CHASSIDISM. I flera år arbetade jag som rabbin i Manchester för en mängd församlingar, där flera Satmar-synagogor ingår. Jag har barnbarn som är ättlingar till Satmar chassidim, skriver Dan Korn som menar att tv-serien Unorthodox inte ger en trovärdig skildring.

Alla som diskuterar Netflixserien Unorthodox gör det utifrån sina egna perspektiv. Jag är inget undantag. Patrik Lindenfors vill diskutera sekters grepp om sina medlemmar, Joel Halldorf talar om gemenskap mot individualism och Rebecca Selberg om kvinnans rätt till sin kropp.

Författarinnan Deborah Feldman beskrev sitt liv och filmmakarna gjorde en mycket fantasifull utbrodering av det till sin film. Allt detta hade väl varit bra om det inte vore för att man använder sig av verkliga människor som tomma kärl för att ge dem sitt eget innehåll. Filmmakarna och Feldman säger uttryckligen att filmen handlar om Satmar chassidim i Williamsburg, New York. Då måste man ställa sig frågan om skildringen är rättvisande och trolig. Är den inte det innebär det nämligen att man därför att man vill berätta sin egen berättelse demoniserar en stor grupp människor på falska premisser.

Jag skrev om serien i Expressen. ”Det kan väl inte han veta något om” var det en som skrev. Lindenfors tror att min kunskap om chassidismen kommer från ett besök hos en familj i New York. Nej Patrik, det var för att visa att jag kände igen mig i scenen när Estys alkoholiserade pappa trattar i sig allt vinet och äter av sabbatsmåltiden som vore det ett smörgåsbord. Jag behöver inte vara gäst hos någon för att uppleva chassidismen, eftersom jag själv lever så.

Jag skulle inte vilja leva i Williamsburg och jag är kritiskt inställd till en del företeelser där och inom Satmar, men den kritiken saknar intresse här. I flera år arbetade jag som rabbin för ett rabbinat i Manchester som är en paraplyorganisation för en mängd församlingar, där flera Satmar-synagogor ingår. Jag har barnbarn som är ättlingar till Satmar chassidim och är följaktligen släkt med många inom den rörelsen. Vi har våra olikheter, men också likheter. Därför vet jag – sannolikt bättre än någon annan som uttalat sig i den svenska debatten – att filmen inte är trovärdig.

Man bör nog skilja på individers och rörelsers sekterism. En rörelse behöver inte vara en sekt, men kan ha enskilda medlemmar som uppträder sekteristiskt. Satmar är inte en sekt, men enskilda personer har sekteristiska drag. Vill man hitta chassidiska sekter finns det en rik palett med stolliga rörelser, men de flesta håller sig borta från USA och finns i stället i små församlingar i Kanada och Israel. Ett utmärkande drag brukar vara att deras medlemmar är wannabees som inte har chassidisk bakgrund, men en personlighetstyp som gillar extremism och där ålderdomliga kläder och konstiga traditioner utgör en oemotståndlig lockelse.

Sekter håller tydligt reda på sina medlemmar. De vet vilka som är en del av sekten och vilka som är utanför. De senare brukar uppfattas som fiender, eftersom sekten och dess ledare är de enda som funnit sanningen. Men så fungerar inte chassidiska grupper. Vem som är med och vem som inte är det är i allra högsta grad flytande. Det finns inga tydliga gränser. Om rebben – den chassidiska gruppens ledare – försöker befalla sina chassidim något som de inte gillar, möts han av motstånd, vilket många rebbes som försökt förbjuda smartphones fått erfara.

Så, Patrik Lindenfors, jag har stor inblick i den chassidiska världen, inte bara som gäst en gång. Du vet att jag inte är extremist eller sekterist, utan motståndare till sådana företeelser. Men det skall erkännas att människor med extrema eller sekteristiska böjelser gärna letar efter en plats inom religionen. De finns dock inte bara där. När jag var tonåring på sjuttiotalet mötte jag mer av den varan i form av vänsterrörelser med olika bokstavskombinationer i namnen än vad jag senare stött på bland ortodoxa judar. Kvinnor som behandlades illa var vanligt förekommande, liksom tron på ofelbara ledare.

Människor som saknar humor och självironi, som tar sig själva på för stort allvar och som blir frustrerade när de inte kan leva upp till sina egna höga förväntningar blir extremister, eller ”fromma”, enligt den chassidiske författaren Kalman Epstein från Krakow (1753-1825). Om man tror att de människorna bara finns i religiösa rörelser gör man det för lätt för sig.

The post Unorthodox är ingen trovärdig skildring first appeared on Opulens.

