ESSÄ. Enel Melberg har skrivit en essä om paradisfågelns betydelse i Selma Lagerlöfs diktning. Melberg är författare till boken ”Paradisfågelns flykt, en roman om Selma Lagerlöf.”

Paradisfågeln

Med anledning av de nyligen utdelade Nobelpriserna kommer jag att tänka på några tacktal, vilka ingår i pristagarnas uppgifter. László Krasznahorkai tackade sin storebror som hade tagit upp honom på axlarna så att han fick ett annat perspektiv på världen och sedan en rad författare och andra som haft stor betydelse för honom.

Selma Lagerlöf gjorde sin vana trogen om tacktalet till en liten saga. Hon beskriver hur tåget på väg till Stockholm plötsligt gör en avstickare upp till himlen, där hon träffar sin far. Man har gärna tolkat det som ett tack till fadern för all litteratur och värmländsk festivitas han bestod med under henne uppväxt. Men det är snarare tvärtom, hon vill visa honom: se här, pappa, se hur långt jag har kommit, du som tyckte jag var dum när jag var barn och som senare inte tyckte jag behövde utbilda mig, se, jag har kommit längre än någon annan i min släkt! Och sedan tackar hon också en del författare, bland dem sin kära väninna Sophie Elkan.

När man tar emot Selma Lagerlöfpriset som utdelas varje år ska man också hålla ett tacktal, och Inger Edelfeldt gjorde 2022 en parafras på Lagerlöfs då hon också lät tåget åka ända upp i himlen, där hon bland andra träffade Selma själv. Lotta Lotass, som fick priset 2014, gjorde i stället en exposé om fåglar i Selma Lagerlöfs författarskap och avslutade med ”urfågeln”, paradisfågeln, som gör henne till författare.

När jag gör en omläsning av Olof Lagercrantzs skarpsynta och eleganta essäsamling ”Tretton lyriker och Fågeltruppen” från 1973, återfinner jag paradisfågeln i artikeln ”Den klassiska fågeltruppen”.

Lagercrantz ramar in sin utläggning om fågelmotivet i lyriken genom att bjuda in oss till ett dammigt museum där han hittar olika slags fåglar och deras symboler, ända från antiken och renässansen till samtiden; alltifrån Fenix, gripen, örnen, pelikanen, tranan, korpen, duvan och svanen till paradisfågeln. Innan dess har vi också fått beskåda påfågeln som vänder på huvudet och stolt betraktar sin stjärt. ”Den borde i stället titta ned på sina fötter som är allt annat än vackra och den borde betänka att den har en ful röst.” Annat är det med paradisfågeln.

”Paradisfågeln svävar förbi. Den går utan ben och flyger utan vingar och den är en bild av en människa, vilken vänder alla sina tankar mot Gud. Den som en gång hör paradisfågeln sjunga förnimmer evighetens brus och seklen rinner förbi som sekunder. När han vaknar upp är alla hans kära döda och av hans hus finns endast ruiner kvar. Men i minnet av den enda, stora stunden, då fågeln sjöng, har han fullgod ersättning och sörjer ej.”

Detaljen om att paradisfågeln skulle sakna fötter skulle Lagercrantz kanske ha kunnat hämta från Selma Lagerlöf. I sin minnesbok ”Mårbacka” berättar hon hur hon, ”den lilla flickan”, en gång, när hon var tre och ett halvt år, plötsligt inte kunde gå. Hon ligger ensam i sin säng i vindskammaren som hon delar med sina äldre syskon, och ska gå efter dem över den lite skrämmande vinden, när hon inte kan resa sig ur sängen. ”Hennes ben voro som de inte tillhörde henne. Hon hade ingen makt över dem.” Det ska sägas att hon dittills mycket väl kunde både gå och springa, den berömda hältan som hon led av hela sitt liv berodde på en höftskada hon fått redan vid födseln. Och det kan påpekas att Selma i samma veva får en liten syster. Men nu är hon helt förlamad och måste bäras överallt av den annars så sträva barnpigan Back-Kajsa.

Förlamningen resulterar i att Mårbackafamiljen reser till Strömstad, för att den lilla flickan ska få söka bot i havsbad. Väl där bor de hos en kaptenska som berättar att hennes man har ett skepp som heter Jakob och där det finns något som flickan nog skulle tycka om att se. Det är nämligen en paradisfågel. Hon frågar vad det är. ”Det är en fågel från paradiset.” Detta väcker förstås hennes fantasi och hon får för sig att eftersom den har med Gud att göra så skyddar den kaptenen, och kanske skulle den kunna göra något också för henne.

När dagen kommer då Jakob lägger till hoppas hon att kaptenen ska ha fågeln med sig och väntar sig att den ska sitta och sjunga i träden, men den syns inte till. Då lovar fadern att de ska gå ombord på båten och titta på den. Ett par matroser hoppar ner i deras roddbåt för att hjälpa dem upp för fallrepstrappan, och den första de får tag i och bär upp är den lilla flickan. De lämnar henne ensam däruppe ett tag, men så börjar hon se sig om efter paradisfågeln. När hon inte upptäcker någon frågar hon en lättmatros efter den.

”’Kom med, så ska du få se honom’”, sade han. Han räckte henne handen, för att hon inte skulle falla ner i lastrummet. Sedan gick han baklänges före henne utför kajuttrappan, och hon följde honom”.

Och där finns den, den är visserligen uppstoppad och den står på ett bord. Den är ännu underbarare än hon tänkt sig. Kajutvakten visar henne de långa hängande fjädrarna och säger: ”Se, det syns, att den är från paradiset. Den har inga fötter.”

Först nu märker hon att underverket har skett: hon har gått själv ditner.

Paradisfågeln kommer att följa Selma Lagerlöf i hennes diktning. Hon skaffade sig också, i brist på en sådan fågel, en påfågel som än idag (i flera generationer) vankar omkring på Mårbacka. Fåglar spelar en stor roll i hennes författarskap, vi behöver bara tänka på Nils Holgersson eller vedergällningens skator som attackerar den elaka ”skatfrun”, i ”Gösta Berlings saga”, grevinnan Märta på Borg, som hellre ger en nyrökt skinka till skatorna än till en tiggarkäring från Dovre. Denna utslungar då förbannelsen: ”Dig själv ska skator äta!” Men vi får inte glömma duvorna som kommer till Selma Lagerlöf om natten, inspirationens fåglar. Men vad står paradisfågeln för hos henne?

Först och främst är det ordet, det är ordets magi som tillsammans med de associationer det väcker drar i en och som kan få en att antingen förflyttas till andra världar eller att utföra verk man inte trodde sig om.

Fågeln ”som kom från Paradiset och väckte hennes fantasi, denna färggranna varelse från evigheten, ett bud till just henne; hon skulle ställa sig på egna ben och gå, hon skulle flyga, hon skulle skapa världar som kunde vinna hjärtan och få folk att drömma, men var det inte också något den förebådade? Nu när hon tänker efter var kanske detta bud från Paradiset också ett varsel hon ännu inte förstod sig på som barn, men som nu framstår allt klarare för henne?”, skrev jag om den åldrande Selma i min roman ”Paradisfågelns flykt” 2020.

Hon använder detta bud från evigheten även som ett dödsbud. I Gösta Berlings saga är det den unge kapten Uggla som ligger för döden och hans mor tröstar honom: Hon säger att han ska få en egen stjärna, som först är kall och mörk, men han ska arbeta på den så att den blir ljus och varm och fylla den med blommor och örter, gaseller och näktergalar. ”Och när jag dör, Ferdinand, när min själ bävar för den långa resan och fruktar att skiljas från kända trakter, då sitter du väntande utanför fönstret i en vagn, förspänd med paradisfåglar.”

Detta ord, detta namn på en fågel kan få stå som symbol för litteraturens förmåga till flykt; genom inspirationen och skaparkraften hos dem som skapar den samt fantasin hos dem som tar mot den.

The post ”Paradisfågeln” ‒ essä av Enel Melberg first appeared on Opulens.

