PROSA. Anna Remmets konstaterar att Sami Said i sin nya roman ”Satansviskningar” lyckats väl med gestaltningen av några flickors tillvaro på en flickskola i ett ökenlandskap. Det är en skildring med drag av mörk saga.

Satansviskningar av Sami Said
Natur & Kultur
Flickskolor figurerar ofta i litteraturen som koncentrat av samhällets disciplinerade av unga flickor in i en önskvärd femininitet. Färska exempel är Johanne Lykke Naderehvandis Strega och den rwandiska författaren Scholastique Mukasongas Madonnan vid Nilen.

Men paradoxalt nog kan flickskolan också spela rollen av det Foucault kallade heterotopier, ett fenomen som kan beskrivas som kulturella, institutionella och diskursiva rum som på något sätt är oförenliga, motsägelsefulla eller transformerande.

Detta eftersom den trots den ständigt närvarande auktoriteten i form av lärare och skolledning på gott och ont blir ett barnens, i detta fall flickornas, egna rike.

Så är också fallet i Sami Saids nya roman Satansviskningar. Said debuterade 2012 med den uppmärksammade Väldigt sällan fin och detta är hans femte bok.

Satansviskningar utspelar sig i ett icke namngivet land där det finns en internatskola i öknen dit besvärliga flickor skickas. Nadine är en av dessa. De andra romangestalterna har inga namn utan går under beteckningar som Föreståndaren, mamman och pappan, första flickan och andra flickan.

Den enda som förutom Nadine själv kallas vid namn är talande nog den i flickornas värld närmast mytiska popstjärnan Assam Lo som en gång var elev på skolan och som mördades av sina bröder. Och hennes namn är ett artistnamn.

Det är en karg miljö stadsflickan Nadine kommer till, och Föreståndaren är en sträng och religiös kvinna. Relativt snart börjar hon dock känna sig hemma på den isolerade skolan, kanske mer hemma än hemma i staden där hon upplever att hon är en besvikelse för sina föräldrar. På skolan kan flickorna fantisera fritt om sin idol Assam Lo och även sminka sig för att likna henne. Hur mycket av acklimatiseringen är Stockholmssyndrom? Said ger som tur är inga förenklade svar.

Liksom i Lykke Naderehvandis Strega, som också utspelar sig i ett icke namngivet sydligt land, finns det drag av mörk saga. Men de litterära klichéer som lätt hade kunnat uppstå i skildringen av ett av allt att döma muslimskt ökenlandskap väjer Said mestadels undan från. Även den namnlösa Föreståndaren, som först verkar vara själva sinnebilden för inskränkt religiös auktoritet, framstår gradvis som alltmer dynamisk.

Porträttet av flickornas relation till varandra och till den dyrkade Assam Lo är starkt utan att bli sentimentalt. Här finns också vardagsnära beskrivningar av ångest som just i sin enkelhet fastnar:

”Varje dag börjar med ett litet hopp, men sedan gör oron som den vill med Nadine. När hon tecknat en stund kommer den som en vänlig fråga. Är du säker?

På vad?

Nu är den dåliga känslan stadigt på plats, för säker kan man ju aldrig vara, allra minst på sig själv.”

Dessa kombineras fint med mer poetiska men lika enkla som denna (om Assam Lo) som trots att den balanserar på gränsen mot det banala är oerhört stark och klingar som ett slags i credo genom romanen:

”Döden är ett påhittat ord. En bror med kniv i handen kan inte utplåna hennes röst. Hon lever.”

The post Roman med drag av mörk saga first appeared on Opulens.