KONSTRUNDA. Under den pågående Konstrundan i Nordvästra Skåne är Ulf Eklund en av de deltagande konstnärerna. Jesper Nordström fascineras av ett konstnärskap som kombinerar en kärv blick med värme.

Konstrundan Nordvästra Skåne. 3-12 april 2026. Ulf Eklund. Ringvägen 69, Viken. Måleri, grafik, teckning.

Ulf Eklund i Viken, Höganäs är lite som om en Otto Dix och George Grosz hade tagit en omväg via nordvästra Skåne med sina ljusa lite ”torrt genomblåsta” landskap, muttrat över samtiden – och sedan fortsatt jobba. Fast Ulf Eklund gör det på sitt eget sätt. För det här är inte konst som är retro eller pastisch. Det är mer som att Eklund plockar upp den där gamla, obekväma blicken på samhället och riktar den rakt mot vår egen tid.

Hans bilder slår an direkt. Lite skeva, lite obehagliga, ofta rätt roliga – men det är den där sortens skratt som fastnar i halsen. Figurerna stirrar, lufsar runt, gör märkliga saker. Man fattar ganska snabbt att det inte handlar om realism utan om något annat: en slags överdriven sanning. Typ “så här ser vi ut egentligen”, fast utan filter.

Ulf Eklunds parallellvärld

Och så är det en grej som återkommer, som man inte riktigt kan släppa när man väl sett den: vissa figurer ser ut som en sorglig version av Adolf Hitler. Inte som en direkt avbildning, utan mer som ett eko – en slags parallellfigur. Som om vi tittar in i ett alternativt universum, en annan tidslinje där saker gick lite annorlunda redan kring det tyska riksdagsvalet 1933. Inte nödvändigtvis ”bättre”, men annorlunda på ett sätt som gör allt mer skevt än storslaget.

Det är nästan som en sorts lågmäld, märklig ”steampunk-variant” av Tredje riket – inte med glänsande maskiner och hjältemod, utan med rost, trötthet och människor som mest verkar ha hamnat fel. Uniformerna sitter lite snett, kropparna ser slitna ut, blickarna är inte triumferande utan tomma eller förvirrade. Det är som om maktens estetik finns kvar, men innehållet har runnit ur den. Kvar blir något sorgligt, nästan patetiskt – och just därför ganska obehagligt.

Det där greppet gör mycket. För det blir inte bara historia eller referens, utan något som sipprar in i nuet. Man börjar tänka: vad är det egentligen vi upprepar, fast i annan form? Vad är det som fortfarande finns kvar i oss, men i mer vardagliga, mindre dramatiska versioner?

Mörk humor

Och humorn är om inte svart så brunmurrigt svettig. Inte charmig, inte inställsam. Snarare konstaterande: ”Jaha, där sitter vi allihop fast som en schimpans med en smartphone”. Den typen av bild som först känns absurd och sedan, tyvärr, ganska rimlig. Eklund har en förmåga att hitta de där enkla, nästan dumma motiven som ändå prickar helt rätt.

Det finns också något fint i att han jobbar med torrnål, lite i släktskap med Käthe Kollwitz. Det är ett rätt krävande, pilligt hantverk egentligen – inget man slänger ihop. Men paradoxen är att det ger en känsla av skörhet, som om linjerna nästan darrar. Det passar motivvärlden perfekt: allt ser ut att kunna spricka när som helst. Mycket jobb, mycket darr.

Ulf Eklund kör sitt eget race

Och trots att det är satir så är det inte bara ”kolla vilka idioter vi är”. Det finns något mer där, någon slags sned empati. Figurerna är inte bara offer eller skurkar – de är mer som vi. Lite vilse, lite komiska. Det gör att bilderna inte bara slår an, de hänger kvar också.

Ulf Eklund framstår som en sådan där konstnär som inte bryr sig så mycket om vad som är trendigt eller rätt just nu. Han kör sitt race. Lite som en gammal skön geezer som sett det mesta och inte orkar linda in saker längre. Och kanske är det just därför det funkar – det är rakt, ärligt och ganska svårt att värja sig mot.

