EKONOMI. En dålig chef har rätt att vara usel på affärer. Hans skyldighet är att få oss att tro att alla kan arbeta sig upp. Från sophögen till styrelserummet. På en räkmacka. Javisst, arbeta på du bara, skriver Iodine Jupiter.

Tjäna pengar på att göra fiasko. Är det möjligt? Öppna bakdörren i city och kliva ut på en sandstrand i paradiset. Har nån gjort det?

Vd:n får en bonus på 40 miljoner. Han har lyckats med det ofattbara. Det ingen trodde var möjligt. Han har skapat en storförlust för koncernen. Men belönas ska han. Och personalnedskärningar blir det.

Media ger en bild av att chefer med höga bonusar, höga löner, sitter löst om de gör ett dåligt jobb. Det gör de inte. De kliver diskret ut bakvägen. De flyttas när vinden mojnat till ett annat högavlönat jobb. Där de syns mindre och får verka i fred. Gemene man är dock nöjd med tron att idioten fått det sämre.

Det är medias uppgift att få oss att tro att det är ”risky business” när det drar under galoscherna. Man vill förmedla att det blåser hårt på toppen. Att makthavare i trubbel får skylla sig själva. Dömande hårda rubriker står i bjärt kontrast till verklighetens mjuka sandstrandsfall. Toppen är ännu inte nådd.

En affärsledares uppgift är locka med drömmen om framgång, groupies, sekreterare, eller fjäskande kontorspojkar. Tjänstehjon som ställer upp med ändan i vädret när dagen varit tung och aktiekursen störtdykt som en fallos i motvind. Makt och mycket av den. Maffiga middagar med krispiga 100 dollars-såser.

Åderförkalkning och fladdrande kalsonger är den tragiska baksidan av framgång. Chefen är en liten rädd man. Politikern likadan.

Demokratin är en metod att stänga in människor i områden med shoppingmöjligheter. Alla har samma rätt att frodigt och artigt handla i de upplysta kuberna.

Gör man något dumt ingriper polisen. Man hyr en jurist, köper sig ut. Alla har samma rätt att köpa sig ut.

Men en dålig chef har rätt att vara usel på affärer. Hans skyldighet är att få oss att tro att alla kan arbeta sig upp. Från sophögen till styrelserummet. På en räkmacka. Javisst, arbeta på du bara.

Vd:n och styrelsen ser inget problem med att vara kriminella.

The post Jättebonus efter fiasko first appeared on Opulens.

INIFRÅN. “Jens Lapidus kan slänga sig i väggen. Nu kommer den riktiga Snabba Cash och den är självupplevd. Spelet är spelet är minst lika spännande, skildrar verkliga brott utan att sensationalisera och innehåller därtill en rejäl klassanalys av kriminaliteten”, skriver Kajsa Ekis Ekman.

Spelet är spelet av Leo Carmona och Cyril Hellman
Forum (2017)

Två av vår tids största genrer är kriminalromanen och självbiografin. Att kombinera dem borde därför vara logiskt och det har också gjorts: Clark Olofssons Vad fan var det som hände och Svartenbrandts …men saknar kärlek för att nämna några. Kombinationen säljer dock sällan lika mycket, och när jag nu läser Leo Carmonas Spelet är spelet förstår jag varför. Den iskalla distans som måste finnas för att brott ska kunna roa kan inte upprätthållas när det hela är självupplevt. Då blir det allvar, det blir sorgligt, det blir framför allt samhällskritiskt. I kriminalromanerna framställs brottslingar ofta i reifierat tillstånd: som om de vore skapade för att begå brott, som om klassklyftor bara vore en pittoresk och nödvändig kuliss för att handlingen ska kunna ta fart.

Spelet är spelet är något helt annat. Den är skriven av Leo Carmona som sitter inne på Skänningeanstalten sedan sjutton år tillbaka för anstiftan till mord. Han är känd för att ha bildat gruppen Kartellen och nyligen gick han ut och erkände Arlandarånet, men vart de 44 miljonerna tagit vägen är det fortfarande tyst som i graven om. Inte heller sägs det något om detta i romanen. För detta har han kritiserats och det har även uppstått en debatt på DN:s ledarsida om det moraliskt tvivelaktiga i att underhålla med verkliga mord.