SEKTER. Hur många ovetande, idealistiska ungdomar har inte rest till Syrien, rekryterade av IS för att finna en helt annan verklighet än den som de blev utlovade via sociala medier? En verklighet vars konsekvenser vi alla får leva med i dag och som regeringen inte vet hur den ska hantera, skriver Anne Edelstam, som nyligen deltagit i en konferens i Paris om sekter och sociala medier.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Fecris är en paraplyorganisation för ideella organisationer som informerar och kämpar mot manipulativa organisationer. Årligen ordnar de internationella konferenser. Detta års tema var Sekter och Sociala Medier.

Fecris står för: europeisk federation för vetenskap och information om sekter) grundades 1994 i Paris. Det är en opolitisk, icke kommersiell, religiöst och politiskt neutral organisation som lyder under fransk lag. Sverige har varit med i denna organisation sedan den bildades.

Konferenserna äger rum i olika länder varje år. Detta år var det i Paris tredje stadsdels rådhus. Borgmästaren tog emot oss i detta anrika palats. Tolkarna fanns på plats liksom ditresta talare samt inbjuden publik. Eftersom sektoffer alltid ges prioritet, bjuds inga sektledare in i dessa konferenser som är gratis för deltagarna.

Premiärministerns representant för Miviludes (det franska ministeriet som kämpar mot sekteristiska organisationer), Anne-Marie Courage, förklarade faran med de sociala mediernas betydelse när det gäller rekrytering och spridning av falska nyheter, högerextremism, karismatiska evangelister, mirakel- och hälsogurus, islamism med mera. Skillnaden enligt henne mellan rekrytering via internet och andra medier är att det med hjälp av Facebook, Twitter eller YouTube går mycket snabbare att rekrytera såväl unga som äldre. Offren inleds att tro att de är ”utvalda” och det skapas en intimitet med falska löften. Föräldrar och närstående är ofta ovetande om vad som försiggår på nätet.

Detta är precis vad som hände minderåriga Patricia Aguilar från Spanien som blev manipulerad, drogad, sexuellt utnyttjad, utsvulten och slagen av den ”andlige” ledaren Steven Manrique i Peru, kallad ”prinsen”. Han lurade sina offer, enbart kvinnliga, med att han var ”sänd av Gud” och skulle ”hjälpa dem”. Till och med de små barnen från tre till tio år gamla fick ayahuasca — en sydamerikansk drog — i stället för mat! Patricia blev med barn och fick till uppdrag att ta hand om de andra barnen medan deras mammor arbetade. ”Prinsen” själv arbetade inte. Efter drygt ett år i djungeln, räddades Patricia och de andra kvinnorna av att grannarna hörde skrik och larmade polisen. Prinsen sitter numera bakom lås och bom. Tjugo år blev straffet.

Socialpsykologen, professor Fabien Girandola, från Aix-Marseilles universitet förklarade hur denna manipulering fungerar på nätet. Det finns två betydande metoder när det gäller manipulation: den ena är snabb och automatisk den andra är långsam och eftertänksam. Övertygelsetekniken på nätet använder sig exklusivt av den första. Man ska ”lajka”, dela, bli med i en grupp med likasinnade, det är känslorna som styr mer än intellektet.

Algoritmerna är riggade för just detta system berättade bloggaren Tristan Mendes. Ju mer man klickar på något man gillar, ju mer sådan information får man i sin dator. Detta leder till likasinnade uttalanden. I stället för att själva välja våra artiklar, matas vi med de som tycker som vi. Högerextremister och andra radikala organisationer har fattat detta och utnyttjar systemet till fullo. De specialiserar sig även på memes och giffar som ungdomarna och deras anhängare är införstådda med. Det är koder som oftast enbart de initierade har kunskap om.

Vad är då vårt svar på detta fenomen? Finns det något ”botmedel”? Ett vaccin? Forskarna arbetar naturligtvis på detta och de ansvariga för sociala medier försöker motverka falska nyheter, hat och radikalisering med diverse metoder. Journalister infiltrerar också manipulativa grupper för att avslöja dem. Men det kanske mest effektiva är att börja med att erbjuda skolungdomar kunskap i hur man undviker att hamna i klorna på dessa bedragare.

Det är vad ungdomsministeriet i Bad-Wurtemberg, i Tyskland, instiftat i sina skolor. Dess representant, Mirijam Wiedemann, delgav oss av sina erfarenheter. Enligt henne har konspirationsteorier och falska nyheter alltid funnits men dess spridning har exploderat de senaste 20-30 åren. För att försöka hejda dessa undervisar de sina barn redan från tio-års ålder i skolorna i en mediagrundkurs. De får bland annat själva komma upp med konspirationsteorier och sprida dessa. Kamraterna ska sedan lista ut om de är falska eller ej. De tränas på så vis att skilja agnarna från vetet.

