TRÖST. ”Sången ”Bella Ciao” är en av de där skapelserna som har förmågan att linda in de gapande såren. Att ta udden av smärtan. Den fyller mig med förföriskt kärleksrus även när det omgivande mörkret är som värst”, skriver Haris Agic.

”È questo il fiore del partigiano / Morto per la libertà” säger en gammal italiensk folksång i rader som fritt kan översättas som ”Och detta är frihetskämpens blomma. En som dog för friheten”. Dessa ord utgör den allra sista raden i den italienska folksången Bella Ciao som till dagens dato har omfamnats av människor världen över, där den spelas och sjungs som frihetens och motståndets hymn.

Sångens förföriska melodi likväl som de enkla men kraftfulla textraderna kryper lätt in under huden. I dess budskap väver den ihop känslor som värdighet och heroism med sorg, smärta och förlust som alla självklara och ömsesidigt beroende delar av människans existentiella dimensioner. I melodin finns ett särdeles kraftfullt patos som kan få tiden att stanna. Har du inte hört den – förbered dig på någonting speciellt!

Marc Ribots och Tom Waits version av ”Bella Ciao”

2018 gjorde den amerikanska übergitarristen Marc Ribot och graveyardbluesikonen Tom Waits en fin tolkning av låten. Men, med handen på hjärtat, Waits signaturskrovliga stämma lyckas inte riktigt tränga in under huden lika lätt som originalet. Den tolkning som balkan oompah-gudfadern Goran Bregović med sin orkester bjuder på däremot, den är underbart medryckande. Troligen beror det på att Bregovićs version framförs på originalspråket – sångens sentiment låter sig inte riktigt fångas på engelska på samma sätt som det gör på italienska helt enkelt.

Hursomhelst möjliggör alla dessa tolkningar för fler att (åter)upptäcka sången och därigenom få en chans att antigen drabbas av den för första gången eller att påträffa en och annan hittills outforskad dimension av dess vidunderlighet.

”Bella Ciao” smälter samman skönhet och tragik

Sången smälter samman det oändligt tragiska och samtidigt det sanslöst vackra i att vara beredd att dö för frihet och rättvisa. Att den är formad som en kärlekssång, där huvudkaraktären lämnar sin käresta för att gå ut i strid, gör den till kanske den ultimata farvällåten!

Kanske är det motsägelsen i friheten-via-döden-för-kärleken som, likt en hägring, lockar förföriskt? Ackompanjerat av en rad existentiella frågor som per automatik tränger sig på ter den sig närmast oemotståndlig. Inte minst denna: handlar uppoffring verkligen om mod även om det är det enda tänkbara alternativet? Och måste uppoffring vara ett uttryck för mod för att kunna räknas som en bragd?

För nog är det en uppoffring att gå riskera livet för friheten. En stor sådan! Definitionen på att ge sitt allt. Det är sådant som gör att det oundvikliga kanske inte känns lika tungt. Som den ultimata formen av motstånd. Sådant som också högst sannolikt är förklaringen till varför just denna sång har slagit an en ton hos så många människor världen över.

Frihetskampen i forna Jugoslavien

Med handen på hjärtat, min upplevelse av just denna sång är nog ändå tämligen biased. Texten och melodin beskriver det sentiment som vi fick lära oss i grundskolan i den forna Jugoslavien – om frihetskampen mot fascistiska och nazistiska inkräktare under Andra världskriget. Om hur döden, för många frihetskämpar och för det jugoslaviska folket överlag, var det enda alternativet när de – i underläge – ändå gjorde motstånd mot den Hitlerledda nazistiska ockupationen.

I krigets Bosnien på 1990-talet

Texten och melodin ringar också in sentimentet jag som ung tonåring upplevde i krigets Bosnien på 1990-talet. Rädslan mitt under belägring och pågående etnisk rensning där måltavlan är en själv biter inte lika mycket på en om man känner att den hotande döden har en djupare mening. Övertygelse om att tragedin ändå kan ha ett potentiellt vackert syfte kan göra den mer uthärdlig.

