sedel som tack. De återvände till terrassen, satt ute sent och drack champagne, vågbruset från stranden hördes ända hit, och stjärnhimlen välvde sig högt över cikadornas spel. När de skulle säga god natt förlorade hon sig så djupt i hans ögon att hon efteråt inte kunde minnas om de hade blivit stående så länge eller bara en kort stund, men när hon åter kom till sans insåg hon att något hade hänt och att hon inte hade kraft att värja sig mot känslan; hon måste få reda på vad detta betydde. När hon kom upp på rummet insåg hon att det här ögonblicket skulle hon inte komma undan; det här kanske var hennes livs vändpunkt. Kanske är det först nu det börjar på riktigt, tänkte hon. Livet. Mitt liv.

The post Ur “Jag var Johannes Brahms” – Del 3 first appeared on Opulens.

PROSA. Under vårt sedvanliga veckolånga vårvinteruppehåll har vi glädjen att presentera fyra utdrag ur vår medarbetare Björn Gustavssons debutroman Jag var Johannes Brahms. I dag publicerar vi den andra delen.

Tidigare har vår medarbetare Björn Gustavsson utkommit med litteraturhistoriska verk, en novellsamling, samt fyra diktsamlingar. Hans debutroman bär visserligen titeln Jag var Johannes Brahms, men det är en text som rymmer fyra parallella människoöden i olika tidsplan. Det är alltså inte någon biografi över Brahms, om någon nu trodde det. Romanen gestaltar förälskelsens omvälvande kraft.

I korthet kan romanens innehåll beskrivas så här: Den framgångsrike förlagsredaktören Vilhelm förälskar sig i  konstnären Gunilla – och är genast beredd att göra vad som helst för att få henne. Den långt yngre Mikael sitter framför datorn och får syn på ett profilfoto – och inser att den främmande kvinnan på skärmen, Anna, är någon han snarast vill lära känna. Hugo Alfvén blir fullständigt besatt av den vackra Marie Kröyer som han 1902 möter i italienska Taormina. Omedelbar kärlek drabbar även den tjugoårige Johannes Brahms när han 1853 träffar Clara Schumann i Düsseldorf.

OPULENSREDAKTIONEN

Utdrag ur Jag var Johannes Brahms. Del 2: 

