SATIR. Samuel Andersson har skrivit en dagsvers om Tidöregimens förslag att den som är nyanländ måste kvalificera sig till välfärden.

Kvalificerad

Bidrag och vård

får vi ta sen.

Frågan är hård

min lille vän:

Är du nu lönsam?

Har du ett svar?

Svarar du ja,

skötsam och gla’,

stannar du kvar.

Men är du trilsk,

eller för ilsk,

skrapas du bar.

The post Dagsvers av Samuel Andersson: “Kvalificerad” first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Det är så här autofiktion ska vara när den är som bäst!” Så lyder Lis Lovéns omdöme om Édouard Louis sjätte roman ”Kollapsen”. En bok där spänningsfältet mellan två bröder resulterar i stor litteratur.

I Édouard Louis femte roman, som handlade om hans mor, ”Monique flyr” kom han inte till sin rätt. Jag var inte helt nöjd med den boken. Men i denna nya roman, ”Kollapsen”, där han skriver om sin äldre halvbror, tar han sig upp på den litterära stegen igen.

Jag kan inte låta bli att tänka att det är en bedrift att komma från de sociala omständigheter han växt upp med och – ja, klättra upp. En ära minsann!

Under läsningen av ”Kollapsen” märker jag att författaren Édouard Louis är tillbaka på banan. Det är riktigt kul att se, ja glädjande. Det som framträder som romanens bärande element är hans sociologiska metod.

De sociala omständigheterna i Louis liv har varit förfärliga. En våldsam pappa, en bror som super, en mor som är hunsad. Louis lyckas få en blick för sakernas tillstånd och han skriver på ett ställe:

Våldet cirkulerade mellan våra kroppar, som ett fluidum, som en elektrisk ström.

Det fanns överallt, det tillhörde ingen.

Édouard Louis har genomskådat det sociala spelet och dess maktstrukturer. Det är på ett sätt en njutning att förstå det, en revansch. Han är inte bitter, han konstaterar faktum. Att höja sig över det mekaniska våldet är en triumf. Och just detta att inse hur våldet tillhör ingen är också att förstå att vi ofta lever genom strukturerna snarare än vårt ego. Särskilt för de lägre klasserna är detta sant, för de kan inte fly sina omständigheter. Därför är de prov Louis ger på sin intelligens en njutning att ta del av.

Édouard Louis skriver så bra att man som läsare bara sveps med. Jag är därför glad att jag beslöt mig för att läsa denna hans sjätte roman, även om jag misstänkte att jag skulle bli besviken. Det blev jag nu inte.

Och det är något djupt märkligt med denna bok. Den tar spjärn mot gåtan att två bröder kan vara så olika. Den ene vill förstå utan att bry sig; författaren alltså. Den andre, alkisen, homofoben, rasisten tror sig förstå utan att bry sig. Det skapar ett spänningsfält mellan dessa båda som tvingar fram stor litteratur. Det är så här autofiktion ska vara när den är som bäst!

The post Édouard Louis roman ”Kollapsen” är stor litteratur first appeared on Opulens.

SATIR. Vi har nu nöjet att presentera ett utdrag ur vår medarbetare iodine Jupiters aktuella bok ”Jag vill bli kriminell”.

Pionjären iodine Jupiter

För flertalet Opulensläsare behöver knappast författaren och satirikern iodine Jupiter någon närmare presentation. Ja, han vill ha ett litet ”i” som initialbokstav i förnamnet. Det ska associeras till en av Jupiters månar nämligen. Så det respekterar vi.

Han har periodvis medverkat flitigt i vårt magasin och då främst i vår avdelning för satir som vi benämner ”Underskruvat”.

Utöver att medverka i Opulens har iodine Jupiter under årens lopp skapat en rad tematiska verk inom såväl dramatik som musik och litteratur.

Bland publikationerna kan nämnas ”En tjänstemans meditationer” och senast ”Rymdbrev”, 2022. För Radioteatern var ”Satanpjäsen” Sveriges Radios bidrag på Prix Futura i Berlin.

Faktum är att iodine Jupiter blev uppmärksammad i medierna redan på 80-talet när han läste texter rubricerade som ”Talad rock’n’roll”.

Det är ett begrepp som kan sägas vara en föregångare till spoken word. Med metal/poesi-plattan ”Lilla flickan Zombie” fick iodine Jupiter avsevärd uppmärksamhet i mitten av 90-talet.

Sjunde boken av iodine Jupiter

Hösten 2025 är iodine Jupiter aktuell med sin sjunde bok. ”Jag vill bli kriminell” är den provokativa titeln.

Han uppger för övrigt att boken på förlaget HFH ”utges i samarbete med De Kriminellas Riksförbund”.

Nu har vi nöjet att presentera ett utdrag ur den nya boken.

Det rör sig om texter i ett gränsland mellan poesi och prosa samt, förstås, med en satirisk udd.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Utdrag ur ”Jag vill bli kriminell” av iodine Jupiter

MOZARTGRUPPEN

Jag har skaffat militärkläder och startat företag.

Mozartgruppen AB är min lilla privatarmé som tar emot beställningar

på krig. Just nu hyr en dansk politiker oss för att

befria Skåne och göra det danskt.

Kränkta markägare som vill expandera över grannens

landområden är de vanligaste beställarna. Skövla, plundra

och leva loppan är succéstrategin som motiverar vår

personal lite extra.

     Mozartgruppen har gott om vapen, ammunition och

kriminella anställda inför börsintroduceringen i Stockholm.

“Skjut bara skjut” är vårt skjutglada motto.

