PROSA. Inför helgen presenterar vi, i ”Littestraden”, en novell av Jörgen Hassler. Handlingen tilldrar sig i Gaza hundra år framåt i tiden.

Jörgen Hassler är reportern som slutade skriva därför att han inte längre tyckte att han hade någonting att berätta. Han utbildade sig inom vården och har arbetat på sjukhus och inom psykiatrin. Efter ungefär tio år upptäckte Hassler att skrivandet hade kommit tillbaka och har sedan dess skrivit ett antal böcker som den prosapoetiska och egenupplevda kortromanen En konstig liten bok om Covid-19 (2022), framtidsromanen Förhörsrummet (2023), diktsamlingen O’Slängt (2023) och framtidsromanen Tjänstemannen (2024).

Det Hassler numera skriver är, enligt honom, motsatsen till journalistiken: ”berättelserna är påhittade in i minsta detalj, men syftet är inte att förleda, utan att försöka berätta historier som är sannare än sanningen”. Hans stil är inspirerad av de stora ryska berättarna och den centraleuropeiska prosa som skrevs för ungefär 100 år sedan. Vissa har dragit paralleller till Kafka och Proust. Sedan i våras samarbetar Hassler med Ship to Gaza – han säljer sina böcker på olika marknader och en del av intäkterna skänks till det solidaritetsarbetet som organisationen utför.

Novellen, som vi nu har glädjen över att få presentera, började som klimatfiktion, löst byggd på sådant som hände under kolonialismen. Men under arbetets gång insåg Hassler att det fanns en tydlig koppling till det som händer just nu i Palestina. Han anpassade därför några detaljer för att det skulle bli tydligare. Historien utspelar sig om precis hundra år, under de stora torkornas epok.

CAROLINA THELIN

Törst:

Gaza-reservatet anno domini 2124

I samma sekund som han hör dörren falla igen bakom sin rygg lyfter han händerna för att ta av ögonbindeln. Precis som han blivit tillsagd. Men i stället för att dra av den stannar han upp, låter fingertopparna vila mot det sträva tyget, står blick stilla, lyssnar till ljud – hör inga – sniffar efter dofter – känner inga – försöker med hjälp av varje känselkropp i hudkostymen få kontakt med rummet som de har lett honom in i – känner inget annat än att luften är lite kylig. Kylig!

Så drar han av ögonbindeln. Han måste blinka ett par gånger mot ljuset, men att vänja sig vid att åter vara seende tar inte lång tid; han har inte varit helt blindad särskilt länge och rummet är mycket skonsamt upplyst.

En sak missade han när han lät sinnena söka av omgivningen: golvet. Där ligger ju huden ju faktiskt dikt an. Det känns slätt och inte bara kyligt utan nästan kallt. Kallt!

Nu ser han att det är belagt med stenplattor. Sten som är svart, eller i alla fall mörk, nött efter att ha burit oräkneliga steg, blanksliten så till den grad att de fåtaliga ljuskällor som sitter längs väggarna på vissa ställen speglas i den. De glittrar, trots att de är avskärmade. Månne är golvet kanske lite fuktigt? Fuktigt!

Väggarnas färg skiftar i en sandfärgad skala. Troligen är de belagda med sandsten; rummet kan till och med vara uthugget direkt ur klippan, eftersom sandfärgad vägg övergår i sandfärgat tak utan synlig skarv.

Utrymmet är större än han väntade sig. Och mindre. Han kan inte låta bli att le när han inser att det troligen är oundvikligt att man känner precis så när man möter oändligheten.

Men leendet slocknar snabbt. Rummet är speciellt, ingen tvekan om den saken, men det är inte rummet som han är här för. Det är för det andra, det som han fortfarande inte törs titta på.

Han sluter ögonen och backar långsamt så långt att han till slut står med ryggen tryckt mot den dörr som han nyss leddes in genom. Också den känns kall mot skulderbladen. Den måste vara av stål eller sten; mycket tung – här kommer ingen in! Eller ut.

När han har skaffat sig så mycket utrymme som är fysiskt möjligt så öppnar han åter ögonen. Först kisar han: han låter rummet vara ett töcken av svart och sand, punkterat av ljus och interpunkterat av objekten som finns i det. Sedan låter han blicken bli vidöppen, klar – han riktar den rakt fram och snett ner. Fokuserar inte på någonting särskilt men tar in allt.

Tre små piedestaler tar form framför hans ögon – vita, är de huggna i marmor? De är lika breda men olika höga: på den högsta står en remmare, på den mellersta ett krus och på den lägsta ett handfat. Remmaren är grön, kruset blått och handfatet blänkande vitt.

Till höger om piedestalerna, inne i hörnet… Nej! Bort det! Inte dit; ännu är det inte tid.

Till vänster någonting som han först inte förstår vad det är. Ändå, eller kanske just därför, är det det objektet som starkast fångar hans uppmärksamhet. Han höjer blicken. Fokuserar. Också detta är någon form av handfat, också detta står något som ser ut som en piedestal, men bakom och ovanför ser han någonting som är gulaktigt och liksom… runt.

Han går fram; kan inte motstå. Det runda kommer ur ett hål i piedestalen – att kalla den nedre delen av anordningen så är förresten en överdrift; handfatet är bara fastsatt på någon slags ställning, om än den har täckta sidor. Månne skulle man kunna kalla den för ett fundament?

I höjd med handfatskanten har det runda en förtjockning. På förtjockningen sitter en ratt.  Det är en kran! På ett rör! Hjärtat slår volter, han har hört talas om att den här sortens anordningar en gång funnits – en gång i tiden ska de till och med ha varit vanliga – men självklart har han aldrig tidigare sett någon.

Och han har hört rykten. Viskade. Om att de fortfarande finns. Där innanför. Hos de andra. Fast det tror han inte på, folk snackar så mycket, helst om sånt som omöjligen kan vara sant. Men här finns den alltså. I verkligheten!

Kranen är, precis som röret, av gulmetall. Den är repig. Sliten. Det ser lite slarvigt ut, särskilt i kontrast till den blänkande perfektionen i resten av rummet. Samtidigt är det respektingivande. Och liksom… tryggt.

Han sträcker ut en darrande hand mot kranen, fingrarna griper om rundeln med de fyra utskotten, den är inte kall, som han har väntat sig, utan snarare sval; troligen håller den samma temperatur som omgivningen.

Innan han vrider på ratten tar han ett djupt andetag. Fokuserar. Släpper ut luften. Törs inte. Tänk om det bara är en attrapp! Eller ett utställningsföremål. Ögongodis, intet mer. Kranens repighet talar visserligen mot att det skulle vara en attrapp, liksom det faktum att gulmetallen i röret på många ställen är tydligt ärgad. Å andra sidan talar både ärg och repor för ålder, alltså för att det är ett utställningsföremål.

Funktion eller museum? Han spänner varje muskel i kroppen, skrynklar ihop ansiktet, kämpar ner det inre motståndet, vrider. Något som liknar en hostning hörs från rörets mynning, följt av ett svagt surrande från fundamentets bas. Förskräckt rycker han undan handen. Ett par sekunder senare kommer det vätska ur rörets mynning. En tunn, vacklande stråle som efter några ögonblick förvandlas till ett fortfarande sirligt men helt stabilt flöde. Vätskan rinner ner i handfatet där den samlas upp och försvinner ner i ett hål.

Nu är han inte förskräckt utan förhäxad. Han stirrar på strålen. Vågar knappt andas. Är det äkta? Sakta lyfter han handen igen, sträcker den långsamt i riktning mot det rinnande. Men han kommer inte långt: när fingrarna passerar handfatskanten ljuder en skarp ton från fundamentet samtidigt som ett rött ljus börjar blinka kring dess bas.

