SAMMANHÅLLNING. All gemenskap är inte något gott i sig. Just därför är det viktigt att vi som individer alltid har friheten att välja vår gemenskap – även om vi gör dåliga och självskadliga val, skriver Vladan Lausevic.

Sammanhållning och gemenskap är som bäst när den bygger på frivillighet och en inspirerande inkludering. Kommenderingar och ”top-down”-krav som riktas från politisk håll är problematiska av flera skäl. Bland annat eftersom att de politiska i partierna i riksdagen själva har problem rörande gemenskap och organisering. Problem som borde prioriteras först.

The post Konsten att skapa gemenskap first appeared on Opulens.

MALMÖ. “Jag förstår varför de ser Malmö som ett hot. Varför de känner rädsla för den kraft vi har på våra gator,” skriver Hanna Höie i sin kommentar till Staffanstorps omtalade reklamfilm.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Filmen är i svartvitt. En rädd kvinna håller armen skyddande om sitt barn medan hon springer förbi ett gäng unga killar som kastar burkar efter den rädda familjen. Kvinnan och barnet är blonda, killarna mörkhåriga.

Jag trodde först det var ett skämt, men tydligen inte. Det är en scen från Staffanstorps kommuns nya reklamfilm för att locka människor att flytta dit. Trygghet utlovar Staffanstorp i reklamfilmen. Flytta hit om du vill känna dig trygg.

Jag har funderat mycket på det här med trygghet, har flyttat runt en del, bott i storstäder, i småstäder och på landet. Paradoxalt nog är skräckscenerna från Staffanstorps film inspelat i just de malmökvarter där jag känt mig tryggast – någonsin. Samtidigt är det i dessa kvarter, möjligen förutom tiden jag bodde i en av Stockholms fattigare förorter, som jag sett mest kriminalitet. Droghandeln sker helt öppet och gängen av unga killar, för det är alltid killar, är väl synliga i gatubilden. Vissa av dem har jag sett växa upp där i portarna kring rondellen eller i hörnan utanför parken ett burkkast från min sons skola. Där har de i en rasande fart gått från att vara små röjiga “skitungar” till att bli beväpnade unga män. De som klarat sig vill säga. Blommorna och ljusen utanför en av kvarterets pizzerior påminner just nu om att så inte alltid är fallet.

Här lever var fjärde unge i fattigdom. För Sverige i stort är den siffran en av tio. Och här väljer en allt för stor del av stadens unga pojkar en snabb men livsfarlig väg till pengar och status. Här dör våra barn, här växer alldeles för många av dem upp till unga vuxna som vi fruktar.

Så varför älskar jag dessa gatorna ändå? Varför har dessa kvarter, sedan första gången jag satte min fort i stan, känts som hemma? För här i Malmö finns en gemenskap. Här finns grannarna som accepterar dig som du är och som bryr sig. Folket som stannar upp och frågar hur jag mår. Kvinnan som erbjuder sig att vakta en lådcykel full med ungar så jag en sen eftermiddag kan ställa mig i kön till gatuköket på torget. Eller hon som jag aldrig pratat med innan som glatt kommer bort och räddar en kväll full av logistiska svårigheter genom att ge mina trötta och gnälliga ungar var sin leksak.

För trots sina brister är Malmö ett stort och förunderligt äventyr, en stad i rörelse som aldrig glömmer sin själ. Gator som bjuder på ständiga överraskningar och ger människor chansen att visa sig från sin goda sida.

Här varvas frågor om odling av vitlök och bortskänkning av diverse barnkläder och möbler med diskussioner i den lokala Facebookgruppen om från vilket håll bombsmällen, vi nyss hörde, kom. Hur en bomb låter har vi alla lärt oss vid det här laget. Här svarar grannar på den senaste bomben med att arrangera gatufest så gatan åter skall kännas trygg för de som bor där.

Mitt i den pågående demoniseringen av vår stad i både svensk och utländsk media sker också en mobilisering av folket i den. Alla vi som älskar och vill försvara vårt Malmö. Alla vi som vet att bilden som kablas ut om en stad i förfall inte stämmer. Alla vi som varje dag känner styrkan av att leva i ett samhälle som accepterar mig för den jag är och som lär mig acceptera andra.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Jag minns den gången, bara några veckor efter en uppmärksammad och brutal nazistattack, när ett gäng hitresta fotbollssupporters tyckte det vore roligt att springa runt på om natten och ropa nazistiska slagord. Hur portarna fylldes av folk, pensionärer i tofflor och pyjamas, deltagare i pågående efterfester och sömniga småbarnsförälder samlades för att kolla läget och om möjligt förhindra en ny nazistattack. Jag har sällan varit så stolt över mina kvarter.