Samtliga talare var överens om en sak: vad dessa manipulativa organisationer predikade via Internet hade inget med realiteter att göra. Vi vet vid det här laget att så även är fallet med de radikala islamistorganisationerna som inte enbart är väldigt aktiva utan också skickliga på att rekrytera via Internet.

Hur många ovetande, idealistiska ungdomar har inte rest till Syrien, rekryterade av IS för att finna en helt annan verklighet än den som de blev utlovade via sociala medier? En verklighet vars konsekvenser vi alla får leva med i dag och som regeringen inte vet hur den ska hantera. Någon avradikaliseringsmetod har vi ännu inte instiftat i Sverige. Det är kanske läge att börja fundera över det för både behov och expertis finns. Och varför inte följa det tyska exemplet och undervisa våra skolungdomar i hur de ska undvika att bli indoktrinerade?

The post Angeläget att stoppa sekters aktiviteter på sociala medier first appeared on Opulens.

TRE BÖCKER. Emily Fridlund, Joyce Carol Oates och Mia Ajvide.

Vargarnas historia av Emily Fridlund 
Albert Bonniers Förlag (2017)

Vargarnas historia utspelar sig ungefär där Karl-Oskar och Kristina bosatte sig i mitten av 1800-talet – i Minnesota där sjöarna är många, vintrarna hårda och somrarna heta. Romandebutanten Emily Fridlund har själv ett skandinaviskt ursprung och kanske for även hennes förfäder över havet för att skaffa sig en drägligare tillvaro.

Fjortonåriga Linda bor ute i skogen med sina föräldrar. Tidigare var det gamla huset ett hippiekollektiv och under sina första år växte Linda upp med ett flummigt gäng grönavågare. Numera har dock föräldrarnas idealism förbytts mot en kombination av nyandlighet (modern) och fåordigt öldrickande (fadern). I skolan är hon freaket som hennes hockey- och konståkningsskolkamrater inte vill kännas vid. Hon umgås inte med någon jämnårig utan är mest hemma, tar hand om familjens hundar, paddlar kanot på Gone Lake och hugger ved.

Det finns en tjej hon i smyg iakttar och fascineras av. Hon heter Lily och bor i en trailer borta i reservatet. Hon är sexig och omsvärmad, men efter hand byts de beundrande blickarna ut mot förakt. Det verkar dock inte spela någon roll för Lily, som liksom Linda inte passar in. Och så är det den nye läraren mr Grierson som flytt Kalifornien efter att ha blivit anklagad för pedofili. Han är ensam och suktar efter att bli omtyckt och gör intryck på Linda. Av honom känner hon sig accepterad.

När en familj flyttar in i ett stort hus över sjön förändras Lindas trista tillvaro. Hon möter Patra och hennes fyraårige son Paul som genast pockar på uppmärksamhet. Patra, vars man arbetar i storstan, är tacksam över att ha fått någon att prata med och tar villigt emot Linda som både barnvakt och sällskap. Snabbt sugs Linda in i den lilla familjen, här får hon både en vuxen väninna att dela sina tankar med och det syskon hon har längtat efter.

Men allt är inte som det synes vara: det är något som inte står rätt till med Paul. När den efterlängtade maken Leo kommer hem känner Linda sig undanskuffad och när hon påpekar att Paul inte verkar må bra viftar Leo bort hans symptom. Dagarna går och Pauls hälsa blir allt sämre. Linda ser men tittar bort, allt för att få vara kvar i gemenskapen. Sakta avslöjas familjens hemlighet.

Den amerikanska rörelsen Christian Science menar att “sjukdom och död endast är illusioner som kan övervinnas genom att man hänger sig åt Gud och sitt andliga medvetande”. Rättsfall har förekommit där föräldrar blivit åtalade och dömda för dråp för att de inte sett till att deras sjuka barn fått medicinsk vård. I Fridlunds roman kommer vi kusligt nära denna trosuppfattning.

Hennes fiktiva berättelse om dessa faktiska händelser påminner till viss del om Emma Clines Flickorna (recenserad här på Opulens). Clines roman bygger på den sektliknande “Mansonfamiljen” där unga gruppmedlemmar manipulerades att utföra mord för sektledarens räkning. Liksom Linda dras den fjortonåriga Evie i Flickorna in i en vuxenvärld där oskyldiga offras på trons altare.

Vargarnas historia är en stark debut om ensamhet där törsten efter gemenskap väger tyngre än någonting annat. 

