NOVELLER. Förra året vann Paolo Nobis Sandén Opulens novelltävling. Nu nomineras han till Sveriges Radios Novellpris för novellen Tygkassemannen. 

Det var 2021 som Paolo Nobis Sandén tilldelades första pris i Opulens novelltävling med sin novell Iris Cooler-son. Novellen, som handlar om en kort men intensiv vänskap mellan två unga tjejer, imponerade på juryn med sin blandning av värme och kaxighet, i skildringen av att överleva som barn i en värld befolkad av oförstående vuxna.

Nu nomineras Nobis Sandén till Sveriges Radios Novellpris med den nyskrivna novellen Tygkassemannen.

– Förutom själva bekräftelsen och spridningen fick jag möjligheten att skriva en ny berättelse för Radionovellen. Så det var väldigt kul, hela det att skriva något som man vet ska bli uppläst, sa Paolo Nobis Sandén tidigare i år till Opulens som svar på frågan om hur vinsten påverkat hans fortsatta skrivande.

Övriga nominerade författare till Sveriges Radios Romanpris 2022 är Raja Bahari, Sara Stridsberg, Malin Wollin och Balsam Karam. Priset instiftades 2002 och har tidigare vunnits av författare som Karin Smirnoff, Annika Norlin, Stina Stoor och Håkan Nesser.

Opulens novelltävling arrangeras av Opulens och Ekström & Garay förlag i samarbete med Göteborgs-Tidningen, Kvällsposten och Sparbanken Syd. Årets upplaga avslutades sista februari, och fram till april pågår juryns arbete med att utse 2022 års vinnare, som belönas med bland annat 35 000 kronor.

Anna Brynhilden

The post Paolo Nobis Sandén nominerad till Sveriges Radios Novellpris first appeared on Opulens.

NORÉN-PREMIÄR. “Fröken Julie” à la Marie-Louise Ekman och en av Lars Noréns sista pjäser. Klassiker med twist och nyskrivet av våra största dramatiker är Dramatens vårmelodi.

En grupp människor, oklart hur många, står instängda och sammanpressade inom en rektangel, mitt på den mörka scenen. Varför är de där? Ingen vet. Det finns inga väggar som stänger in dem. Ändå kan de inte ta sig därifrån.

Viktor Andersson/TT

The post Ny pjäs av Lars Norén på Dramaten i vår first appeared on Opulens.

I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.  

1. KONST

Liselotte Watkins Italien (T.o.m. 21 november 2021)
T.o.m. 21 november 2021
Stig Lindberg (T.o.m. 30 januari 2022)
Recension av Anne Edelstam
Millesgården

Vad kan man göra för att förlänga sommarkänslan? Anne Edelstam begav sig till Millesgården, på Lidingö, ett litet Italien mitt i Sverige. Trots att luften var sval och solen inte längre värmde som under sommaren, bjöd Carl Milles (1875-1955) museum på just detta.

Italiens typiska pinjeträd i form av paraplyer är insprängda lite här och var i Liselotte Watkins verk. Italien framstår som en paradisdröm när mörkret börjar sänka sig över våra breddgrader och därför blir denna utställning en veritabel vitamininjektion. Stigs Lindbergs keramik är rikt illustrerad med lustiga, enkelt skissade figurer samt speglar vars ramar han målat i olika mönster.  En trevlig utflykt för både stora och små.

2. TEATER

Katt på hett plåttak av Tennessee Williams
Recension av Lena S Karlsson
Maximteatern

Tennessee Williams skrev sin odödliga klassiker ”Katt på hett plåttak” för scenen och belönades med det prestigefulla Pulitzerpriset 1955. Det är en levande klassiker som ständigt spelas, även nu sextiofem år senare.

Överlag gör skådespelarna i Maximteaterns uppsättning rättvisa åt Tennessee Williams täta drama: Linus Wahlgren som Brick som vägrar att växa upp och söker tröst i alkoholen, Livia Millhagen har i slutscenen en triumf på hand som inte ska avslöjas här. Marie Göranzons Big Mama är en underdånig hemmafru men är en bitch som hela tiden drabbas av nederlag efter nederlag när det gäller inflytande i familjen. Men denna iscensättning är ytterst sett Peter Anderssons, som gestaltar en magnifik despot.

