SJÄLVBIOGRAFI. ”Björn Wiman skriver äkta och nära om passionen för skidåkning, om detta enda och stora, som hans far hade gett honom,” skriver Bo Bjelvehammar.

Den lyckligaste leken av Björn Wiman
Norstedts

Björn Wiman är författare och kulturchef på Dagens Nyheter, han har bland annat gett ut ”I en sal på lasarettet”, 2022 och ”Grinden i Dachau”,2024.

”Den lyckligaste leken” är en gripande berättelse om en sons förhållande till sin far, eller snart brist på och avsaknad av förhållande. Inga floder bara tillstånd av ebb och torka.

Pappan är i flera avseenden en frånvarande förälder – föräldrarna skilde sig, när Björn var sex år. Far och son träffades enligt den sociala tabellen för umgängesvillkoren.

I denna personliga och smärtsamma betraktelse visar det sig att far och son har en så gott som obefintlig känslomässig kontakt, pappan har själv växt upp i en dysfunktionell familj, där känslorna har lyst med sin frånvaro.

Men det finns en sak, som förenar dem och det är skidåkning. Björns Wimans far är både frisksportare och skidlärare och han lärde sin son att åka skidor och få en kärlek genom livet till skidåkning. Jag vet inte om Wiman lärde sig någonting annat av sin far. Jag är tveksam på den punkten.

Hur som helst har detta enda gett underlag till en hel bok. Om skidmiljöer, om storindustrin kring skidåkning och enskilda platsers framväxt och storhet. Platser som Hemsedal i Norge och Åre och Storlien i Jämtland. Allt i ett fåtal fullödiga och spänstiga essäer.

Björn Wiman skriver äkta och nära

Men det finns i berättelsen ett vemod över snötäcken som håller på att försvinna och Björn Wiman ser framför sig en dyster och fattigare framtid, utan skidåkning, kvar finns bara då minnen av far och son, starka minnen.

Alldeles i slutet av boken besöker han pappans minneslund, placerar en liten stenbit där och hör pappans ord på platsen – lägg inte blommor, lägg sten.

Titeln på boken ”Den lyckligaste leken” är hämtad från en beskrivning av skidåkning formulerad av författaren och filosofen Jean-Paul Sartre. Bakom imman på glasögonen formulerar han orden, i närvaro av kvinnan som drog ut honom i skidbacken – Simone de Beauvoir.

Björn Wiman skriver äkta och nära om passionen för skidåkning, om detta enda och stora, som hans far hade gett honom. Och glädjen i att förenas i just detta, på bestämda platser, som på Granberget i Leksand.

The post Björn Wiman skriver gripande om far-son-relation first appeared on Opulens.

ALKOHOL. “Först tar mannen supen, sedan supen mannen. Så uttryckte sig Jan Myrdal, som gärna drack vin – men måttligt.” Lasse Ekstrand funderar kring den romantiska myten om alkoholkonsumtion och författarskap.

Det brukar heta att det är en vantro att författare kan skriva med sprit i kroppen. Vantron är syskon med en romantisk myt om författare, främst manliga sådana. De är inte som vi andra, vardagens grå eminenser. De lever ett roligare liv, i sus och dus.

Visserligen var Hemingway en fyllbult som redan till frukost kunde ta sig några “stänkare”, för att citera Ingvar Hirdwalls figur i Beck-filmerna. Men alla fyllbultar är inte “karlakarlen” Hemingway. För att parafrasera Sartre om Flaubert: Visserligen var Flaubert en tråkig typ, men alla tråkiga typer är inte Flaubert. Plötsligt minns jag Havanna i december 2009. Vi släpptes in i det hotellrum där Papa suttit och skrivit. Guiden, snarare upplåsaren var kraftigt berusad, tog snedsteg. Vägrade ta emot dricks när hon förstod att jag också skrev.

Jag bedriver omläsning av Olof Lagercrantzs bok Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma (2012) om Gunnar Ekelöf. Denne poet på högsta europeiska lyriknivå. De båda var nära vänner, träffades och umgicks ofta. Lagercrantz nämner honom ideligen i sina dagböcker, skildringen blir levande. Till skillnad från hans böcker om Proust och andra. De är inte levande, mer redovisande.

Jag vet inte hur länge det varade, men Ekelöf var strängt disciplinerad när det gällde spritintaget. Drack först när han skrivit klart om dagen och stämplat ut. Uthärdade stoiskt morgnarnas kopparslagare, om än svåra, vid skrivbordet. Men disciplinen släppte, han började skriva även när han drack. Ändå, om man kan uttrycka det så, blev det så fruktansvärt bra. Med lärda referenser inbakade, Ekelöf var högt bildad.

Det hade blivit ännu bättre om han låtit bli flaskan, kanske någon inflikar. Är man någorlunda förtrogen med Ekelöfs mångsidiga författarskap är man dock inte omedelbart benägen att hålla med. Och omöjligt att uttala sig om.

En annan som skrev med sprit i kroppen, dessutom översatte från grekiska till finska, var poeten Pentti Saarikoski. Det var som om han dagligen måste inmundiga sina flaskor vin för att kunna fungera, som om han drack sig nykter. Utan intaget av den buteljerade “medicinen” skakade han och förmådde inte samla ihop sig och arbeta.

Nå, hinkandet har sitt pris. Varken Ekelöf eller Pentti Saarikoski fick ett långt liv. Den senare blev bara fyrtiosex, Ekelöf sextioett. (Hemingway blev sextiotvå.) Först tar mannen supen, sedan supen mannen. Så uttryckte sig Jan Myrdal, som gärna drack vin – men måttligt. Som i den danska filmen ”Druk”. Man kan inbilla sig, som också personerna i filmen gör (fångna av en nationell myt om att danskar klarar spriten), att man håller intaget i strama tyglar. Men det är bara en fråga om när spriten reser sig på bakbenen, stegrar sig och tar kommandot.

