MAGNIFIKT. ”’Crap’ betyder som bekant ‘skitsnack’ eller ‘skräp, men skulle lika gärna stavas ‘obsolet’. Krapp är bara en bortglömd människospillra som vet att hans dagar är räknade, det är hans 69:e födelsedag, framför honom finns ingenting annat än intigheten”, skriver Lena S. Karlsson om iscensättningen av Krapps sista band.

Krapps sista band av Samuel Beckett
Översättning: Magnus Hedlund
Regi och scenografi: Karl Dunér
Medverkande: Jan Malmsjö
Dramaten, Målarsalen

Krapps sista band är kanske vid sidan av I väntan på Godot Samuel Becketts mest älskade och spelade pjäs. Den skrevs 1958 på engelska – Beckett var då bosatt i Paris och använde huvudsakligen franska i sitt författarskap – för skådespelarvännen och den sceniske virtuosen med den säregna rösten Pat Magee, i Sverige kanske mest känd för rollen som den torterade/torterande författaren i Stanley Kubricks film A Clockwork Orange.

Krapps sista band är en monolog för en ensam skådespelare som med hjälp av sin bandspelare årligen spelar in en rapport om sitt liv. Pjäsen hade först titeln Magee monologue och vid uruppförandet spelades den som förpjäs till Slutspel på Royal Court i London. Krapps sista band är det av Becketts verk som är allra mest självbiografisk och här ryms åtskilligt av personer han mött och älskat.

I programhäftet skriver översättaren Magnus Hedlund att Krapps sista band kom till efter det att BBC skickat en bandkopia på en av hans pjäser. Eftersom han då inte hade tillgång till en bandspelare införskaffade han en. Beckett insåg snart att denna hade en dittills oanad potential, här fanns möjligheten att låta en skådespelare föra dialog med sig själv.

”Crap” betyder som bekant ”skitsnack”, ”skit” eller ”skräp”, men skulle lika gärna stavas ”obsolet”. Krapp är bara en bortglömd människospillra som vet att hans dagar är räknade, det är hans 69:e födelsedag, framför honom finns ingenting annat än intigheten. Krapps enda glädje är att lyssna på sin likaledes uråldriga bandspelare och spela in sin årliga tribut åt minnet.  Beckett var närmast monomant intresserad av hågkomster, och vad tiden gör med människor på gott och ont, en av hans förebilder var inte oväntat Marcel Proust.

Jan Malmsjö är biblisk i sin framtoning som en gammaltestamentlig patriark. Hans närmast översinnligt vackra ansikte med snövitt hår och skägg avspeglar ömsom sentimentalitet, inte sällan leda, ilska och stor smärta. Själva öppningen är magisk, sakta tonas bilden av Krapp upp, en åldrad författare omgiven av sina manuskript, sina och noga märkta band från mer än trettio år tillbaka. Han äter sina bananer som ett slags munter obscenitet, och väljer att lyssna på Band 3 Spole fem, där han möter en 30 år yngre upplaga av sig själv och erinrar sig en tidigare spole, där han och hans dåvarande kvinna ägnar sig åt närmast osannolikt vacker älskog på en flod, trots att de lämnat varandra. Ett stycke vidunderlig kärlekspoesi med verklighetsbakgrund.

Kalle Dunér har skapat ett tidlöst, minimaliskt rum och ljusdesignen signerad Hans Åke Sjöquist är utsökt. Det är omvittnat att Beckett älskade teatrala gags och stumfilmseffekter, vaudeville och slapstick. Jan Malmsjö struttar omkring, snubblar i mörkret på trösklar, samt dricker sin sprit i skymundan. Karl Dunér håller Jan Malmsjö i strama tyglar, man anar en närmast vulkanisk kraft, som Dunér lyckas hålla i schack.

Krapps sista band är ett underbart partitur för en lyhörd och stor skådespelare. Den som besöker Målarsalen blir inte besviken utan imponerad av den oerhörda kraft som den 85-årige Jan Malmsjö visar upp i sin magnifika rolltolkning. Det är skådespelarkonst av ädlaste valör, kreerad av en mångsidig artist utöver det vanliga, den av störste i sin generation.

The post En bortglömd människospillra first appeared on Opulens.