Han rycker åt sig handen och backar ofrivilligt flera steg, men så fort fingrarna åter befinner sig utanför kanten så tystnar tonen. Ett ögonblick senare slocknar det blinkande ljuset.

Hans kontrollerar ängsligt strålen. Den är fortfarande där, den är lika stabil som tidigare, lika vacker att se på. I hans inre väcks förundran. Och tacksamhet, över att få vara med om någonting sådant här, att han med sina egna ögon får se att något som han halvt om halvt trott var hämtat ur en saga; se att det har funnits, att det nästan finns! Objektet är helt uppenbart ett utställningsföremål – se men inte röra. Men vilken syn! Han ställer sig bredbent och lägger händerna på ryggen. Insuper. Uppfylls.

När han har sett sig mätt flyttar han sin uppmärksamhet till de tre piedestalerna. Nu är det deras tur. Att välja vilken han ska gå fram till är inte svårt – remmaren är troligen tom, ett handfat har han precis upplevt – alltså mitten: kruset. Den är gigantisk, rymmer minst fyra liter. Han ställer sig på tå för att kunna kika ner i öppningen, men när han gjort det ser han ingen öppning, bara sina egna ögon speglade i en vattenyta. Kruset är bräddfyllt! Han sträcker ut handen och smeker dess glatta glaserade yta. Den är iskall, han kan känna att den till och med i det här rummets svala luft har blivit lite, lite fuktig av kondens.

Drick! Vrålar hans sinne girigt, men han stillar det – om han försöker hälla över vatten från det bräddfyllda kruset till remmaren så kommer ofrånkomligen det mesta att hamna på golvet. I värsta fall slinter han, slår sönder remmaren och blir på så sätt berövad en central del av upplevelsen.

I stället går han upp på tå igen, för näsan till krusets öppning och drar långsamt in luft. Det luktar inte. Allting luktar: smuts luktar, torka luktar, svält luktar, sjukdom luktar, hjälplöshet luktar, desperation luktar, värmebölja efter värmebölja efter värmebölja luktar. Men inte detta, för detta är vatten – och vattnet är rent!

Han vill uppfyllas av olukten, griper om det kalla kruset med båda händerna, drar ivrigt i sig djupa drag av ingenting alls – som en blåsbälg, fast omvänt – gör så tills rummet kantar, taket böljar, golvet häver sig och han måste släppa greppet för att inte välta hela härligheten.

När yrseln har lagt sig inser han att det trots upprepningen är handfatet som står på tur. Han tar tag i kruset en gång till, men den här gången greppar båda hans händer dess bastanta handtag.  Sedan bär han det, andäktigt, utan att spilla en enda droppe, bort till den lägsta piedestalen. Där lutar han det långsamt och försiktigt, ser hur vatten rinner ur dess hals, träffar handfatets prickfria glasyr och långsamt fyller det.  Tilldelningen som han har fått är så riklig att han låter vattnet rinna länge, ända tills handfatet är nästan halvfullt. Då lutar han upp kruset och ställer det tillbaka till sin piedestal. Sen går han tillbaka till handfatet. Ser på det. Med vördnad. Att någonting som är genomskinligt ändå kan vara så vackert!

Att det är handfatets tur betyder att det också är hudens tur. Han rullar upp ärmarna på den dräkt av ljust beigt tyg som han har blivit iklädd, sträcker fram sina båda händer men precis innan han ska bryta ytan så stannar han upp med handflatorna vända nedåt. Det är som om han kan känna kylan stråla ut från vattenytan; som om han kan suga i sig dess klarhet genom huden och låta den flöda ut i hela kroppen.

Så bryter han ytspänningen. Sänker långsamt händerna ända tills han känner porslinet. Han får ingen direkt känsla av själva vattnet, men kylan är en fantastisk, på gränsen till smärtsam, njutning. Han håller still, blodet tappar värme, ådrorna dra ihop sig och just innan musklerna ska till att krampa vänder han handflatorna uppåt, kupar händerna, lutar huvudet framåt, blöter ansiktet.

Aaaah! Det är precis som han drömt att det skulle vara! Han sluter ögonen, rätar på nacken och står stolt medan han låter vatten rinna längs med ansiktets konturer, droppa från haka och nästipp, sippra ner längs halsen och väta dräktens framsida. Så böjer han sig fram igen, blöter ansiktet gång på gång, expanderar: blöter hjässa, blöter tinningarna, blöter bakhuvud och nacke. Sedan åter: räta på nacken, räta på ryggen, stå stolt!

Han behåller samma ställning ända tills ansiktet är nära nog torrt. Nu rinner det så mycket vatten ner längs kroppens konturer att tyget i hans dräkt fläckvis blir genomblött. Han upplever något som han inte känner igen. Efter en stund huttrar han till och förstår att han fryser. Det skulle väl inte vara helt sant att säga att han aldrig har varit med om det förut, en kort stund någongång, kanske när kvällen blivit sen och vinden viner, men så här, mitt på dagen, i ett rum med tjocka väggar – otroligt!

Från lukt till känsel till smak. Han blir ivrig igen, går bort och hämtar remmaren, funderar kort på vad som är tillbörligt – tar man remmaren till kruset eller tar man kruset till remmaren? – bestämmer sig för att det inte är så mycket att fundera över, eftersom det ena är praktiskt omöjligt: om man ska hålla remmaren med den ena handen och luta kruset med den andra måste man ha ett underlag till stöd – och den piedestal som remmaren står på är alldeles för hög för att den skulle gå att använda.

Så han lutar åter kruset, och ser åter vatten falla. Denna gång en kort stund, bara lång nog för att fylla en grund kupa. När glaset är fyllt står han ett ögonblick villrådig igen. Finns det något sätt att dricka på som ens kommer i närheten av att motsvara stundens storhet? Han kommer inte på något, så till slut höjer han glaset, skålar med allt och alla, skålar för allt och ingenting – särskilt för ingenting – och för det till munnen.

 Aaaah! Dubbelt aaaah! Han börjar med en försiktig sipp, men sen tar girigheten över och han tömmer glaset i tre djupa klunkar. Denna klarhet, denna renhet, denna absoluta frånvaro av smak! Allting smakar: orenat vatten, förorenat vatten, renat vatten, vätskeersättning – om man mot förmodan skulle lyckas komma över någon sådan. Till och med törst smakar. Särskilt törst smakar, i alla fall om man har varit törstig tillräckligt länge. Det är den vidrigaste smak som man kan tänka sig.

Bara absolut rent vatten, som aldrig varit någonting annat än just vatten, saknar smak. Frånvaron är underbar. Han fyller glaset en gång till, skålar med den suddiga och förvrängda bild av sig själv som han kan se speglad krusets glansiga emalj. Sen dricker han, i grunda klunkar, med långa mellanrum.

Kruset innehåller fortfarande minst en liter, men två glas får vara nog. Han ställer tillbaka remmaren på sin piedestal. Nu är det alltså ofrånkomligen tid för det högra hörnet. Om inte… Han vänder åt vänster istället, häftigt, går fram till kranen med snabba steg. Strålen rinner allt jämt, han tittar ner i handfatets botten. Den landar på en liten skålformad kulle i det som han nu förstår måste vara en botten av plåt. Vattnet studsar på upphöjningen; delas i droppar som träffar handfatets sidor.  Ett ihållande men svagt muller uppstår där strålen träffar förhöjningen, dunsar hörs från dussintals droppar som i ojämn takt slår mot handfatets kanter.

