SOMMARESSÄN. “För att begripa tiden vi lever i nu måste vi väga existentialismen som betydelsefull för efterkrigstidens Europa mot superhjältarnas och superskurkarnas invasion av vår kultur idag”, skriver Christoffer Andersson i sin essä Låtsaskriget som vi i sommar publicerar i fyra delar. På samlingssidan hittar du tidigare delar.

Min dragning till fenomenologin bottnar i insikten att all självhjälp idag är flack och segregerande. Dess högsta värde är trasiga människors hyllade klassresor, individer som bara lär sig spelets regler. Självhjälp i någon djupare bemärkelse har hamnat i bakgrunden därför att den tar tid. Det finns ingen tid. Många tycker till och med att psykologisk läkning är onödigt. Sarah Bakewell menar att det är symptomatiskt att Karl Jaspers övergav psykologin för fenomenologin. ”Det finns bara ett verkligt allvarligt filosofiskt problem”, skriver Albert Camus i Myten om Sisyfos, och det är ifall livet är värt att leva eller inte.

Till skillnad från fenomenologin handlar självhjälp till syvende och sist om anpassning. Alla superhjältar och supermänniskor som har invaderat vår kultur idag använder sina sår, vänder dem till styrkor, användbara för krävande hjältedåd. Jag undrar hur det ser ut på andra sidan myntet: jag vill vrida perspektivet till de som använder sina sår och det blir fel ändå. Vad säger man egentligen till någon som på alla sätt har provat vända sina svagheter till styrkor och ändå inte får ordning på livet? Ledsen, du föddes i fel tidsålder? Hade du fötts i en tid där andra karaktärsdrag var tillbörliga hade det kanske gått bättre för dig.

Arnold Schwarzenegger delar dygnet i statiska timmar och uppmanar folk att sova snabbare. Att det förutsätter en algoritmisk hjärna som går att slå av och på nämns sällan. Vi har en historieskrivning full av människor som lidit och dött för sina idéer och lösningen har hittills varit att förvandla människor till sina idéer: vi pratar om egenskaper och karaktärsdrag på samma sätt som vi pratar om till exempel ett företags värderingar, en värdering/egenskap formuleras och implementeras som kod i en mjukvara. Att människan inte skulle vara mer komplexa än så är förödmjukande. Ändå är det kutym.

Vem vill inte betrakta sig som okränkbar individ?

Edmund Husserl utarbetade fenomenologin som filosofisk arbetsmetod. Martin Heidegger, en av Europas och vår tids viktigaste tänkare, ställde den komplicerade frågan varför vi överhuvudtaget ska ägna oss åt fenomenologi. Vad är meningen med det? Större delen av sitt liv kom att han att spendera i sitt eremitage i Todtnauberg. Det var där han tänkte och det var där han skrev, ensam med penna och papper vid en brasa. Vad är meningen med att bryta ner livets upplevelser till sin renaste kärna? Det låter kanske som en svår fråga men den är faktiskt en av vår tids kanske mest ställda: vem vill inte betrakta sig som okränkbar individ?

Martin Heidegger var en slags tysk Sokrates med frågebatterier som vände och bände på tankar. Få hade orkat lyssna på honom idag. Den som samlade slagord av hans tänkande fick onda ögat. Han har kallats ”förundrans filosof”, det vill säga han såg som utgångspunkt varje enskild tanke som big bang, ett stort wow! Han ville inbjuda till att tänka själv, vara nyfiken på det egna tänkandets banor, veckla ut den minsta tanke och se vart den leder. Mannet, det vill säga normerna, i vår tid låter oss inte göra det. Snarare ligger det för oss att samla slagord och slutledningar från andra människor därför att det sparar tid. Det är inte samma sak som att tänka själv.

Vi lever ensamma med våra upplevelser. De upplevelser som stämmer överens med flest människor kallar vi verklighet. Men verklighetsuppfattningen förändras med generationer och tidsåldrar. Den förändras med livsomvälvande händelser och mötet med nya platser och människor. Den förändras med åldrandet. Men att säga att förändring ligger i vår natur är att göra det lätt för sig. Heidegger skulle säga att det är fegt.

