ROMAN. ”Amanda Romare behöver ta ett kliv som författare – gärna med nästa bok!” Det skriver Erik Bovin som läst den aktuella romanen ”Judas”.

Amanda Romare är omdebatterad

Judas av Amanda Romare
Natur & Kultur

Det råder inget tvivel om att Amanda Romare är i ropet. Hon dyker upp titt som tätt i tv-rutan. Hennes uppmärksammade debut ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig” (2021), om singel- och dejtinglivets våndor, har översatts till flera språk och adapterats till tv-serie på Netflix.

Hennes nya roman ”Judas” hade knappt hunnit komma ut innan den orsakade livlig debatt på kultursidorna. Omdebatterad verklighetslitteratur, som det även denna gång är frågan om, brukar inte sällan bli en kommersiell succé, alldeles oavsett verkets kvalitet, det har vi sett otaliga exempel på. Behöver jag ens nämna Knausgård och Norén? Nej, jag tänkte väl det. Rent ekonomiskt kommer hon således mest troligt att kamma hem vinsten även denna gång.

Ursäkta men är inte autofiktion, i synnerhet en dagboksroman – som det i detta fall gäller – väldigt 10-tal? Samtidskonstens esoteriska strömning tillsammans med 20-talets uppsving för science fiction, dystopisk litteratur och magisk realism vittnar väl om att såväl läsare som författare tröttnat på autofiktionens uppluckrande av fiktionskontraktet. Mycket pekar på att vi återigen börjat värdesätta fantasins och den rena fiktionens möjligheter.

Om man som Romare ändå ska envisas med att skriva dagboksliknande böcker med det egna livet som material gör den persona som framställs i mitt tycke rätt i att vara komplex, gärna excentrisk. Uppståndelsen kring Romares andra roman påminner om den kritik som Lars Norén fick motta efter utgivningen av den första dagboken. Han kritiserades för att skriva alltför filterlöst samt för att vara elak och orättvis, inte minst i sin beskrivning av andra kulturpersonligheter. Romare framställs nu av vissa skribenter som en elak person, en dålig flickvän rentav, som dessutom skamlöst och ocensurerat ”hänger ut” förlagan till den pojkvän i romanen som går under det fingerade namnet ”Emil”.

Men bra författare är sällan några godhetsapostlar. Tvärtom. De är både självupptagna och hänsynslösa. Tycka vad man vill men det är en obekväm sanning att dessa karaktärsdrag gagnar deras skrivande. En författare som tänker för mycket på vad andra ska tycka och tänka får troligen aldrig ur sig något av värde. ”Vi ses i min nästa roman” som August Strindberg brukade säga.

Hur framställs romanens Amanda?

Som recensent är det i första hand författarens bok jag har i uppgift att bedöma inte hennes person eller arbetsmetod.

Viktigare är således hur romanens ”Amanda” framställs. Och visst är hon provokativ, dessutom excentrisk, bitvis jobbig och nästan alltid gränslös. Tack och lov för det! Jag inser fort att jag aldrig hade orkat mig igenom en dagboksroman med ett mindre färgstarkt berättarjag. Det är något med dagboksformatet som är tämligen hopplöst, inte minst rent dramaturgiskt. Amandas liv är så olikt mitt eget att det blir fascinerande att ta del av just därför, samtidigt som jag till fullo delar Romares humor som utgör en stor del av behållningen med boken.

Tvåsamhetens prövningar

För roligt har man som läsare; åt dråpliga situationer som återges med stor precision och formuleringar som den om att hon distraheras i sexet av att satisfyern låter som en jetmotor. Mer oroväckande än roligt är det att läsa om de uttryck Amandas kontroll- och bekräftelsebehov tar – som när hon övertalar sin pojkvän att bli av med sina trivselkilon genom att injicera Ozempic. Ett beslut som det är uppenbart att hon tar åt honom.

Denna bok om tvåsamhetens prövningar rymmer också mycket igenkänningshumor och värme. En fråga som Romare ställer i boken är den aldrig tillräckligt besvarade – vad är egentligen kärlek? Ändå är jag övertygad om att Amanda och Emil älskar varandra trots att något osunt ligger och pyr i deras relation… möjligen en känsla av klaustrofob

Läsvärd men inte mer än så

Men det är något med Romares osminkade, drastiska och självironiska stil som hotar att omvandla, och därmed också urvattna, allt som borde vara drabbande till simpel komik. I avgörande lägen skiftar dock romanen färg och tonen blir en annan, som när ett övergrepp sker i bekantskapskretsen och splittrar kompisgänget, eller när Amanda oväntat blir gravid när tajmingen är fel.

Dagboksromanen behöver knappast försvara sin plats i det individualistiska projekt som går ut på att individen ska skapa sig själv och äga sin berättelse. Men det är något med självframställningen i denna bok som får mig att undra om inte texten vet mer om Amanda än författaren själv? Och det är menat som beröm. För det sista man vill att en dagboksroman ska vara är ju medveten och tillrättalagd.

Romares bok är på det hela taget läsvärd men inte mer än så. Det bygget faller på är språket som på flera ställen haltar. Flera gånger studsar jag till i läsningen och emellanåt upplever jag det som att texten tappat sin puls.

Det finns en gräns för hur länge ett författarskap kan leva på att vara uppfriskande, chict och kaxigt allena. Amanda Romare behöver ta ett kliv som författare – gärna med nästa bok!

The post Amanda Romare behöver ta ett kliv som författare first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Håkan Sandells dikter är, trots den orostid i vilken de är skrivna, fyllda av visdom, värme och tillförsikt.” Det skriver Erik Bovin om poetens senaste diktsamling ”Under jagande moln”.

Under jagande moln av Håkan Sandell
Fri Press

Det är något speciellt med Håkan Sandells persona. Iakttagbart redan på klädstilen. Grandiost så det förslår. Mer än en gång har han poserat på ett porträttfotografi med långt bakåtkammat hår, vit kavaj och svart skjorta. En outfit som snarare för tankarna till italienska maffian eller popscenen än samtidspoesins trånga och svagt upplysta scen. Många i ”landet Jante” har nog retat sig på honom. Kanhända är han mera fredad från den sortens irritation och avund i Norge, där han bor sedan flera år tillbaka.

Sandell är en känslig betraktare

Men det är givetvis till dikten man går för att lära känna en poet. Så vem är han – poeten som nu är aktuell med sin tjugofemte diktsamling – ett slags poesins Björn Ranelid? Inte alls! Faktum är att Sandells poesi överlag är mindre självcentrerad än generationskamraternas diktning. I stället för att vara navelskådande är han en känslig betraktare vars poesi lyder under en humanistisk tappning av credot: Ecce homo (Se människan).

Om man får tro Jonas Thente, som han formulerade det i en recension av ”Begynnelser” (DN, 21/12, 2004), hämtar Sandell inspiration från ”barder, schamaner, druider, runmästare, profeter och heliga dårar”.