Ljud! Han håller andan. Lyssnar intensivt. Det låter… Ja det gör det! Det låter som regn, regn mot plåttak. Den sortens ljud är ovanligt, betydligt vanligare är ljudet av knäppande plåttak under stekande sol, men han har hört det förr. Mer än en gång.

Det är ljudet av trygghet, av lycka. Än en gång blundar han, låter sig svepas med av en flodvåg av minnen som är så avlägsna att de inte kommer till honom som bilder utan som just ljud. Och som känslor. Till och med som dofter, han inser att han har haft fel om vattens lukt, eller… kanske att vatten inte luktar men regn gör det, i allra högsta grad – det doftar rening, doftar liv.  Han känner hur han svajar, blir plötsligt medveten om att han låtit sig svepas iväg så långt bort att han kommit nära den grotta som bebos av guden Hýpnos.

För att inte somna spärrar han upp ögonen. I samma stund vet han att det är över. Att han är redo. Men han ser fortfarande inte bort mot det högra hörnet, i stället vänder han helt om och går tillbaka till dörren. Där drar han i klockkläppen tre gånger, precis som han har blivit instruerad. När klockan klämtat tre gånger vänder han helt en gång till, går tre steg in i rummet och stannar med ryggen vänd mot rummets öppning.

Han får vänta en bra stund innan han hör en nyckel vridas om och det svaga gnisslet från gångjärnen när dörren glider upp. Sen hör han ett diskret och lite oordnat ljud – troligen steg–  innan dörren åter faller igen.  Därefter passeras han av två personer, en på var sida om sig. När de kommit någon meter längre in i rummet vänder de sig mot honom och bugar.

Han bugar tillbaka. Deras miner är som väntat neutrala, men dräkterna förvånar honom: de är inte klädda i hjälparnas lila, övervakarnas gröna eller ombudens grå. De är klädda i vitt, med svarta stövlar, blåvita bälten och har korta blåvita halsdukar lagda över sina axlar. Tempeltjänare! Det var visserligen så det var sagt, men att de sa att det skulle bli så innebar inte automatiskt att det var så det också skulle bli. Mer sannolikt motsatsen.

Tjänarna vänder som på kommando och går bort till det högra hörnet. Han följer efter, håller avståndet. När de har kommit fram till brunnen stannar de, en på var sida om den. Han stannar när de stannar; står en bit bort, men mitt för.

Den är vidare än han hade väntat sig. Och kanten är lägre, helheten påminner mer om ett kar än om de bilder han sett av den gamla tidens brunnar. Tjänarna tar tag i brunnslocket, lyfter det, för det bakåt och lutar det mot rummets bortre vägg. Det ser ut att vara tungt.

Han går det sista steget fram till kanten. Den når honom bara till knäna. Han blickar ner i brunnen, ser sandfärgat övergå i brunaktigt som bryts av spegelblank genomskinlig svärta. Hans ögon försöker penetrera svärtan. Det är svårt att veta om de lyckas för han har inga hållpunkter, ser inget slut, men efter ett tag tycker han att han får… något slags svar. Han stirrar ner i avgrunden och avgrunden stirrar tillbaka. Ser tillbaka. Tittar tillbaka. Vänligt. Välkomnande.

Nu vet han allt som han behöver veta och lite till, så han tar ett steg upp på kanten och sedan utan att tveka nästa steg rakt ut i luften framför sig. Han faller, bryter ytan med ett plask som han inte hör, sjunker, bubblor passerar förbi hans öppna ögon. Ljudet av bubblorna avlöses av ett avlägset dovt buller. Sen blir det tyst. Och mörkt. Tempeltjänarna har lagt på locket.

Känslan av att sjunka försvinner. Det är helt mörkt, han vet inte vad som är upp, inte vad som är ner, inte vad som är hit eller dit. Han svävar. När han inte kan hålla emot längre blåser han ut luften ur lungorna. Inandningsreflexen fyller mun, svalg, luftstrupe och en stor del av lungorna med vatten. Det föder en hostning, men bara en – sen finns inte mer luft kvar att trycka ut.

Paniken river hans sinne och kropp, men bara helt kort. Sen ersätts den av tystnad, av kyla, av frid.

Den sista upplevelse som han har innan han passerar gränsen är att han slukas hel och hållen av ett minne. Han minns ett regn. Och en vattensamling. Han minns hur värmen återkom; hur de badade i den där vattensamlingen för att svalka sig.

Det är länge sedan, han kan inte ha varit mer än ett barn. Vattensamlingen krympte, först dag för dag, sedan timme för timme. Den blev mer och mer till en pöl. En efter en av de som brukade svalka sig där lämnade den. Till slut var bara han kvar. Och pölen. Som inte var en pöl längre, bara var ett nätverk av dyiga fläckar. Där rullade han sig, för att utvinna den lilla svalka som fortfarande gick, trots att solen värmde hans nästan nakna kropp mångdubbelt från andra hållet.

De andra skrattade åt honom. Kallade honom grisen, kallade honom värre saker, men han slutade inte. Dag efter dag gick han runt med kroppen täckt med torkad lera och håret i tovor. Tills han insåg att det som täckte hans kropp inte var någonting annat än damm. Alltså smuts. Som han blev tvungen att torrborsta bort, eftersom det var långt kvar till nästa tilldelning av tvättvatten.

Han borstade och borstade, tills huden blev röd. Till slut tog de ifrån honom borsten; små sår hade börjat synas i skinnet och om de skulle bli infekterade så fanns det inget rent vatten att tvätta med.

Den sista tanke han tänker innan han lämnar det mörker som han omges av för att upptas i det stora eviga är att han trots allt sitt borstande aldrig någonsin mer hade känt sig riktigt ren. Inte förrän nu.

***

De väntar hela den utmätta tiden. Egentligen är det onödigt – visserligen cirkulerar historier om skrik och plaskande, till och med om dunkar i locket underifrån, men det är bara den sorts snack som oundvikligen uppstår när det enda som kan mäta sig med vaktpassens enformighet är deras längd. Hur skulle en reservatsvarelse kunna ha lärt sig att hålla sig flytande i vatten? Intensivkurs i torrsim?

Det som vakterna faktiskt kunde mötas av var knäfall, bönande, utfall, flyktförsök – ibland så fort dörren öppnades, ibland inte förrän lockets dragits av och reservatsvarelsens blick mötte det svarta vattnet – men också det var mycket ovanligt, kanske var också den sortens berättelser bara en del av tempelvaktskråets mytologi.

I enlighet med protokollet drar de av locket och kontrollerar brunnen för att säkerställa att önskat resultat uppnåtts. Inte heller det kan sägas vara nödvändigt: Där syns inga tecken på rörelse, bara en antydd skiftning av ljus en bra bit ner under den blanka mörka ytan.

Den yngre vakten fortsätter det samtal som avbröts av klockans klämtande.

”…men jag förstår liksom inte varför. Det är ett sånt otroligt slöseri! Och dom ska ju ändå bort. Ingen får se dom mer. Vi skulle kunna använda betydligt mindre omständliga och betydligt mer humana metoder. Dom enda som skulle märka någon skillnad skulle vara några enstaka reservatsvarelser. Som i alla fall inte har tillräckliga mentala resurser för att begripa vad det är som händer. Och skulle dom mot förmodan begripa så skulle ju allt i alla fall vara över på någon sekund.”

