ESSÄ. Else-Britt Kjellqvist har skrivit en personligt hållen essä om Folkungagatan i Stockholm. Den berör Östra Söder från förr i tiden fram till nutid.

Folkungagatan på Söder i Stockholm är den vagga mellan Vita bergen och Stigberget där min barn- och ungdom utspelade sig.

”Medborgarplatsen!” Förflyttas till Forsgrénska badet och simskolan. På baksidan låg Medborgarhusets bibliotek – nu omdöpt till Tranströmerbiblioteket. Stiger upp ur underjorden på väg till en ultraljudsundersökning av hjärtat Folkungagatan 129, som ligger i andra ändan.

Tittar på klockan – är ute i god tid. Några byggnader bort ligger Fanny Edenholms hus, nära Katarina brandstation – världens äldsta från 1876. Fanny, det vackraste namn jag visste, liknade en liten fågel med stora svarta ögon. Hon hade varit pappas hyresvärdinna när han som ung flyttade till Stockholm. Vi brukade uppvakta henne på Fannydagen i februari. Jag kallade henne Fanny Fågel.

Intill hennes port låg en musikaffär. Pappa hade köpt mig ett piano – mahogny av märket Hoffman, som han polerade med en ljusblå flanellduk. På kvällarna rullade han lotter för att klara avbetalningarna. Bland noterna vi köpte fanns Vildandens sång – det var jag som var vildanden. Anden som jägaren sköt och som till himlen for.

Folkungagatan är också min ryggrad där minnena radar upp sig kota för kota.

Nummer 60 – 66 på andra sidan domineras av en enorm orange byggnad med plåtfasad. Fram till 1971 fanns här nio fastigheter av kulturhistoriskt värde, där Rita bodde. Hon och jag var skolkamrater i Högre Allmänna läroverket för flickor på Södermalm. Nunneklostret kallat. Motsvarande för pojkar var Södra Latin.

På Folkungagatan 60 – 62 stod en jugendbyggnad med fem våningar där Svensk Filmindustri 1934 öppnade biografen Lejonungen som innan dess hette Ugglan. Här såg jag Anderssonskans Kalle och Rännstensungar med den förlamade flickan Ninni som satt i rullstol på bakgården och klockrent sjöng:

I min lilla, lilla värld av blommor, finns det plats för alla och envar.

Längs Lejonungens högra salongssida uppenbarade sig i mörkret en panoramabild av Söder sedd från Gamla Stan – belyst underifrån. Gåtfull och vidunderlig. Dröjde mig kvar efter föreställningarna – lutad över karmen förlorade jag mig i en lysande värld.

1963 bytte Lejonungen namn till Smultronstället där Ingmar Bergmans och filmer från nya franska vågen visades tills biografen 1966 stängde. En film som betydde mycket var Jules och Jim. Jag ville vara Jeanne Moreau som bägge var kära i! Hör hennes glättigt hesa röst och ser henne dansa gatan fram.

Efter att ha sneddat över Renstiernas gata blir jag stående framför min första egna bostad, kan känna lättnaden över att äntligen få vara i fred och låsa dörren om mig.

Mitt emot, Folkungagatan 116 låg biografen Pelikan, som nu införlivats med en matvarukedja. Min matinébio! Bland vadande pelikaner målade på väggen i foajén utspelade sig söndagarnas högtidsstunder. Salongen var oval och fåtöljerna hade röd klädsel. Hade man tur gick det att lura sig kvar och se både ettans och treans föreställning av Tarzan och slavflickan.

Det var Tarzan jag ville vara eller schimpansen Cheeta, som slungade sig fram och tillbaka bland lianerna. Klättrade uppför stammar, skakade grenar och ryckte till sig kokosnötter. När Tarzan stod och vred sig i sitt höftskynke längst ut på klippan innan han spikrakt dök – dök även jag.

Identifierade mig också med det rytande lejonet som inledde filmvisningarna. Symbolen för Metro-Goldwyn-Mayer (MGM) med devisen Ars gratia artis (lat. Konst för konstens egen skull). Sen 1924 har åtta olika lejon avlöst varandra. Det sista från 1957 hette Leo.

Mellan Pelikan och apoteket Renen, låg en liten godisbutik som sålde tomtebrusgrisar. Man kunde inte gå två i bredd och vid matinéerna bildades kö ut på gatan.

Efter Pelikan låg Beckers som fortfarande är färghandel. Att följa med någon vuxen dit in brukade ta lång tid och jag fick gå omkring som jag ville. Särskilt färgkartorna med alla nyanserna upptog mig och lukterna som personalen hela dagarna måste andas in. Visste att barn och ungdomar sniffade, hade träffat på en pojke i vår cykelkällare som satt i ett hörn och höll en trasa över munnen och näsan. Det stank. Kände inte igen honom och sa inget till någon vuxen.

I hörnan tvärs över Borgmästargatan låg KFUM:s magnifika byggnad med torn, där jag sjuårig prövade som Blåvinge men bedömdes inte flygfärdig. Stängdes in i en lokal med främmande barn varifrån jag förflyttades till ett mindre rum för att förhöras på insekter, blommor och fåglar. Fick med mig hem ett litet häfte för att läsa på. Gick aldrig dit igen.

Längre upp i backen, två branta trappsteg ner, låg fiskaffären med vatten rinnande nerför fönstren. Vart det tog vägen? Gick det runt runt eller försvann ut i havet? Kvinnor med nariga, röda händer lyfte upp fiskar som simmade i stora kar och högg huvudet av dem. Några fiskar var redan döda och låg på is. Nu ligger där en kvarterskrog med en liten uteservering.

I den tidigare godisaffären snett mitt emot finns ett fik, går över och gläntar på dörren. Där är fullsatt, borden är belamrade med laptops framför unga människor med hörlurar. Söders nya invånare verkar inte tala med varandra. Vänder tillbaka ner till Folkungagatan men korsar först Åsögatan.

*

Hemma fanns Vi, där Stig Dagerman skrev artiklar som: Människan som skall dö nr 3 och Människan som älskar nr 14 – 15, 1955.

I tonåren bodde han på Åsögatan 157 med sin pappa, styvmamma och styvbror tills han gifte sig. Idag ser huset ruffigt ut – utan något som helst vittnesbörd om att här har en av Sveriges klarsyntaste och betydelsefullaste författare bott.

Liksom Stig sov jag i köket, där pappa om morgnarna brassade på gasspisen innan han gick till lagret i Stadsgården. Läxorna gjorde jag vid köksbordet där radion för det mesta stod på. Dagermans röst drog mig till sig – lågmäld, genomträngande och trygg. Samma år 1951, som jag började skolan, läste han sin novell Att döda ett barn. Om när allt är för sent.

Det var heller inte fattbart när han trettioettårig i november 1954 gasade ihjäl sig i sitt garage.

Hans sista dagsedel i tidningen Arbetaren löd:

”Lagen har sina blottor.

Hund får de fattiga ha.

De kunde väl skaffa sig råttor,

Som är skattefria och bra.

…”

Har kommit ner till Tjärhovsplan, i hörnan av Folkungagatan, där sen 1926 de gula bussarna till Värmdö trängdes. Bussterminalen hyste ett tjugotal fordon med bagagesläp. Nu är det tomt och ödsligt.

Snart borde jag vara framme men slipper inte undan Folkungaparken – barndomens park som egentligen heter Stigbergsparken – förvandlad till betonglunga. Den gör ont. Hjärtat gör inte ont, där finns ett okänt hot.

Hundra meter under jord spränger Sofia tunnelbanestation fram.

En skulptur vid Ersta trappor drar mina ögon till sig. Går fram och läser: Soluppgång

Ture Johansson (1912 – 1997). Den fanns inte när jag lekte i parken.

Nedanför Ersta sjukhus breder en nybyggd huslänga ut sig, alldeles innan krönet ner mot Danvikstull. Här måste det vara! Mitt emot det sista gula moderna huset Folkungagatan 160, intill stentrappan upp till Åsöberget och resterna av träkåkarna, vilka 1956 blev kulturreservat.

*

Återigen ute på Folkungagatan som slutar vid Danviksbron där Värmdöleden börjar. Blir stående uppe i krönet vänd mot Fåfängan där Ingegerd, min bästis i Sofia folkskola och jag, besteg Mount Everest. Där fanns friheten! Vi kanade, snubblade eller gled farligt nära stupen innan järngallren fångade upp oss.

Nedanför Stigberget som breder ut sig efter hjärtkliniken ligger ett hus från 1748 – ursprungligen ett skeppsbyggmästarboställe. Från och med 1940-talet fanns här Sofia ungdomsgård där jag spelade teater – numer Konstskolan Basis.

Genom sjön Fatburen bildade Folkungagatan, vid dess östra strand nuvarande Medborgarplatsen, en pulsåder som pumpade sötvatten ner till Saltsjön och Danviken, där skeppsbyggeri och varv låg. Vattnet trängde in i viken nedanför huset.

Fatburen var rik på fisk, som det var ett kungligt privilegium att få dra upp. Innan sjön 1850 fylldes igen på grund av järnvägsbyggande och anläggandet av Södra Station.