Tänk om världen kunde präglas av vår sammanhållning, solidaritet, acceptans, stolthet och glädje!

Jag tänker på vad vi hade varit utan fattigdomen, utan knarket, utan gängen, bomberna och morden. Och jag förstår varför det blir så viktigt att smutskasta mitt hem, från moderata kommunpolitiker i Staffanstorp till USA:s alt right-rörelse. Jag förstår varför de ser Malmö som ett hot. Varför de känner rädsla för den kraft vi har på våra gator. För tänk om världen blev som vi är. Tänk om världen kunde präglas av vår sammanhållning, solidaritet, acceptans, stolthet och glädje!

Då skulle världens alla högertroll spricka, och Staffanstorp få sitta där i sin ensamhet med sina otrygga, själlösa och döda gator.

The post Malmö är ett stort och förunderligt äventyr first appeared on Opulens.

OS-HISTORIA. Det brukar sägas att idrott och politik inte hör ihop. Vill man vara artig skulle man kunna tolka det påståendet som en from illusion. Om man vill vara uppriktig måste man konstatera att det är en ren lögn.

Idrott och politik har alltid hängt ihop. En pinfärsk påminnelse om det fick vi då Nordkorea nyligen lät meddela att landet kommer att delta i de olympiska spel som tar sin början i sydkoreanska Pyeongchang den 9 februari 2018. Anledningen är enligt experterna att landets ledare Kim Jong-un på detta sätt hoppas minska risken för ett militärt anfall från USA.

Att de olympiska spelen handlar om politik är naturligtvis inte något nytt. Så har det varit ända sedan år 776 f. Kr, då spelen för första gången gick av stapeln i det grekiska Olympia på norra delen av Peleponnesos. Under de 2 794 år som gått sedan dess har politiken aldrig varit långt borta. För övrigt var det politiska katastrofer i Europa som ledde till att spelen fick ställas in åren 1916–1920 och 1940–1944.

De olympiska spelens ursprungliga syfte var att överbrygga de politiska motsättningarna i det antika Grekland. Det är visserligen en myt att man under antiken inte förde krig medan spelen pågick. Ändå går det inte att komma ifrån att spelen – tillsammans med språket och litteraturen – spelade en avgörande roll för att göra antikens regionalt splittrade Grekland till en kulturell enhet. På den tiden var ju den grekiska världen uppdelad i ett stort antal stadsstater som konkurrerade med varandra i krig, handel, politik och idrott.

Att stärka den politiska enheten fortsatte att vara en viktig angelägenhet sedan Olympia och hela Grekland blivit en del av det väldiga romerska riket. Det visste kejsar Nero, även om han också hade andra skäl för sitt deltagande i spelen år 67 e. Kr. För att vara säker på att segra lät han sålunda muta domarna. När han tävlade i hästkapplöpning föll han av sitt ekipage, men tilldömdes ändå segern. Domarnas motivering var att han säkert hade vunnit om han inte ramlat av.

Viljan att skapa enighet var avgörande också när spelen efter ett 1 500 år långt uppehåll återupplivades i slutet av 1800-talet. Målet då var inte bara att övervinna motsättningen mellan rivaliserande stater. Man ville också skapa större samhörighet mellan samhällsklasserna.

Det var den franske baronen Pierre de Coubertin som återuppväckte de olympiska spelen. Han var en socialliberal politiker som insåg att man måste reformera det borgerliga samhället för att kunna möta hotet från den revolutionära arbetarrörelsen. Men han förstod också att det inte räckte att förbättra arbetarklassens materiella standard. För att skapa sammanhållning i samhället måste man också göra det möjligt för arbetarna att uppleva en förhöjd livskänsla. De måste få känna mening och delaktighet – kanske till och med extas!

Detta hade ju sedan gammalt varit kyrkans uppgift, men Coubertin ansåg att kristendomen inte längre kunde tillfredsställa massornas behov. Vad som krävdes för att möta hotet från den revolutionära arbetarrörelsen var därför en form av världslig religiositet med nya riter och kulter. Det var detta som de olympiska spelen skulle erbjuda.