Ytterst sett är föreställningen en känga åt ett patriarkaliskt samhälle och hur en livslögn kan fördärva en människas liv. ”Katt på hett plåttak” är med andra ord en mycket sevärd föreställning med en väl fungerande ensemble.

3. FILM

SAS: Rise of the Black Swan i regi av Magnus Martens
Recension av Christoffer Andersson
Netflix

I filmen får vi möta psykopatfamiljen Lewis vilka anlitas som legosoldater. En flicka lyckas filma ett klipp, som läggs ut offentligt. Högt uppsatta arbetsgivare inom det brittiska ministeriet förnekar allt och familjen blir plötsligt allmänt villebråd; man har jagat Lewis länge i Europa och nu är timmen slagen.

90-talets stereotyper duger inte längre. 2021 måste vi få tränga in i hjältarnas och skurkarnas medvetanden för att kunna stilla oss. Vad kan då vara bättre som motvärn än att göra karaktärerna till psykopater? Snacka om genväg till 90-talet! Laurence Malkin (filmmanus) och Magnus Martens (regi) gör den största flirten med 90-talet på länge. Och de gör det bra.

4. NOVELLER

Hunter i Huskvarna av Sara Stridsberg
Recension av Anna Remmets
Albert Bonniers Förlag

I Sara Stridsbergs nya novellsamling känner man sig omedelbart hemma i det stridsbergska universumet med dess typiska blandning av skitigt och storslaget. I noveller som ”Hunter i Huskvarna” och ”Valarna” skildras barns utsatthet och barns magiska blick på världen sida vid sida. Och i ”Skogås” beskrivs en pappa som är intagen på mentalsjukhus och som sitter som ”en fallen konung i en trasig sjukhusskjorta och stirrade in i ett annat stjärnsystem.”

Ett melodramatiskt stråk, en närhet till kitsch går igen i nästan samtliga av Sara Stridsberg verk. När hon är som bäst hanterar hon den balansgången skickligt. I Hunter i Huskvarna ömsom håller sig Stridsberg till sina käpphästar, ömsom släpper hon dem – och ibland är käpphästarna ifråga skenande, vackra och storslagna berättelser som man vill ha precis som de är, tycker Anna Remmets.

5. POESI

Notapparat av Gunnar Högnäs
Recension av Thomas Almqvist
Ett projekt ryggverk

Efter fyra diktsamlingar kommer nu Gunnar Högnäs med sin femte, Notapparat, som är ett slags förklaring eller randanmärkning och innehåller en hänvisning till olika källor. För Högnäs är dikten ett sätt att beskriva, känna på pulsen eller ge värdet i ett nötskal.

Högnäs förra diktsamling, Haiculdesac, bestod av haikus. Även i Notapparat är han som bäst i de riktigt koncentrerade dikterna. Den konkreta enkelheten och direktheten i uttrycket tycks vara hans melodi. Många av dikterna är av existentiell natur, där han skriver om vad det innebär att vara människa och vart vi är på väg. Han blandar högt och lågt, stort och smått, ljus och mörker och glädje och sorg. De vardagsnära iakttagelserna är legio men även ordvitsarna. Gunnar Högnäs är en gladlynt poet och skriver med glimten i ögat.

The post Kulturtips: Från förlängd sommarkänsla till gladlynt poet first appeared on Opulens.

NOVELLER. I hennes nya novellsamling känner man sig omedelbart hemma i det stridsbergska universumet med dess typiska blandning av skitigt och storslaget.I noveller som ”Hunter i Huskvarna” och ”Valarna” skildras barns utsatthet och barns magiska blick på världen sida vid sida, skriver Anna Remmets som läst Hunter i Huskvarna av Sara Stridsberg.

Hunter i Huskvarna. Noveller av Sara Stridsberg

Albert Bonniers förlag

Sara Stridsberg är utan tvekan en av våra mest profilerade författare med ett språk som man på gott och ont (vi kommer till det onda sedan) känner igen direkt. Hennes mest kända verk är kanske fortfarande Drömfakulteten, en skönlitterär fantasi om Valerie Solanas, men hon har skrivit flera romaner, en del pjäser och har även hunnit med en kort period i Svenska Akademien.

The post Stridsberg blandar och ger first appeared on Opulens.

NOVELLSAMLING. De senaste året har Sara Stridsberg ägnat åt “en sorts explosioner”. Hennes nya noveller, täta som romaner, har en ny lättsinnighet men rymmer också ett ömsint avsked till ett smått parodiskt sällskap som liknar Svenska Akademien.