Det är en härlig vårdag och jag kan inte motstå att gå upp till Fjällgatan där min lekskola med världens vackraste utsikt låg och fortfarande ligger. Det gamla trähuset från 1865, med glasverandan som tillkom 1881, hänger kvar på berget ner mot den söndersprängda Stadsgården.

Småbarnsskolan var till för 4 – 6 åriga barn som hade yrkesarbetande mödrar. Katarina småbarnsskola ändrade namn till Sofia småbarnsskola 1910. … Från år 1895 tog Katarina småbarnsskola emot 40 barn. Småbarnsskolan var öppen från sju på morgonen till sju på kvällen.

Framför mig ligger samma fotografi som sitter utanför ingången, där barnen serveras mat i trädgården med den vidunderliga utsikten över Riddarfjärden. Det är fem bord med fyra eller fem barn vid varje – inalles tjugotvå barn, nio pojkar och tretton flickor. Samt stående fyra kvinnor: föreståndarinna, diakonissa och kökspersonal.

När jag med förstoringsglas studerar barnens ansikten slås jag av att under det halva sekel som skiljer dessa barn från mig och mina kamrater hade enorma förändringar skett. Vi lekte i samma trädgård, där det på min tid också fanns en lekstuga. Barnen på bilden ser bekymrade ut, ingen ler än mindre skrattar.

En ljushårig liten syster trycker sig tätt intill sin lika blonda bror. Några verkar avvisande, andra skrämda eller stelnade. Deras ansikten – känsliga, tunnhudade eller grova – är alla präglade av att de kommer från Söders allra fattigaste familjer.

Många år senare skriver Per Anders Fogelström (1917 – 1998):

Det är ett sextiotal barn som besöker denna skola och som också får leka på den fina gården längst ut på berget. Går man in i huset och ut på verandan mot Strömmen så är det som att sväva över vattnet och man kan fånga in hela panoramat.

Erik Lindorm (1889 – 1941) diktar:

”Det finns ett gammalt hus högst på Söder,

som har en ruta, som längre glöder

än alla andra i solnedgången.

Och den som sett denna brinnande ruta,

som sorgset kan skina, som gnistor kan spruta

är evigt under dess eldblick fången.”

Småbarnsskolan ligger på Fjällgatan 31 och i en vindsvåning Fjällgatan 30, med vidsträckt utsikt över inloppet till Stockholm, bodde Per Anders Fogelström. Intill huset låg Mikaels trappgränd bestående av trätrappor som vindlar sig mellan täpporna och trädgårdarna upp till Stigbergsgatan. När jag blivit äldre gick jag hit om våren och satt på en bänk och lyssnade på fåglarna och dammarnas porlande.

Författaren är numer hedrad med Per Anders Fogelströms Terrass vid Fjällgatan 34 – 36.

Nedanför den pampiga rödbruna Navigationsskolan med signaltornet, högst uppe på Stigberget, vars äldsta namn är Galgberget där det på 1500- och 1600-talet låg en avrättningsplats, brukade Ingegerd och jag klättra. Det var fuktigt och halt – man måste balansera. När vi inte knöt ett snöre kring en plånbok och la ut på trottoaren medan vi satt gömda bakom de enorma reklamskyltarna. Ibland hade vi tur som när en farbror omedelbart kom och böjde sig ner för att ta upp bytet vilket i ett nafs rycktes undan. Vi hörde hur han svor. En annan gång gick det sämre – den mannen trampade med skon på plånboken, snöret gick av och sparkade iväg den.

Ingegerds pappa arbetade mitt emot på nuvarande Kapsylen Tjärhovsgatan 44, som idag är kulturhus. På hans tid arbetade kvinnor och män med att måla kapsyler som såldes till Vin & Spritcentralen. Ingegerd och jag tillverkade julgransprydnader av den röd- och grönglänsande plåten som gick att klippa och fläta till julgranshjärtan som vi fyllde med nötter. Av guldpappret skapade vi änglar.

Jag saknar Folkungagatans ölsjapp med marmorborden. Där satt farbröderna med uppkavlade ärmar, medan servitriserna i vita förkläden och svarta kjolar, antecknade i handflatorna.

Är nu tillbaka vid Fanny Fågels port. Innan dess var jag på söndagspromenad med pappa uppe på Katarina kyrkogård. Dit tog han mig ofta, dröjde vid gravarna och läste inskriptionerna högt. Om vintrarna stack jag ner min kalla hand i hans pälsfodrade handske.

Vi svänger in på Folkungagatan, vid nummer 69 blinkar skylten Polisstation rött. Jag vill till lekparken Droskan vid Södermannagatan, för att klättra på Tufsen. In och ut genom stengrottan med alla gluggarna, upp och ner på rutschbanan, hänger över marmorbågar, in och ut genom hål. Och bäst av allt – kan gömma mig!

Tufsen som är len och skön att smeka och lägga kinden mot, består av flera ton benvit stengöt – en blandning av betong och marmorkross. Lekskulpturen är ett verk av Egon Möller-Nielsen (1915 – 1959) som bär hans dotters smeknamn.

Är på väg att sätta mig på en bänk i parken när jag möts av en fruktansvärd syn. Det hugger till i hjärtat. Tufsen sitter i en järnbur! Parkförvalningen har stängt in henne bakom galler.

Går fram till henne där hon står, så liten, mycket mindre än jag minns. Tilltufsad med en spricka i marmorn. Tänker dom transportera bort henne?

Borta är den benvita glansen. Hon ser smutsig och vanvårdad ut. Mina händer når inte fram för att smeka henne. Lirkar in mobilkameran genom gallret.

Måste lugna ner mig och vänder upp till Katarina kyrka. Målet är altarskulpturen Närvaro genom frånvaro av bildhuggaren Liss Eriksson (1919 – 2000). Den vita linneduken och törnekronan – Golgata utan Kristus.

Kyrkan, före branden natten till den 17 maj 1990, var gnistrande vit men under den femåriga återuppbyggnaden fick den gula inslag. Det tidigare helsvarta tornet är nu både svart och vitt.

Fortsätter upp till Mosebacke – häruppe var jag fri med pappa. Han lät mig springa, klättra och klänga på balustraden ut mot Saltsjön. Annat var det 1879 på Strindbergs tid i Röda Rummet, då hade den lilla trädgården på Mosebacke ännu i början av maj inte blivit öppnad för allmänheten.

Ute på torget står två nakna kvinnor i marmor med ryggarna mot varandra som fick mig att grubbla: Varför bär den ena en potta under armen? Krukan hade samma form som min gula emaljpotta med grön bård.

Om skulpturen Systrarna sades det att Nils Sjögren (1894 – 1952) tagit intryck av en händelse 1911 vid Hammarby sjö, där två flickor dränkte sig. De hade bundit ihop kropparna med sina hattslöjor och fyllt sina väskor med sten.

Bortöver ligger Fiskargatan 3, dit Erik Johan Stagnelius (1793-1823) flyttade 1815. Han bodde högst upp i vindskupan med den enastående utsikten över Mosebacketerassen och husen klättrande uppför Katarinaberget.

När jag var ensam hemma brukade jag deklamera Till förruttnelsen. Rytmen bar mig över vida, vida vatten:

”Förruttnelse, hasta, o älskade brud,

att bädda vårt ensliga läger!

Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,

blott dig till förhoppning jag äger.”

*

Vänder tillbaka till apoteket Renen, där renen med den ståtliga kronan över ingången är borttagen. Hit gick Kristina, min bästis i realskolan och jag med ett recept på ansiktsvatten ur Boken till dig av Kerstin Thorvall (1925 – 2010). Vi kunde hämta blandningen om en timme. När vi då hörde att priset vida översteg vår veckopeng, tittade vi på varandra, vände tvärt och sprang.

En stor begivenhet de skolfria lördagseftermiddagarna var SF:s journalfilmer – en guldgruva av kunskap och aktuella händelser som Riksdagens första sammanträde 1922, krigsutbrottet 1939, Fredsdagen 1945, Anita Ekberg hemma i Sverige 1955 samt August Strindbergs begravning 19 maj 1912. Då såg vi vår biologilärare Karin Smirnoff som barn, svartklädd lägga en bukett på sin faders grav.

Karin Smirnoff (1880 – 1973) var Strindbergs förstfödda i hans äktenskap med Siri von Essen och hans älsklingsbarn. Hon blev författare och dramatiker. Och på äldre dar lärare på ”Nunneklostret”.

På väg hem från Spegeln skildes Kristina och jag ivrigt gestikulerande i hörnan Renstiernas gata och Folkungagatan. Efter skoldagens slut brukade vi gå till biblioteket där vi stod på kö för romaner av Olle Hedberg eller deckare av Maria Lang. Denna gång lånade vi Farlig fåfänga av Stieg Trenter som utspelade sig på Fåfängan, där en konstnär störtar genom ett hål i en mur och dör.

Skyndar vidare mot tunnelbanan. Utanför fastigheten Folkungagatan 57, där Tomas Tranströmer (1931 – 2015) växte upp med sin mamma, sitter en silverplakett. I Dagens Nyheter skrev ledamoten i Svenska Akademien Sara Danius (1962-2019):

På Folkungagatan 57, högst upp i fastigheten i kvarteret Gråberget, ligger lägenheten där Tomas Tranströmer tillbringade sina uppväxtår. Det är en enkel byggnad, ganska smal om midjan, med tendenser åt ett nyklassicistiskt formspråk, fasaden lätt svärtad av avgaserna. I tvårummaren däruppe på femte våningen började gymnasisten Tranströmer skriva på allvar. Dessa tidiga rum tränger också in i författarskapet, och då främst i dess senare del.