Hans röst är gäll. Den skär i den äldre vaktens öron. Det som kanske en gång varit en diskussion var inte längre det, det var en monolog. ‘Äldre leder yngre’. Bra tanke, men den här karln var ju omöjlig. Det spelade ingen roll hur många gånger man förklarade, eller försökte skapa förståelse, eller – mot bättre vetande och i strid med Det Didaktiska Förhållningssättet – till och med indirekt försökte vädja till någon slags medmänsklighet.

Den äldre mannen suckar. ”Det är inget slöseri, allting återvinns. Gå och hämta hakarna och slyngan.”

Den yngre ignorerar det sista, svarar i stället på det första.

”Till bevattning. Jag vet. Men varje gång dränerar vi en brunn. En hel jävla brunn! Var! Enda! Gång! För att vattnet inte ska vara förorenat när det är nästa reservatsvarelses tur. Alltså, dom dricker vårt vatten, äter vår mat – det är vi som bestämmer. Och allt som innebär mer arbete för oss är slöseri. Svårare än så är det inte!”

”Reservatsvarelserna utför viktiga uppgifter. När dom inte är till nytta längre ser vi till att dom får ett värdigt avslut. Dom som ges valet att komma hit har gjort oss tjänster av största – största! – värde. Hakar!”

Det sista var betydligt mer av en order än en uppmaning, men den yngre hörsammar den ändå inte. Trots att han inte alls är okunnig om vad det är för uppgift han är satt att sköta nu. Kanske skulle den äldre till sist ändå bli tvungen att rapportera sin adept till kapitlet, även om den yngres tillkortakommanden troligen inte skulle anses vara ett misslyckande för någon annan än hans mentor.

”Och dom där sagorna som vi berättar. Va!? Om ‘vattnets kraft’ och ‘vattnets renhet’. Det är så barnsligt. Förnedrande. ‘Vatten är heligt’. Heligt! Hur jävla korkad kan man bli, vem fan tror på nåt sånt!?”

”Hakar! Nu!”

Den äldre vakten ryter så att den yngre rycker till och kommer på att han har en uppgift att fylla, samtidigt som han inser att han kanske har gått lite väl långt. Han vänder sig mot sin kollega för att säga något överslätande, men när han får se hans ansikte ryggar han. Kollegans anletsdrag är ordnade på ett sätt som de uteslutande kan ordnas i ett ansikte tillhörande en äldre man som just har fått höra det dummaste som någon har sagt i hela hans långa liv.

The post Littestraden: Novell av Jörgen Hassler first appeared on Opulens.

SCIENCE FICTION. Filmkollektivet Crazy Pictures bjuder på originell folkhems-science fiction där SMHI är den stora skurken. Det är som att Café Norrköping möter Steven Spielberg, men slutet blir ett antiklimax.

The post Originell science fiction i folkhemmet first appeared on Opulens.

SCIENCE FICTION. Operationer blir till erotisk performancekonst i ”Crimes of the future” — ”body horror”-mästaren David Cronenbergs återkomst till science fiction. Filmen dissekerar konstens roll för mänsklighetens evolution.

Kristoffer Viita/TT

The post Kirurgisex i plastdystopi first appeared on Opulens.

SF-KOMEDI. “Get out” och “Us”-regissören Jordan Peele har gjort sin bästa film hittills med “Nope” – om ett UFO som terroriserar en ranch för stunthästar. Ett högspänt spektakel med samhällskritiska undertoner.

Nope
Betyg:
Genre: Skräck/komedi/science fiction
I rollerna: Daniel Kaluuya, Keke Palmer, Steven Yeun med flera
Regi: Jordan Peele
Speltid: 2 timmar och 15 minuter
Åldersgräns: 15 år

Den nedstämde OJ (Daniel Kaluuya) och hans maxade syster Em (Keke Palmer) är yngst i släkten Haywood, svarta djurskötare som försett Hollywood med hästar ända sedan filmkonstens födelse.

Deras gammelfarfar ridandes på en häst var den första rörliga bild som någonsin skapats. Hästen är ihågkommen, men inte jockeyn – en kommentar till hur svarta systematiskt skrivits ut ur filmhistorien. Samhällskritiken utgör också bakgrund till UFO-jakten som OJ och Em ger sig in i. De hoppas få pengar, “Oprah”-berömmelse och att återupprätta familjens heder. Men det finns en direkt livsfara i vår samtida besatthet av virala spektakel, tycks Jordan Peele mena.

Även djur exploateras i Hollywood, vilket poängteras i en sidohandling med Haywoods granne Jupe Park (Steven Yeun) som driver en cowboyranch i närheten. Park berättar om en blodig incident från barndomen som involverade en schimpans under en sitcom-inspelning. En händelse som blir en kryptisk pusselbit i det följande mysteriet som internet lär spekulera länge kring.

Med sin debutfilm “Get out” (2017) gjorde Peele smart skräckkomedi om rasmotsättningar, då en vit familj förvandlade svarta till hjärndöda zombies.

I dubbelgångar-experimentet “Us” (2019) var underhållningen för tilltrasslad i metaforer och landade aldrig riktigt på fötterna.

“Nope” fulländar Peeles storslaget blodiga skräckvision med en infusion av samhällskritik. Men den här gången är den nedtonad och vibrerar oroväckande i bakgrunden.

Filmen inleds då OJ och Em förlorar ett uppdrag under en stressad Hollywood-produktion. Pengarna är skrala för syskonen, men ute på ranchen ser OJ vad som liknar ett flygande tefat i molnen ovanför bergen. Han kallar det “ett dåligt mirakel” men han och Em bestämmer sig för att fånga det på film. Tefatet påminner om något från 50-talets kalla kriget-filmer, men uppdaterad med ett dånande läte och skrämmande smidighet.

Peele lyckas även blanda rädslan för utomjordisk ondska med religiös symbolik, då det flygande föremålet liknar en ängel. Men inte av sorten vi är vana att se.

Allt sitter där det ska. Den komiska tajmingen, den stegrande spänningen och castingen, inte minst Michael Wincott i en biroll som mytomspunnen fotograf. Till och med kläderna är utsökt detaljerade, som OJs huvtröja från “Scorpion King” (2002).

Fotad av halvsvenske Hoyte van Hoytema med imaxkameror har bilden en krispig storhet. På en bioduk är “Nope” årets filmupplevelse.

Nope
Betyg:
Genre: Skräck/komedi/science fiction
I rollerna: Daniel Kaluuya, Keke Palmer, Steven Yeun med flera
Regi: Jordan Peele
Speltid: 2 timmar och 15 minuter
Åldersgräns: 15 år

Kristoffer Viita/TT

The post Mästerlig UFO-skräck first appeared on Opulens.

SENSATIONELLT. Max Melgar redogör denna vecka för sensationella rön. Nämligen att en utomjordisk civilisation ligger bakom både jordiska uppfinningar som plogen och kulturella mästerverk likt Shakespeares Kung Lear.

För fyra månader sedan i Atacamaöknen fångade en grupp av radioteleskop – ALMA – ett antal radiovågor som troligtvis kommer att få litteraturforskare i världen, och i synnerhet i Storbritannien, att bli lika mycket förbluffade som förfärade över innehållet i de aktuella radiovågorna. Nämnas ska först att innehållet är ännu inte helt uttytt men tillsammans med astrofysiker och ledande lingvister har de till stora delar dechiffrerat de betydelsebärande färgskiftningarna i vågornas elektromagnetiska strålning. Vad vi talar om är en berättelse som en annan för oss okänd civilisation nedtecknat och sänt ut i universum i hopp om – kan man förmoda – berika universum litterärt. Ett ytterst hedervärt tilltag.

