IDLAFLICKORNA. Den 10 december har Kristina Lugns mest spelade pjäs Idlaflickorna premiär på Stadsteatern i Göteborg. Ett poetiskt drama om kvinnoroller och lust, den här gången i helt ny tappning. 

Den folkkäre poeten Kristina Lugns synliggörande av samhällsstrukturer och könsroller speglas i pjäsen Idlaflickorna, där tre kvinnor flyr vardagen och tar semester från sig själva.

– Pjäsen är väldigt mycket Kristina Lugn. Det handlar om kvinnor som inte får plats i sina egna kroppar, men egentligen är det en text där hon associerar utifrån kvinnans roll, som mamma, dotter och människa, säger Mellika Melouani Melani, som regisserar pjäsen.

The post Lugns Idlaflickorna får premiär i ny tappning first appeared on Opulens.

SAMTIDSDRAMA. Den 10 december är det premiär för Hon och han som försvann på Teatermaskinen i Skräppbo Skola i Riddarhytta. Ett samtidsdrama där publiken bjuds in till ett samtal om existentiella frågor tillsammans med forskare på scenen.

Teatermaskinens samtidsdrama Hon och han som försvann handlar om samtiden vi lever i och framtiden vi skapar tillsammans, och behandlar identitetsupplösning i en tid av isolering, sociala medier och individualism.

I föreställningen sammanförs den äldre och yngre generationen i ett existentiellt och filosofiskt samtal om samtida strukturer, där två karaktärer, en yngre ickebinär och en äldre kvinna, bär varsitt perspektiv, och en tredje person dansar utan dialog.

– Vi tror att det kan finnas ett sug efter att prata på djupet med varandra, folk går nog och funderar på framtiden och vad som kommer att hända där, säger Berit Engman, som är del av kooperativet Teatermaskinen och spelar den äldre kvinnan i pjäsen.

Med på scenen finns även forskare som hjälper karaktärerna att behandla de stora frågeställningarna, som kan vara vad är samtiden och hur definierar vi den?, vad gör den sociala världen med oss? eller hur kan vi bygga en framtid tillsammans mellan generationsgränserna? Efter olika scener håller forskarna en kort föreläsning om det ämne som tagits upp och när föreställningen är slut bjuds publiken in till en öppen diskussion.

– Då hoppas vi att deltagarna har skrivit ned några svar, de får ett par frågor när de kommer och block och penna så att de kan anteckna medan de tittar, säger Engman.

Forskarna som deltar ingår i forskningsprojektet Engaging vulnerability, om sårbarhet, och kommer att skriva en rapport baserat på vad de har kommit fram till tillsammans med publiken.

– Framtiden skapar vi ju själva och vi kanske kan komma fram till någonting, även om det inte blir auktioner om det.

Ett av målen med Han och hon som försvann, menar Engman, är att ge känslan av att vi människor är gemensamma flockdjur, en kropp tillsammans och inte bara singulära, med acceptans för varandras olikheter.

– Jag hoppas att publiken vågar dela med sig och att föreställningen skakar om människor lite, att de kanske tänker på nya sätt efteråt, avslutar hon.

Teatermaskinen bildades 1997 av en grupp frilansande scenkonstnärer, koreografer, videokonstnärer och skådespelare etc. Tillsammans skapar de rum för demokratisk samhällsdebatt genom konst och kultur, där ämnen som sexuella övergrepp och kroppsuppfattning, ungdomsarbetslöshet, genus, jämställdhet, klimathot, glesbygd och inkludering ofta behandlas.

Fram till 2010 turnerade gruppen med temabaserade monologer och större produktioner, innan de själva började bygga den teaterlokal där de idag håller till. Efter bidrag från olika finansiärer och med hjälp av över hundra volontärer blev huset klart, och ligger nu i skogen intill en sjö i Riddarhyttan i Skinnskattebergs kommun.

Förutom sina egna produktioner bedriver Teatermaskinen, tillsammans med Västmanlandsmusiken, residensverksamhet i sina lokaler under tjugo dagar varje år. Genom internationella samarbeten får teatergruppen även besök av projekt från andra länder runtom i världen. Centret är placerat mitt i en glesbygd med 300 invånare i närmaste by, med en tanke om att bra konst inte bara ska finnas i urbana miljöer. En annan idé som genomsyrar Teatermaskinen är nära möten och utbyten med publiken, som inte sällan består av en stadig, heterogen grupp människor från närområdet.

The post Konst och forskning möts i samtidsdrama first appeared on Opulens.

OPPOSITION. Känner du pensionen eller i alla fall den lite knarriga, ryggontsbistra ålderdomen smyga sig på? Har du en gång fått veta av en sån där barsk kedjerökande dansk donna att du är en get? Har du – gud förbjude – fått reklam för enklare mobilabonnemang med vänlig kundtjänst där en solbränd silverhane sprider en doft av Old Spice och Text-TV? Då är det dags att slå tillbaka. Exempelvis med hashtaggen #semmelwrap-är-inte-semla eller #jag-känner-mig-inte-som-kund-på-banken.

När nån gapig 19-åring tar för mycket plats i en chatt rekommenderas chatförkortningen SÅSDLDASJDMS som trots sin längd ändå är lättare att använda än dess uttolkning “Stig åt sidan din långhåriga drasut annars slår jag dig med spanskröret”. Övriga åsikter och företeelser ni kan chocka omvärlden med är att vilja ha tystnad på biblioteket, läsa Svenska Dagbladet från första till sista sidan, skicka handskrivna brev och kräva mer kärvhet och fräs i gudstjänsterna.

Vi väntar kanske lite med det mer tungt reaktionära som “Mer hantverksskickliga konstnärer!” och “Det räcker långt med nybryggt vanligt gott kaffe!”. För att inte tala om kravet på “skolor som förmedlar bildning och kunskap”.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Så bjuder du samtiden motstånd first appeared on Opulens.

NUTIDA. “Vinna terräng, vinna anklang, vinna anseende. Låt gå! Men bonden vann aldrig en god skörd, A-studenten vann inte sina goda betyg.” Anders Björnson om ett ord i vår tävlingsinriktade samtid.

”Mormor övervann rånare”, visste kvällstidningen berätta. Det påminner mig om Birgit Friggebo som tog upp ”We shall overcome”, under en fadäs i Rinkeby i samband med Lasermannens skjutningar. Det verkar idag otänkbart, att en mormor, en kvinna, övermannar en rånare.

The post Vinster och förluster first appeared on Opulens.

PIONJÄR. “Fotografin som konstform började expandera och fick egna utbildningar och museer, men det var en mansöken. Att Tuija Lindström blev den första kvinnliga professorn vid fotohögskolan i Göteborg var antagligen avgörande för att en förändring skulle kunna äga rum”, skriver David Zimmerman.

Några dagar före jul och malmövintern var fuktig och mörk som alltid. Bland virriga cyklister vid Folkets park ville jag inte gärna bli stående men var liksom tvungen: stora målningar av huvuden som vaksamt dök fram ur en svart vattenyta hade hängts upp på staketet. Det var Malmö stad som öppnat en utomhuskonsthall och verket med det svarta vattnet var Ella Tillemas ”Havet ligger blankt när stormen rasar”. Jag fängslades av det, delvis för att vattenytan – under vilken jag föreställde mig en sorts hemsökt tystnad – genast påminde mig om en fotograf, djupt delaktig i den guldålder svenskt fotografi nu passerat. Nämligen Tuija Lindström.