Få tycks ha lagt märke till att detta är 2017 års bästa klassanalys. Carmona berättar, tillsammans med journalisten Cyril Hellman, under pseudonymen ”Carlos” om sin uppväxt i Chile, Jordbro och Linköping. Carlos växer upp med socialismen i modersmjölken. Föräldrarna drar från Chile då fascismen kommer och hoppas kunna hamna i ett land där solidaritet och jämlikhet råder. Istället hamnar de i en kokande bubbla av segregation, och Carlos utvecklar en dubbel personlighet. Den ena är från Jordbro, full av ressentiment och självhävdelse, den andra är ”Linköping-Carlos” som kommer bra överens med svenskar. Det här var på kulturkrockarnas tid, då svenska föräldrar lät barnens vänner vänta i ett rum medan de själva åt middag och om deras barn åt hos en kompis ringde de hem och frågade hur mycket de var skyldiga.

Leo blir bekant med barn vars föräldrar är reklamare, vilket han ser som ett enda stort hustle – att lura av folk deras pengar – men ett hustle som han själv inte har inträdeskortet till. Snart utvecklar han ett klasshat mot villabarnen blandat med ambitioner. Kriminalitet framstår som en typ av entreprenörskap för de utestängda. Här behövs samma egenskaper som i företagsvärlden plus en till: att kunna undvika att åka fast. Han bestämmer sig tidigt för att satsa på de högre divisionerna: ”Jag var aldrig som t-shirt-gängkriminella. Halvtuggande hyenor utan större kunskaper om de kriminella elementen och som gaddade ihop sig tio man mot en för att bötfälla eller pressa andra kriminella på pengar av fullkomligt ologiska anledningar som ‘du tittade på min tjejs rumpa’. Jag skulle hellre lagt ner och skaffat mig ett byggkneg och lyft trettio papp i månaden, än att vara den sortens kriminell.” Men till skillnad från företagsvärlden finns här ingen återvändo – när han väl har valt kan han inte hoppa av utan pressas till allt galnare saker. Han säger uppgivet till sin tjej: ”Tror du jag tycker skiten är kul? Jag är för fucking insyltad.”

Hur samarbetet mellan författarna gått till är svårt att utröna. Författarna har vad jag förstår satsat på spänningen och skurit bort mycket av det ursprungliga politiska materialet, vilket tycks vara ett drag för att locka läsare. Cyril Hellman kan vara ganska skrytig i de böcker som handlar om honom själv, men när han skriver om andra är egot bortblåst och storyn får istället ta plats. Den som vill lära sig att begå brott har en del att hämta i boken, för här beskrivs utförligt hur mordet på Dragan Joksovic planeras och går till. Till de intressantaste partierna hör de där Carmona kategoriserar olika typer av kriminella: de som bara snackar ”G-snack” men backar ur så fort något ska göras, de som hugger andra i ryggen, vänster- och högerkriminella. De högerkriminella är narcissister utan heder – vill bli störst och bäst själva. När de har kommit upp sig ser de ner på folk från orten. De vänsterkriminella försöker istället hjälpa kollektivet, säljer sig inte och vill se alla växa. Därför, konstaterar Carmona lakoniskt, har vänstern alltid det svårare på gatan.

Han gör också en klassanalys av kriminaliteten: tjuven är grunden till allt. Tjuven föraktas, men den som har bakgrund som tjuv lär sig allt den långa vägen: att smyga, värdera risk, kunna gathörn och taxifik. Det finns också partier där Carmona beskriver förorten på ett sätt som inte gjorts förr i svensk litteratur, när han sätter ord på den geopolitiska och språkliga kunskap som är nödvändig för ett liv i förorten. Att veta hur gambier, turkar, chilenare, finnar och jugoslaver – de som befolkade Jordbro när Carlos växer upp – talar, lever och tänker. ”Man har blivit som ett vandrande rasinstitut för man har extremkoll på vilken etnicitet folk har och vilka koder som gäller”. Om samhället vändes upp och ned skulle denna kunskap vara oumbärlig för att kunna nå toppen – på samma sätt som kunskap om golf och segling är det idag.

The post 2017 års bästa klassanalys first appeared on Opulens.