Vid dryga sextio hade Vilhelm förlikat sig med singellivet. Visst träffade han kvinnor, men han hyste inga illusioner om en bestående relation. Men för några månader sedan inträffade något som gjorde att drömmen om den stora kärleken åter väcktes till liv. Det hade varit en grå marsdag, vilken som helst. Han mindes hur han suttit och rutinmässigt ögnat igenom Dagens Nyheters nätupplaga. Plötsligt fastnade han för ett reportage från Lunds konsthall. En nyöppnad separatutställning hade redan på vernissagedagen väckt stor uppmärksamhet. På flera av bilderna syntes konstnären i helfigur; en trådtunn kvinna med långt blont hår och exklusivt klädd – men kontrastrikt, med en tilltalande bohemisk touche. Hennes utseende fullkomligt bländade honom. Även konstverken var extraordinära oljemålningar i storformat, abstrakta former, skissartade gestalter, alltsammans utfört i nedtonade färgskalor i drömlikt dimmigt blått och grått i olika nyanser. Han googlade på konstnären, Gunilla Wadsten, och fann att hon var 48 år, gift med en jurist, 55, och bosatt på en gård på Bjärehalvön, nära Hovs hallar. Han ställde in satellitfunktionen på googlemaps och zoomade in huset där de bodde; en kringbyggd skånegård i klassisk stil, bara en kilometer upp från stranden. Han sökte på hennes namn på youtube och strax fick han upp de mest fantastiska filmer där hon visade runt i sin ateljé och även keramikverkstaden i ett intilliggande rum. Hennes röst, hennes charmiga leende, hennes utsökta sätt att röra sig – alltsammans grep honom djupt. Han sökte vidare på internet och läste igenom några recensioner. Svenska Dagbladets kritiker beskrev utställningen som sensationell och berömde «dessa ibland bara svagt antydda former, eller möjligen materialiseringar av själstillstånd, med en geometrisk känsla påminnande om Braque». Dagens Nyheter beskrev «landskap i dimmig upplösning, i gränslandet mellan verklighet och dröm». En annan kritiker talade lyriskt om konstnärens förmåga att förmedla ett slags «tingens hemligheter» och ansåg att målningarna kunde påminna om såväl Hammershöi som Giacometti. «Det koloristiska växelspelet är sparsmakat, raffinerat och genomgående buret av livsbejakande sensualitet.» Till vilket pris som helst måste han få träffa denna fullblodskonstnär. Vad var hon för en människa som på detta sätt kunde utvinna skönhet ur de enklaste ting. En sten, en trädstam – med hennes blick tycktes verkligheten kunna återfå precis den magi han själv så ofta upplevde. Den fanns ju där – alltsammans handlade om med vilken blick man såg på världen. Han kom att tänka på van Gogh, som arbetat på likartat sätt. Efter mycket letande hittade han hennes mailadress. Han skrev att hennes målningar talade till honom på ett överrumplande djupt plan och att han gärna skulle vilja se mer. Hon svarade vänligt att han var välkommen att hälsa på henne och hennes man och att han gärna kunde få se ateljén. Hon frågade om han hade varit i konsthallen eller på vilket sätt han annars kände till henne. Han hänvisade till reportaget och förklarade att han var passionerat intresserad av konst och att ingenting, utom möjligen musik, kunde ge honom så djupa livskänslor. Hon frågade vad han själv sysslade med. När hon fick veta att han arbetade som redaktör på ett bokförlag i Stockholm blev hon tydligt intresserad. Publicerade de förresten konstböcker? Nej, bara skönlitterära verk; men om hon ville kunde han sätta henne i förbindelse med en kollega som säkert kunde tipsa henne om nya spännande titlar. När han avslöjade att han själv skrivit några böcker blev hon eld och lågor. Det var bara några enkla försök, sa han avvärjande, de publicerades på ett annat, ytterst litet förlag och hade bara sålt i femtio exemplar. Jag vill gärna läsa dem, svarade hon. När han skickat henne en pdf med dikter öste hon beröm över honom och förklarade att hans ord nått henne «nästan intravenöst».

The post Ur “Jag var Johannes Brahms” – Del 2 first appeared on Opulens.

PROSA. Under vårt sedvanliga veckolånga vårvinteruppehåll har vi glädjen att presentera fyra utdrag ur vår medarbetare Björn Gustavssons debutroman Jag var Johannes Brahms. I dag publicerar vi den första delen.

Tidigare har vår medarbetare Björn Gustavsson utkommit med litteraturhistoriska verk, en novellsamling, samt fyra diktsamlingar. Hans debutroman bär visserligen titeln Jag var Johannes Brahms, men det är en text som rymmer fyra parallella människoöden i olika tidsplan. Det är alltså inte någon biografi över Brahms, om någon nu trodde det. Romanen gestaltar förälskelsens omvälvande kraft.

I korthet kan romanens innehåll beskrivas så här: Den framgångsrike förlagsredaktören Vilhelm förälskar sig i  konstnären Gunilla – och är genast beredd att göra vad som helst för att få henne. Den långt yngre Mikael sitter framför datorn och får syn på ett profilfoto – och inser att den främmande kvinnan på skärmen, Anna, är någon han snarast vill lära känna. Hugo Alfvén blir fullständigt besatt av den vackra Marie Kröyer som han 1902 möter i italienska Taormina. Omedelbar kärlek drabbar även den tjugoårige Johannes Brahms när han 1853 träffar Clara Schumann i Düsseldorf.

Romanen skildrar således fyra parallella förälskelser – där komplikationen är att samtliga fyra kvinnor redan är gifta. Det rör sig om en fresk, med stor spännvidd i tid och rum, som skildrar människors dubbelhet.  Här får vi möta passioner, drömmar och själsfrändskap – men också längtan och svek, om ensamhet och gemenskap, om lycka och sorg… Detta är också en roman om konstens betydelse i vid mening – som tröst, som livselixir och som nödvändighet.