Erika Josefsson/TT

The post Stridsberg: “Det är ingen idé att snoka” first appeared on Opulens.

LÄSLUST. Vill man få unga som vuxna att läsa måste man belysa det specifika för litteraturen som medium — nämligen språket, skriver Erik Bovin med anledning av minskat läsande bland ungdomar och att SVT:s Go’kväll sparkar sin litteraturkritiker .

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vi visste redan att det var illa. Men att det var så illa? Endast 11 procent av 17-18 åringarna i det här landet läser, rapporterade Sveriges radio nyligen. Ändå är jag inte särskilt förvånad. Om vi vuxna inte läser, vilket allt färre gör, hur kan vi då förvänta oss att unga ska göra det?

Jag tror att vi är många som oroas över dessa siffror. Alla vettiga vuxna inser att läsning är viktigt. Men är det roligt? En tegelsten till bok. Nej, usch – tänker nog många. Därför bryr sig föräldrarna i familjen Svensson inte om att föregå med gott exempel, de plockar hellre fram mobilen eller paddan. Sådan far, sådan son, sådan mor, sådan dotter… medan företagarna i Silicon Valley fortsätter skratta hela vägen till banken. (Jag raljerar förvisso, men känns det inte igen?)

Ungefär samtidigt som den dystra rapporten når mig, kommer nyheten att kritikern Ingalill Mosanders roll i Go’ kväll ”pausas” som SVT formulerar det. Deras beslut sänder en tydlig signal: litteraturbevakning är inte viktigt (läs: lönsamt) längre.

Mot bakgrund av detta tror jag det är dags för litteraturförmedlare att tänka om. Alltför många projekt av de olika slag som syftar till att främja människors läslust fokuserar på att lyfta fram ämnen, teman, ofta aktuella och spännande men som inte säger något om litteraturens särart.

De ungdomsböcker som lyfts fram sägs skildra ungdomens liv som det ter sig idag. Problemet är bara att det finns så många andra medier som gör detsamma, som ungdomarna lättare hittar till. Att läsa för att känna igen sig, jo…men varför ska de gråta katharsis-tårar över boksidor när de lika gärna kan titta på Skam? Varför ska de läsa The Perks of Being a Wallflower när filmen finns, som dessutom spar dem tid, med sin speltid på 1.45? Att boken kom före filmen, räcker inte som argument. Nej vill man få unga som vuxna att läsa måste man belysa det specifika för litteraturen som medium – nämligen språket.

Det var dock Sara Stridsbergs böcker som fick mig att själv börja skriva, åtminstone på allvar.

Det var svenskundervisningen i gymnasiet som fick mig att hitta till Sven Delblanc. Jag har min svensklärare att tacka för detta, som ägnade hela tre lektioner åt att presentera hans författarskap. Hade jag hittat till Delblanc utan honom? Tveksamt. Delblanc nämns numer sällan i litterära kretsar, än mindre i det offentliga samtalet om litteratur. Hans författarskap är knappast ensamt om att gå detta öde till mötes – i kulturföraktets land nummer ett. ”Ingen är så död som en svensk författare”, för att citera Jan Myrdal.

Delblanc bör ni läsa, läs vad som helst av honom, allt han skrivit är läsvärt, tack vare hans vitala och säregna språk – ungefär så la min lärare fram det, om jag inte missminner mig. Jag gick därför till biblioteket och lånade böcker av Delblanc för att utröna vad det var som var så märkvärdigt med hans språk. Detta var innan jag skrev, jag hade knappt läst särskilt mycket innan jag tog mig an honom, likväl blev hans verk biljetten in till litteraturens oändliga värld. Där och då utvecklades min kärlek till språket. Jag nämner detta bland annat för att slå hål på den myt som råder att man måste vara lärd, helst akademiker, och odla djupa veck i pannan för att kunna ta till sig av kvalitetslitteraturen.

Det var dock Sara Stridsbergs böcker som fick mig att själv börja skriva, åtminstone på allvar. Jag läste hennes Drömfakulteten och med den kom nästa verkliga aha-upplevelse – kan man skriva såhär?

