FRAMGÅNGSTEOLOGI. Det uppdagas att en gammal demenssjuk kvinna har sjunkit ner i misär eftersom hemtjänsten har gjort som hon ville. De har inte duschat henne, inte städat, inte slängt gammal möglig mat.

Den ansvariga vård- och omsorgsschefen kommenterar: “Det finns vissa personer som väljer att ha en viss levnadsstil”. Jag frestas att förfasas – så cyniskt sagt! I stället tänker jag häda. Jag tänker flytta perspektivet från chefen som individ. Ur vilka värderingar i samtiden, vilka synsätt och strukturer, har hennes utsaga grott? Varifrån har den fått näring?

Hon säger faktiskt bara vad vår statsreligion lärt henne. Språket och tankesättet hon använder åläggs oss alla av samtidens sekulära framgångsteologi. Denna teologi är lika lierad med den världsliga makten som så många andra religiösa läror genom tiderna har varit. Och nu som förr är vi lydiga lärjungar och bekännare.

Kristen framgångsteologi innebär att du får ett bra liv – du slipper sorg, olycka, sjukdom och fattigdom – om du tror på Gud tillräckligt bra, om du ber tillräckligt bra. Sjukdom och annat elände sägs bero på att du har släppt in Satan.

Sekulär framgångsteologi innebär att individen upphöjts till Gud och anses skapa sig själv och sitt liv. I stället för att “be och tro bra” gäller det att göra rätt val. “Välj en levnadsstil som gör att du inte får cancer” är en variant. Är det svårt och eländigt: Välj tacksamhet, välj glädje. Det är inte hur du har det utan hur du tar det. Tänk positivt.

Individen är Gud och skapar sig själv och sitt liv genom personliga val som ingen annan får hindra. Väljer du fel finns det ingen att skylla på. Du är allsmäktig.

Detta enligt den nyliberalt sekulärt befrielseteologiska statskyrkans katekes. Verkligheten är förstås annorlunda. I verkligheten, för en hemvårdsanställd med låg lön och pressat schema, kan det vara nästan ogörligt att duscha en människa som inte går med på det. Rena kläder som kläs på, kommer den sjuka att genast igen ta av sig. Enklast i stunden blir det att underkasta sig samtidens sekulära statsreligion och låta henne få som hon vill.

På ett annat plan främjar läran om individens gudomlighet maktbärarnas intressen i marknadssamhället. Riskkapitalister får berika sig ifred på vår bekostnad, med stöd från politiker som i värsta fall är deras personliga vänner, eftersom vi lydigt accepterar att inget elände som drabbar oss beror på samhällsstrukturer och –skeenden. Allt beror på oss. Vi är ju gudar.

Du är din egen Gud, alltså ankommer det på dig att skapa ditt liv – antingen genom att välja passiviserande bitterhet eller tacksamhet för utmaningen och ett positivt tänkande. Känns det jobbigt att vara utförsäkrad eller arbetslös? Då har du som individ inte valt att tänka positivt och se din situation som en spännande utmaning.

Också den dementa gamla kvinnan är sin egen Gud. Hon skapar sitt liv genom att välja en levnadsstil som innebär att hon går omkring i nedbajsade kläder.

Den sekulära framgångsteologin innebär allt är valbart, allt är ett val, alltid, för alla. Välj rena trosor! Välj hälsa! Välj tacksamhet! Välj glädje! Välj din levnadsstil! Gäller även dementa!

Det är en gång för alla dags för ett uppror mot detta. Och det är dags att förstå hur vårt språk formar vår världsbild, våra handlingar, vårt språk, i ett kretslopp som kan vara destruktivt eller livgivande beroende på vilka ord vi … väljer, faktiskt.

Välj att inte säga ”välj” om sådant som inte kan väljas. Och vad behöver göras? Och vad behöver vi tro på för att kunna handla rätt? Inte på oss själva som gudar, men på vårt värde som människor.

The post Nu är det 2018 och du är din egen Gud first appeared on Opulens.

“Kristendomen presenteras som civilisatorisk motstånd till islam. Sekularismen som ett sätt att minska muslimernas närvaro. Det har blivit ett sätt för populistiska partier att locka till sig nya väljare genom en retorik om skydd och hot”, menar den liberala debattören Vladan Lausevic.

Det råder överskott på populism i Europa. Olika kriser har sedan 2008 gett vind i ryggen till den mer pessimistiska och främlingsfientliga atmosfären i EU. I Sverige har identitetspolitiska diskussioner om den sekulära staten och samhället fått större betydelse. Därför är det viktigt att ytterligare diskutera sekularismens framtid.