ESSÄ. Enel Melberg berättar här om Värmlands två stora författare, Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding, samt förbindelselänken mellan dem – Ida Bäckmann.

”Ack, Värmeland du sköna, du härliga land!” Varje år på avslutningen av Kulturveckan i Sunne sjungs den sången stående som vid en nationalhymn. Den skrevs av Fredrik August Dahlgren till sånglustspelet ”Värmlänningarne” 1846, och har sedan dess stått generationer av värmlänningar varmt om hjärtat. Och lustspelet framförs i Ransäter varje sommar.

Lokalpatriotiskt omhuldas och tillvaratas även landskapets två stora författare runt förra sekelskiftet: Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding; Lagerlöf främst genom Västanå teaters alltmer hyllade iscensättningar av hennes romaner, medan flera av Frödings dikter har tonsatts och sjungs eller reciteras i olika sammanhang.

Selmas möte med Gustaf

Det enda mötet som finns omvittnat mellan Selma och Gustaf ägde rum på Öjerviks herrgård vid Frykens strand år 1880, förmodligen strax efter att han hade tagit studenten. Mötet i Öjervik mellan den unga Selma och den två år yngre Gustaf har hon själv skildrat så här: ”Han var skön som en lord Byron med diktarlugg långt ner i pannan”, fast stel och arrogant. ”Trots den stora skönheten funno vi flickor honom avskyvärd”. I sin tidiga sonettperiod kunde hon inte heller låta bli att skriva om honom: ”Sin mun han ej till vanligt löje drager / blott till ett hån emot vår dårskap all. / En vild vulkan, fastän på ytan kall. / Mjuk såsom stål, ljus som en midnattsdager.”

Gustafs släktingar på Öjervik var hans farbror Bengt Fröding med familj. Dottern Siri har också skrivit memoarer och berättat om sin kusin Gustaf och andra släktingar, bland annat om ytterligare en bror till Gustafs far Ferdinand, Jan Fröding, kallad Abben, en så kallad överliggare i Uppsala och släktens lustigkurre. Rumlare och studenter som det inte blev så mycket av fanns det ingen brist på i trakten.

Frödings rumlarhistorier

Själv måste Selma med envishet och gråt övertala sin far att få gå på lärarinneseminariet i Stockholm, medan studentmössan för flickornas del ännu hägrade vit och ouppnåelig uppe på hyllan. Med tiden nås hon nog av Gustafs rumlarhistorier i Uppsala, hur han super upp både arvet efter fadern på 17 000 kronor, ungefär tre årslöner för en professor, vilket bara räckte lite mer än ett år för honom, eftersom han var mycket frikostig mot sina kamrater. Det berättas om hur han hade en plåtlåda vid dörren på studentrummet där kompisarna bara kunde förse sig med pengar. Tidvis bodde han hos sin syster Matilda, som hade köpt en gård i Slorud för sina pengar.

Det var också på Matildas Sloreborg som han hittade inspirationen till ”Räggler och paschaser”, åtminstone till dikten om studenterna på jakt:

                                 Studentan va i trakta  (Studenterna)

                                når jäntan va i vall,  (jäntorna)

                                studentan va på jakta,

                               dä ven och dä small.

Dikten slutar med att ”ôrran å tjädran slapp unna, men tackan å kalvan, di feck en blodi dö.”

”Vackert väder”

I debutboken ”Guitarr och dragharmonika” finns dikten ”Vackert väder”, som utspelar sig i en båt på sjön Värmeln i närheten av Slorud. Även hans vistelse där spelas upp som ett bygdespel på Brunskogs årliga Gammelvala (Den gamla världen) med höjdpunkt i diktgestaltingen, då det tafatta jaget kommer roende på sjön och blir utskrattad av de mötande flickorna, också i båt. Hans självironi och rimsmideri är det inget fel på, och inte heller förmågan att i klanger måla upp vackra bilder:

                                 Klar låg himlen över viken,

                                 Solen stekte hett,

                                och vid Haga ringde Hagas

                                gälla vällingklocka ett.

                                Brunnskogs kyrka stod och lyste

                                som en bondbrud, grann och ny.

Frödings alkholism

Fröding ärvde även en faster som efterlämnade 12 000 kronor åt honom, men då hade han redan börjat söka bot för sina alkoholspetsade sjukdomar. På besök hos systern Hedda i Göteborg fick han läggas in på Sahlgrenska ett tag, och kom sedan till en badanstalt i Varberg där drickandet fortsatte, men där rekommenderades han 1890 att söka sig till ett sjukhem i Görlitz i Tyskland som var specialiserat på alkoholistvård. När han blev utskriven var han försvunnen i en vecka och hittades hos prostituerade i Dresden. Systern Cecilia ombesörjde den resan och det var hon som mest fick se till att han kom under vård. Sedermera blev det sjukhem i Stockholm och Uppsala, och sista anhalten var i Villa Gröndal på Djurården under övervakning av sjuksystern Signe Trotzig. ”Det stod kvinder bag ham” som det heter i Peer Gynt.                                                                                                                                                           

Selma och Gustaf

När ”Stänk och flikar” kom ut 1896 hade Selma Lagerlöf försökt få tag i den konfiskerade upplagan i Landskrona där hon arbetade som lärare. Den hade dragits in på grund av dikten ”En morgondröm” som blev åtalad för ”osedlighet”, vilket Lagerlöf reagerade över med ilska: ”De har mördat vår största sångare”. Den känslige Fröding blev säkert knäckt av det trots att han blev frikänd, menar hon. Han hade i sin tur skrivit en välvillig anmälan av hennes debutverk ”Gösta Berlings saga” när den kom ut, samma år som hans egen debut inhöstade strålande recensioner.

Tio år efter hans död 1911 fick Selma Lagerlöf hålla ett anförande till hans minne där hon, antagligen utifrån Richard Bergs berömda målning av Fröding på sjukbädden, utmålar honom som Strömkarlen. Medan hon skrev talet steg även Ernst Josephssons unge fiolspelande Strömkarl fram; han lyssnar till forsens toner och omskapar dem på sin fela. Och hon skrev en dikt om Fröding där hon vände sig till Värmlands döttrar: De kanske tar honom för en storfula som ligger och flyter så gammal och grå i strömmen, men vänta bara ”tills ni möter hans ögon, som stirrar mot stjärneljuset, de förfärliga strömkarlsögonen, de där varken vet av hopp eller längtan, de där endast tigger och ber om förintelse …”

Selma Lagerlöf och fiolens sång

Fiolen sjunger i flera av Selma Lagerlöfs verk, inte minst ”En herrgårdssägen”, där studenten Gunnar Hede försummar studierna, inte på grund av dryckenskap, utan fiolspel. Efter ett drastiskt och misslyckat försök att rädda föräldragården, samt en bruten förlovning, blir han galen; en bespottad och folkskygg gårdfarihandlare som kallas Getabocken och som inte längre kan spela med samma glöd på sin fiol. Inte förrän flickan med stjärneögonen som förälskat sig i honom när hon såg honom som barn räddar honom tillbaka. Själv har han likt en förvrängd Orfeus väckt henne till liv då hon blivit begravd som skendöd, följden av en depression och känslan av att vara oönskad.

För mig verkar denna student snarare symbolisera den ouppnåeliga studentmössan och skapandet

En student förekommer också i Lagerlöfs självbiografiska ”Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf”, där det tonåriga jaget blir betuttat i Studenten som samtalar med henne på tåget till Stockholm och behandlar henne som en jämbördig människa. Sedan ser hon studentmössan flimra till lite varstans och återser honom också, fast får då veta att han är förlovad, senare att förlovningen är bruten, medan fantasierna om honom blir alltmer fiktion. För mig verkar denna student snarare symbolisera den ouppnåeliga studentmössan och skapandet som sätts i gång hos den unga Selma, än gå tillbaka på någon reell ungdomsförälskelse.