Som en sista känsla som dröjer kvar: Ulf Eklund är lite som den där charmigt syrliga morfarn som muttrar vid köksbordet, himlar med ögonen åt världen och drar en aning för vassa skämt – men som innerst inne vill väl. En som kanske inte säger det rakt ut, men som ändå, i smyg, vill fylla fickorna på sina barnbarn med allt godis som finns. Det finns något i hans bilder som kommer från just den platsen: en blandning av kärv blick och värme. Som om allt det där skeva, mörka och absurda egentligen bottnar i en vilja att säga: ”det kunde vara annorlunda, det kunde vara bättre, och den världen glöder igenom i den jordiga koloriten”.

The post Ulf Eklund kombinerar kärvhet med värme first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Trots romanens mardrömslika atmosfär är det inte tung läsning. Jag tror att det beror på språket – subtilt poetiskt stundvis och alltigenom stringent,” skriver Erik Bovin som läst ”Dagen då solen slocknade” av Yan Lianke.

Dagen då solen slocknade av Yan Lianke
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Weyler förlag

Livet bjuder både på förgänglighet och upprepning. Vi lever olika liv men ingen undkommer denna paradox. Livet delas mellan natt och dag, sömn och vakenhet och utan denna kontinuitet skulle inte mycket fungera.

I den kinesiske författaren Yan Liankes roman ”Dagen då solen slocknade”, hans nionde bok att översättas till svenska av Anna Gustafsson Chen, rubbas denna ordning. En sömngångarnatt inträffar som får invånarna i byn Gaotien att gå i sömnen. Ett kaotiskt tillstånd utlöses som märks på gatorna där människor uppträder som zombies och i sitt sömngångartillstånd genomlever denna beckettska natt genom att plundra, mörda eller ta livet av sig. ”Dagen då solen slocknade” utgör med andra ord ett slags slutspel.

Allegorisk berättelse

Romanen är fylld med satirisk symbolik som att berättaren – fjortonårige Li Niannian – betraktas som en korkad typ trots att han ser och förstår mer än de flesta och de facto hjälper sin granne, författaren Yan Lianke, att få ihop sin berättelse. Det är uppenbart att Lianke vill skapa distans till fiktionen genom att skriva in sig själv i berättelsen. Lianke är onekligen en smålurig och långt ifrån lättillgänglig författare. Romanen är emellertid en högst tänkvärd allegori.

Den kollektiva somnambulism som drabbar samhället leder till ett massivt antal dödsfall som minst sagt sysselsätter pojkens föräldrar som driver en begravningsbutik med namnet ”Den nya världen”. Hans morbror har också införlivat döden i sin vardag då han driver ett krematorium i byn. Även han gynnas av det ökade antalet döda på grund av en statlig order som kräver att alla lik skall kremeras. Av liken blir det inte bara aska utan även ”likolja” som morbrodern absurt nog tjänar pengar på genom att sälja vidare. Och det saknas inte efterfrågan. Likoljan, får läsaren veta, kan bland annat användas som smörjmedel eller tvål.

Yan Lianke är både poetisk och stringent

Med denna roman skriver Yan Lianke in sig i en magisk realistisk tradition. Tankarna går obestridligen till dagens Kina. Ingen läsare lär missa de ironiska citattecken Lianke sätter kring ”Det nya Kina”. Modernt? Nja, på det hela taget ett land fortsatt präglat av regimens unkna människosyn, förtryck och starka motstånd mot demokrati.

Trots romanens mardrömslika atmosfär är det inte tung läsning. Jag tror att det beror på språket – subtilt poetiskt stundvis och alltigenom stringent. Ett språk som mot alla odds, likt somliga romankaraktärer, söker sig till ljuset.

The post Yan Liankes roman är fylld med satirisk symbolik first appeared on Opulens.

DYRTID. I en tid med skenande inflation och skyhöga elpriser har iodine Jupiter goda råd att dela med sig av.

Ladda mobilen, datorn och elbilen på jobbet! Slösa med toalettpappret! När chefen kommer är det bara att sitta där och flina.

The post Fina tips first appeared on Opulens.

The post Ouppkopplade måste dö first appeared on Opulens.

The post Om att må bra first appeared on Opulens.

TV-SERIE. The White Lotus är ett inslag i samtidsdebatten som jag misstänker att Mike White har haft liggande i kroppen länge. Det brukar vara så med det som svider, skriver Christoffer Andersson.

The White Lotus.
Skapare: Mike White
HBO Nordic.

The White Lotus (2021) är en obekväm serie som utspelas på ett lyxhotell på Hawaii. Människorna som kommer dit är privilegierade, vissa till och med originella, och som titeln anvisar är det fråga om de privilegierades problem – lotusblomman kan växa ur de flesta bottnar och därför har den kommit att symbolisera devisen att växa genom svåra utmaningar.

