HEDERSVÅLD. Inför Fadimedagarna har Maria Rashidi, Nicklas Kelemen och Seyran Duran skrivit ett debattinlägg angående hedersvåldspolitiken. De anser att förändring är nödvändig efter 25 år av kontraproduktiv politik

”Hur länge skall vi behöva leva med hederskulturer i Sverige?” frågade Fadime Sahindal den 26 mars 2001 på Rädda Barnens gamla vackra lokal på Torsgatan 4 i Stockholm då hon, som oannonserad gästtalare, satt i panelen inför ett fullsatt auditorium tillsammans med bland andra professor emeritus Marc Bygdeman som var först med att berätta om att han ”sydde ihop” livshotade flickors mödomshinna (som inte finns). Svaret på frågan Fadime fick var att det är upp till integrationsministern, men det finns nog två vägar, en genom att ”demokratianpassa” hederskulturer, helst på två år och en annan väg på 500 år i fall man fortsatte att stödja de segregerade manliga etniska organisationerna och samfunden som sanktionerar oskuldsetiken.

Ett kvarts sekel har gått men Fadimes fråga är lika aktuell. Trots gigantiska insatser på hedersvåldsutbildningar för myndigheter och stora akuta insatser för att skydda hotade flickor ökar antalet utsatta ungdomar, enligt regeringsrapporter. Hur kommer det sig?

Statsministern anser att det har förts en invandringspolitik utan integrationspolitik och den annars filosofiskt lagde kulturskribenten Håkan Lindgren anser att ”integrationen misslyckades för att vi gav fan i den” (ref. länk 1). Men om vi bortser från integrationspolitikens breda perspektiv och fokuserar bara på arvet efter Fadime, hedersvåldspolitiken – som påbörjades efter att en modig integrationsminister Mona Sahlin erkände sin feghet och ”sveket mot invandrartjejerna”, ja, då hade det varit en välsignelse att ”ge fan” i integrationen. Faktum är att mäktiga krafter har motarbetat det.

I väntan på en forskare som vågar undersöka hypotesen om att det kanske har pumpats in mera skattepengar (och oljepengar från rika diktaturer) till de grupper som odlar hedersnormer än till de fåtal modiga föreningar som kämpar emot det, får vi nu nöja oss med en kort inblick i hedersvåldspolitikens landskap som är i behov av en radikal förändring.

Feminismen och hedersvåldspolitiken

De svenska feministerna kan ta åt sig äran för att ha lett kampen för att göra Sverige världsbäst på jämställdhet. Men som Håkan Lindgren konstaterar ”Den svenska feminismen upphör så fort den riskerar att krocka med hederskulturen”.

Bland de ledande feministerna i Sverige var det bara författaren Eva Moberg och professor Yvonne Hirdman som utmanade kulturrelativisternas mörkläggningskampanjer som leddes  av professor Eva Lundgren som ansåg att vi inte kan ha ”svenskt våld och invandrarvåld” och Gudrun Schyman vars beryktade ”talibantal” skrämde upp de ”naiva” tjänstemännen som började ana att kulturella och religiösa normer spelar en roll i mordet på Pela, Fadime, Abbas Rezai och många fler.

Ännu i dag vill en rad feministiska organisationer och en klar majoritet av utredarna stoppa förslaget om att skilja frågan om mäns våld mot kvinnor från fenomenet hedersvåld som i decennier har klumpats ihop. Det framstod nästan som ett mirakel att statsrådet Paulina Brandberg trots starka motvindar klarade att etablera ett separat delmål i jämställdhetspolitiken för hedersvåldsfrågor. Men strax därefter försvann hon från maktens korridorer och än i dag finns inte detta delmål – Fadimes krav på ”lika rättigheter för invandrartjejer” – definierat.

De politiska partierna

Vad gäller de olika politiska partiernas röriga hantering av hederesvåldsfrågan kan vi inte gå in på här utan det får räcka med att nämna att det nog är Vänsterpartiet som borde ha lett kampen för de hedershotade ungdomarnas rättigheter men så blev det inte. Efter många år av motarbetande och mobbning uteslöts partiets flaggbärare mot hedersförtrycket, riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh och därmed har man fått tyst på partiets interna opposition som stödde hennes kamp.

Skandalen kan nog också tolkas utifrån ”den politiska matematikens princip” (röstfiske) eftersom kampen för dessa ungdomars rättigheter kan påverka partiets väljarkår negativt då ungdomarna ännu saknar rösträtt medan deras släktningar – som anser att dessa flickor inte är förtryckta utan korrekt fostrade enligt kyskhetstraditionerna – utgör en numerärt många gånger större grupp, med rösträtt. Detta medges också av en del politiker, fast aldrig framför mikrofonen.

Myndigheterna och hedersvåldspolitiken

Den ärligaste diagnosen på myndigheters agerande på hederns fält har nog forskaren Devin Rexvid ställt. ”De som driver en ganska aggressiv relativistisk linje i dag är Nationell centrum för kvinnofrid (NCK) som är chefsideologen för relativister, Jämställdhetsmyndigheten (Jämy) som utgör hjärtat i relativismen och det nya NCH, det vill säga nationellt centrum mot hedersvåld, som utgör det relativistiska monstrets ben.” säger Rexvid (Länk 2). Hans diagnos kan belysas här med ett konkret exempel. Jämy, skulle man tänka sig, borde stödja de fåtal föreningar som vågar ta upp kampen mot hedersförtrycket men i stället stoppar man bidrag till flera av dessa.

När en sektionschef på Jämy hittade på att man ”inte arbetar i riksintresse” stoppades bidrag till en organisation som i decennier arbetat i Fadime Sahindals anda och som anordnar internationella konferenser, också i Riksdagen, samt för fram åtgärdsförslag inte bara i svenskt men också i EUs och FNs intresse, ja, då blev man ju häpen. Denna Kafkaartade anklagelse trodde inte ens Jämys egen avdelningschef på, men när Kammarrätten underkände sektionschefens absurda beslut då kunde ändå avdelningschefen ”inte lägga sig i” sin kollegas arbete. Så ser ”en aggressiv relativistisk linje” ut som förhoppningsvis ska stoppas av Jämys nya chef.

Frivilliga krafter

Bland de frivilliga organisationerna är det Rädda Barnen som har den överlägset största potentialen att leda kampen för barns rättigheter vilket man också gjorde med briljant resultat när, efter många års arbete, antiagalagen infördes i Sverige, först i världen 1979. Och Rädda Barnes ”möte med hederskulturer” gick betydlig bättre än feminismens. Till en början i alla fall.

Annika Åhnberg, Rädda Barnes tidigare orädda ordförande, som strax efter Fadimes död ledde en riksdagskonferens till hennes minne, kallade organisationens Dialogprogram för Rädda Barnens flaggskepp eftersom man kunde initiera dialoger om papparollen och jämställdhet just i förorternas manliga etniska organisationer där hederskulturer odlades och svensk jämställdhet uppfattades som hot mot familjen.

Ordföranden stödde också de ”kontroversiella” åtgärdsförlagen som dialoggruppen la på makthavarnas bord i syfte att demokratianpassa hedersnormer, förslag som Fadime tyckte var självklarheter. Men när ordföranden Åhnberg lämnade Rädda Barnen då blev det ett slut på det över ett decennium långa interna kulturkriget.

En beslutsam sektionschef i kansliet – utifrån konflikträdslans utbredda neuros att man ”inte får lägga sig i andras kulturer” – körde över flera riksmötesbeslut, stoppade dialogen med de manliga enklaverna och slängde åtgärdsförslagen i papperskorgen. Förslag som, om de implementerades, hade kunnat rädda livet på många hedershotade flickor. Hedersvåldsdebatten ”gagnar inte karriären” har det sagts, och så gjorde man kontorstillvaron lugnare, för byråkraterna.

Avslutningsvis om hedersvåldspolitiken

Utifrån denna lilla inblick i hedersvåldspolitikens trista träsk kan kanske våra makthavare äntligen inse att ”äta kakan ha den kvar”-politiken bör avslutas. Att å ena sidan fokusera bara på utbildningar och akuta åtgärder (symptomen) men å andra sidan stödja, både ekonomiskt och moraliskt, källorna till konflikterna har resulterat i en på många sätt katastrofal utveckling.

Hedersetiken, som knyter kravet på döttrars föräktenskapliga renhet (oskuld) till släktens heder är en anakronism i en demokrati. Den kan avskaffas och det är demokratiers plikt att göra det, hävdade professorn i etik Susan Moller Okin redan 1999 i sin berömda essä ”Is Multiculturalism Bad for Women?”

År 2001 frågade Fadime ”varför behöver vi föreslå självklarheter” när vi i Riksdagen förde fram förslaget om att integrationsministern bör ha en egen kommitté som bollar över ansvaret till de organisationer som odlar hederskulturer. Samma uppmaning framfördes, efter mordet på Fadime, av dåvarande statsministerns och av FN-chefen Kofi Annan.

