STATISTIK. Kvinnor är underrepresenterade i politiken. Procentuellt har män fler positioner som partiledare, gruppledare, riksdagsledamöter, ministrar, departementschefer och utskottsordföranden.

När Magdalena Andersson valdes till partiledare för två år sedan, var en majoritet av partiledarna kvinnor. Idag är förhållandet det omvända. Nättidningen Altinget rapporterar att det inte bara är bland partiledarna som män är överrepresenterade. Även inom regeringen finns färre kvinnor då de elva ministrar som är chefer över sina departement är 73 procent män och bara 27 procent kvinnor.

Ännu större är den procentuella manliga övervikten i riksdagens utskottstopp. I 12 av riksdagens 16 utskott är det män som har beslutsmakt.

Enligt statistik från SCB visar det sig att samtliga politiska nivåer har en övervikt av män. Andelen kvinnor i kommunfullmäktige är 43 procent, i riksdagen 46 procent och i regionfullmäktige 49 procent.

Dock varierar andelen kvinnor/män mellan partierna. Till exempel har Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna en övervikt av manliga riksdagsledamöter (74 respektive 68 procent). På motsatt sida har Vänsterpartiet och Miljöpartiet en ojämn könsfördelning där kvinnorna dominerar (71 respektive 67 procent kvinnor).

The post 8 mars: Kvinnor underrepresenterade i politiken first appeared on Opulens.

VÄGVAL. Kommer S att följa Jimmie Åkesson, SCB eller Corbyn? Den frågan ställer Sofia Nerbrand i en krönika som diskuterar och analyserar socialdemokraternas väljarbas. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det mest avgörande i valet 2018 är att socialdemokratin bara kommer att samla en fjärdedel av svenskarna bakom sig. Stödet är historiskt lågt. Var femte LO-medlem – både män och kvinnor – har sedan valet 2014 lämnat det gamla stora arbetarpartiet för Sverigedemokraterna.

Detta har stor betydelse både för Socialdemokraterna och för Sverige. Hur ska detta maktparti hantera att de kommer att förlora just makten. I alla fall i ensamt majestät. Under innevarande mandatperiod har S samarbetat med MP i regeringsställning, och på måndagen (den 3 september) öppnade statsminister Stefan Löfven upp för en koalitionsregering över blockgränsen. Det visar å ena sidan att S vill ta ansvar för att inte ge SD mer inflytande än det redan har över nationell politik, men å andra sidan att man vill splittra Alliansen och fortsätta att husera i Rosenbad oavsett valresultat.

Lite talar för att L och C — som ju utspelet riktar sig främst till — kommer att sätta sig i en regering med S. De delar förvisso kritiken mot de nationalistiska vindarna men är långt ifrån ense om ekonomisk politik och hur arbetsmarknaden bör se ut.

Hur S kommer hantera sin förlorade självklara centrala roll i svensk politik är viktigt. Kommer partiet att dra mer vänsterut för att försöka få tillbaka den politiska dagordningen till sin hemmaplan — klassiska höger-vänster-frågor — och bort från migration och svenska värderingar? Eller kommer partiet på lite sikt att närma sig SD? Det kan låta osannolikt nu, men det har alltid funnits krafter inom partiet som har satt stopp för arbetskraftsinvandring, värnat den svenska modellen så till den grad att alla inte släpps in (läs arbetslösa unga och invandrare) och inte uppskattat när partietablissemanget i Stockholm som gått i Prideparader. Stora delar av socialdemokraternas traditionella väljarbas består av socialkonservativa — inte kulturradikaler. Och många av dessa människor föredrar nu ett uttalat socialkonservativt parti som leds av Jimmie Åkesson. Det gör att det kommer att bli svårt för S att vinna tillbaka dem. Tror man att SD vunnit mark på grund av enkom invandringsfrågan misstar man sig. Det handlar mer om tradition, kultur och identitet än om en extra semestervecka för barnfamiljer eller EU:s strängaste flyktingpolitik. Jag skulle kunna satsa en mindre peng på att S faktiskt kommer att närma sig SD i fler frågor på sikt. Det är till exempel intressant att notera att de danska socialdemokraterna påtagligt flörtar med Dansk Folkeparti.

Socialdemokraterna har styrt Sverige under nära ett sekel och har varit ansvariga för uppbyggnaden av folkhemmet och den svenska modellen. En bärande idé har varit att underlätta social mobilitet. Folket skulle genomgå en bildnings- och klassresa. Barnen skulle få det bättre än sina föräldrar, både ekonomiskt och statusmässigt. De skulle få avgiftsfri utbildning för att bli lärare, läkare, polis, civilingenjör eller sjuksköterska. S har spelat på hela sitt klaviatur, alltifrån ABF till välfärdsstaten, för att se till detta. Gott så.

