SAMLARE. Nyligen uppmärksammades en svensk samlare som samlat konst i det dolda och hade en privat konsthall endast få fick besöka. Hur många konstverk ska man inneha innan det blir en förpliktelse att visa upp dem? undrar Ida Thunström och reflekterar över samlarnas betydelse för konsten och kulturlivet.

The post När medför konstsamlandet en förpliktelse att visa verken? first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Den här ”Veckans notblad” blir också det sista i serien. Här reflekterar Jesper Nordström över schlagerfenomenet och kulturella skillnader. Tidigare delar i serien hittas här.

När jag läser det här notbladet av den tyske schlagerkompositören Heino Gaze får jag inte riktigt ihop det. Det är copyright till höger och vänster. En för musiken, en för texten, en för översättningen.

En hårt bevakad bransch. Samtidigt var dessa schlagers så efemära, något som bara kom och gick.

Och här har översättningen gjorts helt fritt, så var det egentligen så hårdbevakat? I tyska originalet är det en kvinna som på grund av den bitterljuva kärleken inte står pall för lika mycket alkohol längre.

”Früher trank ich höchstens mal ‘nen Pfefferminzlikör,

und ein kleines Helles zu, du das war doch kein Malheur”

I det svenska folkhemmet som lämnat vadmal och granskog bakom sig och dessutom via motbok och Systembolag styrt upp Europas mest alkoholiserade befolkning passade det tydligen bättre med en välbyggd brunett som tappat aptiten. Att falla ner från hellyllepiedestalen. ”Tackar vet jag mjölk och mackor.”

Fast tyskarna var ju å andra sidan mästerliga på linda in sitt skåpsupande i andra ord. De har sina ”styrketårar” och ”färdknäppar” med jägaren och hunden och duffeln.”Yrseln” talades det tyst om, nej det här är för värmen och magen.

Schlagerdängan ”Egon” tolkades och spreds i alla hörn. Håller vi oss kvar i alkohol, barliv och kunna ta sig ett järn blir valet av sångerska Evelyn Künnecke.

Nej nu menar jag inte att hon var en person med riskbeteende med flaskan men hennes framtoning och arenor gled från typiskt helylle, kvillrande i stil med vår Alice Babs till en mer raspig röst som för tankarna till Lotte Lenya och Weimartidens rökiga cabaretlokaler. Sista levnadsåren var hon reguljärt återkommande på ”Oncle Pös”, en brunmurrig rock- och jazzklubb i Hamburg där det nog inte direkt var det väna ljuva hemmafruidealet som gick hem hos publiken. Det var för övrigt här som Udo Lindenberg & Das Panikorchester gjorde humoristiska lustmord på tradjazz.

Jag naglar mig fast vid det där med skillnaden i översättning lite till och grunnar på skillnaden mellan svenskt och kontinentalt uteliv. Här i Sverige – världens modernaste land – skulle vi nu vara så moderna så. Framåt, framåt! Nytt, nytt! 

Ena decenniet dansbana, nästa disco. Det är svårt att tänka sig vanliga unga vuxna i Sverige gå ner på puben för att höra någon bastant matrona sjunga örhängen. Ja, och varför fanns det inte svensk mat på svenska restauranger?

I ett Tyskland med trauma efter världskrig fanns det kanske mer marknad för det gammaldags sentimentalt tröstande allmängiltiga. Som den här låten.

The post Veckans notblad: Heino Gaze first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. I den här ”Veckans notblad” berättar Jesper Nordström om Ernst Rolf och Vincent Scotto.

När slutade Frankrike vara franskt? Det vill säga när dog bilden av landet som romantiskt, bohemiskt och rödvinspimplande ut?

Några snapshots från landet idag: Den strukturella rasismen inom polisen som fick landet att explodera i kravaller.

