VÅRSALONG. Maria Johansson har besökt årets vårsalong på Liljevalchs och konstaterar att det är ett kreativt myller samt att utställningen är ovanligt yster.

Vårsalongen 2025
Liljevalchs, Stockholm
Visas till och med den 27 april

Årets vårsalong har börjat på Liljevalchs konsthall. De som i år har gjort urvalet är Marcia Harvey Isaksson (internationellt verksam konstnär och curator), Daniel Youssef (konstnär) och Sandra Weil (curator och mentor för asylsökande kvinnor) och den nya chefen för Liljevalchs; Joanna Sandell Wright.

Juryns förhoppningar är att de 282 konstverken av 177 konstnärer ska spegla den konst som skapas i Sverige just nu. Har vårsalongen lämnat den folkliga förankringen bakom sig? Den salong där amatörer och professionella visas sida vid sida. Det är möjligt, för flertalet av verken är utförda av väl skolade konstnärer.

Vårsalong full av upptåg

Mitt första intryck är att det är en ovanligt yster och avslappnad ton i salongen. Full av små upptåg. Och om de utvalda verken speglar vad som pågår just nu så tycks konsten just nu handla om det lilla perspektivet. Motiven kretsar runt vardagliga iakttagelser och existentiella upplevelser. Det finns även verk som är debatterande och samhällskritiska, men inte på ett dogmatiskt vis.

Exempel på verk med utgångspunkt i det personliga och vardagliga är exempelvis Johan Sandlers konstverk ”Måste komma igång med rökningen igen”. Verket är en cigarettfimp utförd i bemålat trä. Eller Malin Amnebys målning ”Draperad” som påminner oss om närande nära relationer. Och Sofie Stenbergs målning ”Ge mig en riktning” som föreställer ett barn som klättrar uppför ett berg. Verket gestaltar en känsla av osäkerhet. Linnea Sundkvists fina teckning ”Blickfånget” påminner oss om att vi alla är unika.

Per Ageliis imponerande assemblage i betong blickar tillbaka till modernismen, verket tar avstamp i Picassos betongskulpturer. Sonja B Zornats textila installation ”Dream Zone” blandar rumslig installation med traditionella bildvävar. Vävarnas motiv är vardagliga såsom sängar, mattor och kuddar.

Rita Nilsson Spolanders målning ”Svan-attacken” föreställer konstnärens lillebrors ansiktsuttryck efter att ha attackerats av en svan vid badstranden. Stefan Lindqvists ”Molnet” visualiserar hur känslan av ett ögonblicks intryck har kraft att hänga kvar.

Elle Azhdari skapar konstverk som också är ätbara, hon deltar med en vackert dekorerad tårta med titel ”Gerascophobia”. Simon Gunnarssons virkade överdimensionerade tandborste ”Vardagsriter 1” greppar på ett påtagligt och fysiskt vis det igenkännbara. Niklas Laustiolas målning ”Puppy love” försöker minnas tillbaka till den första förälskelsen. Britta Noresten försöker med sin suggestiva målning ”Silent companion 2,3” utforska minnen av både det fysiska och det som finns under ytan.

Hanna Järgenstedts charmiga installation ”I want to know what love is” är en animerad film som visas i en real size bil av papier maché. Filmens berättelse är baserad på en bilresa till Berlin för att satsa på kärleken.

Vendela Wetterströms skulptur ”Såja” av rosa sidentyg och skumgummi har en befriande och lugnande inverkan. Ann-Sofie Claesson vill med sin teckning ”Man med hund” placera våra existentiella villkor i fokus och får mina tankar att vandra till Mrs Bates i Psycho.

Lovisa Axellie har i målningen ”Monument V” målat av en hög av kläder. Med stor igenkänningsfaktor från de högar av kläder vi ofta lyckas skapa runt oss i våra hem. Anton Isakssons målning ”Harare hospital” berättar om mötet mellan olika kulturer under en resa och visualiserar känslan av det som är främmande men ändå inte.

