POLITIK. I veckans krönika granskar Lars Thulin två av Tidölagets mantran inför valet i höst.

Mantran präglar politiken

Mantra är ett heligt ord som stärker sinnet och ger koncentration vid bland annat meditation. I dag används det också som beteckning för slagord som en person ständigt upprepar för att övertyga andra och även sig själv om något.

Så mantran präglar politik och valrörelser där allt måste kokas ner till enkla slagord som ska hamras in. En fördel är om de är dåligt definierade, för då kan mottagaren fylla i med vad hen själv anser viktigt.

Två mantran från Tidölaget

Landets valkampanjer som går in på spurten är fyllda av sådana. Låt mig syna två från Tidölaget och försöka bena ut dem logiskt och vad de står för.

“Hårt arbetande människor“

Det första är “hårt arbetande människor”. Det upprepar företrädare för regeringen ständigt och jämt. Gärna med darr på stämman. För hårt arbetande människor vill Tidölaget göra allt. En sökning på frasen ger otaliga träffar från regeringen och moderaterna. Finansministern älskar den. Budgeten som presenterades riktade sig till hårt arbetande människor. Vad övriga medborgare ska få av Elisabeth Svantesson är höljt i dunkel

Att enbart prata om arbetande utesluter många. Syftet är att skapa ett vi-och-dom-samhälle. Frågan är vilka som är arbetande. De med avlönade jobb? Hemmafruar och hemmamän, arbetar de? De som sliter i ett gammalt äktenskap för att sköta om en sjuk partner, jobbar de? De som anstränger sig på högskolor i de krävande utbildningar som är nödvändiga för att vårt land ska fungera, arbetar de? Och de som gör allt för att hitta ett jobb men inte finner det? Är det inte ett arbete att försöka hitta ett arbete? Pensionärer som lämnat ett yrkesliv med en utsliten kropp, vad gäller för dem?

Men notera noga, det räcker inte med att vara arbetande. Nej, man måste arbeta hårt. Här blir dimman tätare. Till en början med: om det finns människor som arbetar hårt, måste det finas de som inte arbetar hårt. Är de löst arbetande, mjukt arbetande? Fuskare eller bara lata?

Vad innebär hårt? Att man jobbar heltid? Men en stor andel svenskar kan inte göra det för att de dessutom tar hand om familjen. Många vill men får inte jobba heltid, då kontrakt av typen vi-ringer-in-dig-när-vi känner-för-det, blir allt vanligare.

Innebär hårt något fysiskt hårt? Att komma hem slutkörd i kroppen? Då utesluts en stor del av arbetskraften. De som sitter vid ett skrivbord kan väl inte vara hårt arbetande?

Eller betyder det att man blir så mentalt utmattad att man inte orkar hålla koll på sina barn? Därför inte märker att de ingår i grupper med nazistiska förtecken. Detta kan ju drabba hårt arbetande i regeringskansliet.

Märkligt nog har jag aldrig hört en reporter kräva Tidölaget på en definition på hårt arbetande. Att inte ställa frågan liknar tjänstefel.

“Pris vid pump”

Sedan är det tjatet om pris vid pump. Alltså priset på bensin och diesel. Ingen vettig människa säger att de åker till pumpen när bilen ska tankas. Men för Tidölaget är begreppet ett mantra. Ingen fråga i hela världen antas vara viktigare. Det verkar som nationen sjunker nationen in i evigt mörker om det priset ökar. Är det så?

Senaste budet från sakkunniga är att literpriset på drivmedel måste upp tre kronor för att vi ska klara klimatmålen. Vad betyder det för hushållets ekonomi? 1 500 mil per år används ofta som genomsnittlig körsträcka för svenska bilister. Låt oss säga att en bil idag i snitt drar 0,75 per mil. Sålunda 1 125 liter. En höjning med tre kronor ger 3 375 kronor per år. En tia per dag.

En kaffe på stan kostar sällan under 40 kronor. En familj som äger en bil måste sålunda avstå från två sådana köp per vecka. En tia per dag är mindre än kostnaden för en öl per vecka på en pub. Ett fredagsmys i en familj med två chipspåsar och en stor flaska cola går loss på runt 70 kronor. En tia per dag förefaller som ett relativt billigt sätt att vinna fördelar för miljön.

Tidölaget skickar notan vidare

Dessutom är Tidöpartiernas oerhörda omsorg om privatbilister inte gratis. En försämrad miljö ger en kostnad som våra barn och barnbarn får ta. Om subventioner tas via skatten innebär det att den måste höjas eller att vi måste dra in på något annat. Om subventionerna tas via lån skickar vi notan vidare till kommande generationer. Med ränta.

Märkligt är att statens budget rymmer dessa subventioner samtidigt som Transportstyrelsen gör klart att vi inte har råd med vägbelysning i vissa byar. Så pris vid pump betyder allt i Sverige. Ljus vid stolpe betyder inget.

Visst – dyrt bränsle påverkar även jordbruksprodukter och transporter. Men kan inte dessa subventioneras separat?

Viktigast är att de hårt arbetande får lågt pris vid pump.

Vad regeringen prioriterar märks i jämförelse med EU:s övriga 26 länder. Inom unionen är det bara fyra länder som har lägre bensinpriser är Sverige: Malta, Polen, Bulgarien och Cypern. Räknat på att dessa länder har lägre genomsnittsinkomst än Sverige, har svenskarna förmodligen unionens billigaste bensin. Självklart, inget är viktigare för svensken än priset vid pump.

När det gäller arbetslöshet ligger vi också högt i EU. Bara två länder, Spanien, och Finland, har högre. Placeringen visar åter vad regeringen anser viktigt.

För då finansministern gör budget för hårt arbetande människor är arbetslösheten ointressant. Viktigast är att de hårt arbetande får lågt pris vid pump.

The post Valåret 2026 – Samling vid pumpen för Tidölaget first appeared on Opulens.

SATIR. Samuel Andersson har skrivit en dagsvers om det havererade kvittningssystemet i riksdagen. Texten bygger löst på Gustaf Frödings ”Dä kvetter”.

Det kvittar 

Vår tillit har allt skadats svårt,

men ingen sätter hårt mot hårt

när riksdan ramlar i ett kaos

då kvittningen har satts på paus.

Om felen som vi alla hittar

ropar Tidö: ”Äsch, det kvittar!”

The post Dagsvers om kvittningssystemet first appeared on Opulens.

POLITIK. Lars Thulin ställer sig starkt kritisk till lagförslaget där det som kallas bristande vandel ska kunna leda till att uppehållstillstånd dras in eller inte beviljas. Här förklarar han varför.

Under våren kan Sverige ta ett steg in den typ av samhälle som är president Donald Trumps version av paradiset. Samt Ungerns förre ledares Victor Orbans drömsamhälle. Där lagar och tillämpning av lagar inte styrs av rättssamhällets principer utan av en diktators agenda. Att just Trumps USA och Orbans Ungern tills nyligen av utmålades som föredömen av Sverigedemokraterna är självklart ingen slump.