Den enormt självförhärllgande arrogansen hos den parisiska intellektuella övre medelklassen. Den bigotta katolska småborgligheten i landsbygden. Den franska akademin som i sitt självförhärligande hade fått “de aderton” att framstå som en mysig läsecirkel i jämförelse. Ja det finns mycket som

visar på Frankrike som ett elitistiskt och smått fascistiskt samhälle.

Kanske måste vi ända tillbaks till Yves Montand och Maurice Chevallier för att fylla på bägaren av klassiskt franskt joie de vivre. Eller som här ända tillbaka till Vincent Scotto som i Sverige främst tolkades av Ernst Rolf. När det gäller Ernst Rolf var det knappast dock något bohemeri med bokföring i vänstra kavajfickan, han var en väloljad musikindustri med eget förlag och vass managment och han fick också ett och annat syrligt nålstick av konkurrenten Karl Gerhard.

Ta nu ett djupt andetag för jag ger mig ut på övertolkningens tunna is. Se först på “Mitt lilla svärmeri”. Det är norske Per Krogh som gjort omslaget.

Mest känd som konstnär med offentlig utsmyckning är han som sig bör förenklingens mästare och som en akvarellist låter han papprets vithet vara en ”färg” och klarar sig med blått och svart. Det är 1914 och första världskriget ses mest som något övergående som väl är slut om en vecka.

Charmören med monokel och vit halsduk känns fortfarande lämpligt i ett tidevarv med framtidshopp.

Så väldigt annorlunda är då litografin på nothäftet från 1946. En annan sorts kärlek; den såriga tröstande ömhetstörstande.

Världen befinner sig i nolläge och bilden av den mer mogna djupa kärleken landar nog bättre i en värld där cigariller, punch och flamboyanta halsdukar klingar falskt. Nå, skall man vara petig är låten äldre än 1946 och handlar om de hemlösa hur de tyr sig tillvarandra, men när om inte efter ett förödande världskrig skulle det passa bättre att nylansera sådan musik?

The post Veckans notblad: Ernst Rolf och Vincent Scotto first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. I den här ”Veckans notblad” berättar Jesper Nordström om Hans Albers, en artist som var ett stort namn i Nazityskland. Tidigare publicerade notblad hittas här.

Det går knappast att förhålla sig politiskt neutral till något överhuvudtaget som skapades under nazi-eran i Tyskland. Vi har såklart hela det gamla musikarvet med namn som Wagner och Bruckner som togs upp i syfte att främja Tysklands ära och höja nationens kulturella status, men även mer märkliga genuina nyskapelser som tingspelen, en skum slags platonsk teater skapad för att visa upp eviga värden. Bra tyska sådana såklart.

En av de röda trådarna i Thomas Manns tänkande under amerikaexilen var att framhäva dubbelheten i det nazistiska Tyskland. Å ena sidan fanns en robust teknologiskt framåtsyftande riktning, å andra sidan fanns också en nostalgisk, reaktionär och småskalig tendens.

I ena andetaget stänger man Bauhaus, i det andra låter man stålrörsmöbler representera landet på en internationell möbelmässa.

Så kommer då Hans Albers med sin ståtliga längd, sitt stenansikte och sina tokblå ögon. Som ett skolboksexempel på det ariska idealet. Ett ideal som ju blir löjligt när man tänker på den kraxande kråkan Hitler, den hålögde Goebbels och isterbuken Göring.

Hans Albers håller sig hal och neutral politiskt men i sin roll som jovialisk dragspelare på en kneipe blir han till varm eskapism när de flesta inser hur kriget håller på att utvecklas. Någon renodlad propagagandafilm à la Leni Riefenstahls produktioner medverkar han inte i. Det närmaste han kommer är rollen i ”Münchhausen”, en äventyrsfilm i färg beställd av Goebbels för gjuta nytt mod i folk när utgången av slaget om Stalingrad blivit alltför känd. Hans tirad i ramberättelsen om vad en sann människa är doftar svärmisk vetenskapskritisk antiintellektualism i sann kraft durch freude-anda.