LÅGPRISHOTELL RÄDDAR STATENS FINANSER

En kinesisk mångmiljardär har köpt flera svenska fängelser.

Han planerar göra om dem till lågprishotell.

Regeringen investerar glatt för att göra fångarna lönsamma.

HUNDAR SMUGGLAS IN

Ett stort mörkertal råder i hur många hundar som smugglas

in i Sverige. Polisens resurser räcker inte.

Tio poliser per en medborgare räcker inte. Ett land av

bara poliser räcker inte, men är värt att testa, säger Polisen.

GANGSTERISMENS MÄSTARE

Gangsterismens mästare Donald Trump annekterar Grönland

sen Ryssland invaderat Ukraina. Men Putin har en

hemlig plan: “Fixar fred inom 24 timmar.”

    Den Svenska Turistföreningen vill inte vara sämre än

USA. De inkorporerar Saint Barthélemy i Karibiska havet.

“Vårt rättmätiga semesterparadis”, tillstår regeringen, som

börjat bli sugen på gratis arbetskraft.

Men det svenska försvaret vill ha del av kakan för

att säkerställa sin närvaro i området. “Hemvärnet och

Lottakåren ska kunna vila upp sig under pågående

krig i svenskproducerade badkostymer”, säger Anton Tjock,

Turistföreningens ordförande och tillägger:

“Saint Barthélemy har egentligen tillhört oss sedan 1784.”

BONUS

Att roffa är en mänsklig rättighet hos ägarna.

Den kriminelle är en riktig copycat.

MOLNTJÄNST ÄR VÅR TIDS STASI

Molntjänsterna är vår tids Stasi. Men den sortens underrättelsetjänst

används i västvärlden inte längre politiskt,

utan kommersiellt. De är spioncentraler anlitade av

företagen för att få inblick i ditt köpbeteende. De grundar

sig på data du lagt upp i molnet, sökningar på tjänster och

produkter. Dessa molntjänster är helt utan insyn. Svåra

att kontrollera. Ogripbara. Företag köper information ur

molnet om vilka som är potentiella kunder.

Molnet sammanföll i en tid när allt blev låst inom

begreppet sekretess. Idén bygger på att skydda företag och

myndigheter från att du ska få veta vad de vet om dig.

Molntjänsterna lagrar allt om dig, vad du söker och vill ha.

Plötsligt dyker reklam upp med produkter du tänkt på.

Ditt konsumentbeteende är analyserat och kartlagt. Du får

aldrig veta hur de fick reda på hur du tänkte. Du har pratat

i din smarta telefon. Sekretess.

Du har lämnat godkännande. Inte orkat läsa allt. Du

gjorde det för att kunna gå vidare på sidan där du sökte

nåt. Du hade inget val. Hemligstämpeln är företagens och

myndigheternas sätt att göra sig mindre sårbara, slippa

svara på frågor, hålla kunden på avstånd.

KRIMINALITET – PUNK PÅ RIKTIGT

Vi är på väg att bli ett nytt forna Östtyskland. Var kommer

all lättkränkthet ifrån? Utslätning av alla värden. Ord

förintas, plockas bort ur böcker, omskolningsläger och

korrigeringsläger byggs för folk med fel ordförråd, offentliga

platser görs plågsamt otrivsamma och fula. Ingenting tillåts

bryta normen utan att bestämt guidas till en plats med

övervakningskameror. Sekretess! Hemligstämplat!

O, kära Stasi. O, sköna företagsfascism, vi tillber!

Har regeringen aldrig slagits av att vissa tycker det är

roligare att vara gängkriminell och civilt olydig? Var det

bara det här liksom? Är det allt?

Jag får allt större förståelse för att folk väljer den vägen.

Jag är själv lite sugen, faktiskt. Gängen är vår tids stora

proteströrelse, djärvare än punken, black metal och golf.

Och riktigt på riktigt.

ALL MAKT ÅT FURSTEN

Vad lär sig kriminella i fängelset?

En viss skolning har blivit obligatorisk bland de intagna.

Inom sitt yrke kriminalitet är effektivitet ett måste.

En av de mest lånade böckerna på svenska fängelser är

Fursten av Machiavelli. Den är en handbok som handlar

om makt, gängstrukturer och ledarskap. Den är en social

inlärning om hur man ska överleva, stärka sin position och

skapa en egen stat. Folk ska lyda, hanteras. Våld är den

ultimata metoden som skapar skräck. Den präntar man

in för att ta makten i nätverket. Våld ska användas snabbt

och avskräckande. ”Ska en man oskadliggöras måste såret

bli så allvarligt att du inte kan frukta hämnden.” Boken är

omåttligt populär på fängelserna och är ständigt utlånad.

Andra läser The Art of War av Sun Tzu, eller Roberts

Greens etiskt tvivelaktigt intressanta 48 Laws of Power.

Valet av böcker skvallrar om att många vill bli gängledare

när de släpps ut. Det bådar gott för framtiden. Regeringen,

fattar ni?

Sunt förnuft är mer värt än utredningar gjorda av idioter.

SENT TÄNKTE JAG

”Sent ska syndaren vakna” tänkte jag när jag vaknade.

SÅ GÖRS DE KRIMINELLA TILL HJÄLTAR

Att göra saker maskinellt och stelt gör att människan

kommer i samklang med hela samhällsstrukturen. En

naturlig harmoni för västvärldens folk. Det är just den

negativa trenden de civilt olydiga försöker bryta – i

protest. På det sättet blir de paradoxalt nog lite av idoler

för många. De gör nytta utan att veta om det.