Det är en berättelse som har påtagliga och skrämmande likheter med Shakespeares Kung Lear med den enda lustiga skillnaden att namnet på kungen i uttydningen är Pung. Men som sagt i övrigt finns allt som vi kan finna i Shakespeares tragedi – de tre döttrarna, hyckleriet, sveket, girigheten, landsförvisningen, fredlösheten, det sköra samvetet, galenskap, självmord och slutligen den sanna kärleken. Och det mest häpnadsväckande i uttydningen av radiovågorna är att en av döttrarnas namn är – just det – Cordelia. Och som om inte detta vore nog så finns även några rader som nästan är identiska med de som Shakespeare skrev:

“Gråtande kom vi till världen.
Vi gråter för att vi kommit hit
till denna skådeplats för narrar.”

Redan nu förekommer det djärva spekulationer om att Shakespeare under 1600-talet stod i nära förbindelse med höglitterära utomjordingar som antagligen vid den tiden var djupt beklämda av jordbornas medelmåttiga belletristiska prestationer. En annan spekulation som går i likande riktning är att samma utomjordingar försåg storheter som Homeros och Cervantes med idéer – och möjligen visioner – som resulterade i att Illiaden och Don Quijote såg dagens ljus.

Den sydafrikanske professorn i idéhistoria Jann Swiftobi har tagit dessa spekulationer ett steg längre och frågar sig – en aning oväntat – om inte dessa utomjordingar även introducerade plogen för människosläktet för 8 000 år sedan men också rent av skriftspråket och pengar 3 000 år senare. Professor Swiftobi har blivit förlöjligad och hårt kritiserad för sina vidlyftiga spekulationer och ett tag framfördes det skarpa krav på att han skulle fråntas sin professur vid universitetet i Pretoria. Hans teorier kan mycket riktigt vid en första anblick tyckas besläktade med en svårare form av sinnesrubbning.

Hans räddning blev ett antal nya radiovågor från yttre rymden. Det kinesiska och enorma radioteleskopet FAST – med sin diameter på 500 meter – fångade nämligen upp några märkliga radiovågor vars innehåll har samma signatur som de som handlade om Kung Pung. Den avancerade astro-ling-analysen visar att vi har att göra med en pedagogisk bilderbok dom lär ut hur man tillverkar en plog, vilket naturligtvis låter helt osannolikt men likväl är sant. Och faktum är – och detta är verkligen omvälvande – att när radiovågorna bryts och reflekteras i mikroskopiska vattendroppar i luften, samtidigt som solen lyser, så projiceras lättillgängliga färgglada bilder på himlen som visar innehållet i radiovågorna, det vill säga, bilder på hur man tillverkar en enkel plog.

Om allt detta stämmer så måste världshistorien skrivas om och människans självbild monteras ner för att sedan ersättas med en bild där geniet lyser med sin frånvaro. Kort sagt, snillets lyster kommer att blekna betänkligt och kvar blir ett snille som nedgraderas till att vara en budbärare av utomjordisk kunskap. Därmed inte sagt att dessa budbärare saknar värde men de revolutionerande idéer som hjälpt mänskligheten kan inte tillskrivas dem själva utan ska rätteligen ses som frukter av en annan civilisations intelligens, välvilja och generositet.  

The post Liv i Kosmos: “Kung Pung och plogen” first appeared on Opulens.

SCIENCE FICTION. “Lightyear” kanaliserar en kollektiv längtan efter upptäcktsresande efter många års påtvingad isolering. Men Pixars spin-off testar tålamodet och kämpar för att hitta äventyrskänslan från den kända “Toy story”-serien.

Visst börjar det ganska bra. Rymdjägaren Buzz Lightyear och hans partner Hawthorne är ute på uppdrag på en planet som visar sig vara ogästvänlig. Arga människoätande rankor försöker svälja dem levande. De lyckas till slut få i gång ett rymdskepp och planerar att återvända till sin hemplanet.

Buzz jobbar hårt för att uppnå ljushastighet med sin rymdfärja. Problemet är att varje försök att “kasta lasso runt solen” får hans vänner nere på planeten att åldras flera år, medan Buzz förblir evigt ung.

Hawthorne, en svart lesbisk kvinna (en rollfigur som har gjort att filmen förbjudits i 14 länder) hinner få både barn och barnbarn medan Buzz (en parodi på en amerikansk vit idealman, med massivt käkparti) harvar på ensam för att hitta ett sätt för människorna att resa vidare.

En dag läggs rymdprogrammet ned. En lasersköld har konstruerats som håller all utomjordisk ohyra borta från människorna på marken. Det är som en halvlyckad metafor för covid-lockdown, där utforskarlustan ska kvävas i sin linda och få människan att acceptera sin plats inomhus. Men Buzz vägrar att acceptera faktum och tillsammans med sin robotkatt Sox ger han sig ut för att trotsa både människornas och fysikens lagar.

Fans av “Toy story”-serien minns förstås Buzz som en av alla leksaker som kom till liv i människopojken Andys leksakslåda. Allra första gången 1995.

Premissen i “Lightyear” är tydligen att leksaken var baserad på Andys favoritfilm – den publiken nu får sig serverad 2022.

Andy måste ha haft rätt kass filmsmak. “Lightyear” är alldeles för tunn och utdragen för att vara minnesvärd. Det blir visserligen en hel del kvicka skämt mellan de fantasieggande höghastighetsturerna ute i rymden, men efter första timmen är konturerna i dramaturgin för porösa. Ett extra långt hopp i tiden tussar ihop Buzz med ett gäng amatörer från hemvärnet som ska hjälpa honom att hitta sin inre motivation, och samtidigt förmedla en rätt banal lärdom om att “jobba tillsammans med andra”.

Synd på en film som började med att hylla individens äventyrslusta. Den stora bristen är den på en ordentlig skurk och konflikt, då ansiktslösa robotar vittnar om rejäl slapphet från manusförfattarna. “Lightyear” är ett onödigt och oinspirerat rymdäventyr från det annars så pålitliga filmbolaget Pixar.

Kristoffer Viita/TT

The post Oinspirerat rymdäventyr first appeared on Opulens.

KOSMISK KAPITALISM. Max Melgar skriver idag om ett lukrativt maskhål. “Allt går att kapitalisera. Även ett intet ont anande maskhål.” skriver han.

Det råder inget tvivel om att det kapitalistiska tänkandet finns också i kosmos. Allt går att kapitalisera. Även ett intet ont anande maskhål. Platarerna är kommers- och tekniksinnande blå varelser som i sin astrofysikaliska utveckling har kommit på hur det rent praktiskt går att ta ut tullar och transportavgifter för alla de som passerar ett av dem kontrollerat maskhål. De tar även ut en taxa – kan likställas med en livförsäkring – för de nödvändiga koordinater som möjliggör en säker och trivsam resa genom hålet; koordinater som för övrigt ständigt förändras i det dynamiska maskhålet. Att resa utan de rätta koordinaterna kan resultera i att man kommer ut på andra sidan hålet som spagettifierad alternativt som ett upplöst ting vars enda kärna är korrupt; en kärna som även den går att kapitalisera och vilket också de företagsamma platarerna gärna gör då dessa kärnor efterfrågas av kvanitianerna på planeten Xertiom; kärnor som sägs kunna omvandla materia till kraftbärande antimateria.