Så blev även en lättsam matinéfilm ett propagandaverktyg i totalitarismens tjänst.

Så blev det då 1945 och Albers stod torrskodd rent ekonomiskt.

Han klarade sig också bra i de allierades rannsakningar och avnazifieringsprojekt.

Fast marknaden för tyska skådespelare var nu milt sagt marginell. Han var en skådespelare som i sin karriär närmast var en trestegsraket. Först charmör i hög hatt och med vit halsduk, en symbol för den sorts urbana elegans och dekadens som nazisterna avskydde. Sedan ironiskt nog arketypisk tysk med dragspel i varm patriotisk anda. Därefter i karriärens sista fas började han rollbesättas som gammal, vis och faderlig, närmast i samma anda som Morgan Freeman.

Hans slängiga, släpiga, inte alltid så tonsäkra röst säger något om hans historia som helhet. Albers gled lite väl oproblematiskt genom en av världshistoriens mörkaste epoker.

The post Veckans notblad: Hans Albers first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. I dag fortsätter Jesper Nordström att berätta om olika fynd från antikvariat och loppmarknader. Den här ”Veckans notblad” handlar om olika versioner av en känd amerikansk sång.

När det amerikanska inbördeskriget slutade uppstod spontant en sångskatt som ville bjuda på värme, framtidshopp och sötma. Även inom den klassiska musiken var detta själva sentimentet, att nu var det dags att vända blad och gå vidare. USA konsoliderades som modern stat och inom den klassiska musiken blev Dvoraks ”Symfoni nr 9 – Från nya världen” likt vår Jussi Björlings ”Sverige”; en alternativ nationalsång.

Den senromantiska stilen i orkestral musik där man ofta känner att det dags att hoppa på ett ånglok eller en luftballong för en resa genom ett mäktigt landskap passade sig synnerligen väl för en nation där rörelse och framåtsyftande var grundkänslan.

1898 skrevs så ”On the banks of the Wabash” av Paul Dresser och här rör vi oss i en annan sorts övergångstid; inspelning av musik. Visst fanns fonografrullarna men de var inte direkt lämpade för musik med sitt burkiga ljud. Upphovsrätten var luddig och hade många kryphål och i mellankrigstiden slet sig visan och landade i Skandinavien i två rätt skilda varianter. Hur stor betydelse denna musik har i den amerikanska folksjälen bevisas väl av att första inspelningen på stenkaka finns i kongressbiblioteket i Washington.

Som Malmöbo har jag ett halvt öra mot den danska debatten och medialandskapet och då och då poppar tanken upp om att ”de där präktiga svenskarna ska inte komma här och snacka, de var ju inte ens med i andra världskriget”.

Det är en skillnad som visar sig tydligt i hur den här patriotiska visan från USA sedan omtolkades.

I Danmark sjöngs den in främst av Bror Kalle med titeln ”Skamlingsbanken” och nu får vi bli torra och anlägga ett historiskt perspektiv. Skamlingsbanken är en stenhöjd som är väldigt omhuldad i vårt grannland där ett berg på 147 meter faktiskt kan kallas Himmelsberget.

Här har monument rests och sprängts om vartannat under kriget i Sydjylland och Holstein.

I Köpenhamn har en hel skiv- och radiobutik bevarats där sådana här patriotiska örhängen såldes under disk bortom tyskarnas blick och nu är ett slags fönstermuseum för den danska motståndsrörelsen

Vi krigsbefriande svenskar har inte några sådana samlingsplatser och tur är väl det, speciellt då Skamlingbanken närmast blev en kultplats för nynazister. I Sverige frodades i stället en mer generell nostalgi och sentimentalitet. Det fungerade ju som eskapism i ett oroligt Europa när Harry Brandelius sjöng ”när som sädesfälten böja sig för vinden”. Först nu kanske ni vet vad det är för sång? Den förekommer ju också i form av mer eller mindre burdusa snapsvisevarianter.