Jack of Spades. En spänningsroman av Joyce Carol Oates 
Albert Bonniers Förlag (2017)

Joyce Carol Oates är en produktiv författare, allt för produktiv säger vissa och somliga menar att hon av den anledningen aldrig fått Nobelpriset i litteratur. I sin digra prosa hoppar hon mellan olika genrer och verkar kunna bemästra alla berättarstilar. För det mesta blir det genialiskt som i Blonde (en av mina riktigt stora läsupplevelser), ibland mindre imponerande. Jack of Spades är ett av hennes mer lättviktiga alster, men samtidigt en välskriven, smart och underhållande bok i noir-genren.

Liksom i Robert Louis Stevensons Dr. Jekyll och Mr. Hyde, leker Oates med dubbelheten i människans natur. Andrew J. Rush, bestsellerförfattaren till oförargliga spänningsromaner, är en hyvens prick. Rik, men skänker ofta en slant till välgörande ändamål. Andrew är dock inte särskilt berömd utanför Harbourton och det grämer honom, liksom det retar honom att inte vara lika framgångsrik som förebilden Stephen King.

På sista tiden har det blivit lite väl mycket whiskey, i synnerhet under nätterna då han förvandlas till pulpförfattaren Jack of Spades. Inte ens hans fru vet vem upphovsmannen till de obehagliga böckerna är, eftersom han skriver dem i största hemlighet.

Ett brev med en kallelse till tingsrätten rör om i grytan. Det visar sig att  en “C.W. Hyder” stämmer Andrew för stöld och plagiat. Ska han, “gentlemännens Stephen King” och Harbourtons stolthet, tvingas utstå något sådant? Han går emellertid som segrare ur striden mot Hyder, som visar sig vara en excentrisk gammal änka med litterära ambitioner men alltför stollig för att vinna mot den aktade Andrew.

Trots det kan inte Andrew släppa henne för nu när bakslagen eskalerar vinner Jack of Spades mark. Den onda, mörka sidan tar överhand och suget efter hämnd och blod lockar till allt annat än rumsrena handlingar.

Oates leker med skräckgenren. Hon stjäl medvetet både från de stora skräckmästarna och med kioskvarianten. Och hon verkar ha riktigt kul under tiden. Som alltid är hon briljant på psykologiska porträtt och gräver djupt i det undermedvetna. Framförallt är därför Jack of Spades, liksom Dr. Jekyll och Mr. Hyde och Herman Hesses Stäppvargen, en berättelse om att vi alla är kluvna mellan ont och gott, instängda i våra komplicerade jag. 

Älska Vingåker av Mia Ajvide 
Albert Bonniers Förlag (2017)

Det här är en roman där det övernaturliga smyger sig in i kommunpolitikens gråa skrymslen, gestaltat i en liten flicka med en märkvärdig förmåga att påverka människors känslor och en äldre man som kan konsten att läsa tankar.

Kommunalrådet Olle Nygård är en schysst sossepamp i lilla Vingåker. Det är 1970-tal och socialdemokratin styr med fast och vänlig hand. Hans sedan länge döda men för alltid älskade hustru Vanja hjälper honom att göra rätt val i livet, både i det privata och i det politiska. Han för samtal med henne och hon finns där för honom.

Det är tyvärr underskott i kommunens budget, men Olle ogillar åtstramningar. Med Vanjas goda råd ”det finns ett annat sätt” i minnet kläcks den briljanta idén att räkna med kärleken som en post i budgeten. Vilket bland annat innebär att bygga om lägenheter till “kamratlägenheter” med skilda ingångar (där separerade par med barn kan bo tillsammans för att hålla ihop familjen), nattdagis (så att föräldrarna får mer tid för varandra) och med ”Älska Vingåker” som ny slogan.

Charmigt proggiga idéer som kommunstyrelsen efter viss tvekan bifaller och under sommaren som följer drabbas Vingåkerborna av kärleksfeber. Men det är inte bara Olles förtjänst. Tvärtom, det är tack vare den lilla flickan Ninas telepatiska förmåga. Hon som hittats övergiven i biblioteket och som Olle bestämmer sig för att ta sig an. Allt går som smort – ett tag.

Två sidohistorier ger tyngd åt den annars ganska dråpliga historien. En kvinna, som åker från Sverige till Polen för att göra abort, upptäcker att ett litet spädbarn lämnats kvar i tågkupén efter att föräldrarna arresterats. Hon omhändertar barnet men överger det sex år senare på Vingåkers folkbibliotek. Och så är det tankeläsaren Petrus som efter många år på Vadstena mentalsjukhus skrivs ut och återvänder till sin barndomsstad Vingåker. Här återförenas han med sin bästa kompis från förr: Olle.