Det handlar om den nya versionen av utlänningslagen. Där det som kallas bristande vandel ska kunna leda till att uppehållstillstånd dras in eller inte beviljas. Med andra ord att icke-svenska medborgare ska kunna kastas ut ur landet.

Kritiken mot lagförslaget har varit påtaglig, främst från en lång rad remissinstanser men även från lagrådet. Det är samma typ av invändningar, ibland det som kallas rena sågningar, som riktas mot en stor del av de lagförslag som ett icke-regerande parti, Sverigedemokraterna, tvingat en sällsynt ryggradslös och undfallande regering att lägga fram. Kritikerna skjuter in sig på vad de kallar hafsighet och slarv som gör att lagarna ställer fler frågor än ger svar, har dålig koppling till rådande rättsprinciper samt saknar förmåga att överblicka konsekvenserna av lagarna.

Däremot kan man säga att den nya lagen väl uppfyller andra krav. Nämligen de för en gummiparagraf, alltså något som kan tillämpas lite hur som helst från en tid till en annan och efter godtycke. Det innebär att rättssäkerheten försvagas genom att principen likhet inför lagen försvinner och kravet på att den enskilde ska kunna förutse konsekvenserna av sitt handlade. Två av de traditionella rättssamhällets grundvalar.

Vad är bristande vandel?

Vad är då vandel? AI definierar begreppet så här: ”Vandel betyder levnadssätt, uppförande eller sätt att leva sitt liv. Det är ett juridiskt begrepp som beskriver hur en person beter sig i stort, inte bara gällande brottslighet, utan även livsstil, umgänge och regelefterlevnad.” Sammanfattningen stämmer väl överens med definitionen i respekterade ordböcker.

Var är då bristande vandel? Regeringen beskriver det som ”något som utgör hot mot allmän ordning och säkerhet.” Det är dock oklart vad dessa hot är. Dock behöver detta beteende inte vara brottsligt. Enligt regeringen ska dessa brister dessutom alltid bedömas individuellt – en person allmänna förhållande ska vägas in och kunna avgöra om vandeln är så bristande att den ska leda till utvisning. Därmed tätnar dimman ytterligare.

Regeringen räknar däremot noga upp förhållanden som inte är bristande vandel. Exempel är prostitution, drogmissbruk och inte heller det som kallas bagatellartade bott som förmodligen är fortkörning, snatteri med mera. Skulder till det allmänna eller privata företag kan emellertid vara bristande vandel. Dock inte vid enstaka tillfällen, utan om personen visat ”ovilja” att betala. Att definiera sådan ovilja är något som kan orsaka huvudvärk hos jurister satta att tillämpa lagen.

Risk för vi-och-dom-samhälle

Påtagligt mycket lämnas alltså över att tolkas av myndigheter och i domstolar. En mängd vägledande domar som kanske måste dras till Högsta domstolen kommer behövas. På flera ställen i propositionen står också att regeringen avser återkomma. Sammantaget tyder detta just på de hafsverk som många av de lagar som SD ligger bakom anklagas för. Även att det är oerhört bråttom att införa allt före valet. Priset för brådskan är påtagligt låg kvalitet på lagar, det som är grunden i vårt samhälle.

Vad händer om regeringen får igenom denna typ av lagar och sedan vinner valet? Och ett självsäkert och bredbent SD därmed kommer in i Rosenbad och tar en majoritet av ministerposterna? Som migrations- och justitieminister?  Sverigedemokraternas beundran för Orban och Trump samt Richard Jomshofs uppförande då han var ordförande i riksdagens justitieutskott, ger en tydlig fingervisning. SD verka inte se vattentäta skott mellan rättsväsende och politisk makt. Utan ser rättsväsendet som något som  självklart underordnas dem som för tillfället sitter vid makten. Lex Trump och Orban.

Som vanligt gnäller jag. Men vad tycker jag själv? Att leda ett samhälle i en föränderlig värld med stora och ibland hotfulla utmaningar är sannerligen inte lätt. Jag har full förståelse för detta.

Men för mig handlar SD:s hjärtefrågor omvandlade till lagar, som de kräver få igenom trots massiv kritik, om att skapa ett vi-och-dom-samhälle. Där allt ”icke-svenskt” är hot som måste avvärjas. Samt en tro på en mytisk svenskhet som inte riktigt kan förklaras utan bara finns. Migrationsminister Johan Forsell förklarade det hela som att är man gäst måste man uppföra sig. Mysig regel i umgänge – att omvandla den till hanterliga lagrum är svårare.

Jag anser att det redan finns en sådan svenskhet. Nedtecknad och godkänd av en majoritet av svenska folket. Vår lagbok. Den måste alla som visats i Sverige följa, oavsett om man är här en kvart eller varje minut av ett hundraårigt liv. Ingen regering kan kräva mindre av den som vistas här. Men heller inte mer. Därför behövs inget luddigt tillägg om ”värderingar” som inte finns i lagen. Inte heller lagar om ”vandel” som faktiskt gör brott av det som inte är brottsligt.

The post Bristande logik beträffande ”bristande vandel” first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om hur ett visst parti kan styra både landet och debatten eftersom de övriga sju blivit vindflöjlar.

I Sverige leder nio politiker åtta riksdagspartier, då Miljöpartiet har dubbelkommando. Sex kvinnor och tre män leder riksdagspartierna. En av männen är Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna har kokat ihop en ideologi som han erbjuder väljarna. Han låter folket fälla domen över den.

Övriga sju tycks göra tvärtom, de försöker förstå folkets vilja för att sedan skapa en ideologi. SD har en stadig vägvisare som pekar entydigt åt ett håll.

Övriga sju är i olika grad vindflöjlar. Sådana som sitter på tak och snabbt vrider sig i den riktning som vinden blåser.

Men för att ta en liknelse från sporten: framgången för anfallsspelare i en fotbollsmatch bestäms till stor del av kvaliteten på försvaret i motståndarlaget. I svensk politik har försvaret varit uselt. Orsaken är lathet, feghet och brist på tro på den egna förmågan. Sju partier där samtliga för ett decennium sade att de aldrig skulle samarbeta med SD, är de som skapat deras framgång, ibland mot sin vilja. Ansvaret för utvecklingen ska läggas på dem. Inte på SD som inte ändrat sig.

Har partier alltid varit vindflöjlar?

Fast har inte partier alltid varit vindflöjlar, beredda att sälja ideologier för att vinna makt? Nja, så var det inte i början. Låt oss för enkelhetens skull se tillbaka på det tidiga 1900-talet och de ideologier som partierna hade då.

Högerpartiet, som sedan blev Moderaterna, var ett slags fackförening för kapitalägare, fabrikörer och militärer. Folket skulle tjäna dem genom att lyda, arbeta hårt och i princip inte kräva något.

Bondeförbundet som 1958 bytte  namn till Centerpartiet var också som en fackförening, fast för bönder. Partiets mål var därför ganska lika högerns men såg främst till småskaligheten. För att vitsa till det kan man säga att de stod för ett mer jordnära bondförnuft.

