SAMHÄLLSDEBATT. Bo Bjelvehammar har läst läraren Paul Carlbarks bok om att bli avskedad och kämpa för upprättelse. Ett viktigt inlägg i samhällsdebatten.

Avstängd, anmäld, avskedad – men friad i alla instanser av Paul Carlbark
Karneval förlag

En ödesdag i skolan

Den 9 maj 2023 blir en ödesdag för läraren Paul Carlbark på Ringsjöskolan i Höör, mitt i Skåne. Det blir, med stor sannolikhet, hans sista arbetsdag på skolan. Med klarhet går det även att säga att han lämnar ett arbete i svenska skolor, efter 17 år.

Det har under hans uppdrag som cirkulerande rastvakt uppstått en incident. En händelse som inte förefaller att vara en katastrof, men som får oanade och omfångsrika följder.

Det är viktigt att uppmärksamma att Paul Carlbark är ensam som rastvakt, vilket visar sig få förödande konsekvenser.

Det som utlöser en händelsekedja är att en äldre elev uppträder hotfullt mot en yngre elev och utsätter honom för trakasserier. Paul Carlbark ingriper och påpekar det olämpliga i den äldre elevens beteende. Eleven blir då hotfull mot läraren och efter detta går berättelsen olika vägar.

En lärares självförsvar

Paul Carlbark talar om självförsvar och nödvärn, medan andra, som representanter för utbildningsförvaltningen, talar om mer våld än nöden kräver och använder det allvarliga ordet strypgrepp. Ett grepp som avser att stärka kontrollen och begränsa rörligheten.

Skolledningen och utbildningsförvaltningen reagerar starkt – det bir först fråga om avstängning från arbetet, sedan blir Carlbark polisanmäld och slutligen blir han avskedad. Det är ingen direkt uppvisning i smidighet och kommunikationsförmågor från skolledningens sida. Detta sagt med försiktighet. Detta är en partsinlaga.

Paul Carlbark argumenterar för sin linje med stöd från kollegor, fackliga ombud och rättsvårdande instanser. Det här är Carlbarks sanningar, det är hans rättvisa, det är hans bygge för att få upprättelse och ytterst få sitt arbete tillbaka.

Jag ser dessa utsikter, som näst intill obefintliga. De inblandade har en gång tagit ställning och förhandlingsviljan saknas. När det görs försök är det mest ett spel för gallerierna. Och ibland en fråga om rena beställningsjobb.

Polisutredningen slår fast att Paul Carlbark handlat i självförsvar, Skolinspektionen slår fast att han inte handlat fel och kommunen en ger honom efter en förlikning ett skadestånd på 800 000 kronor. Till detta kommer att den 16-årige eleven fälls i tingsrätten för hot mot tjänsteman.

Detta är fakta i målet, fakta utifrån ett personligt urval. Men hela berättelsen visar ändå hur svårt det är att hantera detta mångtydiga begrepp som kallas rättvisa.

Ingen lärare ska vara ensam rastvakt

Utifrån detta, i svenska medier uppmärksammade fall, går det att dra vissa slutsatser. Ingen lärare eller övrig skolanställd ska ensam gå rastvakt. Incidenter och skärmytslingar som uppkommer i skolan, ska tas om hand omedelbart och kommuniceras. Alla inblandade ska höras och lyssnas till

Boken är lättillgänglig och presenterad i 57 korta prosastycken, den ska ses som sakprosa. Paul Carlbark skriver med närvaro och stark känsla. Det han belyser är ett både svårt och stort samhällsproblem.

I tillägg – just när jag skriver detta, får jag veta att Paul Carlbark fått en vikariat på gymnasiet i Osby.

The post Berättelsen om en avskedad lärares upprättelse first appeared on Opulens.

NATUREN. Det dags att erkänna naturens rätt att existera – och ge den samma juridiska tyngd som mänskliga rättigheter. Här förklarar Emil Siekkinen varför detta är så viktigt.

Ge naturens rätt att existera juridisk tyngd

I dag den 1 juli återupptas omprövningen av svenska vattenkraftverk inom ramen för den Nationella planen – ett nödvändigt och kraftigt försenat arbete. Svenska älvar är hårt ansatta av dammar och regleringar, vilket har slagit mot ekosystemen och de arter som är beroende av fritt strömmande vatten. Men traditionella lagreformer räcker inte längre. I en tid då naturens sammanbrott hotar människans framtid, är det dags att erkänna naturens rätt att existera – och ge den samma juridiska tyngd som mänskliga rättigheter.