Närmare bestämt påmindes jag av Lindströms ikoniska fotoserie Kvinnorna vid Tjursjön – med sitt mörka vatten – som såg utställningshallens ljus 1991. En del av bilderna i serien är svartvita, föreställande nakna kvinnor i olika ställningar halvvägs nedsjunkna i sjön, en del bilder visar strykjärns hårda undersidor, ibland täckta i blod. Kropparna är mjölkvita och ser både livlösa och rofyllda ut samtidigt. Vattnet, huden, järnet, blodet men framför allt tystnaden skapar en förförisk och nästan sakral hotfullhet. En hotfullhet som kändes även i Tillemans verk.

Inom svenskt fotografi kom Kvinnorna vid Tjursjön som ett crescendo. Under hela 1980-talet hade Tuija Lindström tillsammans med fotografer som Otmar Thormann, Gunnar Smoliansky och Dawid byggt något nytt. De revolterade mot de dogmatiska normer som rådde under 1970-talet då fotografiet i första hand var dokumentärt. Med exempelvis serien Studion från början av 1980-talet gick Lindström, liksom Dawid med sin fotoserie Rost vid samma tid, istället mot det oartikulerade och gåtfulla. Det sattes högt att motstå den fotografiska frestelsen att förmedla entydig verklighet, ja, snarare söktes en fotografisk sanning genom att behärska ljusets lögner.

Fotografin som konstform började expandera och fick egna utbildningar och museer, men bortsett från Lindström och kollegan Stina Brockman var det en mansöken. Att Tuija Lindström blev den första kvinnliga professorn vid fotohögskolan i Göteborg var antagligen avgörande för att en förändring skulle kunna äga rum. Åren runt decennieskiftet mellan 1980 och 1990 blomstrade av fotografiska uttryck, då Lindströms äldre generation mötte en yngre. De nya talangerna Maria Miesenberger, Annika von Hausswolff, Annica Karlsson Rixon och Lotta Antonsson fostrades i Lindströms anda. Men den sakrala tystnaden bröts. De stod för en feministisk, teoretisk, uppkäftig, metakritisk fotokonst som sällan såg fotografins eventuella egenvärde. De var inte fotografer utan konstnärer, varpå fotoutbildningarna och fotomuseerna åter absorberades av konsten med stort K.

Några dagar efter jul läste jag att Tuija Lindström var död vid 67 års ålder. Jag hade då gått några dagar med hennes svarta vatten i huvudet, och tänkte: det finns viss konst som utspelar sig i detta svarta vatten. Verk som med en otäck men fascinerande rörelse för oss bort från det världsliga bruset mot en förtätad plats där existentiella erfarenheter förmedlas genom sinnlighet. Tuija Lindströms fotografier är sådan konst. Trots de starka fotokonstnärer som följde har fotografin som autonom konstart spelat ut sin roll, och den era Tuija Lindström var med att skapa förblir unik. Men samtidskonsten kommer – vilket kanske Ella Tillemas målningar är tecken på – sannolikt återvända ned i det Lindströmska djupet ett gott tag till.

Alla artiklar av David Zimmerman

The post En förförisk och nästan sakral hotfullhet first appeared on Opulens.

POTENT. “Det är ett upphöjt språk där det arkaiska och samtida, gåtfullhet och pregnans har samma dignitet. Fokus ligger på mänsklighetens eviga frågor om ett oblitt och oundvikligt öde, ansvar, skuld, tragisk ironi och hybris.” Lena S. Karlsson om Eirik Stubøs iscensättningar.

Oidipus/Antigone av Sofokles
Översättning: Marie Lundquist
Scenografi: Kati Gravklev
Regi: Eirik Stubø
Medverkande: Reine Brynolfsson, Sanna Sundquist, Stina Ekblad, Hannes Meidal, Gunnel Lindblom, Ellen Jelinek, Rasmus Luthander, Johan Ulveson, Kicki Bramberg, Per Mattsson, Maria Salomaa, Hans Klinga, Pontus Gustafsson, David Book med flera.
Stora scenen, Dramaten.

Oidipussagan är förmodligen världens mest potenta myt, med den som bakgrund skapade Sofokles först dramat Antigone cirka 442 före vår tidräkning och senare Kung Oidipus år 427, en guldålder för det antika dramat. I Eirik Stubøs iscensättningar av Sofokles dramer på Dramatens Stora scen väljer han att spela dramerna i historisk följd; Antigone är en av Oidipus fyra barn med Iokaste, den kvinna han äktat utan att veta att det är hans egen mor.

I samarbete med den utsökta poeten och översättaren Marie Lundquist har Eirik Stubø skapat ett hårt nerstruket och avskalat drama på basis av tidigare tolkningar, av Emil Zilliacus Kung Oidipus från 1942 och Hjalmar Gullbergs Antigone från 1935. Det är ett upphöjt språk där det arkaiska och samtida, gåtfullhet och pregnans har samma dignitet. Fokus ligger på mänsklighetens eviga frågor om ett oblitt och oundvikligt öde, ansvar, skuld, tragisk ironi och hybris.

Visuellt är föreställningen bländande vacker trots att man arbetar med små medel. För att förlägga Sofokles verk till ett drama utom tiden har regissören Eirik Stubø valt att frilägga hela Dramatens Stora scen där suggestivt drivande dimmor och rök, skuggeffekter och sparsmakade projektioner i stort sett utgör hela scenografin, stämningsfullt underbyggd av Ellen Ruges eleganta ljusdesign. Kostymerna är nutida, eleganta och diskreta i svart och benvitt. Dröjande scenerier understryker textens allmängiltighet och aktualitet. Tätheten i dialogen understryks av att skådespelarna för att undvika det bombastiska crescendon som texten ibland inbjuder till har högtalarförstärkning. Sparsmakad är också de musikaliska elementen, förutom några karakteristiska Led Zeppelinriff som understryker Antigones revolt.

Om man vill vara lite vanvördig skulle man kunna kalla Oidipus för världens äldsta whodunnitdrama, även om poängen är att publiken känner till den förbannelse som vilar över Oidipus, som hos Hitchcock. Oraklet förutspår att Oidipus ska döda sin far och äkta sin mor. Av herdar har Oidipus satts ut i ödemarken för att dö, ett öde han undgår genom att adopteras av en annan kunglig familj. När han i vuxen ålder får kännedom om sin förbannelse flyr han till Thebe, där han dödar sin far Laios i ett vägskäl av misstag, löser sfinxens gåta och utropas till kung. Han gifter sig med Laios maka Iokaste. Femton år senare uppdagas det av siaren Teiresias att Oidipus är den skyldige, Iokaste tar sitt liv och Oidipus släcker sina ögons ljus med ett guldspänne han tagit från Iokastes klädnad.

Antigone är en fortsättning på Oidipusdramat och utgår från de fyra barnens öde efter Oidipus frånfälle. När bröderna Eteokles och Polyneikos dödar varandra i strid om makten i Thebe väljer kung Kreon att inte ge den förmätne förrädaren Polyneikos en grav. Antigone utmanar makten genom att symboliskt jorda sin bror för att han ska kunna finna vägen till dödsriket Hades. Straffet för Antigones trots är döden, men för henne är familjens heliga tradition och gudarnas påbud viktigare än Kreons makt. Det handlar om maktens arrogans och förmätenhet i strid med civil olydnad och ungdomlig lidelse.

Förenkling i ordets bästa bemärkelse präglar Eirik Stubøs regi, av de stora körpartierna återstår tre röster, Johan Ulvesons körledare samt Kicke Brambergs och Per Mattssons, vars uppgift är att kommentera och ge röst åt det djupast mänskliga, den gudomliga visdom som Sofokles vill förmedla. Den androgyne siaren Teireisias är den som har alla gåtor i sin hand, spår ofärd och avslöjar det förgångna, här i Gunnel Lindbloms gestalt som bjärt kontrasterar den mondäna kungamakten, den stavförsedde blinde som ledsagas av en vacker schäferhund som en erinran om det djuriska i människan: Homo homini lupus, människan är människans varg.