Fascister i dagens Italien

Häromveckan kunde vi se Roms gator svämmas över av svartklädda fascister som till ljudet av sina talkörer bjöd på en kavalkad av fascisthälsningar. För inte så länge sedan var jag övertygad om att sådana högerradikala nationalistiska krafter och praktiker är ett utdöende socialt fenomen. Jag hade fel. Istället har de blivit fler och mäktigare. Hatet mot ”den andre” har börjat kolonisera hela världen – inklusive Europa och inte minst vårt fina, öppna och toleranta land. Med hjälp av eufemismer och kryphål i lagen söker man manipulera demokratins spelregler (på många sätt en ulv i fårakläder).

Kristerssons tal

Ekot av fascisternas stöveltramp mellan Roms anrika hus har inte ens hunnit ebba ut innan vår egen statsminister, i ett budskap implicit riktat till Sveriges invandrare, helt obesvärat underströk att svenskt medborgarskap ytterst handlar att vara redo att ”med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva”. En svenskhet som han menar att Sverige har varit alldeles för frikostig med. Svenskhet som inte bara ska villkoras, den ska helst förtjänas medels martyrdöden.

Nationalromantiska undertoner

Jag känner ett skriande behov av att opponera mig. Vill skriva om hur sättet hans budskap är formulerat och riktat – och så rikt kryddat med nationalromantiska undertoner – avslöjar hans misstro och ytterst hans förakt gentemot invandrare snarare än en tro på gemenskap i all vår mångfald. Om hur viktig rättvisa och jämlikhet är för försvarsviljan. Om hur det är att bäva inför tanken om att tillhöra en armé där vissa ibland oss ses som mer av en förbrukningsvara än andra. Om skräcken att knuffas längst fram på fronten som krockkudde för ”riktiga svenskar”. Men jag orkar inte. Hotet mot vår frihet, mångfald och demokrati har blivit en realitet i allt stegrande grad – och jag känner mig övermannad av en ny slags dåsighet och förtret. Trött på att behöva försvara mig.

Demokratin glider oss ur händerna

På sistone har det unga rädda barnet i mig börjat ge sig till känna igen. Jag har svårt att förstå de normaliserande rösterna som menar att man bara vill ha en mer ansvarsfull invandringspolitik. Att folket har sagt sitt. Att kvinnohatande homofober, islamofober och etnonationalister med järnrör i bakfickan de facto tilldelas politisk makt. Kan inte se det rimliga i det. Känner hur demokratin glider oss ur händerna.

Jag flyr till konsten och musiken

Så jag har ertappat mig själv, hur jag tar till flykt. Igen! Denna gång inte till ett nytt land. Skulle nog inte mäkta med det. Inte en gång till. Istället flyr jag till konsten. Till musiken. 

Bella Ciao är en av de där skapelserna som har förmågan att linda in de gapande såren. Att ta udden av smärtan. Den fyller mig med förföriskt kärleksrus även när det omgivande mörkret är som värst. Jag känner hur jag sträcker på mig. Rakryggad. Stolt. Inte nödvändigtvis på grund av var jag kommer ifrån utan mer på grund av vartåt jag vill gå – till en värld där vi är måna om och angår varandra.

Här får jag vara. Här vill jag vara. Och när tiden är kommen dör jag också gärna här, omhuldad av alla våra sånger som är vi.

The post Jag flyr till musiken och ”Bella Ciao” first appeared on Opulens.

DIREKTSÄNDNING. Den samiska melodifestivalen Sámi Grand Prix är den största musiktävlingen i Sápmi och arrangeras som en del av påskfestivalen i Kautokeino. 12 bidrag tävlar i kategorierna sång och jojk.

I ett pressmeddelande rapporteras det att den samiska melodifestivalen, Sámi Grand Prix, kommer att direktsändas den 8 april kl. 19:50 på SVT Play och i Sameradion i Sveriges Radio Play. Festivalen, som äger rum i Kautokeino i Nordnorge, är ett samarbete mellan norska NRK Sápmi, Sveriges Radio och SVT. Tolv bidrag tävlar, varav sex i sångkategorin och sex i jojk-kategorin.

De tävlande artisterna kommer från svenska, norska och finska sidan av Sápmi och sjunger på något av de tio samiska språken. Tittarna och en jury delar på makten att rösta fram två finalister i varje kategori. Dessa ska sedan mötas i en guldfinal där enbart tittarna avgör vilka som blir segrarna. Två slutliga vinnarbidrag från guldfinalen får förutom äran också 20.000 norska kronor i vinstsumma. Sändningen leds av Agnete Saba och Ole Mathis Sara Nedrejord och kommenteras på svenska av Natalie Carrion och William Stenvall Zetterström.