I dag framför Glöm aldrig Pela och Fadime-föreningen och forskaren Devin Rexvid ett liknande förslag om att etablera en myndighet för en hedersombudsman. Efter tjugofem år av kontraproduktiv politik vore dags att delegera makten över hederesvåldsfrågan till några eldsjälar som är födda i hederskulturer och har satsat sitt liv på att bekämpa hedersnormer.

De behöver inte gå på kurs för att lära sig hur hedersvåldet skiljer sig från mäns våld mot kvinnor och de kommer inte heller säga att ”hellre begår jag tjänstefel än utsätter mig risken för att bli sedd som rasist” som många tjänstemän medger – när mikrofonen är avstängd.

Referenslänk 1: https://www.svd.se/a/yEAR3x/den-svenska-sjalvbilden-skordar-manniskoliv

Referenslänk 2: https://www.facebook.com/photo/?fbid=10160909852381226&set=a.10150523796076226

MARIA RASHIDI, ordförande Kvinnors Rätt

NICKLAS KELEMEN, etnolog, styrelseledamot Nätverket mot hedersrelaterat våld

SEYRAN DURAN, ordförande Kurdistans Kvinnoförbund

The post Hedersvåldspolitiken är på fel väg first appeared on Opulens.

CANCELLERINGAR. “Det senaste svenska rekordet i cancelleringar kommer däremot från ett oväntat håll. Det är Jämställdhetsmyndigheten (Jämy) som lägger mycket möda på att tysta en organisation vars främsta målsättning är att förändra en tjugoårig segregationspolitik”. Det skriver företrädare för organisationer som arbetar mot hedersrelaterat våld.

Efter att en orädd reporter på Kalla Fakta granskade hur en professor på Konstfack mobbades då hon missade identitetspolitikens godhetskrav sa utbildningsminister Mats Persson att “En tystnads- och utpekandekultur – även kallad cancelkultur – skapar en andefattig och torftig akademisk miljö. Jag ska initiera en granskning för att kartlägga hur utbrett det är.”

Bättre sent än aldrig. Men cancelkulturen har i över tjugo år lyckats tysta många visselblåsare också utanför akademikernas höga Parnass – liksom i riksdagen, bland politiska partier, myndigheter och närmast oantastliga organisationer som Amnesty, Rädda Barnen och FN. I en nyutkommen essäsamling granskas hur godhetsdoktrin, identitetspolitik och självcensur urholkar demokratin då cancelkulturen fungerar som ”klansamhällets hederskultur för universitet och företag” för att stoppa obekväma åsikter, skriver Håkan Lindgren i Skör demokrati (red prof Sten Widmalm). Så är det, fast värre. Framförallt på de flertusenåriga hederskulturers område (där kravet på döttrars föräktenskapliga oskuld kopplas till släktens heder) där morden på ”försvenskade” ungdomar som Pela Atroshi, Fadime Sahindal, Abbas Rezai och många fler hade kunnat förebyggas – om inte cancelkulturen hindrade det.

Så fortsätter denna Kafkaartade process.

Det senaste svenska rekordet i cancelleringar kommer däremot från ett oväntat håll. Det är Jämställdhetsmyndigheten (Jämy) som lägger mycket möda på att tysta en organisation vars främsta målsättning är att förändra en tjugoårig segregationspolitik genom att verka i Fadime Sahindals anda för ”lika rättigheter för invandrartjejer” – som hon brukade utrycka sig. Medan ett fåtal föreningar arbetar med fokus på att förbättra de akuta åtgärderna för de redan livshotade ”invandrartjejerna” fokuserar Nätverket mot hedersrelaterat våld på ”att påverka jämställdhets- och integrationspolitiken både i Sverige och i Europa i en riktning som på sikt avskaffar förtryck, hot och våld i hederns namn”. Överraskande ”bedömer” Jämy detta som inte i ”riksintresse” och avslår Nätverkets ansökan om organisationsbidrag.

Men eftersom varenda nykter demokrat anser, i motsats till hedersetiken, att individens mänskliga rättigheter borde vara överordnade kulturella och religiösa grupprättigheter och varenda jämställdhetsminister ansåg detta som ”riksintresse” – sedan f d statsrådet Mona Sahlins modigt erkände sin feghet och ”sveket mot invandrartjejerna” – så överklagades Jämys beslut. Efter två år (!) i byråkratins ansiktslösa labyrint underkände Kammarrätten Jämys ”bedömning” i frågan om ”riksintresse” och skickade ärendet tillbaka till myndigheten. Ändå ignorerade Jämy rättens beslut och höll fast vid felbedömningen – som enligt Kammarrättens jurist inte får göras. Så fortsätter denna Kafkaartade process – kryddad med ett par absurda invändningar till, liksom att föreningen bör vara grundad på ”en klart urskiljbar etnisk grupp” (!?) för att arbeta mot hedersförtryck. Jämys empatiska avdelningschef och dess chefsjurist ”beklagar djupt den tråkiga processen” men säger också att de ”inte kan lägga sig i enhetschefens ansvarsområde”.

Myndigheterna verkar inte störas av att i skuggan av ”rasismstämpeln i högsta hugg” – för att låna orden från Magnus Ranstorp – utreder ingen, och ingen är ansvarig heller för att antalet hedershotade flickor ökar, att interna etniska konflikter mellan traditionalister och reformister ökar, att tusentals invandrarfamiljer faller sönder då många män upplever ”svensk” jämställdhetspolitik som ett kulturkrig som hetsar barnen mot gamla traditioner och att segregationspolitiken  också har bäddat för en blodig ”jihadromantik” – med ökande invandrarfientlighet i dess följd.

Att Jämy inte föreslår att cancelkulturutredningen borde inkludera den bevisligen kontraproduktiva hedersvåldspolitiken är inte förvånande.

Att Jämy inte utreder hur mycket mer skattepengar läggs på att stödja hederskulturer än på att bekämpa dess tragiska följder, förvånar inte heller. Men att Jämy har visat noll intresse för vad Nätverkets styrelse år efter år varnat för, att hederskulturers normalisering är en följd av en badkarspolitik (dvs. man torkar upp vattnet på badrumsgolvet men ”missar” att stänga av kranen ovanför badkaret) är lite förvånande.

Vi som har ägnat decennier åt att bekämpa hedersnormer kan gärna uppmärksamma våra nya makthavare på att om regeringen vill tillmötesgå Fadimes krav på ”lika rättigheter för invandrartjejer” då är det dags att glömma myndigheterna. När tjänstemän öppet tillstår (då mikrofonen är avstängd) att om de måste välja mellan att begå tjänstefel eller riskera rasiststämpeln då väljer de det första alternativet, då behövs det en kursändring.

Åtgärdsförslag som exempelvis handlar om att bolla ansvaret för hedersförtryck till dem som odlar hedersnormer diskuterades redan den 20 november 2001 vid den första riksdagskonferensen om våld i hederns namn och det var Fadime då som frågade oss ”varför behöver vi föreslå självklarheter?”

Frågan hänger kvar i luften: skall Sverige garantera lika rättigheter för de över hundratusen hedersutsatta ”invandrartjejerna” (och pojkarna) eller inte? Förhoppningsvis vill jämställdhetsministern skapa klarhet i frågan då Jämställdhetsmyndigheten – i motsatts till Kammarrätten – inte anser detta vara en fråga av ”riksintresse”.

Nätverket mot hedersrelaterat våld – Nicklas Kelemen, styrelseledamot /etnolog

Kurdistans kvinnoförbund – ordf. Seyran Duran

Alevitiska Kvinnoförbundet – ordf. Nevin Kamilagaoglu

Internationell kamp för kvinnors rättigheter (IKKR) – ordf. Mariam Afrasiabpour

The post Varför har hederskulturer normaliserats i Sverige? first appeared on Opulens.

ELKRISEN. Jag sitter här i kölden och tänker. Jag sitter här i köket och tänker. Jag tänker exempelvis på den bisarra monarkin. På att politiker, näringslivstoppar och rika bara fortsätter att spotta oss andra i ansiktet. På hela sörjans absoluta bottenplatta: den religiöst färgade kapitalismen, marknadsekonomin och tillväxthysterin. Som om allt detta vore i enlighet med naturlagar, när det egentligen handlar om kulturlagar.

Jag tänker på de ökade klassklyftorna. De etniska kollisionerna. Misogynin inom stora delar av befolkningen. På att livets mening, som jag funderat mycket på, tydligen handlar om ”priset vid pump”. Jag tänker på att Stockholm är så förfärligt överrepresenterat i så många avseenden. Som om exempelvis jag, i Ranrike, saknar kompetens och betydelse. Jag tänker på att det är ungefär 100 personer som befolkar alla program, soffor och debatter. Man skriver: ”ingen skriver något om…” när jag skrivit 150 artiklar i ämnet.