Visionära anspråk

”Under jagande moln” är andra delen i en trilogi som inleddes med ”Där våra floder rinner samman” (2024). Om den föregående delen tog sin utgångspunkt i vattnets element kretsar denna samling kring tid (uppfattad som vår samtid med glimtar av tillförsiktens blick riktad mot framtiden). Sista delen är enligt uppgift tänkt att gå i ljusets tecken.

Håkan Sandell anno 2025 skiljer sig inte nämnvärt från den poet som undertecknad stiftade bekantskap med i ”Skisser till ett århundrade” (2006) och ”Gyllene dagar” (2009). Sandells poesi bär fortfarande visionära anspråk och står således ännu i opposition mot allt som andas avförtrollning och förenkling.

En produktiv fas 

När han 2020 gav ut den bastanta samlingsvolymen ”Urvalet så: dikter 1981-2020” var vi nog många som trodde att punkten var satt för hans författarskap. Det nya och allt annat än glada 20-talet har för Sandells vidkommande dock hittills utgjort en synnerligen produktiv fas.

Vad som hittills varit utmärkande för denna trilogi är en dragning åt det elliptiska utan att någonsin hemfalla åt minimalism. Trots att poeten i allt väsentligt är sig lik är det således tydligt att han slipat sitt uttryck, förtätat sin dikt. Smaka bara på dessa rader:

”Bara en fråga kvar för min del,
när även jag går till sista mötet,
skall döden öppna sig i kärlek?”

Sandells ordmåleri

I ”Under jagande moln” tecknar Sandell en oroväckande bild av vår samtid, präglad av ”innovation och nedgång”. En AI-revolution har som bekant inletts, en kulturell skymningstid råder samtidigt som konservativa och reaktionära krafter vinner terräng i samhället.

Ändå är det en njutning att läsa. Hans blick är inträngande och fylld av omsorg – likt en målares, en Gauguin eller van Gogh, skillnaden är att poeten målar med ord:

”- – – och varje dag efterföljdes snart av att
den sagolika kvällshimlen skimrade

i undergångsrosa med lila strimmor
och brandgula fält genom bilavgaser.
Liv, död, med bara frihetens skiljelinje,
rökröd skönhet, skönhet oöverträffbar,”

Sandells diktning kommer att stå sig

Sandell läser man dock inte bara för att han likt Baudelaire lyckas sila skönhet ur skymning och dekadens, utan lika mycket för att stå ut med den ovisshet som är lätt att stämpla som signifikativ för vår tid. Dessa dikter tycks vara utmejslade i en fast övertygelse om att det är möjligt att fånga vår tid utan att stirra sig blind på den. Samt att nästan allt annat är att föredra framför närsynta servettdikter. Helt rätt!

Jag börjar bli mer och mer övertygad om att hans diktning kommer att stå sig. Håkan Sandells dikter är, trots den orostid i vilken de är skrivna, fyllda av visdom, värme och tillförsikt.

The post Håkan Sandell diktar med visdom, värme och tillförsikt first appeared on Opulens.

ROMAN. ”För den som letar efter verkligt utmanande och krävande läsning väntar här en omtumlande upplevelse.” Lis Lovén har läst Rachel Cusks aktuella roman ”Parad”.

Parad av Rachel Cusk
Översättning: Niclas Hval
Albert Bonniers Förlag

Livet i Västvärlden framstår just nu som på många sätt ovisst och obestämbart. Och där finns för mig ingången till Rachel Cusks aktuella bok– ”Parad” i översättning av Niclas Hval. Det är en text som präglas av en minst sagt egenartad stil.

Cusk har bott både i Kanada och Storbritannien och har satt viktiga avtryck hos både recensenter och läsare. Hon går sannerligen inte spårlöst förbi. Och för min del så vill jag skriva in henne i en postmodern, postkolonial kontext. Det postkoloniala avtrycket berör ju, troligtvis i många vitt skilda läger. Frågan är om man genom litteraturen kan hitta en ingång eller utväg ur det postkoloniala tillståndet… Frågan står öppen!

Cusks påtagligt osammanhängande och ändå djupt övertygande text reser sig som en katedral över den ackumulerade kunskapen om livet i Väst i postkolonialismens tidevarv.

Cusk och den kritiska blicken

Den är konstnärligt målmedveten, den fogar bild på bild till en klagosång över maktordningen mellan män och kvinnor. Denna brittiska anda som bestämmer hur objektet ständigt är utsatt för en kritisk blick. Rachel Cusk lägger sig själv, som författare, till med den kritiska, nedgörande blicken. Och hämningslöst radar hon upp scen på scen där litteraturens klassiska mönster har ersatts av något radikalt annorlunda.

Texten ekar av den tomhetskänsla som måste dränkas i ord, ord, ord. Ord som en motståndshandling, motstånd mot allt det som naglar fast könet vid gud-vet-vad! Och ja, en motståndshandling mot modern som auktoritet, den makt som sammanblandas med strukturer som ursprungligen formats av brittisk kolonialism.

Det är så jag vill läsa ut författarens upplevelse av en given maktstruktur. Jag tror att man som läsare måste ha upplevt Storbritannien in på huden för att fullt ut förstå Cusks senaste roman.

Sedan är det detta med hur språket på olika sätt blir till en labyrint där vi söker målet för läsandet. Här märker man att Cusk har en avsevärd bildbegåvning. Det betyder att hon till slut överanvänder bilderna och att läsaren rumsterar omkring i en textmodell som tycks ha skapats i syfte att överlista en manlig överordning.

Det framstår återigen som mycket brittiskt och postkolonialt. Jag kan som läsare inte heller få bukt med författarens geni. Jag tror att det är just så här män kan känna det när de ställs inför en anmärkningsvärd kvinnlig begåvning.

Cusk visar upp tidsandan

Samtidigt kan jag förstå Cusks genomslagskraft. Hon ligger helt rätt i tiden. Cusk visar upp tidsandan, men inte i form av en klassiskt stor berättelse i gediget utförande. Nej, inget känns rätt i hennes berättelser om man utgår från klassiska och traditionella måttstockar. Kanske lär man sig av hennes bok att längta bort, att längta hem till något annat.

Kvar efter den första genomläsningen blir en matt känsla av att ha blivit bedövad av alla intryck. För det är nu så att Cusk liksom projicerar sin begåvning på läsaren. Jag har fastnat i hennes ord och vill för egen del skriva mig ut ur detta som jag kallar ett postmodernt tillstånd.

Det känns som om endast en klassiskt skolad poet kan hjälpa mig att återerövra världen igen. Eller en klassisk modernist. Nej, jag vet faktiskt inte riktigt vad eller vem som ska hjälpa mig hitta tillbaka igen.

Omläsning av Cusks ”Parad”

Sedan vid en andra läsning börjar jag om på nytt. Kanske är det själva de strukturer som Cusk använder sig av en produkt av hennes konstnärliga blick. Blicken som gör allt till konst, allt blir till objekt, även ett intagande leende.

Ja, kanske liknar Cusks blick den man finner hos en manlig konstnär. Hos henne blir det så genomtänkt och metodiskt att det kan skrämma. Här har vi en kvinna som törs på allvar objektifiera allt hon ser. Att hon inte skäms! Så jo, hon är skicklig, hon serverar konst som språk och språk som konst.