Historiskt sett har sekularismen inneburit framgångar i Europa. Den som inte ville tro på Gud fick det bättre liksom den som ville kunna välja sitt sätt att tro. Förtryckande aktörer som kungar och statskyrkor kom att ifrågasättas. Sekularism innebar på flera sätt en mycket progressiv utveckling med krav på demokratisering, vetenskapliga framsteg, mer inkluderande samhällen som för olika kristna och judiska samfund.

Idag är det paradoxalt att nationalpopulismen har vuxit sig så stark i de delar av Europa som anses vara de mest sekulariserade i ett globalt perspektiv. Komikern Magnus Betnér sa en gång om Sverige att ”ingen tror på Gud, men alla tror på något”. Samtidigt är stödet för Sverigedemokraterna stort, som vill bland annat vill återinföra statskyrkan.

Att utvecklingen varit sådan i norra och västra Europa har sin förklaring i hur nationalpopulismen har förändrat sig. Rogers Brubaker, en av de mer kända experterna på nationalism, menar att nationalpopulistiska aktörer även har ”civilisationism” på agendan. Konstruktionen är likadan som när anti-semitism och judarna stod i centrum. Som idag är ersatt med muslimer och islamfobi.

Civilisationism handlar om att kombinera kristendom, sekularism och liberalism i den politiska kommunikationen. Kristendomen presenteras som civilisatorisk motstånd till islam. Sekularismen som ett sätt att minska muslimernas närvaro på offentliga platser. Liberalismen som yttrandefrihet eller jämställdhet, där muslimer likställs som ett hot mot ”vårt sätt att leva”.

Det har blivit ett sätt för populistiska partier att locka till sig nya väljare genom en retorik om skydd och hot. Civilisationism handlar om att vilja exkludera muslimer från de kollektiva samhällsidentifikationerna Till exempel kvinnors rättigheter presenteras vara gamla kristna värderingar från början och som nu hotas av islam.

Och fler än nationalpopulistiska aktörer agerar likadant. Som i fallet med åsikter hos Ann Heberlein om islam, när Moderaterna kommunicerar om ”svenska värderingar”, eller företrädare för Liberalerna vill sätta stopp för nya religiösa (muslimska) friskolor.

För framtiden behövs därför en ny syn på sekularism. Sociologen Ulrich Beck menade att länder och stater bör vara mer kosmopolitiska genom en process likt den europeiska sekularismen gjorde tidigare. Det behövs mer separation mellan föreställningar om ”nationell identitet” och staten, som i sin tur leder till mer kosmopolitiska stater och interkulturella samhällen. Där centrala institutioner som rättsstat, demokrati, mänskliga rättigheter blir mer viktigare för känslor av gemenskap och social harmoni.

Politiska aktörer med civilisationism på agendan är ute efter identitetsmonopol och att ta över centrala institutioner. Ett sätt att förhindra en sådan utveckling är att erbjuda en möjlighet för identifikationer som är friare genom konstitutionell sekularism. Grundlagen kan de flesta i samhället sluta sig bakom än bakom tanken om religiöst eller humanistiskt samhälle. Framtidens samhällsgemenskap behöver både separation mellan det religiösa och det sekulära liksom det politiska och det kulturella.

The post Sverige behöver en ny sekularism first appeared on Opulens.

KYRKOVALET. En del av propagandan som sprids tycks hävda att kyrkans val handlar om vänster eller höger men kyrkan är kristen och vilar på en trygg grund i sig själv, menar prästkandidaten Per-Johan Wilhelmsson.

Svenska kyrkan är numera ett frikyrkosamfund. Hon borde inte vara knuten till regerings- eller riksdagspartiers makt och positioneringar överhuvudtaget. Kyrkan var tidigare en myndighet som gjorde att präster och andra av hennes medarbetare var statligt anställda. Den tiden är förbi.

Men vi har ju en verklighet att förhålla oss till och den säger något annat. I det stundande kyrkovalet (där medlemmarna väljer den makt som blir vägledande för kyrkans hållning i flera frågor) ställer flera av våra politiska partier upp. Kyrkovalet påminner inte bara i sin form om kommunal-, landstings- och riksdagsval (där vi istället har val till kyrkofullmäktige, till stift och till det nationella kyrkomötet) utan det som verkligen är en märklig statlig kvarleva är att de sekulära politiska partierna ogenerat ställer upp även här. Således har vi både Centern, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna representerade och budgeten för röstfiske tycks inte heller vara oansenlig.