Vår tids normer är så fulla av övermänniskor som ställer krav de flesta inte kan leva upp till. Genom att frigöra dig från Mannet kan du börja tänka på egen hand. Ett praktiskt exempel: det är lätt att säga till någon att tänka utanför boxen, men vad innebär det egentligen? Fenomenologin erbjuder ett perspektiv som tränger igenom Mannet på ett sätt som självhjälpen i dagens tappning inte orkar med. Den fenomenologiska arbetsmetoden spränger ut alla normregler i perferin; det kallas parantetisering, det vill
säga att sätta normregler “inom parentes”, eller epoché (från grekiskans eidos, det vill säga ren essens). Självhjälpen idag tar inte hänsyn till individens upplevelser i lika hög grad.

Frågan om livet är värt att leva blir en fråga om vilka värden som är gynnsamma för ett värdefullt liv. Om du kan anpassa dig till dem eller inte. På det sättet är vi tillbaka där Husserls fenomenologi tog sig praktiska livsfilosofiska uttryck i Sartres idéer, i Berlin 1933. Att det är 30- och 40-tal all over again är förstås en förenkling. Men det är en bra utgångspunkt. Svaren på varför samhället idag är flackt och segregerat är många och komplexa. Att bara titta på samtidens tendenser är vilseledande. Men lika vilseledande är det att titta längre bakåt än krigstiden.

Mellan efterkrigstiden och vår tid sitter Arnold Schwarzenegger (som medialiserad individ och kulturell ikon) som bindande medel. Han har påverkat vår tids livsåskådning mer än många tror. Men! Han kunde lika gärna ha varit vem som helst i sin generation. Många var dem som drömde sig bort från efterkrigstidens Europa. Många var de föräldrar som led i efterkrigstidens förbistring och många var barnen som snappade upp bitterheten i luften. Arnold Schwarzenegger är så omtalad därför att hans klassresa är den starkast lysande. Han visade att det är möjligt att komma från ett liten by i Centraleuropa till att bli världsstjärna. Och när något är bevisat då är det bevisat. Därifrån finns ingen återvändo (eller?).

Vad som återstår för resten av oss är att försöka rädda oss undan beviset med integritet och självförtroende – ibland till och med livet – i behåll. Varför? Därför att Arnolds klassresa har implementerats i Mannet. Fenomenologins och existentialismens renässans är nödvändig därför att det är med Arnold som Mannet i vår tid har fått sina kanske mest skadliga tillskott: 1) den fysiskt oförstörbara och socialt outtröttliga övermänniskan med en hänsynslös vinnarskalle för vilken som sagt ”en normal tillvaro är rena kryptoniten” och 2) de trasiga själar som bara lär sig spelets regler och tror att det räcker.

Inte någon enda av superhjältarna får utrymme att läka och bearbeta sina sår. De förväntas läka genom jobbet. De vänder sina sår och svagheter till styrka i form av motivation och våld när det behövs. Sylvester Stallone säger det bäst i en scen ur den andra Expendables-filmen: ”We can’t change what it is, so we keep it light until it’s time to get dark. and then we get pitch black.” Hela sinnebilden av en väl fungerande och välmående människa kan kokas ner till detta citat. Man är en människa inuti och man är en utanpå. Och man vet att hålla isär dem. Det är social kompetens i ett nötskal.

De som inte kan får helt enkelt lära sig eller finna sig i att vara ensamma. Det är sensmoralen i all form av självhjälp i dagens tappning. Den är inte bättre än en skrikig cheerleader som försöker egga upp sina lyssnare/läsare/åskådare. Fenomenologin och existentialismen betyder för mig ett tredje alternativ. En stillasittande genomträngning av vår tids livsåskådning. Ett sittkrig: jag sitter på arslet och funderar och känner efter. Jag tror vi är många som behöver det därför att vi känner oss svikna av självhjälpen. Jag tror vi är många som behöver hitta tillbaka till oss själva utan att tvingas brotta oss trötta med skammen som följer på ensamhet och utanförskap och stillasittande. Jag tror att en bredare förståelse för Mannet i vår tid kan underlätta på vägen. Det hoppas jag verkligen. Både för min skull och för din.

The post Låtsaskriget – Del 4 (av 4) first appeared on Opulens.

SOMMARESSÄN. “För att begripa tiden vi lever i nu måste vi väga existentialismen som betydelsefull för efterkrigstidens Europa mot superhjältarnas och superskurkarnas invasion av vår kultur idag”, skriver Christoffer Andersson i sin essä Låtsaskriget som vi i sommar publicerar i fyra delar. På samlingssidan hittar du tidigare delar.