I en recension i Kulturdelen skriver Isak Adolfsson bland annat följande om Björn Gustavssons roman: “Det finns en musikalisk lätthet i texten. Utan att vara tung eller svulstig, trippar texten fram; med ledighet rör den sig förutom mellan de olika narrativen även mellan skilda ämnen som historia, konstkritik, politik och musik. Att kunna tala ledigt om allvarsamheter, utan att låta det övergå i kåseri, kräver förtrogenhet. Det påminner om somlig jazz.” Recensionen kan läsas i sin helhet på Kulturdelens webbsajt.

Jag var Johannes Brahms utkom i december 2021 på Recito förlag och kan beställas på Bokus, Adlibris och andra ställen men tillhandahålls också på många bibliotek. Den kommer även att finnas tillgänglig som e-bok.

OPULENSREDAKTIONEN

Utdrag ur Jag var Johannes Brahms. Del 1: 

Det var i vintras han funnit henne. Han mindes tydligt den dagen. Han hade suttit i sitt arbetsrum på länsstyrelsen i Östersund. Innan han gick hem kollade han sitt twitterkonto; han använde det mest för att hålla kontakt med kollegor runtom i landet och brukade bara sporadiskt logga in. Medan han scrollade i flödet uppmärksammade han en kvinna vars profil genast fångade honom. Hon var vacker på ett säreget sätt. Föreföll smal och vältränad, hade långt mörkblont hår, känslig, öppen blick. Han zoomade in fotografiet. Ögonen mandelformade, aningen snedställda. Hon hette Anna Söderberg, var 35 år och arbetade som lågstadielärare. Var hon bodde framgick inte och de hade inga gemensamma kontakter. Hon var gift och ägnade tydligen fritiden åt läsning och friluftsliv. Knappt hade han tryckt bort fotot förrän han ångrade sig. Han tryckte «retur» men lyckades inte få tillbaka historiken. Han fick för sig att han begått ett ödesdigert misstag och greps nästan av panik. Hur han än knappade lyckades han inte hitta henne, och efternamnet hade han redan glömt. Först några dagar senare dök profilen åter upp i hans flöde. Han skickade en kontaktförfrågan och hoppades att hon inte skulle tycka att han var för framfusig och blockera honom. Det gick en vecka utan att hon svarade. Han googlade på namnet och fick tre träffar. Efter ytterligare en stunds sökningar fick han fram adress och telefonnummer. Jönköping var en stad han inte hade det minsta begrepp om, men utan att tveka dukade han upp en historia om att han till sommaren skulle semestra i just den trakten och att han länge varit nyfiken på det småländska höglandet (var fick han det ifrån?). Han underströk att han delade hennes intresse för friluftsliv (en av mina största passioner, högg han till med) och att han – eftersom han nu råkat se hennes profil – vore tacksam om hon kanske kunde ge tips på vandringsleder i området. Det dröjde inte många minuter förrän hon i ett långt sms noga redogjorde för sina personliga favoritsträckor: den sex mil långa John Bauer-leden från Huskvarna upp till Gränna, Dunmosseleden genom en av länets största våtmarker («passar om du gillar fåglar! Kan det vara nåt?») och Franciskusleden upp till Alvastra («ingår i ett nätverk av pilgrimsleder – du kan fortsätta till Santiago de Compostella om du gillar rejäla motionspass»). När han nämnde att en pilgrimsled faktiskt passerade alldeles utanför hans eget hem, i Jämtland, frågade hon om det möjligen var Sankt Olavsleden, «den som fortsätter till Trondheim». Jo, det stämde. «Det är min dröm att en gång få vandra där», kom det i nästa sms. «Du är välkommen», svarade han, «jag följer med, åtminstone en liten bit.» Det hade känts fullständigt naturligt att de bytte mailadresser och snart även började prata med varandra. Hon hade låtit så mjuk, så välkomnande, att han omedelbart fylldes av starka känslor för henne. Inom kort hade den dagliga kontakten med Anna blivit en viktig del av vardagen. Men, påpekade hon tidigt, jag är en gift kvinna och kan inget annat erbjuda än vänskap. Han hade blivit överrumplad av hur lätt och självklart de kommunicerade, och att de på något underligt vis tycktes så besläktade.

The post Ur “Jag var Johannes Brahms” – Del 1 first appeared on Opulens.