Folkpartiet, som sedan blev Liberalerna, älskade bildning och debatter. Mest älskade man frihet för tankar, föreningar, näringsliv och medborgarna. Partiet kom därför i konflikt både med socialisterna och den konservativa högern.

Socialdemokraterna ville vända på den värld som den konservativa högern kämpade för. Makten skulle ligga hos majoriteten. Deras välstånd skulle bygga samhället. Då fick en del av friheten offras. Framgång krävde rättning i ledet.

Längst till vänster fanns ett parti med Sovjetunionen som ideal. Där var total avsaknad av individens frihet priset som måste betalas. I den ideologin gällde inte bara rättning i ledet för oliktänkande. Utan ofta av-rättning.

De olika ideologierna erbjöds i fria val i Sverige. En buffé att välja ifrån. Länge valde många S. På senare tid kom två nya partier byggda på sakfrågor. Ett med kristna värderingar som ledstjärna, det andra hade omsorgen om miljön.

Det var ganska lugnt runt smörgåsbordet. Alla kunde reglerna. Ordning och reda, bra stämning. Baksidan på sådan trygghet är lättja, övertro på den egna rättfärdigheten, brist på nyfikenhet och den oro som krävs för att orka blicka framåt och ta obekväma beslut.

Ett glapp mellan väljare och politiker

Så när den yttre världen pressade på med nya och stora problem stod dessa mätta och nöjda partier inte pall. Man såg inte fullt ut de nya realiteter som blev mångas verklighet. Det uppstod ett glapp mellan politikernas verklighet och väljarnas. Främst gällde det invandringen. Min åsikt, som många delar, är att en sådan berikar och utvecklar samhället. Det visar även historien. Men det skapar även spänningar och konfliktytor. Detta var jobbigt att hantera och kritiska synpunkter på migrationspolitiken avfärdades därför av de etablerade politikerna som rasism och främlingsfientlighet.

Därmed uppstod ett vakuum på den politiska spelplanen. I detta flyttade ett parti med rötter i nazism, rasism och nationalism in. Ett parti som hånade många av reglerna. Övriga politiker försökte bekämpa uppkomlingen som flyttat in. Istället för att förstå varför den kunnat göra det. Det hela blev yrvaket och panikartat. Hade partierna agerat i tid hade SD fortsatt vara en ofarlig och patetisk samling förvirrade och pubertala snorungar som i studentkorridorer flörtade med nazism och gav samhället fingret.

I stället för att lita på att deras ursprungliga ideologier kunde tackla problemen, försökte de etablerade partierna hitta nya som man trodde att folket ville ha. Då fanns en kompass. Opinionsinstituten. Att följa dem innebar omvandling till vindflöjel och därmed en likriktning av politiken, i linje med SD:s lösning på problemen. Den är samma som hos alla högerpopulister som älskar nationalism, hatar främlingar och ser parlamentarisk demokrati som ett hinder istället för ett fundament. Samma mål och medel hade Hitler och Orban och det har även Trump och Putin. De säljer sin idé tydligt och är mästare på nya medier.

Utan trygga företrädare för den parlamentariska demokrati som bygger på rättssamhällets principer, förefaller den samma urvattnad, förvirrad och föråldrad. Därför låter man sig styras av opinionsinstituten.

Är då de klassiska ideologierna konservatism, liberalism och socialism döda? Nej, men vindflöjlarna har som sagt i stor utsträckning vridits i SD:s riktning. Därmed kan ett parti som inte gillas av 80 procent av svenskarna styra både debatten och landet. Och det i en brunblå riktning och med mål och medel som för ett decennium sedan föreföll otänkbara.

The post Valåret 2026 – En vägvisare och sju vindflöjlar first appeared on Opulens.

POLITIK. Vill vi ha oligarker som styr och övervakar oss? Det undrar Ann Engqvist i en frän krönika som gör upp räkningen med Tidöpartierna och ”Sverigelöftet”.

Känner du att ditt förhållande håller på att döden dö? Läs då ”Resonemangsäktenskapet Tidö måste bli äkta kärlek” (DN Debatt) där parterapeuterna Adam Danieli (Timbro) och Arvid Hallén (Oikos) redan förra året lovade att locka fram lusten i Tidölagets då till synes sura tvångsäktenskap.

Och vilken succé! Både Simona Mohamsson (L) och Ulf Kristersson har sedan dess lyckligt slängt sig i Jimmie Åkessons (SD) armar och gladeligen antagit efternamnet LSD-m (en förkortning av lysergsyredietylamid-maddafacka). Efternamnet ska inte förväxlas med FLDS (Fundamentalist Church of Jesus Christ of Latter-Day Saints) där sektledaren Warren Jeffs tvingade sina anhängare in i månggiften.

”Sverigelöftet” 

Yra av lycka satte Danieli och Hallén helt enkelt en ny rubrik på sitt spretiga grundskolearbete. ”Tidö 2.0” döptes om till ”Sverigelöftet”. De röda linjerna förvandlades till rosenröda (inte sosseröda) hymens band. Bröllopsmusiken dånade ut över Kungsgatan 60 i Stockholm – Ultima Thules sexigaste låt – ”Fädernesland” !

”Tidösamarbetet gynnar Sverige men har hittills mest varit en kompromiss snarare än en verklig gemensam vision. Det är tid för förändring!” skrev de unga tu och sköt Amors pilar mot Tidölagets oälskade partiföreträdare.

I över 40 år har Timbro slitit och släpat för att montera ner välfärden, jämställdheten och rättvisan! Parallellt har nynazisterna och högerpopulisterna trampat på med oförtrutet tålamod.

Då, för länge sedan, var det inte många som trodde att de ens skulle förlova sig. 2022 skrev exempelvis Hallén på Oikos hemsida att ”Högern måste dumpa Liberalerna – Tiden är inne för skademinimering”.

I mars 2026 rapporterade SVT att den grupp som tillsammans arbetat fram det så kallade ”Sverigelöftet” var gymnasieminister Lotta Edholm (L och tidigare gift med Lars Leijonborg ), Henrik Vinge (SD) och Simona Mohamssons statssekreterare Adam Alfredsson (L).

Allt var redan klart

Men de hade inte arbetat fram någonting. Allt var redan klart. Chefsideologerna PM Nilsson, vd på Timbro och chefsideolog Mattias Karlsson på Oikos hade redan låtit sina lakejer Adam Danieli och Arvid Hallén leka med ChatGPT långt innan ministrarna tog över och satte sitt sigill på ”löftet”. Marknadsliberal efter marknadsliberal, statssekreterare efter statssekreterare, lobbyist efter lobbyist hade vänt andra kinden till för att ta fram underlaget.

Redan 2022 bjöds SD in på swingerfesterna på Rosenbad. De bankade hysteriskt på en piñata som de kallade Sossevänsterwoke-monstret. –Ta bort invandrare, död åt socialismen, gör folket fattigt! Skapa splittring, rädsla, fejknews, sätt barn bakom galler och ha övervakningskameror (från Palantir) i varenda hörna! kom de överens om.