I samlingen Sanningsbarriären från 1978 finns den långa dikten Galleriet där jaget bland annat står vid genomfartsleden Folkungagatan:

”Som när jag var tio år och kom sent hem.

I trappuppgången slocknade lamporna

men hissen där jag stod lyste, och hissen steg

som en dykarklocka genom svarta djup

våning för våning medan inbillade ansikten

tryckte sig mot gallret …”

I samma samling lyder de inledande stroferna Från vintern 1947:

”Om dagarna i skolan den dova myllrande fästningen.

I skymningen gick jag hem under skyltarna.

Då kom viskningen utan läppar: ’Vakna sömngångare!’

och alla föremål pekade mot Rummet.

Femte våningen, rummet mot gården. Lampan brann

i en cirkel av skräck alla nätter.

…”

Fästningen var Södra Latin – de första klasserna gick Tomas Tranströmer i Katarina norra. Han är, liksom Sara Danius, begravd på Katarina kyrkogård.

Jag fortsätter ner i de underjordiska tunnlarna.

The post Else-Britt Kjellqvist: Folkungagatan first appeared on Opulens.

PORTRÄTT. Susanne Liljedahl tecknar här ett djupt personligt porträtt av författaren och debattören Anna Wahlgren som i höst utkommer med  Brev till Sara, opublicerade brev som hon genom åren skrivit till dottern Sara Danius.

Jag har fått möta författaren och debattören Anna Wahlgren. Första gången vi skulle mötas  gav hon mig en vägbeskrivning och anvisning: ”Sedan tar du vänster direkt efter lilla trappan innanför porten och där finns en liten hiss som man knappt ser. Ta den två våningar. Där hittar du mitt namn på dörren som jag håller uppställd så att du bara kliver in.”

Husets eleganta tjugotalsstil, med franska balkonger, matchas av en mustig persikofärg. En sommar fanns en “hel liten famn av längtans blå blommor”, som sköt fart på balkongen ”och knöt hymens band av blomstervänskap” som Anna Wahlgren beskriver det.

Men det var i decembers drypande dimma och tunga skyar som jag klev in genom dörren första gången efter lång korrespondens. Jag kan knappast förneka att jag blivit betagen och fascinerad av Anna Wahlgren. Öppenheten, humorn och bråddjupen. Modig och medvetet reflexiv med förmåga till självständigt och inlevelsefullt tänkande. Aldrig slav under trender och kvävande normer, och hon känns rakt igenom varm och genuint uppriktig för mig.

Nu när våren kommit och jag än en gång rest till Stockholm, kliver jag in genom den uppställda dörren igen, medan en pianokomposition av Chopin ljuder i rummet. Anna visar mig några hittills opublicerade brev som Sara Danius, Svenska Akademiens första kvinnliga sekreterare, sparat sedan 1974.

– Hon sparade brev från sin mamma ända sedan hon var tolv år! Det hade jag ingen aning om, säger Anna Wahlgren.

– Det visade sig vid bouppteckningen. Jag blev rörd. Om inte Sara slängde mina brev till henne, så inte tänker jag göra det. Det är brev genom decennierna som berättar om relationen vi hade, fortsätter Anna, och om syskonen, om livet vi levde i min stora familj. Och jag är stolt över mina barn, vartenda ett. De har lyckats bra i livet och håller ihop.

Breven till Sara ges ut i bokform till hösten i en limiterad utgåva som kommer heta just som kommer att heta just Brev till Sara. De blir helt autentiska och oredigerade.

Hos mig framkallas starka bilder av okuvlig och ömsesidig tillit. Samtidigt med mammans beskyddande röst. Ibland får jag ett intryck av att det är en vän som samtalar med en vän.

– Ja, Sara var mitt äldsta barn, säger Anna Wahlgren.

– Jag var bara 19 när hon föddes, så vi blev nära vänner. Hon var en människa som jag lätt kunde begripa, och hon hade lätt för att begripa mig, förklarar Anna.

Ett av breven besvarar deppiga och ledsna rader och rymmer klokskap för var och en av oss, tror jag. Det är glädjande att få publicera ett utdrag:

”Ja, kära lilla älskling, när vi talades vid var du glad och gullig och verkade rätt nöjd, och så läser jag ditt deppbrev (igen) som vi skojade om, dvs skojade om svaret på. ’Var sak har sin tid’ och blablabla. Skämt åsido jag ska försöka komma med någon sorts svar på dina ledsna rader. Fast egentligen är det ju fel också: man kan inte svara, jag vet inte särskilt mycket. Det jag har som är starkt är mitt minne, själva känslan lever kvar, det är som i ett arkiv, jag kan plocka fram det när som helst. Och jag vet att jag har sagt till dig att jag hade mina djävligaste år kring den åldern du är nu. Det är inte precis någon tröst. Man kan kalla det trettioårskris eller vad som helst, men faktum kvarstår ju att man valt/halkat in på någonting som man i regel just då sitter tämligen fast i. Och man upplever för första gången att man inte alls kontrollerar sitt liv. Klart det föder fasa. Vem fan är det som lever mitt liv åt mig? Jag kan inte göra annat än påstå att jag förstår dig, vet hur det känns och vet att du kommer in i andra turer. Klart man kan fatta ett beslut att förändra själva utgångspunkten, förutsättningarna, de tankebanor som huxflux cementerats och inte låter sig ses med andra ögon. Det är sammanfattningsvis en jäkla kamp att se, stärka och någorlunda vårda, vörda. Den där gnagande otillfredsställelsen är den värsta eftersom den inte ögonblickligen kräver förändring. Men samtidigt är den ju grogrunden. Det är ju egentligen inte konstigare med människans sinnestillstånd än med naturens växlingar, dagen övergår i natt och tvärtom, och bara två gånger om året är dag och natt lika långa. Ja, min älskling,
jag vet inte. Men jag lider med dig när du deppar. Jag kan bara förstå, för det gör jag. Och jag kan bara älska, för det gör jag. Och det gör hela din familj. ”

I mediabilderna genom åren finns många missvisande och verkligt sanslösa påståenden om Anna Wahlgren. Drev har förföljt henne. Hon blev exempelvis kallad kvinnorörelsens fiende Nr 1. Men som Åsa Moberg hävdade i en artikel i tidskriften Arena (1999) har Wahlgren i själva verket skrivit om lyckopiller, tristessen i miljonprogrammens bostäder och kvinnofrigörelsen på männens villkor långt före alla andra.

Hon sågs som udda och hotfull. Med sina många barn och sin väldiga litterära produktion. För vacker, för duktig, för egensinnig. För stark och på fel sätt. Men den som vill veta varför människor känner sig så illa till mods i det moderna projektet har en utomordentlig källa i hennes verk.

– Den där artikeln av Moberg var en upprättelse. Åsa är själv stolt över att hon skrev den eftersom den uppmärksammade saker som ingen annan velat, eller kunnat, se. Åsa och jag träffades i en TV-debatt, därefter gick vi på Cafe Opera, pratade snöplogning och blev vänner för livet, berättar Anna.

Sedan kommer jag även att tänka på senare utlåtanden både i litteraturen och pressen. Riktigt smutsiga verbala angrepp har det varit fråga om. Aase Berg kallade Wahlgren för bland annat  ”Drinkluder” och ”Destruktiv grogghagga”  i boken Haggan (2019). Katherina Janouch slog fast (i tidskriften Tara i januari 2012) ”att Anna Wahlgren är författare och konstnär gör inte att hennes barnmisshandel och övergrepp och härskarteknik och tyranni på något sätt faller i en mindre dålig dager.” Och Leif GW Persson fann i en så kallad mamma-spaning (Expressen 29 jan 2012) att skulle allt det som skrivs om Anna Wahlgren i boken Felicia försvann (2011) vara sant så är världens bästa mamma i själva verket en kriminell psykopat med sadistisk läggning.

Hur kändes det att beskrivas så där?

– Som att kastas till vargarna, och det var förstås efter tredje dotterns Felicias nidskrift. En bok som kom som en total chock för mig. Hon är, vågar jag påstå, den enda av mina ungar som aldrig har sagt ett ont ord till mig personligen, inte ens i något tonårsuppror! Och gör fortfarande inte det. Och hennes ”uppror”, som också innehöll brottsanklagelser, kom sent. Hon var fyrtio år när hon skrev boken och hade ett flertal terapisessioner bakom sig. Och en ovanligt skandalorienterad förläggare och en illvillig far som hejaklack. Och så tjänade hon ju en bra slant. Men detta är ingenting barnen talar om sinsemellan. Sara för sin del vägrade läsa boken.

– Nu hade tio år gått. Breven till Sara ger sin helt autentiska bild av familjelivet vi hade ‪1974-2006, säger Anna som ”något så när kravlat sig upp ur varggropen”.