Jag antar att den maktordning Cusk själv genomlevt och tampats med förmått henne att erövra maktens redskap för att sedan kunna skriva en kylig roman som denna. Därför är den strukturerad som en polyfoni och gestaltar ett kollektiv.

Jag får ett intryck av att Cusk har använt sig själv för att skriva fram en struktur som speglar ett postmodernt tillstånd. Hon är sitt eget material, sin egen blick. Så vill jag se det. Det faktum att en genial kvinna använder maktens redskap som berättarteknisk utgångspunkt skänker en läsupplevelse man kan ha svårt att bli färdig med. Så för den som letar efter verkligt utmanande och krävande läsning väntar här en omtumlande upplevelse.

The post Rachel Cusk speglar samtiden i språklig labyrint first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Han är inte bara en sanningssägare utan även en klarsynt betraktare,” skriver Erik Bovin som läst Håkan Sandells nya diktsamling ”Där våra floder rinner samman”. En bok han betraktar som en höjdpunkt i Sandells författarskap

Där våra floder rinner samman. Nya dikter 2023–2024 av Håkan Sandell
Bokförlaget Faethon

”En romantiker i en oromantisk tid” – så beskrevs artisten Peter LeMarc i en hyllningskonsert av densamme som förevigades för SVTs räkning. Formuleringen är hämtad från ett mellansnack av Tomas Andersson Wij. Det samma skulle kunna sägas om poeten Håkan Sandell. En välkommen anomali i den annars så avförtrollade samtidspoesin.

Där våra floder rinner samman kan ses som ett syskon till hans förra bok Jorden öppnar portarna (2023). Här föreligger nämligen formmässiga och tematiska likheter. Även i denna bok avslutas varje dikt med ett kommatecken. Dikterna kan således betraktas som oavslutade samtidigt som de hakar i varandra.

En biblisk influens avspeglas i valet att dela in sviterna i böcker: ”första boken”, ”andra boken” och så vidare. Innehållet är dock långt ifrån saligt. Sandell predikar inte – han är bara uppriktig med vad han ser. I likhet med förra diktsamlingen är det sent på jorden – den yttersta tiden, för att tala bibelspråk. En skymning har lagt sig över de samhälleliga och kulturella tillstånd som här blottläggs. Ett slags nedgångstid avtecknar sig, med historiska paralleller:

”vår tid är som om medeltiden krockat

in i renässansen, med rubinstrött splitter

bort över trottoarkanten från bromsljus

och annat skrap från fresker och graffiti.

Primitivt går i säng med framåtskridande,

tro på korncirklar möter identitetstvivel,

holistisk filosofi står intill fotbollshuliganer.”

Samtidigt är Sandell en poet som riktar sökljuset mot tillvarons paradoxer, fast förvissad om att man inte behöver välja mellan ljus och mörker. Även i en mörk era som vår gör poeten rätt i att fånga det liv, den skönhet och kärlek stunden bjuder.

Allt går vidare trots krigen, katastroferna och förfallet. Förtröstansfullt kan tyckas men också… sjukt, inte sant? Sandell undviker truismen och gör det därigenom möjligt för läsaren att se den andra sidan av myntet: ”När orkanen passerat läggs nya tak. / Under stilla förfall fortsätter businessen. / Efter ett spektakulärt självmord, vardag.” Och nog är det allt bra kallhamrat, av tiden och människorna, att ständigt fortsätta, oavsett vad, och aldrig dra i nödbromsen.

Denna bok gavs ut i slutet av förra året och riskerar att gå samma öde till mötes som den föregående boken som snålt nog endast fick några få recensioner. Synd eftersom jag vågar påstå att dessa båda diktsamlingar utgör en höjdpunkt i Sandells författarskap. På ett sätt är allt sig likt och läsekretsen kommer att känna igen sig. Utvecklingen gäller precisionen och språket som har slipats och förfinats.

Håkan Sandell har, så vitt jag vet, aldrig varit i takt med sin tid. En poesins Odd Nerdrum – ja, så har jag tänkt efter att ha sett dokumentären om denna norska målares unga efterlöpare William Heimdal (”Renässansprinsen”). Paralleller kan onekligen dras. Sandell har för den sakens skull, det bör tilläggas, aldrig vänt samtiden ryggen. Han är inte bara en sanningssägare utan även en klarsynt betraktare. ”Jag vet bara vad jag ser”, som han skriver. Och sådana betraktare, tänker jag, det har en narcissistisk tid som vår knappast för många utav.

The post Håkan Sandell ‒ en klarsynt poet med precision i uttrycket first appeared on Opulens.

ROMAN.”Bengt Ohlssons ’Helga’ står sig mycket väl i sin egen rätt och det är en roman som förtjänar en nominering till Augustpriset.” Det skriver Elisabeth Brännström som läst Ohlssons senaste vidarediktning på Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”.

Helga av Bengt Ohlsson
Albert Bonniers förlag

När Doktor Glas Hjalmar Söderbergs dagboksroman om läkaren som giftmördar  sin patient, den motbjudande pastor Gregorius, gavs ut 1905 hade författaren själv gått igenom en riktigt usel period i livet.

Han försökte, så gott han kunde, att handskas med en uppslitande skilsmässoprocess från sin nervklena fru Märta, och han drogs med tilltrasslade ekonomiska problem.

Söderberg hade alltid varit lite för förtjust i flaskan och hans problem hade nu stört honom så pass mycket att han, för att dränka sina sorger och bekymmer, hade börjat dricka minst en flaska whisky om dagen, något som hade lett till att han, utöver allting annat, diagnostiserats med alcoholismus chronicus; den medicinska termen för kronisk alkoholism.

Det här var naturligtvis välkänt i Stockholms dåtida kändiskretsar och livet lekte inte direkt för den hårt ansatte författaren som ansågs vara på dekis och vars privatliv stöttes och blöttes i skvallerpressen.

”Doktor Glas” blev en skandal

Mottagandet av ”Doktor Glas”, den roman han själv sade sig vara mest stolt över, hjälpte inte heller upp saken. Varken läsare eller kritiker förstod sig på bokens huvudperson som med få betänkligheter inriktar sig på att rädda pastor Gregorius betydligt yngre hustru Helga från makens sexuella närmanden. Det gör doktor Glas slutligen genom att mörda prästen. Doktorn har förälskat sig i Helga men hon har i sin tur blivit kär i den unge, virile Klas Recke.

Boken blev en skandal, den ansågs vara ett omoraliskt verk skrivet av en nergången, dekadent författare, och såväl kritiker som den litterärt bevandrade allmänheten upprördes av att Glas klarar sig undan brottet så lätt utan några märkbara konsekvenser.

Prästen Gregorius, som led av dåligt hjärta, förklarades ha dött av naturliga orsaker. Och Glas, som är hans mördare, men också betrodde läkare får själv lov att skriva ut dödsattesten. Därför misstänks han aldrig för brottet och straffas aldrig av rättssamhället eller känner några som helst samvetskval.  