SERIEPREMIÄR. Ett bankrån går fel och bland gisslan blottas personliga bekymmer. I mellandagarna är det premiär för Netflix-serien “Folk med ångest”.

– Jag hoppas att serien ska få andra att våga öppna upp lite grann, säger regissören Felix Herngren.

“Folk med ångest” baseras på Fredrik Backmans roman med samma namn från 2019. Både den och Netflix nya serie handlar om ett bankrån som får ett gisslandrama till följd där åtta personer hålls fångna i en lägenhet, varpå två småstadspoliser står inför sitt yrkeslivs största utmaning.

Regissören Felix Herngren visste direkt när boken kom ut att han ville göra film eller serie av den.

– Fredrik Backman är alltid så bra på att beskriva människor och karaktärer. Och det är precis det jag alltid har gillat med att filma – att gestalta karaktärer och att försöka sätta fingret på människor och deras vardagsbekymmer, säger han.

Öppna upp

Han beskriver “Folk med ångest” som en berättelse om att försöka sitt bästa och att hjälpa andra.

– Om man själv bär på lite ångest, vilket alla friska människor gör, kan det hjälpa om man vågar prata med andra om det, att man vågar öppna upp sig lite grann. Det blir så mycket enklare då. Bekymren blir mindre om man pratar om dem och erkänner dem. Jag hoppas att serien kan ge en sådan liten skjuts till dem som tittar, säger han.

Poliserna Jim och Jack, som dessutom råkar vara far och son, spelas av Alfred Svensson och Dan Ekborg. Svensson poängterar att “Folk med ångest” innehåller både moll och dur.

– Det är både ett fint, gripande och lite sorgligt drama med många dysfunktionella relationer och olyckliga människor, men det är också en väldigt rolig historia, säger han.

Gå på djupet

Alfred Svensson är främst känd för sin roll i SVT:s komediserie “Leif & Billy”, och rollen som Jack är hans första stora huvudroll.

– Det var helt klart en utmaning, men väldigt kul för mig att få göra en roll där jag mer kan utgå från mig själv. Då kan man gå mycket mer på djupet, och det var intressant, annorlunda och roligt, säger han.

Även Dan Ekborg hoppas att serien ska kunna leda till att människor bryr sig mer om varandra.

– Att man ska bli bättre på att lyssna, vara mer vaksam på hur andra människor mår. Det finns så många personer där ute som mår dåligt, och i den här moderna tiden med skärmar överallt är det lätt att inte se varandra, säger han.

“Folk med ångest” har premiär den 29 december.

Sara Haldert/TT

The post Öppna upp med hjälp av “Folk med ångest” first appeared on Opulens.

SERIESAMLING. Nina Hemmingsson har döpt sitt samlingsalbum efter sitt livstillstånd – “Evig inre kris”.

Nu firar serietecknaren två decennium med sin namnlösa figur, känd för sina dräpande repliker.

Det började för 20 år sedan. Nina Hemmingsson hade precis studerat klart vid konstakademien i Trondheim, och flyttade hem till sin far i Sverige tillsammans med sin nyfödda bebis.

Sofia Sundström/TT

The post “Ångest och ilska funkar utmärkt att skapa i” first appeared on Opulens.

SERIEAKTUELL. Peter Stormare spelar polischef i nya serien “The box”. Men han pratar hellre om svenskars bristande coronahyfs och om sina förfäders vedermödor.

– Jag är inte satt på jorden för min egen jävla skull, säger Hollywoodsvensken.

Peter Stormare har burit dubbla munskydd sedan mars 2020. Det förklarar han i en hotellobby i Stockholm där han är för att prata om den nya Viaplay-serien “The box”.

– Jag vill ju inte bli sjuk. Det är ganska många runt omkring mig som har dött och det är inget roligt. Det är många nära som har strukit med. Det kryper närmare och närmare, säger han.

Los Angeles-bon är märkbart brydd över hur lite stockholmarna verkar bry sig om att pandemin fortfarande pågår. Ska det vara så svårt att stanna hemma, undrar han. Annat var det förr i tiden.

– Du, jag och till och med han därborta i hörnet, säger skådespelaren och slår ut med armen mot en kostymklädd man som ser obrydd ut trots den plötsliga uppmärksamheten från mördaren Gaear Grimsrud i “Fargo”.