Både Ekelöf och Saarikoski avled svårt alkoholskadade. Hemingway tog sig själv av daga med gevär, spriten hade fördärvat hans huvud.

The post Hinkandet har sitt pris first appeared on Opulens.

DROGER. “Vi måste göra allt för att förebygga missbruken – inte tävla i hur vi bäst kan åstadkomma en möjlig tillvaro för de drabbade att fortsätta med sitt missbruk”, skriver Ante Filip Tepic som är kritisk till en föreslagen legalisering av narkotikabruk.

På den överbelastade Folkhälsomyndigheten finns fortfarande lite kreativitet kvar; vid sidan av arbetet med att stoppa det härjande coronaviruset, jobbar myndigheten med att få till en utredning angående narkotikalagstiftningen i Sverige. Folkhälsomyndigheten vill utreda om det verkligen är effektivt att förbjuda användningen av droger – antalet drogmissbrukare har ju inte minskat. I trafiken finns fortfarande de som kör med för hög hastighet – kan inte Trafikverket utreda om det verkligen är nödvändigt med hastighetsbegränsningar?

Beroendeforskaren Markus Heilig tillhör en skara forskare som är kritiska till den rådande narkotikalagstiftningen. Han anser att dagens lagstiftning inte är effektiv, eftersom drogmissbruket inte minskat i vårt samhälle. Därför tycker han att det egna bruket av narkotika inte längre ska klassas som olagligt. Detta hade möjliggjort för drogmissbrukare att fortsätta sitt missbruk, utan rädsla för en förändring. Däremot vill han inte göra droger lagliga. Vad är egentligen skillnaden? Balansgången är hycklande skör.

Det faktum att den psykiska ohälsan i samhället ökar, samtidigt som narkotikaanvändningen och överdosdödligheten tilltar, vittnar om att något är fel och att en drastisk förändring inom kort måste ta plats. Lösningen kan inte vara att låta personer fortsätta med sitt missbruk, som bara leder till ett ännu mörkare tillstånd, och i värsta fall till döden. Vi måste göra allt för att förebygga missbruken – inte tävla i hur vi bäst kan åstadkomma en möjlig tillvaro för de drabbade att fortsätta med sitt missbruk.

Den franske filosofen Jean-Paul Sartre skrev om hur varje människa är en individ som påverkar samhället med sina gärningar; hur små och betydelselösa vi än kan känna oss emellanåt, ska vi veta att vi formar samhället på vår lilla del av gemenskapen, i samband med våra gärningar. Vi är alla en del av samhället, och våra handlingar spelar roll, och alla kan vi göra en liten skillnad.

Jag ska börja med mig själv; när jag inte skriver eller läser, är jag på tennisbanan med barn och ungdomar. När vi umgås under en timme på banan, är det mycket mer än snygga slag och snabba löpningar som vi utvecklar. Vi pratar, skrattar och funderar över allt möjligt under våra sextio minuter vi har tillsammans i veckan. Så länge vi är där, på tennisbanan, kan vi inte göra något destruktivt. Vi delar på glädjen när någon lyckas och vi delar på tårar när någon ibland skrapar upp knäna, men vi är tillsammans och vi känner att vi betyder något för varandra.

Så många är ensamma och rastlösa idag att de inte har något annat att vända sig till än skadliga substanser, som i längden inte bara skadar den enskilda individen, utan hela dennes omgivning. Rastlösheten är döden, och roten till mycket ont. En präst som på 1800-talet hjälpte unga att sysselsätta sig i Turin för att de inte skulle hamna i en destruktiv tillvaro, var Giovanni Don Bosco. Hans kända preventiva metod räddade många unga själar. Den gick ut på att erbjuda en meningsfull sysselsättning.

Vi idag, såväl som samhälle och som enskilda individer, har ett ansvar att rädda både barn, unga, vuxna och äldre i vår närhet. För att göra det, måste vi erbjuda en meningsfull tillvaro. Att låta våra medmänniskor, nära och kära fortsätta med sitt droganvändande, kan aldrig leda till ett meningsfullt liv.

The post Ansvarslöst att tillåta droganvändning first appeared on Opulens.

ÅLDRANDE. “Men vem är jag att såga Octavio Paz? Hos Paz finns ju trots allt en enorm lärdom, skarpa analyser och vackert formulerade iakttagelser”, skriver Erik Cardelús som läst Till analogins lov.

Till analogins lov av Octavio Paz
Översättning: Lasse Söderberg
Ellerströms förlag

En diffus coronadag hamnar Octavio Paz (1914-1998) på mitt bord. Boken heter Till analogins lov och är en samling essäer av denne uppburne och nobelprisbelönte mexikanske författare som Ellerströms förlag ger ut i ett urval av översättaren Lasse Söderberg. Det var länge sedan sist. Mycket vatten har runnit under broarna och många blad vänts.

I ungdomen intensivläste jag honom under en period, liksom lådvis med annan spanskspråkig litteratur. Ensamhetens labyrint satte djupast spår. Jag reste till Mexiko, fullproppad med läsefrukter, även av de mexikanska författarkollegorna Juan Rulfo och Carlos Fuentes. Jag var på Paz föreläsning, i samband med att han tog emot sitt nobelpris 1990.

Allt detta kommer till mig innan jag ens hade börjat läsa boken. Förväntningar, hågkomster och allt det som livet gjort med mig sedan sist.