En litterär klassiker

Genom de decennier som hunnit passera har inställningen till innehållet i Söderbergs välskrivna roman givetvis förändrats och ”Doktor Glas” räknas nu till en av våra absolut främsta litterära klassiker.

Frågeställningarna i boken känns angelägna än i dag. Doktorns komplicerade personlighet och de moraliska val han ställs inför fortsätter att fascinera och under åren har också de övriga huvudpersonerna i boken, Helga och Gregorius, väckt intresse.

Söderberg har inspirerat

Ett problem med Söderbergs roman har ansetts vara att den blir så enkelriktad då den enbart för fram Doktor Glas subjektiva syn på sina två patienter och deras yttre och inre särdrag. En önskan att förstå de övriga mest involverade i det begränsade persongalleriet bättre har därför fått det att klia i fingrarna hos flera författare och det har skrivits ett antal böcker där Gregorius och Helga får stiga ut ur doktor Glas perspektiv och få eget liv och egna synpunkter.

Bengt Ohlsson återvänder till ”Doktor Glas”

Den som just nu håller på att bli mest framgångsrik med sina tolkningar av Hjalmar Söderbergs två romanfigurer är Bengt Ohlsson. Romanen Gregorius gavs ut 2004 och i boken, som vann det årets Augustpris, låter Ohlsson Gregorius få tala fritt ur hjärtat och läsaren, som får följa huvudpersonen genom livet och ett alltmer krisande äktenskap får en helt annan, betydligt mer sympatisk, bild av prästen än den som målats upp i ”Doktor Glas”.

I sin nu aktuella roman ”Helga” låter Bengt Ohlsson oss nu i stället krypa in under skinnet och in i huvudet på bokens andra huvudfigur, prästfrun. En kvinna som genom sin skönhet och starka sexuella dragningskraft indirekt kan sägas ha orsakat mordet på hennes make.

Helgas värld

Ohlsson för oss direkt in i den snart 60-åriga Helgas rätt bekväma värld. Handlingen utspelar sig 1936 och Helga är sedan många år omgift med en snäll, hyfsat förmögen man med vilken hon har två söner.

Runt Signe, Helgas äldsta barn och enda dotter har berättelsen om faderskapet dock lindats in i en lögn. Alla, inklusive Signe själv, har förletts till att tro att hon är Gregorius barn. Detta trots att Helga vet att pappan i själva verket är Klas Recke, mannen som för länge sedan övergav henne för att gifta sig rikt.

Helga chockas

I Helga återvänder Recke, alkoholiserad och döende av obotlig magcancer. Han vill träffa sin dotter, som han tidigare lovat att aldrig kontakta, och han har med sig dåliga nyheter.

Den sedan länge döde Doktor Glas dagbok har hittats av en antikhandlare och det som står skrivet i den angående mordet på prästen är djupt komprometterande för Helga. Hon kan, påstår Recke, komma att anses vara delvis ansvarig för makens död. Detta trots att hon säger sig inte ha förstått att pastor Gregorius blivit mördad och att hon säger sig helt ha glömt bort Doktor Glas.

Helga chockas svårt av beskedet och snart sätts hela hennes lugna värld i gungning. Klas Recke tränger sig in i familjen mot hennes vilja och orsakar konflikter. En hel del svek, obehag och split som legat under ytan uppenbaras i hennes äktenskap och i hennes närmaste umgängeskrets.

Bengt Ohlsson fördjupar

”Helga” präglas av en fin ordkonst, fast den inte alls liknar Söderbergs direkta, klara, helt unika prosa. Men Ohlsson skapar en trovärdig bild av Helgas personlighet och liv. Därigenom bidrar han till att utvidga och fördjupa berättelsen om mordet på den stackars Gregorius.

Helgas reflektioner över livets gång och sitt eget och andras åldrande är tänkvärda. Därtill finns det också en sens moral i romanen, som berör både Glas och Helga.

Bengt Ohlssons bok står sig gott

Glas har gått ett beklämmande öde till mötes och Helga som alltid varit omgiven av familj och vänner befinner sig mot slutet av livet på en ganska ensam plats. Tillvaron har varit fylld med fallgropar för dem båda och deras val i vissa situationer har till slut gett dem det straff de förtjänar. Doktor Glas har gått ner sig och Helga har fått betala för sin ungdomliga själviskhet.

Bengt Ohlssons ”Helga” står sig mycket väl i sin egen rätt och det är en roman som förtjänar en nominering till Augustpriset.     

The post Bengt Ohlssons roman ”Helga” övertygar first appeared on Opulens.

ROMAN. “Varken hackat eller malet, men stundtals ändå trollbindande,” är Anna Remmets omdöme om Johanne Lykke Naderehvandis nya roman Röd sol.

Röd sol av Johanne Lykke Naderehvandi
Albert Bonniers förlag

Det kanske delvis har att göra med att det är en ovanligt, eller snarare olidligt, kall mars i Sverige när jag läser Johanne Lykke Naderehvandis nya roman, men jag blir omedelbart trollbunden av skildringen av en icke namngiven stad som kokar av hetta. Lykke Naderehvandis förmåga att bygga upp stämningar med sinnliga beskrivningar av föremål, dofter och smaker känns igen från hennes tidigare böcker. Ofta ligger det tilltalande och sensuella nära äcklet. På första sidan i Röd Sol köper huvudpersonen, India, kött: ”Expediten skär och väger, det är blod på metallen där hon arbetar. Under plasthandskarna är naglarna lackade i en rosa nyans som skär sig mot det röda. /…/ Hon tar emot paketet med båda händerna och lägger det i korgen. Tittar ner mot golvet. Plastsandalerna och ankelkedjan, rastret där det blodiga vattnet rinner bort.”

Jag blir dock snabbt irriterad på beskrivningen av kvinnan med det hippieliknande namnet och sina ankelkedjor som efter besöket i affären går hem till en vacker och sensuell pojkvän och äter en härlig middag med härligt vin och som på morgonen (efter sju år tillsammans) hälsar samma pojkvän med orden ”Det är morgon, älskade.”

Men säkerligen är denna konstruktion medveten. Också i Lykke Naderehvandis tidigare bok Strega bygger hon en värld som nästan känns artificiell mitt i allt det sinnliga för att sedan låta ett hot växa fram, lite som om hon höjde en sten för att krossa det dockhus hon själv har byggt.

Att platsen är ospecificerad bidrar till känslan av saga.

Även i Röd sol tornar faran upp sig. India och hennes  Kallas blir bjudna till Kallas vän Desmas överdådiga hem vid havet. En dag dyker några till synes föräldralösa barn upp vid huset. Istället för att direkt ta med sig dem till myndigheterna skjuter de upp det, och när en brand bryter ut i ett fabriksområde och börjar sprida sig mot samhället fattar India och Kallas det drastiska och ogenomtänkta beslutet att ta dem med sig tillbaka till staden. De tre pojkarna rubbar Indias och Kallas värld och relation till varandra. Vilka är egentligen pojkarna och vilka är de själva?