Copy paste på Trumps manifest

I förordet till Tidö 2.0 står bland annat att läsa: ”Oikos och Timbro är tankesmedjor med olika ideologiska utgångspunkter, den ena konservativ och den andra liberal. Vi värderar frihet på olika sätt – men vi värderar den båda högt (…) individuellt självförverkligande (…) traditionellt levnadssätt…”

Efter denna något finniga inledning om egenkärlek och vikingar listas inte mindre än 132 ”reformförslag”. En copy paste på ”Project 2025”, ett manifest tankesmedjan Heritage Foundation författat åt Trump” som Johannes Klenell konstaterade i DN.

En vän av samtycke tyckte redan 2022 att en skilsmässa hade varit att föredra, men i relationsrådgivningen ”Tidö 2.0-en nystart för Sverige” förespråkas ett kompromisslöst äktenskap som kräver att M, L, KD och SD inte bara ”gillar läget” utan att det ”måste” bli äkta kärlek. Resonemanget blev begripligt när Charlie Weimers (SD) röstade nej till förslaget om att göra den svenska samtyckeslagen till gemensam standard i EU.

Barn av sin  tid

Danieli och Hallén är barn av sin tid. De muckar gräl på sociala medier och delar ut dejtingtips på Timbro (förlåt Tinder). Hur mycket de än piffar och puffar för att få i gång en slak debatt så förblir den slak eftersom de tystat motståndet.

Adam Danieli är runt 30 år, idéchef, jurist och programansvarig på tankesmedjan Timbro där PM Nilsson är chefsideolog. Danieli är sprungen ur Fria Moderata Studentförbundet och har hunnit ta sig en svängom i regeringskansliet som politiskt sakkunnig hos migrationsministern Maria Malmer Stenergard (M).

2023 hade han kunnat bli föremål för Karensnämnden, som säger sig förhindra vänskapskorruption när någon leker i svängdörrarna mellan stat och privat, men det blev han inte. Allt fokus låg då på PM Nilsson, som var statssekreterare för Ulf Kristersson, men som fick gå för att han fiskat rödlistad ål.

Oppositionen skulle försvagas

Före valet 2022 kom Danieli ut med två ”rapporter” – Enpartistaten och Kommandohöjderna (Timbro förlag) – båda syftar till att försvaga arbetarrörelsen och framförallt Socialdemokraterna. Fackföreningarna, fackförbunden, a-lotteriet, folkbildningen (framför allt Arbetarnas bildningsförbund ABF), Pensionärernas Riksorganisation (PRO), A-kassan och Hyresgästföreningen skulle bort. Oppositionen skulle försvagas så att den inte längre utgjorde något hot.

”Allmännyttan ska säljas ut. Hyresregleringarna avskaffas. Statlig skog ska privatiseras. Taximarknaden är för reglerad (minns ni vilda västern när den avreglerades?). Kulturen ska inte stöttas med offentliga medel utan av privata donatorer. Miljöregleringen är för hård, anser de också, därför måste den mildras” kommenterade Jesper Bengtsson i Dagens Arena.

Tidöavtalet

Danielis ”rapporter” fick stor betydelse när Pehrson, Åkesson, Kristersson och Busch undertecknade ”the big beautiful settlement” (i folkmun kallat Tidöavtalet) och tog i hand på att ha ihjäl välfärdsstaten och svälta ut vänsterpacket på Jimmie Åkessons inrådan. Men ”att ha ihjäl sossarna” är i sig ingen ideologi, därför måste två totalt motsatta ideologier slås ihop och manglas ut som ett kärleksbrev till det dumma folket.

Tankesmedjan Oikos

Arvid Hallén är en hårt arbetande nätaktivist och Svärjevän. Han tituleras som programansvarig på den högernationalistiska tankesmedjan Oikos som grundades 2020 av chefsideologen Mattias Karlsson (SD). Oikos är utrikiska och betyder på vårt modersmål kort och gott ”hem”.

Oikos finansieras av Insamlingsstiftelsen för svensk konservatism (ISK), en stiftelse som är registrerad på Halléns privata adress. Förhållandet mellan SD, ISK och Oikos har av vissa ansetts ofräscht och grumligt, men blir begripligt när man på Oikos hemsida kan läsa att: ”Vi står i en brytningstid där Trump personifierar det faktiska slutet av tiden efter det kalla kriget. En ny världsordning gryr. Trump må vara höger, men han är varken progressiv eller konservativ. Han är en handlingens man (…)”. Inte konstigt att Trump nu vill kasta guldpengar över SD.

Andreas E Palmlöv, före detta M numera SD är en svensk konservativ opinionsbildare som grundade SD:s tankesmedja Oikos. Han sjösatte också Oikos konservativa ledarskapsprogram för unga – ”Skoklosterakademin”. Inte att förväxla med ”Stureakademien” som är Timbros ledarskapsprogram för unga marknadsliberaler och opinionsbildare (där exempelvis klimatminister Romina Pourmokhtari och utrikesminister Maria Malmer Stenergard gått).

Palmlöv sitter också som direktör och i styrelsen för Hepatica, Björn Söders (SD) hjärtebarn, som fått pengar från Sida. Palmlövs bakgrund i USA, som praktikant hos Republikanernas gruppledare i kongressen Kevin McCarthy, har hjälpt honom att klättra i SD. Expressen har berättat om Mattias Karlssons möten med amerikanska UD och en rad konservativa organisationer i Washington, som Andreas Palmlöv arrangerade. Han är ivrig påhejare av LSD-m.

Björn Söder och Sida

Björn Söders (SD) egen biståndsorganisation Hepatica har i dagarna kammat hem 23 fräscha miljoner från Sida. Miljoner som gått till hittepå-projekt. Sida styrs av regeringen, det vill säga bistånds-och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M). Dousa var vd på Timbro innan PM Nilsson tog över.

Björn Söder (SD) gick i dagarna till angrepp mot Sida, Palmecentret och Vänsterpartiet och välkomnade att regeringen ”styrt upp biståndet” så att det inte längre kunde missbrukas på det sätt S och V gjort.

Timbro och Svenskt Näringsliv

Inför valåret 2026 satsade Svenskt Näringsliv rekordstora belopp på tankesmedjan Timbro. Närmare bestämt 200 miljoner kronor gick till Stiftelsen Fritt Näringsliv, Timbro, Frivärld och andra projekt (som by the way PM Nilsson också är vd för).

I ett mer demokratiskt land hade hela den här härvan kallats korruption och otillbörlig påverkan. Det hade talats om maktmissbruk och om otillbörlig marknadsföring eller politisk manipulation. Men inte här i Svärje.

Högerpopulistiska nationalister säger sig föra ”folkets” talan mot ”elitens”. Nationen ska företrädas av en stark ledare (Åkesson) som är ”folkets direkta röst”, en som klarar av en enkel, känslomässig retorik med betoning på familj, ordning, lag och nationella symboler.