Den första essän heter Surrealismen, ett tematiskt stråk som löper genom boken. Paz skriver att surrealismen är ”ett radikalt ifrågasättande av det som i vårt samhälle alltid har betraktats som oföränderligt och samtidigt ett desperat försök att finna en lösning.” Intressant, liksom att förkunnandet att ”liket lever”, att surrealismen har mycket att ge oss än idag, eller åtminstone då texterna skrevs någon gång mellan 1950-talet och slutet på 1990-talet. Här möter vi Breton, Éluard, Aragon, Artaud, Valéry och Appolinaire, men också Trotskij, Diego Rivera och D.H. Lawrence. Mycket namndroppande blir det.

Därefter dyker den store spanske filmregissören Buñuel upp, även han en surrealist som spåras tillbaka till den stora spanska traditionen med Goya, Quevedo, Valle Inclán och Picasso. Mycket namedropping blir det återigen.

Finns det en spanskamerikansk litteratur? Frågan blir ett nav i ett antal essäer. Svaret blir mångordigt och knyts till många intressanta epoker, texter, röster och författarskap. Vad kommer då Paz fram till? Jo, att den spanskamerikanska litteraturen – liksom de flesta andra traditioner – utgörs av en blandning av olika strömningar, idéer och texter. Här sammankopplas europeiska, spanska och latinamerikanska författare med texter och idéer från andra delar av världen. Det är välskrivet och elegant. Men är det längre så djärvt och djupsinnigt? För Spanien var ju under flera hundra år arabiskt och på medeltiden bodde där många judar. Många globala handelsvägar passerade landet, landvägen och sjövägen. Sedan färdades denna kultur över haven till Latinamerika, från märkesåret 1492 och framåt.

Så är inte talet om kulturblandning och punkterandet av ”rena” traditioner en retorisk spark mot en öppen dörr? Något vi finner i vilken historiebok som helst? Något föga aktuellt och avslöjande? Vidare påpekar Paz att genom att söka sin tradition, uppfinner man den.

Javisst, gräver vi i arkiven eller i minnet finner vi att nutid är sammanflätad med dåtid, en dåtid som genomkorsas av personer och kulturella spår som blandas och korsbefruktas. Så har det alltid varit och bara de mest inskränkta nationalister har missat det. Det medeltida Stockholm och Visby var en tummelplats för hanseatiska köpmän och handel, vikingarna reste kors och tvärs och nationalistkungen Karl XII hängde länge i Turkiet och tog hit kåldolmar och annat ”utländskt” från Orienten.

Men måste vi beundra och credda Octavio Paz för detta idag?

Det är svårt att inte slås av att Paz är hejare på att namndroppa. Värst blir det i kapitlet om min stora favorit, Jorge Luis Borges. Där ställer han sig själv i förgrunden och berättar om alla sina möten med den store argentinske författaren. Nästan som ett fan med autografblock, som antecknar allt som han kommer åt om idolen.

Därtill känns det som om Borges har åldrats bättre som författare än Paz. Det skrivs i alla fall mer om Borges än om Paz idag, om det nu är en värdemätare. Varför? Sannolikt handlar det om att Borges har mer av lekfullhet och humor i sina texter än Paz. Lekfullhet och humor blir ett skydd mot tidens tand mer än allvar. Allvar gränsar ju till stelhet och stumhet; lekfullhet med mjukhet och elasticitet. Står man still faller dammet lättare över en.

Men vem är jag att såga Octavio Paz? Kanske är det jag som blivit gammal och bitter, oförmögen att tända till som förr? En omläsning avslöjar ju lika mycket om (om)läsaren som om den omlästa författaren. Hos Paz finns ju trots allt en enorm lärdom, skarpa analyser och vackert formulerade iakttagelser, skickligt översatta av Lasse Söderberg. Bäst blir det när Paz släpper sina käpphästar och lämnar upplöjda spår, som surrealismen och kulturblandningens betydelse i litteraturen. Skönt också när namndroppningen lättar.

Riktigt skarpt blir det när Paz tar sig an tankar och tänkare som inte ligger i hans huvudspår, som den spanske essäisten och filosofen Ortega y Gasset, Dostojevskij, Munch och Sartre.

Mest intressant blir nog mötena med Sartre i Paris. Här uppenbaras hur den store franske filosofen och författaren länge uttalat sig om spanskspråkiga författare utan att ha läst dem. Fake readings, alltså. Även du min Sartre, tänker jag. Paz grymtar: ”Denna okunskap om den spanska litteraturen är inte ovanlig utan tvärtom utbredd bland européer och nordamerikaner”. Även Sartres benägenhet att släta över kommunisters och kommunistiska regimers förbrytelser och grymheter, upprör Paz. Deras sista möte avbryts av Simone Beauvoir ankomst till caféet där de sitter och detta ”fick honom att en smula otåligt tömma kaffekoppen och bryta upp”.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Paz beskriver också sitt möte med Munchs måleri. Detta sker under en vårvistelse i Oslo. Lite som nu, både vacker vår och ångest i luften. Paz prickar in det med att ”Munchs måleri tycktes svara mot det intensiva ljuset och de våldsamma färgerna utanför. Livets eruption: träden, blommorna, djuren, människorna, allt levde med den intensitet som var på en gång oskuldsfull och skrämmande.”

Paz menar att ”Munchs måleri återkommer med skrämmande regelbundenhet till vissa motiv.” Upprepningar som blir tvångsmässiga och olycksbådande, men också estetiskt nödvändiga, att hans Skri är ett ordlöst ord och en gestaltning av människors tystnad inför det oerhörda och grymma. Ett skri som irrar omkring i själlösa städer, under en tom himmel.