Denna världsliga ”religiositet” nådde sin oöverträffade – och avskräckande – höjdpunkt i olympiaden i Berlin. Det ser man på bilderna i min pappas hårt slitna exemplar av praktverket Sommar-Olympia 1936. Inte mycket saknas här av det som krävs för att skapa en religion. Här finns de grekiska prästinnorna som ”soltänder” den olympiska elden i Olympia; här finns facklan, duvorna, standaren och de spända, uppåtvända ansiktena. Det enda som stör bilden av fromhet och andakt är att den store ledaren inte är Kristus utan Adolf Hitler och att det kristna korset är ersatt av ett hakkors!

Det var detta störande inslag som skulle tvättas bort när Tyskland 36 år efter Berlin-olympiaden återigen skulle få förtroendet att arrangera de olympiska spelen. München-OS 1972 var tänkt att gå till historien som antitesen till Hitlers svulstiga propaganda-jippo. Givetvis var det ingen som väntade sig att den politiska laddningen skulle vara frånvarande, men den skulle vara annorlunda. Som P. O. Enquist visar i sin suveräna bok Katedralen i München ville man ge spelen en atmosfär av sorglöshet, lekfullhet och munter frivolitet.

Denna goda vilja var lätt att älska för alla som var med 1972. Men den ledde till katastrof. När den palestinska aktionsgruppen Svarta september natten mellan 4 och 5 september slog till mot den israeliska förläggningen var alla fullkomligt oförberedda. Hade man varit mentalt förberedd hade man förmodligen godtagit aktionsgruppens krav. Vad det gällde var frigivning av 234 palestinska fångar samt medlemmar av den tyska terrorgruppen Rote-Armee-Fraktion. Nu tillbakavisades kravet, vilket ledde till döden för elva israeliska idrottsmän och fem av de åtta medlemmarna i den palestinska aktionsgruppen.

Efter München-OS var det omöjligt att förneka politikens närvaro i de olympiska spelen. Om inte annat framträdde den i form av bojkotter. Spelen i Moskva 1980 bojkottades av USA med anledning av Sovjets krig i Afghanistan, och denna bojkott ledde i sin tur till att spelen i Los Angeles 1984 bojkottades av samtliga öststater utom Rumänien.

Däremot blev det som bekant inga bojkotter av OS i Peking 2008. Visserligen saknades det inte anledningar, men de vägde lätt mot med de politiska och ekonomiska fördelarna med att delta. Det framgick av reaktionerna då den dåvarande senatorn Hillary Clinton under våren 2008 skrev brev till USA:s president George W. Bush. Clinton ville att Bush skulle avstå från att närvara vid invigningen med tanke på bland annat Kinas terror mot Tibet och landets medverkan till folkmordet i Sudan.

Clintons vädjan föll platt till marken. Den ende politiker av betydelse som tog ställning för hennes uppmaning var den dåvarande senatorn Barack Obama. I en intervju med CBS den 2 april 2008 framhöll han behovet av något slags reaktion mot Kinas människorättsbrott. Likväl ansåg han det olämpligt att göra de olympiska spelen till en arena för politiska protester. Spelens syfte var ju ändå att skapa enighet i världen.

Det låter sig naturligtvis sägas! Särskilt om man som Obama var nära vän med Valerie Jarrett, ordförande i den organisation som hade till uppgift att försöka få OS till Chicago år 2016!

Att idrotten hänger ihop med politiken har vi som sagt också kunnat se under förberedelserna inför årets vinter-OS i Sydkorea. Det var nästa trettio år sedan Syd- och Nordkorea deltog i samma idrottsevenemang, men inför årets tävlingar har den sydkoreanske presidenten Moon Jae-In arbetat hårt för att det ska kunna ske igen. Avsikten är naturligtvis att förbättra de ansträngda relationerna med grannen i norr. Man vill också försäkra sig om att spelen inte ska störas av politiska incidenter.

Det återstår att se hur det går. Vissa experter fruktar alltjämt att de nordkoreanska kärnvapentesterna ska leda till att spelen inte kommer att kunna genomföras. Det skulle i så fall kunna innebära en dödsstöt för den olympiska tradition som tog sin början för mer än 2 700 år sedan.

The post De politiska spelen first appeared on Opulens.