Vi har Shane (Jake Lacy) och Rachel (Alexandra Daddario) som rikemanssonen och arbetarklassflickan, överklassfamiljen Mossbacher med Nicole (Connie Britton) och Mark (Steve Zahn) i spetsen, den ensamma, neurotiska, stenrika medelålderskvinnan Tanya McQuoid (Jennifer Coolige) och hotellets platschef Armond (Murray Bartlett) som kämpar med sitt missbruk och sin homosexualitet. Skaparen, manusförfattaren och regissören Mike White lägger upp för ett svidande mellanmänskligt spel mellan stolta, curlade vuxenbebisar och hårt prövade arbetarklassinidivider.

Mike White är kanske mest känd för sina projekt med Jack Black: Orange County (2002) och School of Rock (2003), som författare av åtta avsnitt av Dawson’s Creek (1998) och, mig veterligen, har han bara spelat förlägna geek-roller när han skådespelat. Poängen är att steget till The White Lotus är stort och svindlande därför att satiren är dragen mycket längre än den han tidigare lagt sig till med.

Diskrepansen mellan svart och vit och rik och fattig är illustrerad ända in i karaktärernas personliga kärnor. Vi får möta bekräftelsekåta individer med tvångstankar om perfektion och maniska behov av god service, och hotellpersonalen viker sig ut och in för att fylla dessa barnsliga behov av tröst och trygghet. Det svider att stå som tredje part och se den osynliga muren mellan folk och folk som bara växer och växer tills det osynliga plötsligt blir synlig och fullt av slem.

Men allt är inte som det verkar. Bakom allting är vi alla människor och Mike White har jobbat riktigt, riktigt bra med manuset för att illustrera en karaktärsbank vi får djupare och djupare insikt i. Vi får följa med på en resa inåt, mot mänsklighet bortom skillnader och fördomar och falskspel. Där varje människa oavsett plats i livet är sin egen lotusblomma och att inget liv när allt kommer omkring är så privilegierat att det helt saknar motstånd.

Till en början är The White Lotus fruktansvärd. Inte därför att den är dålig utan därför att den svider. Den är lika obekväm som den är sanningsenlig. Privilegierade och underprivilegierade verkligheter ställs mot varandra där karaktärernas särskilda personliga egenskaper spelar de högsta tonerna, och de ifrågasätter varandras verklighetsuppfattningar på ett explicit vis, så explicit att det inte ens hjälper att blunda.

Efter några avsnitt växer den inpå en och då går det inte att titta bort. Det är bara att svepglo. The White Lotus är ett inslag i samtidsdebatten som jag misstänker att Mike White har haft liggande i kroppen länge. Det brukar vara så med det som svider.

The post Svidande samhällssatir first appeared on Opulens.

SEKRETESS. Iodine Jupiter reflekterar över hur sekretesskulturen skapar möjligheter för en ny form av skvallerkultur.

Med anonymisering och sekretess får du inte veta någonting om någonting. Jag ringde och försökte få veta vem jag är, men det var omöjligt.

Med övergången till digital fascism, övervakningsappar, 5G och låst information får vi den automatisering landet önskar. En av dess många fördelar är att ingen kan ställas till svars när någonting händer. Var och när de korkade besluten är fattade är hemligstämplat.

Sekretess är det fiffiga sättet att skydda politiker, arbetsgivare och de rikas hemligheter. Och med den följer unika möjligheter för en helt ny form för skvallerkultur. Värre än vad Stasi någonsin skapat. Människors nyfikenhet vet inga gränser. Min kamera- och mikrofonutrustade drönare kommer till mig som en tillgiven hund med allt som behövs för dagens skvaller.

The post Den nya skvallerkulturen first appeared on Opulens.

SATIR. “Med en tillbakablick urartade Metoo-rörelsen till en häxjakt på män, kändisar med makt. Vissa hade tydligen otillbörligt flirtat, kastat insinuerande blickar, andra begått övergrepp utan påföljd. Anklagelserna var mer eller mindre relevanta i den digitala dimman,” skriver Iodine Jupiter.

”Han tittade på mig som om han vill ligga med mig.” ”Va! Vilket äckel. Har du anmält honom för sexuella trakasserier?” ”Ja, Gud ja. Män flirtar med oss kvinnor. Det gör de hela tiden. Det måste bli slut med det” ”Fan, vad disgusting de är.”