Att läsa om en gammal favorit är inte lätt. Vårt möte är inte längre detsamma. Mycket har kastats om, både innanför och utanför det textuella mötet. Inte heller är det så skönt att påminnas om att man åldras, att såväl ansiktet i spegeln som entusiasmen grånar. Men så hjälper Octavio Paz mig att hitta tillbaka till Oslos parker, till Munch och han förändrar min blick på den upphöjde Sartre. Med fullständig skärpa och närvarokänsla, dessutom. Tack för det!

The post Allt håller inte för tidens tand first appeared on Opulens.

ROMAN. Den svenska motsvarigheten till Édouard Louis lyser med sin frånvaro, konstaterar Michael Larsson, som har läst den svenska översättningen av den franske författarens roman Vem dödade min far.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vem dödade min far av Édouard Louis
Översättning: Marianne Tufvesson
Wahlström & Widstrands förlag

Det är något skumt med den svenska hajpen för Édouard Louis. När Louis debuterade på svenska 2015 med den råa, självbiografiska Göra sig kvitt Eddy Bellegueule kände entusiasmen på kultursidorna inga gränser. Och visst var den bra, om än väldigt kort och kanske något abrupt avrundad. När Louis är som bäst påminner hans korthuggna, närmast avskalade språk lite om Stig Larsson. Den återhållna vreden, kvardröjandet i den äckliga detaljen och det skenbart enkla språket är alla oerhört effektiva metoder som Louis skickligt använder för att hamra in ett tragiskt innehåll. När han är som sämst påminner han mest om, ja, en helt vanlig dagstidningskrönikör. Lite för ofta känns resonemangen halvfärdiga och väl enkla.

Desto viktigare för mottagandet var nog den värld han skildrade och sättet den skildrades på. Eddy Bellegueule, liksom bokaktuella Vem dödade min far, handlar om en bortglömd arbetarklass som, i den mån den röstar, röstar högerpopulistiskt. Berättaren är den förlorade sonen, en homosexuell pojke som kravlat sig ur sin eländiga situation, tagit sig till Paris och börjat skriva böcker. Romanen följdes upp ett par år senare med Våldets historia, tillsammans med en mängd intervjuer, reportage och debattexter i svensk press. Fenomenet Édouard Louis har sedan dess bara tilltagit i styrka, underblåst av de gula västarnas uppmärksammade protester i Frankrike och högerpopulismens fortsatta framgångar.

Det är inte svårt att se tjusningen med den här typen av inifrån-berättelser. På många sätt har arbetarklassen och det ökade gapet mellan stad och landsbygd blivit något av en ödesfråga, ändå är det väldigt få författare och journalister som på ett trovärdigt vis lyckats skildra människorna som befolkar det motsatta lägret. Man förstår dem helt enkelt inte och är väl inte speciellt intresserad heller, men eftersom de varken syns, hörs eller representeras på ett rättvisande sätt omgärdas de också av fördomar, blir obegripliga och hotfulla. Så när en författare som Édouard Louis kommer ut med en självupplevd berättelse om hatet, okunnigheten och homofobin hos arbetarklassen tas han emot som en hjälte. Här är någon som på ett autentiskt vis kan bekräfta det man redan tror sig veta. Det viktiga i konstruktionen av autenticitet är i detta fall klassresan. Utan den, sägs det, vore inte boken möjlig. Kanske inte perspektivet heller. Gör det Édouard Louis till en liberal ikon?

I Vem dödade min far, Édouard Louis senaste, pamflettliknande bok riktas dock udden inte bara mot trygga måltavlor som socialdemokraterna och arbetarna själva, utan även mot den “jupiteriska” presidenten Emmanuel Macron. Det är en rasande uppgörelse lika mycket med en far som med det samhälle som knäckt honom både fysiskt och psykiskt. Huruvida fadern i ordets rätta bemärkelse är död förblir en öppen fråga, och han glider på så vis ut och blir många, en representant för ett livsöde som delas av långt fler än honom. Desto viktigare blir det att bena ut hur en annan, levande död kan se ut. Louis skildrar fadern som en som tidigt lärt sig av med att drömma om ett annat liv. Eftersom han inte kan råda bot på sina livsbetingelser håller han krampaktigt fast vid en pubertal frihetslängtan i vardagen, ett eländigt och patetiskt substitut för det liv som tidigt förnekats honom.

Bokens första del handlar huvudsakligen om sonens relation till fadern. Det är traumatiska minnen, förnedrande situationer och mycket sprit, men också några ljusglimtar av värme och ömhet. Louis tar hjälp av Peter Handke och filosofer som Sartre och Ruth Gilmore för att försöka förstå varför vissa personer blir som de blir. Varför blev till exempel pappan så skamsen och förtvivlad när den lilla pojken Louis uppförde ett dansnummer framför hans vänner vid middagsbordet? Var det för att han var klädd som en kvinna? Faderns relation till sin manlighet är kluven. Det är en trygg identitet för honom att vila på när allt annat i livet tycks bortom kontroll, men det är också för Louis en påminnelse om att fadern en gång var formbar och nyfiken. När allt hopp förångats är den rigida manligheten allt som återstår. För Louis är den ett fängelse. Fadern vägrar gråta och klaga, hoppar tidigt av de “feminina” studierna, och även om han som vuxen gråter till opera och lyssnar på Celine Dion i bilen sker det under största sekretess.