Den klassiska liberalismens mål är att införa en nattväktarstat (minimal stat) vars enda uppgift är att ingripa med polis och militär när individerna kränker varandras rätt till frihet och egendom. Utbildning, omsorg, sjukvård eller ekonomisk omfördelning lämnas åt individer och marknaden. Marknaden är ansiktslös och därför svår att utkräva ansvar av.

Äganderätten rör inte klimatfrågor, infrastruktur, alla människors lika värde, barnkonventionen, arbetsrätten, urfolkens rättigheter med mera Därför ska de bort. Vill verkligen MSGA-rörelsen (Make Sweden Great Again) ha denna ”frihet” och den typen av arrogant elit?

Sossehatet förenar

Det är inte många som tror att Simona Mohamsson tjänat en spänn, eller en röst, på Timbro och Oikos arrangerade äktenskap. Ingen tror heller att Mohamsson får en krona av de pengar som Trump vill ge SD, så varför kallar sig marknadsliberaler för liberaler? Varför kallar sig Sverigedemokrater för demokrater? Det enda de har gemensamt är sitt hat mot sossarna.

Oligarki

Oligarki är en form av styrelseskick där makten är koncentrerad till en liten grupp människor. Denna maktkoncentration kan baseras på kontroll över ekonomiska resurser, företag, religion, politik eller militär eller annan typ av inflytande. Oligarkier kan förekomma både som formella politiska system och som informella maktstrukturer i både diktaturer och demokratier. Namnet kommer av grekiska oligos (fåtal) och archo (härska).

Klägget avslöjade att Simon Westberg (KD), statssekreterare hos Ebba Busch (KD), har aktier i två ryska bolag på Moskvabörsen. Han vill förmodligen vara med på Tidölagets swingerfest när det nalkas regeringsförhandlingar. KD är fortfarande emot månggifte, men kan säkert tänka sig att hoppa över skaklarna när det väl gäller.

Vill vi ha oligarker som styr och övervakar oss?

The post ”Sverigelöftet” 2026 – Vill vi ha oligarkstyre? first appeared on Opulens.

SATIR. Veckans krönika av Lars Thulin är en satirisk text som tar avstamp i att Jimmie Åkesson inte är ensam om att drömma mardrömmar.

Följande berättelse beskriver en dröm, inte verkligheten. Texten kan kallas satir. Länkarna hänvisar till faktiska händelser som måhända gett bränsle till min nattmara.

Mardröm eller sanndröm?

Minns ni Jimmies Åkessons hemska mardröm från i vintras? När han blev jagad av en islamist. Han fattade inte ett ord av vad mannen i drömmen sade, men visste ändå att personen inte gillade svenskar, sverigedemokrater, västerlänningar eller judar.  Så SD-ledaren förstod ändå mycket av ett språk han inte begrep ett dugg av. Jimmie försökte fly i sömnen och slog då huvudet i ett sängbord och en spegel. Blodvite uppstod och skadan krävde ett stort plåster.

En hemsk mardröm

Häromnatten hade även jag en hemsk mardröm. Då slog jag vänster stortå i sänggaveln med ett blåmärke som följd. Jag drömde att jag flydde från Sergels torg i Stockholm.

Valkampanjen i Sverige

Drömmen handlade om den fortsatta valkampanjen i Sverige. Tidölaget låg tio procentenheter efter oppositionen i början på augusti. En förnumstig Mats Knutson förklarade i Aktuellt att läget för regeringen var utomordentligt svårt. Att något extraordinärt krävdes för att Tidölaget inte skulle förlora makten

Två dagar efteråt intervjuade tidningen Kvartal SD:s Richard Jomshof. Han berättade om rädsla för valfusk och att det fanns trovärdiga indikationer på att vänstersidan planerade detta. Poströster kunde försvinna och vid sammanräkningen i vallokalerna skulle falska siffror rapporteras in till valmyndigheten. Allt till vänsterns fördel. Precis som i USA då Trump bestals på valet 2020, påpekade Jomshof.

Den svenska vänstern hade därmed lärt sig hur man gör. SD skulle därför sätta ut observatörer med batonger i vallokaler för att övervaka processen. Jomshof sade att de av partiets kamrater som övervakade Putins val i Ryssland, där inget valfusk någonsin förekommit, lovat att hjälpa till.

Linus Bylund, SD:s expert på mediefrågor, meddelade två veckor senare att partiet polisanmält SVT-chefen. Anklagelserna gällde korruption samt förberedelse till terrorbrott. Anledningen var ekonomiska oegentligheter samt att SVT:s ensidiga rapportering, som ständigt allvarligt missgynnade Tidösamarbetet. Därmed banade SVT vägen för blodiga attentat från vänsteraktivister, hävdade Bylund. Och SVT drev, enligt honom, tesen att kriminella ska få saft och bullar istället för straff. Detta måste klassas som terrorhandlingar ansåg SD.

SVT-chefen stängdes av samma eftermiddag. Ledarsidorna på Svenska Dagbladet, Dagens Industri och Expressen jublade ikapp för att det ”äntligen gjordes en oberoende utredning av den socialistiska statstelevisionen”.

Attentatet

I början av september inträffade det som skakade Sverige. Under ett bejublat valmöte i hemstaden Sölvesborg besköts SD:s ledare Jimmie Åkesson. Kulan snuddade höger sida på huvudet och orsakade ett blodigt sår på örat. Ingen såg träffen, bara att SD-ledaren böjde sig ner bakom talarstolen. Då han reste sig, blödde det från örat.

Expressens fotograf var snabb. Han fångade på en sekund Åkesson i exakt rätt vinkel så att eftermiddagssolen belyste såret. Tänk att han råkade stå så bra till och var beredd! Skärpan var perfekt och bildutsnittet så finurligt att en flagga med SD:s logga samt den svenska fanan ramade in Åkesson. På bilden höjde han sin knutna näve. Därefter fördes han bort av vakter. Minuten efter hördes ett nytt skott. Det var en av Jimmies vänner från den lokala mc-klubben, som avlossat SD:s älskade  halvautomatiska vapen av typen AR-15. Med ett skott dödade han skytten.

Statsministern fördömde det besinningslösa politiska vänstervåldet och ville införa undantagstillstånd. Att hålla val i nuvarande säkerhetsläge bedömde han som omöjligt.

Fel öra!

Fyra dagar efter attentatet kom SD-ledaren till riksdagen. Han fick stående ovationer i plenisalen. KD:s Ebba Busch försäkrade att Gud sänkt en skyddande huva över Åkesson innan skottögonblicket. En reporter från Aftonbladet frågade på presskonferensen varför SD-ledaren hade bandage på sitt vänstra öra. På bilden i Expressen var högra örat skadat.