Tillbaka till källan. I USA har ”On the banks of the Wabash” numera fått en ny betydelsförskjutning. Den spelas ofta i testosteronstinna idrottssammanhang och det är en nationalism som inte bara handlar om amerikanska flaggan utan där även banderoller med ”Q” och ”Maga” syns i folkhavet.

Det är lite tillspetsat en patriotism som numera inte bara är för USA utan lika mycket mot Washington.

The post Veckans notblad: ”Barndomshemmet” first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Idag inleder vi en ny serie med Jesper Nordström. I ”Veckans notblad” kommer Jesper att presentera olika fynd från antikvariat och loppmarknader. Först ut är ett notblad med Thor Modéen.

Thor Modéens filmer utspelades ofta i lantlig miljö och det är så typiskt. Från Åsa-Nisse till Edvard Persson var kritiken mot det urbaniserade så tydlig i svenska underhållningsfilmer.

Persson stod i den skånska myllan och sjöng om att han ville ha ”en gräbba go’ och gla’ / som ej var från Malmö sta’” och Modéens humor byggde ofta på samma kvicka lustigkurrerepliker som Groucho Marx levererade, denna mästare i att riva ner det pretentiösa från marmorpiedestalen.

Det är därför helt rätt att detta Modéen-notblad i min samling är det mest färgstarka glada.

En sol och en måne som gungar.

Det rör sig om “När solen går ner går månen opp” med musik av Harald Mortensen och text av Nils-Georg. En Thor Modéen-schlager ur Folkets Hus Nyårsrevy 1929. Utgivet av Nils-Georgs Musikförlag i Stockholm.

Inga konstnärliga lyriska ”svåra” grepp här inte. Man är nästan frestad att klottra till en cigarr och monokel.

Fast även om Modéens filmer så ofta utspelade sig i skärgården, på pensionat, på alla de sorters miljöer som inte direkt kan kallas urbana så var han sannerligen inte främmande för Stockholms fröjder. En legendar i kroglivet och vad vi nu skulle kalla en early adopter. När Sveriges – ja kanske världens – första kinesiska restaurang öppnade i Stockholm var han såklart där och insisterade på att få lära sig äta med pinnar.

Denna glupska aptit på livet tog såklart ut sin rätt och han lämnade jordelivet i förtid på grund av en kombination av övervikt och alkohol. Han blev bara 52 år. Ett märkligt faktum beträffande en kulturperson som närmast blev allas mysgubbe, ett slags riks-morfar som med sin pondus närmast framstod som en evig 70-åring.

The post Veckans notblad: En schlager med Thor Modéen first appeared on Opulens.

SAMLARE. Mathias Janssons nya novell handlar om bibliomani och samlarsyndrom. Det är en mycket underhållande och tänkvärd text om vad som kan ske när samlandet går överstyr.

Hilbert Broman höll på att rensa ut ett av rummen på övervåningen, som var fyllt med gamla böcker efter hans far, den kända folklivsforskaren Helge Broman. När han hade burit ner den sista kartongen och ställt den i hallen steg Nikko Hirvenpää in genom ytterdörren. Nikko hade erbjudit sig att hjälpa Hilbert att köra iväg med böckerna. En del skulle till en second hand-butik nere i stan och några böcker var i så dåligt skick att de skulle köras direkt till återvinningscentralen. 

-Det var en hel del det här, sa Nikko när han såg alla kartongerna som var staplade i hallen, men inte i närheten av vad Konrad Byman samlade på sig under sin livstid. Jag kan berätta den historien på väg ner till stan, men först får vi väl lasta in kartongerna i bilen.

När de satt i bilen och började köra mot staden tog Nikko till orda och började berätta:

-När Konrad Byman avled fruktade hans döttrar det värsta. Fadern var nämligen en notorisk boksamlare. Redan när de var små kom fadern hem med lådor och papperskassar fulla med böcker som sedan stod staplade längs väggarna i husets alla utrymmen. Deras mor försökte så gott hon kunde hålla ordning och körde i smyg bort otaliga böcker till soptippen. Men när modern dog förvärrades faderns maniska boksamlande och när döttrarna flyttade hemifrån hade huset nästan svämmat över av böcker. 