Människan har utsett sig själv till alltings mått, men de fördelar evolutionen gett människan har ofta varit förödande för andra arter och hela ekosystem. Människan är en extremt effektiv jägare och fiskare, och hon har ödelagt såväl hav som våtmarker och floder, slätter och skogar. Människotillverkade kemikalier sprider sig genom näringskedjan och människans användande av fossila bränslen gör att hela planeten berörs av mänsklig aktivitet.

Hur påverkar detta människan? Enligt Världsekonomiskt forum kommer 55 procent av världens BNP från ekosystemtjänster som pollinering, rent vatten, syresatta havsbottnar, fiskbestånd, levande skogar, och stabila klimat. När dessa system skadas eller förstörs, påverkar detta också människan. Människoorsakade miljökatastrofer har tidigare ödelagt civilisationer, och det kan ske igen. Människans beroende av naturen är inte ideologiskt betingat – det är existentiellt.

Och de fördelar evolutionen gett människan gör henne också kapabel att återställa, skydda, och ge röst åt naturen.

Naturen väger lätt

Naturligt strömmande vatten är i dag en sällsynthet i Sverige, mycket på grund av utbyggnaden av dammar för vattenkraft. Vattenkraften, en pålitlig källa till förnybar energi, har länge spelat en viktig roll i Sveriges energiförsörjning, och har globalt bidragit till övergången från fossila bränslen. Fast vattenkraften påverkar allvarligt de ekosystem som är beroende av fritt flödande vatten. Konsekvenserna för biologisk mångfald och vattenlevande arter har varit stora. Dammar förändrar vattenflöden, blockerar arters vandringsvägar, och påverkar såväl näringskedjan som en rad ekosystemtjänster.

För att säkerställa långsiktig hållbarhet krävs modern vattenlagstiftning i enlighet med EU:s ramdirektiv, samt att alla vattenkraftverk får uppdaterade miljötillstånd. Dessa ska garantera fria vandringsvägar för fisk och andra arter, och minska den negativa påverkan på ekosystemen.

Att förlita sig på juridiska reformer inom ramen för den rådande världsbilden är emellertid inte nog. Miljöbalken ska skydda naturen genom att reglera mänsklig påverkan, men naturen saknar rättigheter. Detta har gett Sverige ett svårt sargat Östersjön, dränerade våtmarker, uppdämda vattendrag, och trädåkrar i stället för skogar.

Miljölagar bygger fortfarande på en kostnads- och nyttoanalys, där naturens värde vägs mot ekonomisk vinning. Trots att ekonomi och natur inte kan skiljas åt, väger naturen lätt då den ställs mot ekonomiska intressen. Naturen ses som något som ägs och förvaltas, inte som en levande helhet med rätt att existera. Så länge naturens värde mäts i exploateringspotential snarare än livsvärde, kommer lagstiftningen att fortsätta skydda vinst snarare än liv.

Det här är inte symbolhandlingar, utan effektiva juridiska verktyg.

Det är här tanken på naturens rättigheter kommer in. För några årtionden sedan betraktades detta uppslag som udda, men nu – i ljuset av den biologiska mångfaldens kris – är idén ett logiskt tillvägagångssätt.

Att förändra naturens juridiska status skulle resultera i en förändrad syn på samma natur.

I Ecuador har naturens rättigheter skrivits in i konstitutionen. I Nya Zeeland har floder och berg fått juridisk personstatus. I Spanien togs för några år sedan initiativ för att beskydda saltvattenlagunen Mar Menor, genom att ändra dess juridiska status. På grund av lokalt jordbruks övergödning, hade problem med syrebrist och döda bottnar uppstått, och när flera ton fisk och skaldjur tog sig upp på land för att undkomma höga halter av svavelväte i vattnet, resulterade det i ett medborgarinitiativ. Detta ledde till att Mar Menor-lagunen fick samma juridiska status som en individ, med rätt att finnas till, utvecklas, och bevaras, vilket gav bättre möjligheter att med hjälp av domstolsbeslut skydda ekosystemets fortlevnad.

Det här är inte symbolhandlingar, utan effektiva juridiska verktyg.