I bokens lysande andra del återges en avgörande händelse i Louis barndom med en dramatisk finess som närmast för tankarna till Fröken Julie och det naturalistiska dramat. Utan att gå in för mycket på detalj kan man säga att det öppnar upp för ett resonemang om hämndlystnad och missriktad vrede, men det är också ett gripande exempel på hur även de som står varandra allra närmast kan vända sig mot varandra. Det är dock med bokens tredje och avslutande del som Vem dödade min far verkligen knyter an till samtiden och delar ut sin hämnd där den hör hemma: i den politiska sfären. Flera mer eller mindre namnkunniga figurer hamnar i skottgluggen. För deras synder vill Louis, något deklamatoriskt, “att de ska bli kända nu och för alltid, överallt, i Laos, i Sibirien och i Kina, i Amerika, tvärs över alla hav, på alla kontinenter, bortom alla gränser”. Ja, jag misstänker att det låter bättre för franska öron.

Hos oss i Sverige är den politiska utvecklingen närapå identisk med den i Frankrike, med krympande sociala skyddsnät, utförsäkringar, försvagad arbetsrätt och en socialdemokrati i fritt fall. Ändå lyser den svenska motsvarigheten till Édouard Louis med sin frånvaro. En sådan hade nog behövts, för eftersom Louis skildrar en värld som för oss känns bekant och samtidigt är avlägsen så blir det lättare att skjuta ifrån sig problematiken och läsa in i honom lite vad man vill. Kanske är avståndet också det som gör att vissa tidningsliberaler inte riktigt vet hur de ska handskas med honom nu när han uttalat sitt stöd för de gula västarna och så att säga fallit ur det narrativ som definierat honom. Ett narrativ som går ut på att en god klassresenär är lojal mot sin nya klass och inte mot den gamla.

The post Klassresenären som vägrar vara lojal mot sin nya klass first appeared on Opulens.

EN BETRAKTELSE.  Den springande punkten är dock hur man ska förhålla sig till intet — varats allomfattande intighet, skriver Melker Garay. Det gör han i en skarpsinnig filosofisk betraktelse som undersöker vårt förhållande till begreppet intet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vad är det stora Intet om inte en kamp? En regelrätt inre kamp mot det oerhörda att det över huvud taget inte finns någon djupare mening i tillvaron. Att varje tanke, gest och dröm saknar betydelse. Att allt är meningslöst. Att det endast finns tomhet. En gapande tomhet som stirrar stint i ögonen på oss människor. Och som därtill hånler åt alla våra försök att fylla livet med innehåll. Ty det tänker att varje försök hämtar sin näring ur ingenting annat än intet själv. Men ur intet kan ingenting varaktigt komma. Säg mig: Skulle det kunna vara så?

Likväl intalar vi oss att vi kan besegra intet genom att skapa. Ord, färger, toner och mycket annat står till vår tjänst. Och visst skapar vi alltid. I det avseendet är vi påhittiga. Förslagna. Vi är de som finner lösningar. Och inte sällan berömmer vi oss själva för vår rådighet. Vi anser oss vara övertygade om att vi är kapabla att besegra intet. Vansinne vore det väl om vi inte ansåg det. Alldeles riktigt, vi måste tro på att vi kan besegra det, som om vi var tvingade in i denna tro. Endast så kan vi mota bort den känsla av tomhet som plötsligt kan drabba oss mitt på ljusa dagen. Eller mitt i natten när det är som mörkast. Visst är det så?

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Människans resa går från intet, genom intet, till intet. Inget muntert finns i den utsagan. Inte heller i nobelpristagaren Saramagos ord om att livet är det som är beläget mellan intet och intet. Dystert, säger någon ängsligt. Och dystert är det sannerligen. Man skulle kunna tycka att när allt kommer omkring torde det inte vara något märkvärdigt. Vi kommer från ingenstans, och upphör i ingenstans. Intet genomsyrar allt. Till och med varje rad i denna text. Eller hur?

Men att acceptera detta vill vi människor inte göra. Sådana är vi. Generation efter generation försöker överträffa tidigare generationers skapelser vars främsta uppgift torde vara att just mota bort intet. Förminska det med slagkraftiga versrader. Blända det med färgsprakande konstverk. Överrösta det med storslagna arior. Vad som helst gör människan för att tränga undan intet. Religioner skapas. Skyskrapor anläggs. Tv-apparater produceras i oändliga rader. Och internet byggs ut i rasande fart. Allt för att uthärda intets förödande intighet. Allt för att förlika sig med den ångest som härrör från det absolut suveräna i den gränslösa tomheten. För tomheten finns väl därute?

Det hävdas att det är människan själv som ska göra slut på intet som hon själv har skapat med sitt medvetande. För til syvende og sidst är förställningen om intigheten framsprunget ur hennes eget sätt att se på världen. Det är hon själv som har bjudit in det stora Intet. Det utgör en del av hennes sätt att tänka. Och hennes sätt att vara. Den franske filosofen Jean-Paul Sartre uttryckte det med en paradox:

Människan är inte vad hon är och är vad hon inte är.

Det var väl klokt sagt?

Men att jaga bort intet en gång för alla går nog inte. Det absurda är att vi inte ens kan fullt ut beskriva detta intet. Och kan vi inte det, hur ska vi då lyckas med att besegra det? Vissa talar om intet som det stillatigande. Stumt i sin gränslöshet och som underminerar allt. Andra talar om en existentiell avgrund. Ett bottenlöst svalg. Och åter andra om ett varats ontologiska ondska. Den eviga likgiltigheten. Många är beskrivningarna. Förmodligen till ingen nytta. Och det är i sin ordning. Då intet är inget annat än intet. Men stämmer det verkligen?