Men kruxet är att svenskar i gemen har det gott ställt och kanske till och med tar välståndet för givet. Drömmen hos unga består inte längre i att bli offentliganställd tjänsteman, utan att bli influencer på sociala medier.

Kulturellt är det inte heller längre public service som visar vägen. Snarare finns det i vissa grupper ett förakt mot vad det så kallade etablissemanget matar dem med. De applåderar såklart när Jimmie Åkesson säger rakt ut i etern att han skulle lägga ner P3 om han var chef över radion.

Mycket litet talar för att Socialdemokraterna kommer att återfå sin styrkeposition att leda landet. De kommer istället att följa Jimmie, SCB eller Corbyn. Var beredda på att rosornas krig kommer att blossa upp måndagen den 10 september och pågå under lång tid framöver. Svensk politik kommer inte att bli sig lik igen.

Alla artiklar av Sofia Nerbrand

The post Varning för Rosornas krig! first appeared on Opulens.

DISKRIMINERING. Vår tid saknar inte statistik, utan politiska visioner, skriver Amra Bajric apropå Vänsterpartiets kongressbeslut att verka för data kring etnisk diskriminering.  

Vänsterpartiet har i helgen haft kongress . Ett av förslagen som kom upp till debatt och till slut röstades igenom– mot partistyrelsens yrkande på avslag – har redan fått uppmärksamhet i media. Partiet ska driva linjen att SCB bör samla data kring etnisk diskriminering.

Förslaget väckte inte helt oväntat en del skeptisk förvirring på sociala medier. Vill Vänsterpartiet upprätta ett etniskt register? Nej, det rör sig naturligtvis inte om några nya Nürnberglagar. Jämlikhetsdata för etnicitet och ursprung utifrån anonym självskattning samlas redan in i många demokratiska länder, där de kan användas för att bekämpa rasism. Åtminstone i teorin, men i verkligheten gör statistik inte särskilt mycket av sig självt.

Kalla mig antivetenskaplig, men jag börjar bli lite led på denna övertro på statistikens under. Vi kan kalla det Hans Rosling-effekten – ge folket genomarbetad statistik i powerpoint-slides så kommer allting att ordna sig till slut. En optimismens lykta som behövs i dessa mörka tider, kan tyckas. I själva verket är den en spasm från tesen om ideologiernas död, en vind som blåser över de kalhuggna visionernas fält. Vår tid saknar inte statistik, den saknar politiska visioner. Man kan se det tydligt med klimatfrågan och den ojämna resursfördelningen i världen. Jag tror inte att medvetenheten om problemens omfattning saknas, men ändå händer i princip ingenting. Varför? Vid det här laget borde väl alla kunna upprepa Oxfams ojämlikhetssiffror i sömnen. Jag har säkert drömt om Hans Roslings powerpoint-presentationer någon gång. Men vår förmåga till organisering och stora politiska visioner har tagit skada av kommunismens död och “historiens slut”.

Vi behöver inte hylla en Lenin eller Che, titta bara på Margret Thatcher! Hon klampade in i 10 Downing Street med viljan att knäcka ägg och göra en omelett. Hennes övertygelse hade varit meningslös om 70-talets engelska ekonomi inte haft stora svårigheter, men hon krossade oppositionen inom och utanför det engelska högerpartiet. Hon och andra politiker, vilkas framfart var förberedd av nyliberala politiska visioner, lyckades vrida alla samhällsskikt efter sin vilja; de som inte hängde med blev lamslagna. Alla fel och misslyckanden mättes efter nyliberalernas måttstock. Ofta var det sådant som man gott kunde klaga på, men lösningen var öppen innan Thatcher definierade om både problem och deras lösningar.

Politik handlar om att organisera och definiera en bas i samhället och sedan tvinga in fienderna i den vision som basen företräder. Thatcher sade att hon ville förändra människans ”själ”, och det gjorde hon också. Vi behöver en vision som tränger ned i själens rot i stället för statistiska sifferserier som konstgödsel. Vad hoppas vänstern åstadkomma med mer insamlade data över olika diskrimineringsgrunder? Det är en intressantare diskussion. Kanske handlar det om mitt närmast patologiska ointresse för matematik och siffertrixande, men jag förmår helt enkelt inte glädjas över ännu en variabel i diskrimineringsmatrisen. Ge mig visioner eller också ingenting! Förr eller senare förvandlas siffror till luft, och däri ligger den empiriska radikalismens nederlag.

Alla artiklar av Amra Bajric

The post Ännu en variabel i diskrimineringsmatrisen first appeared on Opulens.