Trots smutskastningen, som fortsätter florera på sina håll, skrev Anna Wahlgren Livstycken. Personliga berättelser, minnen och reflektioner om tiden vi lever i, kulturen och samhället. Boken innehåller även avsnitt om Sara Danius.

Anna säger sig ha lyckats behålla den kärlek som ändå burit henne genom livet. Den kan ingen ta ifrån henne. Kärleken och vänskapen är det absolut viktigaste vi har att leva för. ”Det är en ynnest att ha fått älska så mycket som jag gjort”, skriver hon i Livstycken.

Som läsare har jag ofta återkommit till den 615 sidor långa boken. Det är ett spännande och dramatiskt liv man får ta del av som flödar av möten i de mest skilda miljöer. Ända till Indien. Anna Wahlgren skriver också samhällskritiskt om individualismen och konsumtionshetsen i västerlandet och menar att det mänskliga storhetsvansinnet – förmätenheten, girigheten och självfixeringen – orsakar lidande.

Det finns även betraktelser som anknyter till stoicismen. Vad betyder den filosofin i korthet?

– Det är en handgriplig filosofi. Man bygger sitt liv på det man kan kontrollera och gör det så bra som man kan i respekt för sina medmänniskor, varje dag, medan det man inte kan kontrollera ska accepteras som en del av naturen och inte väcka oro, fruktan eller ilska. Ett talesätt av Marcus Aurelius ger ett utmärkt rättesnöre: “Om det inte är rätt, gör det inte. Om det inte är sant, säg det inte.” Man är öppen och ändå vaksam.

Är stoicismen detsamma som att vara oberörd?

– Man gör sitt bästa, vad det än är man har att göra, utan att sträva efter makt och berömmelse. Alexander den Store och hans mulåsna begravdes i samma grav, det tas som exempel på att allt är förgängligt och döden ingenting att frukta. Den förbereder man sig för genom att förvänta sig den när som helst och att arbeta därefter, vare sig man driver mulor eller lägger under sig ett imperium. Att exempelvis ”paddla som en anka och simma av bara helvete därunder” kan sägas vara är stoiskt uttryck. Ankan ser oberörd ut på ytan men tar sig obevekligen framåt.

– Det stämde till exempel bra om Lill-Babs. Hon var stoisk utan att veta om det. Extremt förankrad i verkligheten. Och hon lyckades tala till varenda människa. Hon genomgick svåra motgångar och svek som vi inte tog upp i biografin jag skrev över henne; det tyckte hon var omöjligt, och det skulle inte gagna någon.

I det stora hela tror Anna Wahlgren på en högre makt som alltid vinner, och att det finns goda krafter i rörelse hela tiden som motverkar de onda. Inympade i oss alla finns även viljan, ja, det livsnödvändiga behovet av att behövas, att vara till nytta och hjälp och gå utanför oss själva.

Bland det som är läkande upplever hon havet, “åsynen av vågorna som ständigt förändras och ger perspektiv.”

Hon berättar att hon nu, när hon är inne på sitt 80:e år, fick en stroke och en hjärtinfarkt.

– Jag var som en nyfödd kattunge som berövats luften att andas. Men redan innan dess var min dröm, som jag hoppas ska bli verklighet, att sitta som tjuren Ferdinand under korkeken (eller palmen) med vattnet inom synhåll och lukta på blommorna. Där skulle jag gärna dö!

För mig är det svårt att föreställa mig Anna Wahlgren under korkeken eller palmen någon längre tid.

– Det gäller att vara beredd, skrattar Anna.

Men skapandet och skrivandet är hennes livselixir. Så här långt har hon skrivit hela 34 böcker i olika genrer. Jämsides med artiklar, kammarspel och pjäser för tv och radio.

Hon kan nu skriva och läsa igen, även om det går långsamt. Ett oväntat telefonsamtal kom på sjukhuset.

– Jag var visserligen mycket omtöcknad, men kommer ihåg att det var Felicia, som efter tolv år ringde och läste upp ett långt tackbrev! Inte vet jag, hon kanske befarade att jag skulle stryka med och ville lätta sitt hjärta i sista momangen.

När jag kliver ut genom dörren i ”persikohuset” och går mot tunnelbanan känner jag tacksamhet. Som om jag fått en gåva. Att jag fått möta denna frimodiga person som alltid gått sina egna vägar och tagit sig igenom vinande stormar.

Egentligen kan Anna Wahlgren inte inplaceras i ett fack. Nu befinner hon sig i Indien igen, ett land som hon tycker mycket om. Själv försöker jag mig på den svåra konsten att paddla som en anka.

The post ”En människa jag lätt kunde begripa, och som lätt kunde begripa mig” first appeared on Opulens.

ARNAULT-SKANDALEN. Hade Jean-Claude Arnault en hållhake på Horace Engdahl? Var det därför denne under en helg tvärvände och från att ha försvarat Sara Danius plötsligt kallade henne för ”den sämsta ständiga sekreterare som Svenska Akademien någonsin har haft”?

Det är en konspirationsteori som lite diskret förs fram i Viaplays dokumentärserie ”The prize of silence”, som i fyra 45-minutersavsnitt skildrar turbulensen kring ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnault och Akademien. Skandalen ledde som bekant till att Arnault dömdes till två och ett halvt års fängelse för våldtäkt och Akademiens rykte bokstavligt talat släpades i smutsen världen över.

Hur Engdahl ställer sig till den anklagelsen vet vi inte, han har nobbat att bli intervjuad. Man har också försökt få intervjuer med Arnault och dennes hustru Katarina Frostenson, men det har inte gått att nå dem.

Så visst är detta en partsinlaga. Å andra sidan är det svårt att försöka sig på någon sorts neutralitet när det gäller en så smutsig affär som denna med ingredienser som åratal av sexövergrepp, olika former av korruption och om den tystnadskultur som äntligen avslöjades tack vare metoo-rörelsen.

Producenterna (ingen regissör finns angiven i eftertexterna) går igenom Svenska Akademiens historia och berättar om Arnaults bakgrund och om de intellektuellas inneklubb Forum, detta med hjälp av klipp och intervjuer, innan man går in på de allt kraftigare anklagelserna mot honom. Ett par av de utsatta kvinnorna intervjuas rakt upp och ner, ett par av de andra är anonymiserade.

Det är kraftfulla och tunga vittnesmål. Och allt eftersom blir serien alltmer en rak höger mot Akademien. En av intervjupersonerna menar att ingenting egentligen har ändrats, att invalen av nya, yngre medlemmar mest är ett villospår och att inget kommer att förändras förrän de gamla gubbar som fortfarande sitter där har försvunnit.

Det är en väl underbyggd och kraftfull serie. Men jag har några invändningar, inte mot innehållet i sig utan mot presentationen. Varför denna thrillermusik, som oftast är mer störande än stämningsbyggande? Och varför i herrans namn intervjuas en del svenskar på svenska, och andra på engelska?

Visst, jag förstår att icke-svenskarna intervjuas på engelska, men varför talar Camilla Läckberg engelska och Ebba Witt-Brattström svenska? Man vill självfallet exportera serien, men det hade tveklöst känts betydligt bättre med lite konsekvens här.

Gunnar Rehlin/TT

The post Tv-recension: Kraftfulla vittnesmål om Arnault first appeared on Opulens.

MODE. Anne Edelstam har besökt en utställning som speglar Sara Danius intresse för design och mode.

Modet lever vidare
till förmån för Sara Danius minnesfond
24 februari – 18 april 2021
Sven-Harrys konstmuseum
Vasaparken, Stockholm

Feminist, akademiker och modeintresserad. Kan en kvinna vara alla tre på en gång? Eller måste hon välja? Ett rykande nej, skulle Sara Danius svara på den sistnämnda frågan. Utställningen “Modet lever vidare – till förmån för Sara Danius minnesfond” på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm, är bevis nog för det.

1921 fick kvinnorna rösträtt i Sverige. Det är hundraårsjubileum i år. Och visst har vi nått långt under ett sekel. Många underbara kvinnor har fått komma till tals, fått nobelpriser och ministerposter. Men denna kvinnodag vill jag att vi tänker speciellt på Sara Danius (1962-2019). Hon var författare, essäist, professor i litteraturvetenskap och den första kvinnan som utsetts till Svenska Akademiens ständige sekreterare.

Sara Danius vågade gå sin egen väg, visade mod inom den Svenska Akademien, visade mod i sin kamp för rättvisa och för jämställdhet, visade mod i sin kamp mot cancern som tog hennes liv, visade mod även i sin klädsel. Vem kan glömma den enorma rosa/orange klänning hon hade på sig under hennes sista nobelmiddag? Trots att hon var trött och i slutet av sitt liv, bar hon stolt upp sin klädsel – som för att säga: “se här kommer jag, ingen ska sätta sig på mig!” Men utan en uns av förakt, snarare med viss självironi.

Sara Danius kommer jag att minnas och försöka efterlikna. För vi behöver kvinnor som vågar sticka ut och som är förebilder för oss andra. Man behöver inte vara akademiker och klä sig som en grå mus, man behöver inte vara i modebranschen och vara ytlig, man kan vara feminist och älska män. Ja, det finns så mycket att säga om Sara Danius.