Den springande punkten är dock hur man ska förhålla sig till intet — varats allomfattande intighet. Att helt förneka intet vore ohederligt då det är väl dokumenterat av diktare, filosofer och andra tänkare. Att förneka varje människas känsla av tomheten vore att kränka deras privata erfarenhet. Att förneka vore att blunda och bedra sig själv. Att förneka är ingen lösning. Intet finns där. Ja, i det förnekandet finns inte någon lösning. Men om detta stämmer, finns det då ens en lösning?

I den mån det existerar en lösning torde den vara att just fortsätta att kämpa mot intet hur fåfängt det än må vara. Likt en Sisyfos vars sten är inkarnationen av det meningslösa. Likt en Job som om natten brottas med tvivlet om alltings mening. Likt en Viktor Frankl som enträget hävdade att livet måste ha en mening. Uppgiften blir följaktligen att aldrig förlika sig med intet. Att fylla det som förefaller vara omöjligt att fylla med mening. Fortsätta att envetet skapa och åter skapa, då vi existentiellt är tvingande till att intala oss själva att det är genom att skapa som vi kan driva bort det som saknar mening. Uppgiften blir att erövra mening. Eller åtminstone en illusion av mening. Och är inte illusionen vår största tillgång?

Det torde vara sant vad den tyske förromantiken Heinrich Wackenroder skrev, att det som uppstår ur intet, förgår i intet. Det som återstår är en kamp. En livslång och regelrätt kamp. Och för den som tror på den kampen blir allt lite lättare. Till och med för de som förlitar sig på att vetenskapen ska skänka dem mening när det är som ensammast. För att inte glömma de som tror att deras tillvaro kommer att fyllas med ett rikligt existentiellt innehåll när man väl instiftat att Gud en gång för alla är död. Så visst bör man sätta sin tilltro till kampen. En kamp vars främsta drivkraft vilar på en ironisk frågeställning: Om det inte är just det svårdefinierade intet som driver fram all mening?

Låt mig avsluta denna betraktelse med det som blev kvar på botten i Pandoras kärl: Hoppet. Marcus Aurelius hävdade i sina Självbetraktelser att ”inget uppstår av intet, lika säkert som ett något aldrig övergår till ett intet”. Att ta till sig hans ord är ingenting annat än en tidlös livsbejakande dogm som får en att gå vidare i livet. Eller varför inte finna tröst i Parmenides ord att existensen av rum omöjliggör intet. Uppgiften blir när allt kommer omkring att inte låta sig som en Roquentin i Sartres roman Äcklet uppslukas av intet. Att fortsätta att hoppas på att allt tal om intet är felaktigt, fast att vi inget kan veta om det. Hoppas på att det finns en tanke bakom vår gåtfulla tillvaro. Hoppas på att det visst finns en mening. Och tro på att det måhända finns en för oss okänd källa ur vilken all kärlek kommer ifrån. För vad vore våra liv utan kärlek? En kärlek som inte kan reduceras till själlösa atomer; en kärlek som ska förläna människan den åtrådda meningen. Jo, hoppas och tro måste vi. Annars blir allt en fråga om att uthärda. Stå ut. Och är det inte kanhända så att det är just på det sättet man ska förstå Leonard Cohens vidunderliga sångtext?

The Maestro says it’s Mozart

but it sounds like bubble gum

when you’re waiting for the miracle,

for the miracle to come.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Intet first appeared on Opulens.

ESSÄ. Varför skriva något om den intellektuelles ansvar? Därför att det är nödvändigt. För att förstå det svaret bör man nog först ladda begreppet intellektuell med ett innehåll.

Den intellektuelle – var som helst i världen – är den som ger plats åt tänkandet. Den som har förmågan att uttrycka sig verbalt och skriftligt. Den som väljer att vända och vrida på frågor för att begripliggöra något som måste begripliggöras. Den som väljer att sätta sig in i komplexa frågeställningar som rör samhället.

Det är också den som formulerar frågor så att även icke-mänskligt liv och vår tids miljöförstöring inkluderas. Den som väljer att ifrågasätta förhärskande dogmer och ideologier som möjliggör och outtalat legitimerar människors lidande i världen. Den som därtill moraliskt indignerat lyfter fram de försvarslösa och utblottade. Samt de som är nedtryckta i en skriande fattigdom. En fattigdom som påminner om den som fanns i Charles Dickens London och som också denne uppmärksammade och kritiserade häftigt.

Det handlar om att tänka. Den intellektuelles raison d’être. Ett konsekvent och kompromisslöst tänkande som bryter ner stereotyper och försåtliga förenklingar. Den politiske filosofen Hanna Arendt talar om tänkandet som att föra en dialog ”mellan mig och mig själv”. Den intellektuelle ställer frågor. Den är väl förtrogen med vikten av att kunna ställa relevanta och inte sällan kontroversiella frågor. Den intellektuelles frågor blottlägger. Den ängsliges konsensus och politisk korrekthet är något okänt för denne.

Den intellektuelle tar tid på sig att granska det som ska granskas. Denne vet att tänkandet tar tid. Och tid är som bekant en bristvara. I detta hektiska tidevarv är det lätt att tanken endast studsar på ytan. Sällan tränger tanken genom den. Och då blir allt därefter ytligt, för att inte säga lättsinnigt. Den intellektuelle tränger igenom ytan, bortom det förment uppenbara. Jag tänker här på George Orwells Newspeak i romanen ”1984” som syftar till att begränsa den enskilde individens tankeutrymme, då språket i newspeak går mot det förenklade, det onyanserade, det ytliga. Den intellektuelle vill ner på djupet. Och då krävs som sagt tid.