Den farliga fiolen, Strömkarlen, galenskapen som den kan leda till står också nära den konstnärliga inspirationen och passionen; passionen som både helande kärlek och lidande. Dikten som frälsning. Man kan tänka sig att Selma Lagerlöf lät sig inspireras av både den unge och den gamle Gustaf Fröding, som hon knappt hade träffat men kände sig besläktad med som konstnär.

Den uppsökande Ida Bäckmann

Den verkliga förbindelsen dem emellan heter emellertid Ida Bäckmann. Hon som först sökte upp Fröding, brevväxlade med honom, besökte honom på sjukhemmen tills hon blev portad av Cecilia, kanske för att det sas att Gustaf och hon tänkte gifta sig. Själv sa Ida Bäckmann att hon föreslog en förlovning för att rädda honom efter åtalet av ”En morgondröm”. Efter hans död närmade hon sig Selma Lagerlöf i stället, fångade hennes intresse genom att säga att hon känt Fröding väl, överöste henne med presenter och skrev brev, tills Selma tyckte att hon blev för besvärlig och försökte leda in hennes tankar på att skriva en bok om Fröding i stället.

Selmas inställning till Ida kan kallas ambivalent, hon tyckte nog att Ida var en frisk fläkt, berest och frejdigt skrivande, nästan en krigsreporter, och på gamla dagar delade de ett visst spiritistiskt intresse. Men Ida ställde också anspråk, något som Selma inte kunde tillmötesgå.

Selma och Ida ‒ en komplicerad relation

Selma hade kraftigt uppmuntrat Ida till boken, den första biografin (fast med personliga och fiktiva element) om Gustaf Fröding, som kom ut kom ut 1913. Den väckte emellertid skandal och Selma fegade ur och försvarade den inte. Vilket gav upphov till dåligt samvete och ständig underdånighet gentemot Ida, som började ställa allt större krav och mästra, ofta med budskap från Gustaf och Selmas kära väninna Sophie Elkan i himlen, sedan denna också dött. Efter Selmas egen död skrev Ida Bäckmann boken ”Mitt liv med Selma Lagerlöf”, där bland annat deras brevväxling citeras och Selmas roll i tillkomsten av Frödingboken beskrivs.

Fröding inspirerade

Selma Lagerlöfs inställning till sin värmländska kollega verkar ha fått sin prägel av det första mötet och den arroganta studenten med den ouppnåeliga studentmössan, något som hon sedan själv kunde använda sig av i sina berättelser, men också av hans diktning, strömkarlsfelan, som hon kunde dela med honom.

The post Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding – förbindelsen first appeared on Opulens.

RÖTMÅNAD. ”Skildringar av rötmånad och hetta i litteratur och film visar hur fysiska förhållanden påverkar psyke, moral och sociala normer.” Det skriver Jesper Nordström som vantrivs i rötmånaden som nu går mot sitt slut.

Rötmånaden – den heta och kvava perioden under sensommaren – används i litteraturen och filmen som en faktor som påverkar både kropp och moral. I mildare fall som irritation, i värre fall närmast som en ursäkt för förkastligt beteende. ”Det var värmen som mördade honom, inte jag.”

I ”Gösta Berlings saga”, av Selma Lagerlöf, beskrivs hur värmen gör Värmlands sjöar stillastående och luften tung, vilket påverkar människornas beteende: de talar försiktigt, handlingar fördröjs samtidigt som normer verkar mindre bindande.

I Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” gör sensommarens hetta Stockholm kvavt och tryckande. Glas upplever svett och värme som en fysisk obehaglighet vilken påverkar hans tankar och handlingar. Det är i detta förändrade sinnestillstånd han fattar beslutet att mörda pastor Gregorius. Apropå doktor Glas var det nog så att den konservativa klädkoden också bidrog. En doktor i 1920-talets Stockholm slängde förmodligen inte av sig kavajen hur som helst.

Hettan framstår alltså som en faktor som upplöser kontroll och moral. I de äldre stadsmiljöerna tillkom förr i tiden också stanken och den mer tydliga och bokstavliga förruttnelsen, som på något vis gör den moraliska förruttnelsen mer ursäktbar. Vi säger ju ”kallt mord” men ”i stridens hetta” när det handlar om ett impulsivt dråp. Solen som mördare om man vill dra det till sin spets. Om månaden april skrev Strindberg att det var ett liv och ett kiv. Om augusti kunde vi månne dikta att det var ”ett jäsande och en stank”.

Solen som lyser och löser upp

Albert Camus drar ansvarslösheten till sin spets i romanen ”Främlingen” från 1942. Där är det solen och hettan som direkt påverkar Meursaults handling när han skjuter araben på stranden.

Den starka solen gör honom blind och irriterad, reflexen att skjuta sker i kroppens automatiska reaktion på hettan, inte på grund av hat eller något medvetet beslut. I korta meningar dras han mot mordet. ”Hoppsan nu hände det.” Upptakten till skottet är en litterär passage som i sin fatalism har få motsvarigheter i världslitteraturen.

I Harry Martinsons ”Nässlorna blomma” bidrar rötmånaden till att göra fattigdomen och den sociala utsattheten än mer påtaglig. Stanken av ruttnande potatis och den kvava luften blir konkreta hinder i barnens vardag. Det är inte lätt att koppla av i något sammanhang alls. För att inte tala om hur det i Sven Delblancs författarskap uppstår äktenskapliga konflikter om hur mycket som skall göras…”värmen den söker mig”.

Judith Herman skildrade på 1990-talet det nolläge och vilsenhet som uppstod efter murens fall i novellsamlingen ”Sommarhus, senare”.

Strukturer och orsaker suddas ut. Värmen gör att handlingar och händelser blir svåra att urskilja: saker sker utan tydlig anledning, ”inget och allt bara händer hipp som happ”. Fysiskt och psykologiskt påverkar hettan karaktärernas förmåga att agera. Ett gäng semestrar på någon tropisk ö. De äter vattenmelon, röker hasch, ligger med varandra i en enda sorgligt meningslös klistrighet. Med sina ytterst korta meningar framstår Judith Herman som ett slags ny Hemingway. Men där vår käre Ernest dolde meningen under den ordkarga ytan är det som om det betydelsebärande gått sönder i solen hos Herman.

Rötmånad och hetta på film

Samma fenomen träffar vi på även i filmens värld. En film som sticker ut i den svenska filmhistorien är förstås Jan Halldoffs ”Rötmånad” som hade premiär 1970. Det är en bisarr och nattsvart komedi, i skärgårdsmiljö, om ett urspårat familjeliv. Filmen både drev med och red på dåtidens sexvåg. Den slutar med ond bråd död och total katastrof.

Spike Lees ”Do the Right Thing” från 1989 visar först en nästan trög, händelselös hetta som gradvis övergår i utbrytande våld. Hög temperatur ökar irritation och gatuvåld – väl belagt i kriminologi – och värmen fungerar här som katalysator för aggressioner som eskalerar till konflikter och upplopp.

I filmen ”Gomorra”, från 2008, (regisserad av Matteo Garrone) gestaltas det sambandet på ett än mer brutalt sätt. Till skillnad från ”Gudfadern”, som skapade den tröttsamma klichén att alltid skildra maffian som förfinad – ”en elegant kostym, ett beställningsmord och mormors tomatsås, tack” – visar ”Gomorra” ett evigt kletigt, svettigt Neapel där slagsmål kan uppstå över småsaker.

Hetta och kvav luft förstärker det sociala sönderfallet och gör våld och kaotiskt beteende till en vardaglig realitet. Det är inte bara smutsigt, det är slitet och nedgånget och så där dammigt varmt som det nog bara kan vara i en betongförort i södra Italien. Filmen har till och med en förstärkt kornighet som för att understryka något av den grovhet som präglar allt. Två ungdomar dricker läsk och får i uppdrag att utföra ett mord. Det hela skildras som en banalitet i stil med att gå ett inköpsärende till butiken. Kanske blir våldet också ett slags thrill i en överhettad fattig värld där dagarna ter sig enahanda.

Om du själv dängt lite mer med disken och varit mer disträ än vanligt i sommarvärmen så ger alltså kulturen dig ett alibi, ett slags rätt till avvikande beteende.