The post Snart blir det samisk melodifestival på SVT Play first appeared on Opulens.

STIPENDIAT. Gitte Pålsson, aktuell med föreställningen En singeltants memoarer, tilldelas årets Johnny Bode-stipendium.

Pålsson får enligt motiveringen priset för “ovanliga viskompositioner, med rötter både i Hedeskoga utanför Ystad och på Bolivias högland. Hennes vokala tolkningskonst bärs fram av ett personligt, publikt tilltal och inre, existentiell hetta, där smärtan oförutsett bryts mot livsglädjen.”

Johnny Bode-stipendiet på  delas ut sedan 1987 till en kompositör av populärmusik som dessutom ska vara född i Skåne. Det ska inte förväxlas med Johnny Bode-priset, som å sin sida delas ut till ”en artist eller annan kändis som föregående året agerat i Johnny Bodes anda.”

Gitte Pålsson är kompositör och sångare som varit aktiv med musik och scenproduktion i olika former sedan 1983. Hon är flerfaldigt Grammisnominerade och utsågs 2020 till ”Årets glädjespridare” av Mikosällskapet och Malmö Stad. Hon är även denna vår aktiv med sång- och berättarföreställningen En singeltants memoarer, vilken spelas i början av mars i Ystad, Höör och Södra Sandby.

Johnny Bode (1912–1983) var kompositör och vissångare och är inte minst känd för albumet “Bordellmammans visor”, som gjorde honom till en pionjär för könsrocken och något av ett efant terrible.

Anna Brynhildsen

The post Johnny Bode-stipendiet till Gitte Pålsson first appeared on Opulens.

Skådespelaren och revyprimadonnan Berit Carlberg är död. Hon avled hastigt och oväntat på tisdagen, bekräftar nära vänner till familjen för TT. Hon blev 79 år.

The post Berit Carlberg är död first appeared on Opulens.

INTERVJU. Var hör man hemma när man blandar Karin Boye med iranska Forough Farrokhzad, och poesin kommer ut i egna tonsättningar med drag av fransk chanson? Thomas Wihlman träffar sångerskan Aida Jabbari, scenaktuell i Avgång 23.12 på Scalateatern i Stockholm.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I min inbox och brevlåda trillar det ner pressreleaser och cd-skivor, som vida överstiger det skrivutrymme som finns i min kalender för sådant. Det blir alltså ett subjektivt urval, som blir föremål för recension och i enstaka fall för en intervju.

Men, av det jag kan överblicka så här långt för 2019, så är det Aida Jabbaris album Röst är det som återstår som gjort mest avtryck hos mig. Lysande skrev jag i min recension, överväldigande skrev en kollega. Efter min recension har jag ofta känt ett behov av att vända åter till albumet, jag har dessutom sett Aida på scen i kritikerrosade Avgång 23.12 och jag har lyssnat på och samtalat med henne vid en soundcheck eller Open Stage inför några kommande spelningar.

Jag är fortfarande tagen av denna artist, hon är som en sällsynt fågel från sydligare nejder som stannat kvar i vår karga nord.

– Jag vet inte riktigt var jag passar in säger Aida. Vilken scen passar den musik som jag gör? Nu blev det Stallet men det var nog inte självklart.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Alltså, på något sätt ska det passa in i mallen. Men vad om man är en gränsöverskridande artist, var hör man hemma när man blandar kvinnliga poeter, Karin Boye från Sverige med iranska Forough Farrokhzad, och poesin kommer ut med en kraftfull stämma och i egna tonsättningar med drag av fransk chanson?

Ja, det där med fransk chanson. Hon håller med mig om att den finns där.

– Jo, jag älskar den musiken. Och inte minst i svenska översättningar, som Lars Forssells Jag står här på ett torg av Boris Vian.

Kanske vi ska vandra vidare när det gäller inspirationskällorna. Någon skribent föreslår jazz, visa, pop, klassiskt, folkmusik. Annat pekar mot Whitney Houston och Kate Bush. Aida säger själv, om poesin, om Boye och Farrokhzad, i tidningen Musikindustrin:

– Trots att jag lever i en helt annan tid, så berörs jag av samma allmänmänskliga fenomen som de gjorde och dessa talar till oss över kulturella gränslinjer. Detta att följa sitt kall, kärleken, mening och frigöra sig från konventioner och söka sann frihet trots svåra omständigheter.