De två döttrarna bodde nu utomlands och hade inte varit hemma på över 10 år. De hade under åren bara haft kontakt med fadern via telefon. Varje gång de talades vid hade deras far börjat med att berätta om alla böcker och boksamlingar som han hade köpt sen senast. Så man kan förstå att de fruktade det värsta när de låste upp ytterdörren till huset och steg in i hallen, men till deras förvåning såg huset välstädat ut. Visst fanns det fortfarande många böcker i huset. Hela vardagsrummet var till exempel ett enda stort bibliotek med bokhyllor från golv till tak, men det var inte så att det låg böcker travade längs väggarna och spridda över hela huset som de hade fruktat. De hade föreställt sig att varje rum skulle vara fyllt med kartonger, papperskassar och böcker från golv till tak. Att de skulle bli tvungna att ta sig mellan rummen genom en smal gång med ett överhängande hot om att bli begravda under ett svajande bokberg. Men de fann att huset mer påminde om ett välordnat bibliotek än en sjuklig boksamlares boning. 

Men de kände sin far och tvivlade starkt på att han hade gjort sig av med några böcker. De misstänkte därför att han helt enkelt stoppat undan böckerna på vinden, i källaren eller kanske i uthuset? Men när de undersökte saken närmare fann de inte speciellt många böcker där heller, de hittade visserligen några flyttkartonger med böcker prydligt uppställda i ett hörn, men inget mer. De drog därför en lättnadens suck över att inte behöva köra flera ton med böcker till soptippen för att kunna bo i huset. Döttrarna planerade nämligen att flytta hem och överta föräldrahemmet och fortsätta att driva föräldrarnas lilla konstgalleri som låg nere vid älven. Huset var nu slitet och hade inte renoverats på många år så döttrarna anlitade en lokal byggfirma för jobbet. Medan arbetet pågick skulle de hyra en liten stuga i grannbyn.

Några dagar efter att renoveringen hade påbörjats ringde snickaren och bad dem komma över för han måste visa något. När döttrarna kom in i huset såg de att väggar, tak och golv var uppbrutna på flera ställen i huset. Snickaren berättade att när de börjat ta ner panelen i ett av sovrummen hade man upptäckt att innerväggen var full med böcker och när man undersökte resten av rummet upptäckte man att samma sak gällde även för golvet och taket. De hade sen gått runt i hela huset och öppnat upp väggar, golv och tak på olika ställen och slutsatsen var att hela huset var isolerat med böcker. Isolering och sågspån hade helt enkelt tagits bort ur väggar, golv och tak och mellan reglar och bjälkar hade deras far stoppat in böcker. Tusentals böcker hade fadern staplat in i väggarna, under golven och i taken och sedan spikat igen. Han hade helt enkelt byggt ett hus av böcker. Det var förklaringen till att alla böckerna var försvunna, de hade hela tiden funnits rakt framför deras ögon, gömda i husets konstruktion. 

När de började ta ner panelen på vinden upptäckte de ännu fler böcker i väggarna och inkilade mellan yttertakets takbjälkar. Man upptäckte också en liten mus som hade knaprat sig igenom hel del böcker i musikteori och nothäften för att till sist byggt sig ett bo i ett uppslagsverk om klassisk musik bredvid den murade skorstenen. Musen visade sig vara mycket tam och musikalisk så döttrarna tog hand om musen och döpte den till Musorgskij efter den ryske tonsättaren. Musen visade sig nu vara en talangfull kompositör som brukade sitta på deras skrivbord och doppa svansen i ett bläckhorn medan den med svanstippen dirigerade fram det mest fantastiska partitur på notpappret. Med tiden blev musen mycket berömd i musikvärlden och reste världen runt och dirigerade sina kompositioner på världens största konserthus.