En naturlig rätt att existera

Sverige bör verka för en liknande omdaning av juridiken. Svensk vattenkraftutbyggnad har lett till kraftigt reducerade laxbestånd, och ålen är nära utrotning. Dessa arter är rättslösa, men har en naturlig rätt att existera och därmed också rätt till de vandringsleder som möjliggör deras existens. Vattendragen och deras ekosystem har också en naturlig rätt att existera. Mänsklig makt hotar denna rätt att existera, och det är därför också människans ansvar att ge naturen möjlighet till fortsatt existens.

Att ge juridiska rättigheter till naturen innebär att vissa gränser inte kan förhandlas bort – på samma sätt som mänskliga rättigheter inte ska vara villkorade.

Någon må invända att en älv eller en ål inte kan föra sin talan i en rättssal. Men det finns även människor som saknar den förmågan. I sådana fall utses ett juridiskt ombud. På samma sätt kan naturen ges företrädare som agerar för dess intressen i domstol.

Vad vill vi att kommande generationer ska säga om oss?

Människan måste upphöra med att separera civilisation och natur. När människan förstör ekosystem, förstör hon inte bara andra arters livsmiljöer, utan också sina egna. Nuvarande släktled kommer måhända inte se sin civilisations undergång, men tids nog kommer en nota som inte går att betala.

Människan är uppfinningsrik, och det är fullt möjligt att riva dammar, öppna vandringsvägar, återställa vattendrag, våtmarker, och hela hav.

Det är också fullt möjligt att ge naturen och dess arter en ny slags juridisk ställning – en ställning som stärker naturens rang i människans världsbild. Erfarenheter från flera håll i världen visar dessutom att ekosystem som förvaltas av urfolk ofta är i bättre skick än områden under statlig kontroll. Enligt FN:s panel för biologisk mångfald finns några av planetens mest välbevarade naturområden på just urfolkens marker. I ett svenskt sammanhang är det därför rimligt att stärka samers inflytande över de landskap där deras kultur danats. Bevarad kultur leder inte sällan till bevarad natur.

I Hávamál, den fornnordiska visdomsordssamlingen, sägs: ”Fä dör, fränder dör, en dag dör också du. Ett vet jag, som aldrig dör: Domen över den döde.”

Inte heller dagens släktled kan undgå sitt eftermäle.

Vad vill vi att kommande generationer ska säga om oss?

The post Naturens rättigheter kräver juridiskt erkännande first appeared on Opulens.

FRIHET. Emil Siekkinen har läst en återutgiven essä, ”Skogen och friheten”, av Elisabeth Rynell och finner att det är en betydelsefull skrift som stärker det offentliga samtalet om frihetsbegreppet. Ytterst handlar det om vår krympta frihet och individens rätt att försvara naturen.

Skogen och friheten av Elisabeth Rynell
Förord: Håkan Sandell
Fri Press, 2025 (publicerad första gången 1987 i tidskriften I minne under titeln Det paketerade paradiset)

Vem erfar frihet?

Det torde bero på vad som avses med frihet.

I allt högre utsträckning uppfattas frihet som rätten att slippa begränsningar. Ursprungligen sågs dock frihet som något annat, och i den samtida vokabulären finns ord som antyder vad det rör sig om. Frände delar rot med fri, och fornnordiskan frjals har rötter i urgermanskans frijaz, som betyder älskad. Och de älskade utgjordes av den grupp som stod en nära – de man delade hus eller by med – och som var värdiga beskydd och rättigheter.

En gång i tiden hade det hela alltså inte att göra med självbestämmande i filosofisk eller politisk mening, utan det handlade om gemenskap.

Senare i historien skedde betydelseförskjutningar, och germanska variationer på ordet gick från att betyda älskad till att beteckna den som inte var träl – den som var ofjättrad och vars hals var fri (frijaz + halsaz).

Frihet som laglig rättighet

På 1600-talet började frihet att etableras som en laglig rättighet. När nederländaren Hugo Grotius försökte utforma krigslagar, utgick han från tanken att inte ens en besegrad fiende kunde behandlas hur illa som helst. Och om soldater hade rättigheter i krig, måste civila rimligtvis ha rättigheter i fredstid.

Grotius kom fram till att människor har naturliga rättigheter – rätt till liv, egendom, och personlig frihet – och att de styrande måste respektera dessa rättigheter. Individuell frihet var en väsentlig och naturlig rättighet – inte något som endast kung och kyrka kunde dela ut till några få utvalda.