Utöver dessa partier som seglar under egen flagg har vi också̊ ett antal nomineringsgrupper som är löst knutna till politiska partier helt enkelt utifrån medlemmarnas världsliga sympatier (exempelvis Fria liberaler i Svenska kyrkan, Borgerlig allians och Vänstern i Svenska kyrkan). Sist men inte minst har vi ett antal nomineringsgrupper som står helt utan partipolitiska kopplingar (Öppen kyrka, Frimodig kyrka samt Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan). Minst två̊ av dessa har — förutom att vara kyrkliga och teologiska i sina respektive grundhållningar — på̊ programmet att partipolitiken inom kyrkan måste upphöra. Även det går ju att se som en teologisk fråga, i synnerhet för en luthersk kyrka där det andliga och det världsliga är två̊ skilda regementen.

I samhället bestämmer en sekulär makt och inom kyrkan avgör skrift, tradition och uttolkare av dessa vad som är gångbart. Det är ju en luthersk grundhållning. Den verkliga faran över att ha politiska partier i det kyrkliga valet vilar egentligen på̊ lika delar teologiska som sekulära skäl. Det finns kort sagt argument så det rinner över. Då Svenska kyrkan mer och mer fjärmat sig som en vettig samtalspartner i det ekumeniska arbetet och då vi på fullt allvar kan höra en namnkunnig präst i teve hävda att Socialdemokratin har sina rötter hos Paulus, ja då är läget nära ett behov av krishantering.

De teologiska argumenten är så många att det är svårt att hitta en ingång, men för all del: riskerna att ställningstaganden görs av ideologiska skäl är problematisk och närmast stötande för en kristen kyrka. Ska Svenska kyrkan verkligen vara en folkkyrka så får hon aldrig liera sig med den politiska makten. Är det något vi borde lärt av samfundshistoria är det att politisk makt och religiösa motiv sällan slutar lyckligt. När ett politiskt parti som kanske blott har något mer än hundra år på nacken ska lära kyrkan hur hon ska uttolka sin egen kanon på mer än tvåtusen år blir det både roande och sorgligt. Väldigt många tycks å ena sidan vara upprörda över att Sverigedemokraterna storsatsar på̊ kyrkovalen, men det är ju bara en konsekvens av det valsystem kyrkan har. Vill vi undvika andra motiv än kyrkliga är dagens valsystem minst sagt problematiskt.

De samhälleliga argumenten är också̊ de flera. Ska de politiska partierna verkligen spendera delar av sin budget på att kampanja i ett religiöst samfund? Ska överhuvudtaget ett religiöst samfund vara de sekulära partiernas plattform? Hade jag varit icke-troende socialdemokrat hade jag blivit förbannad om mitt parti tillbringade tid där. Det är ju något som rimmar illa med den mångfaldsprofil majoriteten av de politiska partierna har.

En del av propagandan som sprids tycks hävda att kyrkans val handlar om vänster eller höger. Så har det från politiskt vänsterhåll spridits en bild av att de konservativa häller på̊ att ta över. Socialdemokraterna har gått så längt som att påstå̊ att det samkönade äktenskapet är i fara om till exempel Frimodig kyrka får ett större inflytande. Äktenskapet är enligt luthersk tradition inte något sakrament och blott en världslig överenskommelse. Det bäste vore om kyrkan frånsade sig vigselrätten så skulle vi slipps denna typ av skendebatter. Å andra sidan har vi Sverigedemokraterna som menar att den politiska vänstern fått alltför stort inflytande. De tycks missuppfattat vad ordet ”svenska” syftar på i namnet Svenska kyrkan. Det syftar inte på̊ att kyrkan är vare sig etnisk eller kulturellt svensk utan på̊ att hon ser sig som en del av den världsvida allmänneliga (katolska) kyrkan och för dess talan i landet Sverige.

Kyrkan är kristen och vilar på̊ en trygg grund i sig själv, men hon har kidnappats av parter som använder henne som farmarliga och valplattform inför de där andra valen, de riktiga valen. Den enda positiva utveckling med ett medlemstapp hos Svenska kyrkan är att de politiska partierna i slutändan kommer att bli ointresserade av henne. Det oavsett ideologisk hemvist.

The post Kyrkan är varken höger eller vänster first appeared on Opulens.