Reine Brynolfssons plågade Oidipus tvingas att se de forna brotten avslöjas under allt djupare förtvivlan, medan Stina Ekblads Iokaste i det längsta förnekar det uppenbara innan hennes plågade insikt driver henne att ta sitt liv. Det är vacker och gedigen skådespelarkonst av bästa dramatenkaliber. Gripande är också den trosvissa Antigone, rakt och segervisst spelad av Sanna Sundqvist, en rakryggad rebell som vägrar att underkasta sig. Hannes Meidal gör en potent och kompromisslös Kreon, en ofrivillig maktspelare som ställs inför de svåraste valen som kung och individ, fast i gudarnas garn.

Eirik Stubø har skapat en förunderligt vacker föreställning, som bär hans otvetydiga signatur, genomsyrad av en måttfullhet och elegans.

The post Vacker och gedigen skådespelarkonst first appeared on Opulens.

FÖLJETONG. “Samtidigt är det skört och känsligt, och det går aldrig att undfly insikten hur otäckt sprött och ömtåligt det invanda och föregivet lyckliga livet egentligen framstår”, skriver Crister Enander. Imorgon publiceras del två av fyra.

Monstret av Terézia Mora
Rámus förlag (2017)
Översättning: Linda Östergaard

I ett oväntat ögonblick, under den förbiilande stunden – kort som en hastig inandning – då även uppmärksamheten brister och ingen är längre fullständigt förberedd, just i sådana obevakade och rastlösa sekunder av sällsynt grymma moment kan vad som helst inträffa. Händelserna, de där skrämmande tillfällena då vad som helst tycks kunna ske, då tingens inre, likt ett inhyst bedrägeri får fritt spelrum av – vad det verkar – Djävulen själv. De finns där ständigt lurpassande. De lever. De frodas och väntar med vad som måste beskrivas som ett oändligt och måhända tidlöst tålamod.

Dessa Djävulens småhål i själarna är för alla tider laddade med dessa lika gäckande som otäcka kunskaper som – och det är ofta en ännu plågsammare utmaning som sedermera snabbt slår över i kall och naken visshet; dessa tillfällen, vassa som splitter och djupa som själens svartaste sår, tvingas alla att möta – dessa stunder kan vänta och de kan konsten att vänta – och efteråt, när ögonblicket passerat, fastnar alla hemsökta av att – så att säga – ännu en gång lära sig konsten att leva med dessa förändringar och förskjutningar i självaste själen, det gamla ingrodda och det nya obekanta måste samsas, sida vid sida, tätt intill varandra och de oberoende av hur plågsamma och frånstötande de än är.

Inga val återstår. Enbart nakna råa fakta är vad som nu gäller. Och den samsas med den absoluta och lika tärande stillhet som inträder efteråt, då allt redan är försent.

De flesta verkar i dessa överrumplade situationer omedvetet välja, av ren och rå renrakad instinkt att hålla överlevnaden och dess livskraftiga styrkor så intakta som möjligt, att glömma hur litet, hur den trivialaste av händelse är det enda som krävs för att det som blivit till invant och tryggt, och som framträder som just lugnande vardagligt, framstår som en exakt kopia – ett trovärdigt eko – av det som de flesta håller för högt och kärt, och som genom en pilsnabb och dramatisk händelse, ett mättat och ödesladdat slag, skiftar gestalt och förändrar grunden, själva fundamentet, för tillvaron och därefter ger den en annan och avsevärt mer tragisk karaktär.

Scenen blir en annan. Vardagen skiftar för alltid färg.

Samtidigt är det skört och känsligt, och det går aldrig att undfly insikten hur otäckt sprött och ömtåligt det invanda och föregivet lyckliga livet egentligen framstår.

Just skörheten tycks framträda som dess innersta kärna.

Hans hustru har dött. En dag gick hon ut i skogsbrynet och valde sig ett träd, en gammal ek som stod stadigt där mitt ibland alla granar och tallar.

Där, i den eken, hängde sig Flóra Teodóra Meier – alltid kallad Flora – efter att de tillsammans fått dela nio år. Månad har sedan lagts till månad sedan hon återfanns dinglande från repet i trädet, livlös och för alltid förlorad för Darius Kopp. Tiden saknar sedan dess all form av betydelse. Ingenting finns kvar. Ingenting därute lockar längre Darius Kopp i vardagsvärldens vanliga och – som han ser det – allt tristare enfald och numera hånfulla tomhet. Vad som nyss var viktigt är nu förvandlat till rena trivialiteter.

I sin lilla lägenhet i Berlin försöker han dock att hålla en viss ordning, det vill säga om det inte vore för mängderna av tomma pizzakartongerna som oroväckande svajar på höjden, och de växer stadigt högre och på flera ställen närmar de sig redan taket.

Dariusson Darius J. Kopp – som hans fullständiga namn lyder – är en av de två huvudpersonerna i Terézia Moras nya och efterlängtade roman Monstret, översatt till svenska på ett tveklöst lysande och imponerande följsamt sätt av Linda Östergaard som även översatte Moras roman Alla dagar som utkom på svenska för sex år sedan.

Varje dag äter den mer och mer apatiske Darius Kopp – som i princip har barrikaderat sig i lägenheten – en pizza från den lilla krogen som ligger nere i hörnet. Variationen, om man vill använda ett så högtidligt ord i detta slafsiga sammanhang, består av att han systematiskt arbetar sig uppifrån och ner i pizzerians meny. Sammanlagt blir det tjugofyra olika sorters pizzor – ”från Margherita till Speciale”. Sedan börjar han om från början.  ”En Margherita, tack!”

Är det bilden av ett liv som tömts på såväl riktning som innehåll? Eller vad säger dessa tjugofyra pizzor, denna medvetna isolering från omgivningen? Vad består denna kylslagna brand av, den isvind som härjar hans själ och gröper ur Darius Kopps själva vilja att ens känna minsta lust att vara en del av varje tänkbart sammanhang?

Det är lätt att trilla ner i det vedertagnas och kvävande konformas hänsynslöshet, den arroganta lätthet som idag så många håller så högt. Och då så många dessutom saknar insikter i andras liv döms dessa vinddrivna varelser till att vara avvikande, till utanförgestalter som saknar utrymme och acceptans i normalitetens samhälle – som likväl ändå, sett utifrån, mest av allt framstår som ett självvalt fängelse.

Många, otäckt många, är nog utan kunskaper och är dessvärre renons på ens ansatser till djupare insikter i vad som sker inom den person de just passerade på trottoaren. Anonymiteten är en av vår tids mest hyllade avgudar. Och de som tillber guden är utan tvekan beredda att sätta etiketten ”dåre” eller ”missfoster” på personer de över huvud taget inte vet någonting om. De avfärdar dem med en lätt viftning med handen som slog de bort en insekt. Och de avfärdar de obekanta rakt av. Utan förståelse. Utan hänsyn. Utan kunskaper. Utan varje form av inlevelseförmåga.

Men om Darius Kopps hemlevererade pizzor står för en stark och för honom grundläggande längtan efter att få leva ett liv som har inslag av en främmande frihet och håller liv i en längtan som inte längre riktigt är hans och som det längre inte finns utrymme för i hans liv? Skulle även det, i vår tillskruvat stressade och småhysteriska samtid, kunna vara ett utslag av något som ändå ska ge andra rätt att klassificera som onormalt och ge dem friheten att betrakta honom som ”Tokig”? Vad samhällets svar är förblir lätt att tyda. Men hur är det med den enskilde individens vilja att förstå en främmande gestalt vid ett kortare eller mindre hastigt möte? Finner främlingar andra främlingar och därigenom förmår att ge varandra ett ansikte, bekräftar existensen?