– Alla vi finns här bara för att våra förfäder har överlevt vad fan som helst. Där kan vi snacka pandemier, säger Stormare och fortsätter:

– Svält, masskjutningar, folk som har kommit in i byar för att döda och våldta. Jag sitter här bara för att mina förfäder gick igenom allt det där. Jag är inte satt på jorden för min egen jävla skull. Man får låta bli att gå på fester. Man får ha lite tålamod och inte börja skrika på regeringen.

“Ibland går det åt helvete”

“The box” utspelas på en nedgången polisstation i Kansas City, men alltsammans är inspelat på Djurgården i Stockholm. Inspelningen präglades av hård isolering, och inget blev lättare av att en “idiot” högt uppsatt i produktionen ändå blev smittad, förklarar Stormare.

– Alla andra skulle bo i en bubbla, men han skulle bo flott på Östermalm. Det var några andra som smittades också, men de var utbytbara, säger han.

Den engelskspråkiga serien är ett psykologiskt polisdrama med övernaturliga inslag. På rollistan finns skådespelare från flera olika länder, som brittiska Anna Friel och svenske Alexander Karim.

– Det är helt sinnessjuk att ett svenskt streamingföretag som Viaplay vågar göra det här. Jag har jobbat med dem förut och de vågar göra lite udda och konstiga saker. Ibland så går det åt helvete och ibland så går det jävligt bra, säger Peter Stormare.

Levde på makrill

I serien spelar han en trött polischef, som knappt orkar med sitt jobb för att han “har sett så jävla mycket”. Peter Stormare tackade ja till rollen eftersom han är god vän med manusförfattaren, som fick fria tyglar med “The box”.

– Han har jobbat länge i det militära och vill knappt prata om vad han gjorde där. Han säger att jag har upplevt så mycket död och lidande och terror så att det räcker för fem–tio personer. Han säger att han är så trött på att skriva skräpmat, han vill skriva om det mörker som han fortfarande bär inom sig.

Men när han tackade ja visste han inte att han skulle få sitta inlåst i nästan två månader på det anrika hotellet Hasselbacken på Djurgården.

– Man fick rusa ner efter inspelning och få en iskall öl och en räkmacka. De hade öppet till halv åtta eller vad fan det var. Annars levde jag på makrill på burk, hårdkokta ägg och Kalles kaviar. Det var en konstig tid att spela in, men det kan ha blivit bättre eftersom alla var där hela tiden. Man kunde sitta på kvällarna och diskutera morgondagens scener.

Vill spela med Lennon

Peter Stormare tycker annars att han har gjort det mesta som han har velat uträtta inom skådespeleriet. Nu för tiden finns hans drömprojekt snarare inom musiken.

– Jag skulle väldigt gärna vilja göra något med John Lennon, men han finns ju inte kvar tyvärr. Det får bli i en himmel tillsammans med Jimi Hendrix.

Det där med Hendrix i himlen och ett liv efter detta är något som Peter Stormare tror stenhårt på.

– Det är mycket tråkigare att inte tro. Jag beklagar dem som tror att allting bara blir nattsvart. Då kan man lika gärna bli en gangster och gå omkring och mörda och råna folk.

The post Peter Stormare om nya serien: Helt sinnessjukt first appeared on Opulens.

PALMEMORDET. Rollen som den utpekade Palmemördaren Stig Engström hjälpte Robert Gustafsson att bearbeta sina egna upplevelser från mordnatten.

– Palmemordet har förföljt mig sedan den där kvällen, säger han.

Kvällen den 28 februari 1986 riktade Stig Engström en magnumrevolver mot Sveriges statsminister Olof Palme och sköt ihjäl honom på nära håll. Det är i alla fall den lösning av mordet som presenteras i den nya Netflix-satsningen “Den osannolika mördaren”.

Serien bygger på journalisten Thomas Petterssons omtalade bok med samma namn. Förra året pekade Palmeutredningen också till slut ut Engström, även känd som Skandiamannen, som trolig gärningsman.

