SÄRBEHANDLING. “Det är väl mysigt att verka internationell, berest och måhända även att försöka vara mer än man egentligen är.” Lars Thulin undrar om det verkligen är tillåtet att diskriminera svensktalande i Stockholm.

Finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska samt varianter av dessa är nationella minoritetsspråk i Sverige.

Det innebär att vi har sex språk i landet inklusive svenska. Fast detta är en lögn. Det finns ett till. Som används i högre utsträckning än de fem minoritetsspråken. Häng med på en tur i centrala Stockholm så förklarar jag.

Din Sko har inte låga priser. Däremot ”Always nice price”.
Om Scorett har bra skor framgår inte. Men ”Quality matters”.
Jag trodde Twilfit sålde underkläder. Fel, de saluför ”lingerie”.
Om MQ erbjuder damkläder är oklart. Däremot finns ”Women” på ”2nd Floor”.
Man hittar inte Lego i en leksaksbutik. Men inne på ”World of Toys”.
Vad Body Shop vill är oklart. Fast det erbjuds ”Positive Change” Och det är fråga om ”Start Inside”.
Många butiker verkar tycka synd om sig själva. För ordet ”Offer” står på många ställen.
Dessutom förefaller någon stor kedja ha tagit över många butiker. Den heter ”Sale”.
Enda butiken i Gallerian i Stockholm som verkligen finns i hela världen är Ikea. Men i den är varje ord på det töntiga språket svenska.

Översättning saknas

Det märkliga är att inga skyltar finns med svensk översättning. Detta skulle då betyda att butiken var tvåspråkig, och därmed välkomna även dem som icke är bekväma med engelska. Tvåspråkighet finns i flera länder jag besökt: Kanada, där engelska och franska samsas hyfsat, Belgien där flamländska och franska finns sida vid sida. Och Schweiz där franska, tyska och italienska är modersmål för invånarna.

Men inte i Sverige, normalt känt som ett ängsligt land där konsensus är nyckelordet och ”alla måste med”. Översättningar finns inte. Så begrip engelska eller försvinn.

Starkast är detta i huvudstadens centrum kring Sergels Torg. I en butik i affärskedjan Arket, ägd av svenska H&M, tröttnade jag på att inte se en enda skylt på svenska. I det lilla fiket var det omöjligt att beställa kaffe genom att tala svenska. Den vänliga flickan bakom disken förstod inte när jag beställde det. Jag fick den livgivande drycken först efter att ha stönat fram det förlösande, ”one cup of ordinary coffee, please”.

”75 procent förakt”

Jag har dessbättre inga stora problem med engelska. Mycket av min studielitteratur var på detta språk och jag blev godkänd. Jag har bott och arbetat i ett engelskspråkigt land. Så jag slipper lämna Sergels Torg hungrig och naken. Jag kan fixa mat och kläder där.

Men vi bor i ett land med ett fullt fungerande modersmål som heter svenska. Det finns åtskilliga invånare som inte behärskar engelska fullt ut. De kommer sluta handla i Stockholms centrum. Varför? De är inte välkomna.

Till sist hittade jag en kvinnlig expedit på Arket. Jag tyckte mig höra att hon yttrat något som liknande svenska till en kollega. Så jag frågade varför jag var tvungen att beställa coffee och downloada an app for fast service. Svaret kom med en röst fylld av 25 procent vänlighet och 75 procent förakt mot mig. Allt berodde på att det var så oooerhööört många engelskspråkiga kunder i butiken. Samt att sååå många av de anställda i butiken bara kunde engelska.

Är okunnighet en fördel?

Jag brydde mig inte om att begära statistiska fakta som kunde verifiera detta. Men tvivlade på att butiken en gråkall tisdagsmorgon i november översvämmades av kunder som inte kunde ett ord svenska. Och att personal inte kan svenska – är det en fördel vid anställning? I min värld borde det måhända vara tvärtom.

Jag nöjde mig med att svara:

‒ Thanks for your hjälp. Nu vet jag much mer.

