TV-SERIE. “Kanske finns det något slags tröstande tillfredsställelse i skildrandet av en samhällselit (i ordets rätta mening) i total misär och avsaknad av moralisk kompass”, skriver Charlotte Wiberg om säsong 3 av HBO-serien Succession.

Succession (säsong 3)
Serieskapare: Jesse Armstrong
HBO Nordic

Mannen med ryggen mot sina barn är ett återkommande visuellt grepp i Succession, HBO-serien som nu är inne på sin tredje säsong. Patriarken och amerikanske mediemogulen och oligarken Logan Roy visas ofta med ryggen vänd mot kameran, eller vänd bort från sin omgivning och i synnerhet från sina barn. De är fyra stycken, och handlingen har sedan seriens första avsnitt kretsat kring frågan om vem som ska ta över firman efter den åldrande mannen vars ovilja att släppa taget är lika stark som hälsan är vacklande.

Det finns inga försonande drag hos Logan Roy, magnifikt spelad av Brian Cox. Han är en tyrann rakt igenom, elak och brutal, lojal mot ingen och inget utom pengarna och den egna makten. Och finns det något att kritisera i serien är det väl detta, att det inte finns någon egentlig ingång till denne centrale rollfigur, och att det egentligen inte finns mycket till själ någonstans i serien.

I de första två säsongerna var den tragiske Kendall Roy – revolterande men dysfunktionell son, för övrigt ännu mer imponerande gestaltad av Jeremy Strong – den rollfigur som tycktes ha själ, men tredje säsongen är som en lång vandring i den totala narcissismens öken. Åtminstone den lejonpart av serien jag fått tillgång till, de första sju avsnitten av nio.

I den nya säsongen är humorn mer påfallande

Men dramat med dess ständigt pågående maktintriger är fortfarande fascinerande. Det har gjorts jämförelser med Shakespeare, och det är inte helt fel, även om den skinande motpart till det onda tyranniet som brukar finnas hos Shakespeare saknas. Språket är också till skillnad från hos Shakespeare fullständigt i avsaknad av poetiska kvaliteter; påfallande rått och fult, grov- och korthugget – själlöst, återigen, men på ett sätt som inte saknar intresse, och ibland blir humoristiskt. I den nya säsongen är humorn mer påfallande. ”There is no fine wine in prison!” utbrister en av de bortskämda överklassfigurerna förtvivlat inför utsikten att han kanske kommer att åka i finkan.

Roligast är kusinen Greg, som slingrat sig in i familjen Roys ”gemenskap” för att kunna hålla sig kvar i företaget efter att i första avsnittet gjort bort sig på en av dess nöjesparker genom att stenad kräkas genom ögonen på den hunddräkt han bar. Med en märklig blandning av oskuldsfullhet och slughet involveras han och låter sig involveras i ränksmiderierna, drar största möjliga nytta av sitt släktskap men försöker samtidigt hålla ryggen fri.

Greg är clownaktig i sin allmänna brist på kompetens men fungerar också som ett vittne, en ställföreträdare för oss i publiken som inte tillhör den dekadenta överklassen. Det är dock inte en värld som lockar och Gregs successiva införlivande av den och dess värderingar gör även honom till en icke-önskvärd identifikationsfigur. Här finns helt enkelt inte någon att tycka om.

Kanske finns det något slags tröstande tillfredsställelse i skildrandet av en samhällselit (i ordets rätta mening) i total misär och avsaknad av moralisk kompass. Det skyddar ju mot avundsjuka, gör den egna lilla tillvaron med den ständiga kampen för att klara hyra och utgifter mer tilltalande. En tveksam vinst. Men som familjedrama finns det förstås också något allmängiltigt i Succession, även om kampen och hackordningen här förknippas med tillgång till enorma privilegier som är utanför räckhåll för de allra flesta av oss.

The post Mannen med ryggen mot sina barn first appeared on Opulens.