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Kritiker talar ofta om det stridsbergska universumet. Och visst, hon är en jävel på att skapa världar utan att för den skull skriva fantasy. Men dessa världar tar form genom språket. Hennes språk utsätter läsaren för en ständig omförhandling av tillvaron, som vi känner den. Hon sätter ofta ljus på de utsatta, miserabla – gör det fula vackert. Det är inte precis välartade, mysigt måttfulla medelklassmänniskor som befolkar hennes romaner eller dramatik.

Ibland har jag funderat över om Stridsberg är en farlig författare. Farlig därför att hon med sitt språk riskerar att sudda ut välbehövliga gränser. Det stridsbergska mörkret är så sataniskt vackert att det hade kunnat ha en förförisk, närmast depraverande inverkan på läsaren – så har mina tankegångar emellanåt gått. (Språket kan trots allt ha en performativ funktion, vilket bland annat språkfilosofen J.L Austin belyste i en serie uppmärksammade föreläsningar under 50-talet.) Vad händer om vi inte längre kan skilja på vackert, fult, friskt, sjukt, rätt och fel? Tillvaron blir kaotisk.

Skönlitteratur läser man för att förföras av språket och det som finns mellan raderna. Ämne, handling och tematik får man på köpet. Ungefär så.

På senare tid har jag undrat om det farliga istället återfinns inom ett alltför dualistiskt tänkande. Enligt detta, högst västerländska tänkesätt, kan man aldrig vara både offer och förövare, det är antingen eller som gäller. Verkligheten utmålas därmed som svartvit.

Därför är det viktigt att emellanåt kliva ner i det stridsbergska universumet för att vidga och problematisera sin syn på tillvaron. Kanhända är det möjligt att vara frisk, sjuk, ful, vacker, trasig och fungerande på samma gång. Att människan och tillvaron är komplex är i sådana fall inte Stridsberg den första att belysa. Men jag vidhåller: i tider av populistiska utspel och förenklingar blir hennes litteratur oumbärlig.

Hennes universum skulle inte vara sig likt utan språket. I universumet återfinns alltid en uppsättning karaktärer, konflikter som tillsammans bildar en berättelse. Men det är hur detta gestaltas – bokstavligen med vilka ord – som är avgörande för att vi ska igenkänna universumet som just stridsbergskt, med allt vad det innebär. Förslagsvis: mörkt, vackert, mångbottnat och utmanande.

Biblioteken borde styra upp läsecirklar, föreläsningar på basis av skönlitterära böckers språk istället för baserat på ett tema. Inte vet jag. Men något måste banne mig göras! Det går inte fortsätta i invanda hjulspår och tro att läsandet och litteraturintresset ska öka av sig själv.
I läsakten finns möjligheten att skapa sina egna bilder, få utlopp för sin fantasi och visualiseringsförmåga – denna stimulering kan litteraturen erbjuda i större utsträckning än konsten, filmen eller tv-serien. Detta är, eller borde vara, en självklarhet. Ändå har jag en känsla av att dessa litteraturens kvaliteter inte tillräckligt lyfts fram i mötet med läs-ovana människor.

Tänk om det istället var musiken som utgjorde den marginaliserade konstformen och man försökte sälja in den med argumentet att ”lyssna på den för låttexternas skull”. Nej, givetvis är det inte för den skull man lyssnar på musik, bra låttexter är i bästa fall något man får på köpet.

Låt vara att skönlitteraturen en gång var det dominerande mediet för berättelser, då ämnet och handlingen var i centrum. Idag är det annorlunda. Därför krävs det att den gängse synen på vad skönlitteratur är – stöps om, nu när andra medier tagit över den berättande funktionen. Jag föreslår därför en annan syn på denna sorts litteratur. Skönlitteratur läser man för att förföras av språket och det som finns mellan raderna. Ämne, handling och tematik får man på köpet. Ungefär så.

En sådan litteratursyn skulle, om den slog rot, gallra ut en stor mängd författare och verk från en nutida litterär diskurs, författare och verk som inte intresserar sig för språket, utan för exempelvis spektakulära och actionfyllda intriger. Mig gör det inget. Carl Hamilton och Lisbeth Salander finns trots allt på vita duken, dumburken eller skärmen.

The post Ny syn på litteratur krävs — lyft fram språket first appeared on Opulens.