Tjejen suckade högt och himlade med ögonen mot sin kollega som uppenbarligen också led av handikappet att kunna svenska. Kanske medför det löneavdrag.

Dessvärre är detta inte koncentrerat till hjärtat i Stockholm. För en tid sedan ramlade jag in på ett fik vid Hornstull, inte stadens mest fashionabla kvarter. För några decennier kallades trakten för Kniv-söder. Inne på lokala Systembolaget kan det gå livligt till och krogarna med rejäla happy-hour-pris på öl är många.

Personalen bestod av två personer. En man och en kvinna och ingen av dem kunde ett ord svenska. En äldre dam med rollator kom in. Allt tydde på att garantipension var hennes huvudsakliga inkomst. Hon blev förtvivlad när ingen bakom disken kunde hjälpa henne.

Jag erbjöd mig att översätta. Men gummit på rollatorns hjul gnisslade då hon vände den 180 grader och satte fart mot dörren

Tack, men nej tack. Hit går jag aldrig mer, sade hon.

Märklig utveckling

Har vi inte en Diskrimineringsombudsman? Är det tillåtet att diskriminera svensktalande i Stockholm?

Varför ser det ut så här? Jo, det är väl mysigt att verka internationell, berest och måhända även att försöka vara mer än man egentligen är. Då blir det viktigt att utesluta människor som inte är som man själv.

Utvecklingen är märklig. Speciellt i ett land där allt fler vänder sig mot det mångkulturella och drömmer sig tillbaks till ett Bullerbyn, alternativt ett pilsnerfilms-samhälle, där 95 procent av befolkningen aldrig lämnat Skandinavien. Men mångkultur är tydligen bra. Så länge den enbart är brittisk. Och framförallt inte svensk, oh no.

Please, no Swedish! Because we are from Sweden!

The post Please, English only! Because we are from Sweden first appeared on Opulens.

OKRITISK KRITIK. “Det är just för att inte uppfostra medborgarna som till exempel museer ska vara normkritiska.” Nathan Hamelberg slår ett slag för en normkritik som inte bara handlar om identitet. 

För snart tio år sedan hamnade jag i ett samtal om hållbarhet med Kjetil Thorsen, en av grundarna av den norska arkitektfirman Snøhetta. Vi pratade om alla möjliga vinklar på hållbarhet, men jag minns särskilt två saker som Thorsen sade: för det första att det är viktigt med konflikter för att kunna bygga något som ska hålla i årtionden eller århundraden, och för det andra att mångfald är en resurs. Tillsammans kan de störa konsensus och likriktning. Att bygga är i sig självt att navigera i målkonflikter om prioriteringar, utrymme, funktion och ändamålsenlighet, och det arkitektkontor som tar in perspektiv och kritik som alltid möter byggprojekt har helt enkelt ett försprång.

Jag tänker på det här när diskussionen om normkritik i kulturen är inne på sjunde versen. Jag tror att det är oerhört viktigt att kritisera normer för att undvika misstag eller att slentrianmässigt agera som man gjort av hävd. Så ja, jag är varm anhängare av normkritik. Om man ska börja med att kritisera en norm så skulle det väl vara att ”normkritik” i den samtida offentliga debatten har blivit synonymt med identitet snarare än gemensamma, ofta oskrivna regler och förväntningar på beteende inom en mindre social gemenskap eller samhället i stort. Identiteten kan så klart vara knuten till förväntningar på beteende. Men genom att fokusera på identiteten på personer i organisationer, hierarkier eller ledningsgrupper kommer just beteenden, belöningar och bestraffningar i bakgrunden.

Identitet –  etnisk identitet, könsidentitet, sexualitet, kroppsfunktion eller något annat – brukar ligga till grund för diskriminering, men normer upprätthålls inte främst genom särbehandling, utan kan lika gärna upprätthållas genom likabehandling. Snarare än att alla med identiteten kvinna/homosexuell/invandrare särbehandlas för sin identitet bestraffas alltså alla som inte beter sig på ett visst sätt eller som inte är väletablerade i ett givet nätverk. Annorlunda uttryckt menar jag att den samtida normkritiken ofta stirrar sig blind på symptom snarare än bakomliggande orsaker; att vissa inte deltar i en given organisation kan bero på djupare saker än just identitet.

