POLITIK. Haris Agic skriver om tillståndet i Tidö-regimens Sverige och menar att vi befinner oss mitt i ett avgrundsgap.

Sverige har länge berättat historien om sig självt som ett land byggt på jämlikhet, solidaritet och rättvisa. Men bakom de högtidliga orden växer klyftorna, lagarna tillämpas allt mer selektivt och demokratins löften urholkas för vissa grupper. Det här är en uppgörelse med myten om den svenska exceptionalismen – och ett försvarstal för ett samhälle där ”allas lika värde” måste betyda mer än retorik.

Älskade land! Hur mår Du? Din berättelse om ”allas lika värde” som grundstenen i vår demokrati har börjat krackelera. Bakom sprickorna skönjs en annan, mindre smickrande, verklighet. Vi ser hur de privilegierade duckar för sitt ansvar när det gynnar dem. Att våra normer och regler får verka ojämlikt. Att våra lagar numera tillämpas med varierande vigör, beroende på vilken bakgrund och identitet de riktas mot. Och när snedvridet bruk av lagar inte riktigt uppnår önskad effekt, då tar vi fram nya lagar vars huvudsakliga syfte är att gälla bara vissa ibland oss.

Orden som ”solidaritet utan gränser” och ”öppna era hjärtan” – som en gång kännetecknade Sverige inför hela världen – är numera blott ett avtagande eko, som ett tåg vars vagnar blir mindre allteftersom det drar i väg. Var allt en saga, för god för att vara sann? Användbar för vissa. Inte så mycket för andra. Det var särskilt de privilegierade – de med makt, resurser och inflytande – som en gång hade hjälpt till att etablera vår samhällsservice, vårt välfärdssystem, en stabil ekonomisk struktur, den lag och ordning och stöd för sociala strukturer som skulle värna om alla och säkra ett jämlikt och rättvist samhälle. Föga visste vi att allt detta skulle bli en rökridå för helt andra syften. Vi omfamnade allt och deltog i ritualerna för att vi ville tro på dem, men i det stora hela undvek vi att nämna de alltmer växande gapen mellan tjusiga ord och verklighet. Det som tidigare pyrt under sprickorna har nu börjat flamma upp med en olycksbådande lyster. Uppgörelsen som vi alla trodde på – vårt samhällskontrakt – fungerar inte längre.

Låt mig vara rak här, detta är ingen övergång eller något paradigmskifte. Vi befinner oss mitt i ett avgrundsgap. Under de senaste två årtiondena har en stadig ström av negativa utvecklingar vidgat detta gap till oroväckande djup och vidder: växande förakt mot olikheterna, högt, hetsigt och hårt tonläge i det offentliga samtalet, växande klassklyftor, en allt snävare svensk gemenskap och det utanförskap som den orsakat, nittiotalets skinheads i bomberjackorna och deras våldsamma hatiska och antidemokratiska pack som i dag strosar runt i beslutsfattande korridorer som om de ägde dem, samt en majoritet som låter det ske och låtsas att det regnar trots det hot som de utgör mot vår demokrati. Gapet slukar oss med glupskhet av en hungrig best. Den svenska exceptionalismens avigsida är blottad.

På senare tid har de mäktigaste ibland oss börjat använda idén om kulturell homogenitet som vapen. Skam- och skuldbeläggning, fråntagande av medborgerliga rättigheter, smädelser, hat, hot och mobbning som påtryckningsmedel. Privilegier, inflytande och finansiella muskler som tvång. Demokratiska strukturer som exploaterbara svagheter. Säg mig, hur kan vi leva i lögnen om ömsesidig nytta genom integration när integration har blivit katalysatorn för vår underkastelse? När allt som krävs av oss kräver oss, vad blir kvar av oss då?

Våra demokratiska institutioner, ryggraden i en demokrati som bygger på idén om allas lika värde, är hotade. Och som en följd har allt fler börjat vackla i sin tillit till demokratin. Att dras till den breda gemenskapen är inte särskilt lätt när den inte finns där för oss. Så människorna har börjat dra sig undan. Söker sig till tryggheten i det bekanta. Den privilegierade majoriteten kallar det för ”parallella samhällen”. För de undandragna är det nog bara platser och människor som vill ha dem.

Undanflykten är ett sätt att skydda sig från orättvisan. Att hitta egen gemenskap när den breda inte inkluderar. I de mest extrema fallen kan det även leda till uppkomsten av hemsnickrade lagar och rättssystem. Lika fel som olyckligt, naturligtvis. Men är det verkligen så konstigt när den lag som ska behandla oss alla lika används som vapen mot vissa ibland oss och utvisar duktiga, hederliga och skötsamma människor, kollektivbestraffar familjer och låser in barn i fängelse? Undanflykten är en reaktiv impuls snarare än en kalkylerad strategi. Ett överlevnads- och skyddsmekanism som är fullt förståelig. För människor som bara överlämnar sitt öde till orättvisan mals till pulver.

