SAMHÄLLSKRITIK. “Med utgångspunkt i en så extrem uppvisning av ren form, med en dramaturgisk kurva som bara är rörelser i rummet, lägger Fleischer grunden för en diskussion om vad som sker när hela yrkesgrupper blir överflödiga”, skriver Clemens Altgård.

I slutet av augusti såg jag en ovanlig teaterföreställning, helt utan skådespelare och helt utan dialog. Det rörde sig om Automata i regi av Erik Holmström i ett samarbete mellan Malmö Dockteater och Orionteatern i Stockholm. Inte heller förekom det några dockor i detta säregna scenkonstverk även om regissören tidigare gjort intressanta samhällskritiska dockteaterpjäser för en vuxenpublik.

Nej, här var rollgestalterna ersatta av tomma ramar som tycktes sväva i scenrummet och röra sig i olika mönster. Det hela hade förmodligen varit olidligt att se på i den timme som föreställningen varade om det inte varit för Dror Feilers noise- och drone-influerade musik. Så mycket mer abstrakt än så kan knappast scenkonst bli.

Även om det nu gått flera dagar efter det att jag publicerat min recension i Skånska Dagbladet (den kan läsas här) så har jag fortsatt att fundera på Automata och inte minst Rasmus Fleischers text i programbladet.

Rasmus Fleischer skriver i en miniessä med rubriken Automatiseringen väcker frågan om det unikt mänskliga om olika effekter av en ökad automatisering av såväl jobb som kräver muskel- som hjärnkraft. På ett intressant vis kopplar han högaktuella politiska frågor till den estetiskt provocerande men innehållsmässigt, i egentlig mening, nollställda Automata.

Med utgångspunkt i en så extrem uppvisning av ren form, med en dramaturgisk kurva som bara är rörelser i rummet, lägger Fleischer grunden för en diskussion om vad som sker när hela yrkesgrupper blir överflödiga.

Nej, ingen vid sina sinnes fulla bruk tror väl att tomma ramar eller andra objekt skulle kunna ersätta skådespelare på en teaterscen. Det är väl just en av de saker som Automata med en viss ironisk twist visar sin publik. Men vad händer när självkörande bilar ombesörjer transporter av såväl personer som varor? Eller när robotar vänder hamburgarna på snabbmatställena? Inte ens medelklassen går säker. Har du ett tråkigt och rutinmässigt kontorsjobb så kan du sannolikt bli ersatt av en AI inom en ganska snar framtid.

En av de saker som Fleischer konstaterar är hur det som tidigare var en fråga om fördelningen av det ökade välstånd som accelererande automatisering medför nu tenderar att bli en än hetare frågeställning. Nämligen en fråga om huruvida en kraftigt minskad medelklass kommer att göra det omöjligt att bevara sammanhållningen i samhället. Vidare vad som sker när artificiell intelligens får spela en allt större roll i beslutsfattandet och det gäller såväl den offentliga som den privata sektorn.

Det kan vara frestande att i det här sammanhanget tänka i dystopiska banor men Rasmus Fleischer, som är forskare i ekonomisk historia, ger ändå uttryck för en viss, försiktig optimism. Med krav på någon form av robotskatt kan välståndet fördelas på ett sådant sätt att samhällsstrukturerna inte rasar samman. Han menar också att automatiseringen frambringar en motrörelse i form av bieffekter. I scenkonstsammanhanget tycker han sig se det tydligt. Om scenen töms på människor så ändrar närvaroproduktionen riktning, hävdar Fleischer och ser hur det ”öppnas nya ytor för att reflektera över varför vi vill tillbringa tid tillsammans.”

Så även om Automata i sig inte är att betrakta som en politisk pjäs så hamnar den likväl mitt i brännpunkten för en av samtidens viktigaste diskussioner. Nämligen den om vad som är unikt mänskligt och hur vår gemensamma framtid kan komma att se ut.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Automatiseringen i brännpunkten first appeared on Opulens.