Det största men även mest stabila maskhål som platarerna kontrollerar är X54€e# och den finner man utanför Messier 63 som även kallas Solrosgalaxen, 27 miljoner ljusår från jorden. Genom det maskhålet har de fruktade barinojättarnas enorma arméer kunnat passera utan några komplikationer. Jag har personligen fått ta del av hemliga bilder där man kan se jättarnas magnifika krigsskepp smidigt passera hålet, och detta trots att det, enligt intergalaktiska rådet, är förbjudet att använda hålet för genomfart av krigsmateriel och i synnerhet stridsmaskiner som kan spränga planeter i smulor. Till saken hör att platarerna och barinojättarna har en topphemlig och för båda parterna gynnsam överenskommelse vilken alltså möjliggör snabba och säkra genomfarter i maskhålet X54€e#.

Det som är extra intressant med just det här maskhålet är att det tycks leda in i ett helt annat universum. Den spanska rymdsonden Curioso-4 har passerat genom det ett flertal gånger via den så kallade Einstein-Rosen bryggan, och därmed har sonden kunnat upptäcka ett universum som är identiskt med vårt, eller åtminstone förfaller det vara så. För det har visat sig att det visserligen finns påfallande likheter mellan våra universa men det märkliga är att vissa galaxer – närmare bestämt 2,1 miljarder – tycks lysa med sin frånvaro i det nyupptäckta universumet; galaxerna i fråga finns helt enkelt inte med på de hyperdetaljerade fotografier som sonden Curioso-4 har tagit på den andra sidan av maskhålet. Sondens upptäckt av ett närmast identiskt universum har fått den intergalaktiska rymdstyrelsen att montera fast ett kolossalt och extremt ljuskänsligt astronomiskt teleskop på en av deras stationära rymdstationer som cirkulerar i en elliptisk bana vid utgången av den aktuella bryggan som förenar våra universa.

Här vill jag avslutnings inflika att när man passerade genom maskhålet med teleskopet så passade man på att både filma och fotografera genomfarten, och anledningen till det är – för att citera den beläste kaptenen Otto Or som ledde speditionen – ”för att fånga hålets magiska och vidunderliga kalejdoskopiska ljus- och färgspel som får en att tro att det har växt ut vingar på ens rygg och att man därtill begåvats med den sällsynta förmågan att se tillvaron med en ängels ögon; ja utslungad blir man in i en högre sfär där man upplever en omvälvande sinnesakt som osökt för ens tankar till ett transcendentalt, lidelsefullt och kraftfullt tillstånd av Sturm und Drang; alldeles korrekt, det är till en grad så själsligt himlastormande att det får den unge Werthers lidande att – i bästa fall –  framstå som ett höggradigt sentimentalt andefattigt spektakel”.

The post Liv i Kosmos: “Maskhålet” first appeared on Opulens.

RYMDCIVILISATIONER. Max Melgar berättar för oss om något så underligt som en livs levande röd ballong.

Roco Toco är ett namn att lägga på minnet. Det var nämligen han som stal det intergalaktiska rymdrådets påkostade hyperfarkost och reste till Vintergatans centrum, närmare bestämt till Sagittarius A*– det supermassiva svarta hålet, 26 000 ljusår från jorden. Stölden fördömdes av samtliga rymdcivilisationer men när Roco Toco började skicka häpnadsväckande bilder och ljudupptagningar till rymdrådet via små rundstidstunnlar förbyttes civilisationernas ilska till hyllningar och glädjerop; och en och annan namngav vägar, sonder och lite annat till just namnet Roco Toco, och det finns även ett poem uppkallat till hans ära; titeln är Toco Go All In.

Det som dock prisades och hyllades mest var hans otroliga upptäckt av en röd och livs levande ballong som var fjärde månad sugs in i det svarta hålet för att sedan – detta är faktiskt sant – slungas ut ur samma svarta vortex. Roco Toco skriver i ett telegram, som han för övrigt inte visste om det skulle ”framföras som sång eller dikt”, att han var ”helt förstummad och andligt förstenad” när han såg ballongen, vars storlek är en femtedel av månens storlek, komma farande i en rasande fart ut ur det svarta hålet. Han skriver även – och detta är det mest anmärkningsvärda – att han på avstånd, med farkostens AI-sofistikerade elektroniska instrument, kunde notera att ballongens yta bestod av hudceller!

Det som var – om möjligt – än mer remarkabelt var att han kunde konstatera, efter att under 14 månader ha cirkulerat runt hålet i 0,12 % av ljusets hastighet, att ballongens celler genomgick en föryngringsmetamorfos varje gång den slungades ut ur hålet. Det finns en serie extremt högupplösta bilder där man tydligt ser hur cellerna ser ut före och efter insugning; de gamla cellerna hade på ett egendomligt sätt ersatts av unga friska celler. Visserligen åldras de nya cellerna snabbt men när det har gått fyra månader väljer ballongen att återigen uppslukas av hålet. Det vi talar om är en evig ungdom, ett liv som vägrar att dö, en organism som inte förstår varför den ska behöva dö.

Det är naturligtvis viktigt att nämna att det är minst sagt otroligt att ballongen inte kollapsar i det svarta hållet. I normala fall krossas allt, till och med atomer med dess elektroner, protoner och neutroner, men uppenbarligen är ballongen i fråga förskonad från denna ödeläggelseprocess. Hur detta är möjligt är än så länge oklart, men enligt vissa teorier så kan ballongen var ett slags frö till ett nytt universum som har oanade inneboende krafter och att det svarta hålets singularitet har en repellerande effekt på ballongen, på grund av att vi har just att göra med ett icke förlöst universum.

Det råder inte brist på förklaringar, som till exempel att den organiska ballongen på något sätt agerar i sitt ofödda universumtillstånd i ett kvantmekaniskt fält där tiden pendlar mellan det som varit och det som ska komma, det vill säga att ballongen gör sina återkommande tidsresor för att hålla sig ung och sund. Hur som helst fortsätter Roco Toco att transferera bild- och ljudfiler till det intergalaktiska rådet, och vad anbelangar ljud ska här nämnas att ballongen ger ifrån sig ett ljud som påminner om hjärtslag vilka visar sig bli alltmer oregelbundna och mindre distinkta ju äldre ballongen blir, men när ballongen återuppstått ur det svarta hålet – föryngringskällan – är dess hjärtslag intensiva och kraftfulla, som om den var glad över att återigen ha trätt in i ett kosmos som pulserar av ljus och liv.

Roco Toco tycks även han fått ett stänk av föryngringen, och på en selfie som han skickat ser man – till mångas förvåning – en pojkscout med ett klurigt leende, som om han blivit medveten om att han trätt in i ett tillstånd där ordet åldrande inte längre behövs för hans vidkommande. Hans intellekt förefaller dock inte ha genomgått någon regression förutom det att hans ivägskickade telegram till det galaktiska rymdrådet nu förefaller mer avspända och rent av spjuveraktiga.

The post Liv i Kosmos: Den levande ballongen first appeared on Opulens.

RYMDCIVILISATIONER. Max Melgar berättar för oss om en planet som präglas av en kompakt tystnad. 

När planetupptäckaren Popin Coki första gången landade på den okända planeten 7&RR fick han uppleva något så skrämmande som kompakt tystnad. Han fick det obehagliga intrycket av att tystnaden i sig själv var materialiserad, som om man kunde vidröra den. Ja, otäckt var det att stå där och införlivas i den gränslöst intensiva ljudlösheten. Till saken hör att han var alldeles ensam i sin farkost när han anlände till planeten; ingen hade han att tala med, och inte blev det bättre av att farkostens radiokontakt med moderskeppet bröts i samma stund som den trädde in i planetens atmosfär.