Skildringar av rötmånad och hetta i litteratur och film visar hur fysiska förhållanden påverkar psyke, moral och sociala normer. Värmen skapar tröghet, upplöser kontroll, ökar irritation och kan direkt utlösa impulsivt eller våldsamt beteende – från Meursaults automatiska handling i ”Främlingen” till gatuvåldet i ”Do the Right Thing” och Camorrans brutala vardag i ”Gomorra”.

Ja, märk glidningen mellan Camorra och Gomorra! Syndens näste i Bibeln var även det en stad präglad av hetta.

Snart är rötmånaden över

Jag går i skrivande stund för att hämta ett glas vatten och påträffar en ytterligt äcklig liten vit mask i slasken. Det är som om värmen och förruttnelsen nästan har ett drag av biblisk straffdom över sig. Det skall alltså inte bara vara outhärdligt varmt, det skall tydligen vara så där krypande äckligt också så att det riktigt går in i märgen på en.

Få saker kan vara så nervpåfrestande som att försöka hålla ett kök så där härligt medelklassfräscht under heta dagar i augusti. Jag är tacksam för att vi snart går mot en tid när allt blir rent, friskt och klart igen.

The post Rötmånad – när hettan löser upp moralen first appeared on Opulens.

KULTURSOMMAR. ”Selma Lagerlöfs anda svävar fortfarande över nejden; teater, skrivande, musik och konst av alla de slag som tar till vara traktens talanger,” skriver Enel Melberg.

Nu, sommaren 2024, har vi bott i Gräsmark mellan Sunne och Torsby i cirka femton år. Vi har gjort avkall på den princip vi uttalade när vi bodde i Oslo: när man blir gammal ska man bo centralt i en stad, för då är det nära till allt, och framför allt kulturen.

Då fick man söka sig till naturen, om det så var i Botaniska trädgården eller Frognerparken. Men kulturen fanns ju. När vi fick för oss att vi skulle utöka boendet med ett sommarhus hamnade vi i Värmland, boendet blev så lyckat att vi så småningom stannade även över vintern och blev till slut bofasta. Naturen har vi inpå knutarna, men kulturen är inte alls är långt borta som vi trodde. Fast det är förstås särskilt på sommaren som den blommar upp riktigt:

Kulturveckan i Sunne i augusti som avslutas med utdelningen av Selma Lagelöfpriset, i år till Steve Sem-Sandberg, sjuder av aktiviteter. Mårbacka har fått sin egen Litteraturfestival i anslutning till den. Utöver detta kvittrar och frodas det i varje buske: Förutom egen Dragspelstämma i Gräsmark har vi olika musikarrangemang med spelmän och dansbanor runtomkring i byarna, konserter i kyrkorna och lokala konstutställningar i förlängningen av den sedvanliga Konstrundan under påsken.

Tidigare fanns konst- och bokkaféet, tillika förlaget Heidrun i Fensbol utanför Torsby, som anordnade uppträdanden i trädgården på sommaren eller andra evenemang inomhus på vintern, efter mångårig verksamhet har Heidrun dock gått i pension nu.

Men fortfarande har vi sommarkonstladan Alma Löv med sina paviljonger, som startats av mångkonstnären Marc Broos och sedan några år drivs av den allestädes närvarande Stella Broos. Där man kan också få glimtar av den numera rikskända Karin Broos, boende i anslutning till den, eller filmaren Sara Broos samt alla familjens hundar.

I år är temat ”A place to Call Home” och den konstutställningen har dragit mer publik än någonsin; båda parkeringarna var fulla vid vernissagen. Förutom utställningen anordnas också föredrag och konserter i ladan. Stella Broos flyttar även ut konserter och diktuppläsningar till andra lokaler runt Östra Ämtervik.

Ett viktigt tillskott är Gunneruds ”kulturhus”, där hon tillsammans med Kari Lövås ordnar mer eller mindre filosofiska träffar under vinterhalvåret, och där konstnärer och författare får vara ”in residence”.  Det finns således både fasta hus och lador, där det numera samlas konst av alla de slag!

Vi har naturligtvis Västanå teater, med sin Berättarlada i Rottneros (där det för övrigt i parken också finns kulturella evenemang, arrangerade av Kulturveckans tidigare ledare och eldsjäl Ulla Norrman). Och Västanå har i år fått en liten avknoppning i TractorTeatern, startad av en av de ledande skådespelarna på Västanå, Jakob Hultcrantz Hansson, i hans egen lada.

I vintras spelade han Didrik i Västerbottenteaterns uppsättning av Sara Lidmans ”Jernbanan”, och nu gör han enmansteater av den, där han får visa sin mångsidighet som skådepelare, då han agerar mot projektioner av sig själv i andra roller, men också som kreativ skapare av föreställningen.

Han bygger på manus av Dag Thelander, som visserligen inte får med sig Sara Lidmans säregna litterära västerbottniska, men i gengäld gör fyndiga rim till sångtexterna, som tonsatts av Per Wickström. Till hjälp med scenografin har Hultcrantz Hansson anlitat Caroline Romare och Erik Axelsson och på de kvinnliga projektionerna i fönsterramarna finns Ellenor Lindgren och Mina Avidiƈ från vinterensembeln.

Som det framgått spelar Jakob Hultcrantz Hansson ensam på scenen i sin lada men till musik och repliker från en anläggning, som han skämtsamt kallade ”teknikern Jakob”, när den ibland missade replikerna vid premiären. Det blir en stark och gripande föreställning.

Jacob Hultcrantz Hansson verkar nu ha dragit sig tillbaka från Västanå teater, där han har varit en av stöttepelarna, eller bärbjälkarna kanske är rätt ord här, sedan vi kom till trakten för femton år sedan.

Den första rollen vi såg honom i var som studenten Gunnar Hede i ”En herrgårdssägen” av Selma Lagerlöf och jag minns fortfarande hans obetalbara hantering av luftfiolen till musik av Magnus Stinnerbom framförd av teaterns orkester.

Man kunde 2015 också se honom spelande och dansande i Lars Anderssons ”Lomjansguten”, som den vuxne  spelmannen Lumiainen, då han svängde runt likt en dervisch i Inger Stinnerboms långrockar, medan Björn Söderbäck var den åldrande mannen. Den virtuose fiolspelaren kom från trakten av Gräsmark, och hans grav vi ser varje gång vi passerar på kyrkogården med den vackra kyrkan från 1700-talet.

Efter en strålande utflykt i de samiska myterna återvänder Västanå i år till sin husförfattare Selma Lagelöf

I år har Västanås skådespelartrupp föryngrats betydligt, även nestorn och grundaren Björn Söderbäck, som kreerat så många, både komiska och allvarliga figurer har dragit sig tillbaka, och Hanna Kulle, den ledande kvinnliga gestalten, med oförglömliga roller som intriganten Tea Sundler i Lagerlöfs ”Charlotte Löwensköld” eller ormen i ”Eddan” (dramatiserad av Jon Fosse), för att inte tala om Tranan i ”Nils Holgersson”, har i år nöjt sig med att coacha Hunden i årets stycke ”Herr Arnes penningar”.

Efter en strålande utflykt i de samiska myterna återvänder Västanå i år till sin husförfattare Selma Lagelöf, och det är inte vilken föreställning som helst: den har allt av vad Selma kan bjuda på av dramatik, mord, gränsöverskridande kärlek, systerskap, spökerier, övernaturliga krafter och återställande av ordningen med hjälp av offer. Både naturen, den gudomliga rättvisan och kärleken spelar med när pengarnas förbannelse ska lösas. Det hela kretsar nämligen om en pengakista, som erövrats på orättfärdigt sätt och som lockat till stråtröveri och vållat ond bråd död.

Västanå har i år fått inhösta idel positiva lovord, det är som att både den stora publiken och riksmedierna nu äntligen blivit varse det unika som denna teater står för, efter att skaparna på sistone fått så många priser: för Teatern som sådan, Leif Stinnerbom som regissör, Inger Hallström Stinnerbom som kostymör, Magnus Stinnerbom som kompositör, till exempel.