Historierna flätas samman, när det vardagliga ställs inför det magiska blir allt möjligt. Ajvide skriver på en underhållande prosa men går aldrig över i det triviala. Det är spännande, humoristiskt och lite sorgligt. Men så tar sagan slut och jag tänker: var det allt och hur gick det sen? Kanske är det meningen, kanske har Ajvide redan en uppföljare på gång. Jag hoppas det för Ninas och Petrus mystiska intåg i Vingåker lämnas därhän.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Berättelser om ensamhet, dubbelhet och magi first appeared on Opulens.

EXTREMISM. Radikalisering  var årets tema på FECRIS, den europeiska organisation för information och forskning kring sekter, nyligen avslutade konferens i Bryssel. Opulens Anne Edelstam besökte konferensen.

Vad är likheten mellan en sekt och radikalisering? Den frågan försökte talarna – poliser, psykologer, sektexperter, jurister och offer – svara på under denna intensiva dag i hjärtat av EU:s huvudstad. Det finns några få ministerier som ägnar sig helhjärtat åt sektfrågan i Europa. Ett av dessa finns i Belgien och projektet har hög prioritet speciellt efter de senaste terrordåden där.

Belgien har tagit intryck av Frankrikes nyinstiftade lag – som straffar individer och grupper vilka utnyttjar människor för att manipulera  dem – och skapade sin egen i liknande anda. Lagen inbegriper allt från oseriösa terapeuter, coacher, manipulativa ledare till rekryterarare för farliga organisationer som IS.

Både Belgien som Frankrike har dessutom professorer som undervisar i manipuleringsmetoder och sektproblemantik på universitetsnivå. En av dessa, juristen Jean-Pierre Jougla, förklarade hur snarlika metoderna är mellan att lura in en vanlig individ i en sekt eller i en radikaliserad rörelse. ”För ingen människa går med i en manipulerande organisation frivilligt. Personen, ibland en hel familj, blir förledd genom specifika metoder att tro på något som framställs som positivt och hedersvärt.” På så vis leds hen in i en helvetisk cykel där världen är uppdelad i ett vi mot dem, svart och vitt, där såväl informationskontroll råder som total lydnad till ledaren och ideologin råder . Det är närmast omöjligt att själv ta sig ur ett sådant grepp. Därför är förebyggande och information väsentligt.

Anhängaren inleds att tro att hen är en del av ett projekt för att rädda världen – att skapa ett nytt, bättre samhälle – som Kalifatet till exempel eller Armageddon. Idealet motiverar anhängaren och gruppens lag anses stå över samhällets. Ett utopiskt samhälle målas upp med en auktoritär ledare och total lydnad. Hitintills har dessa indoktringeringsmetoder enbart intresserat en minoritet eftersom det mest drabbat de närstående (som i en ”vanlig” sekt) till de hjärntvättade. Men med de ökade terrordåden och rekrytering till IS börjar alltmer forskning ske i området.

Anne Josso, generalsekreterare för MIVILUDES (franska ministeriet som arbetar under premiärministern för att informera om sekteristiska rörelser), beskrev Frankrikes problematik med de cirka 400 minderåriga barn till terrorister som återvänt till Frankrike. Av dessa är cirka hälften under fem år gamla och födda i Syrien eller dess närhet till IS-soldater. Sedan april 2014 försöker franska regeringen hitta en lösning inte enbart för dessa barn men även för hur de ska göra med de 16 000 som håller på att radikaliseras. Cirka tvåtusen är mellan 15 och 25 år och redan radikaliserade, varav en liten minoritet eventuellt förbereder en terrorattack.

Det finns inga enkla svar. Rekryterarna vänder sig till en allt yngre publik, så unga som 13-14 åringar, samt till kvinnor. Jihadistpropagandan med sina enkla svar och känsla av tillhörighet drar till sig allt fler medborgare från våra komplexa men demokratiska samhällen där vissa känner sig vilsna eller bara saknar ett ”högre ideal”.

Den franska regeringen försöker förhindra sina medborgare från att resa till Syrien, stoppa terrordåd, hitta och följa de som har radikaliserats samt blockera deras bankkonton. Tiotusentals poliser har utbildats men det är ingen lätt uppgift vi brottas med, medgav Anne Josso. “Däremot kan vi glädjas åt att det inte blivit några våldsamma incidenter mot muslimer i landet utan fransmännen verkar ha förstått att det handlar om en handfull radikaliserade terrorister som inte har något med Islam att göra”, fortsatte hon. Tvärtemot har solidariteten förstärkts trots att väskor undersöks och kappor får öppnas lite överallt, tunnelbanan står still så fort man misstänker ett onormalt föremål och affärer utryms så finns inget utbrett missnöje mot åtgärderna. Hon hoppas på en enad europeisk organisation där samarbetet mot terror kan bli verklighet.