MÅSTE FÅ DET BÄTTRE

De välbärgade vill få det bättre. De dåligt betalda måste

få det lite sämre om förändringen ska synas. Att klyftorna

ökar måste man acceptera. Årliga lyxsemestrar, dyra bilar

och restauranger är en rättighet. Nån måste ju betala.

DROTTNINGENS UNDRAN

“Var har det fina Sverige tagit vägen?” frågar sig drottning Silvia.

”Ers Majestät, våld och vapen har blivit inne!”

*

Fängelsedomar i USA kan vara på upp till 350 år.

Det kan verka onödigt länge, men folk lever längre idag.

*

”Priset på två avokados och en banan motsvarar en timlön

för de sämst betalda. Finns det nån anledning till att inte bli

kriminell?”

The post iodine Jupiter – ”Jag vill bli kriminell” first appeared on Opulens.

 MINNESORD. ”Stina Oscarson må vara fysiskt borta men hennes röst fortsätter att tala till oss,” skriver Jytte Holmqvist och minns en kämpe som gick från klarhet till klarhet och visade på det möjliga i det omöjliga.

Under påskhelgen tog den svältande kroppen ut sin slutliga rätt för Stina Oscarson (1975-2025) och bevisade att det inte går att leva på luft. Eller gör det verkligen det? I 30 år blev anorexia nervosa hennes tyst talande följeslagare under en intensiv bana där Oscarsons inre glöd och utforskande inställning till journalistik blev hennes drivkraft.  

Mycket har skrivits om Oscarsons intellektuella kapacitet och mycket har oundvikligen skrivits om hennes sjukdom, och hennes publik har med skräckblandad beundran, snarare än förtjusning, förbryllats och förundrats.

Denna stora kämpe och skickliga yrkeskvinna som levde i en avmagrad kropp trotsade oddsen genom att bevisa hur den okuvliga viljan och starka själen kan ha sin egen gång och tillfälligt överskugga det yttre, och hur den näring som gav henne energi var det akuta behovet av att gå djupare och ifrågasätta status quo.

Oscarson kastade sig andlöst (men inte handlöst) och ohämmat in i det ena projektet efter det andra och blev den mentala akrobatikens mästare. Hon varken skyggade för eller gav vika för den tärande sjukdom som ledsagade henne genom livet och som hon talade öppet om men lyckades distansera sig från – tills det inte längre gick.

Medveten om den utmätta tiden och ”så nyfiken att hon nästan utplånade sig själv”[1] fokuserade hon helt på sitt kall och lämnade i denna mediala övertygelse ett bestående intryck på sin samtid.

Stina Oscarsons karriär

Under den tvärvetenskapliga och mångfacetterade karriär som hon var som klippt och skuren för visade sig Stina Oscarson vara en sann analytiker och konstnär som banade väg med nya idéer och förstod konstens kapacitet att fungera som ett andrum där alla röster får komma till tals.

Hon var såväl dramatiker och teaterchef som regissör, skribent och författare – och kanske framför allt var hon den ultimata samhällsdebattören och kritikern.

Hon skrev för SVT Kultur sedan 2018 och trotsade alla förväntningar genom att vända ut och in på ’förutsägbar’ eller försiktigt traditionell journalistik och dristade sig till djärva möten med den motsatta parten.

Författaren Stina Oscarson

Stina Oscarson var imponerande produktiv och existentiellt engagerad i böcker som Berättelsen om pojken, radion och kriget (Rabén&Sjögren, 2025), Varför måla ugglor när världen brinner? (Ordfront förlag, 2023), och Det perfekta plåstret (Mondial, 2021), där Oscarson gör en resa genom Sverige och ”går från att tro på politiken till att tro på människan”[2]. Hon var rak och ställde frågor som öppnade upp för kritisk debatt.

Nämnas bör också Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig? (Leopard förlag, 2018). En bok som när det begav sig recenserades i Opulens av Carolina Thelin, som bland annat skrev: ”Jag gillar att Oscarson är så pragmatisk, att hon med sina metoder verkligen vill tala om för oss hur man kan göra för att skapa ett bättre samhälle. Det är en uppriktig krigsförklaring mot våldet och en kärleksförklaring till freden.”

Samtal i stället för åsiktskrig

Där många skulle rädas ett potentiellt skamfilat rykte genom att tillfälligt ge en chans för ovälkomna röster att göra sig hörda (som till exempel unga nazister i högerextrema Nordisk ungdom)[3] inbjöd Oscarson till samtal snarare än ”åsiktskrig”[4] och belyste alla sidor av ett samhällsproblem eller större trender som speglar ett farligt maktskifte. Hon följde knivskarpt och ståndaktigt ”sina egna principer” samtidigt som hon var lyhörd gentemot oliktänkande, fascinerades av ”spänningen mellan idéer, principer och verklighet”, och ”lät sin nyfikenhet och vilja till förståelse av andra styra.”[5]

Stina Oscarson må vara fysiskt borta men hennes röst fortsätter att tala till oss.

Oscarson var ett varnande ljus i mörkret; hon visade på hur demokratin inte kan tas för given och att detta styrelseskick kan tolkas olika beroende på vilken intressegrupp man vänder sig till.

Genom att bjuda in otrygga åsikter i en redan otrygg värld poängterade hon vikten av att vi är medvetna och att vi vid behov stålsätter oss men framför allt att vi är beredda att agera och interagera – och har förmåga att se till helhetsperspektivet. Inte förrän vi begrundar den större komplexiteten i vår omvärld kan vi anamma ett mer helomfattande globalt perspektiv. Stina Oscarson må vara fysiskt borta men hennes röst fortsätter att tala till oss.