Att platsen är ospecificerad bidrar till känslan av saga. Den tycks dock vara sydlig, kanske sydeuropeisk och i det, liksom i Strega, knyter Johanne Lykke Naderehvandi  an till en gammal (exotistisk) tradition att förlägga det mystiska till sydliga breddgrader. Men hon gör det skickligt. Redan från första sidan där rosa naglar skär sig mot rött blod har hon min fulla uppmärksamhet. Titeln, Röd sol, förstärker ytterligare bilden både av overklighet (mitt i alla detaljerade beskrivningar av lukter, smaker och färger) och av hot och stundande undergång.

Men eftersom romanen balanserar på gränsen till psykologisk realism blir jag istället irriterad på att inte mer mångtydighet får plats.

Tyvärr är det som att den skickligt uppbyggda stämningen gradvis pyser ut, till skillnad från i Strega där den snarare förtätades. Det är som om författaren  inte riktigt kunnat bestämma sig för vad det är för bok hon faktiskt vill skriva. Här finns ansatser till psykologisk realism, men romanpersonerna är inte tillräckligt ifyllda för att bära denna. Om barnen, som tidigare räddats från en rik men försummande mor och Kallas vän Desma som själv fråntagits sitt barn av sina svärföräldrar ska läsas som sagofigurer fungerar det med en ”ond mor” (en ”direktörsfru” som det står) och otäcka svärföräldrar. Men eftersom romanen balanserar på gränsen till psykologisk realism blir jag istället irriterad på att inte mer mångtydighet får plats.

För att gå tillbaka till köttet i början känns det varken hackat eller malet, men stundtals ändå trollbindande.

The post En stundtals trollbindande roman first appeared on Opulens.

PROSA. Sympati för djävulen av Johan Heltne kan läsas som en övning i asketism. Men det är inte mat och husrum författaren väljer att avstå från, utan den åsiktsmässiga tvärsäkerheten – som i våra dagar har kommit att betraktas som alltmer av en dygd, skriver Vincent Flink Amble-Naess.

Sympati för djävulen av Johan Heltne
Förlag: Fri Tanke

En åttaårig pojke faller omkull på skolgården. Kroppen skakar. Efteråt körs han till Akademiska sjukhuset i Uppsala, där han får genomgå den första i vad som ska visa sig bli en lång rad av läkarundersökningar. Efter år av utredningar konstateras att tillståndet saknar kroppslig grund. Ändå fortsätter anfallen.

En psykiater kopplas in. Pojken är nu femton år och besöker barn- och ungdomspsykiatrin i sällskap med sina föräldrar. Under samtalen ger han intryck av att förringa problemet med kramperna. Han beskriver sig som välmående, men upplevs svår att nå fram till. Efteråt, när besöket journalförs, beskrivs att pojken lider av alexitymi – en oförmåga att beskriva sina känslor med ord.

Scenen är hämtad ur Johan Heltnes nyutkomna bok Sympati för djävulen (Fri Tanke). Heltne är musiker och författare, och sedan tidigare finns två av hans romaner publicerade. Inte minst den första – Det finns ingenting att vara rädd för, som är baserad på författarens uppväxt i Livets ord – rönte stor framgång.

Också i Sympati för djävulen spelar den skandalomsusade evangelikala rörelsen en avgörande roll. Boken är en självbiografisk essäberättelse om författarens jakt på ett språk att klä världen i. Den är också en plädering för rätten att beskriva saker som man själv uppfattar dem, även då de framstår som tvetydiga och motsägelsefulla.

Boken inleds med att den nu vuxne författaren begär ut sina journaler från psykiatrin, och får läsa om sitt tonårsjags oförmåga att sätta ord på sina känslor. Den berättelse som sedan tar vid rör sig fritt mellan uppväxtåren i Livets ord, tiden som elev på Biskops-Arnös författarskola och livet som yrkesverksam författare. Kronologin är uppbruten, vilket får Heltnes självreflektion att framstå som realistisk. Läsaren får följa tankegången i realtid.

Under de religiöst präglade uppväxtåren lär sig Heltne att sexualiteten är oren, och en källa till synd. I högstadiet inleder han ändå ett förhållande med en jämnårig flicka. Trots att alltsammans är helt oskyldigt beskrivs upplevelsen som ett regelbrott. När de ses i skolan låtsas de att de inte känner varandra.

Tiden i Livets ord kännetecknas av en svartvit världsbild, där kärleksrelationer utanför äktenskapet förkastas kategoriskt. Senare, när Heltne som ung vuxen upptäcker litteraturen, tycker han sig finna ett annat betraktelsesätt – en tvetydig världsbild, som inte låter sig fångas av dogmatiken.

Under sin tid på Biskops-Arnös författarskola tycker han sig emellertid möta samma dogmatiska tankegångar som i Livets ord. Men istället för kristen moralism har dessa dogmer sitt upphov i en radikalfeministisk och postmodern världsbild, som inte får ifrågasättas.

En central scen i boken beskriver hur den norske författaren Karl Ove Knausgård besöker skolan för att läsa ur sin romansvit Min kamp. Efter läsningen frågar en av eleverna om Knausgård tycker att Sverige är ett patriarkat. Han svarar att han helst inte använder det ordet, vilket ger upphov till en konflikt som slutar med att en av eleverna stormar ut ur rummet i vredesmod.

Den litteratursyn som råder på folkhögskolan kännetecknas enligt Heltne av en intolerans mot all form av tvetydighet, i synnerhet den moraliska. När han flera år senare publicerar romanen Emil (Natur & Kultur), om en man som blir anklagad för våldtäkt, får författaren uppleva att samma syn råder i litteraturvärlden i stort.

I Sympati för djävulen föregår Heltne med gott exempel. Inte nog med att han argumenterar för sitt tvetydiga sätt att betrakta världen, han demonstrerar det också. De människor han kritiserar beskrivs genomgående i positiva ordalag. Poeten Athena Farrokhzad, som Heltne hamnar i konflikt med, beskrivs exempelvis som en varm och rolig person samt en begåvad lärare.

Som titeln antyder är boken alltså renons på fördömanden. Detta faktum är mer betydelsefullt än vad man i förstone kan tro. Som Heltne själv skriver är det nämligen genom våra moraliska omdömen vi knyter våra vänskapsband. Genom att identifiera en gemensam fiende – althögern, nyliberalismen, eller det postmoderna etablissemanget – kan man sluta leden och skapa nya gemenskaper. Heltnes tvetydiga världsbild har därför ett drag av enslighet över sig, som ger boken en prägel av melankoli.

Mot slutet av berättelsen framkommer att Heltne är intresserad av den ortodoxa kristendomen. Inte minst är han inspirerad av den ryske prästen och vetenskapsmannen Pavel Florinskij. I våra dagar är Florinskij ihågkommen framförallt för sin bok Jordens salt, som avhandlar den store asketen fader Isidor, en man Florinskij sökte efterlikna i sitt andliga liv.

Också Sympati för djävulen kan läsas som en övning i asketism. Men det är inte mat och husrum författaren väljer att avstå från, utan den åsiktsmässiga tvärsäkerheten – som i våra dagar har kommit att betraktas som alltmer av en dygd, och som emellanåt framstår som den moderna människans absolut främsta kännetecken.

Man kan konstatera att han har lyckats.