Anne Josso fick medhåll av Alain Grignad, polis och islamolog. Han anklagade media och populistiska politiker för att ha skapat en negativ inställning till muslimer samt piskat upp en förlamande rädsla hos medborgarna trots att sannolikheten att drabbas av ett terrordåd i Europa är minimal.

Alexandra Stein, amerikansk socialpsykolog och sektexpert, förklarade vikten av tillgivenhetskänslor inom indoktrineringsprocessen. “Precis som när vi var barn, blir vi emotionellt nära och beroende av den personen vi gett vår tillit till i det här fallet sektledaren.” När denne, efter att ha gett anhängaren sitt förtroende och isolerat hen från oliktänkande, skapas en hotfull atmosfär och stressen blir snart kronisk. Anhängaren hamnar i ett traumatiskt ekorrhjul hen inte kan ta sig ur. Tillsammans med den i sekter ofta organiserade sömnlösheten samt påver mat, bidrar detta till en förändring i hjärnan som försätter den utsatta i ”trans” eller i ett slags vakuum. För att komma ur denna schizofrena obalans gäller det att anhängaren kan skapa en sund relation med en pålitlig utomstående. Enbart då kan man hoppas på en varaktig avradikalisering, menar Stein.

När Véronique Roy, en sekulariserad fransyska, berättade om hur hennes son blivit radikaliserad, trots att han inte hade någon aning om islam innan, och skickats till Syrien där han dog 23 år gammal, var inget öga i salen torrt. Föräldrarna hade försökt in i det sista att hålla kontakten med honom, accepterade att han konverterade, slutade dricka vin där hemma för att inte stöta sig med honom och så vidare men det var förgäves… En dag försvann han och skickade senare ett sms från Syrien dit han hade forslats av sina rekryter vilka efter en tid meddelade att han ”dött som martyr”. ’Vi har inte ens en kropp att begrava’ sa hon.

Det finns några få ”avradikaliserare” även om yrket ännu inte har någon officiell benämning. De får hjälp av familjen (i de fall där resten av familjen inte har radikaliserats) för att förstå hur individen var innan indoktrineringen, läsa på om ideologin och till sist träffa denne för att försöka förklara med vetenskapliga bevis hur perversa gruppens idéer egentligen är bakom den välputsade fasaden. Det är ingen lätt uppgift och lyckas inte alltid.

Det finns även några avdelningar i franska fängelser där olika metoder prövas för att se hur man kan få radikaliserade individer att integrera och acceptera samhällets lagar igen. Däremot är det svårt att veta om omvändningen är ärlig eller inte eftersom en av sekternas vanligaste regler är att ljuga så mycket de vill bara det gynnar sektens syften.

Terror och radikalisering har väl alltid funnits men skalan har stigit. Låt oss dock inte förlamas av rädsla utan som poeten George Herbert sa “living well is the best revenge”, ett gott liv är den bästa hämnden. Det har våra demokratiska samhällen bevisat även om de inte är perfekta. Diktaturer och auktoritära samhällen faller däremot alltid samman. Låt oss hoppas att det också gäller IS så kallade stat.

Under tiden borde samhället satsa mer på närkontakt med patrullerande poliser och samhällstjänstemän som invånarna kan lära känna och känna tillit till. Det anonyma samhället leder till att individer med dålig självkänsla lätt kommer på fall. Det gäller att fånga upp dessa i tid. Det är något vi alla medmänniskor bör engagera oss i. Ett trivsammare och mera medmänskligt samhälle där invånare av alla kulturer och skikt umgås och respekterar varandra.

The post Media och populistpolitiker faller i extremisternas fällor first appeared on Opulens.

PÅSKSERIE. Under förra århundradet var förutspåelser om religionernas utdöende inte ovanliga. Nu talar många istället om deras comeback. Kaj Landberg är kritisk till de rådande bilderna av Jesus i hans bidrag till vår serie Gud just nu, där vi låter olika röster komma till tals om Guds ställning i vår del av världen 2017. 

Jag tror inte på gud och har heller aldrig gjort så. Men kristendomens starka inflytande på det svenska samhället är svår att undgå och ett förhållningssätt till Jesus likaså. En vanligt förekommande uppfattning även bland icke-troende är att se Jesus som en hygglig kille vars sanna budskap blivit misstolkat och utnyttjat. Detta säger möjligen något om kristendomens starka ställning i vårt land, hur sekulariserade vi än må påstå att vi är. Genom att skilja ut evangelierna från både det Gamla Testamentets vedergällande gud och den faktiska kristendomens långa historia av förtryck, förföljelser och dogmer kan Jesus budskap stå för sig självt, fritt för var och en att ta till sig.