RAK STIL. Elise Karlsson skriver om klass och arbete. Carolina Thelin har läst hennes nya roman Gränsen och finner en styrka i den krassa och raka stilen. Hon konstaterar också att Karlssons avskalade språk och sparsmakade kapitel tydliggör vad som är viktigt.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Gränsen av Elise Karlsson
Natur & Kultur (2018)

Visst är det konstigt det här med hur tidsandan bestämmer vad som känns rätt och fel? Under tidigt 90-tal, till exempel, var det punkigt och progressivt att vara individualist. Unni Drougge skrev Jag, jag, jag när det socialdemokratiska kollektivbygget fortfarande var mer eller mindre intakt. Men nu. Nu är det snarare kollektiv identitetspolitik minus klassidentitet som gäller.

Med sina senaste böcker – Linjen, Klass och nu Gränsen visar Elise Karlsson dock med all tydlighet att det fortfarande går att skriva samtidslitteratur om klass och arbete.

Klass (recenserades i Opulens förra året) är en inifrånskildring av klassresenärens utanförskap medan Linjen, liksom Gränsen, beskriver vad arbetet gör (eller inte gör) med en människa på en själlös marknad. Gränsen tar vid där Linjen slutade och böckerna handlar om Emma som arbetar på ett förlag som gör självhjälpsböcker. Till att börja med är hon provanställd och balanserar på den där linjen som avgör om du blir kvar eller faller ner i arbetslöshet. Hon tillsvidareanställs sedan och hamnar i någon slags luddig mellanchefsställning. I det öppna kontorslandskapet med glasväggar signalerar röda ljusdioder budskap personalen själva fått bidra med: ”Visioner. Tillväxt. Empowerment”.

Gränsen inleds med att Emma och hennes kollega Hani åker på konferens och ”avgör människors öden. Vem blir kvar, vem får sluta. Vem ska hoppa högre?”. Under natten skär en smärta genom Emmas mage och hon hamnar på sjukhus, sjukskrivs. Hon tar ett manus från förlaget med sig hem för att inte släppa taget helt. ”Att bli till i arbetet heter boken. Den handlar om att jobba med sig själv, genom arbetet. Att lära känna och forma sitt jag, på kontorstid, på fritiden, som en del av arbetet. För att både man själv och arbetet ska bli bättre”. Snart är hon tillbaka på jobbet men sjukdomen får henne att förändra inställningen till det hon tidigare utfört mekaniskt. Om inte arbetet är av värde, vad i livet är då värdefullt? Hon börjar på yoga och blir ihop med sin yogatränare. Det är bara det att Emma går in i förhållandet, i träningen och i det volontärarbete förlaget uppmuntrar personalen att delta i på samma avstängda sätt som hon utför arbetet.

Gränsen mellan kontorsarbetet och arbetet med sig själv suddas ut och det som sker i den stora världen sker i bakgrunden, som ett brus från radioapparaten i köket. Där, långt borta, dör barn i havet som försöker ta sig över stängda gränser, där pågår terrordåd och krig.

Förlaget gillar “goda värderingar” och anställer flyktingar som praktikanter (”Interns”). En av dem är Kamil som Emma har sex med. Han är förlagets goda samvete och kritiska röst men när samhällsklimatets vindar vänder utvisas deras ”interns” från landet. Kamil får gå och Emma står kvar och betraktar honom genom glasväggen.

Det som gör boken så bra är att den är krass och rak. Det avskalade språket och de sparsmakade kapitlen tydliggör vad som är viktigt. En likartad stil kan man hitta hos Sara Stridsberg i hennes Beckomberga — ode till min familj. Båda kännetecknas av en kort och ren form utan språkligt överflöd. Men där Stridsbergs strama romanbygge dräneras på must och märg och skapar distans till läsaren, blir stramheten i Gränsen tvärtom dess styrka. Den ser oss stint i ögonen och säger: vad är egentligen meningen med livet?

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Stark bok om klass och jobb first appeared on Opulens.

INFLYTANDE. “Det räcker uppenbarligen sällan med rapporter och utredningar av olika slag för att konkret åstadkomma förändringar, men när det uppstår en massrörelse med förankring i sociala medier blir kraften för att inte säga slagkraften överväldigande”, skriver Clemens Altgård.

I min krönika den 24 november skrev jag om #metoo-rörelsen och hur den blottlägger en skuggsida av ett på ytan jämställt samhälle. Sedan dess har det kommmit fler avslöjanden om övergrepp och nu har även sexismen i konstvärlden uppmärksammats genom uppropet #konstnärligfrihet.