[1] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/syskonen-om-stina-oscarson-ville-forvandla-varlden

[2] https://www.bokus.com/bok/9789180020862/det-perfekta-plastret/

[3] https://www.svd.se/a/GyAQpJ/stina-oscarson-foljde-sina-egna-principer

[4] https://magasinetfilter.se/filterbubblan/stina-oscarson-vi-har-inte-samtal-vi-har-asiktskrig/

[5] https://www.svd.se/a/GyAQpJ/stina-oscarson-foljde-sina-egna-principer

The post Minnesord över Stina Oscarson first appeared on Opulens.

PROSA. Erik Bovin har läst Vladimir Oravskys senaste bok och konstaterar att ”romanförfattarens prosa är experimentell, språkligt fulländad och i sanning vederkvickande.”

Vem är du som upptar min värld med din frånvaro
av Vladimir Oravsky
Förord av Anders Pettersson
Aleph bokförlag

Vi lever längre och friskare liv än man gjorde förr. Något som brukar anges som förklaring till alltifrån dagens skrala pensioner till den höjning av pensionsåldern som infördes 2023. Nästa år träder ytterligare en höjning i kraft. Samtidigt får unga fast anställning senare i livet än vad som tidigare varit normalt. Jag får det inte att gå ihop. Hur ska de unga få in en fot i arbetslivet om en äldre generation förväntas sitta kvar på sin post, mer eller mindre, till döddagar?

Författaren Vladimir Oravsky har skrivit en roman som kommer med en kreativ, men på ingalunda vis human lösning på problemet: vi skickar alla som fyllt sextio till en slutvårdsanstalt där dem får genomgå en dödsvigsel för att helt sonika ”avdagatagas”, för att låna ett ord ur Oravskys rika vokabulär.

Oravsky, som kom till Sverige på sjuttiotalet, är en produktiv författare till mer än ett trettiotal böcker i olika genrer men som även skrivit dramatik samt verkat som teater- och filmregissör. Hans senaste roman är, som ni kanske har förstått, en dystopi.

Amelia, som kommer från enkla förhållanden, hamnar på nämnda slutvårdsanstalt, men som personal, efter att ha utbildat sig till präst. Det är dock inte klassresenären i henne som får henne att söka sig dit. Arbetet på anstalten ser hon som sin chans att äntligen få träffa sin far, han som befinner sig i livets slutskede; han vars frånvaro präglat hela hennes liv. Mötet infrias och de flyr anstaltens dödshunger.

”Gemenskapen Sverige” lyder namnet på det auktoritära samhälle Oravsky med humoristiska medel tecknar. Det är inte en diktatur utan en skendemokrati, inte olik vår stora granne i öst. Dystopin ligger således nära vår tid och driver gäck med såväl ålderism som auktoritära staters kontrollbehov. Romanen är dock i lika hög grad upptagen av teologiska och existentiella spörsmål.

Oravsky är en munter och spränglärd stilist som gärna tar ut svängarna. I denna bok får han visa hela sitt register. Hans prosa är experimentell, språkligt fulländad och i sanning vederkvickande.

Jag stannar upp och dröjer vid vissa meningar som om de vore aforismer: ”Kunskap är när du vet att tomat är frukt, visdom är när du vet att du inte skall blanda den i fruktsallad”.

Mycket kan sägas om mångsysslaren och ordvrängaren Oravsky men ett är säkert – less is more är inte en devis han följer. ”Vem är du som upptar min värld med din frånvaro?” är långt ifrån en handlingsdriven roman, men desto mer händer på ett intertextuellt, metafiktivt och filosofiskt plan. Romanen är späckad med referenser. Jung, Giordano Bruno men även Leonard Cohen och Édith Piaf sveper förbi, för att nämna några.

Detta är en roman om en far och dotter-relation, men lika mycket en bok om frihet kontra underkastelse samt kannibalism (ja, ni läste rätt) om än i mer eller mindre bildlig mening. Mastigt värre, outsinligt tankeeggande, vrickat men ändå alltjämt lustfyllt att läsa, inte minst tack vare författarens sinne för humor. ”Vem är du som upptar min värld med din frånvaro?” är, kort sagt, en roman som manar till omläsning.

The post Språkligt fulländad roman av Vladimir Oravsky first appeared on Opulens.

VÄLFÄRDSSTATEN. Carsten Palmer Schale konstaterar att ”Konsten att avveckla en välfärdsstat” är en gedigen bok som alla bör läsa: ”Välfärdens ekonomiska och sociala urholkning blir begriplig. Den nyliberala politik som är motsatsen till solidaritet ställs mot väggen. Argumenten är knivskarpa.”

Konsten att avveckla en välfärdsstat
En granskning av det åtstramningspolitiska kretsloppet.
av Niklas Altermark och Åsa Plesner
Verbal förlag

Den aktuella boken ”Konsten att avveckla en välfärdsstat”, av Niklas Altermark och Åsa Plesner, är föredömligt pedagogisk, och skriven på ett stilistiskt elegant sätt. Perioden som avhandlas är 1980 till dags dato, 2024 (även om tonvikten ligger på de senaste 30 åren).

Budskapet är i sammanfattning detta: På statlig nivå skär politiker ner i socialförsäkringarna, framför allt i system där risken att skuldbeläggas är liten.

Borgerliga regeringar motiverar i regel dessa nedskärningar med att folk som lever på bidrag behöver en spark i baken, medan socialdemokratiska regeringar hänvisar till statsfinanserna. Men resultatet går i samma riktning oavsett regim.

Sjuka människor tvingas allt oftare bära konsekvenserna av sin sviktande hälsa. Kostnaderna förflyttas från staten till kommunerna.