“Modet lever vidare” är en hyllningsutställning till Sara Danius och hennes intresse för mode. Vem kan glömma hennes knytblusar vilka blev hennes signum och som användes i kvinnokampen under metoo-rörelsen? Sara Danius designkläder och skor (med tillhörande askar) kan ni nu se på Sven-Harrys konstmuseum. En porträttserie av olika kvinnliga akademiker, iklädda Sara Danius ikoniska plagg, kompletterar samlingen.

Familjen och Tradera står bakom initiativet. Platsen valdes eftersom hon var systerdotter till Sven-Harry Karlsson, museets grundare. Kläderna kommer att auktioneras ut på den internationella kvinnodagen, den 8 mars, och pengarna går till Sara Danius minnesfond. Fonden startades av hennes familj med syfte att stödja kvinnliga efterföljare inom essäistik och kritik.

Ni har fram till den 18 april på er att se utställningen.

The post 8 mars: Feminist, akademiker och modeintresserad first appeared on Opulens.

PROSA. “Författaren lever som hon lär, låter sig ej tystas och reser sig ständigt på nytt från avgrunderna.” Opulens medarbetare återvänder till för dem betydelsefulla författarskap. Susanne Liljedahl har under sommaren ägnat sig åt omläsning av Anna Wahlgren. Skriv ”coronaomläsning” i sökrutan ovan för att hitta de andra delarna i serien. 

 Anna Wahlgren är kanske mest känd som hela Sveriges kontroversiella Supermamma, men nästan sorgligt förbisedd i en mera litterär mening. Hennes författarskap är omfattande. Och består av noveller, dikter, krönikor, romaner och fem tv-pjäser som trots gott mottagande aldrig sänts i repris. Ett urval måste med nödvändighet bli begränsat.

Stilistiskt pendlar Wahlgren mellan högstämdhet och avskalat, väldigt vardagsnära och obeslöjat naket. Jag upplever ofta en befriande frispråkighet med stor inlevelseförmåga. Och hur viktig är inte denna förmåga för att skriva autentisk litteratur? Samtidigt möter självutlämnande berättelser i grundackord om lust och längtan efter kärlek, att vilja komma hem och så alla motsägelserna, sveken, avvägarna, absurditeterna.

Livsinsikter tränger in även när livet blir som skörast och svårast, när det brister och gör ont. I Barnaboken (först utgiven 1983) skriver hon: Det svåra är inte fel. Det svåra bjuder till kamp. I motstånd ska du brottas med livet. När du växer, har du segrat. Låt dig aldrig bedövas, stämplas eller tystas. Sälj inte din själ. Älska. Ta för dig. Lev! Du har rätt till en plats på jorden. Slåss för den med kärlek.

Författaren lever som hon lär, låter sig ej tystas och reser sig ständigt på nytt från avgrunderna. I uppbrott och förvandling. Utan att skämmas. Lagom har hon aldrig varit. Både modet och självständigheten finns där, liksom bettet i replikerna. Och själva kreativiteten motverkar stagnation, tror jag.

Anna Wahlgren debuterade redan 1968 med novellsamlingen En av kvällarna i november efter att manus först refuserats några gånger av förläggaren Gerard Bonnier. Den lilla boken fick överlag fina recensioner, långt ifrån ljumma. Men allt som sker, sker med pojken eller mannen i huvudrollen. Titelnovellen handlar om en mans svartsjuka och besvikelse över älskarens trolöshet. Kväll efter kväll står han och fryser och odlar sitt lidande nedanför älskarens bostad och ser om ljuset i fönstret förändras och dämpas i undran om han har någon där. Så länge han lider finns åtminstone ingen risk att undgå att känna livet, att leva och älska.

Författaren in spe var tidigt ute med ett icke-normativt perspektiv. I självbiografin Mommo Kvinnoliv (1996) menar hon att historiens sensmoral är att kärleken eller åtminstone drömmarna om den ser likadan ut mellan vilka den än utspelar sig.

Sedan utkommer Bilder från Lustgården (1969), skriven med ironi. Nu blottas förnedring och problematiska könsrelationer. Novellerna recenserades bland annat av poeten och kulturchefen, Karl Vennberg, på Aftonbladet, som placerade Wahlgren i sällskap med Maupassant och Strindberg. En annan recensent konstaterade: Kvar ligger hopplöst och förhärjat öde land kring de två människor kyrkan och staten buntar ihop för evigt. Eländet är djupt och varaktigt och kan inte döljas av författarens kvickhet och språkliga briljans och varje novell kan njutas som en utsökt likör till ensamhetens uppkokta kaffe.

Under 60- och 70-talen problematiseras den borgerliga kärnfamiljen och instängdheten i genusmatrisen. Nu kommer även kvinnoemancipatoriska och upproriska romaner som Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf, Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall och Fräls oss från kärleken av Suzanne Brøgger. I teve fick Ingmar Bergmans drama Scener ur ett äktenskap starkt genomslag. Berättandet och skildringarna har ofta air av självbiografi eller bekännelse. Högst personligt, intimt och tabubelagd sexualitet varvas med politik, samhälls- och kulturkritik. Moderskapet blev ett brännande ämne. I en uppmärksammad debattartikel, Kvinnans villkorliga frigivning, skrev Åsa Moberg att moderskärleken är historiens mest exploaterade känsla och parollen i kvinnorörelsen blev att både män och kvinnor har en huvudroll, den att vara människa.  På gatorna hördes: Ropen skalla, daghem åt alla! Samtidigt med Margareta Garpes och Suzanne Ostens kampsång: Vi måste höja våra röster för att höras (Åh Tjejer). Thorvall gav uttryck för att yrkesarbetet var ett pålitligt antipanikmedel mot vantrivseln i familjen. Sedan länge hade Sonja Åkesson utkommit med Husfrid och dikten, Vit mans slav.

Åsa Moberg och Anna Wahlgren fann varandra och utvecklade en varm vänskap. Anna blev även vän med Suzanne Brøgger och de delade många tankar. Personkemin var emellertid inte den bästa med Kerstin Thorvall.

Det har påpekats och förtjänar att upprepas att denna radikala period och estetik var nydanande på många sätt med starka efterverkningar i vår tid. Och vi är alla präglade av historien, våra relationer och erfarenheter.

Wahlgren får ett genombrott med förlossnings- och föräldraromanerna Veka livet (1970) och Ge liv (1973). Hon går på tvärs med tidsandan, blir ett hatobjekt och retar gallfeber på kvinnorörelsen när hon framför ett antidagispatos i teveprogrammet Konfrontation, i livedebatter runt om i landet och i artiklar. Barn ska inte gå på dagis före tre års ålder. Människor ska tas om hands av dem som håller av dem. Meningen var inte att få kvinnorna att återgå till gängse husmodersroll utan snarare att kvinnor lockades ut på arbetsmarknaden under förespegling av självförverkligande och nu tvingades att acceptera männens villkor i ett ohållbart, institutionaliserat samhällssystem. Motståndarna var inte nådiga. Hätska. Bara några få exempel:

Barnens fiende nr 1!

Tänk att vara tre år och utlämnad till Anna Wahlgren! Att inte kunna fly!

Efter att ha sett dig på Tv är jag verkligen glad att jag inte är ett av dina barn.

Du skrävlar som vanligt om hur belåten du är.

Det andra påhoppet ovan, från Inga-Lisa Sangregorio i SDS, kom i en tid när Anna Wahlgrens son Aron just dött. Han var tre år och tio månader.

Tänk att det fanns så många människor ute i landet och på tidningsredaktionerna som hatade. Inte tyckte illa om och inte avskydde utan hatade (Mommo-Barnfota, 1997).

Anna Wahlgrens barndom – en smärtfylld källa. Hon lämnades bort tidigt. Men av detta barn på hemlöshetens schäslong blev det en enastående passionerad personlighet med en vacker, färgstark karisma. Oförmögen att sticka huvudet i sanden. Jag får ett starkt intryck av att mycket i hennes liv och författarskap rör sig om att hitta styrka både i smärtpunkterna och i livsglädjen.

Wahlgrens böcker är präglade av realism, verklighetsförankring med många motivkretsar, sinnliga konkretioner och komplikationer.

Och många män har funnits i hennes liv, många svåra uppbrott och nya försök att hitta hem. Sju äktenskap och nio barn. Lars Danius förblev trots skilsmässan en klippa. Han var den som inte svek och skändade, och det var han som uppmuntrade henne att skriva. Skrivarmentor, vän i livslång vänskap, även när offentliga spön viner. Det är drabbande att läsa självbiografin i tre delar: Mommo – Det var en gång (1995), Mommo – Kvinnoliv (1996) och Mommo Barnfota (1997). Även här är hon just så frispråkig och obeslöjat naken som jag tidigare nämnde. I en ofejkad, osminkad högform där vardagsslitet, diskbänken och de skalade potatisarna, allt det till synes triviala, finns med. Liksom många insiktsfulla reflektioner:  Människan är inte så enkel att omfatta. Hon har lika många ansikten som livet självt eller som ett djur, en blomma…Ångest är en kompakt stelnad förtvivlan…Motstånd. Trötthet. Tvivel. Det är det ordet ”jag”.