Jag tänker på segregationen – den ekonomiska och den etniska – som numera inte ens socialdemokratin bryr sig om. Jag tänker på den uppenbara historielösheten och obildningen i de självutnämnda övre skikten. Men samtidigt väntar jag naturligtvis ivrigt på Ebba-pengarna som, kommer… som kommer… som kanske kommer.

Carsten Palmer Schale

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Tankar i elkrisen first appeared on Opulens.

PÅSKKRAVALLERNA. “Vi går mot välutrustade brandkårsutryckningar för att släcka bränder, i stället för att skapa ett robust svårantändligt samhälle”, skriver Nathan Hamelberg.

Ska Sverige ha blasfemilagar? Absolut inte. Ska man få häckla religiös tro eller göra satir om prästerskap? Självklart. Får man bränna vad man vill i offentligheten? Nej. Ger uppsåt att häckla undantag? Nej. Både Danmark – som utan tvekan har en hårdare attityd rörande mångkultur där asylsökande måste ge ifrån sig smycken för att betala för sig innan de kan få något offentligt stöd och Frankrike – där laïcité, en skarp form av sekularism råder – nekade Paludan möjlighet att ge sig i kast med en provokationsturné lik den han hängivit sig åt i Sverige på sistone.

The post Tårgas och vattenkanoner löser inte upploppens orsaker first appeared on Opulens.

INKLUDERING. Haris Agic, socialantropolog och utvecklingsledare på Studiefrämjandet, menar att vi måste prata om svenskhet, vithet och till dessa kopplade privilegier för att övervinna samhällsklyftorna.

Sverige 2021 är ett relativt land. Relativt välstånd råder. Vi lever i en relativt välfungerande demokrati där alla har relativt lika värde och vi styrs av en relativt handlingskraftig regering med relativt god människosyn. Dessutom har vi en relativt rättvis och inkluderande arbetsmarknad och relativt välgenomtänkta organisationsstrukturer. Det som inte är relativt är att varje försök att avrelativisera ovanstående påståenden fungerar som en vattendelare – åsiktsfalangerna teleporterar sig till sina skyttegravar på en nanosekund för att helhjärtat basunera ut sina ”sanningar” mot varandra.

Under tiden ökar klassklyftorna och den strukturella rasismen. Segregationen hanteras som om den vore en naturlag och inte social konstruktion. Vita ledningsgrupper och styrelser blir allt vitare och ökar det utanförskap de säger sig bekämpa. Konspirationsteorier om systemkollaps och ett folkhem som ödeläggs av ett pågående mångfaldsinferno dominerar det offentliga samtalet. Foliehattssagor om att allt är invandrarnas fel har fått fäste ute i stugorna till den grad att de börjar bli en given del av svensk folklore. Dessutom med starkt inflytande över politiska beslutsprocesser. Och våra barn? De skjuter ihjäl varandra.

Stora delar av det offentliga samtalet är ett eko av den nykolonialistiska idén om kulturernas inherenta inkompatibilitet som drabbade världen strax efter Berlinmurens fall, när Samuel P Huntington skrev essän “Civilisationernas kamp”. Men idag har denna idé muterat. Gödd på obekräftade propagandasteroider och löpsedelslogik har den på tre decennier blivit skräckinjagande grotesk och mäktig. En farlig kombination.

Men, Sverige är ett relativt land. Så vi är ändå bara relativt rasistiska. Denna hållning hjälper oss uppbära den där mer positiva självbilden som en front – att vi också är ett relativt vettigt folk med relativt god människosyn. Samtidigt förkastas kulturrelativismen allt mer trots att den är rätt ensam om att kunna hjälpa oss vidga våra vyer och öka vår förståelse av mångfalden.

Tänk om mörkret är ett arv vi bär inom oss?

Istället gömmer vi oss gärna bakom någon allmän sorts relativism – en relativism som tycks tona ner allvaret i våra största brister och som därigenom frigör oss från det egna ansvaret. Kanske handlar det om en kollektivpsykologisk försvarsmekanism – ett desperat grepp om det sista halmstrået i ett försök att värja oss mot totalt mörker. Men tänk om mörkret inte kommer utifrån? Tänk om mörkret är ett arv vi bär inom oss?

Dr Martin Luther King Jr. skrev: ”Historia rusar fram med sådan fart att målet ibland inte förefaller som en fast punkt i framtiden, utan som en flyende punkt som aldrig kan nås”. Kings referens till tid – från ett hemsökande förflutet via ett förgängligt nu till en flyende framtid – är knappast slumpmässig. Den skapar en känsla av vikt och angelägenhet. Viss historia tenderar att springa ikapp samtiden och sabotera utveckling. Århundraden av förtryckande maktstrukturer, som det amerikanska samhället, är uppbyggt på är den historia som rusar fram för att återskapas i det flyktiga nuet och därigenom förvisa den önskade framtiden till evigt flyende.

Sannolikt försökte Dr King varna för att denna historia, så länge amerikanerna inte gör upp med den, kommer att stå i vägen för medborgarrättsrörelsen och kampen för jämlikhet. Men Amerika är inte ensam om att ha en historia. Den historiskt homogena svenskheten är grunden för den nostalgiska och närmast etnocentriska underton som idén om det svenska folkhemmet är uppbyggd på. Denna kulturella världsbild är måhända rotad i dåtidens arbetarrörelse men den hemsöker oss idag, gestaltad som en nationalromantisk elegi med ett förhäxande vemod över förlusten av det gamla Sverige.

Så, tänk om mörkret är ett arv vi bär inom oss? Kanske är den normalisering av rasism vi bevittnar i Sverige 2021 en avisering om återkomsten av en mörk hemlighet som vi inte gärna vill kännas vid men som vi inte heller verkar kunna fly. Kanske har alltför många av oss svenskar suttit och ruvat på vår konservativa nationalromantiska sorg under den kortvariga politiska korrekthetens era? Kanske är vår stundvis storsinta och öppna inställning till homosexuella, muslimer, judar, rasifierade och alla de andra ”andra” blott temporära villfarelser? Mer undantag än norm. För vi säger ja till mångfald. Men vi förmår inte inkludera. Så istället för att ta vårt ansvar för våra misslyckanden lägger vi all skuld på mångfalden, och det hot den oförtjänt får representera.

Detta är inte så mycket en teori som det är en farhåga. Men om den skulle råka ha ett uns av sanning i sig så har våra oräkneliga riktade ”insatser” mot eller för ”de andra” varit helt fel strategi. Utmaningen vi står inför verkar mycket större. Den kräver en förmåga till uppriktig självrannsakan och självkritik. Den kräver mod som hjälper oss våga prata om oss. Om vår svenskhet och vår vithet och till dessa kopplade privilegier. Om hur vi ”gör” inkludering. Börja med följande:

1. Talk the talk – språkbruk är murbruk! Läs högt de tjusiga formuleringarna om mångfald, delaktighet och alla människors lika värde i era styrdokument. Dessa är riktiga buzzwords i de flesta organisationer idag. Råkar det vara så att just din organisation inte har några – fossilvarning! Hur bakåtsträvande är ni egentligen?

2. AND walk the walk – skapa en inkluderande struktur! Skrid sedan till verket och få ordning på etnisk/kulturell representativitet i ledningsgrupper och styrelser. Tjusiga formuleringar om inkludering i all ära men inkludering kan bara göras i praktiken. Ta fram och tillämpa operativa verktyg för inkludering och mångfald i organisationen, ex genom rekrytreringspolicies. Det handlar om att skapa strukturellt utrymme inom organisationen – i alla led – för människor med annan hudfärg, religion, och etnicitet.

Skapa allianser tvärs över maktstrukturernas tärande gränser.

3. Skapa en inkluderande kultur! Se samtidigt till att aktivt omfamna en mångfald av perspektiv och erfarenheter inom organisationens nyckelfora. Behandla dem som resurs och inte som belastning. Gör det till en av era högst prioriterade mål. En organisationskultur kan bara bli så inkluderande som vi gör den, inte som vi säger att den är. Därför behöver organisationen ha forum där dessa samtal förs kontinuerligt och där de tillåts skapa ringar på vattnet så att organisationens värdegrunder manifesteras i praktiken och ger konkreta effekt både på kort och på lång sikt. Här är det av ytterst vikt att verka kompetenshöjande internt så att organisationens samtliga medarbetare har de verktyg som krävs för att kunna skapa och odla en inkluderande organisationskultur.

4. Skapa ett inkluderande arbetssätt! Resolut skapa allianser tvärs över maktstrukturernas tärande gränser så att de privilegierade aktivt verkar för skapandet av handlingsutrymme för de som ska inkluderas. Här handlar det alltså om att skapa en trygg och varm miljö för människor med annan hudfärg, religion och etnicitet där de kan känna sig hemma, omfamnade och uppskattade som en värdefull resurs på lika villkor som alla andra. Inkludering innebär att människor som inte hör till majoritetssamhället känner sig trygga och uppskattade på sina egna villkor. Normkritiskt förhållningssätt och ”allyship” är ett måste här.