The post Mot den moraliska entydigheten first appeared on Opulens.

LITTERATURKLIMATET. “Trots den dubbelhet och ängslan som många av oss känner inför vädret i vardagslivet, framkommer det inte riktigt när vi skriver. När allt fler områden avkrävs ansvar är frågan om den samtida fiktionen kan undvika en etisk skyldighet att engagera sig i klimatkrisen?”, skriver Elina Sahlin.

Vi lever i en geologisk period som kännetecknas av kollapsande ekosystem, stigande havsnivåer, klimatflykt, lynniga årstider och fyndiga varianter av skam och ångest. Något som sällan återspeglas i romanen utanför sci-fi-världen. Hur behandlar den samtida litteraturen vårt eskalerande väder?

Det är oundvikligt att ha en konversation om vädret utan att tankar om klimatet dyker upp. Trots att den jag talar med inte nämner den globala uppvärmningen i sig finns tanken ändå där, som en lång utsträckt skugga. Som idag när en vän skickade en bild på en man som låg och solade i en park. Det hade varit en fin bild, om det inte varit slutet av november. På samma sätt har väder gått från att vara trivialt småprat till att bli ett upphöjt och laddat fenomen.

Vädret har förvisso alltid lämnat utrymme för undertexter, i verkliga livet såväl som i skönlitteraturen. Det är aldrig vädret du talar om, när du talar om vädret. Men i den artiga konversationen om hur soligt det är just den här novemberdagen är det svårt att kisa mot strålarna och bara njuta. Tankarna övergår i oro, det är nog för varmt för att vara vinter? Hur var det förra året? Metatankarna utmanövrerar undertexterna. Det har skett en förskjutning här som inte gestaltas i fiktionen. Vädret i litteraturen fungerar antingen som en stämningsskapande kuliss, eller också utgör den hela handlingen som i katastrofgenren climate fiction, cli-fi – litteratur som utforskar en värld av klimatförändringar och global uppvärmning.

Människans utsatthet i relation till en föränderlig natur har varit en grogrund för god litteratur i århundraden. Sedan fysikern Svante Arrhenius år 1896 tog fram en modell som förklarade istiderna, växthusgasernas uppvärmningseffekt och därmed också att människan själv var ansvarig för de stigande temperaturerna, har författare haft belägg för sina fiktionaliserade funderingar över hur ett varmare klimat påverkar oss. Går vi ännu längre tillbaka i tiden var det Egyptens tio plågor (med svärmar av gräshoppor, grodor, massdöd och hagelstormar) och inte minst den franske författaren Jules Vernes spekulationer om att klimatförändringar orsakades av jordens tiltade axel i Kapten Hatteras resa till Nordpolen (1866). Då var det endast gissningar. Nu har vi mer belägg för funderingarna. Och kanske var det därför cli-fi blev en egen genre utanför sci-fi år 2013. För att katastrofscenarierna blivit till verklighet.

Ett av nordens mest omtalade exempel på cli-fi är norska Maja Lundes roman Binas historia (2017), en skildring av vad som händer i klimatkatastrofens fotspår. I en fiktiv släktkrönika som utspelar sig under tre generationer undersöker Lunde vad som händer när bina försvinner; dör de, dör också vi. Men inte omedelbart. I boken låter Lunde en romanfigur klättra ut på en gren i ett aprikosträd i Kina och pollinera fruktblommor med en pensel.

Exempel på väderskiftningar och konsekvenser finns alltså främst i genrelitteraturen. Det jag saknar är skildringen av den långa skuggan som tar över vårt vardagliga samtal om, eller våra tankar på, vädret, utanför genren. Trots den dubbelhet och ängslan som många av oss känner inför vädret i vardagslivet, framkommer det inte riktigt när vi skriver. När allt fler områden avkrävs ansvar är frågan om den samtida fiktionen kan undvika en etisk skyldighet att engagera sig i klimatkrisen?

Man kanske kan tycka att det är vetenskapens uppgift. Men det är inte vetenskapens fel att vi som människor inte kan föreställa oss vår stundande framtid och därmed agera som att huset brinner. Vetenskapen kan ta fram rapporter men rapporterna duger inte enkom till att skapa omvälvande insikter. Vi behöver berättelser att enas kring bortom diagram och rubriker. Berättelser har alltid samlat människor. Genom att kommunicera till vårt djupaste plan kan historier bli symboler, de kan förflytta oss på sätt som vetenskapligt material och nyheter misslyckas med. Förutom att koppla ihop människor och kommunicera med känslor, tjänar berättelser ofta syftet att ha en underliggande moralisk kommentar. Eller åtminstone kan de ställa en fråga.

Det behövs fler författare som engagerar sig i att skriva fram ekologiskt ekonomiska berättelser. Berättelser som visar att den hand som föder oss också är den som har ihjäl oss. Det finns ett behov att den befintliga klimatfiktionen föreslår hur en klimatförändrad värld kommer se ut i framtiden. Men det behövs lika mycket en spegling av att vi lever i en klimatkris redan nu. Vad har vi för relation till den vetskapen? Om en komet stod i kollisionskurs med jorden, skulle vi knappast kunnat skriva fram en värld med romanfigurer som inte vid något tillfälle, i alla fall i bakgrunden, reflekterar över detta faktum. Det här klimatengagemanget behöver inte vara lika påtaglig som i klimatfiktionens magnus opus, Cormac McCarthys postakopolyptiska Vägen (2006), utan kan utgöras av något så sublimt som en fundering, en tanke som bråkar med en till synes så vänlig novemberdag.

Vi behöver en ny berättelse som skiljer sig från det nötta narrativet om att människan ska lära sig leva “ett med naturen”, eftersom den meningen i sig själv innehåller en dikotomi. Berättelsen borde snarare vara en där hon förstår att hon är naturen. En där hon inte närmar sig naturen som en canvas genom att besjäla den, eftersom att besjäla den med mänskliga attribut kan vara att sätta sig över den. Löven sjunger till exempel inte. De prasslar. I alla fall för någon som har förstått sin sanna plats i världsordningen.

Visst får den författaren själv fundera på om dennes karaktärer ska förhålla sig neutralt till det lynniga vädret, eller om de ska få tänka någon av alla de tankar som alla vi som kommer att dö i antropocen motvilligt tänker.

Kanske vill man som skrivande självförverkliga sig genom att skapa en roman utan att ta något ansvar för klimatet. Men med tanken i bakhuvudet kanske vi kan lyckas med både och.

The post Klimatförändringarna behöver nya berättelser first appeared on Opulens.

PROSA. Det är inte hennes starkaste verk. Faktum kvarstår dock – Taivassalo är onekligen en stor stilist, skriver Erik Bovin.

I slutet borde jag dö av Hannele Mikaela Taivassalo
Förlaget

Hannele Mikaela Taivassalos nya bok I slutet borde jag dö kan klassas som tillståndslitteratur. Ni vet, glosan från 2019 års litteraturdebatt där delar av den svenska kritikerkåren ondgjorde sig över, främst, unga prosaisters ovilja mot att skriva intrigbaserade berättelser. Det episka berättandet ansågs vara hotat. En tramsig debatt om ni frågar mig. Virginia Woolfs prosa är väl om något ett exempel på att den så kallade tillståndslitteraturen (1) inte är något nytt fenomen och (2) i vissa fall kan bjuda på en stor läsupplevelse.