Wahlgrens böcker är präglade av realism, verklighetsförankring med många motivkretsar, sinnliga konkretioner och komplikationer. Fysiskt påtagligt. Inget tycks egentligen undgå författarens utforskande och sensibla blick i ett synliggörande utan försköning. Tidstypiska, men ändå aktuella scenarier, Allt som allt rör det sig om hela 32 böcker.

Denna sommar läser jag också Lust och längtan (1979), Mannen i kjol (1980), I kärlekens namn (1985) och Rosengården (1986). Avslöjande, uttrycksfulla studier i människors drivkrafter. Ibland skriver Wahlgren drastiskt och satiriskt, samhälls- och könsrollssatir, ibland mer ömt eller med en påfallande lätthet. Ofta skildras starka sexuella och erotiska spänningar. Såsom Du var en vän som kom med kärlek. Jag ser upp i ditt ansikte. Djupt inne i mig brer rosenträdet ut sina grena. Varm är dess stam, ljus dess frukt. Ditt ansikte lyser. Leendet är borta nu, ögonen slutna. Du bär ett uttryck av sådan kraft, andlöshet och väntan som tystnaden efter blixten före åskans skakande explosion, men ditt ansikte är ljust. Och du ser – och du fyller mig, stark, hård, och det sista ljudet lämnar din strupe…Tillsammans växer vi till träd, till skog och fång, till hela hav av blommor därför att rädslan vek! Ett av de mer sublima, erotiska uttrycken i boken I kärlekens namn som annars inte väjer för burdusa begär och skeva utlevelser. Roligt har man åt det som har kallats älskarkatalogen med bland andra fegisälskaren och kontorsälskaren.

Boken för mina tankar till några av Anais Nins erotiska berättelser, men även i någon mån Thorvalls Det mest förbjudna. I kärlekens namn varvas av självbiografiska drag med fiktion, fantasier. Jag häpnar, roas och konfunderas om vartannat.

Det framkommer annars att Wahlgren med tiden blivit mindre benägen att gå in i passioner med förödande slut och i en intervju i SvD säger hon även att vänskapslös kärlek är en ockupationsmakt som dränerar en på all kraft, gör en förlamad.

I Rosengården skrevs samhällskritik i litterär form, och vi vet ju alla hur det gick med miljonprogrammet. Men ingen kritiker uppfattade eller ville uppfatta Wahlgrens larmklocka om det som händer – kan hända – med människor i en sådan miljö.

Med Barnaboken, 0 – 16 år, sjungs föräldraskapets och barnets lov. Den har kommit ut i flera utgåvor och översatts till flera språk (1983 – 2019), senast franska, Par Amour des enfants. En handbok för många med stöd, uppmuntran och vägledning. Den blev en klassiker. Men det blev fritt fram att slakta den när Felicia Feldts skandalbok kom. Då plockades den ner från hyllorna hos bokhandlare, men kom så småningom upp igen.

I grunden menar Wahlgren att boken satte ord på någonting som redan fanns, men som bedövats och förnekats av en hel civilisation som hon inte vet om den alltid är värd namnet. Och folk som kan växter – hundar – hästar – av fallenhet, naturbegåvning, instinkt, ordlös intuition – gör ju uppenbarligen rätt. Det kan vem som helst se; växterna frodas, hundarna uppför sig som drömmar, hästarna trivs med livet. Det de gjorde och gör är tydligen rätt, men varför är det rätt? Du minns vilket (nyttigt) litet helsike jag hade att vaska fram teorierna bakom den självklara praktiken och formulera dem! (Ur Nyårsbrev till Lars, Månadens krönika, 2011)

Barnaboken bars fram av kärlek, glädje och förnuft. Anna ville att den skulle tala till läsaren som en vän talar till en vän där varenda mening var sångbar. Hon kallade den sitt tionde barn, och boken fick en lillasyster i Lilla barnaboken, 0-3 år (2019). Långt innan dess hade hon skrivit Burken (1968), en barnbok, nu med illustrationer av barnbarnet Adrian.

Professor i livet. Barnen blev ett centralt utforskningsområde parallellt med andra teman om vuxenrelationer i samhällskontexter. Inte genom akademiska examina utan genom stark motivation, känsla, reflektion, intuition.

2012 utkommer Sanning eller konsekvens som ett svar på Felicia Feldts, debutbok Felicia försvann (2011) där hon beskriver en barndom kantad av missbruk, misär, övergrepp och gränslöshet. Båda böckerna utgör något av det mest omskakande jag läst på senare tid. Och så kärleken mellan mor och dotter i skärvor. Hur går man hel ur det här? Ur våndor, starka uppgörelser, glödande affekter. Nästan hudlös läsning ibland som trevar sig in i kroppens väsentligaste organ. Inser både behovet och betydelsen av frigörelse från föräldrar, men Feldts bok framstår i stort som en allvarlig anklagelseakt. En projektion? Och kan en bakomliggande faktor vara idealisering av pappan? Ett psykologiskt fenomen. Sedan undrar jag över förläggarens, Svante Weylers, ansvar och etik. Och han har sannolikt gjort sig ungefär 20 miljoner på affären. Samtidigt går det inte att förneka att även barnets röst måste få höras. Att den till och med är omistlig. Men även en mamma har rätt att ge sin version, vilket tydligen många kritiker förnekat med bestämdhet. Avsaknaden av återkommande personliga möten och uppgörelser öga mot öga måste också starkt påverka och kanske upplevas som ett svek. Hur klarar man det här? Sanning eller konsekvens har med fog betraktats som en krishantering. Boken pendlar mellan förlåtelse i vissa avseenden och starka försvarstal och förklaringar med belägg. En ickeroman står det på omslaget till denna omfattande svarsbok med som jag ser det klart dokumentära drag. På baksidan: ”Älskade barn”. Men Anna Wahlgrens uppfostringsambitioner har aldrig gått ut på att barnen ska älska henne för evigt. Däremot att de skulle ha varandra i vått och torrt, vilket de också har.

Livet raserades emellertid och hon höll på att dö av brustet hjärta. Det är en diagnos. Hon skrev boken för att inte förlora sitt förstånd. Anna Wahlgren inte är gjord av pansar.  Jag skönjer en sårbarhet och känslighet bortom passionerna, modet och stridbarheten. Vidare en ovanlig generositet. Om en person som hon skulle gå till en terapeut kan rollerna lika gärna bli ombytta. Det kan inte uteslutas att det i slutändan blir hon som behandlar terapeuten som blir som barnet som kommer hem om natten och möts av en varm famn.

I Kristina Hedbergs trovärdiga och prisbelönta dokumentär i SVT (2018), Hela Sveriges mamma, mötte vi Anna Wahlgren i Indien, Goa, där hon sedan lång tid bor stora delar av året. Dokumentären återuppväckte mitt intresse för henne som person samtidigt som jag med en viss häpnad konstaterade att jag sällan mött henne i litteraturhistorien. Varken den svenska eller den nordiska. I dokumentären visas många sidor och som det sägs i programförklaringen har hennes person väckt både beundran och upprördhet. I ständig jakt på ett hem fyllt av kärlek har vägen kantats av fantastiska framgångar men även djupa personliga tragedier. Rollen som hela Sveriges mamma har haft ett högt pris, Tankarna leds även till dottern, författaren och professorn i litteraturvetenskap, Sara Danius, alltför tidiga bortgång. Det är lätt att mer än ana hur svår denna sorg är…

Återigen Anna Wahlgren blev och blir aldrig lagom. Och trots allt tror jag att hon är en hoppets och glädjens människa, och hon närmar sig nästan mystiken när hon menar: det svaga övervinner det starka. Det svaga var bara till synes svagt. Det starka var bara till synes starkt. Och under hela sker hela tiden. Ständigt på nytt kommer kärlekens stjärnstoft att falla över dig, om du bara är tillräckligt nära (Ur Sanning eller Konsekvens). Numera skriver Anna Wahlgren på en ny bok. Livstycken. En vänbok.

The post Coronaomläsning: Anna Wahlgren first appeared on Opulens.

BRILJANS. Hellre skulle jag, för att sammanfatta hennes briljans, låna några ord från henne själv: ”Bred lärdom, analytiskt skarpsinne, historisk detaljskärpa”, skriver Ivo Holmqvist om Sara Danius som nyligen gick bort.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

”Allt hon gjorde präglades av en sällsynt styrka och lyskraft”, påstår Svenska Akademiens hemsida om Sara Danius nu när hon har avlidit. Det är lätt att hålla med om det samtidigt som man kan fundera om vi alls någon gång kommer att få reda på vad som verkligen låg bakom alla de tilltrasslade turerna kring hennes avgång som ständig sekreterare, och varför man inte tackade ja till hennes uttalade erbjudande att återinträda. När man skriver in hennes namn på den svenska nationalbibliografin Libris listas det tiotal böcker och de många artiklar hon skrev, men också en rad korta tv-intervjuer som man blir mer konfunderad än upplyst av.

The post Om Sara Danius first appeared on Opulens.