Får vi till dessa fyra punkter så kanske vi kan legitimera den goda självbilden som så många av oss delar. Jag menar inte att den nödvändigtvis är en illusion – bara att vi måste kunna ta höjd för den. Annars riskerar den att aldrig bli något mer än just relativ. Och nej, det räcker inte med smala öppningar till lågavlönade yrken enkom. Eller, ännu värre, oavlönad exploatering där icke-vita ombes – utan arvodering – springa vita avlönade inkluderingsarbetares ärenden hos målgrupper, nätverk och områden som ”annars är svåra att nå”. Nej. Riktig inkludering är observerbar i både struktur och i output hos varje organisation med en gnutta självrespekt.

För även om mörkret är ett arv vi bär inom oss så är det, som sagt, ingen naturlag utan enbart social konstruktion. Och då är det någonting som är föränderligt. Men bara om vi vill. Förmår vi skrida till verket och se till att kunna ta höjd för det vi slår oss för bröstet för så kanske kan vi omvandla lite av vårt mörker till en konstruktiv och enande kraft. Den dagen då Sverige står enat och säger nej till rasismen och ja till kärleken och ja till en värld där vi angår varandra kommer jag med handen på hjärtat säga ”Förlåt för att jag ens tänkte tanken!”.

Hoppas den dagen snart är kommen!

The post Den ökande segregationen är ingen naturlag first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFI. Regissören och dramatikern Suzanne Ostens konst för både barn och vuxna har fått stor uppmärksamhet i Sverige och internationellt. I sin nya självbiografi Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten?, Ordfront förlag, berättar hon om ett skapande liv med stort driv för barn och kvinnors rätt. 

Som inledningen i din bok säger, att historien om en själv ändras beroende på perspektiv och minnen. Hur har du valt ut vilka delar av ditt liv du ska skriva om och från vilket perspektiv du ska se sig själv ur?

– Att skriva en självbiografi var väl ingen självklarhet men jag har pysslat mycket med skrivande genom åren, skrivit brev, dagböcker och pjäsuppslag. Jag har fått frågan upprepade gånger men har alltid haft ett annat sätt att kunna uttrycka mig genom teater och film, radio och artiklar.

– Jag kände i alla fall behov av att ringa in några starka upplevelser och började skriva. Jag kom, som jag beskriver, med kaffe till förläggaren och var intresserad av att göra en process med mitt eget tänkande, men det fanns ganska starka krav på vad jag skulle göra. En kändisbiografi-formula. Så jag gick vidare. Sedan ringde Ordfront och då hade jag redan en massa material och en ganska klar idé. Jag skulle låta allt det som var viktigt under en lång tidslinje, som 77 år är, flyta upp.

– Jag bestämde mig för en viktig grej, att plocka bort all redovisningsplikt vad gäller jobben. Mitt yrkesliv är min ryggrad kan man säga, jag minns allting utifrån det och kommer ihåg allting som jag har gjort. Så jag la undan det och gjorde det till en visuell ryggrad.

Boken är uppdelad i tre akter, Frihet 1944-1963, Jämlikhet 1963-2009, Broderskap 2009 -. På vilket sätt kännetecknar beteckningarna de här olika tiderna i ditt liv?

– Barndomen är längtan efter frihet, barnets längtan efter att få kontroll och styra sitt liv. Utan att veta hur det ska gå till är det en ständig kamp för att komma dit. Jämlikheten är också en abstrakt idé, det ska vara jämlikt mellan man och kvinna, men vad är det? Jag var väldigt aktiv inom den moderna kvinnorörelsen under 70-, 80- och 90-talet, ett rättviseprojekt som egentligen aldrig har släppt. Vi har alla de här kulturella skillnaderna, mansroll och kvinnoroll, allting som gör att man hela tiden måste ta ställning. I mitt fall innebär vuxenheten dels att skaffa barn och att leva jämlikt, det är ett slags mål. Med broderskapet menar jag att vi uppenbarligen inte uppnådde någon jämlikhet.

– Sedan la jag in vuxenlivets alla problem, föräldraskapet, relationer, yrkesliv och tiden som den var. Mitt åldrande är den sista delen, en nu-upplevelse. Jag har fått in lite roliga saker från teatern, scenanvisningar, rollistor och låter mig påverkas av att det teatrala tänkandet är en hemvist för mig. Jag har experimenterat med subjektspositioner, det finns olika röster som berättar olika delar.

Ditt arbete med teater, inte minst för barn, har haft stor betydelse för teater-Sverige och har präglat många i branschen även internationellt. Hur kommer det sig att teatern blev ditt uttryckssätt?

– Det var en ung vän till mig som sa “du verkar vara en regissör”. Jag hade sett hemskt mycket filmer och min syster var skådespelerska men jag hade aldrig tänkt så mycket på regin. Jag gjorde en första uppsättning. Jag hade spelat och skrivit teater och sett arbeten växa fram som barn, men att styra leken var något som genuint passade mig. Någon säger ett ord, som blir magiskt, jag följer det och det råkar stämma.

– Därefter har det varit ett letande efter hur jag ska regissera på mitt sätt, i en manlig tradition, vilka ideal jag ska luta mig mot och vilka teaterestetiska sammanhang som är givande. Det har varit ett otroligt sökande efter förebilder och impulser. Skådespelarna har varit mitt universitet, de kom från en hantverkstradition och jag från akademiker-hållet, vilket har varit intressant och fruktbart. Regin är ett ungt yrke, skådespelare har alltid funnits.

Ibland speglar vi oss kanske i hur andra upplevelser oss.

– Absolut! Regi är ett sätt att formulera både bilden, estetiken, tematiken, arbetssättet och producerandet. Det inbegriper många beslut som man kanske måste utveckla vissa delar av sin personlighet för att greppa.

Din mamma Gerd Osten var filmkritiker, hur stor roll har hon spelat i ditt eget skapande som teater- och filmregissör?

– Stor roll, det går inte att överskatta. Det är också roligt att skriva om sina föräldrar, man kan säga att man är beroende av dem i olika perioder av livet. Både min syster och jag ser vilken kulturpersonlighet hon ändå var, vilka ambitioner hon hade och vad vi kan ha snappat upp av det. Hon var väldigt yrkesmässigt upptagen, borta mycket och skrev mycket och var väldigt aktad av sin samtid som filmkritiker. Men det finns en eländesperiod där det gick neråt. Hon skrev sin sista artikel 23 augusti 1960, som handlade om amerikansk musikalfilm. Hon drog hem böcker, associationer och världar, och lät oss gå i experimentella skolor där man brydde sig om barns utveckling. Det går inte att underskatta vad hon verkligen betydde.

– Jag gjorde en film om henne på 80-talet om att hon ville bli regissör. Men inte förrän efteråt har jag hittat filmer av henne och berättelser om att hon verkligen hade ett ambitiöst och medvetet upplägg på hur hon skulle bli filmregissör. Hon skrev manus, pryade och skriptade för flera regissörer, gjorde kortfilmer, ledde studentfilmsstudion och hade en professionell inriktning som jag inte kände till. Det kom av en intuition att jag läste hennes dagböcker och idéer.

Du har tagit emot en hel rad priser för ditt arbete, nu nyligen blev du tilldelad Fryshusets ”Hederspris för livsgärning”, delvis för ditt stora engagemang för utsatta barn. Var kommer din kärlek till barn från?

– Man skulle kunna tro att det kommer utav en olycklig barndom, men det är en patetisk idé, så är det inte. Den kommer av allt jag mötte under barndomen. Att vuxna människor bryr sig om barns skapande tror jag är helt avgörande för barns utveckling. Man måste inte bli regissör, men att de hade ideal och visade nycklar var väldigt viktigt för den inre fantasiverksamheten. Man skulle säkert kunna jobba bort segregationen om vi hade en verklig kultursatsning i skolan. Det skapar helt andra ideal som passion och estetik, istället för den här materialismen vi ser som det enda sättet att bli lycklig.

– Det var materiellt påvert när jag växte upp, men fanatsilivet var uppmuntrat och det fanns gratis teater man kunde spela. Det är det som ligger bakom min rättvisesatsning här, det är vansinnigt slöseri med det uppväxande släktet att inte ge dem alla ingångar till spännande berättelser och liv i alla former. Mer Thåström på dagis, brukar jag säga.

Vad är skillnaden mellan att skapa för barn eller för vuxna?

– Barnen är svårare att komma åt för de vuxna har så många föreställningar om vad barn ska ha. Det är censur, tabun och konventionella idéer om att barn ska ha det mysigt och tryggt hela tiden, vilket gör att de aldrig får veta att vi också anser att världen är väldigt orättvis och märklig. Man måste lära sig att undvika vissa saker men man kan inte ljuga om dem hela tiden, vuxna ljuger väldigt mycket för barn och barnen är i ständigt behov av att få reda på hur det är. När man jobbar som konstnär för en barnpublik måste man lära sig att kommunicera med den vuxna publiken så att de inte blir livrädda och släpper till.

