TEATER. Tillbaka till Reims är en ovanlig föreställning där det autentiska spelar stor roll och fler frågor ställs än besvaras. Det resulterar i en föreställning som lever kvar lång tid efteråt, skriver Lena S Karlsson.

Tillbaka till Reims av Didier Eribon
Regi: Thomas Ostermeier
Lilla scenen, Dramaten, Stockholm

Varför har arbetarklassen under senare år bytt sida och i allt högre utsträckning stött och röstat på ytterlighetspartier på högerkanten? Vad händer med en människa som förnekar sin bakgrund för att smälta in i det sociala livet i Paris kulturella och akademiska kretsar? I den självbiografiska Tillbaka till Reims bjuder Didier Eribon publiken på en resa bakåt i tiden, till barn- och ungdomen och sin hemstad, där livet präglades av fattigdom, alkoholism och total avsaknad av kultur. Didier Eribon  levde i tydligt begränsade arbetarklassområden, familjerna levde i stora ghetton präglade av mänsklig misär och homofobi.

Tidigt blev Didier Eribon medveten om sin dragning till andra män och sökte sig till Paris, där han gjort en fantastisk klassresa och en akademisk karriär utan motstycke. Didier Eribon skrev sin bok när han några decennier senare beslöt sig för att återvända till hemstaden för att besöka sin mamma, fadern som kanske varit den som sårat honom djupast är död, vilket gjorde det möjligt att resa bakåt i tiden.

Thomas Ostermeier, regissör och konstnärlig ledare på Schaubühne i Berlin, kom i kontakt med “Tillbaka till Reims”, han såg likheter med sig själv och sitt eget liv. Detta resulterade i den nu aktuella versionen av Tillbaka till Reims som spelas på Dramatens Lilla scen. Pjäsen har tidigare spelats i en fransk, italiens och engelsk version som ändrats något efter i vilket land Tillbaka till Reims har iscensatts och vilka som framträder i rollerna.

Scenbilden består av en musikstudio, med en filmduk där en fiktiv dokumentär rullar i fonden, baserad på Didier Eribons kommentarer och speakerrösten. Till den tomma studion kommer en skådespelerska, Lena Endre,  som ska spela in en voice over till den dokumentär som ska gestalta Didier Eribons resa mot det förflutna.

Här och var bryts visningen av filmen av hetlevrade diskussioner mellan regissören Jesper Söderblom, Lena och ljudkillen Parham Pazooki angående bland annat klass, etnicitet och inte minst identitet. Vem är man om man förnekar sitt arbetarklassbakgrund idag? Eller sitt etniska ursprung? Har man betalat ett för högt pris för sin intellektuella frihet?

Den iranske rapartisten Parham Pazooki tycker att Jesper Söderblom pratar skit och ger prov på sin egen frizon, musiken, i några raplåtar, som får Lilla scenen att gunga. Han ställer frågan om man måste vara artist för att erkännas som fullödig svensk, eller om man måste acceptera utanförskapet.

Föreställningen utgörs av tre delar, först Lena Endres distinkta röst när hon levandegör Didier Eribons ord ur boken. Senare kommer dispyten mellan de tre på scenen och slutligen Lena Endres autentiska berättelse om sina släktingar i Ådalen, som aldrig fick del av välfärdssveriges mål och välsignelser.  Hennes barndom utspelar sig ömsom hos mormor och morfar i Ådalen och ömsom i Hammarby, där man hankar sig fram på den ensamstående mammans jobb. Lena Endre berättar också om hur hennes teaterdrömmar realiserades i det tillåtande klimatet under 80-talet, då man kastat av plakatteaterns ok.

Tillbaka till Reims är alltså en ovanlig föreställning där det autentiska spelar stor roll och fler frågor ställs än besvaras. Det resulterar i en föreställning som lever kvar lång tid efteråt. Ett spännande möte mellan dokumentär och traditionell teater.

The post När dokumentär och traditionell teater möts first appeared on Opulens.