Alla artiklar av Crister Enander

The post Vad som nyss var viktigt är nu förvandlat till rena trivialiteter first appeared on Opulens.

ASYLPROBLEMATIK. “Han skriver fram sin egen flyktingberättelse som både berör och övertygar ─  det här är en bok som framstår som både sympatisk, relevant och insiktsfull. Hej syster borde köpas in som klassrumsuppsättningar till både grundskola och gymnasium”, skriver Cecilia Persson.

Hej syster av Navid Modiri
Forum (2017)

Jag brukar ytterst sällan eller i princip aldrig använda pronomen ”jag” när jag skriver litteraturkritik men nu när ”jag” har fått i uppdrag att recensera Navid Modiris bok Hej syster så får det bli så. Vem är då ”jag”? Etnisk svensk, engagerad i asyl – och mänskliga rättighetsfrågor i över trettio år; forskarbakgrund med avhandlingsämne: koncentrationslägeröverlevande kvinnors liv i Sverige, alltså ─ de hundratusentals flyktingar, som kom till Sverige våren och sommaren 1945 från andra världskrigets fasor och hade överlevt Förintelsen.

”Jag” har arbetat på HVB-boenden med ensamkommande flyktingbarn samt med behandling av traumatiserade flyktingar i olika åldrar eftersom jag har terapiutbildning i posttraumatisk stress (PTSD). ”Jag” är nog att anse som både den ”bästa” och ”värsta” kritiker som Navid Modiri kunde ha fått på hans angelägna och tidstypiska bok Hej syster. Den ”bästa” för att jag hejar på honom och alla andra flyktingar och tycker att en bok som Hej syster verkligen behövs men också den ”värsta” för att jag inte är en lättförförd läsare.

Upptakten för boken var ett facebookinlägg, där han välkomnade en flyktingsyster i januari 2016, som gillades av 51 000 personer, och jag antar att detta rent krasst ─ gav förlaget en hint om ”försäljningspotentialen”.  ”Jag” som då inte är så lättförförd, skulle nog snarare säga att ”facebookaktivismen” är en stor anledning till att vi befinner oss i en av de största utmaningarna någonsin för den svenska asylrörelsen. Lite cyniskt formulerat: tryck på gilla och så har man gjort sitt för utsatta flyktingar.  När Navid Modiri skriver så här på sidan 17 så blir jag provocerad: ”Människor med de gula västarna är typiska svenskar. De lägger tusentals timmar varje år på att frivilligt hjälpa till i olika sammanhang. De bryr sig om fattiga, de bryr sig om miljön, de bryr sig om orättvisor och visar det tydligt. Jag är stolt över att vara svensk”.

”Jag”, skulle lika gärna från mitt ”svenska asylaktivisterfarna perspektiv”, kunna säga att det är ”typiskt” svenskt att förneka att apatiska barn är sjuka, att det tog några veckor så hade ”de typiska” svenskarnas engagemang för flyktingar mattats av och kvar stod de som hade ett helgjutet asylengagemang. De som fortfarande är lika engagerade är inga ”typiska svenskar”, de är ganska ovanliga svenskar.

Detta innebär inte alls att Hej syster är en dålig bok men att den appelerar radikalt olika till varierande läsare, beroende av förförståelsen och kunskaper om den komplexa asylproblematiken. Navid Modiri skriver på en energisk, passionerad, pulserande och närvarande prosa och formen att skriva boken som ett brev till en kvinnlig flykting: Hej syster är ett starkt och fungerande grepp.

Han skriver fram sin egen flyktingberättelse som både berör och övertygar ─ och när ”jag” kommer förbi mig själv, i läsningen så är det här en bok som framstår som både sympatisk, relevant och insiktsfull. Hej syster borde köpas in som klassrumsuppsättningar till både grundskola och gymnasium. Boken skulle fungera alldeles ypperligt som en pedagogisk bok att diskutera flykting- och invandringsfrågor utifrån men även skiftande människosyner, politiska uppfattningar ─ och givetvis ─ hur fundamentalt svensk asylpolitik förändrades under 2016. Hej syster är ett slags självbiografiskt tidsdokument över en svunnen tid i svensk asylpolitik. Det ska betonas att när Navid Modiri och hans familj sökte asyl så blev i regel asylansökningarna beviljade och idag är det motsatsen.

Hej syster är en bok som är mycket viktig och läsvärd men behöver även problematiseras och kompletteras med fler flyktingkunskaper och asylaspekter. Navid Modiri är en flitigt anlitad föreläsare och givetvis experten på sitt eget liv och flyktinghistoria. Han skriver från ett inifrånperspektiv, och skall självfallet respekteras och läsas som ett vittne i svensk flyktinghistoria.

Hans vittnesberättelse behövs sannerligen i en flyktingfientlig tid och förhoppningsvis bidra till en ökad acceptans och förståelse för vad det innebär att vara flykting både i ett historiskt och nutida perspektiv.  ”Jag” är förvissad om att Navid Modiri gör sitt yttersta för att minska fördomar och sprida kunskaper. Hans vrede, sorg och besvikelse, känns uppriktig, och hans engagemang och solidaritet likaså. Han är den rotlöse flyktingen som, via flyktingarna som kom under 2015 och sedan stängdes ute från och med januari 2016, konfronterades med sin egen bakgrund och skrev en bok om denna inre resa. Hej syster ska läsas som en självbiografisk bok och vittnesberättelse, och gör man det reservationslöst, så är det en bok som borde tilltala många läsare. Hej Navid!

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Skriven på en energisk, pulserande och närvarande prosa first appeared on Opulens.

SELFIES. “Det är inte selfie-ögonblicksporträttet som bild som är mest intressant, utan att det blivit en så allmänt utbredd företeelse. Det blir fenomenet, i första hand, som har störst poetiskt innehåll”, skriver Ida Thunström.

Det gömmer sig något tänkvärt, eller en romantisk underton, i varenda företeelse och föremål vi har omkring oss. Har man tid att verkligen se efter kan ett nytt verktyg eller fenomen därför bli till en guldgruva av kreativ potential. Varje detalj av verkligheten kan bli till en symbolisk berättelse. Konstnärer har alltid sökt efter nya vägar att uttrycka sig, och i varje ny teknik gömmer sig också ett konstnärligt verktyg som en mer eller mindre latent möjlighet.

Jag kommer att tänka på hur Saatchi Gallery utlyste tävlingen #SaatchiSelfie, där allmänheten uppmanades att skicka in konstverk i form av selfies. Bilderna visades sedan vid sidan av olika självporträtt ur konsthistorien i utställningen From Selfie to Self expression (pågick april och maj i år). Den första utställningen någonsin att undersöka selfien i en grundlig historisk kontext.

Det är enkelt att se kopplingen. Genom att placera selfies i detta sammanhang väcker man givetvis vissa konsthistoriska frågor, men framför allt föreslår utställningen att vi med vår ”selfiemani” sysslar med samma saker som konstnärer gjort i alla tider. På ett individuellt plan. Men kanske är sammankopplingen lite väl självklar? Aktualiserar Saatchi Gallery verkligen en tidlös vilja hos oss människor att visa upp oss själva?

Under perioden kring förra sekelskiftet fick självporträttet en ny, betydligt mer introspektiv roll. Kanske var det då vi på allvar började se motivet som en specifik företeelse, fristående från andra motiv. Hursomhelst ledde det till att vi idag tenderar att se alla självporträtt som någonsin gjorts genom självutforskandets glasögon. Det blir lite missvisande, eftersom det i själva verket ofta bara handlat om lättåtkomligheten i den egna spegelbilden som modell. Rembrandt van Rijns olika självporträtt, till exempel, är utan tvekan uttrycksfulla, men vi ska komma ihåg att han, då han målade dem med stor säkerhet, intresserade sig främst för hur ljuset föll på honom i rummet. Vi är ganska bra på att se det vi vill se, men faktum är att självporträtt, rent historiskt, sällan gjordes med avsikten att någon annan skulle se dem.