Denna tendens förstärks av att staten håller hårt i statsbidragen. På den kommunala nivån skär man framför allt ner genom att ägna sig åt dolda besparingar.

Den kommunala kärnverksamheten – som den regionala – tenderar därmed att urholkas kraftigt, vilket förflyttar kostnader vidare till välfärdsarbeterare som förutsätts arbeta hårdare.

När de här grupperna sedan blir sjukskrivna flyttar kostnaderna tillbaka till staten i form av utgifter för socialförsäkringssystemen. 

Resultatet blir etablerandet av ett åtstramningspolitiskt kretslopp.

I löptexten utvecklas detta mer i detalj, även om samma argument återkommer som en sorts refräng.

Erodering av välfärdsstaten

En mycket viktig utgångspunkt – och slutsats – är följande:

Det finns inget stöd bland allmänheten för en minskad offentlig sektor. Privatiseringar är generellt sett impopulära.

Ändå har välfärden eroderats de senaste tre-fyra decennierna. Gradvis och i smyg. Med tal om ”nödvändighet” snarare än önskvärdhet (något som ses som orealistiskt).

Det mesta förefaller alltså omöjligt. I praktiken råder numera även en blocköverskridande konsensus.

De tre senaste decennierna har de offentliga utgifternas andel av BNP minskat med cirka 15 procent. Detta har främst drabbat socialförsäkringarna och arbetsvillkoren i allmänhet.

Kraven inom äldreomsorgen har skärpts.

Hemtjänsten har blivit mindre tillgänglig.

Skolan har försämrat sina resultat och klasserna har blivit större.

Varslen inom sjukvården duggar tätt.

Stödet till de mest socialt utsatta minskar.

Administrationen sväller.

Men inget av detta nämns i partiledartalen eller i valmanifesten.

När det skärs ner i välfärden måste någon annan betala. Besparingar och kostnader cirkulerar och genererar nya besparingar och kostnadsförflyttningar.

Varför? ”Sverige har inte råd. Sverige är fattigt.” Så brukar det låta.

Det tycks otänkbart att låna eller investera mer än vad skatteintäkterna medger. Eller att höja skatterna. Eller att omfördela mellan inkomstskikten.

Nyliberalismen – en religion

Nyliberalismen har blivit religion (Spara offentligt, gynna de privata investerarna). Överge (därför) den klassiska expansionspolitiken och kräv alltid mer besparingar. Man kan inte reformera. Ty var skall pengarna komma ifrån?

Bristen på pengar är enligt författarna högst artificiell – och satsningarna på att undvika underskott till varje pris är ett credo.

Det finanspolitiska ramverket

De budgetpolitiska målen, som ofta benämns som det finanspolitiska ramverket, består idag av i huvudsak fyra mål: ett överskottsmål för hela den offentliga sektorn, ett skuldankare för offentlig sektor, ett utgiftstak för staten samt ett krav på kommuner och regioner att ha en god ekonomisk hushållning och balans i budgeten.

Skuldtak, utgiftstak, överskottsmål och regler för kommunernas och regionernas ekonomi är således ledord och styrmedel.

Eftersom det finanspolitiska ramverket innebär att statens utgifter måste finansieras ‘krona för krona’ betyder även detta mindre resurser till välfärd och annan offentlig verksamhet. 

Vad är ett skuldankare? 

Sedan 2019 kompletteras nämligen överskottsmålet sålunda med ett så kallat skuldankare. Innebörden av skuldankaret är att den offentliga skuldsättningen (Maastrichtskulden) bör uppgå till 35 procent av BNP på medellång sikt.

Redan år 2000 understeg den svenska skuldsättningen 60 procent och är idag nere på cirka 31 procent. Detta gör Sverige till ett av de minst offentligt skuldsatta länderna i EU.

Det andra kravet, att budgetunderskottet för ett enskilt år inte får vara större än tre procent, har även det visat sig svårt att leva upp till. Under 2023 så klarade drygt hälften av länderna det här målet. Störst underskott hade Italien vars underskott motsvarade en andel på hela 8 procent. Snittet för EU var även det högt och den genomsnittliga andelen var 7,4 procent. Sverige hade ett underskott som motsvarade cirka 0,6 procent vilket var sjätte bäst i hela EU.

Staten har sålunda skurit ner på exempelvis sjukförsäkringen och LSS. Välfärden minskar alltså, och välfärdsarbetarnas villkor försämras.

Skattesänkningar i stället för reformer

Men om arbetslösheten sjunker och fler betalar skatt uppstår ju ett utrymme att öka statens kostnader genom att genomföra reformer? Under de senaste decennierna har emellertid ökade intäkter ofta använts till att sänka skatter eller att betala av på statsskulden.

Från Alliansregeringens prat om bidragsfusk och latmaskar (2006-14) till S-regeringens likartade (men retoriskt annorlunda uttryckta) politik – med exempelvis bibehållna jobbskatteavdrag och striktare FK-bedömningar (2014-22) löper en blåröd tråd.

Mellan 1990 och i år (2024) har de direkta socialförsäkringskostnaderna mer än halverats (från drygt 9 procent till knappt 4 procent). Efter ”invandringsåret” 2015 har det – med undantag för pandemiepoken fortsatt.

De mest utsatta drabbas

Men att skära ner på ersättningar som täcker väldigt breda lager av befolkningen är riskabelt. Det är därför vi inte ser några stora åtstramningar av barnbidraget eller föräldrapenningen.