Det är ändå anmärkningsvärt, tänker jag, att det är först nu som det faktiskt händer något avgörande på områden där förekomsten av missförhållanden påtalats för flera år sedan.

Det räcker uppenbarligen sällan med rapporter och utredningar av olika slag för att konkret åstadkomma förändringar, men när det uppstår en massrörelse med förankring i sociala medier blir kraften för att inte säga slagkraften överväldigande.

Senast i raden av händelser som genererats av #metoo-kampanjen är att Benny Fredriksson slutar som vd på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm efter anklagelserna som riktats mot honom. Men även i det här fallet rörde det sig om en kritik som knappast var någon nyhet.

Ytterligare en effekt av #metoo är att osunda maktförhållanden baserade på hierarki och vänskapskorruption uppdagas. När det gäller vad som framkommit om Svenska Akademien så är det en skandal av så stor omfattning att det sannolikt kommer att ta mycket lång tid att reparera de skador som uppstått vad gäller förtroende och anseende för denna annars från insyn skyddade inrättning.

Torbjörn Tännsjö, professor i filosofi vid Stockholms Universitet, går till och med så långt att han i ett debattinlägg på SVT Opinion föreslår att Svenska Akademien bör läggas ned. Han säger bland annat: ”En liten grupp som denna, som utser sina egna kamrater till ledamöter på livstid, och som förfogar över stora offentliga medel att dela ut enligt eget skön, är dömd att hamna i nepotism och missbruk. Det mest elementära psykologiska och socialpsykologiska förstånd lär oss att det måste gå illa. Nu anar vi hur illa det har gått.”

Egentligen är det inte heller någon nyhet att den än i dag mansdominerade Svenska Akademien länge utövat ett alltför stort inflytande i kulturlivet och på litteraturens område. Det har märkts på olika vis och vissa förlag, stilriktningar och utbildningar har på så sätt gynnats. Nu har dessutom den där mystiska “källarklubben” (som de flesta vid det här laget kan namnet på) avslöjats som ett slags portal till framgång och fina utmärkelser.

Vissa inslag i den historia nu skrivs är närmast tragikomiska. Jag minns hur förvånad jag blev när feministen Sara Stridsberg valdes in i Akademien 2016.  Det var nästan sensationellt att översättaren av Valerie Solanas Scum-manifestet skulle ta plats på stol nr 13. Hon hade för övrigt också tillsammans med genusforskaren Jenny Westerstrand, författat en skrift för jämställdhetskommittén vid Uppsala universitet, Juristutbildningen ur ett genusperspektiv, där författarna pläderar för att ”införandet av genusperspektiv måste ske väl integrerat i undervisningen”. Hur det är ställt med införandet av genusperspektiv i Svenska Akademien kan ju var och en fundera över. Idag framstår Sara Stridsberg närmast som gisslan, men förmodligen kan hon gå stärkt ur den här stormen kring den feodala inrättningen från Gustav III:s tid.

Kraften i #metoo-kampanjen påminner mig om styrkan i Turteaterns dramatisering 2011 av Valerie Solanas Scum-manifestet i Stridsbergs översättning.  Den gången var det var många hårda ord som riktades mot mannen och manssamhället som vi män i publiken fick personifiera.  Det var både obekvämt och provocerande att sitta på de kollektivt anklagades bänk och på andra sidan scenen se ett av hav av kvinnor som skrattade och jublade över några av Solanas mest extrema sågningar av manligheten.

Det var närmast så att jag fick den svindlande upplevelsen av att vara med om ett psykologiskt experiment. Men när jag väl hade smält upplevelsen så kunde jag inte dra någon annan slutsats än att det var ett lyckat exempel på politisk teater. Ofta har manifestet blivit läst på ett väldigt bokstavstroget vis, som en argumentation för kvinnans frigörelse genom det manliga könets utplåning, men en rimligare läsart är se det som en extremt svarthumoristisk text och Solanas hävdade själv att Scum-manifestet var ett litterärt grepp. Men den underliggande vreden är nog så kännbar oavsett tolkning. Och att den vreden, över missförhållanden som upprätthålls genom patriarkaliska strukturer, är berättigad visas faktiskt med all tydlighet genom vad som framkommit denna turbulenta höst 2017.

The post Att smälta berättigad vrede first appeared on Opulens.