Allt vi gör just nu är inte universellt och evigt, Selfien är ett av de tydligaste exemplen på vår självfixerade, tämligen narcissistiska samtid. Som koncept är det en bra bild av sig själv, så att säga, och en sluten betydelsecirkel, där materialet kommenterar sig självt klart och tydligt. Fint så, men ligger det då ens i selfien som bild alls en möjlighet att sträcka sig vidare och nå en mer komplex ifrågasättning av vår upplevelse av oss själva och världen omkring oss?

Det är inte selfie-ögonblicksporträttet som bild som är mest intressant, utan att det blivit en så allmänt utbredd företeelse. Det blir fenomenet, i första hand, som har störst poetiskt innehåll. Behållningen är inte den enskilda selfiens berättelse, utan snarare det faktum att de alla uttrycker samma sak: en fråga, en undran, ett försök att förstå. Det blir lite vackert, men samtidigt ganska sorgset.

Ofta är det en konstnärs inre kamp som bäst lyckas ge form åt samhällets mest grundläggande sjukdomar, men nu verkar det som att det plötsligt blivit tvärtom. Visst finns det en frihetstanke, rent teoretiskt, i att tillåta våra mest primitiva drifter härja fritt i samhället, något lockande med ett frosseri i att vara människa utan att känna några skyldigheter inför att ha eftertanke.

Svårt dock att avgöra huruvida det rör sig om frihet, eller om en resignation inför förlusten av en kollektiv identitet. Selfies framstår mest som en enda stor skrikande fråga. Ett förtvivlat sökande efter vilka vi är, inte den uppvisning av vilka vi vill vara, som man skulle kunna tänka sig. Kan man ens göra en bild av den man vill vara, utan att istället skildra den man är idag?

Ska nämnas då, att #SaatchiSelfie tävlingen genomfördes i samarbete med storföretaget Huawei. De vars verk valdes ut som de tio bästa, fick varsin smartphone. Så kan det gå. Kanske inte ett självporträtt, men en mycket bra bild av nutiden.

Alla artiklar av Ida Thunström

The post Ett förtvivlat sökande efter oss själva first appeared on Opulens.

RECENSION. “Katarina Wennstam är en skicklig skribent som kan sitt ämne och i Gänget lyckas hon med att ta upp flera viktiga samhällsproblem och samtidigt skriva en spännande roman med stark förankring i samtiden”, skriver Elisabeth Brännström.

Gänget av Katarina Wennstam
Albert Bonniers (2017)

En av dem som varit mest aktiv i den debatt om våldtäkter och sexuella övergrepp som pågått de senaste åren är författaren och journalisten, Katarina Wennstam. Hon debuterade 2002 med den hyllade reportageboken Flickan och skulden: en bok om samhällets syn på våldtäkt som nominerades till Augustpriset och två år senare kom En riktig våldtäktsman som även den gick in för att granska samma samhällsproblem.

2007 sade Katarina Wennstam upp sig som kriminalreporter på SVT för att ägna sig helt och hållet åt sitt skrivande och sedan dess har hon givit ut inte mindre än sju romaner på samma tema. Gänget, den senaste i raden och den tredje i en serie spänningsromaner om advokaten Shirin Nouri och kommissarie Charlotta Lugn, är inget undantag från regeln. Romanen, som ges ut på Albert Bonniers Förlag i år, handlar denna gång om ett specifikt övergrepp på en ung flicka, en gruppvåldtäkt som ingen av de involverade kommer att tillåtas glömma.

Berättelsen inleds med att trettiosjuårige Basim Eid skjuter sig själv uppe på Fåfängan på Södermalm 2013. Han lämnar efter sig ett förvirrat brev till sin dotter, men man får ingen klarhet i anledningen till självmordet förrän Hugo Sjövik, en av killarna i Basims kompisgäng, hittas mördad i en gångtunnel i närheten fyra år senare. Mordet sätter igång en spiral av händelser som leder fram till ett avslöjande av vad som egentligen hände på Fåfängan många år tidigare.

Advokaten Shirin Nouri dras in i fallet genom Izabella, Hugos fru och Shirins barndomsvän från Saltsjöbaden, samtidigt som hon utsätts för kopiösa mängder näthat som instigerats av den högerpopulistiska tidningen Sanna Nyheter. Kommissarie Charlotta Lugn kopplas in och tillsammans börjar hon och Shirin bryta upp den tystnad som omger orsaken till mordet på Hugo och skälet till Basims självmord.

Katarina Wennstam är en skicklig skribent som kan sitt ämne och i Gänget lyckas hon med att ta upp flera viktiga samhällsproblem och samtidigt skriva en spännande roman med stark förankring i samtiden. Bra, läsvärt och tänkvärt.

Alla artiklar av Elisabeth Brännström

The post En välskriven spänningsroman med djup samhällsförankring first appeared on Opulens.

PÅSKSERIE. Under förra århundradet var förutspåelser om religionernas utdöende inte ovanliga. Nu talar många istället om deras comeback. Niklas Anderberg menar att vår tids “alternativa fakta” är symptom på att upplysningen nu kan vara på reträtt. Med detta bidrag avslutar vi vår serie Gud just nu, där vi låtit olika röster komma till tals om Guds ställning i vår del av världen 2017.

Nu skall vi se: Allting är upplyst. Det som tidigare ansetts askgrått framstår numera som besjälat av ett underbart ljus. Medeltiden, för att bara ta ett exempel, är inte alls någon bister period mellan antikens högtidsdagar och det modernas upphöjda förnuft. Man kan lika gärna säga att vetenskap, undervisning och allmän framstegsvänlighet präglade denna långa epok.

Omvänt kan numera renässansen verka lika fylld av tomtar och troll som det djupaste 1000-tal. Astrologer och andeskådare beklädde höga poster vid vart och vartannat hov. Lika väl som i det forna Egypten fäste man sina hopp och drömmar vid stjärnornas konstellationer och planeternas strövtåg. Tidens förståsigpåare var alkemister och vetenskapsmän i en och samma person. Man klädde sig i vidlyftiga kaftaner och höljde sina spekulationer i en dimma av magiska formler och hermetiska tecken. Det som verkade förbehållet svunna tider levde kvar, tillsynes med oförminskad kraft. Kabbala, tarot, tankeläsning och nekromanti levde på god fot med matematik, kartografi, navigation och anatomi. Sedd från detta perspektiv var renässansen lika genomsyrad av vidskepelse som alla andra perioder.

Man behöver inte vara tankeläsare för att bakom dessa rader se reflexerna av dagens skenfäktande med allsköns gudar och demoner, både stora som små. Kanske har tiden runnit ut för det lutherska kaffedrickandet. De enda som verkar kunna ta upp den falnade manteln från en mycket avlägsen reformation, är en växande armé av fantaster. De som tror på det ogripbara som omger oss alla och som åter har väckts till liv i den lilla hjärnans djupaste recesser. Främmande objekt genomkorsar åter himlavalvets purpurfärgade avgrund. Teleologin har gjort en lysande comeback.

De profana slår till reträtt och flyr till höga Norden, sekularismens sista utpost. Där, på Kebnekajse är det kyligt, ensamt och rått. Ekot av Hobbes ljuder över nejden.