-Nej, nu ljuger du så stänker om det! utbrast Hilbert och skrattade till.

-Ja, det kan väl hända att det inte riktigt var sant det där med att musen resten jorden runt och uppträdde. Men berömd blev han iallafall och gav ut en LP-skiva med sina bästa kompositioner som Fantasi över Cheddar och Brie, Intermezzo med en råttfälla, Ost-ouvertyren och Smaker från en ostbricka.

-Man har aldrig tråkigt när man har en god berättare som vän konstaterade Hilbert nöjd när de parkerade framför second hand-affären för att lasta av några lådor med böcker.

The post Novell: “Ett hus av böcker” first appeared on Opulens.

HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Veckans vykort handlar om tv-stjärnorna i det forna DDR. 

Med tanke på DDR:s värld av dåligt sytt mode, bajsbruna syntetsoffor, själsdödande betongkvarter och censur av västerländsk borgerlig dekadens så kan man undra hur medborgarna ändå hölls rimligt nöjda med flärd, sötma och ögonfägnad?

Svaret är: gör vykort föreställande monopol-tv:s kvinnliga programledare och låta dom vara interna kort som inte får sändas utomlands. Myten och det lockande glamorösa skulle bevaras internt. Låt det sen också ingå i en publicistisk symbios med DDR:s enda damtidning “Kultur im heim” för att mörka att det mest var män som samlade på dessa bilder.

Gyllene Tiders “Flickorna på TV2” i all ära men… Som mest fotogenisk var Fanny Damaschke som hade den utmanande situationen i att efter murens fall fortsätta som nyhetsankare i en kanal som plötsligt inte var starkt politiskt styrd. Här kan ni höra henne sjunga.

Jag anstränger mig för att inte falla ner i en hipp cool attityd gentemot estetiska fenomen från länder bakom järnridån och försöker därför hålla två tankar i huvudet när jag betraktar företeelser från en diktatur.

Jag känner  att det kan finnas något lockande med ett tidevarv där det rådde en viss begränsning i utbud kring kändisar och människor med en viss aura. Som ung vuxen på 1990-talet då internet fortfarande var på ett trevande nytt stadium fanns det en handfull celebriteter att förhålla sig till, om man bortser från den internationella filmvärlden.

Tanken svindlar att det hade funnit små samlarkort med bilder på låt säga Justine Kirk eller Peter Siepen.

Vad det ytterst handlar om är väl närmast den begränsningens psykologi som Freddie Mercury sjunger om i “Radio Gaga”, en svunnen tid då människor samlades runt gemensamma tablåer och idoler.

The post Tyska vykort: Flickorna på DDR-TV first appeared on Opulens.

FILMUTBUD. Mats Barrdunge undersöker utbudet av dvd-filmer i Stockholm och reflekterar över formatets relevans i en tid när streamingtjänster blivit allt mer populära.

I en liten trång lokal på Katarina Bangata i Stockholm, inklämd mellan ett soprum och en gitarrbutik, ligger en butik som säljer dvd- och Blu-ray-filmer. Många går nog bara förbi utan att ens notera att här finns en butik som kanske har stans största samling av filmer och tv-serier. Det finns ingen butiksskylt utanför och entrédörren är överklistrad med affischer. Det finns däremot ett handskrivet anslag på dörren om öppettider som avslöjar att här finns faktiskt en butik. Jag ser att dörren står på glänt och skjuter försiktigt upp den men upptäcker att något tar emot och går sidledes in. Väl därinne slås jag av den enorma mängden filmer och tv-serier som ligger i tätt sammanpackade högar ända upp till taket.

Butiksägaren upplyser mig att antalet är omkring 10 000. Min första tanke är, finns det någon systematik i hur filmerna ligger staplade? Vet ägaren vilka filmer som är placerade var? Jo, de ligger i bokstavsordning med särskilda avdelningar för vissa kategorier.