HYLLNING. I en hyllningstext skriver Susanne Liljedahl om Sara Danius och Gittan Jönsson och deras alter egon: Gittan P Jönsson respektive Dammsugerskan.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Lika mycket som de är olika, liknar de varandra. Ingen av dem passar riktigt in, de bryter mot normer och koder, antingen de är uttalade eller inte. Upprör och pockar på utan att vara klichéer eller patetiska pastischer. Alter egon skapade av Sara Danius och Gittan Jönsson. De briserade i min hjärnbark och letade sig in i själens dunkla vrår, rörde om lite grann och gjorde mig på gott humör. Mer väsentligt är att dessa “andra jag” på ett alldeles särskilt sätt lösgör ett mentalt och kulturellt bagage — tyngder om hur man bör vara. Samtidigt som de berättar något essentiellt om kulturen och samhället per se.

Professorn i litteraturvetenskap, forskaren och författaren Sara Danius alter ego, Gittan P Jönsson, har i olika media och i andra sammanhang rullat fram som en ångvält och som en blond valkyria med tuperat, hårdsprejat hårsvall med bred skånsk dialekt och fotriktiga skor. Ibland iförd samma väska som ironladyn Margaret Thatcher. En sådan läderväska som användes för “handbagging” och som satte skräck i ministrarna i underhuset,

I botten är Gittan P chef för Skånska forskningsrådet och hon vurmar för det kontinentala och Öresundsbron. Stockholm är Sibirien. Hon är väldigt praktisk, och inte speciellt intresserad av litteratur. Det sägs att hon gillar att spela roll och leka och vet att leken frigör endorfiner, energi och kreativitet. Absolutely fabulous.

Helt comme il faut blir hon aldrig. I det slutna och pompösa sällskapet, Svenska Akademien, blev hon en oerhörd påfrestning. Föreställer mig att det klirrade i kristallkronorna, att manchettknappar och slipsar rättades till och att en och annan harkling svårligen kunde döljas. Kanske saknas humor och själva känslan för konstarterna i vidare mening i denna dryga klubb. Löjligt nojs och slippriga skämt är dock tillåtna mellan punschen och ärtsoppan, speciellt om skämten kommer från herrarna, enligt uppgift från en hårt prövad ledamotsledsagare med insikter i denna sfär.

Egentligen har Gittan P J i likhet med Dammsugerskan en faiblesse för städande även i dess bildliga betydelse. Att synliggöra genom att göra rent hus, sopa bort det unkna och det som skaver. Ingen av dem nöjer sig med dammvippor i städandets vidunderliga teori och praktik. Oh nej, här är det fråga om rejäla don. Till min kännedom har det kommit att hon ibland åker på internationella städkonferenser och jag vet med säkerhet att hon varit på en sådan strax utanför Edinburgh.

Vad Gittan P Jönsson hittar på i tjänstevistelsen i Niedersachsen är det emellertid få som vet. Obekräftade rykten gör gällande att hon setts i butiker i den gamla hansastaden med kopiösa mängder av rengöringsmedlet Universal-Stein samt dammsugartillbehör med mycket hög sugeffekt. Men många tvivlar på att vi får se fler rungande framträdanden av ångvälten och valkyrian. Ändå var det inte så längesedan som hon skickade en hälsning på Instagram och meddelade att hon kände sig nöjd efter en dag på stan (förmodligen Stockholm denna gång, men man vet aldrig var man har henne) med hashtaggar som #lyckaärettnyttmunstycke #bestvacuumcleanerinuniverse.

En kan undra vad P:et står för. Hennes namne är Gittan Jönsson. Obs utan P! Konstnär och illustratör. Hon gör expressiv konst med sting. Röjer, fejar och donar så att till och med maktrelationer och sociala relationer blir synliga. Patriarkatet monteras ner. Alter egot heter Dammsugerskan som jag nyligen läst om i boken Dammsugerskans fyrtiotvå uppdrag. Dammsugerskan är främmande i sin omgivning, passar inte in men låter sig inte hindras. Snarare dansar hon fram som en annan orädd böna med sina olika tillbehör. Hon ber inte om lov — en gränsöverskridare i många kulörer.

Japp, de båda skånska bönorna uppfinner och kreerar, sätter fart och sätter färg, och skrider över det förväntade.

The post Hommage till Gittan P Jönsson och Dammsugerskan first appeared on Opulens.

KRIS. “Det blir allt svårare för vettiga, balanserade röster att höras; medierna förstår nämligen inte längre deras funktion”, skriver Lisa Bjurwald, som menar att Horace Engdahls kölhalning och stormen kring Jonatan Unges pedofilskämt är exempel på ett medieklimat ur balans.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vad händer med journalistiken när medierna slutar ifrågasätta och bara refererar? När den oberoende granskningen förvandlas till ett aggregat i mängden? Vi är inte där än, men tendenserna är oroande. Och allt färre enskilda journalister verkar vara medvetna om det, eller ha något intresse av att gå emot trenden. Låt oss ta skandalen kring Svenska Akademien som exempel (men 2019 lovar åtminstone jag att försöka skriva så lite som möjligt om denna havererade institution, som dessutom snor spaltutrymme från andra kulturutövare och -händelser).

Det är i princip bara Aftonbladets Åsa Linderborg som vågar ifrågasätta den dagligen upprepade “sanningen”, att fruktansvärda repressalier väntar den som vågar yppa något ofördelaktigt om Akademien och dess mäktiga män. Repressalier? Really? Linderborg själv ser ut att sitta säkert på sin kulturchefstron. Sara Danius har blivit något slags superstjärna i den nya pöbelfeminismen.  Faktiskt är det väl Horace Engdahl som fulklipps i intervjuer och kölhalas av kvinnliga tyckare, från norr till söder, för att han försvarar en vän samt uttrycker impopulära och udda (men knappast olagliga eller ens särskilt stötande) åsikter.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Ytterligare ett exempel på medietrenden där journalister förvandlas till klickaggregat: pedofilskämt. Komiker som Jonatan Unge drar ett skämt om exempelvis bilder på barnövergrepp — man kan tänka sig dussintalet amerikanska mainstreamkomiker uttrycka det så mycket grövre — och några privatpersoner misstycker i sociala medier. Vips är kvällspressen där och blåser upp det till en story, där svenska folket påstås rasa. ”Det första jag hörde om någon kritik var när din kollega ringde”, påpekar Unge i Aftonbladet Morgon. Reportern verkar inte höra utan mal bara vidare på programmets förutbestämda vinkel. Det är ganska obehagligt att se, och de sekunderna fångar allt som är fel med samhällsdebatten just nu.

Det blir allt svårare för vettiga, balanserade röster att höras; medierna förstår nämligen inte längre deras funktion. Svart eller vitt men absolut ingen gråskala — så lyder de inofficiella direktiven. Men när debatten förlorar sina nyanser, förlorar den också sin mening. Icke-frågor, fördummande frågor och rent fiktiva frågor, som antydningar om att en viss komiker är pedofil för att han skämtat om pedofiler, tar över det offentliga samtalet. Skeva, ibland helt upp-och-ned-vända bilder av samhället — det är livsfarligt att kritisera mäktiga män i Sverige! — förvandlas till sanningar.

Intressanta röster tystnar för att de inte orkar simma motströms längre. För att använda en annan metafor: Det finns en gräns för hur många gånger man orkar dyka upp till debatter med en genomarbetad bunt texter, bara för att bli slagen i huvudet med ett plakat. Fler mediearbetare borde känna frustration över den tid vi spiller på denna idioti — och oro inför att bidra till att skapa ett samhälle, som det till slut blir olidligt för den självständigt tänkande människan att leva i.

Alla artiklar av Lisa Bjurwald

The post När journalister slutar tänka first appeared on Opulens.

SKULD & SKAM. “Metoo kan sägas vara sista ledet i en långsam och tung revolution – en revolution som innebär att ett sexuellt övergrepp inte längre misskrediterar den utsatta, utan förövaren.” Maria Küchen om händelserna kring Svenska Akademien och motståndet mot metoo. 

Utan arton kvinnors vittnesmål i Dagens Nyheter om ”kulturprofilens” sexuella övergrepp i akademiens absoluta närhet skulle den senaste tidens söndring inte ha uppstått. Allt skulle ha fortsatt som förut.

I svallet efter kvinnornas vittnesmål blottlades stadgebrott, läckor och jäv. Akademiens ledamöter högg varandra i strupen offentligt och lämnade sina uppdrag. Den anrika sammanslutningen rämnade inför allmänhetens ögon. Många tyckte det var lika gott, ett tecken på att den kungligt beskyddade akademien överlevt sig själv. Andra önskade att de arton kvinnorna som avslöjat ”kulturprofilens” framfart hade förblivit tysta. Det hade varit enklare så.

Men i kölvattnet av Metoo är det inte i samma utsträckning som förr förknippat med skam och skräck att säga ”jag utsattes för sexuella övergrepp”. Den som förgriper sig måste från och med nu räkna med att det kan komma fram. Det har inte bara bidragit till att skaka om Svenska Akademien. Själva rättsstaten är i fara, sägs det. Kvinnor som berättar om övergrepp har beskrivits som en lynchmobb med makt och vilja att förgöra. I diskussioner om allt från det konstnärliga skapandets villkor till ledarskap och medieetik har metoo använts som syndabock.