Det är symptomatiskt att Stålmannens krafter begränsas på 80-talet. Samma decennium som Sylvester Stallones franchise Rambo sväller och Arnold Schwarzenegger gör Commando och Terminator, fulla av stenhårda slagord, actionspäckade konflikter och målmedvetna enmanserméer – Muhammad Ali och Marlon Brando hade redan konkretiserat integritet, Rocky Marciano och Gandhi förkroppsligat resiliens, två egenskaper som skulle förvandla Edmund Husserls och Jean-Paul Sartres friska idéer till en segregerande hyperindividualism. Den lilla människan blev fri att göra det lilla extra. Superkrafter blev plötsligt ett val. Allt hon behöver göra är att skriva sitt livsmål på ett papper, krydda med integritet och resiliens och poff! – hon kan göra vad hon vill.

Men den tyska maskinen blev för mycket maskin och för lite människa. Människan vaknade och såg sig yrvaket omkring. Existentialismen förvriden till hyperindividualism åstadkom bara ökade samhällsklyftor. Integritet och resiliens gjorde inte världen till en bättre plats. Människan förvandlad till algoritm i Arnold Schwarzeneggers och resten av framstegspamparnas tappning är lika mycket ett recept på framgång som på krigföring. Det blev existentialisternas arv. Idag drillas vi till målsökande missiler med samvete, i superhjälte-erans och framstegstankens storhetstid är det som att sitta fast mellan Batman och Ra’s al Ghul, det vill säga mitt i skärningspunkten mellan krig och fred. Existentialisterna skulle kräkas.

Att vara i världen blir bara svårare. Det har inte alltid varit så. I inledningen av Sartres Äcklet sitter Antoine Roquentine på Café Mably och äter en smörgås. I närheten sitter en grupp människor som ”har behov av lite lyx”, det vill säga samexistera i bullrande samtal medan de spelar tärning. Antoine betraktar dem en lång stund, häpnar därför att ”de måste vara flera stycken för att existera”. Monsieur Fasquelle, den livliga kaféägaren som hela tiden minglar bland gästerna, står inte mycket högre i rang i Roquentines ögon: ”när den mannen är ensam så somnar han”.

Äcklet är en arketypisk skildring av ensamheten, sett med ensamhetens ögon – med mer stolthet än vi tycker är bekvämt. Ett vara i sin renaste form. Idag har vi svårt att föreställa oss något annat än att Antoine Roquentine mår psykiskt dåligt. Men inget tyder egentligen på att han skulle må sämre än någon annan. Ensamheten har samma betydelse som umgänget med gästerna för monsieur Fasquelle: han behöver ensamheten för att existera. Det är att vända upp och ner på idén om människan som social varelse och alla konventioner och normer som stigmatiserar ensamhet. Sartre förvandlar ensamheten från sjukdom till ett friskt, naturligt och rentav ett ärligare levnadstillstånd. Det är kontroversiellt och ack så behövligt i vår tid.

Min bror brukar säga till mig att jag är dålig på att vara ensam. Det förbryllar och irriterar mig därför att jag tycker att jag är bra på det. Men hur är man egentligen bra på att vara ensam? Om man ser ensamhet som en slags laddstation för integritet och resiliens, då förstår jag honom. Då är jag värdelös på det. Men jag tycker inte jag använder ensamheten på det sättet. Jag existerar ensam. Om man som jag har svårt att förstå mellanmänskliga signaler blir färdiga beteendemönster och språkliga kombinationer bara kringskärning av människor ner till funktioner – som inte ens behöver stämma med vad som rör sig inuti för att fungera. Det är djupt nedslående. Samtidigt en avgörande anledningen till varför Todd Phillips The Joker (2019) producerades – och framför allt finansierades – i vår tid. Vårt yttersta mål är att formulera ett samhälle där gränsen mellan en människas inre och yttre är så tunn som möjligt. Superhjältarna kan inte hjälpa oss med det.

När Jerry Siegel och Joe Shuster skapade Stålmannen i slutet av 1930-talet var han flintskallig och elak, inte helt olik Lex Luthor som senare blev ärkefienden. Av försäljningsskäl förvandlades mannen av stål från antihjälte till superhjälte. Idag anses han vara ganska tråkig därför att han är oövervinnerlig (såvida ingen antagonist har tillgång till kryptonit). För att kunna berätta en dynamisk historia i DC Comics universum måste Stålmannen oskadliggöras. Minst av allt vill vi ha oövervinnerliga superhjältar. Det är symptomatiskt att Christopher Nolans Batman-trilogi sätter skurkarna i fokus: Heath Ledger gjorde sig till legend i rollen som Jokern (The Dark Knight, 2008) och ingen glömmer Tom Hardys blickspel som Bane (The Dark Knight Rises, 2012). Det är dem vi snackar om.