Rolf Bergströms målning ”Gäddan”, föreställande en flicka invid sjön med en nyfångad gädda i famnen, påminner om att liv och död går sida vid sida i tillvaron. Alba Carusos tuftade och sydda fläta ”Birgit the braid” med utgångspunkt i mormor Birgits blomskisser från 70-talet, blir i slutändan ett konstverk som är en ”teknisk hybrid”.

Klara Wirsén Suchowiaks skulptur ”Domestic” visualiserar småbarnfamiljens kaos, omställningen från egocentrisk singel till i bästa fall funktionell barnfamilj. Med en mix av allsköns olika material skapar hon en märklig och fantastisk skulptur.

Malin Matteo skapar verk av utsorterade gamla hemtextilier som hamnar nånstans mellan skulptur och måleri när de i stor skala installeras i rummet. Kirstie Ekelunds vackra blyertsteckningar ”Boplats” visualiserar ett intimt band mellan människan och naturen.

Robert Berghs ”Flytlåda” är en kopia i frigolit av en flyttlåda, en både poetisk och komisk rapport från vardagen.

Therese Malmbergs ”Godisskallar” är noga utförda teckningar av något så vardagligt och välkänt som godis, med hjälp av det välkända vill hon definiera något mellanmänskligt.

Caroline Ohlsson tycks med sitt verk ”Royal Alcazar” binda ihop referenser från konstens nu- och dåtid med en personlig utgångspunkt. Resultatet blir en dramaturgiskt arrangerad berättelse med tekniker som skulptur, video, installation. Jessica Björk målar av sin döda hunds ”kläder” i verket ”Molles sista dag”, som ett led i sorgeprocessen.

Samhällskritiska inslag på vårsalongen

Exempel på samhällskritisk och debatterande konst är Johanna Hoffstens ”America’s Sweethearts: The Cheerleader Uprising”, med ett både humoristiskt och intuitivt måleri kommenterar hon samhällets överkrav på underbetalda amerikanska cheerleaders.

Per Erik Nilsson målar i ”Midvinternattsdröm” en jultomte på promenad i ett somrigt landskap. Konstnären säger sig vilja diskutera samtidens alienation och rotlöshet, en känsla som förstärks av ett filmiskt måleri. Maya Økland vill med sitt vackra AI genererade fotografi av en kvinna och en häst kommentera AI-teknikens brister inom områden som genus och etnicitet. Karin Widman Frostenson monumentala målning ”En svensk poesikanon” löser på ett avväpnande och befriande sätt alla våra problem med kultur kanoner, i hennes version finns de flesta med, från Elsa Beskow och Astrid Lindgren till Lagerlöf, Bruno K Öijer och Hasse och Tage.

Anneli Ahlmér som i år blivit antagen till vårsalongen efter att ha sökt 8 gånger, deltar med verket ”För längtande söner: Pappafåtöljen”. Verket behandlar pappors frånvaro, något hon som leg psykoterapeut är väl bekant med. Verket berör en samtida samhällsdebatt om frånvarande fäders negativa inverkan.

Cristian Quinteros Sotos fotografi ”Självporträtt” vill med sin hänvisning till Anders Zorn ifrågasätta förutfattade meningar om ”kroppslig inkludering och gemenskap”. Och samtidigt skapa en dialog om den svenska historien och naturen.

Hans verk blir en tydlig röst från det queera perspektivet. Agnes Hjalmarsson har sytt en folkdräkt av Ikeas blå och gula plastkassar och säger sig med det ”utforska dissonansen mellan utseende, omgivning och kultur  (hennes mamma adopterades från Korea till Sverige), språkbarriären och distansen mellan mig själv och den koreanska släkten”. Verket aktualiserar debatten rörande adoptioner men refererar samtidigt till måleri, skulptur och mode.