”Jättemånga av mina kompisar har berättat hur männen tittat menande på dom. De har blivit sjuka, slutat jobba, fått depressioner, några har till och med förtidspensionerats” ”Det är som om det vore naturligt. Man gör inte så mot en annan människa, tittar så där.”

Sett ur ett retroperspektiv urartade Metoo-rörelsen till en häxjakt på män, kändisar med makt. Vissa hade tydligen otillbörligt flirtat, kastat insinuerande blickar, andra begått övergrepp utan påföljd. Anklagelserna var mer eller mindre relevanta i den digitala dimman.

Rovdjursdriften är ett nedärvt beteende som människan vill ”civilisera” sig ifrån. Jägaren och bytet har huvudroller i den sociala sällskapsleken, men de kommer inte överens om reglerna. Sexuell paranoia sprids som en löpeld. Övergrepp och könsdiskriminering eskalerar.

Män i maktposition tafsar på kvinnor, det är därför de vill ha makt. De vill lägra bytet med ett belåtet flin.

Män är djur, scumbags, måltavlor för radikalfeminismen ända sedan Valerie Solanas SCUM-manifest (Society for Cutting Up Men) från 1968. Män tar sig friheter. Trakasserierna kan liknas vid arbetsgivare som kommenderar sina anställda att krypa över kontorsgolvet med börsrapporter i munnen. Marknaden bestämmer reglarna. Cheferna utnyttjar sin position till den sexuella potensens fördel. Vinst, makt och sexualitet är djupt sammanlänkade mekanismer. Därför handlar könsdebatten ytterst om missnöje med maktstrukturer, samlagspositioner − kriget mellan kvinnor och män, det eviga spelet. Överläkarna tillåts vara aktiva medan undersköterskorna får sära och kvida i missionärsställning.

Män i maktposition tafsar på kvinnor, det är därför de vill ha makt. De vill lägra bytet med ett belåtet flin. Att oacceptabla beteenden och attityder florerar bland kändisar framgår av medias sensationslystna rapportering. Att inte fler är kränkta av sex och våld i tv är kanske inte så märkligt. Det är ju normalt. Vi triggas av, går igång på, avsätter tid till det. Att lockas till vilda nöjen som väcker begär anses vara politiskt korrekt. En fjäder i hatten.

I den sociala umgängeskampen handlar det om kommunikationen mellan kvinna och man, magnetiska poler med laddning. Leken har utformats under miljoner år. Tänkbart är att människans primitiva ursprung har fått för lite uppmärksamhet i debatten. Alla män dras över en kam – demoniseras, misstänkliggörs. Men med jämställdhetskunskap ska skolan från tidig ålder lära pojkar visa respekt för flickor. All kunskap ska inte komma från porrfilm och pensionärer.

Du serveras våldsamt sex och förnedring från tv och andra medier. Du niger, bockar och bugar i tacksamhet över vad du bjuds. Eller det man tror dig önska. Du lockas av upplevelsen, filmen, produktannonsen. Du vill leva upp till det du förväntas vara, bli bekräftad och kanske beundrad som en praktfull ”däggy”. Du är ett parningsdugligt hondjur i flocken, kompetent och duktig. Fjädrarna burras upp inför tuppen. Kampen är uråldrig. Så naturlig. Så gör djur.

Människan låtsas vara civiliserad. Sexualiteten är den primitiva urkraft vår kultur bottnar i. Jakten är en del av våra väsen. En gång livsavgörande, idag hobby och lek. Endast de naiva tror att vargen lämnar lammet ifred när ljusen slocknat. Beröva en man makten och han förlorar sin sexuella drivkraft. Företaget går i konkurs.

Affärslivet är en konstruktion för att hålla chefens vitalitet i gång. Mannens sexuella potens är synonym med framgång. Om mannen fråntas sin makt kommer kvinnor klaga på att han inte tjänar något till. Då är mannen inte parningsduglig. Räddningen är att sudda ut könsrollerna. Kvinnor leds till kvinnor, män till män. Utvecklingen är tydlig. Den tysta sköra killen på festen, den romantiska poeten, är inte maskuliniteten den heteronormativa tjejen vill få med sig hem. Gängledaren med makt, alfahanen, är vinnaren på savannen i storstadsdjungeln,

Metoo-uppropet väckte enorm entusiasm och krigsstämning. Vittnesmålen om sexuella trakasserier haglade ur sociala medier. Självklart ska övergrepp och integritetsbrott polisanmälas. Och tas på största allvar.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Men den största häxprocessen i modern tid var grundad på angivelser och skvallerkultur, som i trolldomsprocesserna i Sverige år 1675. Män som uppvisat dåliga beteenden, brist på stil, vett och etikett visades upp som oempatiska och pekades ut som skyldiga. Exempel statuerades, offentliga syndabockar dömdes i mediatribunaler.