Det är de mest utsatta (sjuka, omsorgstagare, aktivitetssysselsatta, LSS etcetera) – och ofta tysta och medialt frånvarande – som får stå för fiolerna. Lidandet koncentreras och klyftorna växer. Välfärden måste bantas för att kunna räddas.

Besparingspolitik har blivit axiom

Statsbidragen stramas åt. Produktivitetsavdraget reduceras årligen för alla myndigheter (vilket innebär nedskärningar).

Bidragen till kommuner och landsting indexregleras inte i takt med inflationen. NPM har skapat ett tryck på kommuner och landsting att inte låta sig ”förslappas”.

Besparingspolitiken har blivit ett axiom. Kostnaderna för socialpolitiken flyttas från staten till främst kommunerna.

Men kommunerna skär också ner. Frivilligt eller av tvång. Budgetdisciplinen är a och o – vilket drabbar bland andra förskolorna, skolorna, äldreomsorgen och funktionshinderverksamheten.

Den försvagade kommunala ekonomin beror på många saker: demografin, minskade skatteintäkter, minskade statsbidrag, höjda krav på skola och omsorg. Tillfälliga projekt och en svällande administration. Totalutgifterna kan därmed bli de samma samtidigt som välfärden urholkas. 

Dolda nedskärningar

Hur hanteras då detta? Jo, man satsar på dolda nedskärningar.

I synnerhet beroende på att såväl nedskärningar som skattehöjningar – som är uppenbara – är impopulära bland väljarna. Och även kommunalpolitikerna – som riksdagspolitikerna – vill ju påfallande ofta bli omvalda.

Dolda nedskärningar kan se ut på olika sätt. Man kan ålägga en välfärdsnämnd ett effektiviseringskrav utan att specificera hur implementationen ska ske.

Man kan låta bli att räkna upp anslagen med kostnadsökningarna. Man kan låta en verksamhet hämta hem tidigare års underskott.

Välfärdsarbetarna drabbas

Sammantaget drabbar detta välfärdsarbetarna på golvet, liksom välfärdens mest utsatta patienter och klienter. Allt detta tenderar sedan i ett andra led att ”bukta ut” någon annanstans.

Samtidigt ökar kraven på de alltmer slitna medarbetarna. NPM kan dessutom bara mäta kvantitet – inte kvalitet. Och: eftersom det är de kortsiktiga kostnaderna som räknas, och det är för dessa vi har byggt institutioner och ramverk för att hålla nere, så får de långsiktiga vinsterna stryka på foten. Givet denna beskrivning förflyttar kommunala besparingar kostnaderna till välfärdsarbetarna. När dessa sedan blir sjuka återuppstår kostnaden som en utgift för den statliga sjukförsäkringen, vilket resulterar i ytterligare besparingskrav. Det samma gäller inom den regionala vården.

Efter dessa resonemang sammanfattar författarna hur cirkulationen av besparingar och kostnader i det svenska välfärdssystemet fungerar.

Det påstås att pengar saknas som i realiteten inte saknas. Vår institutionella finanspolitik skapar incitament för ständigt fler nedskärningar.

Utvecklingen blir självförstärkande. Konflikter mellan politikernas kortsiktiga intressen av att vinna val och samhällets behov av kloka – och långsiktigt hållbara – beslut skapas.

Marknadsekonomin har gradvis alltmer kommit att få ersätta politikernas roll. Den artificiella bristen på pengar blockerar satsningar på en moraliskt motiverad omfördelningspolitik. Klassklyftorna växer. Särskilt utsatta, och ofta nedtystade, grupper får bära allt yngre bördor. Mandatvis sockras medel- och överklassen med skattesänkningar.

Välfärsstaten avvecklas på falska grunder

Sverige avvecklar sålunda välfärden på falska grunder.

I det sjunde och sista kapitlet ställer författarna så frågan om vad som går att göra åt allt detta bedrövliga tillstånd. Här konstateras bland annat att, som vi sett, det nya och tysta systemskiftet inte skett slumpartat. Det bygger på falska premisser och ramverk som gynnar de redan rika och stegvis alltmer utarmar de utsatta.

Resursstarka grupper använder privata välfärdslösningar för att komplettera de offentliga. Ekonomiskt kapital skapar utrymme för att spara vid sidan om inför pensionen.

Socialt och kulturellt kapital behövs därutöver för att sätta barnen i kö till friskolan.

De privata systemen är dessutom utformade så, att de tär på de offentliga resurserna ännu mer, vilket återigen ökar besparingstrycket och i förlängningen motiven för att komplettera med ytterligare doser av privat välfärd.

Högern gynnas

Ovanpå detta gagnas högern av ett politiskt klimat som nedtonar vikten av ekonomisk omfördelning, jämlikhet och social trygghet.

Det största hotet påstås dessutom vara invandringen. I Sverige hittar vi sorgligt nog stödet för (SD) bland de grupper som först och främst drabbades av Alliansregeringens urholkningar av trygghetssystemen. Begripligt, så som debatten låter, men på sikt helt förödande för samhällsgemenskapen. Och förbättringar för de många ses alltså per definition som omöjliga – eftersom de ligger utanför budget. Vi måste därför bestraffa dem som anses skyldiga till förfallet. 

Den finanspolitiska ramverket – en fälla

Men hur skall vi då handla? Författarna förespråkar att vi vrider perspektivet 180 grader och gör det smärtsamt och skamligt att skära ner.

En starkare välfärd kräver alltså att vi höjer de politiska kostnaderna för politiker på alla nivåer, som inte ger tillräckliga resurser till välfärden. Ett sätt att göra detta, är att öka transparensen, så att exempelvis de dolda besparingarna görs synliga.