När Jimmie Åkesson skulle svara drabbades han av yrsel och vacklade till. L:s ledare Simona Mohamsson stöttade honom med en av sina berömda kramar. Dagen efter förklarade SD:s pressavdelning att partiledaren led av posttraumatisk stress. Därför hade han bandagerat fel öra och fått balansproblem. Glädjande var att skadan på höger öra läkt fantastiskt bra tack vare en privat vårdcentral i Sölvesborg. Så bra att såret nu knappt syntes.

Fortsatt mardröm…

Då vaknade jag, drack ett glas vatten och somnade om. Drömmen fortsatte. Tidöpartierna hade förlorat valet. Nya regeringen skulle presenteras i riksdagshuset. SD höll strax innan ett möte på Sergels Torg. Ledare var Charlie Weimers, SD:s representant i EU-parlamentet, mannen som vill att svenska staten ska genomföra utomrättsliga avrättningar i utlandet.

Bakom skottsäkert glas hävdade han att valet var stulet av det vänsterliberala klägget. Weimers visste att om nya regeringen tillträdde skulle folkutbytet inledas och regelbundna islamska bönestunder omedelbart införas i riksdagen och i departementen. Griskött förbjudas i hela landet.

Därför hetsade han alla Svärjevänner att gå ner till Helgeandsholmen och storma riksdagshuset för att förhindra maktövertagandet. Talmannen skulle hängas.

Jag flydde. I sömnen sparkade jag till sänggaveln.

The post Mardröm eller sanndröm valåret 2026? first appeared on Opulens.

SATIR. ”Det är inte bara liberalerna som struntar i röda linjer,” konstaterar Sofia Thoresdotter som har skrivit en dagsvers om detta borgerliga Tidö-fenomen valåret 2026.

RÖDA LINJER

Det är bäst vi skyndar oss

om vi ska få nåt gjort.

Tiden fram till valdagen

den går så väldigt fort.

Vi ska riva ner

och bygga upp en ny struktur.

Sen, när vi är klara

har vi fått en diktatur.

Vi struntar i asylrätt

och i folkrätt likaså.

Lagrådet och forskarna

dom tror vi inte på.

Likhet inför lagen är en dum filosofi.

Alla röda linjerna

dom tågar vi förbi

The post Dagsvers: ”Röda linjer”, valåret 2026 first appeared on Opulens.

SATIR. Samuel Andersson har skrivit en dagsvers med anledning av den högst aktuella händelsen att samtliga Tidöpartier nu har accepterat SD som en del av regeringen efter en valseger 2026.

För de läsare som inte känner till slanganvändningen av filmregissören Cronenbergs namn bör det, före läsningen av versen, förklaras att den ungefärliga innebörden av ”en Cronenberg” är ”ihopsmält, groteskt monster”. Uttrycket etablerades för övrigt genom tv-serien ”Rick and Morty”.

M/KD tar LSD

När högern åker högerut

så startar de reformer

som får den gamla ordningen

att anta nya former.

L:s ståndare har vikit sig,

befruktat en pistill

som bär brun frukt.

Det gäller ju att vara mönstergill!

I famntag fattas hårda tag:

Kalejdoskopet vrider

som i en snedtripp sanningen

i dessa nya tider.

En ”Cronenberg” är född i dag:

Till glädje och till gamman

har till elitens välbehag

ett borgarpack smält samman.

The post Dagsvers: M/KD tar LSD first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Nej, SD är inget normalt parti,” skriver Stellan Lindqvist i en kommentar till ett inlägg av Roland Poirier Martinsson i Expressen.

Roland Poirier Martinsson skriver om Sverigedemokraterna på Expressens kultursida. Poirier Martinsson skriver alltid bra, övertygat, med full förvissning om att han har rätt. Han skriver om Liberalerna, omsvängningen, om Tidöpartierna och att SD nu är ett nästan normalt parti. Tona ner, säger han, vad håller ni på med, SD är inte ett fascistiskt parti, möjligtvis lite rasistiskt. What the fuck! Politiken är ett spel, politikerna är professionella spelare och målet är nästa val. Jo, det ligger mycket i det, att politiken blivit en yrkesbana, att politikerna blivit en klass för sig, i sig. Men är det bra? Det är kanske frågan man bör ställa sig. Vad händer när tilliten avtar, att partierna kan tycka lite vadsomhelst, när de kan ändra sig lite närsomhelst? Långfingret, vi röstar Åkesson, vi röstar Trump, vi röstar Le Pen. Spelet rör ju inte bara riksdagskorridoren, partihögkvarteren, det rör hela samhället, rasistiska impulser ges fritt spelrum, hat sänds ut i etern med ett knapptryck. Subtila rättsstatstankar vad är de värda när ställs mot ”kasta ut!”, ”återvandra!”? Ingenting.

Vad hände i Ungern, vad hände i USA, vad hände i Slovakien, vad händer i England, Frankrike? Överallt anar autokrater morgonluft, överallt försvagas demokratin, det är ett faktum och det handlar inte om normala åsiktsskillnader, dessa som alltid finns, måste finnas i demokratier. Det handlar om demokratin själv, om och hur den skall överleva. Skall då inte motstånd göras, höga röster höras, röda linjer dras – när annars? Nej, SD är inget normalt parti, Regeringspartierna har gjort SD till ett ”normalt” parti. De öppnade slussportarna, drogs med. Har Sverigedemokraterna inga andra mål än att säkra sina riksdagsplatser, tror nån det, har de inga långsiktiga mål? Av partiprogrammet att döma, enligt Poirier Martinsson, är de inte så farliga. Oförändrade säger företrädarna. Judar och samer är inte riktiga svenskar, en åsikt bara.

Poirier Martinsson är sanningssägaren, skeptikern som inte tror på någonting. Såna finns, såna fanns. Vi lever i intressanta tider, tråkigheten är demokratins säkraste stallbroder, säger han. Så låt oss få tråkigt då!

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Nej, SD är inget normalt parti first appeared on Opulens.

POLITIK. Lars Thulin beskriver Liberalernas landsmöte i helgen som en djup tragedi och ovärdig samt förnedrande komedi. Han konstaterar att Simona Mohamsson svikit sina egna ideal och även det parti hon är satt att företräda.

Kan man börja en krönika om Liberalerna med ett citat från Paul Anka? Ja, det går utmärkt. För Anka skrev texten till Frank Sinatras megahit ”My Way”. Där finns dessa rader:

For what is a man, what has he got?
If not himself, then he has naught
To say the things he truly feels
And not the words of one who kneels

Med andra ord – vad är det för människa som inte vågar stå upp för sig själv, utan böjer sig och mumlande byter åsikt? Anka och Sinatra verkar överens om att en sådan figur är en riktig nolla. Och en svensk kvinna vid namn Simona Mohamsson är just en sådan person. Hon har knäböjt och svikit sina egna ideal och även det parti hon är satt att företräda. Ett parti som i sin ursprungliga form såg dagens ljus 1809. I modern skepnad föddes det 1934. Söndagen den 22 mars 2026 avled det i en direktsänd dödskamp som till lika delar blev djup tragedi och ovärdig samt förnedrande komedi. Resultatet blev att L och SD är ett par och kärleken manifesterades i en kram i riksdagshuset redan fredagen den 13:e (av alla dagar). När de tu blir ett är namnet givet. LSD.