Men det finns någonting som många har förbisett. Människor drar sig inte bara undan – de strålar också samman. Organiserar sig. Bildar och utbildar sig. Odlar idéer och drömmar och krokar arm för att förverkliga dem. Startar föreningar, studiecirklar, bygger institut och lokala likväl som nationella sammanslutningar. Allt fler engagerar sig i utvecklingen av sin egen och varandras handlingskraft och handlingsutrymme, där de marginaliserade rösterna är starka och tillsammans skapar både resiliens och motstånd. När gemensamma regler inte längre skyddar dig, måste du skydda dig själv. Men detta är bara en temporär lösning. För målet kan inte vara att vi ska rusta upp till försvar för evigt – målet måste vara ett slut på orättvisan. Ett samhälle som skyddar oss alla och framför allt där vi står upp för varandra.

Låt oss vara vuxna, sobra och klarsynta kring vart detta leder. Ett samhälle som bygger på gränser och klyftor mellan olika grupper kan inte vara annat än fattigare, skörare och till syvende och sist ohållbart. Också särskilt sårbart om krisen skulle vara framme och vi behöver stå enade. Med ett blodigt krig i närområdet och stormakternas allt mer oberäkneliga och våldsamma geopolitiska lek kan det vara nåt att fundera på.

Sanningen är att när vi väl en gång övergett vår tro på allas lika värde som grundstenen i vår demokrati där vi, var och en och framför allt tillsammans, har haft möjlighet att våga drömma och kämpa för dessa drömmar, där den gemensamma nämnaren har varit ett värdigt liv för alla och i förlängningen ett kollektivt välbefinnande och välmående, så blir den svår att replikera. Hundratals år av sociala rörelser och kamp kan ruineras på några fjuttiga år av villfarelser. Därför vet jag i mitt hjärta att detta inte kommer att ske.

De mäktiga kan inte profitera på sina relationer för evigt. Hatpropagandan om hotet från ”Den andre” må vara ett kraftfullt verktyg med enorm destruktivitet – men den är också skör och saknar uthållighet. Folket kommer att vakna. Resa sig! Bygga nya skyddsvallar mot denna olycksbådande ovisshet och detta totala galenskap som har drabbat oss. Sten för sten kommer vi att anlägga en ny väg, mot en bättre framtid för oss alla, återuppbygga vår demokratiska trygghet likväl som vår medmänsklighet och på så sätt sy ihop de gapande såren i vår gemensamma dignitet. För ett Sverige där vi är måna om och angår varandra!

Älskade land! Detta är inte tid för tystnad. De mörka krafterna utsätter Dig för åderlåtning under förespegling av att vara Din vän. En ulv i fårakläder! En förtryckare som traktar efter makt för att kunna ge sig på de svagare bland Dina barn. En översittare som mobbar alla till tystnad för att få härja fritt. En opportunist som är beredd att offra allt Du är för att uppnå sina mål. Älskade land, det är dags att visa ryggrad. Gränsen mellan förövare och medlöpare har aldrig varit tunnare. Det är dags att återerövra vår sanna identitet, som ett land som står för solidaritet, jämlikhet och rättvisa. ”Allas lika värde” måste väl ändå betyda någonting mer än blott ett tjusigt begrepp vi så gärna slår oss för bröstet för samtidigt som vi slår volter i sekundära anpassningar kring det.

Jag kände mig hågad att avrunda med något om en fjäder i hatten som man inte har gjort sig förtjänt av och kom så att tänka på Nobels fredspris och den högfärdsgalenskap som krävs för att inte förstå att äran inte sitter i ägandeskapet av medaljen utan i själva förärandet. Men detta är en helt annan historia. Och kanske ändå exakt samma.

The post Sverige – När allas lika värde spricker first appeared on Opulens.

DEMOKRATI. En uppriktig krigsförklaring mot våldet och en kärleksförklaring för freden. Carolina Thelin läser Stina Oscarsons Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?.

Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig? av Stina Oscarson.
Illustratör Sara Granér
Leopard förlag 2018

I Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig? resonerar teatermänniskan, författaren och samhällsdebattören Stina Oscarson med sig själv och med oss läsare om demokrati; hur den ska kunna hållas vid liv i ett samhälle där ordet inte erkänns dess rätta värde, där böcker förvandlas till dekoration och där det civila samhället börjar agera som företag. Hon tar delvis avstamp i den amerikanske tänkaren och Livelihood-pristagaren Gene Sharps skrifter om icke-våld som medel för samhällsförändring: From Dictatorship to Democracy och Waging Non-Violent Struggle. 