– Jag har jobbat mycket med skolan för där når man alla barn. Jag tycker inte att barnen ska behöva ha råd för att gå på teater eller ha väldigt intresserade föräldrar. Det behövs bra samarbete med lärarna men det kan räcka med att en förälder börjar argumentera för att en pjäs inte ska visas, som den om skilsmässa vi skrev 1975. För några år sedan skulle barnen i Kumla inte se den för att en förälder inte tyckte att de skulle känna till skilsmässor. Han kunde då med hotet om att dra in skolpengen göra så att rektorn backade. Jag hade samtal med henne i radion och sa att hon inte är den som ska försvara kulturen i skolan, det höll hon med om men trycket om skolpengen är så högt.

Även fast skilsmässor är många barns verklighet.

– Ja, men de som säger såhär vill bara skydda sin egen värld. När vi gjorde pjäsen var hälften av klassen barn till skilda föräldrar. Så det där är att gå emot utvecklingen. Vi gjorde pjäsen för att barn behöver få en berättelse om hur jobbigt det är med skilsmässa.

Du startade ju en teaterscen för barn och ungdomar, Unga Klara i Stockholm. Vilka var dina ambitioner med Unga Klara?

– Att skapa konst för barn, intressant, nyskriven dramatik och att ändra läget. Dra till med intressanta konstnärer som inte var rädda för att göra nytt, starkt och kontroversiellt.

– Det är en teaterscen för både vuxna och barn. I en barnpublik kan man se hur kropparna och intellektet påverkas av utsagor om världen. Det kan vara skitdålig teater, det skadar ingen, men är det spännande text, sammansatt och fullt av emotioner och paradoxala situationer så händer det något. Man ser hur publikhavet reagerar, lyssnar och tar till sig. Det där syns inte lika bra på en vuxen publik för vi har lärt oss kulturellt att trycka ner vår förtjusning, vår vrede och disciplinera våra känslor. Vår kultur är väldigt uttrycksfattig i jämförelse med andra länder.

Du har även alltid haft ett stort engagemang för kvinnorätt.

– Det är otroligt mycket man inte har fått reda på av kvinnokamp i skolan. Vi visste ingenting om suffragetter när vi var tjugo, ingenting om Mary Wollstonecraft, franska revolutionen, hennes texter och att hon aldrig gifte sig men fick barn ändå. Det finns massor av intressanta kvinnor som vi aldrig någonsin har hört talas om. För min del var jag väldigt inspirerad av de svartas befrielsekamp. Det sas på pappret att vi hade samma rättigheter men det var ju inte så. Någon slags känsla av underlägsenhet att vi var att betrakta som ett sämre kön. När vi satte igång att göra research, Margareta och jag, och tittade i arbetarrörelsens arkiv upptäckte vi den svenska rösträttskampen och kände oss bedragna på den inspirerande rättighetskamp som vi har drivit.

– Dramatik var ett bra sätt att få syn på inre problematik som pornografi, kärleksföreställningar, kvinnor och män, konflikter och familjen, men även den politiska kampen, hur bundna kvinnor har varit vid sina män och haft svårt att frigöra sina idéer från dem. Det framgår rätt mycket i vår pjäs Jösses flickor. Hemmakampen är en annan fråga som splittrar kvinnor, den är väldigt central om man tittar på våldet, förlossningskampen och obehandlade underliv. Det är fullkomligt ofattbart att det kan ske i det här rika samhället där vi säger oss vilja ha barn. I åratal har de här barnmorskorna påpekat risker och försämringar. Och transfrågan, jag förstår inte hur den kan splittra kvinnorörelsen. Den människa som har genomgått en könskorrigering har gått en lång väg för att uppnå sin identitet, hur vi ens kan ha en synpunkt på det? Men det var roligt att försöka definiera vad vi har gemensamt, en bra politisk idé, och det är föraktet mot kvinnan som hela vårt samhällssystem bygger på. Uppdelningen man och kvinna överhuvudtaget.

Hur har du upplevt, och upplever, det att vara kvinnlig regissör?

– Jag har undervisat väldigt mycket under mitt yrkesliv, försökt stärka tjejer och berättat att det finns hänsyn man måste ta till de här väldiga kulturella olikheterna. När jag började hade jag inte ens någon att prya hos. Men jag tror att jag har haft någon slags auktoritet med mig hela tiden, av någon anledning som jag inte vet själv. Det har varit ett självklart yrke för mig.

– Men det förekom konflikter. De hade väl aldrig jobbat med kvinnor överhuvudtaget så det var en del osäkerheter kring vad det innebar. Desto mer yrkesskicklig man verkar ju enklare blir det. Där är ju faktiskt åldern någonting jättebra. Jag skulle inte ha revolt mot mig som kvinna nu, men i början kunde det vara ovant för starka, manliga skådespelare när det kom fram en yngre kvinna och talade om hur vi skulle lägga upp saker och ting.

– Jag kommer just från en workshop som jag har gjort i Luleå, med erfarna skådespelare och unga teaterstudenter. Det är roligt att blanda, de unga har en väldig entusiasm och aptit och de andra har utvecklat kunskaper och erfarenheter. Det är jätteviktigt att se att båda sakerna gäller. Vi har ett väldigt ålderssegregerat samhälle där vi inte ens umgås med varandra. Det här sociologiska, framgångsrika ingenjörssamhället som vi har är inte bra för publiken.

Hur kom det sig att det var dags att skriva dina memoarer?

– Det är ett privilegium när någon säger att de vill ge ut ens memoarer, jag tackar Ordfront för det. Det är ju en satsning som förlaget gör, jag måste komma ihåg det. Jag tror att forskning och konst blir av om man har förtroende för någon. Jag mötte Viveka Bandler på 70-talet som sa här har du en teater, gör nu den där barnteatern som du tror på, Unga klara.

Vilket projekt skulle du ännu vilja se förverkligat?

– Jag skriver lite om det i boken, om den där lyckliga filmen om barnen som kom till Norge och hamnade i en kärleksfull familj. Jag hade velat göra en musikal om hur bra det kan gå med fosterhemsplaceringar. Den var faktiskt finansierad i Sverige men jag hade kolossal otur där när jag skulle samarbete med Norge. Jag jobbade många år med den. Men om jag hade kunnat göra en lycklig historia som var lika lycklig som Sound of Music.

– Det är många saker jag har velat göra som jag inte har fått göra, som western. Jag vet att jag hade kunnat göra det men ingen trodde på att jag kunde det då. Så jag gjorde Bröderna Mozart, men jag hade velat prova att göra en western med mina värderingar. Eller en musikal utan det sockersöta.

En sista fråga, hur hoppas du nu att din självbiografi ska läsas och tas emot?

– Det där lämnar jag till läsarna. Den är visuell, man kan bläddra fram- eller bakifrån, det finns flera ingångar. Jag hoppas att de läser boken för att den är spännande skriven, jag har försökt underhålla dem och skapat teater i texten. Hoppas de tycker det är spännande.

The post Helgporträttet: “Mera Thåström på dagis” first appeared on Opulens.

DRILL. Mordet på den 19-årige rapparen Einár har skakat Sverige.

Men för att förstå den komplexa verkligheten bakom musiken behöver man studera den globala subkultur som han var en del av, där gängkrig har blivit en produkt att sälja och konsumera på sociala medier.

Det säger Forrest Stuart, professor i sociologi vid universitet i Stanford, USA. I sin fältstudie ”The ballad of the bullet: Gangs, drill music, and the power of online infamy” (2020) följer han The Corner Boyz, en grupp om 30 unga aspirerande rappare från södra Chicago, där musikgenren drill föddes. Han har också djupstuderat hur rappare bygger varumärken och våldskapital på nätet.

Kristoffer Viita/TT

The post Så blev drill världens farligaste musik first appeared on Opulens.

SEGREGATION. Vad kostar det att bli sedd som svensk? Svar: 90 miljoner.

I alla fall om man får tro den nya Viaplay-komedin “Suedi”.

– Jag har saknat en film där vi kan skratta med varandra, inte åt varandra, säger regissören Manuel Concha.

Mahmod har en enda önskan: att få komma in i värmen. Svensson-värmen. Men det går inte. Trots att han är född i Sverige, jublar när svenska landslaget gör mål och “har druckit mer svensk mjölk än en svensk kalv”.

Så inträffar ett mirakel, Mahmod och två kompisar hittar 90 miljoner i skogen och så kan livet som svenske Sebastian – med hjälp av blå linser, hus på Lidingö, flickvän från överklassen och ny garderob med tillhörande mönstrade strumpor – ta sin början.