Vi vill läsa om Kristian Lundberg som vaknar i rännstenen med Äcklet i fickan.

Och när Todd Phillips vred upp realismen i konceptet med Joaquin Phoenix i The Joker blev det sista pusselbiten. Hans ofrivilliga skrattattacker, groteska, ryckiga rörelser, dansen nerför betongtrapporna; Antonin Artauds grymhetens teater är tillbaka. Det är symptomatiskt att Jokern, en av Batmans äldsta och mest envisa motståndare, förvandlas till (anti)hjälte för sin tid och sin plats, och som dessutom lyckas vinna publikens empati. Om jag ska ta mig friheten att sätta begrepp på tendensen skulle jag säga att det är efterkrigstidens existentialistiska återfödelse. Mer eller mindre i sin ursprungliga tappning. Och kanske är det vad existentialismen gör: den återföds när vi behöver den som bäst. Gott så. Arnold Schwarzenegger, Sylvester Stallone och Jean-Claude van Damme är ute. Nu vill vi se deras antagonister. Vi vill se Arnold som elak terminator (Terminator, 1984), vi vill se Ivan Drago (Dolph Lundgrens roll i Rocky IV, 1985) och Chong Li (Bolo Yeungs roll i Bloodsport, 1988) bakom kulisserna. Vi vill läsa om Kristian Lundberg som vaknar i rännstenen med Äcklet i fickan.

Vi vill se hyperindividualismen brytas sönder och integritet och resiliens bli överflödiga. Vi vill se hur mål efter mål skrivs ner på papper som hela tiden brinner upp, tills det enda som finns kvar av människan är ren instinkt, förtvivlan, ångest och vrede. Vi vill se vad som händer när allt hopp är ute och det enda som finns är levande kött. Vi vill se vad som händer med en människa när precis allt gått åt helvete. Vi tror inte längre det hjälper att resa sig, spänna musklerna och ta i. Att människan inte skulle vara mer komplicerad än så är intellektuellt förödmjukande. Existentialisterna visste det i efterkrigstidens europeiska ruiner. Vi vet det i dagens segregerade värld. Därför vill vi se hur Jokern kunde bli Jokern, utan supermänniskor och moraliska regelböcker till hjälp.

The post Låtsaskriget – Del 3 (av 4) first appeared on Opulens.

SOMMARESSÄN. “För att begripa tiden vi lever i nu måste vi väga existentialismen som betydelsefull för efterkrigstidens Europa mot superhjältarnas och superskurkarnas invasion av vår kultur idag”, skriver Christoffer Andersson i sin essä Låtsaskriget som vi i sommar publicerar i fyra delar. På samlingssidan hittar du tidigare delar.

Jag såg min bror på en tyngdlyftningstävling en gång på Elixir fitness i Nyköping. Han var ett huvud kortare än de andra i tungviktsklassen, men han vann – möjligtvis hamnade han på andraplats. Det var ett förbluffande färgspektrum av viktplattor på skivstången – jag hade aldrig sett honom in action tidigare. Jag har däremot sett honom äta två pizzor och en hamburgare, i en sittning. Han töjde magsäcken för att få större kropp: ett tag vägde han över hundra kilo, vältränad. Han är knappt en och åttio. Han kunde vakna mitt i natten med spänningen pumpande i kroppen, kasta sig ur sängen och gå till gymmet. Han tränade fyra-fem, ibland sex timmar om dagen.

Min bror idoliserade Arnold Schwarzenegger. Arnold och Bruce Lee var betydelsefulla för vår uppväxt kring millennieskiftet; sedan många år har tuppfäktningarna varit en stående tradition och min brors Arnold-imitation är fortfarande klockren. Idoliseringen styrde hans liv. När jag ringer honom i samband med att jag börjar jobba med de här texterna har han haft några år på sig att distansera sig från drömmen om den perfekta kroppen. Det gick nämligen inte som tänkt: ett tag efter tävlingen gjorde han sig illa och måste ställa om till mycket lättare träning. Han tappade massa muskelvikt och kampen för honom att ställa om träningen var minst lika tuff som den att ta avstånd från idoliseringen av Arnold Schwarzenegger. Ångestfylld inspiration, det är begreppet han använder när han erinrar sig den. Man skulle väl kunna kalla det avund. Fast jag tror det är att göra det enkelt för sig.