Simonas utförsäljning

Liberalernas modersmjölk är en ovillkorlig tro på frihet, främst för individen till skillnad från kollektivism. Deras nye make kommer från en ideologi där kollektivet betyder allt, samt en blind tro på och lydnad för en ledare. Det har gjort att partierna blivit sina motsatser på en lång rad områden. Men Simona sålde ut partiets DNA till högstbjudande. Jimmie tog upp plånboken.

Den relevanta frågan är: måste inte ett parti få lov att kunna ändra sig, precis som enskilda medborgare, företag och myndigheter? Verkligheten ändrar sig ju ofta och då måste man väl följa med?

Whataboutism som försvar

Visst. Och det gör alla fortlöpande. Om inte hade vi fortfarande avgjort vårt samhälles öde i domarringar och eller följt påbud från envåldshärskare. Frågan är varför man ändrar sig och hur mycket. De som ställer sig bakom Liberalernas lappkast kör ofta med en whataboutism för att försvara Simona. Typ:

– Men titta på sossarna. De skulle ju aldrig gå med i Nato. Men rekordsnabbt bytte de fot och gör nu allt för USA. Så det så.

Rimlig invändning, även om jag hatar whataboutismer. För alla – både personer och organisationer – får stå för sina val. Det går aldrig att gå fri från ansvar för att någon annan minsann också någon gång gjort något.

Men låt oss ändå göra jämförelsen. Skälet till Socialdemokraternas och övriga partiers Nato-svängning, inklusive SD, var en dramatisk förändring i omvärlden. Den reglerade världsordning vi trodde var helig och evig krossades när ryska larvfötter dundrade in över ukrainsk jord i februari 2022. Svenska politiker bedömde att det för landet mest grundläggande var hotat: fred och självbestämmande.

Hur mycket ändrade sig de som sagt nej till Nato? Faktiskt inte så mycket. Alla som gjort lumpen, alla politiker som följer försvarsfrågor samt militär, vet att Sverige varit en del av Nato mycket länge. Gemensamma övningar och överenskommelser mellan Sverige och alliansen blev allt fler under de senaste två decennierna. Men ingen av dem som visste vågade tala klarspråk. Att med darr på stämman intyga att konungariket var neutralt var den lögn som såldes till folket.

Var det en ödesfråga?

Hur rimmar det med Liberalernas vändning? Varför bytte man fot? Var det en ödesfråga för landet? Nej. Var det en ödesfråga för dem som gillar liberal politik? Knappast, för det har inte funnits mycket liberal politik under åren med Tidölag. Att det blir mer liberalt med LSD är inte troligt. Simona slåss nog främst för partiets arbetstillfällen. Inte dess ideologi.

Hur mycket ändrade man? I princip allt. Det är L vana vid. Ledaren Jan Björklund, som avgick 2019, sade stenhårt nej till SD. Hans efterträdare Nyamko Sabuni, avgick 2022, ville tvärtom ha dem i den borgerliga värmen. Nästa ledare var Johan Pehrson som avgick 2024. Hans åsikt var oklar. Eftersom ytterst få förstod vad han menade då han öppnade munnen. Simona Mohamsson som tog över efter honom, sade för ett par månader sedan blankt nej till SD i en regering. Nu lika blankt ja.

Så whataboutismen rörande Nato-svängningen haltar.

Politisk högersväng

Fast å andra sidan. Liberalerna har gjort en tydlig högersväng. Det har även socialdemokraterna. Faktum är att hela politiken gjort det de senaste åren. De partier som vill vara i mitten på den nya kartan måste svänga höger. Eftersom de borgerliga har tagit ett jättekliv åt styrbord. Att tongivande i den nya högern avfärdar Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt som avfällingar och svikare säger allt. För det är inte dessa två forna statsmän och statsministrar som har ändrat sig. Utan deras parti.

Den slutliga frågan blir då: Måste det verkligen finnas något heligt och grundläggande i ett parti? Är det bara romantiskt trams att hävda detta? Mycket tyder på att svaret på den första frågan är nej och på den andra ja.

Därmed avslutar vi med en annan tänkare i amerikansk nöjesindustri. Komikern och skådespelaren Groucho Marx, (1890-1977) var mästare på oneliners. Han sade:

– Detta är mina principer. Om ni inte gillar dem har jag andra.

Såg Groucho in i framtiden och tänkte på Simona?

The post Simonas svek – sista spiken i kistan för L first appeared on Opulens.

POLITIK. ”SD har likt en katt lekt med den L-märkta mus man fångat för att dräpa.” Det skriver Lars Thulin som ägnar veckans krönika åt en granskning av Jimmie Åkessons parti.

När detta publiceras är det inte bestämt om Liberalerna under ledning av Simona Mohamsson ska lägga sig på rygg för Sverigedemokraterna. Därmed ge upp sin själ och vänta på att Jimmie Åkessons bödelsyxa ska döda partiet. För SD är allt som L inte är. Och tvärtom. För att bli biblisk: Judas fick 30 silverpenningar för att förråda sin tro och sina ideal. Simona fick ett halvkvävt löfte om folkomröstning om euron inom fyra år. Judas var en bättre förhandlare än Simona.

 Låt oss kika på SD!

Kanske L ändrar sig på mötet som på söndag ska bekräfta det kuppartade lappkastet. För liberala heliga löften tycks nu ha hållbarhetstider jämförbara med färsk fisk i stekande högsommarsol. I väntan på avgörandet, låt oss kika på Sverigedemokraterna som förmodligen skickligt och vällustigt tar livet av det parti som skulle vara en hemvist för liberaler. SD har likt en katt lekt med den L-märkta mus man fångat för att dräpa.

I DN:s partiledarintervju med Jimmie Åkesson, berättades mycket intressant. I vänliga utfrågningar kommer mer fram än i tuffa typ vi-ställer-dig mot-väggen-intervjuer. Så DN:s reportrar, och sedan krönikören Tomas Ramberg, klädde delvis av Sölvesborgs store son, som i praktiken styrt Sverige i snart fyra år.

Blod och jord

Tidningens tes var att många väljare inte visste vad SD egentligen ville, hur deras långsiktiga agenda och ideologiska DNA såg ut. Jimmie berättade gärna. Han talade om de förfäder som spillt sitt blod i vår jord och ätit bark för att Jimmie i dag skulle få det bra. Det där med blodet hände senast för 212 år sedan, då vårt senaste krig avslutades. Dessutom handlar det bara om en period på 154 år, för hans förfäder i Blekinge. Före 1658 var landskapet just det som SD avskyr – utländskt. Danskt.

Möjligen är SD-ledaren glad för att ha vuxit upp i ett välfärdsland, som till för ett par decennier sedan var ett av världens mest jämställda. Som gav unge herr Åkesson möjlighet att kostnadsfritt studera på högskolan. Något han inte gjorde länge, för det blev nämligen ingen examen. Hade han pluggat längre kanske han insett att de politiska krafter som drev Sveriges moderna utveckling var de ideologer som SD föraktar mest: liberalism och socialdemokrati.