I tv-serien framträder en udda figur, som mördar Olof Palme mer eller mindre av en slump, som sedan njuter av uppmärksamheten han får som vittne och som undgår att bli upptäckt tack vare sin dubbelnatur och ofrivilliga förmåga att aldrig bli tagen på allvar.

Vill ha reaktioner

Seriens huvudregissör Charlotte Brändström kallar “Den osannolika mördaren” för en intim karaktärsstudie.

– Vi försökte ställa frågor åt alla håll och vi försökte få folk att känna empati för Stig. Att förstå honom i alla fall, det är viktigt att förstå. Jag tycker alltid att det är viktigt att ingen är svart eller vit, säger hon.

Samtidigt pekar serien ut en verklig person som aldrig blivit dömd och som inte kan försvara sig som Palmes mördare. Charlotte Brändström är beredd på starka reaktioner, säger hon.

– Man vill ju ha mycket reaktioner. Det spelar ingen roll om de är positiva eller negativa, man gör ju en film för att få reaktioner. Alla kan ju ha sin åsikt och de kommer nog inte att tala så mycket om hur vi har gjort den, de kommer nog mer att tala om vad vi säger med den.

Knackade på Palme

Robert Gustafsson var närmare händelsernas centrum än de flesta den där kvällen för 35 år sedan. Han råkade vara på samma föreställning av “Bröderna Mozart” på biograf Grand som Palme. Han säger sig till och med ha knackat statsministern på axeln på vägen ut ur salongen för att imponera på sina kompisar.

– När jag fick frågan ville jag först tacka nej. Det här är något som har varit belastande och ganska jobbigt. Palmemordet har förföljt mig sedan den där kvällen, säger han.

På mordkvällen är Gustafsson säker på att han såg mystiska män som rörde sig i skuggorna kring Sveavägen och kommunicerade i komradio. Hans egen bild av mordet är alltså lite mer komplicerad än den som presenteras i tv-serien och Petterssons bok.

– Jag vet bara vad jag har sett. Walkie-talkie-männen kommer man ju inte runt hur man än bär sig åt. De är alldeles för många och på alldeles för strategiska platser. Att de är involverade är naturligtvis självklart, hävdar han.

Pettersson “inhyrd som statist”

Den frustration som Gustafsson har känt efter mordet har han använt i sitt porträtt av Engström, förklarar han.

– Att som vittne inte bli hörd eller sedd eller tagen på allvar. För mig var det här ett sätt att komma närmare och förstå lite mer av och framför allt förstå vem den här utpekade Stig var. Lite smått terapeutiskt var det på något sätt.

Rollen har samtidigt fått honom att tro på att Engström ändå kan ha varit involverad.

– Stig är inblandad på något sätt oavsett vilken teori man än väljer att tro på. Oavsett om det är “stay behind”-rörelsen, ett teatermord eller om det är något annat. Christer Pettersson var säkert också inhyrd som statist eller marionett, säger Gustafsson.

Björn Berglund/TT

The post Gustafsson: Mordet på Palme har förföljt mig first appeared on Opulens.

KNUTBYSERIE. Det är inte själva mordet och mordförsöket som står i första rummet i den nya tv-serien om Knutbydramat – snarare religion och psykologin bakom.

– Jag ville gå djupare, säger seriens regissör Goran Kapetanovic.

“Knutby” har premiär på C More på söndag. Dramaserien i sex delar bygger på Jonas Bonniers roman “Knutby”, som är en fiktiv skildring av det dödliga drama som utspelades i en sluten frikyrkoförsamling i ett litet samhälle för snart 20 år sedan.

I huvudrollerna som barnflickan, “Kristi brud” och pastorn ses skådespelarna Alba August, Aliette Opheim och Einar Bredefeldt. Goran Kapetanovic tycker att de tillsammans har skapat en annorlunda skildring av händelserna som ledde fram till våldsdåden.

– Det här är ingen krimgrej, man vet ju vad som har hänt. Jag ville gå djupare och förstå hur det här kunde hända och varför de här personerna handlade som de gjorde. Vi ville visa psykologin bakom själva händelsen, säger han.

“Stor kärlek till Gud”

I serien tar man huvudpersonernas kristna tro på allvar, säger Goran Kapetanovic.