Sharp dog den 28 januari i år nittio år gammal. Samtidigt kommer Oscarsons bok ut som en otvetydig hyllning. Ett märkligt sammanträffande.

Idén till boken föddes efter att hon i ETC recenserat den amerikanske statsvetaren Jason Brennans bok Efter demokratin, där han pläderar för att statens angelägenheter borde skötas av en liten skolad elit i stället för den obildade massan. “Det måste finnas ett annat svar!”, utropar hon i bokens inledande kapitel.

Sharp kom fram till 198 metoder för att förändra världen utan våld, skriver Oscarson. Hon förtecknar 132 av dem, såsom “Förlöjligande utmärkelser”, “Protestmöten”, “Vägra samarbeta på sin arbetsplats” och “Sexuell bojkott”, även om hon tar sig friheten att utveckla tillvägagångssätten genom exempel ur sin egen samtid.

Oscarson menar dock att många icke-våldsmetoder innehåller någon form av våld (till exempel metoden att vända ryggen till den som talar) och att de på så sätt är misslyckanden. Därför säger hon att samtalet, försöken till möte, diplomatin, försöken att finna en minsta gemensam nämnare, är det primära för demokratin.

Här blir jag frustrerad. För hur ska till exempel en asylsökande papperslös immigrant nå ett samförstånd med en Sverigedemokrat? Det går att tänka sig diplomatiska förhandlingar mellan FN och Nato, mellan Putin och Trump, men det goda samtalet är svårt att få till stånd om inte parterna är något så när jämbördiga. Hoola Bandoola Band sjunger “Är det verkligen fred vi vill ha till varje tänkbart pris? Är vi alldeles säkra på det att det värsta av allt är krig?”, och jag kan inte låta bli att fråga mig samma sak, i alla fall när det gäller Oscarsons ortodoxa inställning till icke-våld.

Oscarson berättar om hur en student från Konstfack konfronterar henne när hon är inbjuden som föredragshållare. Hellre en klimatdiktatur än att jorden går under, det går inte att vänta, säger Konstfackstjejen. Oscarson svarar lite mästrande att visst är bråttom, men inte så bråttom att vi får offra demokratin, upphöra att tänka och sluta försöka förstå våra meningsmotståndares tankar.

Jag kommer att tänka på Ken Loachs film Land och frihet, som handlar om spanska inbördeskriget och bygger på George Orwells bok Hyllning till Katalonien. I en av filmens starkaste scener har POUM-milisen precis lyckats befria en bergsby från fascisterna. De sitter och diskuterar strategi tillsammans med byinvånarna. I den internationella POUM-brigaden ingår bland annat Stalintrogna kommunister, trotskister och anarkosyndikalister, och alla dessa har olika syn på hur fascismen ska krossas. Kommunisterna, som stödjer Sovjets inblandning i kriget, säger att ideologin får vänta. Krossa fascismen först, först därefter kan vi skapa ett rättvist samhälle. Anarkisterna säger tvärtom. Om vi inte skapar ett rättvist samhälle här och nu går revolutionen om intet.

Rosa Luxemburg sade nästan precis detsamma, enligt Nina Björk i Drömmen om det röda – det är bättre att misslyckas och börja om än att bygga en revolution på att någon tar makten. Det måste vara arbetarnas revolution, hela vägen, hela tiden, annars leder den bara till ett nytt förtryck.

Det finns likheter mellan Oscarsons, Luxemburgs och anarkisternas syn på demokrati. De vill alla att det ska få ta tid, att demokratin går förlorad om inte alla får vara med och bestämma, trots att det är så förtvivlat bråttom. Men det finns också skillnader.  Om Oscarson vill ha samförstånd, vill Luxemburg och anarkisterna ha konflikt. Genom samtalet skapas fred, säger Oscarson, ur konflikten skapas förändring säger de andra.

Denna kritik till trots är Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig? en angelägen skrift. Sara Granérs absurdistiska illustrationer och kollageartade rubriksättning gör sitt till. Jag gillar att Oscarson är så pragmatisk, att hon med sina metoder verkligen vill tala om för oss hur man kan göra för att skapa ett bättre samhälle. Det är en uppriktig krigsförklaring mot våldet och en kärleksförklaring till freden, som gör sig vackrast när hon citerar Sapfo:

Somliga säger en här till häst och
somliga en här till fots, andra säger att
en flotta är vackrast av allt här på den
svarta jorden

Jag säger att vackrast är det som vi älskar.
För var och en är detta lätt att förstå.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Metoder för ett bättre samhälle first appeared on Opulens.

NATURROMANTIK. “Handberg beskriver kärleksfullt trion som kom att betyda så mycket för varandra. Jag fylls av förundran över hur häpnadsväckande moderna de var. Handberg kan konsten att väcka dessa 1800-talsmänniskor till liv och göra deras tankar och känslor begripliga.” Carolina Thelin om Jag ville leva på djupet.