När superentreprenören Joe Weider marknadsförde en mycket ung Arnold Schwarzenegger i sina kanaler om bodybuilding introducerade han bilden av en tysk maskin ”som alltid fungerar”. Vid den tidpunkten var det långt var tills Arnold skulle övertyga James Cameron om att han skulle spela rollen som mördarroboten och inte Michael Biehns huvudroll i Terminator (1984). Han kom till Amerika i slutet av 60-talet, och med honom sinnebilden av en tysk maskin. Från Amerika sprider sig sedan bilden över världen. Ju närmare vår tid vi kommer rinner den gängse bilden av en fulländad människa allt närmare den tyska maskinen. För att begripa vad som hände mellan efterkrigstidens livsåskådning och vår tids, kan vi försöka förstå Arnold Schwarzenegger.

Idag vet jag att den känslan måste dövas.

Den tyska maskinen är sinnebilden för vår tids människa: en fysiskt oförstörbar och socialt outtröttlig övermänniska med en hänsynslös vinnarskalle för vilken “en normal tillvaro vore rena kryptoniten” som det står i Schwarzeneggers och Peter Pietres bok Total Recall (2012). I praktiken ser det ut så här: några år gammal i Amerika driver Arnold en postorderfirma, ett byggföretag, studerar språk och ekonomi på college och tränar fem timmar om dagen sex dagar i veckan (bara genom att skriva det känner jag det vattnas i munnen. Jag har flera försök bakom mig att leva ett så mångfacetterat liv, och lika många misslyckanden. Ändå kan jag känna kroppen ladda upp för ännu ett försök. Det är som vore luften full av små vibrerande elektroner, de glöder omkring. Känslan i magen som när man väntar på något riktigt spännande. Idag vet jag att den känslan måste dövas därför att den ljuger: den som gifter sig med tidsandan finner sig snart som änka, sa en klok människa jag inte minns namnet på).

Arnold Schwarzenegger föds 1947 i en liten by utanför österrikiska Graz. Ett par år tidigare har Stig Dagerman rapporterat från de tyska ruinerna, inte alls långt därifrån, på uppdrag av Expressen. Texter som senare ska sammanställas till den svenska klassikern Tysk höst som utkom i Sverige samma år som Arnold föds. Redan som ung bländas Arnold av längtan till det förlovade möjligheternas land borta i väst. Viktigt att förstå är att han var långt ifrån ensam om det. 30-, 40- och 50-talens ungdomar drogs som flugor till skit till den nya, amerikanska progressiviteten, framåtandan, längtan bort från ruinerna och framför allt Tredje rikets förlorade drömmar. ”Allt i Amerika var stort”, menar han i Total Recall och allt som var stort, det var bra. Arnold erinrar sig en projektorbild i skolan på New Yorks skyskrapor. Det var första gången han tänkte att han ”måste till Amerika”. Från det ögonblicket ter sig allt han gör vara medel för ändamålet.

Som barn var Arnold och hans äldre bror Meinhard knappt medvetna om de vuxnas bitterhet. Alla rosa moln kring drömmen om det Tredje riket hade skingrats. Allierade soldater ockuperade allt Hitler lämnat efter sig. Den så kallade ”avnazifieringen” talades det knappt om: Tredje riket skulle utplånas ur allas tankar, och kriget med dem. Tjänstemän, makthavare, poliser och lärare förhördes och granskades systematiskt i jakten på SA- och SS-sympatisörer. Arnold ska vid ett tillfälle frågat sin far om kriget. ”Det finns inget att prata om”, blev svaret.

Gustav Schwarzenegger var militärpolis och hans ”svar på livet var disciplin”. Han drillar Arnold och Meinhard hårt, ställer dem att tävla mot varandra, eggar upp deras vinnarskallar. Sedan de börjat idrotta måste de förtjäna sin frukost med träning. Arnold svarar bäst på Gustavs fostran. Det är han som fortsätter vilja göra sin far stolt (det har hävdats att han hyste ett glödande hat för sin far men det vänder han på i självbiografin). Med tiden kommer pappa Gustav och mamma Aurelia bli mer beskyddande mot Meinhard och utmanande mot Arnold; kanske är det symptomatiskt att Meinhard börjar rymma hemifrån, och att, när Arnold etablerat sig i Amerika, Meinhard kör ihjäl sig på fyllan och villan (1971).