Det finns något spännande med sådana här butiker för den som älskar att rota i olika lådor och leta på hyllor för att hitta något som väcker upp något bortglömt minne. Butiker där allt verkar vara en enda stor röra och inbjuder besökaren till skattletande efter det där fyndet som bara ligger och väntar på just dig. Man känner också en viss frihet till att inleda ett fördjupat samtal. Dessa butiksinnehavare sitter oftast inne med stora specialkunskaper och även om man inte köper något kanske man alltid kan lära sig något nytt.

Bokantikvariat, butiker som säljer begagnade vinylskivor eller dvd-filmer har alla det gemensamt att gränsen mellan butik och arkivsamling blir något flytande. Butiker som inte försöker fånga kundens blickar med försäljningserbjudanden väcker upp andra köpinstinkter och något sorts febrilt nyfiket sökande. Helt plötsligt går man in i en annan tidsdimension när man systematiskt börjar bläddra igenom en back med begagnade skivor. För en stund släpper man på alla måsten.

Efter en stunds letande upptäcker jag att den här butiken har ett stort utbud av filmer utan svensk textning. Jo, Micael Wallberg har en särskild förkärlek för engelskspråkiga filmer från 1970-talet men köper in allt som säljer och förklarar att det är framförallt filmklassiker, kult och skräck som efterfrågas.

Det finns ett värde i att söka igenom hyllmeter efter hyllmeter av skivor, böcker eller filmer och själv upptäcka något intressant.

Samma nyfikna letande som jag får i Wallbergs butik får jag på Kulturhusets kulturbibliotek i Stockholm som har flera hyllmeter med filmer och filmregissörer som man aldrig hört talas om, men också nyare Marvelfilmer och stora kassasuccéer.

På en speciell hylla har man klassificerat filmerna efter olika regissörer och jag räknar till ett 80-tal olika regissörer. Bibliotekarien Patrik Thorell berättar att det finns drygt 8 000 titlar att låna på Stockholms olika bibliotek, och dvd-filmerna utgör en tredjedel av alla lån här på mediaavdelningen. Jag har själv många gånger utnyttjat deras stora utbud och det är genom biblioteken jag har breddat och fördjupat mina filmhistoriska kunskaper.

Jag upptäcker också något annat. Det finns ett värde i att söka igenom hyllmeter efter hyllmeter av skivor, böcker eller filmer och själv upptäcka något intressant. Man tittar på framsidan, läser på baksidan och känner efter om detta är en bok eller film som man vill låna eller köpa. Det är en annan form av sökande än då man söker i databaser, som på filmstreamingtjänsternas hemsidor. Man scrollar sig genom långa listor av platta bilder och får svårt att välja eftersom det blir för mycket information som är svår att överblicka. Man tappar något av den egna upptäckarglädjen när allt serveras på silverfat. Digitala sökningar i databaser fungerar bäst om man vet vad man letar efter. Men i en värld där allt håller på att digitaliseras känner jag ett behov av att artikulera vikten av fysiskt sökande på hyllor eller i lådor. Thorell berättar att det som finns på hyllorna är speciellt framplockat av personalen.

Varje film på hyllorna är också ett filmtips. Nu ska inte streamingtjänsterna ses som någon konkurrent till biblioteken utan ska istället jämföras med att gå på bio, titta på tv eller köpa en dvd-film, och då har de onekligen sina fördelar som priset, urvalet och att man kan titta när som helst. Deras popularitet har fått till följd att många har gjort sig av med sina filmsamlingar. Det har dumpat priserna på både nya och begagnade filmer men i sin tur gjort det betydligt billigare att bygga upp egna filmsamlingar av alla ens favoritfilmer.

På en speciell hylla har man klassificerat filmerna efter olika regissörer och jag räknar till ett 80-tal olika regissörer.

