SKILJETECKEN. “Jorge Luis Borges lär ha bränt upp en bok där han ansåg att det var malplacerat. Sannerligen en symbol som väcker känslor.” Den 6 februari varje år högtidlighåller förespråkare semikolonet då det är samma datum som dess förmodade upphovsman, den italienske typografen Aldo Manuzio, dog år 1515. Jesper Nordström skriver om skiljetecknets multifunktionalitet.

Håll hårt i era ekologiska känguruburgare nu alla detaljinriktade hipsters. Det är dags att ta fram naturvinet och bli lite lagom friskvårdande röda om näsan ty idag har världens mest ickebinära skiljetecken födelsedag. Jag talar såklart om semikolonet som till och med Nixon hade aversion emot i sin övrigt rätt obokliga framtoning.

“I don’t want any semicolon guys in my administration.” Underförstått ville han precis som Trump positionera sig emot Harvard och andra Ivy League nästen.

”Folkets man” använder inte det snofsiga skiljetecken såklart.

Men om vi låtsas att vi är en gammal dammig latinlektor och torrar till oss lite, vad är grammatiska reglerna? Det används bland annat för att särskilja matrissatser med nexusförbindelse.

Blev ni klokare av det? Om jag skriver ”Han gick till stan; hon väntade på kafé” så är det samma som ”Han gick till stan. Hon väntade på kafé.” Med andra ord att särskilja satser som var för sig är en komplett mening. Redan här har vi mat för ett helt seminarium litteraturvetenskap. Han gick väl till stan för att någon gillat honom på Tinder eller romantiskt smusslat ner en lapp i hans ficka.

Det finns alltså ett sammanhang. Det ena hör ihop med det andra. Fast nån torris som Uno Eng eller annan mästare i lakonisk prosa i Albert Camus kölvatten hade nog satt punkt mellan meningarna, lite mer staccato. Lite mer öppet, antydande och med risken att hon inte alls väntade på honom.

Så semikolonet, du är nyanserna och det glidandes symbol över andra.

Drar jag för stora växlar nu när jag säger att det uppfanns mitt i det ganska queera urbana Italien på 1500-talet? Jag har helt enkelt svårt att tro en underdånig munk på 1300-talet skulle ta sig såna friheter i handskrifterna; att uppfinna något eget.

Men detta är inte hela historien. Det kan också användas i uppräkningar av grupper.

”Det var en dryg dag. Vi var tvungna att handla ost, mjölk, kefir; korv, skinka, kotlett; flingor, gryn, ris.” Förstod ni regeln? Det särskiljer grupper vid uppräkning. De första tre är mejerivaror, de följande tre charkuterier, de sista tre torrvaror.

Fast nu blir det ju så där biblioteksdammigt igen inte sant? Det är väl det som är tecknets tjusning, att det både har en doft av föreläsningssal från Uppsala men samtidigt är så fritt att använda i djärv stilistisk mening.

Den lundensiska författaren Sigfrid ”Tristan” Lindström grundade ”Semikolonets vänner” och tanken var att över ett glas punsch läsa texter där detta tecken används med stilistisk bravur.

Jorge Luis Borges lär ha bränt upp en bok där han ansåg att det var malplacerat. Sannerligen en symbol som väcker känslor.

Själv tycker jag att den belgiska low-fi syntgruppen à;GRUMH… använt det bäst. Ja, det skall skrivas exakt så med accent, byte till stora bokstäver och tre punkter efter. Uppförstorat är det ett under av grafisk design med sitt flow blandat med balans.

The post Semikolonets dag first appeared on Opulens.