Uppfattningen att vi utan vidare kan inkludera dem som är exkluderade utan att se till vad i organisationerna som exkluderat dem kallades syrligt add women and stir av de andra vågens feminister som kritiserade tidigare liberala feminister, enligt vilka patriarkala strukturer skulle upplösas om bara kvinnor kunde inkluderas i dem. I samtiden kan man se samma tendens att organisationer med etniskt homogen sammansättning tänker sig att de ska rekrytera icke-vita som mångfaldsalibin så att allt sedan kan fortgå som vanligt. Men vem vill inkluderas för att representera “de andra”? Om inte utgångspunkten är att det finns ett värde i heterogenitet – att det berikar med fler kompetenser, erfarenheter och att de konflikter som de kan ge upphov till i huvudsak är bra – då kommer de som rekryteras för att nå mångfaldsmål att bli gisslan.

Så långt om organisationer. Det blir kanske än mer komplext när vi ska förhålla oss normkritiskt till normer i estetik och kultur. Men först: ordet normkritisk andas en förståelse av kritisk som synonymt med ”negativ”. Men normer är varken positiva eller negativa i sig själva. Vissa av dem är omistliga för att samhället ska fungera, andra är begränsande eller föråldrade. Den här slappa förståelsen av ”kritisk” används lika slentrianmässigt av dem som skulle kunna sägas vara normkritikernas motsats i offentligheten idag: när folk hävdar att de är ”invandringskritiska” är det i regel en förskönande omskrivning för att de är invandringsfientliga. Snart kan man nästan tala om att ”religionskritik” har landat i samma förståelse av kritik. För att citera Sven-Eric Liedman om behovet av kritik:

Kant skapade den kritiska filosofin, källkritik och textkritik är några av de viktigaste redskapen i humanistisk forskning, och det råder fullständig enighet om att all vetenskap ska bedrivas i kritisk anda. Att vara kritisk innebär inte att vara negativ utan att noga pröva grunderna för ett påstående. Kritik är motsatsen till godtrogenhet.

I dag raljeras det om normkritik som uppfostran av medborgarna, men det är just för att inte uppfostra medborgarna som till exempel museer ska vara normkritiska, så att medborgarna själva kan bryta ner floskler makthavarna omger sig med, så att tidsandan kan blottläggas, så att traditioner ska kunna synliggöras och så vidare. Det handlar inte om någon katekes för hur någon ska tänka.

Till sist två saker som kan underlätta att luckra upp strukturer i den notoriskt samförståndsvurmande svenska kulturen.

För det första: Man kan begå två misstag när man ska försöka få till mångfald. Det ena är att reducera mångfald till en fråga om etnicitet, det andra är att tro att etnicitet och bakgrund är irrelevanta. Mångfald handlar om en myriad av erfarenheter, inte bara etnisk kultur, och om vi låser begreppet vid den betydelsen blir just de med etnisk minoritetsidentitet inlåsta som gisslan.

För det andra: Jag tror själv att identitet – hur man ses och hur man ser sig – är av enorm betydelse för hur man ordnar erfarenheter. Men tanken att identiteten överbestämmer hur vi förstår kultur är ju absurd. På sociala medier antyds det hela tiden, ”det där säger du bara för att du är vit/man/cis/hetero/medelklass” och så vidare. I stället för ett ödmjukare erkännande av ens egen position: ”Min syn är präglad av min erfarenhet som x”. Jag tror inte det är fel att anta att erfarenheter styr läsning eller mottagning av ett verk, men det är garanterat fel att tro att man kan avläsa alla erfarenheter utifrån synlig identitet. Att skriva folk på näsan om varför de inte tycker som en själv eller att påstå att deras analys bara är ett resultat av deras identitet är en självuppfyllande profetia: det är liktydigt med att ge upp möjligheten till förändring, dialog och erfarenhetsutbyte.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post Förbi identiteten first appeared on Opulens.