Det kommer busslaster med folk från när och fjärran, inte minst från Norge. Och flera av skådespelarna är på senare år hämtade därifrån, inte minst dansare; den akrobatiska Håkon Odden, som vi sett utföra hisnande virvlar i många föreställningar och dansa hallingdans (även på Västånas vinterscen med konserter ledda av Magnus och Sophia Stinnerbom) är också med i sommar. Annars har man för det här året hämtat in musikalartisten Stina Olsson till huvudrollen som Elsalill och låtit Edith Nilsson från Unga Västanå debutera som fostersysterns dansande vålnad.

I Västanås uppsättningar måste alla kunna dansa och teatern håller sig även med koreograf.

Man kan kanske sakna en hel del rent skådespeleri som det gamla gardet var mäktigt, men tidens gång gör att även spelet måste föryngras och förnyas. Sedan ett par år har Daniel Lindman Agorander fått axla de manliga huvudrollerna.

I Västanås uppsättningar måste alla kunna dansa och teatern håller sig även med koreograf. Men för huvudrollerna krävs goda skådespelare. Redan som Artur i de två sista delarna av Löwensköldska ringen: ”Charlotte Löwensköld”  (2017) och ”Anna Svärd” (2018), visade Agorander talang för bådadera.

I årets föreställning är han både virtuos dansare och uttrycksfull aktör i rollen som Sir Archie, den skotske mördaren som Elsalill förälskar sig i utan att veta att han mördat familjen hon bott hos, inklusive hennes kära fostersyster. Denna senare rollfigur talar med en röst i falsett och hon dansar eteriskt och spöklikt runt Elsalill för att kunna avslöja mördaren för henne, Elsalill i sin tur ser helt hjälplös ut i sin kluvenhet mellan systern och kärleken till mannen. Hon är beredd att följa honom med skeppet till Skottland.

Både hon själv och han tycks för ett tag tro att hon kan sona och försona genom att göra honom till en bättre människa. Men skeppet är fastfruset i viken och för att världsordningen och den gudomliga rättvisan ska segra får det tas till ett större offer och brottslingarna måste tas till fånga och få sitt straff. Och Elsalill offrar sig själv.

I den här föreställningen spelar ljusdesignen av Jakob Larsson en stor roll: de vita issjoken, det blodröda flödet, det blå spökljuset och det svarta mörkret till den ofta dova musiken och scenografins allusion på det fastfrusna skeppet. Slutscenen i föreställningen utgör en dans mellan systrarna och det får bli styckets slutkläm: De båda kvinnorna förenas medan förövarna förs bort.

Hos Selma Lagerlöf heter det såhär:

”Då blev Elsalill funnen och förd ned på isen och buren in till Marstrand, och alla kvinnor i staden gräto över den unga jungfrun, som hade älskat en ogärningsman och gett sitt liv för att fördärva den hon älskade. Men allt som kvinnorna framskredo, så bröto storm och vågor in bakom dem och vräkte upp isen, där de nyss vandrat, så att då de voro komna till Marstrand med Elsalill. stodo alla havets portar öppna.”

Samtidigt som alla dessa konstformer haft stora succéer och det sjuder och sjunger i varje buske, minskar de kulturella anslagen från regionen

Selma Lagerlöfs anda svävar fortfarande över nejden; teater, skrivande, musik och konst av alla de slag som tar till vara traktens talanger, sår nya frön på Kulturskolan och låter en konst frodas som berikar de boende med kultur, men också kommunen med tillresandes pengar.

Samtidigt som alla dessa konstformer haft stora succéer och det sjuder och sjunger i varje buske, minskar de kulturella anslagen från regionen och de flesta av evenemangen har fått strama åt. Samtidigt som allt fler unga människor dras in i verksamheterna och allt mer inhemsk publik får ta del av kulturutbudet och kommunen drar till sig allt fler intresserade, dras svångremmen åt när det gäller kulturen.

Det skulle behövas en stor islossning även på det området, pengar, som inte är blodspengar utan rättmätiga skattepengar borde strömma ur kistorna så att kulturhavets portar står öppna för alla att ta del av.

The post Kultursommaren 2024 i Sunne first appeared on Opulens.

BELGIEN. Ivo Holmqvist berättar om en tur till dårarnas stad, belägen i Belgien, apropå författaren Per Odensten som avlidit vid 85 års ålder.

Per Odensten som länge undervisade andra hastade inte med sin debutroman Gheel som kom 1981 då han var fyrtiotre, och som blev ett stort genombrott. Fortsättningen En lampa som gör natten dröjde sexton år, däremellan kom Vaclav Havel och tystnaden. När han fyllt sextio släppte han pedagogiken och skrev på heltid, eftertänksamt och utan jäkt, bland annat Vänskapens flykt om Emily Dickinson, och så ytterligare fem romaner fram till den sista som kom för tre år sedan, Glossarium, ett eftertänksamt, klokt och inkännande kvinnoporträtt (ett foto på förebilden finns på omslaget).

I väntan på en lärd avhandling om hela författarskapet får en energisk skandinavist på Gents universitet gärna granska den biografiska bakgrunden till Gheel som nästan genast översattes till både tyska och franska. Det är en berättelse om en skara religiösa kalmariter som under ängeln Hjelms ledning söker sig söderut, likt Nåsborna i Selma Lagerlöfs Jerusalem. Det vore intressant att få veta mer om Per Odenstens studier på plats. Så här skrev jag för några år sedan efter att ha kryssat kring i de delarna av Flandern:

Längs lantliga vägar över slätten far vi till trakterna av Antwerpen och hamnar i en märklig enklav i det holländska landskapet: halva staden belgisk, halva holländsk. Vi äter en utmärkt lunch, alltför bastant för att vara belgisk. Ja, restaurangen är holländsk (gästerna röker som borstbindare). Var går gränsen? Kyparen som får frågan femtioelva gånger om dagen förklarar tålmodigt: huset bredvid är belgiskt. En märklig tingens ordning, som förstås har en invecklad historisk förklaring.

Så försöker vi komma fram till Geel vilket visar sig nästan lika besvärligt som när Bolle skulle ta sig till Klockrike, i Harry Martinsons roman. Vi möter först en mängd tivolivagnar, sedan olika orkestrar, och så skaror av folk på väg till fest. De lokala vägarna är avstängda, umleitung också här, vi får ta oss en bit längs motorvägen för att nå denna dårarnas stad. Om den har Strindbergs skrivit även om han aldrig kom dit, liksom alltså Per Odensteen för fyrtiotvå år sedan fast han stavade ortnamnet som Gheel.

Staden är känd för att låta ofarliga mentalpatienter ströva fritt. De är inackorderade, så är traditionen sedan många hundra år. Här är avskräckande fult och ointressant, och de få människor vi möter ser ut som folk mest, som du och jag, och är kanske lika galna som vi alla. Men de döljer det väl. Och så far vi genom Diest som är mycket roligare, med stora redutter kring stadskärnan, vacker barockkyrka och medeltida härbärgen. Och så förbi hamnen i Leuven/Leuvain tillbaka till Bryssel, parkerar bilen och jag tar tåget till Gent, mätt på belgiska upplevelser som inte kommer i bok, det räcker med Per Odenstens mästerliga debutroman.

The post En tur till dårarnas stad first appeared on Opulens.

STATENS KONSTRÅD. Mathias Jansson reflekterar över ”Folkfigur” som är ett nytt konstverk av Ilja Karilampi, beställt och producerat av Statens konstråd. Det rör sig om en moderniserad och digital version av ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”. Ett verk som förändras under resans gång.

“Folkfigur” är ett nytt konstverk av Ilja Karilampi, beställt och producerat av Statens konstråd. Det är ett verk som är spännande på många olika sätt, dels för att det ger ögonblicksbilder av Sverige i realtid, men också för att det är ett digitalt verk som vem som helst kan äga, i alla fall i teorin.