Popin Coki stannade till vid flera olika platser på planeten med förhoppning om att höra ett ljud, men överallt var det alldeles tyst som om han hade trätt in i en livs levande stumfilm. Det fanns inte någon vind som fick träden att prassla, det fanns inget hav som rörde sig oroligt och ljudligt, det fanns inga djur som gav ifrån sig ett läte, det fanns kort sagt inget och ingen som kunde ge upphov till ljud. Eller rättare sagt fanns allt, men inte ljudet; som om livet på planeten var fullkomligt stumt.

Coki misstänkte i början att han hade blivit döv, men så var det ju inte. Sant var dock att det måste finnas något på eller i planeten som liksom slukade alla former av ljudvågor alternativt att luften saknade atomer som var kapabla till att sprida vågor av ljud. Det fanns även en annan eventuell förklaring som Coki funderade allvarligt på, nämligen att hans öras känsliga hårceller hade blivit oförmögna att böja sig, som om att något på planeten hade en förstenande effekt på cellerna så att de omöjligen kunde skicka några nervimpulser till hjärnan.

Men han tyckte att hans förklaringar inte riktigt höll, vilket också stämde om man bortser från hans funderingar om att något slukade alla ljudvågor. Ni förstår, under en av sina resor upptäckte Popin Coki något mycket besynnerligt. Långt ner i en gigantisk ravin, på en stenig och torr terräng kunde han se ett svagt gulfärgat öronformat mjukt objekt vars storlek motsvarade tre fotbollsplaner! Ett objekt som dessutom tycktes leva, ja andas. Coki tvekade först att landa på öronformationen men så bestämde han sig för att göra det. När han steg av sin farkost så noterade kan mycket riktigt att objektet han stod på var mjukt; det var som att gå på en spänstig gummiyta.

Försiktigt gick han på den elastiska ytan och tog sig snart fram till öronobjektets centrum som utgjordes av en öppning vilken tycktes leda ner i en gång som var bevuxet av en tunn blå mossliknande substans. Ju närmare han kom fram till hålet desto tydligare kunde han till sin häpnad uppfatta ett slags svischande ljud som om alla ljud sögs in i hålet; som om i djupet av hålet fanns ett slags vakuum-organ som ivrigt sög i sig varje ljudvåg på planeten. Vår Coki undrade till och med om det inte var så att den väldiga öronformade organismen levde på ljudvågor, vilket skulle förklara ett och annat.

Senare skulle det visa sig att när en för ändamålet skapad rymdsond scannade av planeten så upptäckte man åtta kolossala öronformationer som tycktes stå i förbindelse med varandra trots att de geografiskt befann sig långt ifrån varandra; de var placerade på planeten i en perfekt matematiskt regelbunden oktogon som om varje enskild mjuköras position optimerade deras inbördes relation. Och med sondens hypersensibla instrument kunde man konstatera att de inte bara effektivt absorberade allt ljud på planeten utan att de även kommunicerade med varandra genom underjordiska finlemmade och milslånga tentakler.

Planetupptäckare Popin Coki förärades av det galaktiska rådet en två kilo tung och skinande guldmedalj för att han funnit den tysta och öronbestyckade planeten, och dessutom – till upptäckarens stora glädje – bytte man namn på planeten till CÖ, som står för Cokis Öron.

The post Liv i Kosmos: Den tysta planeten first appeared on Opulens.

RYMDCIVILISATIONER. Den här veckan berättar Max Melgar om planeten Mondus Verba som bokstavligen befolkas av litterära gestalter.

Allt som våra sinnen kan uppfatta har enligt Platon en motsvarighet i en idévärld. En triangel har en motsvarighet i en värld av idéer, men till skillnad från hur den ser ut i vår ofullkomliga värld är triangelns form perfekt i idévärlden. Vår verklighet kan aldrig överträffa det som existerar i idévärlden, för den riktiga verkligheten – där allt är fullkomligt – finns bara i själva idévärlden.

Hur det än förhåller sig med den saken, så kan man på goda grunder hävda att Platon missade det faktum att varje litterär idé och fantasi finns även materialiserad i en annan värld. Alldeles riktigt. Vi talar om den säregna planeten Mondus Verba som bokstavligen befolkas av litterära gestalter som universums skapande varelser har hittat på.

På planeten – för att nämna några namn som är framsprungna ur människohjärnorna på jorden – finns, och detta är faktiskt sant, följande gestalter livs levande: Shakespeares ångestfyllde Hamlet, Goethes Mefistofeles som är en del av en kraft vars lott är att alltid vilja ont och alltid verka gott, Nasarets Jesus som aldrig gjorde uppror mot sin Faders vilja, Strindbergs Indras dotter som yttrade att det var synd om människorna. Nämnas kan också Melvilles monomane kapten Ahab och Sartres Roquentin som är uppslukad av sin känsla av äckel inför tillvaron. Och gränslöst fler därtill.

För varje dag som går fylls planeten på med 10 000-tusentals litterära fantasier som härstammar från universums myriad av skapande hjärnor. Det finns gott om utrymme på planeten då dess storlek är lika imponerande som vår sol, dock inte lika varm som den utan genomsnittstemperaturen är behagliga 31 grader året om. Nämnas ska i detta sammanhang att planeten har, trots dess enorma gravitationskraft, den finurliga egenskapen att anpassa miljön till de litterära figurernas naturliga omgivning; det är som om planeten var en formbar dröm där allt svävar och finner sig till rätta. Det finns en avgränsad skog för Rödluvan och vargen, och det finns en källare för Pär Lagerkvists ondsinte dvärg, och så vidare.

Allt är liksom redan uttänkt innan figurerna pluppar upp på planeten Mondus Verba. Vem som tänkt ut det hela är oklart men det ryktas om att ett mäktigt galaktiskt råd kommer att sända ut en spaningsexpedition för att utröna planetens hemligheter. Ja det finns många frågor att besvara, som till exempel om det ens är möjligt för de litterära gestalterna att fly från planeten eller åtminstone träda ut ur sina av upphovsmännen skapade roller. En annan fråga som är förknippad med det nyss nämna är hur gestalterna förhåller sig till de klaustrofobiska aspekterna som en eventuellt evig rollfångenskap innebär; att så att säga ofrivilligt tillbringa sin tillvaro i en evig loop.

Och här vill jag runda av med en annan spännande fråga som ska utredas av den utsända expeditionen. Frågan lyder:

Hur står det till med odödligheten?

Kan de litterära gestalterna dö? Denna fråga ställs på sin spets när Odysseus, då han efter ett skeppsbrott lyckas ta sig i land på ön Ogyia och träffar den undersköna Kalypso. Hon ger honom ett löfte om odödlighet och evig ungdom förutsatt att han stannar kvar på ön som hennes gemål. Men vad har löftet om odödlighet för värde i en värld där ingen kan dö? Om Odysseus i sin djärvhet och nedstämdhet – efter att ha varit sju år på ön – önskat att få träda ut ur livet så hade ett löfte om att få dö förmodligen ha varit mer intressant.

The post Liv i Kosmos: Mondus Verba first appeared on Opulens.

RYMDCIVILISATIONER. I denna veckas avsnitt av Liv i Kosmos berättar Max Melgar om universums Fort Knox, planeten Banko.

Varje ekonomiskt fungerande civilisation i kosmos har som bekant en guldreserv. Åtminstone var det så tidigare då varje planet med självaktning förfogade över just en sådan. Idag är det inte riktigt så. Allt fler outsourcar nämligen ansvaret för och förvaringen av sin guldreserv. Och den plats där allt guld hamnar är planeten Banko vars storlek är tre gånger så stor som Mars. Men till skillnad från Mars har den här planeten palmbeströdda finkorniga sandstränder samt sol och värme året om.