En smula märkligt att dessa kritiker knappt lyfte blicken från ”finlitteraturen” – i en debatt som utgav sig för att handla om svensk samtidslitteratur. Det råder knappast någon brist på handlingsdrivna berättelser inom samtida svensk spänningslitteratur, skräck, romance, fantasy och så vidare.

I denna bok finner man, som ni kanske redan förstått, inte mycket till yttre handling. Istället är det en gestaltning av den kris som uppstått hos berättarjaget på grund av en omöjlig kärleksförbindelse. Berättarjaget, som liksom Taivassalo är författare, har under flera år haft ett förhållande med en gift man. Deras relation innebär smärta och skam. Det har gått för långt, hon borde lämna honom men begäret håller henne kvar.

Känslan av att tappa fotfästet, bokstavligen gå under av längtan och kval skildras inträngande i denna, lite över hundra sidor, tunna bok. Omöjlig kärlek – detta eviga tema talar nog till de flesta av oss, även om långt ifrån alla gjort sig skyldig till en otrohetsaffär. Jag sympatiserar med berättarjaget till en viss gräns. Ibland gör hon sig själv till ett offer så till den grad att hon närmast glömmer bort att hon själv begår en oförrätt. Någon större skuld gentemot mannens hustru känner hon inte.

Till slut blir det en utmattande snarare än berörande klagosång. Problemet är inte att Taivassalo uppehåller sig vid krisen och zoomar in. Till prosaverkets brister hör inte avsaknaden av en saftig och rafflande intrig. Verket hade dock blivit mer dynamiskt om författaren i högre grad varierat sig i gestaltningen av kristillvaron. En större dos svart humor mitt i allt det såriga och svåra, eller någon annan ingrediens som gjort verket lättare att ta till sig.

Det som trots allt gör I slutet borde jag dö läsvärd – är språket, med en egen ton, som tycks vara utmejslat med stor stringens och sparsamhet. Det är inte hennes starkaste verk. Faktum kvarstår dock – Taivassalo är onekligen en stor stilist.

The post Stringent språk med egen ton first appeared on Opulens.

POESI. Hanna-Linnea Rengfors lyckas skriva rakt och precist, med lätt penna utan att bli övertydlig, skriver Carolina Thelin som läst diktsamlingen Närhetsprincipen.

Närhetsprincipen av Hanna-Linnea Rengfors
it-lit förlag 2020

I år debuterar Hanna-Linnea Rengfors både som poet och romanförfattare. Nu med diktsamlingen Närhetsprincipen och i september med romanen Candy. Men för Opulens läsare är hon redan bekant då hon två gånger varit bland pristagarna när Opulens anordnat novelltävling. För novellen Advent erhöll hon Opulens stipendium i kategorin Prosa & Poesi.

Närhetsprincipen är en tung diktsamling om våld, katastrofer och övergrepp. Samtidigt ger layouten med det rosa bokomslaget med blombuketter i mitten ett ”feminint”och skört intryck – även om man vid närmare granskning ser att blommorna ligger på en brottsplats. Denna kontrast mellan form och innehåll är både förvirrande och genial. Det är ju oss bräckliga varelser det handlar om trots allt.

Vilka katastrofer har jag varit med om? Förutom den rådande coronaepidemin är jag ganska förskonad. Men när jag läser Rengfors dikt Barricades som beskriver terrordådet på Drottninggatan i Stockholm 2017 tänker jag på våren och sommaren 2001. När EU:s finansministrar möttes i Malmö under våren samlades över 2000 personer för att demonstrera. Polisens brutala ingrepp var fullständigt oproportionerligt till den från början helt fredliga demonstrationen. Det var uppenbart en förberedelse inför toppmötet i Göteborg några månader senare, där demonstranten Hannes Westberg blev skjuten av polis. Jag och min man hade vår femårige son och halvårsgamla dotter med oss och den skräck jag kände inför ordningsmakten, både i Malmö och i Göteborg, kommer alltid vara inristad i min kropp. När Rengfors beskriver paniken diktjaget känner över att barnen drabbas, vare sig de sitter med framför nyhetssändningar eller är där, på plats, då kommer det så nära.

Med utgångspunkt från terrordådet i Stockholm och omsorgen om de som står oss närmast bygger Rengfors upp sin diktsamling. Hon lyfter in de amerikanska fredsdemonstrationerna mot Vietnamkriget, krigsrapporteringar från kriget i Syrien, radiumförgiftade fabriksflickor, Hiroshimas offer och vulkanvintern 1783 på Island. Allt pågår samtidigt, det som hände då är en del av det som händer nu. Det är bara så att om det inte berör oss direkt är det svårt att ta in.

någon kallar det en skevhet i närhetsprincipen
var är respekten
när bilden är från en turkisk strand
när massakern är på en syrisk gata
när det inte är våra barn
här
nu
hos oss

I Radium girls möter vi de kvinnliga fabriksarbetare som målade urtavlor i självlysande färg i United States Radium Corporations fabrik i Orange, New Jersey, runt 1917 och några år framåt. Kvinnorna slickade på penslarna för att ge dem en fin spets och fick på så sätt i sig dödliga mängder av radium. Ägarna försäkrade kvinnorna att färgen var helt ofarlig trots att de drabbades av strålsjuka, fick anemi och nekros i käkarna. Fem av kvinnorna, som kom att kallas “radiumflickorna” i det uppmärksammade fallet, drev en rättsprocess och har en betydelsefull plats i arbetarrörelsens historia i USA. Dikten är en av de starkaste i samlingen.

Rengfors lyckas skriva rakt och precist, med lätt penna utan att bli övertydlig. Det kunde annars vara lätt hänt med tanke på allt hon vill få in under lyrikens snäva ramar. Sen har jag vissa invändningar kring formgivningen. Boken är på 282 sidor men väldigt luftig. Ja, dikterna ska ta plats – men så många onödiga blanksidor! Slarvigt tycker jag när det till och med finns helt blanka fram- och baksidor insprängda mellan de olika kapitlen. Ett smolk i den annars så välsmakande bägaren.

The post Raka och precisa dikter first appeared on Opulens.

KANON. Alla numera kanoniserade författare har inte bara rönt motstånd när det begav sig; de har alla tolkats och omtolkats. Så kommer det naturligtvis också att gå med vår tids författare, skriver Carsten Palmer Schale.

Margit Richerts artikel i Svenska Dagbladet Kvalitetsromaner påminner mest om kontaktannonser, den 19/1, är underbar läsning: ”Kvinnor skriver om förnedringssex för att visa att de minsann är Komplexa Kvinnor, män skriver knappt någon kvalitetslitteratur alls.”