Jag ville leva på djupet. Essä av Peter Handberg
Natur och Kultur (2017)

Som barn var min favoritlek “Fattiga och rika”, inspirerad av Kulla-Gulla. När vi var fattiga hämtade vi vatten i en rostig spann som det läckte ur och gick barfota i det frostiga gräset mot vårt imaginära ruckel långt in i skogen. Det kändes väldigt äkta. När vi sedan, av olika anledningar blev rika flyttade vi inomhus och trippade omkring i mormors gamla spetsgardiner.

Jag var född i fel århundrade, avskydde allt modernt, ville tillbaka till 1800-talet och tvingade min mor att sy ett par mamelucker som jag till och med hade på mig i skolan. När jag blev äldre byttes mina naturromantiska svärmerier ut mot en stark önskan att vara en del av det pulserande stadslivet. Så blev det också. Som vuxen har jag aldrig haft en längtan tillbaka till skogen och de små stugorna. Jag såg potentialen för radikal samhällsförändring i staden. Det är ju på gatorna, i demonstrationstågen och i allaktivitetshusen det händer, har jag tänkt.

Författaren, transcendentalisten, slaverimotståndaren och djur- samt naturälskaren Henry David Thoreau (1817–1862) tänkte annorlunda. Han byggde sig ett litet hus, inte större än en friggebod, vid sjön Walden Pond, nära staden Concord i Massachusetts för att “leva på djupet och suga all märg ur livet”. Här skrev han sitt mest kända verk Skogsliv vid Walden som handlar om att leva självständigt i samklang med naturen. Tillsammans med essän Civil olydnad – där Thoreau argumenterar för civil olydnad mot en orättvis stat – inspirerar den än idag både miljöaktivister, anarkister och filosofer.

Peter Handberg har bland annat skrivit en skönlitterär självbiografisk svit (Skuggor, Klubb Ibsen och Den vita fläcken) och översatt Friedrich Nietzsches brev. 2006 kom han ut med den senaste översättningen av Walden. I Thoreaus anda levde han under arton månader isolerat och spartanskt i en enkel stuga i Stockholms skärgård och förde dagbok, precis som Thoreau.

I Jag ville leva på djupet reser Handberg en höst till Walden för att ta reda på mer om sin stora inspirationskälla och idol. Han tar in på Thoreau´s Walden Bed & Breakfast. Ägarinnan Barbara är, liksom Thoreau, en sann djurvän och hennes gäster äter sin bastanta amerikanska frukost medan ekorrar, blåskrikor och nötväckor för liv utanför fönstret. Handberg tillbringar dagarna med att vandra omkring i Thoreaus fotspår och föra samtal med Thoreaukännare. Resan utmynnade i denna kunskapsrika och välskrivna essä.

De amerikanska transcendentalisterna hade de tyska romantikerna och i synnerhet Goethe som förebild, skriver Handberg. Man hyllade intuitionen, i stället för det rationella. “Den besjälade naturen” i stället för “människans förkonstling”. En alternativ livsföring stod på agendan såsom ekologisk odling, kvinnans jämställdhet och radikala undervisningsmetoder med leken i centrum.

En viktig röst i den transcendentalistiska rörelsen var den Concordbaserade tidskriften The Dial. Den utgjordes av bland annat Thoreau och hans närmaste vänner: författaren och filosofen Ralph Waldo Emerson och feministen, journalisten, författaren, läraren och kritikern Margaret Fuller (som skrev det epokgörande feministiska verket Woman in the Nineteenth Century).

Handberg beskriver kärleksfullt trion som kom att betyda så mycket för varandra. Jag fylls av förundran över hur häpnadsväckande moderna de var. Handberg kan konsten att väcka dessa 1800-talsmänniskor till liv och göra deras tankar och känslor begripliga. Kanske för att deras andliga och politiskt radikala tankevärld kan anpassas till såväl vår tids flummiga New Age-teorier som kritiken av konsumtionssamhället och det överhängande klimathotet.

Thoreau dog i tuberkulos, endast fyrtiofem år gammal. Efter hans död skrev Emerson i sin dagbok:

“Thoreau var genom sin egen person ett praktiskt svar, nästan en vederläggning av socialismens teorier. Han krävde ingen falang, ingen regering, inget samhälle, nästan inget minne. Han levde oförberett från timme till timme, precis som fåglarna och änglarna: kom varje dag med ett nytt förslag, lika revolutionärt som det dagen innan, men annorlunda; den enda lediga personen i sin stad, och hans oberoende fick alla andra att se ut som slavar.”

Som luttrad och stressad storstadsbo har nog även jag mycket att lära av den mannen.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Konsten att väcka 1800-talsmänniskor till liv first appeared on Opulens.