Att minnas tar även det tid. Den intellektuelle låter inte oförrätter falla i glömska. Denne påminner inte bara om lidandets fortsatta existens utan även om det som varit. I Susan Sontags bok ”Att se andras lidanden” får bilder från krig oss att minnas sprängkraften i det förgångna. Lätt är det att glömma när vi ständigt bli matade med intryck. Minnet är ständigt under attack; det trycks ideligen undan för det som händer i vårt ymniga nu. Omedelbarheten – realtiden – väger tung när vår oro att inte vara uppkopplade fördunklar och fjärmar oss från det förflutna.

Men det är inte bara tid som krävs utan även avstånd. Det vill säga att den intellektuelle inte är indragen i verksamheter som omöjliggör perspektivet. På sätt och vis är en intellektuell den som står utanför. Ett förtydligande: Vi talar inte om en gud, utan om en människa med alla dess förtjänster och brister. En som blickar ut över sin samtid. En som kan stå på en upphöjd plats och se på det som ska förstås. Vilket får mig att tänka på Fjodor Dostojevskijs civilisationskritik i kortroman ”Anteckningar från källarhålet” från 1864. En kritik vars skrämmande riktighet återigen skulle bekräftas av de krig som rasade i och utanför Europa under 1900-talet, och som fortfarande rasar i länder som Irak, Syrien och i ett flertal länder i Afrika.

”Se er omkring: blodet flyter i strömmar, och till på köpet muntert som champagne. Se på hela vårt nittonde århundrades store män. Se på̊ Napoleon, han var en av vårt århundrades store män. Se på̊ Nordamerika, detta fredsförbund av småstater. […] Och säg sedan vad civilisationen mildrat hos oss. Civilisationen framkallar hos människan endast en känslornas mångsidighet och – – – absolut ingenting mera. Och genom utvecklingen av denna mångsidighet kommer kanske människan att nå̊ fram till att söka njutning i blodsutgjutelser. Detta har ju redan inträffat. Har ni märkt att de mest raffinerade blodsutgjutare nästan genomgående har varit högt civiliserade män…”.

Att tänka kräver även mod. Vad för slags mod? Ett exempel på mod i Sverige var när Torgny Segerstedt som redaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning framförde sin skarpa kritik av nazismen och av den svenska regeringens underdånighet gentemot Tyskland. En berömd fras som han formulerade i tidningen var: Herr Hitler är en förolämpning.

Ett annat exempel är Kerstin Ekman som valde att lämna svenska akademin 1989 efter att den inte ställde sig bakom en appell till den svenska regeringen i vilken man protesterade mot de iranska mullornas dödsdom mot författaren Salman Rushdie.

Ett nutida prov på mod är när Sveriges utrikesminister Margot Wallström kallade domen – tio års fängelse och 1 000 piskrapp – mot den saudiske bloggaren Raif Badawi för medeltida. För det krävs onekligen mod. Och uppriktighet. Den intellektuelle vet vad det betyder att tänka uppriktigt. Att inte vika undan. Att inte vända kappan efter vinden. Att inte låta sig köpas. Eller enklare uttryckt, för att använda sig av Noam Chomskys formulering, att tala sanning och att avslöja lögner. Den intellektuelle som håller sig till det är stark. Och måste så vara. För sträng är den intellektuelle mot sig själv. Dennes hederlighet och integritet kan inte dagtingas. Ansvar för hans penna över det vita arket.

Att kalla sig för intellektuell förpliktar. Och det är rimligt. Frågan är bara hur långt modet räcker. Modet är den springande punkten. Akilleshälen. För är det inte mod som brister när den förment intellektuelle är tyst, samtidigt som orättvisor och övergrepp fortgår? Och är det inte mod som saknas när denne inte vågar följa sin moraliska övertygelse? När denne låter bli att med det talade eller det nedskrivna ordets hjälp protestera? För det finns väl mycket ont som en intellektuell bör reagera på? I en essä av Birgitta Trotzig, där vi bland annat kan läsa om Pinochets diktatur i Chile, finner vi dessa ord:

Mitt i dagsljuset och solen, mitt i det vardagliga och ljuden från spårvagnar och skolbarn utanför, torterar hela tiden människor andra människor – och himlen störtar ingalunda in, ingen dödsfågel sliter världen definitivt i stycken, nej det bara håller på, det är en del av tillvaron, det är det normala, det hör till den ohyggliga ordningen.

Den som inte reagerar mot orättfärdigheter och föredrar att vara stillatigande är inte intellektuell. En intellektuell som inte tar sitt ansvar gör fel i att kalla sig intellektuell. Denne är inte intellektuell utan någonting annat. En som saknar intellektuell legitimitet. Med andra ord ska man vara på sin vakt mot den som utger sig för att vara intellektuell. Hur lätt är det inte att missbruka det ordet.

Men har den intellektuelle ett ansvar? Eller inte? Allt beror på hur vi definierar denne. När jag talar om en intellektuell så är det sammanbundet med att ha ett moraliskt ansvar gentemot sig själv. Och andra. För den intellektuelle är en del av ett samhälle. Stefan Jonsson – författare och professor i etnicitet vid Linköpings universitet – talar om ett ansvar i men även för samhället. Och ”rent av för att vi ska se att vi har ett samhälle”.

Den intellektuelle tillhör en gemenskap. Därav nödvändigheten att ta ansvar. Ett ansvar som man inte kan avsäga sig när det känns besvärligt och obehagligt. Den palestinsk-amerikanske professorn Edward Said skriver i essäsamlingen De intellektuellas ansvar att den ”intellektuelles uppgift är minst av allt att få sin publik på gott humör: själva poängen är att vara genant, motstridig och till och med otrevlig.”. Med andra ord: En persona non grata som skapar debatt.