Men vad står det egentligen i Bibeln? Stämmer det verkligen att Jesus var den där snälla, toleranta mysfarbrorn som i alla fall jag växt upp med föreställningen om? När jag vid något tillfälle faktiskt läst vad Jesus påstås ha sagt så är det påfallande intrycket snarare att det mesta är ganska konstigt. Liknelser vars poänger inte känns särskilt upplysande, rent kvacksalveri om att tro kan flytta berg och löften om ett evigt liv, samt en allt mer tilltagande självfixering som mynnar ut i att Jesus påstår sig vara guds son vars bud man blint måste följa för att inte brinna i helvetet. Till exempel.

Visst finns där guldkorn. Han ömmar för de fattiga och hungriga, han fördömer hycklarna och de rika som visar upp hur de ger allmosor för att framhäva sig själva. Liksom den berömda frasen om att man bör behandla andra som man själv vill bli behandlad och historien där han räddar en dödsdömd äktenskapsbryterska med orden “Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen” (Joh. 8:7). Men den varmt leende vitklädda kärlekspredikanten kändes ändå avlägsen.

En ögonöppnare var när jag såg Pier Paolo Pasolinis Matteusevangeliet från 1964. Filmen följer den skrivna förlagan utan några egentliga tillägg, men känns ändå väldigt annorlunda. Istället för en stillsam och vänlig predikant så har Jesus en bister uppsyn, är arg och talar snabbt – och dessutom på italienska och inte den amerikansk-engelska vi är vana vid att få Ordet förkunnat för oss via filmduken. Genom att bara ändra tonläge förvandlar Pasolini Jesus till en folkagitator. En läsning av evangelierna med detta i åtanke förändrar bilden något och förefaller också mer rättvisande – särskilt i just Matteusevangeliet. Det är inte särskilt ofta det uttryckligen står om Jesus känsloläge, även om det då och då förekommer, men mellan raderna är det ändå ganska tydligt att Pasolini har rätt – Jesus verkar förbannad mest hela tiden. Med detta i bakhuvudet kan vissa stycken närmast framstå som om Jesus vore en revolutionär uppviglare. “Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender.” (Matt 10:34-36).

En som lagt möda på att undersöka Jesus känslolägen är Uppsalafilosofen Axel Hägerström (1868-1939). I Jesus – En karaktärsanalys, en serie föreläsningar från 1907 som gavs ut i bokform först efter författarens död, försöker Hägerström sätta Jesus i både en psykologisk och filosofisk kontext. Hägerström är inte intresserad av den historiska Jesus, utan personen så som han beskrivs i texterna, bortom traditionens alla filter. Och det är just Jesus starka personliga känslor som tycks ha varit hans drivkraft. Medlidande med de fattiga och hungriga, hat mot de rika och mätta. För Jesus hatade. Det var bara en logisk följd av hans varma känslor för de fattiga och förtryckta. Domsförkunnelsen uttalas med en brinnande lidelse, väl förankrad i den gammaltestamentliga traditionen där den allsmäktige guden straffar genom att låta eld falla över hela städer. “Att stryka bort helvetet ur Jesu förkunnelse är som att stryka bort alla skuggor från en tavla” som Hägerström uttrycker det.” Det är inte heller med medömkan som Jesus uttalar domen”, fortsätter han. Straffets syfte handlar inte om att med tukt förbättra folks viljor eller inre egenskaper och inte heller är det ett avskräckningsmedel. Jesus helvetesdomar handlar enbart om hämnd.

Det finns visserligen omisskännliga spår av klasshat hos Jesus, menar Hägerström, men det är viktigt att förstå skillnaden mellan den socialreformatoriska rättighetstanken och det personligt präglade medlidandet. Jesus predikade inte någon annan social ordning, tvärtom var det bestående en förutsättning för hans mission med den personliga barmhärtigheten i centrum.

“Hos Jesus finns överhuvud inga naturrättsliga synpunkter. Det är ren konstruktion att tillskriva honom satsen om allas likaberättigande. Han framställer ingen kritik av den bestående ordningen såsom rättsvidrig. Ej ens tanken på slaveriets rättsvidrighet kommer fram hos honom.”

Men Jesus predikade å andra sidan inte heller för den bestående ordningen, det politiska livet var helt enkelt ointressant. Att den moderna socialismen är starkt kritisk till kristendomen är därför logiskt, fortsätter resonemanget.

“Socialdemokratien har icke, såsom man understundom felaktigt uppgiver, sina rötter i medkänsla med lidandet, utan i samfällda strävanden hos en viss klass att göra sig gällande. Den har aversion mot just detta att låta sig böjas av lidandet och ropa efter förbarmande. En sådan lidandets typ är för den ett hinder. Den vill ut över denna sociala nödens typ till en samfälld kamp som går ut på att uppnå gemensamma ändamål.”

