MARKNADSKRAFTER. “Innehållet måste existera i gömda lager om det ska kunna finnas där överhuvudtaget. Men hur biter vi i kapitalismen, när så pass stor del av konstscenen är just marknaden? Hur gör vi uppror mot det kapitalistiska system som så totalt genomsyrar vårt samhälle?” undrar Ida Thunström. 

Medvetenhet är viktigt. Satir och ironi har förmågan att öka den, inom ett samhälle, och att se hur strukturer ser ut är ju i regel steg ett mot förändring. När man nått denna medvetenhet är det dock dags att ifrågasätta. Fast det kan vara lite klurigt att på allvar ifrågasätta ett system som är så synligt och accepterat. Svårt att kritisera en struktur som utgör grundpelarna på vilket samhället är uppbyggt, och som genomsyrar hela vardagen. Gränsen mellan kritik och ironisering blir lätt otydlig, och genom att driva med ett system följer man samtidigt med i det, man rör sig inom utstakade ramar som är svåra att spränga.

Den amerikanske konstnären Jeff Koons är ett bra exempel på just denna ironi. Han säljer sina reproduktioner av banala objekt, som de kallas, för riktigt stora summor pengar. Ett verk som Rabbit, 1986, en stor uppblåst kanin i polerat rostfritt stål, är ju banalt så det förslår. Och dyrt. Koons har själv uttalat att det inte finns några gömda värderingar i hans verk, något som i sig blir konceptuellt intressant. Det blir ett uttryck för bristen på den insiktsfullhet som är så viktig om en sunkig samhällsstruktur ska vara riktigt framgångsrik. Ironisering inifrån, det kan luckra upp, men når knappast hela vägen fram. Det blir lite Andy Warhol över det hela, men i Koons fall resulterar det i att hans skulptur Balloon Dog (Orange) blev det dyraste verket någonsin som sålts på aktion under konstnärens livstid. Medvetet eller inte, det blir så ironiskt att det närmast slår knut på sig själv. Dubbel-trippelironi, faktiskt riktigt briljant, men sen då?

Personligen önskar jag att vi istället kunde sparka till ibland, skapa lite kaos. Som ryska Pussy Riot, den provokativa punkgruppen som talar tydligt om hur det ser ut med mänskliga rättigheter i Ryssland. Med guerillaliknande performances i det offentliga rummet synliggör de frågor om HBTQ, feminism, och Putins totalitära regim i största allmänhet. Men Pussy Riot känns mer som en aktivistgrupp än en musikgrupp, i första hand där för att uppröra. Inom totalitära strukturer är det såklart rimligt att det är lättare att göra konst som gör motstånd. Subtiliteter och nyanser blir levande, allt kan få ett dubbeltydigt budskap. Innehållet måste existera i gömda lager om det ska kunna finnas där överhuvudtaget. Men hur biter vi i kapitalismen, när så pass stor del av konstscenen är just marknaden? Hur gör vi uppror mot det kapitalistiska system som så totalt genomsyrar vårt samhälle?

Den Moskvabaserade konstnären Oleg Kulik, som gjort sig känd genom sina performances där han som en hund attackerar alla som kommer i närheten. Ett konceptuellt och mångbottnat verk som väcker starka känslor på ett individuellt plan, men det kan samtidigt kan tolkas som en kommentar på det ryska samhällsklimatet. På frustrationen som kan uppstå av att sitta fast i en restriktiv struktur.

I Sverige sitter vi fortfarande i den värdefulla sitsen där vi får säga ungefär vad vi vill, så därför tror vi nog också att vi gör det. Det kan bli lite dålig stämning ibland, visst, men få konstnärer hamnar i fängelse för det. Visst är vi lyckligt lottade, men det gör det ju också svårt att göra konst som biter så pass hårt att det kan leda till en förändring.

Alla artiklar av Ida Thunström

The post Konst som motstånd first appeared on Opulens.