De utvalda verken är ett axplock ur det myller som är vårsalongen. Som väntar på besökare. Förra året ökade antalet besökare med 20 %. Det är inte ovanligt att vi människor söker oss till konst i kristider. Och det är möjligt att den personliga tonen och referenserna till vardagen är kopplat till en samtida oro. Även om tonläget är förhållandevis öppet och kreativt. Det får mig att minnas 80-talet, och alla de möjligheter som då tycktes ligga öppna för konsten.

The post Ystert och kreativt myller på Liljevalchs vårsalong first appeared on Opulens.

KONSTTIPS. Anne Edelstam tipsar om en aktuell utställning på Thielska galleriet.

Just nu visas samlingsutställningen “Det är vackrast när det skymmer” (21 september 2024 – 26 januari 2025) på Thielska galleriet i Stockholm.

Titeln på utställningen baseras på Pär Lagerkvists dikt från 1919:

Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
Ligger samlad i ett dunkelt ljus
Över jorden,
Över markens hus

Allt är ömhet
Allt är smekt av händer
Herren själv utplånar fjärran stränder
Allt är nära, allt är långt ifrån
Allt är givet
människan som lån

Allt är mitt och allt ska tagas ifrån mig
Inom kort ska allt tagas ifrån mig
Träden, molnen, marken där jag går
Jag skall vandra –
ensam utan spår

Temat för denna utställning är förändring och den domineras av nordisk symbolism och nationalromantik.

Det är en riktigt fin utställning där dikter kombineras med konstverk. Skymning övergår till gryning, liv till död, dag till natt. Här speglas tidens och naturens kretslopp.

Missa inte denna lilla men utsökta utställning på Thielska galleriet om eller när du är i Stockholm.

The post Konst möter dikt på Thielska galleriet first appeared on Opulens.

SAMLINGSUTSTÄLLNING. “Oavsett var man hamnar i samhällets orättvisa ekonomiska fördelning så är det en intressant och givande utställning. Väl värd inträdespriset. Om man har råd” skriver Maria Johansson om “På armslängds avstånd” som visas på Artipelag.

På armlängds avstånd. 100 år av nordisk konst
Artipelag, Gustavsberg
Visas till och med den 1 oktober 2023

På Artipelag visas utställningen ”På armlängds avstånd”. Ursprungligen en militär term för att mäta avståndet mellan två soldater i en trupp. Ett avstånd som anses ge soldaterna närhet och stöd i strid, utan att riskera att skada varandra (vilket låter som en poetisk omskrivning av relationer i största allmänhet). På senare tid har uttrycket fått en ny betydelse som handlar om att politiken bör hålla ett armlängds avstånd till kulturen, för att ge den plats att verka och utvecklas på ett sunt och fritt vis.

Utställningen är indelad i 8 delar. Det visas bildkonst från modernismens genombrott fram till idag och de olika delarna är försedda med informerande väggtexter.

De nordiska länderna beskrivs som både nära och långt ifrån varandra. Ute i Europa håller de nordiska ländernas företrädare samman, men väl hemma i sina respektive hemländer är de långt från varandra. ”Det är denna dubbelhet vi vill spegla med utställningens titel,” berättar Bo Nilsson, museichef på Artipelag.

Då konstnärerna under modernismen hävdade konstens suveränitet i samhället blir utställningens titel relevant även på ett bredare konstnärligt plan.

Det är unikt att få se de nordiska konstnärerna utvecklas sida vid sida under 100 år. Och det är en möjlighet vi säkert inte får igen under överskådlig framtid. Det finns, som nämnts, både likheter och skillnader i de nordiska ländernas konst. Att svenskt modernistiskt måleri ter sig mer akademiskt än i övriga Norden kan bero på länderna utvecklats på olika sätt.

Medan Sverige utvecklade välfärden i en för landets ekonomi god efterkrigstid var exempelvis Norge, fram till att oljan började utvinnas på 70-talet, ganska fattigt. Ändå uppfattar man de norska konstnärerna som mer frimodiga och djärva i sina bilder. Ett citat av Fernand Léger (i vars målarskola flertalet nordiska konstnärer studerade) beskriver tidsandan: ”konst finns till för det sociala sammanhanget, inte för att hänga ovanför soffan”.