Ett problem med dvd-skivan anses vara dess begränsade livslängd, men om det finns det inga säkra uppgifter. Dvd-skivan har bara funnits i drygt 25 år och Blu-ray-skivan i 20 år, men experter säger att rätt förvarade ska de kunna lagra data i över hundra år. Hur man nu kan veta det? Säkert är att hembrända skivor inte har lika lång livstid som fabriksbrända och problemet kanske mer handlar om det i framtiden kommer att finnas uppspelningsbara enheter för dessa mediaformat.

På en speciell hylla har man klassificerat filmerna efter olika regissörer och jag räknar till ett 80-tal olika regissörer. Bibliotekarien Patrik Thorell berättar att det finns drygt 8,000 titlar att låna på Stockholms olika bibliotek, och dvd-filmerna utgör en tredjedel av alla lån här på mediaavdelningen. Jag har själv många gånger utnyttjat deras stora utbud och det är genom biblioteken jag har breddat och fördjupat mina filmhistoriska kunskaper. Jag upptäcker också något annat. Det finns ett värde i att söka igenom hyllmeter efter hyllmeter av skivor, böcker eller filmer och själv upptäcka något intressant. Man tittar på framsidan, läser på baksidan och känner efter om detta är en bok eller film som man vill låna eller köpa. Det är en annan form av sökande än då man söker i databaser, som på filmstreamingtjänsternas hemsidor. Man scrollar sig genom långa listor av platta bilder och får svårt att välja eftersom det blir för mycket information som är svår att överblicka. Man tappar något av den egna upptäckarglädjen när allt serveras på silverfat. Digitala sökningar i databaser fungerar bäst om man vet vad man letar efter. Men i en värld där allt håller på att digitaliseras känner jag ett behov av att artikulera vikten av fysiskt sökande på hyllor eller i lådor.

Thorell berättar att det som finns på hyllorna är speciellt framplockat av personalen. Varje film på hyllorna är också ett filmtips. Nu ska inte streamingtjänsterna ses som någon konkurrent till biblioteken utan ska istället jämföras med att gå på bio, titta på tv eller köpa en dvd-film, och då har de onekligen sina fördelar som priset, urvalet och att man kan titta när som helst. Streamingtjänsternas popularitet har fått till följd att många har gjort sig av med sina filmsamlingar. Det har dumpat priserna på både nya och begagnade filmer men i sin tur gjort det betydligt billigare att bygga upp egna filmsamlingar av alla ens favoritfilmer.

Ett problem med dvd-skivan anses vara dess begränsade livslängd, men om det finns det inga säkra uppgifter. Dvd-skivan har bara funnits i drygt 25 år och Blu-ray-skivan i 20 år, men experter säger att rätt förvarade ska de kunna lagra data i över hundra år. Hur man nu kan veta det? Säkert är att hembrända skivor inte har lika lång livstid som fabriksbrända och problemet kanske mer handlar om det i framtiden kommer att finnas uppspelningsbara enheter för dessa mediaformat.

När jag frågar Wallberg om han tror dvd- och Blu-ray-filmen har någon framtid menar han att den seriöse filmsamlaren vill ha filmen i bokhyllan för att kunna se på den när han känner för det. Jag hittar också ett annat motiv.

Filmsamlaren bygger upp sitt eget privata filmbibliotek och bevarar minnet av många filmer som annars riskerar att glömmas bort i det enorma utbudet av streamade filmer. Även om filmstreaming kanske är ett mer miljövänligt alternativ än tillverkning av skivor och plastboxar riskerar filmen att förlora något av sitt unika avtryck. När man står mitt i strömmen av nya och aktuella filmer är frågan om filmerna hinner sjunka in och lämna ett avtryck i   betraktaren eller om de riskerar att glömmas bort i samma stund man hoppar till nästa filmval. Det blir en destruktiv form av konsumtion. Kanske skall man vara tacksam för att det fortfarande finns människor som bygger upp sina egna filmarkiv och håller minnet levande av filmhistoriens odödliga ögonblick.

The post Har dvd-filmen någon framtid? first appeared on Opulens.