Populism

Thomas Hobbes och Baruch Spinoza var två av de tidiga upplysningsfilosofer som ofta betraktas som politiskt subversiva och teologiskt revolutionära. Båda ansågs vara gudsförnekare. Men Hobbes förblev hela sitt långa liv medlem i den anglikanska kyrkan och Spinoza kunde tala om Gud som härlig och fulländad. Samtidigt var han en av första på 1600-talet som öppet förespråkade tolerans och yttrandefrihet. Detta har utvecklat sig till ett av dagens hetaste stridsämnen. Vad bör man tolerera och var ligger gränsen för yttrandefriheten? Vi tar den för given men när kan den göra intrång på andras rättigheter?

Samtidigt som vi idag är lättkränkta och lyhörda för all slags förmenad orätt, anser vi att rätten att följa det egna samvetet och kunna uttala sig är inherent i demokratins själva väsen. Det är i detta mellanrum populismen visar sitt verkliga ansikte. Man riktar sig mot den så kallade eliten och menar sig tala i folkets namn. Folket vill inte styras av samhällets grädda som bara är ute för att sko sig på andras bekostnad. Att Trumps regering innehåller fyra miljardärer och tre generaler tycks inte vara något hinder för trovärdigheten i denna retorik.

Populismen åberopar också det judiskt/kristna arvet, som om det skulle vara något oproblematiskt. Historieböckerna ligger tydligen på biblioteket och samlar damm. En kampanjledare som följt Trump rapporterar att han aldrig sett en bok någonstans, inte på kontoret, inte hemma; ingenstans. Trump kallar sig inte utan ironi the Shakespeare of Twitter.

En annan stormästare på sociala medier är Geert Wilders, ledare för frihetspartiet i Nederländerna. Wilders har rötter i Indonesien och färgar sitt bruna hår blont, är den ende medlemmen i sitt odemokratiska parti och vill förbjuda koranen i det pluralistiska samhälle Holland alltid varit (Holland var ursprungligen en av de sju provinserna i de förenade Nederländerna). När familjen d´Espinosa, som kastats ut ur Portugal på slutet av 1500-talet, slutligen hamnade i Amsterdam, kunde sonsonen dra en lättnades suck. Här, menade han, var alla fria att tycka och säga vad de ville, här härskade den verkliga friheten. Descartes tyckte detsamma. Hur de båda skulle ställa sig till dagens marknadsliberala demokrati är en öppen fråga. Spinoza ansåg att statens målsättning måste vara medborgarnas frihet.

Valutgången 2017 blev inte lika glänsande som förutspåtts och som Wilders hade räknat med. Visserligen gick han framåt och lyckades nätt och jämt bli andra parti med 13 % av rösterna, men samtidigt ökade kristdemokraterna kraftigt och de gröna ännu mer.

Vi är inga adepter till Nostradamus, men kan det möjligen vara början på en bruten trend för den våg av populism som sköljt över Europa? Det är åtminstone vad den internationella pressen spekulerar i och ser som valutgångens viktigaste frågeställning.

Einstens gud

En av mina vänner sa häromdagen att han tyckte Spinozas världsbild verkade kall och att han därför inte fördjupat sig i den. Andra tycker tvärtom att Spinoza kan vara till tröst i vårt till synes alltmer splittrade och intoleranta samhälle. Att den holländske 1600-tals filosofen inte är lättillgänglig vet vi alla, men för hans anhängare utstrålar han en närmast magisk dragningskraft. En av de senaste boktitlarna talar om glädjen av en fördjupad insikt. Spinozas Ethica är en ytterst komplicerad bok medan hans politiskt-teologiska skrifter riktar sig direkt till vårt moderna förnuft – och till våra moderna hjärtan.

När en rabbi en gång frågade Albert Einstein om han trodde på Gud, svarade han att det i så fall skulle vara Spinozas Gud. En Gud som inte ingriper i våra världsliga göromål utan snarare uppenbarar sig i världens lagbundna harmoni. Varken Einstein eller Spinoza tyckte om att kalla sig ateister. Vilken form av tro de i själva verket stod för har alltid varit hett omdiskuterat.

Solen gick upp i Rotterdam och ner i Basel. Detta brukar sägas om Rotterdams kanske kändaste invånare: Desiderius Erasmus, den store humanisten och fredsmäklaren som avled i Basel år 1536. Men det finns också en annan person som med Rotterdam som bas utövade ett stort utflytande på ett något senare tidevarv. Efter återkallandet av ediktet i Nantes tvingades han som hugenott fly undan Ludvig XIVs förföljelser och hamnade då i de relativt toleranta Nederländerna. Även Descartes hade tillbringat många år i det frisinniga landet innan han tog sitt fatala beslut att sälla sig till drottning Kristinas hov där han knappt hunnit installera sig innan han plötsligt avled 1650. För den intresserade av denna tragiska historia (med vissa komiska inslag) kan hänvisas til Svante Nordins Drottningen och filosofen.

Den landsflyktige hugenotten var Pierre Bayle, skaparen av en av de tidiga encyklopedierna vilka fick sin höjdpunkt i Diderots och d´Alemberts storverk under upplysningens högtidsdagar. Bayles beryktade skrift Pensées diverses sur la comète var ett angrepp mot all slags vidskepelse. Kometen som julaftonen 1680 dök upp på kvällshimlen var alls inget järtecken utan ett naturfenomen som kunde förklaras av vetenskapligt skolade astronomer.

Till råga på eländet var han också den förste, åtminstone sedan antikens dagar, som menade att ett samhälle bestående av idel ateister skulle kunna fungera. Eftersom han ansåg att konfucianismen var ateistisk, drog han slutsatsen att en brist på gudstro inte automatiskt utmynnar i anarki och moraliskt förfall.

Baruch Spinoza

I Bayles encyklopedi finns en längre artikel som handlar om den mest berömde – och i vissa kretsar beryktade – av nederländska filosofer, nämligen Baruch Spinoza (1632-77). Berömd för sitt tidiga försvar av yttrandefrihet och demokrati; beryktad för sin notoriskt svårbegripliga filosofi och inte minst för sitt hårdnackade rykte som gudsförnekare. Bayle kallar honom utan omsvep ateist. Leibniz som hade varit på besök i Haag när han var ung, beklagade sig senare över att en så högt begåvad person kunde falla så lågt. Steven Nadler som är en av nutidens främsta Spinozakännare betraktar honom också som ateist, liksom Jonathan Israel som tilldelar Spinoza en central roll i det han kallar den radikala upplysningen.

Mot detta synsätt står kanske först och främst Novalis´ (Georg Friedrich Philipp Freiherr von Hardenberg, 1772 – 1801) ofta citerade uttalande att Spinoza var en “gottgetrunkener Mensch”. På svenska skulle man vanvördigt säga att Spinoza var full av Gud. Med tanke på Spinozas uttryck Deus sive Natura, Gud eller Naturen, är detta kanske inte så underligt. Det finns bara en substans och ingenting kan befinna sig därutanför. Denna substans tar sig uttryck i två för oss kända attribut, utsträckthet och tanke eller materie och ande; fritt översatt kropp och själ. Detta känner vi igen från Descartes med den skillnaden att det för honom var två olika substanser.

Spinozas attribut manifesterar sig i otaliga former, såväl fysiska som andliga och de ingår alla i den enda substans han kallar Gud/Naturen. Berg och dalar, tankar och handlingar – allt ingår i den väldiga naturen. Det finns ingenting utanför eller bortom Gud/Naturen, vilket bland annat för med sig att ett mirakel per definition är en omöjlighet. Det som kan se ut som ett mirakel gör det bara för att vi inte vet nog om naturlagarna. I Spinozas system finns inget utrymme för något övernaturligt. Här går Spinoza längre än Hume som ansåg att mirakler endast är högst osannolika och hellre pratar om något som är mirakulöst. Det är förstås frågan om han inte dolde sin verkliga uppfattning bakom en dimridå av vänliga ord.