Léger ansåg konsten på tok för borgerlig. Den borde i stället användas till gagn för medborgarna. Flertalet modernister – undantag fanns – ville berika samhället med ett politiskt motstånd, med aktivism mot krig och mot förtryck av den lilla människan.

Att fransyskan Denise Renés franska galleri betydde mycket för svenska konstnärer under mitten av 1900-talet vet säkert många redan. Men hennes betydelse för hela Norden blir ännu mer uppenbar i denna utställning. Man har ägnat en hel epok åt hennes verksamhet. Hon hade stor betydelse för spridningen av den nordiska konsten internationellt. Samtidigt hade vi inte haft den breda samling vi har idag av fransk modernistisk konst utan henne.

Under efterkrigstiden var Sverige mer intakt än de övriga europeiska länderna, här fanns konstsamlare som faktiskt kunde köpa konst. Denise René intresserade sig för nordiska konstnärer men insåg samtidigt att det fanns en marknad för att sprida den franska modernismen och dess idéer i Sverige och Norden. Hennes idéer anses ha påverkat både Pontus Hulténs arbete med Moderna museet och tillkomsten av Louisiana i Danmark.

Den som gjort det möjligt för oss att se denna breda samling av nordisk konst är norrmannen Nicolai Tangen. Han har arbetat med kaptitalförvaltning, primärt då med hedgefonder. Efter att ha byggt upp en förmögenhet började Tangen samla konst i stor skala.

Alla verk som visas (ca 150 verk av 46 konstnärer) kommer ur hans samling. Då det är en norsk samlare får man dessutom möjlighet att se verk av svenska konstnärer, till exempel en serie intressanta målningar av Erik Olson, som man inte sett tidigare. Andra exempel är tidigt måleri av Peter Weiss och en Fahlström-målning som tidigare ägts av Rauschenberg. Den stora vinsten är att se den nordiska utvecklingen under en så lång period, det blir som en lektion i konsthistoria i slow motion.

Samlingen har skänkts bort och förvaltas numera av AKO Kunststiftelse. En stiftelse som är grundad av Tangen.

Konst är exklusivt och ett inträde på 295 kr kommer antagligen inte locka de lågavlönade medborgare som Léger ville göra konst för. Dock ska sägas att entréavgiften är lägre med en prissättning på 195/145/95 kronor på tisdagar och vardagseftermiddagar. Det vill säga att det går bra att se utställningen till ett lägre pris om man kan anpassa dag och tid.

När man vandrar runt i Artipelags enorma lokaler med unika konstverk och sagolika fönster mot en underskön skärgård är det lätt att man börjar fundera över vad som krävs för att privat samla en så betydande samling konst eller privat driva ett så exklusivt konstmuseum. Sen börjar man fundera över varför vissa grupper idag blivit fattigare medan andra blivit rikare. Men att det ändå på nåt vis är bra att man valt att satsa på fri konst istället för handel med vapen, psykofarmaka eller kläder sydda av barn i Indien.

Är privata konstmuseer framtiden och kommer Sverige bli som USA där konsten finansieras av privata medel? Vi har på senare år fått en hel rad privata konsthallar som Sven-Harrys, Bonniers, Magasin 3, Konsthall 16 och Spritmuseets konsthall. Konsthallar som i hög grad präglar konsten i samhället och på så vis deltar i samhällsbygget. Vilka garantier finns för att den privata ekonomiska makten bibehåller en armlängds avstånd?

Oavsett var man hamnat i samhällets orättvisa ekonomiska fördelning så är det en intressant och givande utställning. Väl värd inträdespriset. Om man har råd.

The post Modern nordisk konsthistoria speglad i fin utställning first appeared on Opulens.