Sedan 1937 har Statens konstråd verkat med målsättningen att konsten ska ”bliva allas egendom”. Varje år köper man därför in konst som placeras ut på myndigheter, sjukhus och andra offentliga platser. Visserligen är den statliga konsten alla medborgares konst och ägs av oss gemensamt, men själva konstverket är ofta placerat hos någon myndighet eller på en annan ort, så möjligheten att praktiskt uppleva all denna konst som Statens konstråd köper in är begränsad för oss medborgare.

”Folkfigur” skiljer sig på det sättet eftersom det är ett digitalt verk som finns tillgängligt på hemsidan: folkfigur.se. Det bygger på Selma Lagerlöfs roman “Nils Holgersson underbara resa genom Sverige” från 1906. I Ilja Karilampis tolkning är ”Folkfigur” ett troll med vikingahjälm med horn och trollet flyger, på en gås, över Sverige. Vikingar, John Bauers troll och Nils Holgersson är ju så folkligt svenskt det kan bli, eller är det måhända meningen att man ska tolka ”Folkfigur” som en stereotyp bild av svenskheten i dagens mångkulturella Sverige?

Precis som Nils Holgersson reser i alla fall vår ”Folkfigur” genom, eller rättare sagt, över Sverige. Resan pågår under två månader med början nu i december och avslutas i januari 2023.

Varje dag passeras en ny ort som illustreras genom en bakgrund med en bild hämtad från olika webbkameror runt om i landet. När det här skrivs den 2 december befinner sig Folkfigur över Öresundsbron i Skåne. Folkfigur rider på en ström av data som hämtas från olika källor. I nedre vänstra hörnet visas luft och vattentemperatur, dagens skolmat, aktuell radiomusik, och samlad elproduktion. Om man idag ska ta tempen på vad som händer i Sverige behöver man inte träffa och prata med människor utan man kan bara scanna av den digitala motorvägen och se hur det står till. 

Du kan som sagt skapa och äga en egen digital unik upplaga av ”Folkfigur”, men här stöter nog tanken på folklig konst på stoppatrull. För Folkfigur är en NFT, det vill säga non-fungible token, som är en slags digital licens eller äkthetsintyg som används när man säljer digitala konstverk över nätet.

För att kunna skapa en NFT av ”Folkfigur” måste du först börja med att skapa en elektronisk plånbok, och den tröskeln är nog ännu lite hög för ganska många idag. Verket är visserligen gratis att köpa, men upplagan är också begränsad så man kan gissa att det är personer som redan känner till tekniken som kommer att lyckas skaffa sig en egen kopia. Så Statens konstråds tanke om att konsten skulle ”bliva allas egendom” förverkligas nog inte i just det här fallet.

”Folkfigur” är trots det ett spännande och intressant verk. Den är en moderniserad version av ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” och ett verk som förändras under resans gång. Så även om du inte lyckas skaffa dig en NFT av Folkfigur kan du iallafall uppleva konstverket när du vill och oavsett var du bor i landet. 

The post Nils Holgersson i cyberrymden first appeared on Opulens.

KONSERT. Nu är det dags för livepubliken att möta kompositören Britta Byströms “Avsked från vildgässen”. Med start i Karlskrona ska verket sedan turnera och framföras anpassat för olika professionella blåsorkestrar, “en Nils Holgersson-resa”, enligt ett pressmeddelande.

Britta Byströms verk “Avsked från vildgässen” är inspirerad av Selma Lagerlöfs roman “Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” och komponerades på beställning av Nätverket för professionell blåsmusik i Sverige i samband med Kungl. Musikaliska Akademiens 250-årsjubileum. Det uruppfördes i en liveströmmad konsert den 20 mars i år.

Verket gestaltas också av en danskomposition framförd av Linköpings balettensemble, koreograferad av Matilda Larsson.

Turnédatum: 2– 3/9 med Marinens Musikkår i Karlskrona, 17/9 med Östgöta Blåsarsymfoniker, Östgötamusiken i Linköping, 18–19/9 med Blåsarsymfonikerna i Sundsvall och Stockholm, 30/9 med Göteborg Wind Orchestra i Göteborg, 2/10 med Arméns musikkår på Kungl. Musikhögskolan i Stockholm.

TT NYHETSBYRÅN

The post Britta Byströms verk gör Nils Holgersson-resa first appeared on Opulens.

”Det var en stackars slumsyster, som höll på att dö. Hon hade fått lungsot, och hon hade inte stått emot längre än ett år”.

När Västanå äntligen, efter ett års pandemiuppehåll kan spela Körkarlen, fast med reducerad publik, står en säng längst bak i mitten av det mörka rummet, framåtlutad så att vi ser den ljusa gestalten, den nästan eteriska Nadja Mirmiran, liggande uppallad som Munchs Syk pike.

”Det var en stackars slumsyster, som höll på att dö. Hon hade fått lungsot, och hon hade inte stått emot längre än ett år”.

Med orden ovan börjar boken. Selma Lagerlöf hade fått uppdraget att skriva en text åt lungsotsföreningen om tuberkulos, den tidens stora farsot, men det blev så mycket mer. Hon kunde också blanda in alkoholismen och fattigdomen, som hon hade sett en hel del av när hon arbetade som lärarinna i Landskrona och följde väninnan Elise Malmros på hennes välgörenhetsexpeditioner. På nära håll i hemmet hade hon under åren innan lärarinneseminariet även hemma kunnat iaktta en alkoholists beteenden och hur en familjs liv kunde domineras och ruineras av denne.

Detta är den realistiska ramen, men som alltid hos Selma Lagerlöf så fylls den ut med stora frågor om liv och död, om hur man ska leva sitt liv för att kunna dö lugn, om det som finns bortom livet, om fantasins makt och skapandet och om detta att vara människa. Det finns symboler som kan tolkas åt flera håll, och kärrorna och vagnarna kan också ses som skapande krafter, de kan ta oss bortom det vardagliga. Fantasins kärra har tagit körkarlen men också författaren ”genom stupande gruvschakt rätt ner i jordens innandöme… genom brinnande städer… och opp på de högsta berg och oppför fjällväggar och vågat sig fram över avgrunder…”

Medan den lilla slumsystern, frälsningssoldaten syster Edit, ligger och dör och väntar på att hennes utmaning och uppdrag i livet, David Holm, slusken, alkoholisten med gula vargögon, hustrumisshandlaren och den sårade egoisten, ska komma till henne så att hon kan se om hon lyckats omvända honom, sitter han på kyrkogården och super med sina kumpaner. I Jakob Hultcrantz Hanssons gestalt är han en precis så ondskefull men ståtlig karlakarl, som jag hade tänkt mig, när jag önskade mig honom i den rollen. Han skroderar och domderar och räds ingenting. Och han vägrar att besöka syster Edit på hennes dödsbädd.

Klockan närmar sig tolv, det är nyårsnatt och det var på nyårsnatten för ett år sedan som de möttes på hennes nyöppnade ”slumstation”, Frälsningsarméns härbärge, där han fick sova ruset av sig och hon blev smittad genom rocken som hon lagade åt honom. Ovanför musikanterna, som den här gången är reducerade till fem, och som lika suveränt som alltid hanterar de olika instrumenten och den vemodiga, klockklingande, suggestiva musiken av Magnus Stinnerbom, finns en lucka för ett tornur med ett klockspel: klockan närmar sig tolv, medeltida figurer visar kvarten före i stela rörelser.

Selma Lagerlöf varvar scenerna på ett filmiskt sätt och det var lätt för Viktor Sjöström att följa dem när han gjorde stumfilm av boken + med Lagerlöf som medarbetare vid manusskrivningen, och hennes betydelse för den svenska stumfilmen kan inte överskattas. Den scen i filmen som brukar göra störst intryck, förutom Dödskärran, är den då David Holm, som spelades av Sjöström själv, dör och hans ande, eller vålnad reser sig medan han själv ligger kvar på marken. Genom en för tiden nyuppfunnen dubbelexponering av fotografen Julius Jaenson blev den legendarisk.