Bilden av den högpresterande, oförstörbara, outtröttliga, hänsynslösa vinnarskallen härbärgerar vår livsåskådning idag. För att inte säga hela vår kultur. För min familj stämmer den inte längre. Och i allt större omfattning börjar den falla sönder, vilket är på tiden om du frågar mig. Men för många är den livs levande, styr deras liv som en tom-tom med en nästan adlig auktoritet. Och de många framgångsmahatmer bland föreläsare och influencers som inte skräder med slagorden i sina kanaler gör det bara värre: sammanställningar av framstegsvänliga egenskapsbanker som framgångsforskare koketterar med har förstört fler kroppar och liv än de byggt upp. Men några exakta siffror på det lär vi inte få på länge därför att en kulturell idé (sinnebilden av den fulländade människan som maskin) lever sitt eget liv när den gnuggats in tillräckligt hårt i det kollektiva medvetandet.

The post Låtsaskriget – Del 2 (av 4) first appeared on Opulens.

SOMMARESSÄN. “För att begripa tiden vi lever i nu måste vi väga existentialismen som betydelsefull för efterkrigstidens Europa mot superhjältarnas och superskurkarnas invasion av vår kultur idag”, skriver Christoffer Andersson i sin essä Låtsaskriget som vi i sommar publicerar i fyra delar.

1934 skriver Antonin Artaud en grotesk, svajig poetisk biografi om den kortlivade romerska kejsaren Heliogabalus. Boken är ett beställningsverk av Robert Denoël, ena hälften av Denoël & Steele. Den utkom på våren det året med titeln Heliogabalus eller den krönte anarkisten, symptomatisk för sin upphovsman men också för sin tid därför att Heliogabalus vänder upp-och-ner på vad som i gängse mening förväntades av en romersk kejsare: dansörer placeras på vaktpositioner och tjurar på hundars sällskapsplats; han gråter vid marknadsstånden över de fattigas livsöden, faller på knä för dem och för sitt vaktlag blottar han sin bakdel därför att han vill ”rövknullas”.

Det är en absurd berättelse av en absurd författare. Tre år efter bokens utkomst läggs Antonin Artaud in på sinnessjukhus och ska de kommande nio åren förflyttas mellan olika institutioner. Ett år efter krigsslutet (1946) släpps han på fri fot och två år senare finner man honom snöpligt död sittandes vid en sängkant med ett tillhygge i handen, som vore hans sista gärning att jaga bort de egna hjärnspökena.

Heliogabalus regerar i Rom mellan år 218-222. Han tillträder som fjortonåring efter att hans mor utifrån tvivelaktiga bevis har fått Rom att tro att han är son till Caracalla och sonson till Septimus Severus. Kejsarpalatsets eget folk ledsnar snabbt på Heliogabalus galenskaper och han dödas till slut av sitt eget vaktlag (inte av dansörerna utan av de riktiga vakterna), skräckslagen och skrikande, badande i bajs och blod. Det är alltså inte helt överraskande att Antonin Artaud introducerar vad som kallas grymhetens teater eller visuell poesi, en hybrid konstform mellan poesi och galenskap. Det är en obskyr, absurd konstform som bland annat kännetecknas av ansiktsuttryck, kroppsrörelser och konstiga läten (detta kom att inspirera Michel Foucault att skriva Vansinnets historia på 60-talet).

Med sin konst ville Artaud hjälpa människor att sluta agera inom konventionella beteendemönster, släppa fram omedvetna, instinktiva responser som vanligtvis är otillgängliga – från efterkrigstidens ruiner stiger apokalyptiska tankar, när till och med lydnad och god vilja kan leda till död och förstörelse. Med det som utgångspunkt drar grymhetens teater europeiska efterkrigskänsla till sin spets. Det har sagts om Stig Dagerman att han blev en stor författare därför att han inte kunde skriva om något annat än blod och ruiner i en tid full av blod och ruiner. Något liknande kan förmodligen sägas om Antonin Artaud.