Ansvarsutkrävandet skull därmed underlättas. Den massmediala granskningen skulle behöva vässas. Kort sagt, heter det i boken, skulle anhängare av åtstramningspolitiken tvingas argumentera för varför den är motiverad.

Vidare. Det är i relation till överskottsmål, skuldankare och reglerna om hur kommuner får använda sina resurser som besluten fattas. Detta finanspolitiska ramverk har dock blivit en fälla. (För den som är intresserad av ett än vidare perspektiv än det som här presenteras hänvisar jag till Ali Esbatis utmärkta textsamling, som utkommer i dagarna. Där skärskådas bland annat marknadsfundamentalismens betydelse för människosynen, rasismen och ultraindividualismen.)

Vi borde satsa mer på välfärden

Ett land blir inte rikare för att de låter bli att investera i välfärd. Och snarare än en statsskuld borde vi tala om en ”investeringsskuld”, som består av alla de resurser vi låtit bli att använda för att bygga samhället starkare.

Vi vet ju dessutom att Sverige har en mycket låg utlandsskuld (31 procent av BNP just nu) och låg budgetskuld (0,6 procent av BNP just nu). Vi är alltså nästan sämst i klassen när det kommer till att bedriva expansiv politik!

Nu tycks (de flesta) politikerna – från höger till vänster – vara överens om att satsa så lite som möjligt på välfärden – eftersom vi ju inte har råd.

Tvärtom borde vi satsa mycket mer – och för alla medborgares skull. Särskilt bör vi satsa på de mest utsatta och mest marginaliserade. Därför att detta är det enda moraliskt försvarbara – och för att vi har mer än råd.

Knivskarpa argument

Vi har inte råd med en politik som låter de mest gynnade snylta på vår gemensamma välfärd. För övrigt är gränsen mellan att klara sig och att befinna sig i svår ekonomisk utsatthet porös och oförutsägbar. ”Alla kan halka på en isfläck”, som Altermark och Plesner så fyndigt uttrycker det.

”Konsten att avveckla en välfärdsstat” är en gedigen bok som alla bör läsa. Välfärdens ekonomiska och sociala urholkning blir begriplig. Den nyliberala politik som är motsatsen till solidaritet ställs mot väggen. Argumenten är knivskarpa.

The post Knivskarp och gedigen bok om välfärdsstatens avveckling first appeared on Opulens.

SJÄLVBILD. ”Norrland behöver inga yttre fiender. För de värsta finns bland dem själva,” skriver stockholmaren Lars Thulin.

Sverige är ett långt land. Och ett delat. Det är skillnad mellan folks vardag och livsvillkor i Vasastan i Stockholm och i Blattnicksele i Sorsele kommun. Mellan Örgryte i Göteborg och Hammenhög utanför Simrishamn.

Förbättrade kommunikationer fysiskt, men främst elektroniskt, samt försök att utjämna ekonomiska ojämlikheter borde minska skillnaderna. Frågan är om det är tvärtom. Att många istället vill behålla och även förstärka skillnaderna. Syftet är kanske det klassiska – genom att peka på yttre fiender kan man ena den egna gruppen. Plus att få saker värmer så bra som en offerkofta knäppt upp i halsen.

Jag har varit mantalsskriven i Stockholms stad hela mitt liv. Men jobbat på flera ställen i vårt land, bott på skilda orter och haft fritidshus på olika ställen. Jag har under ett långt liv plockat erfarenheter från Boden i norr till Kivik i söder. Min spaning är att Norrland utmärker sig. Ingen landsända är så noga med sin särart. Och inga svenskar tycker så oerhört synd om sig själva som norrlänningar. Denna självbild kan delas upp i två delar.

Den första är ekonomisk – påståendet att Norrland är en koloni som sugs ut av elaka svenskar söder om Dalälven. I sitt anletes svett levererar norrlänningen skog, malm och vattenkraft. Men får i princip inget betalt för slitet.

Det är en sanning med stor modifikation. Visst, råvaror som varit väsentliga från vårt välstånd finns i norr. Så skulle Norrland blomstra om det blev en egen nation? Ytterst tveksamt. För absoluta huvuddelen av de stora industriföretag som genom skicklighet dragit in många miljarder till Sverige och därmed byggt vår rikedom, ligger inte i Norrland.

Mer intressant är norrlänningars kultur och självbild. Den bygger på att söderöver, kanske främst i Stockholm, finns fisförnäma, fjolliga och finkulturella människor. Mesar som inte skyfflar in grovsnus under läppen, halsar hembränt, skjuter älgar, kör snöskoter och föraktar beslutsfattare i Stockholm och i Bryssel. Allt sådant som riktiga människor ska göra. Den bilden av en äkta svensk har dock nackdelar: ensamhet, missbruk, våld, laglöshet.

Det märkliga är att norrlänningar själva odlar och förstärker avigsidorna. De bygger upp och sprider en bild av en påtagligt dysfunktionell landsända. Låt mig ta tre exempel från kulturen i samtiden.

Först ut är hyllade författaren Karin Smirnoff, född i Umeå, och hennes Jana Kippur-trilogi med första boken ”Jag for ner till bror”. Handlingen är förlagd till fiktiva orter i Norr- och Västerbottens inland. Berättelsen har också satts upp som pjäs på Västernorrlands teater i Sundsvall med en lysande Amanda Jensen i huvudrollen. Den och de tre böckerna är nattsvarta, nästan dystopiska bilder av Norrland: fylla, våld i nära relationer, kärlekslöshet, våldtäkt, incest, ond bråd död. Skildringarna är starka, svidande, omtumlande och känns verkliga. Budskapet är klart – vi har ett helvete i Norrland. Det är oerhört synd om oss. Offerkoftan knäppt upp till översta knappen.