Här löser den geniale regissören Leif Stinnerbom dubbelgångarmotivet genom en dansande ”spegling” i likadan mask som Hultcrantz tar på sig, virtuost framdansad av Håkon Håvelsrud Odden, för det är ju dansen och musiken som är Västanås särmärke. Liksom dräkterna av Inger Hallström Stinnerbom. Den här gången är färgskalan nedtonad till pandemigrått och blått och svart, Holms otroligt luggslitna och smittobärande rock är giftgrön och man kan nästan se hur den luktar.

Nå Dödskärran då? ”… det ska finnas en gammal, gammal kärra av samma slag som bönderna brukar, då de kör varor in till torget, men så förstörd att den aldrig borde få visa sig på en landsväg…”, börjar David Holm berätta för sina supbröder för att riktigt skrämma dem på kyrkogården: ”Hjulaxeln är bräckt, och hjulringarna sitter så lösa att de skramlar… och gnisslar så, att man kan bli tokig…” Scenografen Bo Jonzon har tagit fasta på dessa lösa delar, kärran kan tas isär och sättas ihop igen för att få en ny vinkel, och det är som vanligt minimalt med dekor, som på en Shakespeareteater, musiken illustrerar och kontrasterar. David Holm fortsätter med att berätta om figuren som sitter i den: ”… en körkarl, som sitter så krokig och led i den trasiga kärrsitsen och kör den gamla hästen. Han är blåsvart om läpparna och gråblek om kinderna, och ögonen är dunkla som sönderslagna speglar. Han är klädd i en lång, svart, nerfläckad kåpa med en stor hätta, som han drar ner över ansiktet, och i handen håller han en rostig slö lie på ett långt skaft.” Han gestaltas imponerande av Josef Säterhagen.

Medan klockan tickar till över midnatt, får David Holm, trots att han dog då, följa Körkarlen, som har varit en av hans suparkumpaner, George, och som har ”förlett” honom in i dryckenskap och ondska, genom Här-har-du-ditt-livscener, så att han ska få chansen att ångra sig och ta på sig skuld, annars måste han avlösa George, vilket vi förstår är en fruktansvärd syssla. Han får bland annat återse sin dödssjuka bror i fängelset, som han i sin tur har ”förlett” in på dåligheter. Där börjar det brista för honom. Men det är framför allt när får han se sin utslitna och uppgivna hustru, starkt skildrad av Hanna Kulle, i färd med att själv ta och ge barnen gift. Under tiden har syster Edits version också varvats med hans, hon är skuld till att makarna har återförenats, sedan hustrun hade flyttat ifrån honom en gång. Ingen bättring har skett, i stället är han hämndlysten, och nu tar Edit på sig skulden för återföreningen. Hon gjorde själv en uppoffring, eftersom hon älskar honom. Trots att hon är religiös, tycker hon inte att det är en så stor synd att älska en gift man, det är värre att det är en ond man. Och det är hennes kärleksbekännelse som får honom att rämna.

I en intervju med skådespelarna säger Jakob Hultcrantz att han ser Holm som ett skadat farligt rovdjur, en björn, eller ett lejon, och vart han än vrider sig så skaver pilen eller såret i honom. Det är en bra bild, och han gestaltar den övertygande. Han tillhör också, enligt min mening, Sveriges bästa skådespelare, en som både kan vara storvulen och ömsint, komisk och lättfotat dansant, se hur han flyger och virvlar ihop med sin dubbelgångare! Och hur han kan gråta på slutet, när han äntligen kommit till insikt. Nadja Mirmiran använder i samma artikel också pil-metaforen, men nu är det kärlekspilen som drabbat syster Edit. Och det är genom den som Selma Lagerlöf vill frälsa David Holm, ge honom uppskov för att ställa till rätta och slippa få straffet som Körkarl.

Till slut rasar fördämningarna och pansaret av oförrätter han omsluter sig med, isen smälter runt hans ”själ” och han brister i gråt. För det är också ett av Selma Lagerlöfs stora angelägenheter: Projekt Uppfostra eller Omvända mannen. Med Gösta Berling lyckas hon, i Jerusalem och Bannlyst likaså, men när det gäller hennes sista roman, Anna Svärd, är hon inte längre så säker, den slutar i ett frågetecken. Körkarlen skrevs 1912, när hon fortfarande hyste hopp, och före de stora farsoter som världskrigen innebar, men även vi, i vår egen farsotstid kan behöva en glimt av detta hopp, en ljusgestalt som talar om kärlekens makt över all egoism, all egenkärlek, vrede och hämndlystnad. En moralitet om att kunna ta på sig ansvar för sitt liv och egen skuld, att inte lasta över den på andra, att låta själen ”komma till mognad, innan den ska skördas”, med de sista orden i boken, och med Shakespeares ord i Kung Lear i minnet: ”Man måste tåla sin bortgång hädan, som sin ankomst hit. Att vara mogen, det är allt”. Så låter det i Hagbergs översättning, som man kan tänka att Selma Lagerlöf hade läst.

Så avslutas också Körkarlen på Västanå, inte som annars i fest och glam, utan i tårar och tystnad, efter en stark, gripande och stilsäker föreställning.

The post Gripande och stilsäker föreställning first appeared on Opulens.

TEATER. Efter ett år utan föreställningar slår Västanå teater upp dörrarna för publik igen med en uppsättning av Selma Lagerlöfs “Körkarlen”.

Det är ett verk som står i överraskande stor samklang med samtiden, enligt teaterns konstnärlige ledare Leif Stinnerbom:

– Jag upphör aldrig att förvånas över vilken sierska hon var.

The post Västanå öppnar igen med läglig spökhistoria first appeared on Opulens.

PRIS. Niklas Rådström får Selma Lagerlöfs litteraturpris 2021.

Sedan debuten med en diktsamling 1975 har Rådström stått för ett “stort författarskap som ger oss en hyllning till fantasins förmåga att ladda våra livsandar och få oss att leva vidare”, lyder juryns motivering, formulerad av litteraturprofessor emeritus Arne Melberg.

Niklas Rådström har skrivit ett 40-tal böcker och diktsamlingar samt skrivit manus till flera filmer och pjäser.

I sin senaste roman, “Som har inget redan hänt” som släpptes förra året, skriver 68-årige Rådström om hur han drabbades av leukemi för några år sedan.

Priset delas sedan 1984 ut till författare som verkar i Selma Lagerlöfs anda. Det överlämnas i värmländska Sunne i augusti och mottagaren får 100 000 kronor.

TT Nyhetsbyrån

The post Niklas Rådström får Lagerlöfs pris first appeared on Opulens.

ESSÄ. Enel Melberg skriver om förhållandet mellan Selma och Gustaf, genom ett porträtt av Fröding som Fjaestad gjort och som Ida Bäckmann sände henne. Som därmed blev en förbindelselänk mellan damerna på gott och ont.

• Ve dig, Selma Lagerlöf!

Jag har undrat över vad detta ”– Ve dig”, står för i den historia om Frödings porträtt som Selma Lagerlöf hittar på, när hon ska skriva till Ida Bäckmann och be om en förklaring till en gåva hon fått av henne.

”Kära Fröken Bäckmann! Jag måste tala om för Er vad som hände mig i Falun. Jag packade upp Frödingsporträttet … så snart det kom fram i dagsljuset, började det sin straffpredikan: – Ve dig, Selma Lagerlöf! … Men helt hastigt höll det inne, dess uppmärksamhet hade fästs vid något som jag höll i handen.”

Selma Lagerlöf hade flyttat från Landskrona där hon varit lärare till Falun för att bli fri författare, i Falun byter hon bostad ett par gånger och köper två år innan hon får nobelpriset 1909 en gammal bergsmansgård. 1911 håller hon det bejublade talet ”Hem och stat” på kvinnornas internationella rösträttskongress i Stockholm. Hon är på höjden av sin berömmelse. Där närmar sig den rättframma och kavata Ida Bäckmann henne, hon är lärare och författare och hon har rest i både Sydamerika och Sydafrika och skrivit om det. Hon berättar att hon var nära vän till Gustaf Fröding, som nyligen har avlidit och Lagerlöf blir intresserad, för han är ju den andra stora Värmlandsförfattaren.