Dock finns det ingen turism på Banko eftersom det råder stränga regler och lagar på planeten som omöjliggör sightseeing och andra lättsinniga förlustelser. Kort sagt – allt som rör turism likställs med underrättelseaktiviteter av främmande makt. Endast invånarna har vissa privilegier; men även för dem är rätten att lapa sol och semestra på stränder reglerade. Jag kan här i förbigående inflika att samtliga invånare har frivilliga – i vissa fall påtvingade – examina i ämnena diskretion och kosmisk ekonomi, även om de endast utför mindre kvalificerade arbeten.

Anledningen till att planeten Banko har blivit universums Fort Knox är helt enkelt dess komparativa fördel. Grundaren av den interplanetariska guldreserven är Pecunix de Avarus – en handelsresande i exotiska tyger som sedermera sadlade om till bankir – och insåg, likt 1800-tals nationalekonomen Ricardo på jorden, nyttan med komparativa fördelar. Som planet är Banko en enda stor komparativ fördel.

För att komma dit måste man ta sig förbi ett enormt asteroidbälte vilket ger planeten ett skydd mot ovälkomna gäster, och som om inte detta vore nog så måste man därtill navigera – med stor precision – förbi fyra nyckfulla svarta hål. Men den verkligt stora komparativa fördelen är planetens naturliga djupa gångar och ihåligheter i en urgammal extremt hård berggrund. Det rör sig om en grund som består till 80 procent av mineraler som Lonsdaleit, Wurtzit-bornitrid och Diamant. Det vill säga att tusentals planeters guldreserver är nedschaktade i en berggrund som gör att de är väl skyddade av mineralernas hårda hölje av komplexa kristallstrukturer. Och det var just denna komparativa fördel som fick Pecunix de Avarus att specialisera sig på förvaltning av guldreserver.

I samband med att en planet överräcker sin guldreserv i Bankos händer så kan den överlämnade planetens invånare lugnt luta sig tillbaka då man vet att sedan starten av guldreservsplanetens verksamhet – 200 miljoner år sedan; ungefär vid den tidpunkten då dinosaurier sprang omkring på jorden – har Banko med framgång förvaltat de guldreserver som de har blivit anförtrodda av tusentals civilisationer.

I övrigt kan tilläggas att Banko har universums starkaste rymdförsvar; bland annat en åttio meter lång jetstrålekanon som skulle kunna få megaplaneter, som är 1 000 gånger större än Jupiter, att förvandlas – på en mikrosekund – till en lätt dimma av gas och damm. Dess bättre har den kanonen ännu inte behövts tas i bruk. Dessutom har Banko en av kosmos mest diskreta för att inte säga osynliga underrättelsetjänster vars verksamheter sträcker sig 50 miljoner ljusår åt alla håll. Inget undgår den och enligt ryktet har den avstyrt – eller rättare sagt likviderat – samtliga angrepp som riktats mot Banko. Nämnas ska i detta sammanhang att mottot för underrättelsetjänsten är esse non videri – att verka utan att synas.

Underrättelsetjänsten har också kommit väl till pass vad anbelangar planetens enorma bankväsende. Banko lånar nämligen ut till planeter i universum som har ett besvärligt likvidunderskott. Och de har i princip inga kreditförluster då de i låneavtalen har klausuler – diskreta och juridiskt finstilta – vilka möjliggör för dem att ta över en del av insolventa planeters guldreserv som finns påpassligt magasinerade i Bankos underjordiska valv. Faktum är att Banko i många fall äger delar av låntagarnas planeter.

Som kuriosa kan nämnas att Bankos förmögenhet – som stadigt växer genom bankväsendets ränteinkomster – uppgår till en sådan hisklig summa att den skulle kunna finansiera ett nytt av Gud instiftat universum, vilket skulle vara en fantastisk investering för Banko då den skulle fördubbla lånemarknaden. Det finns emellertid faror förknippade med ett sådant upplägg då ingen vill ha Gud som gäldenär, åtminstone inte Gamla Testamentets vredgade Gud som inte drar sig för att skoningslöst utplåna allt och alla som avviker från dennes fullkomligt outgrundliga plan.

The post Liv i Kosmos: Banko first appeared on Opulens.

UTFORSKANDE. Hur skapas liv på nytt i en teknologisk, apokalyptisk värld? Det undersöker koreografen Jefta van Dinther i den turnerande dansföreställningen “On earth I’m done: Islands”.

När öppningsdimman har lagt sig tornar ensemblens kroppar upp på Cullbergs scen. De rör sig mjukt och hackigt på samma gång – häften är nakna. “On earth I’m done: Islands” är en fortsättning på Jefta van Dinthers skapelseberättelse “On earth I’m done: Mountains”, och utspelas i ett science fiction-universum.

Efter den första delen planerade den svensk-nederländska koreografen egentligen att gå vidare med ett helt annan projekt, men kände samtidigt att han inte var färdig med tematiken.

– Då kom jag på idén att man kan koppla ihop föreställningarna, att man tar sig an den andra sidan av medaljen och tittar på frågor från ett annat håll. Det blir lite av en spegelbild, konstaterar Jefta van Dinther.

Jobbade naket i dagar

Den nya versionen utspelas i en apokalyptisk värld, isolerad från allt tidigare mänskligt liv, där naturen inte längre finns kvar. Ett gäng robotliknande varelser försöker navigera sig fram, testar och härmar. Jefta van Dinther inspirerades bland annat av hur barn lär sig och av hur en algoritm uppstår.

– När man inte minns längre: Vad fanns det för liv? Hur beter sig liv? Vad är liv? Hur går man in och lär sig leva på nytt, fast utifrån ett teknologiskt perspektiv? Inte som en människa som känner till mänskligt beteende, utan som artificiell intelligens, säger Jefta van Dinther.

Den nakna delen av ensemblen tar senare på sig samma röd-svarta dräkt som resterande dansare, nästan som att de går in i en annan kropp. Jefta van Dinther har tidigare arbetat med naket på Cullberg, men berättar att det den här gången var dansarna som tog initiativet.

– Det var inte min tanke, men vissa av dansarna sade “om vi gör det här måste vi vara nakna innan”. Jag tänkte att det nog var känsligt att be dem göra det, men flera av dem kände att man inte kunde skapa den här symboliken i kallingar, säger han.

Jefta van Dinther påpekar att det även var viktigt att ge dansarna ett fritt val.

– “Okej, så här många vill testa”. Alla som är kvar i rummet är nakna, så jag fick också ta av mig kläderna. Sedan jobbade vi naket i några dagar, berättar han.

Den andra delen av diptyken har premiär den 11 maj på Norrlandsoperan i Umeå, och Jefta van Dinther konstaterar att det är hektiskt att få till allting till öppningen. Det har trots allt varit en lång startsträcka för de två föreställningarna. Pandemin sköt fram premiärdatumet för den första delen 2021, som till följd av covid-restriktionerna bara hade Sverigepremiär för åtta personer.

Pandemi-påverkan

Jefta van Dinther, som är bosatt i Berlin, fick själv uppleva den tyska hardcoreversionen av restriktioner: total lockdown. Han kan nu se paralleller mellan dansarnas beteende i “Islands” och hur det var att komma ut i verkligheten när livet började återgå till det normala.

– Helt plötsligt var jag i ett rum igen, med fler än fem personer, och kände “gud, hur hanterar man en middag?”. Det var som att man behövde lära sig på nytt, vad finns det för koder? säger han.

Sofia Sundström/TT

The post Postapokalyptiskt liv på Cullberg first appeared on Opulens.