I tidskriften Fokus några dagar efter det att vd:n för Stockholms stadsteater begått självmord frågade sig exempelvis Johan Hakelius om Metoo nu hade skördat sitt första dödsoffer. Stadsteaterns vd tog sitt liv efter kritik som ledde till en utredning på hans arbetsplats. Invändningarna kom från både kvinnor och män och handlade om arbetsledning. Ingen anklagade den nu avlidne vd:n för att ha förgripit sig på någon. Till de mest drivande i kritiken mot honom hörde Aftonbladets kulturchef, som även var offentligt kritisk mot metoo.

Att mot den fonden antyda att metoo dödade Stadsteaterns vd är irrationellt, men Hakelius fråga är bara ett av många exempel på en retorik där metoo gjorts till ett monster som när som helst, var som helst, kan sticka upp något av sina tiotusentals huvuden och döda en man.

Monstret metoo har även påståtts ligga bakom tvivelaktiga publicistiska beslut på redaktioner. ”Metoo-journalistik” har det gåtfullt nog kallats när en teaterchef granskas av en kulturjournalist som alltså är kritisk även till metoo.

Ogrundade anklagelser kan alltid, oavsett metoo, riktas mot människor för att skada dem. Alla kvinnor är inte alltid oskyldiga offer. Så är det. Dessa sinsemellan väsensskilda konstateranden har i metoo-debatten legerats till framställningar av kvinnor som definitionsmässigt opålitliga.

”Några har ställt sig frågan hur pass tillförlitliga uppgifterna i DN egentligen är”, skrev exempelvis Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius på Svenska Akademiens blogg i december 2017, där hon med eftertryck uttalade sitt stöd för kvinnorna som enligt Dagens Nyheter hade utsatts för ”kulturprofilens” övergrepp. Låt mig gissa att Danius inte hade behövt hantera ifrågasättanden av trovärdighet om det framkommit att ”kulturprofilen” systematiskt under många år hade förgripit sig sexuellt på pojkar och unga män.

Några månader senare drevs Danius bort från posten som ständig sekreterare i Svenska Akademien. Att en kvinna tvingades lämna sitt uppdrag för att en man förbrutit sig väckte uppseende internationellt och kan tyckas ologiskt, men det ligger i linje med bilden av kvinnan som farlig, ja monstruös. I pågående retorik översätts det till ”dålig ledare”, men vad som egentligen sägs är urgammalt: Kvinnan är roten till det onda. Metoo-monstret är en kvinna.

I samband med Svenska Akademiens kris blottlades olika skikt i den samtida feminismen. Kvinnor iklädde sig Sara Danius signaturplagg knytblus för att visa stöd. Ur ett klassperspektiv är det inte oproblematiskt. Det är inte självklart för alla feminister att bära ett plagg som förknippas med överklassen i engagemang för en atavistiskt feodal institution.

På liknande vis har metoo belyst feminismens, eller kanske snarast feminismernas, heterogenitet.

Det har hävdats att metoo cementerar offerrollen som fundament i kvinnors bilder av sig själva, men det finns ingen logik i påståendet att kvinnor ”gör sig till offer” när vi tar makten över våra erfarenheter genom att formulera dem – ett makttagande som av många upplevs som samhällsfarligt, och kaoset i Svenska akademien visar att det faktiskt rubbar maktstrukturer.

1996 skrev en konstnär till Svenska Akademiens dåvarande ständiga sekreterare att hon hade hade våldtagits av ”kulturprofilen” i samband med att hon ställde ut sina verk på hans klubb – en klubb som Svenska Akademien stöttade ekonomiskt. Ständige sekreteraren betraktade inte detta som viktigt. Sådana var tiderna: en våldtagen kvinna tillmättes ingen betydelse.

Att hon överhuvudtaget hörde av sig till akademien indikerade dock en pågående omdisposition av skam och skuld. Bara några årtionden tidigare skulle alla troligen ha varit överens om att skammen var hennes och att resten var tystnad.

Ett decennium efter konstnärens brev till Svenska Akademien utgavs antologin Lyckliga slut, där jag och andra kvinnor offentligt, i vånda men utan skam, berättade om övergrepp vi hade utsatts för. Antologin väckte uppseende, obehag, förvirring och insikt.

Metoo kan sägas vara sista ledet i en långsam och tung revolution – en revolution som innebär att ett sexuellt övergrepp inte längre misskrediterar den utsatta, utan förövaren. Revolutionen har rubbat metoderna för solidaritet med förövare. Deras övergrepp ursäktas inte längre genom påståenden om att den utsatta inbjöd till dem och bör skämmas eftersom hon var sexigt klädd eller berusad. I stället förnekas de enligt principen: Bevisa det inför rätta, annars hände det inte.

På kort sikt lär det innebära förtalsrättegångar mot kvinnor som inte tigit. På längre sikt kommer ingen vettig människa att avfärda sexuella övertramp som normal friktion, något en kvinna får stå ut med, något män får – i vissa kontexter närmast förväntas – ägna sig åt. Den som tvivlar kan betänka hur allt från kvinnors rösträtt till vår förmåga att köra bil och utöva traditionellt ”maskulina” yrken har ifrågasatts på ett sätt som idag framstår som befängt i de flestas ögon.

Två decennier efter den våldtagna konstnärens obeaktade brev till Svenska Akademien, ett decennium efter Lyckliga slut, i tryckvågen efter den detonation som Metoo innebar, medgav till sist akademien sitt misstag. Man borde, ansåg man själv, omedelbart ha reagerat och stoppat utbetalningarna till förövarens verksamhet. Samtiden står nu frågande inför den lovsång som klubbägarens nära vän i akademien Horace Engdahl formulerade 2016 i Dagens Nyheter:

”Han lever det goda livet, han är nästan ensam om det, den ende som har förstånd, han borde göra om Forum till en stilskola för unga män!”

Engdahl kan inte ha varit obekant med ”kulturprofilens” vitt och brett kända framfart på klubben, som här framhålls som stilskola. Till definitionen av det goda livet för en man har traditionellt hört rätten att ta för sig sexuellt, med eller utan samtycke.

Så är det inte längre, hur många kvinnor som än fördrivs ur maktens rum.

Metoo har förstört allt.

Det innebär en befrielse även för män. Många av dem har känt djup olust inför övergreppsbeteenden som presenterats för dem som normala eller rentav normativa, tills metoo slutgiltigt förflyttade ansvaret och skammen dit där den hör hemma.

Akademiens första kvinnliga ständiga sekreterare bidrog till den skamförflyttningen. Det hade ett pris, men ledde också till att hon bokstavligen och bildligt översvämmades av blommor. Sara Danius lär gå till historien som den som stod upp för det rätta.

The post Har metoo förstört Svenska Akademien? first appeared on Opulens.

AKADEMISTRID. Det hade varit bättre att lägga locket på än att föra öppen strid, menar Ivo Holmqvist apropå de senaste turerna kring Svenska Akademien.

I dessa uppjagade dagar kan det vara på sin plats att påminna om ett drygt hundraårigt replikskifte från vårt västra grannland. Under de febrigt hektiska dagar som föregick upplösningen av unionen mellan Norge och Sverige 1905 lät stornorsken Björnstjerne Björnson sin stämma dåna i en braskande uppmaning om nationell enighet: ”Nu gäller det att hålla samman!” Statsministern, vars fullständiga namn var ståtligt, Peter Christian Hersleb Kjerschow Michelsen, replikerade genast, nyktrare och mera realpolitiskt: ”Nu gäller det att hålla käft!”

Det hade måhända varit klokt om de aderton (som sedan länge inte är så många) följt Michelsens råd, lagt locket på, stängt dörren och låtit sina inre motsättningar förbli interna. I alla fall hade det varit snyggare än den öppna strid som nu förs i huvudstadens olika dags-och kvällstidningar. Jag råkar följa debatten på ett halvt jordklots avstånd och har därmed lätt att betrakta spelet på distans, men har samtidigt svårt att sammanfatta striderna (eller spektaklet) för mina utländska vänner, vars kännedom om Svenska Akademien begränsar sig till dess insats som utdelare av Nobels litteraturpris, särskilt det till Bob Dylan.

Det vare mig fjärran att puckla på den ena eller andra av kombattanterna, och jag är tacksam för det pris akademin en gång gav mig för mina insatser för att sprida kunskap om svensk kultur utomlands. Men nog ser det illa ut att en tidigare ständig sekreterare dömer ut en av sina efterträdare på posten som den sämsta församlingen haft sedan instiftandet 1786. ”Tand för tunga” är en bra och efterföljansvärd devis. Man kan säkert utgå från att han är inläst på akademins annaler och att han känner till Per Rydéns magistrala bok om Carl David af Wirsén, en man som fick utstå mycket spott och spe under sin tid som akademiens ständige sekreterare och långt därefter.

Men det glöms gärna bort att den mångspråkige af Wirsén samtidigt var sin tids kanske mest välorienterade och påläste vad gäller litteraturen bortom den egna ankdammen. Nå, hur som helst, när allt kommer omkring och hvorom alting er, som en dansk skulle säga: jag avslutar med ett par eftertänksamma versrader av en annan akademiledamot i det förgångna, som inte heller han var obekant med polemik, Verner von Heidenstam:

Hur lätt bli människornas kinder heta
De döma snabba, fast de litet veta

The post Nu gäller det att hålla käft first appeared on Opulens.