Nu startar en brevväxling, där Ida är mycket pådrivande, hon skriver festliga brev och sänder gåvor till Selma, bland annat Gustaf Fjaestads porträtt av Fröding. Ida Bäckmann är också god vän med konstnärerna kring sjön Racken och har ett av de porträtt Fjaestad gjorde av Fröding i sin ägo. Men hon har också sänt Selma en sykorg gjord av ett bältdjur, som hon haft med sig från Sydamerika, och nu skriver Selma Lagerlöf.

” – Vad är det där? frågade bilden.

Jag höll just då på och packade upp det lilla bältdjuret.                                                                                              

 – Det är också en sak, som jag har fått av Ida Bäckmann, svarade jag.

Han teg och grubblade.

• Har den där också fått i uppdrag att framföra ett budskap till dig, frågade han.
• Jag vet inte, sade jag, och vände på den lilla urvärldsvarelsen.
• Men jag skulle ändå vilja veta vad hon menar att denna skall säga dig. Skriv och fråga henne!
• Jag törs inte, sade jag.

 Hans blickar mötte mina, och ett leende flög över hans ansikte.

• Du förstår dig inte på henne, sade han. Hädanefter skall jag hjälpa dig. Skriv nu för det första och tag reda på det där med Bältdjuret!

  Vilket jag härmed gjort utan att förstå vad det skall tjäna till. Men det var hans bestämda önskan. Han har plågat mig med att påyrka detta i flera dar.                                                                                         Er Selma Lagerlöf”

Det var från Göteborg som hon skrev detta brev till Ida Bäckmann, inför en resa tillsammans med Sophie Elkan. Vad detta ”– Ve dig, Selma Lagerlöf” betyder kan man spekulera över: anar hon redan att detta kommer att leda till en livslång förbindelse mellan henne och Ida Bäckmann, en förbindelselänk som hon till varje pris försöker hålla så slak som möjligt, medan Ida drar och stramar i tyglarna. Under en period låter hon Ida bara få audiens på tåget mellan Kil och Göteborg. Hon uppmanar i stället Ida Bäckmann att skriva en bok om Gustaf Fröding, enligt henne själv för att få Ida att tänka på annat än henne. Ida säger att hon stått honom mycket nära och till och med varit förlovad med honom, men har blivit portad av hans syster och doktor. Lagerlöf uppmuntrar henne under skrivprocessen och tycker om boken när den är färdig, men står inte upp och försvarar den när den får dräpande kritik (främst för att Ida Bäckmann har beskrivit nationalskaldens dryckesvanor, och kanske också för att hon framhävt sig själv, för Ida Bäckmann har en förkärlek för och förmåga att ta sig in hos kändisar.) Nu har Ida en hållhake på Selma och kan också bolla med alla de brev som hunnit växlas mellan dem. Hon hotar bland annat med att ge ut dem medan Selma ännu lever. Men hon väntar dock till efter hennes död och de kommer ut under titeln ”Mitt liv med Selma Lagerlöf”.

Ida Bäckmann får besöka Mårbacka mitt i ombyggnaden. De har då inte setts på flera år, men skrivit brev, Ida har kritiserat Selma och jämfört hennes och Gustaf Frödings liv och tyckt att hennes är fyllt av oväsentligheter, hon håller domedag över Selma Lagerlöf och hennes ytlighet, menar att hon eftersträvar flärd och uppburenhet, och hon diktar inte som Fröding vill hon ska göra. Efter att Selma Lagerlöfs kära väninna och reskamrat Sophie Elkan dött 1921 tror sig Ida Bäckmann få anvisningar av Fröding och Elkan uppe i himlen, och Selma Lagerlöf som inte känner sig främmande för det som är hinsides, tar i viss mån till sig budskapen.

Ve dig, Selma Lagerlöf! Är det för att hon känner sig dubbel i förhållande till Ida Bäckmann? Hon uppskattar hennes mod och moraliska vilja, men ibland blir kraven för stränga. Och hon känner sig inte tillräckligt attraherad för att låta Ida kila sig in mellan henne och hennes andra väninnor. Hon kommer också att känna av sin ”eländiga feghet” i förhållande till Idas bok. Med tiden får hon dåligt samvete gentemot Ida, samtidigt som Ida ställer allt högre moraliska krav, hon blir till slut hennes dåliga samvete eller onda genius, kanske man kan säga.

Selma Lagerlöf har egentligen bara ett minne av Gustaf Fröding som hon beskrivit: när de som unga sågs på Öjerviks herrgård, hon tyckte då han såg ut som Byron men verkade arrogant. Hon skrev en dikt om honom:

           Då kom han, hu’ du minns vem jag menar,

          Den mörke mannen med sin dystra blick,

          Som rövarhövdingens gestalt förenar,

          Med en skolpojkes ridderliga skick.

          Sin mun han ej till vanligt löje drager,

          Blott till ett hån emot vår dårskap all.

          En vild vulkan, fastän på ytan kall.

          Mjuk såsom stål, ljus som en midnattsdager.

Till tioårsminnet av Frödings dödsdag 1921 var det Selma Lagerlöf som fick hålla ett anförande och hon skrev en dikt till hans minne. Framför sig hade hon Fjæstads portätt, som hon fått av Ida Bäckmann. Fjaestad hade aldrig mött Fröding, men han hade säkert sett Richard Berghs porträtt av den plågade skalden. Medan Fjæstad gör honom skallig och låter skägget bölja ganska välansat, så låter Bergh hans hårtofsar virvla mot skyn och polisongerna strömma ner i det långa skägget som på en vildman.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Selma Lagerlöf tänkte nog mest på Berghs bild då hon skulle hålla talet. Hon hade inget personligt förhållande till Fröding, men hans gestalt hade blivit mytisk redan då, naturligtvis ännu mer på grund av den enorma hyllning han fick efter sin död, begravningståget, allt folket som kantade kortegen ända från Djurgården längs Strandvägen och in till Klara kyrka, alla celebriteter som bevistade begravningen, Nathan Söderblom som höll tal, Heidenstam som skrev en dikt, Hugo Alfvén som tonsatte och Orphei Drängar som framförde den. Kistan som sedan transporterades till Uppsala där studenterna mötte med fanor och facklor. Han hade plötsligt blivit så stor. Men hon hade kommit honom lite närmare genom Ida Bäckmanns berättelser. När hon tittade på porträttet den gången hon höll på och skrev talet, såg hon Strömkarlen; ur den i förtid åldrade och plågade författarens bild trädde i stället Ernst Josephsons unga strömkarl fram; han som lyssnar till forsens toner och omskapar dem på sin fela, den unga, starka, spensliga och androgyna kroppen omslingrad av vattenväxter och med huvudet en aning bortvänt. I sin dikt om honom vände hon sig till ”Värmelands döttrar” som kanske inte alltid hade brytt sig så mycket om den stackars skalden under hans livstid:

”Ni kanske tar honom för en storfura som ligger och flyter så gammal och grå i strömmen”, skrev hon, men vänta bara ”tills ni möter hans ögon, som stirrar mot stjärnljuset, de förfärliga strömkarlsögonen, de där varken vet av hopp eller längtan, de där endast tigger och ber om förintelse…”

Kanske detta var hennes svar på ”– Ve dig, Selma Lagerlöf”. En författares inlevelse i och identifikation med en annans vånda. Ett försök att komma bakom bilderna.

The post Selma Lagerlöf och Frödings porträtt first appeared on Opulens.

NYINSPELNING. Tjorven, farbror Melker och de andra folkkära öborna återuppstår i nutid när SVT spelar in en modern version av “Vi på Saltkråkan”. – Vi vill göra den till en ännu starkare klassiker, säger SVT:s vd Hanna Stjärne.

The post SVT spelar in ny “Saltkråkan” first appeared on Opulens.