Nu talar väl Margit Richert mest om den senaste litteraturen, men hon antyder samtidigt att det inte heller finns någon ny Moberg, Martinson eller liknande bakom kulisserna. Till min häpnad konstaterar Richert dessutom att de flesta debutanter idag bör vara födda ”med rätt postnummer” (det vill säga i Stockholm i allmänhet och på Södermalm i synnerhet.) Jo, en del ligger det ju i det påståendet. Dessutom är det, enligt Richert, ingen nackdel att tillhöra den stockholmska medelklassen (och underförstått: det är ingen nackdel att ha rätt föräldrar).

En liten petitess i sammanhanget är att Margt Richert och hennes make själva är inflätade i hipsternätet.

Hursomhelst, Richert fortsätter att hävda att människor från arbetarklassen och glesbygden (eller de hon kallar för rasifierade) inte har en chans. Nåjo, jag ger henne ett halvt rätt trots att hon (som alltid!) är mycket underhållande.

Men; några av mina reservationer handlar bland annat om detta att det inte skulle finnas några stora författare idag – och definitivt inte några från arbetarklassen eller glesbygden. Nähä? Jag replikerar: Elsie Johansons trilogi om TåPelles Nancy, P O Enqvists och Kerstin Ekmans många lysande, djupa och episka böcker då?

Hur är det då med Margit Kaplas Osebol; hur är det då med Linnea Axelssons Aednan eller Karin Smirnoff? Hur är det då med göteborgarna Eija Hetekivi Olsson och Sara Garib?

Likafullt är det en mycket upplivande artikel; och den ställer ju dessutom i undertexterna diverse frågor – eller hur?

Sedan – och mest – var är danskarna, finlandssvenskarna, norrmännen och de andra? Som åtminstone jag betraktar som medlemmar av ”vår lokala författarfamilj”.

Få nya författare av hög klass, och särskilt av dem från landsorten, ges ut av Bonniers eller Norstedt (men däremot av många mindre kvalitetsförlag). Var finns de publicerade epikerna och poeterna som säger något nytt (utöver de jag ovan antytt)? Av de bra författarna, publicerade och inte, tas väldigt få upp i spalterna i våra större tidningar.

Exempelvis beskrivs inte Karin Valterssons Angelika (Bokförlaget Polaris), Mark Vadasz´ För vem, för vad (Bokförlaget Mormor), Sanna Mac Donalds Om allt vore annorlunda (Mima Förlag), Irene Kimanius Pestepidemier, vargattacker och rysshärjningar. Varför? Och var är Petra Sjökvist?

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Sedan – och mest – var är danskarna, finlandssvenskarna, norrmännen och de andra? Som åtminstone jag betraktar som medlemmar av ”vår lokala författarfamilj”.

Stockholm i allmänhet och Söder i synnerhet: Hur försvarar sig exempelvis Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen mot denna löjeväckande överrepresentation?

Samtidigt: Vi lever ”NU”. Det gjorde även Ivar Lo-Johansson, Moa Martinsson, Vilhelm Moberg. Så enkelt är det alltså inte att bedöma 2000-talets litteratur. Alla numera kanoniserade författare har inte bara rönt motstånd när det begav sig; de har alla tolkats och omtolkats. Så kommer det naturligtvis också att gå med vår tids författare.

Nej. Det krävs nyanser för att säga något av mer bestående värde. I synnerhet krävs det, menar jag, ett avsteg från den kronlogiska provinsialismen och den geografiska inskränktheten.

The post Finns det inga stora författare idag? first appeared on Opulens.

ROMAN. Serotonin är en roman om en civilisation på väg att äta upp sig själv, och om mänsklig sorg och övergivenhet — skriven av en utmärkt stilist som vet exakt när och hur han ska trycka till på samtidens ömma, infekterade punkter, skriver Elisabeth Brännström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Serotonin av Michel Houellebecq
Översättning: Sara Gordan
Albert Bonniers förlag

Den fyrtiosexårige agronomen Florent-Claude Labroustes urbana liv i Paris har börjat kännas alltmer otillfredsställande och meningslöst. Han trivs inte med sitt jobb som utredare på jordbruksdepartementet, och äcklas alltmer av sin unga japanska flickvän, Yuzu, som han delar sin dyra, fashionabla lägenhet med. Botten är definitivt nådd när han hittar filmer som Yuzu spelat in i hans vardagsrum där hon, uppenbarligen på eget initiativ, har sex med både hundar och människor. Florent bestämmer sig för att utan förvarning lämna Yuzu, som blir bostadslös när han säljer lägenheten. Han försvinner spårlöst och ger sig ut på jakt efter ett sammanhang, samtidigt som han desperat börjar söka efter det nästan lyckliga liv han levde i Normandie för nästan tjugo år sedan, tillsammans med sitt livs stora kärlek, Camille.

Michel Houellebecq, en av Frankrikes just nu hetaste och mest provocerande författare, låter oss få följa Florent-Claudes resa tillbaka till Normandie där ingenting är som det har varit. EU:s jordbrukspolitik har förstört landsbygden, och det vilar en uppgivenhet blandad med sorg över hela trakten, en sorg som också äter sig in i den djupt deprimerade Florent-Claude, vars känsla av att ha blivit överflödig och föråldrad redan innan han fyllt femtio, har lett honom till en läkare som skriver ut lyckopiller. Piller som lugnar men inte bidrar med något lyckorus eftersom de hämmar libidot och inte hjälper mot sorg, ensamhet och kärlekstörst.

Medicinen hjälper inte heller Florent-Claude i hans kringflackande nya tillvaro. Tvärtom börjar han känna sig utanför i den nya värld han ständigt konfronteras med. Han börjar också känna sig överflödig som man, han är inte längre ung, och trots sin tendens att värdera kvinnor som sexobjekt har han svårt att få erektion, något som plågar och skrämmer honom. Han lider till sist så svårt av känslan av att vara på väg att fasas ut ur tillvaron och av sin stora längtan efter kärlek och samhörighet att hans läkare förklarar för honom att han är på väg att dö av sorg.

Serotonin är i det stora hela en briljant, dystopisk och mycket sorglig skildring av västvärldens gradvisa förfall och den ensamma människans vilsenhet, där Houellebecq samtidigt lyckas med att skildra åldrandets dilemma och den europeiske mannens ofta vacklande syn på sig själv och sin position i ett samhälle där många män fasar för att de kanske snart inte kommer att behövas. Barn går att skaffa på annat sätt än genom samlag, och kvinnorna – som blivit tuffare och mer självständiga – kan för det mesta både ta för sig och försörja sig själva.

Det som provocerar mest i romanen får väl sägas vara den sexualiserade bild av kvinnan som Houellebecq målar upp, eller snarare den bild av kvinnor han anser sitter fastrotade i huvudet på många män. Yuzu känns speciellt obehaglig i det här sammanhanget eftersom hon påminner om en japansk sexrobot. Jag kan dock förlåta Houellebecq för detta eftersom Serotonin först och främst är en roman om en civilisation som är på väg att äta upp sig själv, och om mänsklig sorg och övergivenhet – skriven av en utmärkt stilist som vet exakt när och hur han ska trycka till på samtidens ömma, infekterade punkter.

The post Kritiskt om en döende civilisation first appeared on Opulens.