– Dels av respekt för offren, men också för att inte trampa på det här med religion. Sedan gillar jag också att göra ett ordentligt statement och inte något mittemellan. Det här är karaktärer med stor kärlek till Gud. Jag ville visa hur man kan få så mycket kraft av det, men också hur det kan spela mycket på rädsla och att det inte är något som man kan ta sig ur hur som helst.

Producenten Johannes Åhlund tycker att skildringen av tro och lydnad förstärks av seriens visuella berättande.

– Det finns något förföriskt med religion och det har vi försökt att visa, att det är något härligt, ljust och varmt. Det är svar på svåra frågor och det är en gemenskap tillsammans med likasinnade. Man kan ju inte blunda för att det finns något som lockar i det, säger Åhlund.

“Försökt att inte peka ut”

Serien gör inga anspråk på att vara en verklighetstrogen skildring av Knutbydramat och precis som i romanen har rollfigurerna fått andra namn än i verkligheten. Samtidigt råder det inga tvivel om vilka personer det handlar om. Johannes Åhlund säger sig vara beredd på synpunkter på hur man handskats med historien.

– Det är självklart något som vi har diskuterat mycket. Man ska komma ihåg att problemet för de här människorna uppstod på grund av händelserna och inte av serien. Men vi har självklart så långt det gått försökt att inte peka ut någon. Vi är också ointresserade av de mer polistekniska detaljerna. Det här handlar om gruppdynamiken, säger han.

Goran Kapetanovic håller med.

– Det känns ändå mer rättvist än många andra spekulationer kring händelserna, säger han.

Björn Berglund/TT

The post Regissören om “Knutby”: Tar religion på allvar first appeared on Opulens.

AUTISM. Från barnfilm till ung seriemördare och nu läkare med autism – Freddie Highmore har haft en omväxlande karriär. Med rollen i “The good doctor” är han tacksam för responsen han fått från människor som själva har diagnosen.

Efter att i 50 avsnitt ha varit den unge Norman Bates i ”Bates motel” är Freddie Highmore nu inne på den femte serieomgången som den autistiske läkaren Shaun Murphy i ”The good doctor”.

– Att slå ihop de två, att göra en seriemördande läkare, det kanske vore något i framtiden, säger han och skrattar.

Freddie Highmore kommer från England och gjorde filmdebut redan som sjuåring. Sin första mer uppmärksammade roll gjorde han mot Johnny Depp och Kate Winslet i ”Finding Neverland” när han var tolv år.

Året efter filmade han än en gång mot Depp, i Tim Burtons ”Kalle och chokladfabriken”. Han spelade också den unge Russell Crowe i ”Ett bra år” och gjorde flera filmer med Luc Besson.

Liv och död

Efter att ha spelat med i en tv-serie som pågick i flera säsonger var Freddie Highmore tveksam till att medverka i ”The good doctor”. Men han sade ja, och är nu redan inne på sin femte säsong. Han vet själv inte hur länge serien ska fortsätta.

– Vi gör det så länge som vi känner att vi har något att berätta och så länge som det finns ett intresse hos tv-publiken, säger Highmore, som numera också är exekutiv producent och dessutom har provat på att regissera ett avsnitt.

Att så många serier utspelas på sjukhus tycker han är naturligt.

– Det beror på det inbyggda intresset för allt som handlar om liv och död. Det är oerhört mänskligt, säger han.

Den läkare han spelar har både autism och savantsyndrom. Och i den nya säsongen måste han återigen bevisa sig själv och sin kunskap som läkare. Freddie Highmore har fått en hel del respons från personer som själva har autism, och han är tacksam över att kunna öka medvetenheten kring hur det är att leva med diagnosen.

– Det gör att det här blir mer än ännu en tv-show. Jag spelar någon som de förhoppningsvis kan identifiera sig med, även om jag självfallet inte gör anspråk på att representera alla.

Stolt över bakgrunden

Sin bakgrund som barnskådespelare är Freddie Highmore stolt över. Men hur reagerar han om han i dag råkar slå på tv:n och se en av sina gamla filmer?

– Jag kanske tittar vidare, kanske inte. Men det är kul att de finns. Det är som en rörlig dagbok över min uppväxt.

The post Spelar autistisk läkare: “Mer än en tv-show” first appeared on Opulens.