Idag finns det troligen inte många forskare i Nederländerna som skulle våga sig på att kalla Spinoza för en ateist i strikt betydelse. I sin senaste bok utmärker sig den tidigare ordföraren för Spinozahuset i Rijnsburg, Kees Schuyt, för sin beskrivning av Spinoza som djupt troende, om än utan behov av kyrka och en personlig Gud. Schuyt menar att Nadlers biografi är utmärkt, men att han misstar sig i trosfrågan. Schuyt och Nadler är representanter för två olika strömningar som antagligen aldrig kommer att mötas helt.

Om det är ideologi eller andra dolda motiv som färgar deras glasögon (eller i detta fall, linser*) kan man bara spekulera. Man kan dra fram det ena citatet efter det andra men i grund och botten är det kanske inte så viktigt vilken etikett som klistras på, utan snarare vilken levnadshållning en filosof står för. Bland de sekulära filosofer som tänker i dessa banor märks Thomas Nagel och Ronald Dworkin.

Många populära böcker med titlar som Spirituell ateism eller Tro utan Gud har sett dagens ljus de senaste åren. Om de kommer att läsas med samma intresse om tio år står skrivet i stjärnorna.

Solfläckar

Förr i tiden var det så här: Den gyllene antiken följdes av en djup och mörk depression som varade i flera århundraden. De första tecknen på ett uppvaknande kunde förnimmas under det vi numera är vana att kalla en återfödelse; renässansen. Denna följdes av reformationen som riktade sina pilar mot den katolska kyrkan och skulle få oss alla att vakna upp och följa vårt eget samvete. Efter de traumatiska stridigheter detta förde med sig, började ljuset sippra in på allvar och det första riktigt moderna tidevarvet visade sin solsida.

Från upplysningen fram till våra dagar har det varit en stigande linje av framsteg, såväl tekniska och intellektuella som moraliska, vilket fört med sig ett allt jämlikare och mer sekulariserat samhälle. Äntligen har vi befriat oss från de vanförställningar och vidskepelser som sedan stenåldern förmörkat vår tankeförmåga och lagt sina snaror om våra anklar. Bojorna från ett mörkt förflutet har brutits och frisk luft har äntligen strömmat in i Piranesis unkna fängelserike.**

De senaste årtionden har denna optimistiska och linjära historieuppfattning börjat ifrågasättas. Testbilden har blivit darrig och hotar att gå i upplösning. Forskare och historiker från jordens alla hörn har pekat på motsägelser och anomalier; de har upptäckt solfläckar på den tidigare så homogena ytan. Vissa går så långt som att ifrågasätta själva idén om periodisering och framsteg. De föredrar att se historiens förlopp som en lång och böljande process, en utveckling präglad av både upp- och nergång. De framsteg vi stirrar oss blinda på går inte djupare än den glänsande fernissan på en målning. Under ytan försiggår som alltid samma gyttjiga kamp för att överleva i en ogästvänlig värld.

En islamsk upplysning?

Efter förra årets The Catholic Enlightenment (Ulrich L. Lehner), har nu The Islamic Enlightenment sällat sig till de böcker som bidrar till den allmänna förvirringen. Samtidigt som allsköns populister och flera reguljära politiker beklagat sig över avsaknaden av en islamsk upplysning i europeisk mening, kommer nu journalisten och författaren Christopher de Bellaigue med en alternativ historia om islam från Napoleons erövring av Egypten till dagens Iran. I sin ambitiösa bok väljer han som utgångspunkt tre städer: Kairo, Istanbul och Teheran. Från början av 1800-talet fram till första världskrigets utbrott hade utvecklingen i de länder han beskriver varit framstegsvänlig. Tvärtemot den allmänt accepterade uppfattningen, försöker han visa att man under denna period anammade både modern läkekonst, undervisning och emancipation. Den populistiska uppfattningen att islam per definition skulle var fientligt inställd till vetenskap, demokrati och jämlikhet, avfärdar Christopher de Bellaigue som nonsens.

Som motvikt kallar han sista kapitlet Counter-Enlightenment där han beskriver hur mordet på Egyptens president Anwar al-Sadat 1981 förde islam in i en ny, och mörkare, tidsålder. Den våg av medeltida avrättningar, rekrytering av barnsoldater och stenande av oskyldiga kvinnor; kort sagt den atavism av terror och ångest i bästa Kublai Kahnstil vi bevittnat, betraktar han som ett tillbakaslag för en genuin islamsk upplysning.

Under de mer än tio år han var bosatt i Sydasien och Mellanöstern spårade han effekterna av modernismens fluktuerande frammarsch. De Bellaigue befann sig på plats medan vi fick nyheterna serverade här hemma. Kanske är hans ofiltrerade bild klarare än vår grumliga blick.

Alternativa fakta

Det finns otaliga exempel på paradoxala företeelser i dagens bildformning. President Trump har lånat, eller om vi så vill, stulit sin slogan America first! från Charles Lindbergh. Vi trodde att denne kände antisemit och nazistsympatisör för länge sedan hamnat på historiens soptipp. Vid närmare efterforskning visar det sig att även John F. Kennedy var en anhängare av America first! (David Bromwich, London review of books, 16 februari 2017). Kennedy vars historiska bild redan flagnat så illa!

Bill Clinton tyckte om att spela golf med Trump och sa “I like the guy”. Inget nytt under himlen kanske, men hur mycket skall det till för att man skall förlora fotfästet i det politiska kärret?

Man kan fråga sig i vilken mån det för en vanlig läsare och konsument är möjligt att komma till rätta med den tsunami av information vi dagligen översköljs av. Ofta är det dessutom fråga om en salig röra av ryktesspridning och underhållning. Utan tillförlitlig information verkar vi hjälplöst förlorade i det fyrverkeri av meningar och åsikter som hotar spränga alla gränser. Den allmänna opinionen och dess dragare, opinionsundersökningen, utgör det ekipage som förflyttar stora delar av befolkningen, än åt ena hållet, än åt det andra.

Vem har tid eller lust att fördjupa sig i något så problematiskt och undflyende som sanning och realitet? En fabel är så mycket mer spännande och lärorik. Ingen reagerade när nyheterna förstärktes med bakgrundsmusik och bytte skepnad till infotainment. Vad är det för fel på alternativa fakta?

* Spinoza livnärde sig även som linsslipare
** se Giovanni Battista Piranesis etsningar från serien De imaginära fängelserna

Alla artiklar i serien

Konsulterade böcker:
SVANTE NORDIN – Drottningen och filosofen – Atlantis 2012
PIERRE BAYLE – Historical and critical Dictionary – selections translated by Richard H. Popkin – Hacket 1991
KEES SCHUYT – Spinoza en de vreugde van het inzicht – Balans 2017 (Holländska)
GUNNAR FREDRIKSSON – Spinoza – Bonniers 1999
STEVEN NADLER – Spinoza, a life – Cambridge 2008 (1999)
TIMOTHY GARTON ASH – Free speech – Atlantic books 2016
CHRISTOPHER DE BELLAIGUE – The islamic enlightenment – Bodley head 2017

The post Gud just nu: Tro och alternativa fakta first appeared on Opulens.

PÅSKSERIE. Under förra århundradet var förutspåelser om religionernas utdöende inte ovanliga. Idag talar många istället om deras comeback.  Under vinjetten Gud just nu kommer Opulens låta olika röster komma till tals om Guds ställning i vår del av världen idag. Först ut är Marcus Myrbäck.

Vi lever idag i en djup gudsglömska. Detta när stora delar av vårt samhälle inte nödvändigtvis vänt sig från Gud, men glömt bort honom. Den vanligaste inställningen gentemot Gud bland folk i gemen är inte det misstänksamma ifrågasättandet, men tigandet och tystnaden – de flesta har helt enkelt slutat tala och bekymra sig om Gud, kyrkan och om en verklighet som ligger ovanför eller bakom den vi uppfattar med våra sinnen. “Gud, än sen då?”