Man kan tänka sig att Hägerström själv hyste starka känslor kring Jesus. Axel Hägerström var prästsonen som tappade tron och blev en av landets mest beryktade ateister. Han är Sveriges enda egentliga filosof av rang, vars livsuppgift det blev att rensa ut alla religiösa och metafysiska spår ur vetenskaperna, vilket gjorde honom till en kontroversiell figur under det tidiga 1900-talet. Jesus och kristendomen dyker även upp i hans bok De socialistiska idéernas historia och också där avfärdas tanken på att kristendomen i någon ursprunglig form skulle varit revolutionär eller ur-socialistisk, vilket ibland hävdas. Tvärtom var kristendomen redan hos Jesus en lära som vände sig bort från alla reformatoriska anspråk och blev som klippt och skuren för en framtida överhetsreligion.

Man kan fråga sig varför jag som icke-troende intresserar mig för Jesus. Bibelläsning är i regel något många tänker sig att bara kristna sysslar med, och ibland kan man höra en och annan ateist utbrista att denne inte tror på att Jesus överhuvudtaget har existerat. Detta är dock inte särskilt troligt. Jesus är ganska väldokumenterad för att vara en person under antiken i och med att Nya Testamentet inte utgör en, utan flera olika böcker. Då evangelierna ger olika beskrivningar av Jesus – och ibland rent av motsäger varandra – så finns det goda grunder för att med en källkritisk läsning bilda sig en uppfattning om den historiska personen, låt vara att det alltid blir mer eller mindre spekulativt. Vi vet dessutom att kristendomen uppstod som en rörelse under det första århundradet, och vi vet från otaliga exempel – historiska såväl som i vår egen tid – hur det brukar gå till när sekter och religiösa rörelser uppstår. De brukar nämligen uppstå precis så som det beskrivs i evangelierna – genom att en karismatisk figur med stor retorisk begåvning samlar folk kring sig och bildar en kult runt sin egen person.

Det är med denna vetskap som en ny Jesus börjar framträda ur bibelsidorna för mig. En fanatisk predikant som påstår sig ha övernaturliga krafter och står i förbindelse med högre makter. Det finns också en tydlig, och fullt trovärdig, dramaturgisk utveckling i evangelierna där Jesus konfrontation med det omgivande samhället sker stegvis. Sektledarens ambitioner växer nämligen i takt med rörelsens ryktbarhet, vilket når sin kulmen i föreställningen om att han är Messias och att jordens undergång är nära. Det görs vid flera tillfällen poänger av att Jesus lärjungar, liksom Jesus själv, har lämnat sina familjer för att följa sekten. Denna avskärmning av sektmedlemmarna tycks senare utvecklas till att man ser ner på det omgivande samhället. Anhängare verkar visserligen tillkomma, men många är också skeptiska, vilket Jesus inte kan tolerera. Ser man sig själv som guds son blir den logiska följden nämligen att de som inte är med en motsäger den allsmäktige själv, och svavelosande fördömanden börjar dugga tätt. Inte bara de rika, de mätta och hycklarna drabbas av den gudomliga vreden. Alla som inte tror på den nya förkunnade sanningen fördöms, som i veropen över de städer som inte tagit emot Jesus eller hans lärjungar tydligt uttrycker. “Och du, Kafarnaum, skall du kanske bli upphöjt till himlen? Nej, du skall störtas ned i dödsriket[..] den som avvisar mig, han avvisar honom som har sänt mig” (Luk. 10:15-16)

Predikandet sker inledningsvis främst i det heliga landets periferi, men när Jesus kommer med sitt följe till Jerusalem sker en mer öppen konfrontation med de skriftlärda, och hans dagar är snart räknade. Om Jesus var så övertygad om sin egen gudomlighet att han öppet sökte martyrskapet – som det påstås i Bibeln – är sant eller ej känns oklart, men det är inte omöjligt.

Så detta har nu blivit “min” Jesus. Tänk bort den vitklädde Hollywood-figuren som säger snälla saker. Glöm även Pasolinis Che Guevara-Jesus, eller någon annan variant på den rättfärdiga rebellen. Frammana istället bilden av en obehaglig fanatiker med stirrande blick, berusad av sina hjärntvättade anhängares blinda dyrkan. Se framför dig en man som lurat i sin omgivning att jordens undergång står för dörren men att evigt liv utlovas de som följer honom, Guds Son, utan att ifrågasätta. Och vi läser följande rader ut Matteusevangeliet, kapitel 10 verserna 37-38:

“Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig. Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.”

Alla artiklar i serien

The post Både Myskristus och Che Guevara-Jesus är moderna påfund first appeared on Opulens.