Ganska exakt ett år innan Heliogabalus eller den krönte anarkisten kommer ut sitter den betydligt mer omtalade Jean-Paul Sartre tillsammans med flickvännen Simone de Beauvoir och gamla studiekamraten Raymond Aron på Bel-de-Graz, en bar på rue Montparnasse i Paris. Det är här Sartre och Beauvoir första gången hör talas om Edmund Husserls fenomenologi (mer om den längre fram), den första livsfilosofin i vetenskaplig bemärkelse, en filosofi som ger världen tillbaka till människan. Senare ska Simone de Beauvoir berätta att Sartre märkbart bleknar, antagligen därför att han själv hade velat vara den som upptäckte denna nya, friska filosofi.

Hösten 1933 anländer Sartre till Berlin för att studera Husserls skrifter. Han träffade aldrig Edmund Husserl i egen person, och kanske var det lika bra: för att tala med Sarah Bakewell, författare till Existentialisterna, hade Husserl nog inte blivit imponerad av vad Sartre kokade ihop av hans tankar. Husserls eget syfte med fenomenologin var att örfila naturalismen. Han vill skära ner mänskliga upplevelser till sin allra renaste kärna, eidos eller det rena medvetandets essens. Ge världen tillbaka till människan genom att frigöra upplevelser från vanor, klichéer, föreställningar och fördomar. Jean-Paul Sartre förvandlade Hussels idéer till en praktisk livsfilosofi och han gjorde det i en tid när Europa behövde det som bäst.

Existentialismen var den brygd Sartre kokade ihop av Husserls idéer. Man brukar säga att den föddes på Club Meintenant vid Salle des Centraux i Paris den 28 oktober 1945. Där höll Sartre föreläsningen ”Existentialismen är en humanism” om frihetens börda i frånvaron av en högre makt (till exempel en gud), den oundvikliga valbördan (vari till och med inget val är ett val) och att ångest är en oundviklig följd av den, som bara kan accepteras om man alls ska kunna leva. Inte ens auktoriteter befrias: varje människa har frihetens och därmed valets börda på sina axlar. Ingen väljer för sig själv, alla väljer för alla, för hela mänskligheten. Lydnad och god vilja har inte ens del i resonemanget därför att de är oväsentliga. Varken Sartre själv eller arrangörerna på Club Meintenant var förberedda på vilka massor föreläsningen skulle dra. Det blev folkstorm. Biljettkontoret belamrades. Folk pressade sig in utan att betala. Existentialismen föddes med ett brak.

Bara supermänniskor kan rädda oss nu.

Problemet är att existentialismen slog fel. Den blandades upp med den pånyttfödda nietzscheanska övermänniskan vid ungefär samma tid. De har inte mycket med varandra att göra under 30-, 40- och 50-talen men de kommer att löpa jämsides under hela 1900-talet. Under samma årtionde som Heliogabalus och den krönte anarkisten och Sartres debut Äcklet utkommer öppnar nämligen Marvel och DC Comics upp sina kontor för att börja lansera sina extraordinära universum av superhjältar och superskurkar över världen. Übermensch fick superkrafter. Och när Jerry Siegel och Joe Shuster klädde Zarathustra i blå trikåer och gav honom solens kraft var det början på slutet för existentialismen som den från början avsågs: den vanliga människan räcker helt enkelt inte till. Bara supermänniskor kan rädda oss nu.

Det är kanske symptomatiskt att Stålmannens krafter på 40-talet inte var så gudomliga som de kom att bli på 60-talet och framåt – idag är vi så vana vid det att vi inte tänker på det: vi klädde oss i superhjältedräkter och våra barn gör det. De leker med avbildade plastfigurer och använder slagorden perfekt rippade från filmerna. Marvel dominerade MTV-galan och Avengers universum är oomtvistligt den ledande följetongen i filmhistorien. För att begripa tiden vi lever i nu måste vi väga existentialismen som betydelsefull för efterkrigstidens Europa (som vi i gängse mening betraktar som startpunkt för vår tid) mot superhjältarnas och superskurkarnas invasion av vår kultur idag. Vi måste lägga märke till hur de flyter i och ur varandra och vi måste försöka se hur det påverkar vår livsåskådning och framför allt vår människosyn. Kultur lämnar oss aldrig oberörda, definitivt inte kultur så utbredd som Marvel och DC är idag. På exakt samma sätt lämnade existentialismen ingen oberörd i efterkrigstidens Europa. Vi får inte sluta ställa frågan: vad hände däremellan?

The post Låtsaskriget – Del 1 (av 4) first appeared on Opulens.