Nästa exempel är två framgångsrika filmer – Kjell Sundvalls två epos ”Jägarna”. De utspelas i Sundvalls hembygd, Älvsbyn i Norrbotten. Han berättar med de filmiska verktygen som gjort Hollywood så känt, och han gör det bra. Men bilden av norrlänningar som tjuvjägare, bidragsfuskare och kvinnomisshandlare är faktiskt rätt vidrig. En bild av ett samhälle som drivs av girighet, förakt mot lagen och total brist på empati.

Slutligen Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten”. En bok som nyligen blev en mycket bra tv-serie med bland andra Pernilla August, Rolf Lassgård och Magnus Krepper i ledande roller. Ekman är visserligen född i trakterna av Katrineholm i Sörmland, men har bott mycket länge i Norrlands inland och skickligt skildrat livet där.

”Händelser vid vatten” handlar främst om ett mycket flummigt och världsfrånvänt kollektiv i Norrland. Sådana kan finnas var som helst i Sverige. Men runt detta kollektiv skildras ett samhälle i Norrland, som får betraktas som bakåtsträvande, inskränkt och där nidbilder av det norrländska kynnet står som spön i backen. Det mesta känns rätt – efterblivet.

Det märkliga är att dessa skildringar, som berömts för sin konstnärliga skicklighet, inte bara förstärker norrlänningars känsla av utanförskap utan även cementerar bilden av ett dysfunktionellt, bidragsberoende och kärlekslöst samhälle.

Enkelt utryckt: Norrland behöver inga yttre fiender. För de värsta finns bland dem själva.

Är det då synd om norrlänningar? Allt finns i betraktarens öga. Det norrländska klimatet och naturen skapar förutsättningar som både är positiva och negativa. Vilka som överväger avgör varje individ. Men bilden av en exploaterad koloni ställer jag inte upp på – många miljarder har flödat norröver i vårt land.

En sak är säker, det är billigt där uppe. På vägen hem från vårt senaste besök i Norrland rastade vi i Ånge, kommunen som hävdar att man ligger mitt i Sverige. Hos mäklaren i centrum bjöds en modern trea på Floragatan ut till försäljning, 77 kvadratmeter. Utgångspris 160 000 kronor. I en närförort till Stockholm går inte motsvarande lägenhet för under 5 500 000 kronor.

The post Är det verkligen synd om norrlänningarna? first appeared on Opulens.

MISSFÖRSTÅND. Gunnar Lundin skriver om två till synes vitt skilda författartyper. Oändliga missförstånd kan uppstå mellan dessa två, menar Lundin.

Det finns för att generalisera två sorters författare.  Vissa insikter fås genom att generalisera (jag saknar de tecknare som med två, tre penndrag kunde karakterisera en människa). Så jag påstår nu att det finns två sorters författare. Den ena är samhällskritiker, den andra människokritiker; den förra söker förbättra samhället, den senare ser till individens möjligheter.

Det kan uppstå oändliga missförstånd mellan dessa två.

Och det är inte fråga om vattentäta skott. Samhällskritikern kan mellanspela som psykolog och existentialist, människokritikern kan, då han ser sig tvungen, ha ett ord att säga i en samhällsfråga.

The post Olika författartyper first appeared on Opulens.

The post Ouppkopplade måste dö first appeared on Opulens.

STATEMENT. Konstnären Channa Bankier inleder 2022 med ett tydligt statement. Från NPM till NPD.

The post Från NPM till NPD first appeared on Opulens.

FORMGIVNING. Iodine Jupiter funderar över dålig design och hus som inte går att bo i.

Man häpnar över busskurer det regnar in i och neontavlor där busstider har svart text mot mörk botten. Man ser inte vad det står förrän man tytt sig tätt intill skylten. Tänk alla möten man haft för att välja rätt designer. Hur diskussionerna lett fram till just detta. Jag tror att alla i styrelserummet fått lön för mödan. Liksom arkitekter som manifesterar sitt ego i hus omöjliga att bo i, men är snygga att se på. Obegåvning tar sig många uttryck. Att joina skampålen på Sergels torg bör vara betalningen för de ansvariga.

The post Fåfänga på hög nivå first appeared on Opulens.

HELHET. En inspirerande händelse i mitt vardagsrum: det öppna fönstrets vind fyller gardinen till en båge med spänst. Tyg nuddar prydnadssifonen, ett objekt så självtillräckligt i sin inneboende energi, sin linje. Ja, vi har alltid gillat linjer och sammanhang, det övergripande som bär en riktning, energi och sammanhang. Som när du står på Skeppsholmen och över vattnet ser Gamla stans sammanhållna vackra byggnadsmassa. Eller allvarligare: att få ha samma läkare över ett helt års sjukskrivning. Att en lärare kan få följa sina elever och se den längre tendensen. “Nu glömmer vi förra vårens svacka när det kommer till betyg”.

Så mycket av detta är slaget i spillror och grälla fragment, men de falska enheterna och sammanhangens månglare börjar växa fram som skadesvampar. Det talas om nationens enhet, om ras och familj som linje och sammanhang. En alltför lättköpt lösning och balsam på sprickorna som postmodernism och nyliberalism skapat med en syn på människan som helt fragmenterad och insulär.

Ja, vem i detta tresekunderssamhälle går hela linjen med 40 år på samma jobb och slutar som vithårig mästare? Vilken nyexaminerad 24-åring stannar så länge att hen verkligen bottnar?

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Ingen människa är en ö first appeared on Opulens.