Allt fler nyfikna börjar samlas på vägen mot bålberget. Sanningskommission rullar ut den Ikea-designade stupstocken på Sergels torg. Det vankas bröd och skådespel. Vilken kändis är det idag som ska få ett otäckt straff för en otäck sak. Det har talats om våldtäkt. Ett hundratal kvinnor, som vittnat på nätet, har färdats från hela riket för att se straffet verkställas. De är inte helt säkra på att det är han, men han är lik, jo, det måste vara han. Några säger att de tafsats på, andra att han stulit cigaretter medan vissa menar att han dragit snuskiga skämt. Huvan och fångdräkten tas av, han står naken, kylslagen. Han surras fast med benen brett isär. Folket jublar och sjunger något som verkar vara en sportramsa: ”Strap-on straff, strap-on straff …”

Vilddjuret ska tämjas, makten förringas, civilisationen ska blomstra utan män.

The post Du är sexuellt trakasserad av någon du känner first appeared on Opulens.

NYETABLERING. Kebabrestaurangen  i bostadsföreningen Välbehagets fastighet i Hornsbergs Strand skapade rubriker. Iodine Jupiter avslöjar nu sina planer för ett liknande integrationsprojekt på Djursholms Torg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag har länge planerat att öppna en kebabkiosk i Djursholm – ett av Sveriges mest välmående samhällen. Mitt unika falafeltempel ska sätta integrationen på kartan i norra Stockholm. Bli startpunkt för tolerans och förståelse mellan kulturer. Att äta tillsammans är den magiska rit som förenat länder i tusentals år. Förenat familjer. Vi har ätit, druckit te och självmordsbombat lite då vi tagit paus i ätandet.

Den planerade, och av betydelsefulla kommunpolitiker hyllade kiosken, ska placeras på torget i Djursholms centrum. Bli mötesplats för svenskar och nyanlända.

Mina vänner i Tensta. Akalla och Rinkeby kommer att få erfara hur livet verkligen ser ut för ”äkta” svenskar. Samtidigt ges vi i förorten möjlighet att lära ut våra seder och bruk till Danderydsborna. Med tacksamhet ska de rika sträcka ut sina händer med gåvor.

Med abonnerade turistbussar blir avståndet mellan norr och väster överbryggt; resan enkel och nyfikenheten på det riktiga Sverige stor. Reguljära turer blir ett avbrott i det vardagliga livet för arbetslösa, kriminella och elever. Vi samlas kring kebabkiosken, dansar och sjunger våra sånger tillsammans.

Skolklasser ges också chansen att uppleva språkbruk de inte är vana vid och därmed få ökad förståelse. Här talar alla svenska. Lyckade människor, med näringslivets ledare i spetsen, ska via ombud säkerställa att de rätta idealen distribueras till förorten.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Kulturförvaltningen ger mig 500 000 kr i aktivitetsstöd för att öppna Kebabinrättningen. En naturlig sfär där det är görbart att umgås över klass– och kulturgränser har länge efterlysts. Även fritidsnämnden ser kiosken som en möjlighet för arbetslösa ungdomar från förorterna att bli sedda. De menar att knutpunken ger nyanlända tillfälle att utveckla sociala kontakter bland svenskar istället för i isolerade miljöer. Djursholm har pekats ut som den ideala platsen för integration.

”Kiosken blir huvudpjäs för assimilering”, menar Kulturförvaltningen. ”Ökade förutsättningar för samtal leder i ett längre perspektiv till samlag”, påpekas i ett förtydligande av Förvaltningen. ”Vårt mål med integrationen är att den är fullständig på alla nivåer”

Förvaltningen säger vidare i ett pressmeddelande att ”mitt entreprenörskap lär tas emot med öppna armar, med glädje, hopp och jubel av de lokala invånarna.” Kebaben ska peka ut framtiden för det nya Sverige. Det gör den sedan länge i Malmö.

The post “Nu öppnar jag kebabkiosk i Djursholm” first appeared on Opulens.