Gränslinjer, ja. Aida är född i Sverige, av iranska föräldrar som kom till Sverige på 1980-talet. Just nu är hon alltså scenaktuell i Avgång 23.12 på Scalateatern i Stockholm, och pjäsen tar upp en annan gränslinje, den mellan liv och död. Dessutom får hon tillfälle att prata lite persiska, för vilket språk talar man egentligen när man passerat linjen och möter människor med olika bakgrund (för att inte skrämma bort någon: pjäsen är på svenska)?

Har det iranska betytt något för henne musikaliskt?

– Äldre musik lyssnar jag på, den är förstås lite speciell med kvartstoner och sådant. Monica Zetterlund blev ju kritiserad för att sjunga surt, när det kanske egentligen handlade om ett uttryck som vi i Sverige inte är vana vid.

Att det råder scenförbud för iranska kvinnor, om de inte uppträder för en rent kvinnlig publik, och att kreativiteten kan strypas av den omfattande censuren, gör situationen naturligtvis också problematisk för den moderna musiken, blir min reflektion.

I Aidas familj och i släkten har det alltid funnits mycket musik, inte minst den äldre musiken från Iran. Inte konstigt att hon tidigt började sjunga och spela piano, och att Aida sedan gick studiomusikerutbildning och hamnade på Musicians Institute i Los Angeles. Men, innan musiken blir ett heltidsjobb är det bra att ha något att falla tillbaka på. Så arbetsterapeututbildning, med jobb inom psykiatrin, har det också hunnit att bli. Men denna dag, när vi ses, står hon på scen i Sverige, med en kraftfull röst och med ett pianospel som går från subtilt och känsligt till överväldigande explosion, och testar låtarna publikt inför kommande framträdanden.

– Jag är indieartist, konstaterar Aida. Allt, nåja nästan, gör jag själv. Lite hjälp har alltså funnits, till exempel med att få pressmeddelanden skrivna och distribuerade.

Precis som det är för en mycket stor del av den svenska artistkåren, de som inte är knutna till musikjättarna, tänker jag.

Det är tufft och arbetsamt men det finns ett intresse för det hon gör. Uppdragen blir fler, media uppmärksammar henne mer. Rollen i Avgång 23.12, som mamman Dorota, fick hon fin kritik för av Dan Backman i SvD, och pjäsen spelas ytterligare några gånger i oktober och november.

Konserter finns också  planerade. Under våren Göteborg, Sundsvall, Sollefteå. Scenkonst Sörmland under sommaren. I planerna ingår att albumets material under 2020  ska utgöra del av en föreställning där musiken kombineras med inslag av teater och eller recitation. Kanske Victoriateatern i Malmö, säger jag? En scen som har ett stort varierat utbud, där man inte räds någon sorts artisteri. Och där artisten blir väl omhändertagen, som på Stallet.

På vägen hem nynnar jag på Stjärnorna, Aidas tonsättning av Karin Boyes dikt. Jag har lämnat Stallets lilla konsertlokal och jag tänker Paris. Olympia. Chanson. En hänförd publik på två tusen personer. Fransmän, iranier och en och annan svensk turist. Vian och Ferré på originalspråket. Boye och Farrokhzad på franska. Drömma kan man. Aida är realist, det framgår av vårt samtal. Hur långt lysande musikalitet, lyhördhet och energi bär, det visar sig.

The post Scenaktuella Aida: “Jag är indieartist” first appeared on Opulens.

Följande dikt är avsedd att sjungas till melodin Bandura.

Pigor och små drängar
aldrig klaga må
om de ska få pengar
och ska leva få.
Du ska sysselsättas
i vår industri
sånt som är estetiskt
ska du låta bli

Smeta färg på lådor
vara en maskin
meningslösa muttrar
ska sorteras in!
Du ska inte skapa
nånting som är värt
sedan på din spilltid
orkas inget kärt

Isarna ska smälta
Jorden stå i brand
luften ska förgiftas
på fabrikens band:
Samhällsapparaten
måste rulla på!
Om det så åt själva
Helvete ska gå.

The post Arbetsträning first appeared on Opulens.