– Det här är Manuels historia, först och främst. Men visst finns det likheter från vårt förhållande, jag kommer från Solsidan i Saltsjöbaden och han från Lindängen i Malmö, säger Claudia Galli Concha, som är ihop med Manuel Concha sedan tolv år.

Hon har också en roll i “Suedi”, som får premiär på Viaplay den 1 oktober, och är producent tillsammans med Daniel Wagner (“som vi ringer när vi behöver lite parterapi”).

“Osvensk stil”

I en soffa på Södra Teatern i Stockholm fyller paret Galli-Concha entusiastiskt i varandras meningar om filmen, som Manuel Concha skrev manus till när de tidigare bodde i Los Angeles.

Där jobbade han som musikvideoregissör, vilket de båda tror har påverkat det snabbfotade bildspråket och den “osvenska” berättarstilen i “Suedi”.

– Jag har hela tiden haft en vision om att göra en rolig film, som låter som när vanliga människor pratar. Fast med en allvarlig botten, säger Manuel Concha.

Han är född i Sverige och har föräldrar från Chile. När han skrev och lyssnade på andras berättelser insåg han att han inte var ensam om att inte bli fullt ut accepterad i det svenska samhället.

– Sverige är ett fantastiskt land men segregationen har ökat. Skillnaden mellan rika och fattiga är större än vad den var för 20 år sedan. Jag kommer nog alltid att leva med känslan av att vara en andra klassens medborgare, så som det också uttrycks i filmen.

“Berörande”

Claudia Galli Concha påpekar att känslan av att inte riktigt få tillhöra är något som många kan känna igen sig i.

– Vi har ju sett filmen, utan överdrift, hundra gånger. Till en början skrattade jag åt allt som var roligt men sista gången så grät jag faktiskt, säger Claudia Galli Concha och fortsätter:

– Jag kände att det här är så vanligt, det finns så många som inte känner sig sedda och det är berörande.

Några 90 miljoner har han förstås aldrig hittat i skogen. Men Manuel Concha önskade sig blont hår som liten och säger att 85 procent av det som händer i filmen har hänt på riktigt. Samtidigt har han funderat på om han tagit i för mycket ibland i manuset.

– Men så tänkte jag att ska vi vara ärliga någon gång så är det nu. Och det är faktiskt de grejerna som har funkat bäst i komiken. För jag tror att det träffar rakt in i folk.

“Luktar sosse”

Självklart inträffar komplikationer för Mahmod. “Suedi” är ett komiskt bygge av förvecklingar som inbegriper en avogt inställd svärmor (Suzanne Reuter), inhyrda skådespelare som ska agera “bästa vänner” på det stundande bröllopet samt det stressande faktumet att alla Mahmods upphittade sedlar snart blir ogiltiga.

I rollistan finns många välkända namn, som Johan Ulveson, Danny Saucedo, Göran Ragnerstam, Claes Månsson, Filip Berg och Ann Petrén.

– Det var manuset som gjorde att de tackade ja, det är vass dialog, bra repliker, som “förlåt att vi luktar sosse, vi har åkt kommunalt”. När man hör Suzanne Reuter säga en sådan replik så blir det så självklart, säger Claudia Galli Concha.

Miranda Sigander/TT

The post Kämpar för att “bli svensk” i ny komedi first appeared on Opulens.

INHUMANT. “De tillfälliga uppehållstillstånden ska permanentas. Människor ska därmed aldrig kunna landa, känna sig trygga och välkomna. Den integration som politiker så vackert pratar om omöjliggörs”, skriver Anna Sanvaresa om den nya migrationslagen.

För nio år sedan skapade Ilmar Reepalus förslag om temporära medborgarskap uppmärksamhet. Trots väntat högerpopulistiskt bifall så minns jag det som att idén ansågs rubbad i övriga läger.

Oktober 2020 berättar sossen Morgan Johansson och miljöpartiets Isabella Löfven om den nya migrationslagen. De är uppenbart nöjda. De har bytt ut ordet ”synnerligen” till ”särskilda” ifråga om skäl, och de har fördröjt den omöjliga tidsramen (sex månader) för att hitta arbete efter gymnasiet till orimliga ett år. SD och Moderaterna rasar. Det enda jag kan tänka på, och som får mig att må illa, är det faktum att de tillfälliga uppehållstillstånden ska permanentas. Människor ska därmed aldrig kunna landa, känna sig trygga och välkomna. Den integration som politiker så vackert pratar om omöjliggörs. Segregationen bjuder oundvikligen in till ökad rasism. I debatten är S och M eniga: Vi måste inse att vi inte kan göra mer. Vi har legat i framkant volymmässigt. Men inte längre, påpekar V: Nu är vi ett av de länder som tar emot minst.

KD föreslår att skrota modersmålsundervisningen. Trots att forskning understryker behovet av densamma och menar att den snarare borde utvidgas. Upprördheten kring rektorn Hamid Zafar som i åratal, under pseudonym, skrivit hatiskt om judar, ensamkommande, kvinnor och hbtqi-personer. Zafar som suttit med i Moderaternas integrationskommission. Ett foto visar Ulf Kristersson och ”Rektor Hamid” leende bredvid varann. Kan nån verkligen vara förvånad? Följer inte allt det här samma uppdelning, utgallring av mänskor?

De som ska orka leva med tillfälliga uppehållstillstånd, eller står inför att deporteras, har inget att säga till om, eftersom de saknar ekonomisk makt. De är, i kapitalets och därmed i politikens ögon, ”onyttiga”. De ska inte få förenas med sina familjer förrän de tjänar in tillräckligt med pengar åt Svea Rike. Politiker vill kalla kniven i ryggen för en morot.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I boken Om man älskar frihet skriver Nina Björk om hur vi utvecklat ett ”kvantitativt och räknande förhållningssätt till värld och medmänniskor”. Vi har härdats av den kapitalistiska utvecklingen, vilket lett till en ”oerhörd diskrepans” mellan samhällets självbild i teorin (solidariskt, demokratiskt, alla människors lika värde) och vad som sker i praktiken. Vad politiken förkunnar står i strid med vad politiken gör (utsätter mänskor för stress och oreparerbara skador, normaliserar mörka strömningar). Det är inte möjligt, menar Björk, att värdera tillit och gemenskap och samtidigt skapa ett samhälle som bygger på konkurrens och klassklyftor. Hon spekulerar i att valet av Trump och den starka högerpopulistiska framväxten ”helt enkelt är att några har börjat säga högt vad vi verkligen gör”.

”Även handlingar, människor eller kultur som är omöjlig att göra vinst på bör ha en plats”, skriver Björk. Det låter som en självklarhet, men politiken – styrd av en kapitalistisk överbyggnad (som drar fascism och patriarkat med sig) – handlar på motsatt sätt. Mänskans erfarenheter, rättigheter, längtan, smärta, osynliggörs när behov står mot marknad.

Vad är det att vara människa och inte känna att du betyder något? Vad är det att vara människa och ha makten att prisge, degradera och utesluta de som inte lever upp till ett påhittat mått? I inledningen av sin bok frågar Nina Björk: ”Bereder vi verkligen väg åt frihet, individens blomstrande och allas lika värde? När gör vi det; när gör vi det inte?”

På nio år har människosynen förändrats brutalt. Fristadsförfattaren Mahdieh Golroo berättar om sina år i iranskt fängelse efter att ha publicerat studenttidskrifter och protesterat mot kvinnoförtryck. Hon säger att vi måste vara mycket vaksamma på vad som smygs in och plötsligt blir vår verklighet. Det kan gå långsamt, det har redan gått alldeles för långt.

The post När behov står mot marknad first appeared on Opulens.

HEDERSBROTT. “Hedersmorden på Fadime, Abbas, Jian och många andra ungdomar skulle med all sannolikhet kunnat förebyggas om det inte hade tillåtits att parallella antidemokratiska lagar växer fram i Sverige”, skriver kvinnorättsaktivisten Maria Rashidi.

Det sägs att till hösten kommer justitiekanslern Mari Heidenborg att föreslå en straffskärpning för hedersbrott men advokat Olof Öhlén anser det är en ”populistisk åtgärd för att tillmötesgå opinion”.

Jag blir yr i huvudet när jag läser Öhléns artikel. Vems ”opinion” talar han om? Hade våra makthavare velat tillmötesgå ”opinionen” då hade man kunnat lyssna på dem som krävde lagens strängaste straff för hedersmord och utvisning därefter. Det förespråkade ett fåtal förortsfeminister men framförallt Fadime Sahindal och advokat Elisabeth Fritz vilka jag lyssnade på under den första hedersvåldkonferensen i riksdagen, den 20 november 2001.