Även den som är troende och söker sig till Gud eller en kristen gemenskap, är ofta inte längre hemmastadda på den kristna trons mark, utan rör sig i kyrkan som på främmande land. Nyfiket och försiktigt försöker hon lära sig dess språk och seder, men hon kan inte i en handvändning göra sig av med den upplysningens kultur hon föddes i och känner sig bekant med. Även dagens kristna är nämligen barn av upplysningen och kan inte längre med samma enkelhet som förr tro på den kristna trons grunder, som Treenigheten, Inkarnationen, Uppståndelsen eller Jungfrufödelsen. Vi, upplysningens barn, arvtagare till det kritiska förnuft som med sådan lätthet och misstänksamhet läser in vanföreställningar i föreställningarna, skenbilder i bilderna och hyckleri och förställning bakom sann fromhet. Vi är barn till Freud när vi misstänksamt psykologiserar våra känslor och upplevelser inför den gudomliga närvaro vi kan tycka oss erfara, och vi är Nietzches arvtagare när vi tror om de som pånytt försöker utlägga Guds ord eller förverkliga det himmelska livet på jorden, att de blott framhärdar med förtäckta maktanspråk. Låt oss lyssna till Vladimir Losskys (1903–1958) träffande ord i Östkyrkans mystiska teologi:

“Det märkliga med den helige Serafim är att han i en tid så nära vår återspeglar ökenfädernas helighet, nära nog otrolig jämfört med vårt förnuft som blivit så ‘kantianskt’ efter syndafallet, så inställt på att förvisa till det nominella allt som är ‘föremål för tro’, allt som går utöver naturens lagar eller snarare den fallna naturens vanor. En filosofi som hävdar vår begränsade naturs självständighet och stänger sig för erfarenheten av nåden, vittnar i själva verket om en omedveten insikt om vårt icke-vetande, antignosis, anti-ljuset, motståndet mot den helige Ande som kan öppna människan för ett verkligt medvetande om gemenskap med Gud. I samma andliga samtal som vi nyss citerade sade Serafim till besökaren: ‘I den tid som vi lever i finns en så utbredd ljumhet ifråga om tron på vår Herre Jesus Kristus, en sådan okänslighet när det gäller gemenskapen med Gud att det verkligen kan sägas att man nästan helt har avlägsnat sig från ett sant kristet liv. Det som står i den heliga skrift tycks oss så främmande idag… Om vissa avsnitt säger folk att de är obegripliga; kan man verkligen påstå att människor kan se Gud så konkret? Men det finns ingenting som är obegripligt. Vår oförmåga att förstå kommer av att vi har avlägsnat oss från den kristna kunskapens ursprungliga enkelhet. Under förevändning av upplysning och bildning har vi hamnat i okunnighetens mörker, så att vi i dag finner obegripligt åtskilligt som man hade en klar uppfattning om förr, då fäderna kunde tala med varandra om Guds uppenbarelser som något som vi alla kände till och som inte alls var något konstigt.'”

Besläktat med detta finns en tankegång som ibland lyfts idag som ett ifrågasättande av en religiös livshållning, nämligen den att “nu när många av oss har det så bra med avseende på välstånd, eller i alla fall har det så mycket bättre än förr, vad ska vi då med Gud till?” Det är en i mina ögon en fattig människosyn som blottläggs av ett sådant uttalande, det vill säga som om människan bara vore en biologisk varelse som tillfredsställds så fort hon får äta sig mätt. Men människan är inte bara kropp utan också själ. Och hennes själ kan vi inte gå på grund i; hennes själ är ingen pöl men ett hav, en avgrund ur vilken tusen röster ropar och tusen ansikten ger sig till känna.

Skulle människan sluta vända sin blick mot himmelen och i tanken söka sig ut i universums mörker med ett förtvivlans skri om varifrån hon kommer och varthän hon skall – bara för att hon nu har tillgång till ett Playstation och McDonalds? Tror ni så lite om människan? Nej, hon kommer att fortsätta att söka sig till kyrkan, till templet, till synagogan, till moskén, till meditationen eller bönen, till den sakrala musiken, eftersom detta ger henne någonting som ingen biologisk tillfredsställelse kan ge henne; de är ett medel för hennes själ att utforska sig själv, och ger henne svar på de frågor hon i egenskap av tänkande varelse är född med och dömd till att bära. Detta är inte till tvångs ett tecken eller bevis för att den gudomliga verklighet hon söker sig till verkligen finns. Men insikten i att människan alltid kommer att söka besvara tillvarons gåta med de medel som står henne till buds är ett nödvändigt korrektiv för all åskådning som förminskar människan till enbart kropp.

Någon kan fråga om vad det tjänar till att slå upp Bibeln idag. Det är nästan så frågan kan förvåna. Bör man läsa böckernas bok? Boken som tornar upp sig till himmelska höjder jämförd med det mesta annat som skrivits, sett till gestaltningskraft, till påverkan på annan litteratur, sett till påverkan inte bara på litteratur och konst men också på människors liv. Bibeln som ju varit den vägledande skriften för kristna världen över, och i synnerhet här i Europa i årtusenden.

Bibeln innehåller berättelser som sammantaget spänner över flera tusen år, och innehåller de flesta genrer som tänkas kan: historieskrivning, poesi, teologi och filosofi, visdomsord och orakelkonst, profetism och framtidsförutsägelser och apokalyptik. Bibeln är inte en enda bok, men en hel litteratur: inom en och samma bok finner vi berättelser, som sedan hänvisas till och parafraseras på av andra berättelser, vilka sedan kommenteras i teologiska traktater, som innehåller förutsägelser om framtiden. I Bibeln finner vi det judiska och kristna folkets mentalitet och föreställningsvärld nedskriven till oss och till alla tider.

Men mer än allt detta ger Bibeln ett vittnesbörd om det samtal mellan Gud och människan som pågått sedan tre årtusenden. Det är ett vittnesbörd om den människa som sträcker sin hand mot oändligheten och försöker artikulera och tilltala denna Någon, som står bortom all förändring och all förgänglighet. Det är en berättelse om den Gud som ömsom visar och ömsom döljer sig för den människa som både vänder sitt ansikte till och från sin Skapare. Det är ett vittnesbörd för människans evinnerliga längtan efter hopp, tillförsikt och mening med sitt liv och om den Gud som går människan till mötes i hennes längtan. Det är ett vittnesbörd om den Gud som ger “evigt liv åt den som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och oförgänglighet” (Rom 2:7). Avslutningsvis kommer här ett citat från överrabinen i den judiska församlingen i Stockholm, Marcus Ehrenpreis (1869–1951), ur De som byggt Israel: Visioner från tre årtusenden. Profeter och Gudsmän:

“För eder, för vår samtid, har jag sökt med min ringa kraft väcka till liv dessa undanskymda gestalter, som höra alla tider till. Det budskap de bragt sitt folk och sitt släkte, är ett budskap till oss alla. De ha byggt Israel, men de ha ock lagt grunden till den andliga värld, som är allas vårt gemensamma hem. De höra till människosläktets andliga fäder. På dessa blad vill jag låta eder, mina kära, se en skymt av de gudsmän, som stodo tillvarons urkälla närmare än vi andra, och låta Eder förnimma ett genljud av deras stämma. De äga makten att lugna sinnet och att gjuta självtillit i försagda hjärtan. Måtte de leda eder och alla dem, som stå sökande på vägarna, så som de lett mig!”

Alla artiklar i serien

The post Gud just nu: Vår tids glömska first appeared on Opulens.