Sant är att det finns omständigheter som hindrar den intellektuelle att ta sitt ansvar. Här kan nämnas som lojalitet mot dem som innehar makten och som erbjuder prestigefulla anställningar med höga löner och förmåner, för att inte tala om priser och allehanda hedersutmärkelser. Bigotteri, intressekonflikter och räddhågsenhet kan bli en konsekvens av denna lojalitet; L’enfer c’est les autres. Listan på hinder – uttalade och outtalade restriktioner i tankefriheten – kan göras längre. Och dessa hinder blir inte mindre när den intellektuelle verkar i en miljö där åsikts- och yttrandefriheten är beskuren och där det rent av är livsfarligt att protestera mot missförhållanden som korruption, oförrätter och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Här inställer sig frågan om hur mycket man kan begära av en intellektuell? Är definitionen av intellektuell alltför sträng så kan man nog på goda grunder hävda att det inte finns några intellektuella. Ordet intellektuell blir ett tomt ord. Det är därför som definitionen av en intellektuell borde diskuteras oftare, annars riskerar begrepp som stumhet och brist på ansvar att bli en del av definitionen. Ergo, en definition som normaliserar konformism, undfallenhet och feghet. Den så kallade intellektuelle bli här en hycklare när denne hyllar 1948 års deklaration om de mänskliga rättigheterna. Osökt tänker jag på Julien Bendas berömda traktat ”La trahison de clercs” där han gör upp med de intellektuellas svek.

Vi lever i en tid där Internet utgör en betydande del av våra liv. Världen finns inte längre långt borta från oss. Den finns här. Alldeles inpå oss. Högst påtaglig. Världen visar oss på förhållanden som den intellektuelle måste ta ställning till. Förhållanden som strider mot dennes personliga etiska värdegrund. För vilken intellektuell saknar en moralisk kompass? En kompassnål som reagerar mot sådant som sociala orättvisor, skändligheter och övergrepp. Jean- Paul Sartre skrev att en ”intellektuell är någon som lägger sig i något som inte angår honom”. Den intellektuelle hemfaller inte åt cynism. Det som driver denne är inte partitillhörighet, höger och vänster är ovidkommande. Det som driver den intellektuelle är istället moraliska principer som solidaritet och mänsklig värdighet. Världen som den intellektuelle ser på sin bildskärm talar till honom. Till dennes samvete. Den intellektuelle har ett val. Ett val som denne inte kommer undan.

Internet – en plats där sanningar och lögner trängs – har förändrat spelreglerna och bryskt omdanat det offentliga samtalet. Information och desinformation sprids blixtsnabbt. Och man kan få det obehagliga intrycket av att nätet har fått sitt eget liv, och att det förmodligen dikterar våra tankar mer än vad vi anar. Vi läser, ser eller hör något som långsamt och ljudlöst förskjuter eller förstärker vår syn på världen. Och vilken världsbild vi än har så bombarderas vi ständigt av motbilder. Av mottankar. Allt blir en fråga om makt. Att leverera en världsbild som gynnar någon. Och allt går fort. Så fort att den som inte har tid att stanna upp riskerar att bli vilsen. Och den som är vilsen är lätt att styra. I denna digitala eviga storm måste det finnas de som gör det till sin plikt att förstå det som händer. Där kommer den intellektuelle in. Den som har viljan, förmågan och tiden att överblicka förloppet. Den som inte dras med i vilsenheten. Den som inte blir ett offer för den alienerande villrådighet som nätet kan ge upphov till.

En intellektuell är den som vill nå ut. Denne är inte någon som behåller sina tankar för sig själv. Enligt Nationalencyklopedin är det ”den som med sina idéer söker påverka samhällsutvecklingen.”. Internet blir här ett verktyg som snabbt kan sprida den intellektuelles tankar. Det kan vara tankar i form av kritik, reflektioner och visioner för de som vill handla, för de som vill förändra.

Ju större medial plattform som den intellektuelle besitter desto större genomslag har dennes tankar. Det handlar om att sprida tankar. Det vill säga nå publik för att påvisa uppenbara missförhållanden och för att kasta ljus på det som är verksamt i det fördolda – att synliggöra det som är osynliggjort. Detta är särskilt angeläget i en tid då massmedia och den nedskurna journalistiken tenderar att bli mer och mer fragmenterad, enkelriktad och strömlinjeformad. Och när politiker och andra makthavare börja använda sig av en retorik där deras sanning är den enda och där deras tankekedjor blir alltmer vaga. Det är då den intellektuelle tar sitt ansvar.

Den amerikanske sociologen Edward Shils skrev att det som utmärker den intellektuelles existens i varje samhälle är dennes ”inre behov att tränga bakom den omedelbara konkreta verklighetens slöja”. Den intellektuelle gör till sin uppgift att lyfta fram sådant som de reella maktstrukturerna och de förtäckta agendorna. Kort sagt: Den intellektuelle misstror det mesta och därför blir denne oumbärlig.

Den intellektuelle är dock inte endast den som är pessimist i tanken utan även den som är optimist i handling, för att tala med Antonio Gramsci. Åtminstone torde det vara ett eftersträvansvärt ideal. En intellektuell vill inte endast påtala brister utan eftersträvar även att ge förslag på lösningar och alternativ. Allt ifrågasättande har endast mening om det ämnar till att öppna upp för något nytt. Något konstruktivt. Något som man kan bygga vidare på.

Alla artiklar av Melker Garay

The post Den intellektuelles ansvar first appeared on Opulens.