Nej, det är väl tvärtom vad advokat Öhlén hävdar. För trots dåvarande integrationsminister Mona Sahlins erkännande år 2001 att ”vi har svikit invandrarflickorna”, finns även idag en utbredd opinion mot att ta itu med hedersförtryckets anatomi. Det handlar inte bara om en tyst eller ointresserad majoritet som inte känner igen sig i hederskulturers medeltida regelverk. I första hand tas det politisk hänsyn till de konservativa, manliga etniska enklaver och deras dominerande religiösa samfund vilka, med understöd av skattepengar, odlar kyskhetskulturer och hotar sina kritiker med att kalla dem för rasister. Dessa starka krafter backas upp av kulturrelativister och välmenande feminister som tycker att alla män är ”talibaner här som där”. Dessa starka opinioner resulterade i att, trots nära tjugo år av ständiga åtgärder för hundratals millioner kronor, antalet hedersförtryckta flickor och pojkar, bara ökat (till över 100 000, Carin Götblads utredning, 2014).

Jag blir yr i huvudet när jag läser advokat Öhléns text också för att den är fullproppad med avancerade juridiska termer och labyrinter. Således kan jag inte möta hans juridiska kunskaper och eftersom Fadime är död, det kan kanske advokat Elizabeth Fritz göra. Hon har nog inte ändrat åsikt kring straffskärpning, plus utvisning. Och innan någon hittar på att jag är ”invandrarfientlig” kan jag tillägga att varenda utvisad hedersbrottsling skulle jag gärna ersätta med dubbelt så många nya invandrare; såna som hotas med fängelse för att ha protesterat mot slöjtvång eller dom som flyr från hedershot. Må de vara flickor eller pojkar och pappor som vägrar att utföra ett hedersmord. Även om jag inte kan juristernas språk vill jag gärna uppmärksamma en sak som jag saknar hos många jurister, inklusive advokat Öhlén. Nämligen det faktum att man lägger alltför mycket energi på vad som händer efter att hederskulturers offer ligger döda och begravda.

För jag anser att hedersmorden på Fadime, Abbas, Jian och många andra ungdomar med all sannolikhet hade kunnat förebyggas om det inte hade tillåtits att parallella antidemokratiska lagar växer fram i Sverige. Jag tänker på en rad föreslagna åtgärder som de olika integrationsministrarna ignorerade, troligen just med “hänsyn till opinionen”. Här ska jag bara nämna ett av de åtgärdsförslag som jag brukar lägga fram på makthavarnas bord – naturligtvis inte som individ utan genom våra organisationer som Nätverket mot hedersrelaterat våld, Kvinnors Rätt och Kurdistans kvinnoförbund. Det gäller förslaget om ett samhällskontrakt som alla nyanlända skulle behöva skriva på. Kontraktet skulle innehålla några självklara punkter om mänskliga rättigheter, liksom rätten till den egna kroppen och sexualiteten oberoende av äktenskap. I kontrakten skulle rätten till samkönade relationer och rätten till att slippa bära slöja, lämna sin religion och så vidare vara inskrivna. Ett sådant kontrakt kunde bli bokstavligen livsviktigt för alla parter då många kommer från länder där jämställdhet och feminism ses som ett västerländskt gift mot gamla familjetraditioner och man kan bli hängd offentligt eller stenad för kyskhetsbrott. Se mer om förslagen här.

Skulle någon bryta kontraktet så skulle personen utvisas. Tänk bara på Fadime som hade anmält sin far och bror för dödshot. Hade dessa män blivit utvisade för kontraktsbrott så skulle Fadime sannolikt leva idag. Jag tänker också på min egen exman som vägrade mig rätten att skilja mig och rätten att ta av min slöja och som jag anmälde för mordhot. Hade han blivit utvisad, då hade jag nog kommit undan en nästan dödlig syraattack och nära hundra efterföljande ögonoperationer hittills. Så, tänk om man hade implementerat samhällskontraktet efter den fasansfulla avrättningen av Pela Atroshi, 1999! Hur många hedersmord och hur många invandrarfamiljers sönderfall hade man kunna förebygga då? Många. Det är ett förslag som inte vi har hittat på utan funnits sedan 1993,  då författaren och feministen Eva Moberg ställde det. Att det inte finns några juridiska hinder för ett sådant samhällskontrakt har vi stämt av noga med den tidigare justitiekanslern, Göran Lambertz. Ändå, förslaget hamnade i makthavarnas papperskorg, sannolikt just med “hänsyn till opinionen”.

Jag vill alltså hoppas att justitiekansler kan se på hedersvåld inte bara som en uppgift som angår juridiken först efter begravningar.

Inte bara i Sverige men också i Kanada har det funnits seriösa försök att skapa opinion för att introducera sharialagar. I England backades den upp på allvar, hör och häpna, av den ”välmenande” intellektuella ärkebiskopen i Canterbury, Rowan Williams. Men också utan formella godkännanden fungerar kyskhetslagarna effektivt. Moralpoliser vaktar längden på flickornas kjolar i förorterna och förbjuder dem att umgås med de ”otrogna”. SVT:s Uppdrag granskning har avslöjat hur dessa alternativa lagar praktiseras hos många samfund där man uppmuntrar kvinnor att inte anmäla misshandel och lyda maken när han kräver sex, det vill säga våldtäkt inom äktenskapet, som inte räknas som brott i många länder.

Jag vill alltså hoppas att justitiekanslern kan se på hedersvåld inte bara som en uppgift som angår juridiken först efter begravningar. Med tjugo års försening borde man ta itu med själva hedersetiken som inte bara bäddar för hedersmord utan också för hedersförtryck, oskuldstester, tvångsäktenskap, slöjtvång, jihadkultur eller könsstympningar (där lagen finns men inte följs upp). Våra jurister och justitieministrar har inte ens kunnat klara av att få bort slöjan på skolflickor som redan Mustafa Kemal Atatürk i Turkiet och Reza Shah Pahlavi i Iran klarade före andra världskriget. De insåg att skolor med könssegregation fungerar som växthus för medeltida normer. Det ser inte våra lagstiftare i dagens Sverige. Att svika individen och tillmötesgå religiösa och kulturella grupprättigheter, ja, det är det som är ”populism”.

Därmed vill jag hoppas att Olof Öhlén byter spår och kommer att använda sina gedigna kunskaper för att främja en värld fri från diskriminering i namn av kulturer och religioner. Det kan man åstadkomma i en demokrati även om utmaningen är större än att hålla på med straffskärpningsdebatter i åratal. Det förutsätter bara att makthavarna och jurister gör sitt jobb, utan hänsyn till ”opinionen”. Det räcker med att ta hänsyn till individens, i första hand flickor och kvinnors, mänskliga rättigheter.

The post Straffskärpning för hedersbrott – tjugo år för sent first appeared on Opulens.

SKOLSEGREGATIONEN. “Vi har fått en generellt sämre skola av att barnen segregerats, men nu när skolan är generellt sämre vill medelklassen ännu mer hålla sig segregerad av rädsla att just deras barn kanske annars skulle få ännu sämre skolor”, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

“Rör inte våra barn, Fridolin!” Det var rubriken på en ledare i Svenska Dagbladet i veckan som satte igång många och långa och svåra diskussioner. Bakgrunden är att regeringen och skolminister Gustav Fridolin vill motverka skolsegregationen genom att aktivt kräva att skolor har en bredare social sammansättning. ”Små fungerande skolor ska tvingas att ta emot ett bredare urval av elever”, som SvD skrev i texten som målade upp en framtid där skötsamma barn i bra skolor tvingas agera stötdämpare åt stökiga barn som tidigare gått i segregerade, dåliga skolor.

Det är lätt att tänka på Brown vs The Board of Education. Det fallet i USA handlade om att Linda Brown, en svart flicka i tredje klass, inte fick gå på sin närmaste skola eftersom den bara tog emot vita elever. Så var det för svarta barn i hela USA, de hänvisades till segregerade sämre skolor av det enkla skälet att man inte ville ha svarta och vita barn blandade. Deras vita små fungerande skolor ville verkligen inte ha ett bredare urval elever. Linda Brown stämde staten och vann. Man fick inte vägra svarta barn att gå i den närmaste skolan.

I Sverige i dag har vi förstås ingen officiell segregering. Ingen skulle neka ett barn med invandrarbakgrund en plats på en populär skola för att hen hade fel hudfärg, ingen skulle säga att de vill att deras barn ska gå på en skola för bara vita. Om en skötsam begåvad svart flicka som Linda Brown skulle hamna längst fram i kön för medelklassens fina skolor skulle de helt säkert ta emot henne med öppna armar.

Segregeringen här bygger på något annat. Den bygger på att informerade medelklassföräldrar vet vilka skolor som är bra och vilka som är dåliga och de har antingen råd att bosätta sig nära en bra skola eller kunskap att sätta barnen tidigt i köer till bra skolor. Det här är inget illvilligt i sig, skolan generellt har försämrats så mycket att föräldrar gör det de kan för att försäkra sig att åtminstone deras barn får en okej skolgång. Att alla barn inte har föräldrar med sådana möjligheter orkar man inte tänka på. Jag har svårt att moralisera över det, det är naturligt att föräldrar tänker i första hand på sina egna barn.

