GLÄDJE. Med Sound of Music har Stockholms stadsteater visat att teatern är en kraft- och glädjekälla som vi tacksamt tar emot nu när Stockholms teatrar öppnar igen, skriver Lena S Karlsson.

När Stockholms stadsteater öppnar efter två års stängning och man tar upp den slitstarka musikalen Sound of Music på den nyrenoverade Stora scenen är förväntan stor. För alla som suttit i karantän under pandemin är det en befriande känsla att se en månghövdad publik mingla och slå sig ner på reserverade platser och samtala som förr. När ljuset i salongen släckts ner finns det finns en påtaglig spänning i luften.

Många minns den Oscarsbelönade filmversionen av Sound of Music från 1965 med den daggfriskt charmfulla Julie Andrews i rollen som Maria, en älskad novis från ett kloster i bergen som aspirerar på att bli nunna. En dundersuccé som fastnat på näthinnan för oss som såg filmen liksom odödliga sånger som Do Re Mi-visan, men kanske mest av allt sången om Edelweiss, som man kan nynna på i veckor utan att den släpper taget. Evergreens, som man sa fordomdags.

Ensemblespelet är av bästa Stockholms stadsteatermärke. Detta gäller inte minst de barn von Trapp som gestaltar barnen i den brokiga syskonskaran. På Stadsteaterns Stora Scen gestaltas Maria kraftfullt av Sara Jangfeldt och Georg von Trapp av Peter Gardiner. Kaptenen lever tillsammans med sina sju barn, är änkling och väljer för barnens bästa att söka en guvernant på ett närbeläget kloster. Här finns en novis, Maria, som längtar efter att lära känna sig själv. Kanske passar hon inte in i klostret med alla sina ritualer och stillsamma liv? Abbedissan sänder henne till det von Trappska hemmet, där allt från början handlar om disciplin och lydnad för att så småningom bli en plats fylld av kärlek och lekfullhet tack vare Maria.

Maria är livsbejakande men hon har vissa svårigheter till en början med den livliga skaran av egensinniga barn som hon är satt till att fostra. Så småningom förälskar hon sig i den betydligt äldre kaptenen Georg von Trapp . Maria för in glädje i hemmet, hon lär barnen att sjunga och blir en mycket älskad medlem av den von Trappska familjen, när hon gifter sig med Georg von Trapp.

Sound of Music bygger på en verklighetsbaserad roman av Maria Augusta Trapp, The Story of the Trapp Family Singers, publicerad 1949. Musikalen utspelar sig huvudsakligen i festivalstaden Salzburg. I andra akten fokuserar man på de dramatiska dagar som inträffade vid Anschluss i mars 1938. Tyska ockupanter belägrade Österrike, många som var meningsmotståndare måste fly över gränsen. Så även familjen Trapp, som efter en bejublad föreställning på Salzburgs festspel bestämmer sig för att lämna landet, så långt fiktionen som ligger nära de verkliga händelserna.

Regissören Ronny Danielsson har valt att inte poängtera konflikten mellan de uttalade nazisterna och deras sympatisörer. Här uppträder nazisterna närmast som hämtade ur någon wieneroperett, föga skrämmande med andra ord. Koreografen Roger Lybeck lägger stor vikt vid att utnyttja scenens vidd, vilket förstärker dynamiken. Vad jag inte förstår är varför scenografin är så klumpig och ful! Här befinner vi oss långt ifrån scenografer som Sören Brunes, Akke Nordwall och Gunilla Palmstierna Wiess vars respektive estetik präglat Stockholms stadsteater sedan den konstituerades 1956..

Med Sound of Music har Stockholms stadsteater visat att teatern är en kraft- och glädjekälla som vi tacksamt tar emot nu när Stockholms teatrar öppnar igen, efter att ha legat i malpåse i två år.

The post Stark återöppning med Sound of Music first appeared on Opulens.

SCENKONST. Soppteatern finns kvar som scen ”Under fontänen” till i höst, flera spännande program väntar i vår. Med Kollision! visar Sara Jangfeldt och Fredrik Benke Rydman att här, mitt i folkvimlet, kan teatern ta plats och utmana sinnena både hos estradörer och publik.

Det blåser en iskall vind över Sergels torg denna torsdag då det är premiär för Kollision!. Den köande publiken till Soppteatern vet dock att därinne, under fontänen, finns värme och gemenskap. Det sorlas förväntansfullt.

På scenen möter publiken Soppteaterns chef Sara Jangfeldt och koreografen/dansaren Fredrik Benke Rydman. De gestaltar ett par som stöter ihop en passant i vimlet. Precis som vi i publiken bänkar sig paret  vid ett runt bord och en till en början tar en ganska trevande konversation vid. Sara Jangfeldt och Fredrik Benke Rydman har olika erfarenheter som de tar med sig till denna lekfulla föreställning. De testar sin förmåga att dansa och att sjunga som på lek och/eller ett slags förlösning och förbrödring.

De kunde knappt vara mera udda som par. Fredrik Benke Rydman som fastighetsmäklare är streetsmart i märkeskläder och med attribut som andas framgång. Storstadsarrogant tror han sig veta vad människor går för med bara med en blick. Han avfärdar alla som inte har råd med en välskött bostadsrätt innanför tullarna. Dit hör inte människor som är ”kulturarbetare” och som står emellan arbeten, i klartext en arbetslös konstutövare.

Kulturarbetaren i Sara Jangfeldts tappning är en författare in spe som bär omkring på en ännu oskriven bok, en nog så tung börda. Hennes hår är flammande rött och de kläder som hon bär tycks vara solidariskt inhandlade på Stadsmissionen. Blygt erkänner hon att hon fått ärva en våning efter sin farmor, belägen på Östermalm, där hon tillbringar långsamma och ensamma timmar.

Fastighetsmäklaren ogillar kultur och är en uttalad skeptiker när det gäller såväl teater som musik. Med ett undantag: Bryan Adams, som lämpligt nog är också är kulturarbetarens favorit. Något som förlöser deras dragning till varandra, de möts i dansen och sången.

Framför allt är Kollision! ett stycke dansteater som det slår gnistor om. Dansen verkar att födas i ögonblicket, som den charmfullt lössläppta mambo som förlöser den, till en början, så tillknäppta och hämmade kulturarbetaren. Detta explosiva möte ”boy meets girl” kommer till stånd på en  stort sett tom scen – här finns bara ett bord som under föreställningens gång förvandlas till det skådespelarna gör det till. Teater i sin ursprungsform, med andra ord. Här behövs i stort sett ingenting förutom ljussättning, skådespelare och en publik – vips så är magin där.

Texten har kommit till under en kollektiv process, Sara Jangfeldt och Fredrik Benke Rydman hämtade sin inspiration på närbelägna kaféer. Resultatet är en infallsrik och med tiden alltmer lekfull dialog, full av oväntade vändningar som när båda träffas av en oanad passion, något som – kanske – förändrar deras liv.

Soppteatern finns kvar som scen ”Under fontänen” till i höst, flera spännande program väntar i vår. Med Kollision! visar Sara Jangfeldt och Fredrik Benke Rydman att här,  mitt i folkvimlet, kan teatern ta plats och utmana sinnena både hos estradörer och publik.

The post Dansteater det slår gnistor om first appeared on Opulens.