Åkesson säger att han vill ge en röst åt förblödande förfäder. Därför är han konservativ. En definition på begreppet konservativ är en person som kämpar med näbbar och klor för att bevara det som hens föregångare gjorde allt för att förhindra. Det känns märkligt att i en värld som står inför exceptionella utmaningar – både vad gäller geopolitik och klimat – bry sig mer om namn ristade på gravstenar för två sekler sedan än om generationer som ska ta över efter oss. Knappast liberalt.

SD:s historieskrivning är falsk

SD:s bild av ett Sverige som fötts ur blod och eld i hjältemodig frihetskamp, är svagt förankrad i verkligheten. Den gäller dock för många länder som senaste seklet utkämpat förödande världskrig eller gjort sig av med kolonialherrar. Men Sverige har levt i en skyddad verkstad i sedan 1814. Detta tack vare viss skicklighet, viss tur och viss undfallenhet/feghet. Ingen svensk, yngre än drygt 200 år har dött i strid för vårt land, med undantag för en handfull FN-soldater. Ändå kämpar Sverigedemokraterna hårt för att sälja den bilden.

Min gissning är att denna historieskrivning inte skapade partiet utan klistrades på i efterhand. SD föddes ur nazism, liberalismens raka motsats. Tankegodset som innebar hat mot allt icke-ariskt, var ideologin i det unga partiet. Men för att det skulle bli rumsrent och komma in i den politiska värmen behövdes en bättre story. Då föddes berättelsen om generationer som dränkt den fosterländska jorden med sitt hjärteblod.

SD är ett närmast revolutionärt parti

Sverigedemokraternas konservatism blir ologisk när det gäller deras syn på lagar och staten. Tomas Ramberg påpekar i DN att SD istället är ett närmast revolutionärt parti i detta avseende. För enligt partiet står lagar och myndigheter i vägen för folket, så sådana påbud behöver inte följas. En tankefigur som brukar vara reserverad för hårdföra revolutionärer. Men SD-ledaren tycker synd om sig själv eftersom det minsann finns stygga tjänstemän i förvaltningen som hindrar partiets fina politik. Att dessa befattningshavare lyssnar på experter samt följer lagen och grundlagen, tycks aldrig ha slagit honom. Medan liberaler högaktar kunskap och juridik.

SD:s hjärtefrågor

Partiets verkliga själ kan man hitta i de hjärtefrågor som definierat SD de senaste åren.

Det första är hatet mot allt utländskt. Invandring ska stoppas och de som redan smitit in i Sverige ska i möjligaste mån slängas ut.

Det andra är att det är en mänsklig rättighet att bära och använda det halvautomatiska geväret AR-15, som liknar ett militärt vapen. Frågan om ett förbud mot detta var så viktig att den splittrade partiet, som annars på nordkoreanskt manér totalt sluter upp bakom sin store ledare.

Det tredje är övertygelsen om att kostnaden för fossilt motorbränsle är det absolut viktigaste för svenska folket. ”Priset vid pump” bedöms som en närmast religiös och existentiell fråga.

Det är Sverigedemokraternas själ, tvåhundra år efter att dess förfäder förblött i Blekinge: invandrarhat, vapendyrkan, kärlek till det fossila. Lägg till förakt för lagar och kunskap. Samt omsorg om gravstenar.

Om Liberalerna ställer upp på detta upphör de att vara liberaler. Då dör partiet.

The post Öppningen för SD kan bli Liberalernas död first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Men när diskussionerna närmar sig värmedöden, vad då, vad säger man då? Man säger ajöss.” Stellan Lindqvist kommenterar Liberalernas akuta kris.

Simona Mohamsson kramar Åkesson, poff, allt löses upp, det man trodde var någonting, om inte annat en sorts medelklassig anständighet, blev luft. Upplevelsen var nästan fysisk, man såg i stunden hur något förtunnades och löstes upp. Man såg förödmjukelsen, ryggkrökandet inför makten.

Man brukar säga att Liberalerna är ett idéparti, till skillnad från andra partier, de som är jordade i intressen: SAP och V i arbetarklassen och underklassen, C i landsbygd och småföretagande, M i medel och överklass, KD i jönköpingsreligiositeten, MP i jorden själv. Att vara ett idéparti kan vara en fördel, det har gjort Liberalerna rörliga, historiskt har de kunnat liera sig med högern ibland, med vänstern ibland, men också en nackdel, det har också gjort dem flyktiga, husvilla, vems parti är de, allas, ingens? De talar till individen, inte till arbetaren, inte till bönderna, inte till företagarna (jo, kanske lite ändå), inte till miljardärerna, inte till de troende eller de icketroende.

Individen är grunden, individerna är de atomer som tillsammans bildar samhället, de är den yttersta orsaken, alltings början. Det är grundtanken. Individens rätt att utan hinder utveckla sig som hen vill blir den givna politiken. Det hela känns upphöjt, en politik så ren, enkel och ädel att den nästan adlar innehavaren (varför partimedlemmarna nästan uteslutande kommer från medelklassen är förstås en smula gåtfullt). Innehavarna kan lätt få för sig att de har rätt, alltid har rätt.

Samtidigt är det enkelheten som ställer till det, verkligheten är ju vresig. Dels måste man förklara varför just den egna liberalismen är mer lödig och sann än andra partiers, andra partier säger sig ju också vara liberala. Dels måste man förklara kopplingen mellan grundidén och den praktiska politik man lägger fram eller stöder: visitationszoner, utvidgad och närmast allmän avlyssning, trettonåringar i fängelse. Sådant är svårt och kräver, vilket Liberalerna är experter på, en mycket väl uppövad retorik, gott självförtroende och en särklassig argumentationsförmåga.

I inget annat parti pratas det så mycket, diskuteras det så mycket, argumenteras det så mycket som i Liberalerna. De älskar det. In med någon i LUF:s debattmaskin och ut kommer en liberal, en stjärna, kanske en Pourmokhtari, någon som kan få A att bli B. Jag kan på femtio meters hör- och synavstånd identifiera en liberal, mycket ord, korrekt meningsbyggnad, stort självförtroende, lång och komplicerad argumentation, lätt autism (Martin Melin undantagen från allt detta).

Och just nu, i dessa dagar, testas talförmågan till det yttersta. Partistyrelsemöten, årsmöten, massmöten, diskussioner. ”It takes for an immediate discussion”, som det sägs i filmen ”Life of Brian” när en partikamrat spikas upp på korset.

Men när diskussionerna närmar sig värmedöden, vad då, vad säger man då? Man säger ajöss. Ni får återgå till de PR-byråer och skolkoncerner ni kom ifrån. Eller börja på något annat, på Amnesty eller något liknande. Stor nytta skulle ni kunna göra där.

Man säger, kanske på återseende. Vem vet?

The post Liberalernas akuta kris first appeared on Opulens.