Problemet är förstås både att alla barn borde ha rätt till en god skolgång, och att det segregerade skolsystem som vi har i dag är dåligt för alla. Både botten och toppen i svensk skola har försämrats stort sedan den tiden vi hade en enhetsskola där alla skolor skulle vara ungefär lika och nästan alla barn gick på den skola som var närmast.

Vi har fått en generellt sämre skola av att barnen segregerats, men nu när skolan är generellt sämre vill medelklassen ännu mer hålla sig segregerad av rädsla att just deras barn kanske annars skulle få ännu sämre skolor.

Det är här det blir komplicerat. För kortsiktigt är det inte alls säkert att de har fel, samtidigt som allting tyder på att de långsiktigt försämrar skolchanserna för alla. Långsiktigt måste vi bryta segregeringen och skoluppdelningen för att ge alla barn en bra skola, men kortsiktigt kanske det drabbar just medelklassens ettagluttare som får en lite sämre skola än deras föräldrar hoppats på med just det här skolvalet. Och ett barn har bara en skolgång, den kan inte upprepas någon annan gång när systemet som helhet fungerar bättre igen.

Vi har offrat många barns skolgång under de senaste 20 åren. Jag förstår ändå den förälder som kämpar med näbbar och klor för att inte just deras barn ska bli ännu ett offer.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post Långsiktigt förlorar alla på segregerade skolor first appeared on Opulens.

DEBATT. ”Mitt förslag är att vi bildar ett parti som strävar efter en rättvis ordning i alla delar av landet och i alla delar av befolkningen”, skriver Carsten Palmer Schale. Läs första delen här.

De senaste 30 åren har det blivit allt populärare att förklara och kategorisera samhället utifrån genus och etnicitet. Men räcker det? NEJ. Klassamhället lever och frodas (fast har blivit både större och mindre, beroende på vad man betonar), segregationen ökar, prekariatet blir allt större.

En människas klasstillhörighet bestäms av hennes sociala uppväxtmiljö och vad hon själv gör för att försörja sig. Klass handlar alltså om betydelsen av arbete. Men också om makten över den egna tiden, anställningstryggheten och så vidare. Men också om ägande; till exempel finns det grupper som äger så mycket kapital att det blir den viktigaste försörjningskällan (och då gäller plötsligt inte arbetslinjen!). Skillnaderna är stora mellan klasserna när det gäller makt och inflytande över sitt eget och andras arbete, hur mycket man tjänar, risken för arbetslöshet, vilket har stor betydelse för vår identitet och därmed också för våra åsikter och handlingar. Det finns också tydliga samband mellan klass och andra betydelsefulla variabler, som hälsa och livslängd.

Majoriteten av arbetarna är kvinnor som jobbar i den offentliga sektorn. Det är en stor skillnad jämfört med början på 60-talet, när de flesta arbetare var män som jobbade inom industrin. I en rapport från 2008 konstaterade LO bland annat att den ekonomiska eliten – verkställande direktörer inom näringslivet – år 2007 hade en genomsnittlig inkomst som motsvarade nästan 51 industriarbetarlöner. Det är en stor skillnad jämfört med början på 1950-talet, då motsvarande siffra var 28 industriarbetarlöner. 2017 är den 81.

Internationellt – och vi är internationella – är siffrorna surrealistiska. Oxfams rapport från årsskiftet visar att 8 av jordens innevånare i år, 2017, äger lika mycket som 3 600 000 000 000 av jordens innevånare. Fram till slutet på 1980-talet var lönenivåerna för arbetare högre i USA än i Sverige, men i dag är situationen den omvända. Inom stora delar av servicesektorn är de amerikanska arbetarlönerna extremt låga, ofta räcker det inte med ett heltidsjobb för att kunna försörja sig, därav uttrycket ”working-poor”. Att Sverige, och andra länder, gått förbi USA kan förklaras av framväxten av ett stort serviceproletariat och det faktum att reallönerna för amerikanska arbetare i stort sett legat stilla under senare decennier, med undantag för några år i slutet på 1990-talet. Bland annat därför, visar amerikansk forskning, valdes Trump. Dessutom: om krisen förvärras och arbetarrörelsen och vänstern inte har något slagkraftigt alternativ till den sönderfallande marknadsliberalismen, så kan det ideologiska tomrummet fyllas av helt andra krafter. Här och nu i Sverige – här och nu i Europa.

För ett par år sedan konstaterade den franske professorn i nationalekonomi Thomas Piketty att låg skatt för rika inte alls leder till ökad produktivitet och ekonomisk tillväxt. Däremot kan marginalskatt läggas högt för rika utan att andra drabbas. Och om vi nu inte skulle fixera oss vid en ”vänsterekonom”? Den svenska professorn i nationalekonomi Lars Calmfors föreslår att man, för att uppnå en slagkraftig fördelningspolitik, ska höja fastighetsskatten, skatten på aktievinster samt återinföra förmögenhetsskatten (GP den 27/3-17).

Lövens och Buchts utspel om ”ät svenskt, producera svenskt” den 7 februari hånades av borgerliga ledarskribenter som ett uttryck för ”Trumpliknande protektionism”. Att alliansen och regeringen i princip har samma mål: lönearbete, tillväxt, disciplin, jobblinjen, hårdare tag och så vidare visar bara att vi inte längre har någon blockpolitik alls (om vi bortser från Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna). Samtidigt som försök med medborgarlön i detta nu genomförs i Finland – som fått filosofiskt stöd av exempelvis Jürgen Habermas. Vår egen store sociolog, Göran Therborn, professor emeritus i Cambridge, skrämdes under (S)-kongressen av de nuvarande ravinernas djup och bredd. En rad forskningsrapporter, bland annat från OECD, visar att ökande ekonomiska klyftor försämrar tillväxten. Men borgerliga och socialdemokratiska debattörer tycker att detta är oproblematiskt: i en debatt mellan ovan nämnde Calmfors och finansminister Andersson förstod inte den sistnämnda vad Calmfors pratade om.

Vad alltför få tycks se, och ge röst åt, är dock det lidande som många kantstötta uti i samtids-Sveriges klyftor och raviner upplever. Den tsunami som kanske samlar sig under ytan. Exempelvis i Örkelljunga, Mora och Kalix. Bland människor som är heterosexuella och homosexuella, etniskt svenska och etniskt osvenska, vita och mörkare, hel- och halvfattiga, obildade enligt Södermalmsnormativiteten, svedda och med skrubbsår på knän och i själen, oinbjudna annat än till hemma-tv, hänvisade till lokalpressen, Stockholmstabloiderna och sju nyliberala partier, oinvigda i specialvokabulären, föraktade av många av dem som sitter i alla soffor, projektionsytor för inavlade kotterier och klämkäcka kändisar på alla slotten.

Alla de av våra landsmän och medmänniskor som har rätt att få luta sig mot och lita till verkligt legitima eliter och slippa alla de friktioner som alstras i nedläggningsbygder och storstadsförorter.

Befriade från kulturkoftornas paternalistiska tal och tyckararistokratins mentala vaskningar.

Alla de för vilka Göran Greider en gång bland annat skrev (OM 1-2/2004):

Det liberala etablissemanget identifierar all/ideologi med det totalitära:/nazism som kommunism

socialism som högerextremism. /…/som snart gör varje systematisk samhällskritik/och varje kritik av världsordningen omöjlig /…/Anhängare av arbetarklassens få segrar/i varje enskilt land föraktas som nationalister,/samtidigt som löntagarnas universalism/fnyses bort som den löjligaste retorik./…/Vem lämnar, som Brecht, sin klass för/att stiga nedåt?/Vem kan längre lämna sin klass/för att färdas uppåt med sin kropps/jordhalska erfarenhet med sig hela vägen?//Det liberala etablissemanget talar/om den etniska mångfalden/men initierar samtidigt de långvariga/lågintensiva sociala inbördeskrigen/mellan fattiga och fattiga/långt utanför innerstäderna:/Där kommer etablissemanget in/som en humanitär hjälporganisation./Det liberala etablissemanget/skapar rasism.

/…/Föraktet uppifrån är oerhört./De rika måste ges mer/pengar för att orka arbeta./De fattiga ska istället fråntas pengar/för att orka arbeta.

/…/

Mitt förslag är att vi bildar ett parti som strävar efter en rättvis ordning i alla delar av landet och i alla delar av befolkningen. Ja, efter att få bort friktionen mellan utsatta och utsatta och eliminera alla märkliga förmåner en stretande medelklass försöker krafsa åt sig. Ett parti som dessutom inte ser något definitionsmässigt negativt i detta att vara etniskt svensk. Eller att bo söder om Söder.

The post Den nyliberala hegemonin i det svenska samhället, del II first appeared on Opulens.