FESTIVAL. “En suverän föreställning som med emfas gestaltar dagens läge med sin berättelse om historisk tid.” Ingela Brovik har varit på Göteborgs dans- och teaterfestival som avslutades i söndags och bland annat sett Schaubühne Berlins uppsättning av Ibsens En folkfiende.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

“Tragedi utspelas ofta mellan olika tider, mellan gammal tid och ny värld. Tragedi är full av vrede och sorg, men innehåller inga budskap. Tragedin är en maskin för sorg, från de klassiska grekiska dramaerna till Hamlet!”

Så börjar filosofen Simon Critchley, professor vid New School for Social Research i New York samt flitig skribent i The Guardian och New York Times sitt samtal med moderator Kristina Hagström-Ståhl på temat Tragedin, grekerna och vi. Ett av många intressanta samtal inför publik under Göteborgs dans-och teaterfestival, den 14:e upplagan.

Det är fullsatt på Göteborgs stadsteaters Studion. En nyfiken publik som lyssnar på Simon Critchley, liksom på alla andra samtal och debatter under festivalen, som förutom i Göteborg presenterar dans, nycirkus och teaterresidens även på fem andra orter i Västra Götaland. I Göteborg finns ett imponerande konstnärligt urval av scenkonst på en rad olika scener, från Stadsteaterns stora scen till de fria teatergruppernas scener som Atalante och 3:e Våningen.

Till årets festival har två stora scenkonstkompanier bjudits in, Nederlands Dans Theater och Schaubühne Berlin, som skapar scenkonst i världsklass, var och en på sitt sätt, med skärpa, precision och passion. Schaubühne, en av många teatrar som gör Berlin till en av Europas mest intressanta teaterstäder, gästar Göteborgs dans-och teaterfestival med En folkfiende av Henrik Ibsen i bearbetning av Florian Borchmeyer och i regi av Thomas Ostermeier.

På Göteborgs stadsteaters stora scen spelas en intensiv föreställning på drygt två och en halv timme utan paus, med diskussion efteråt (när klockan närmar sig midnatt, men folk stannar ändå kvar). Ibsens drama från 1882 om doktor Stockman som arbetar på en kurort i södra Norge men misstänker att vattnet är förorenat. Han skickar in prover för analys vilka ger bevis att hans misstankar är sanna. Byns stolthet, kurorten vars vatten är den största inkomstkällan, måste nu undersökas och resultaten blir offentlig information i den dagliga tidningen Folkviljan.

Schaubühnes bearbetning av pjäsen gör Ibsens 1880-talsdrama relevant för  vår tid och Stockman, väl spelad av Christoph Gawendo, blir en visselblåsare mot de som har den politiska och ekonomiska makten, bland dem hans egen bror Peter. Men Stockman här har inte den traditionella status som tidigare uppsättningar av pjäsen jag sett. Här en mer sårbar man än en klassisk hjälte. Han snubblar över tvättkorgen, försöker hålla i sin baby samtidigt som han talar i mobiltelefon och grälar med sin fru (här spelad av Eva Meckbach).

Drastisk melankoli, som publiken skrattar högt åt, som fördjupar och komplicerar föreställningen. Då och då blir det avbrott, då Stockman och hans vänner spelar elgitarr och sjunger låtar (med relevanta texter). Musiken och sången blir ett slags Verfremdung, som hos Brecht, och skapar distans som ger publik och skådespelare perspektiv på berättelsen. En föreställning med stark närvaro i tid och rum som är mycket aktuell trots att Ibsen skrev sin pjäs 1882, då borgerskapet i Europa uppfann sig själv, som regissören Ostermeier sagt i en intervju här i Göteborg.

Efter de negativa reaktionerna hos makthavarna, hans bror politikern vill inte höra talas om nyheten och tidningens redaktör vill inte publicera hans artikel, blir Stockman av med jobbet på kurorten. Han förlorar sin bostad och sin status men sammankallar till ett offentligt möte. Stockman förvandlas från engagerad vetenskapsman till radikal revolutionär och vi i publiken får vara med på mötet. Flera av skådespelarna ställer frågor till oss, till exempel hur många i publiken som skulle rösta på Stockman om det vore val nu. Mer än halva publiken räcker upp händerna, medan andra ställer obekväma frågor till Stockman.

En suverän föreställning som med emfas gestaltar dagens läge med sin berättelse om historisk tid, samma frågor om moral och ansvar, då som nu.

The post 1880-talsdrama relevant för vår tid first appeared on Opulens.