Monarkins makt började strax att ifrågasättas, liksom de sätt på vilka monarkin begränsade medborgares friheter.

Grotius uppslag kom att inspirera såväl amerikanska som franska revolutionen samt modern politisk filosofi i Västlandet.

Friheten i Västvärlden

I den så kallade Västvärlden har frihet – i hyperindividualismens namn – i allt högre utsträckning kommit att innebära rätten att slippa all yttre inblandning. Vilket förstås är en omöjlighet. Nästan ingen är självförsörjande vad gäller mat, kläder, och husrum, och mycket av det människan behöver för sin överlevnad görs tillgängligt via kollektiva insatser.

Alla är beroende av leverantörskedjor vilka kräver statlig översikt, och i stora delar av världen betalas 30-40 procent av inkomsten i skatt i utbyte mot tillgång till detta samhälle.

Det kan dock vara svårt att känna lojalitet med ett samhälle som är så stort att det knappt ser individen, men som ändå försäkrar sig om att hon är närmast helt beroende av det.

Inte heller stora rikedomar skänker individen frihet. Fattigdom är ett fängelse, och den som äger mycket kan fråga sig om hon äger sina ägodelar, eller om de äger henne.

Elisabeth Rynells essä “Skogen och friheten”

I ett sådant samhälle kan en känsla av fångenskap uppstå. Men vårt samhälle, skriver poeten och författaren Elisabeth Rynell i essän Skogen och friheten, är ”bekvämt och behagligt att vistas i.” Ändå, menar Rynell, mår människan inte bra, och känslan av att vara ofri hör till det som skapar känslan av att må dåligt.

I essän berättar Rynell om hur huvuddelen av de i landet boende, innan Gustav Vasas tid, ”en gång haft mer rätt och att centralmaktens framväxt enbart inneburit rättsliga och politiska förluster för den enskilde.”

Förr om åren kunde den individ som i samhället inte ”fann tillräckligt skydd för sin rätt” gå till skogs.

Rättigheter, förklarar essäisten, ramar in friheten. ”Det är en följd av makten, medan makten är frihetens motsats.”

Detta är inte längre möjligt, menar Rynell, eftersom samhällssystemet ”genom sin ekonomiska och sociala struktur,” och sitt heltäckande väsen, hotar friheten.

Vad menar då författaren med frihet? Den inre upplevelsen ”av vad frihet är, är ofta klar och distinkt,” säger hon. Annat än i konst och diktning är det dock svårt att formulera vad det är. Rynell går med på att frihet kan följa vissa rättigheter, ”men det är inte givet.” Rättigheter, förklarar essäisten, ramar in friheten. ”Det är en följd av makten, medan makten är frihetens motsats.”

”Den största ofriheten,” är enligt författaren ”att inte kunna tänka sig ett annat.”

En jämförelse med “The Matrix”

Rynell beskriver alltså ett samhälle som påminner om det som skildras i filmen The Matrix (1999), där de förslavade inte inser att de är födda i träldom.

I denna berättelse återfinns frihetshjälten Morpheus, vars mål inte att nå individuell frihet eller lycka. Nej, hans mål är att omfamna sitt öde vilket utmärks av den roll han spelar i mänsklighetens frigörande. Det kan tyckas som om Morpheus ödestro berövar hans liv fri vilja och därmed (enligt vissa) mening, men det stämmer knappast. Morpheus vet att hans öde och framtid är bestämda, men de bestäms av Morpheus fria och därmed meningsfulla val.

I The Matrix och det samhälle Rynell beskriver har majoriteten berövats möjligheten att göra fria och meningsfulla val, och de flesta ser inget alternativ till den rådande ordningen. Men medan Morpheus är övertygad om att mänskligheten kommer att vakna, och att den mänskliga gemenskapen ska återuppstå, vittnar Rynell inte om någon sådan övertygelse i sin essä från 1987. Nu när den flera årtionden senare publiceras på nytt finns det ingen anledning att omvärdera inställningen.

Rynell ser alternativ för att stärka friheten

Hon påpekar dock att det ”finns en annan demokratisk tradition och en annan syn på den enskilde i vårt förflutna som är värda att utforska och diskuteras. Vi kan lockas av tanken på ett samhälle som hade något med gemenskap att göra, en gemenskap utan tvångsanslutning.”

Rynell säger alltså att det finns alternativ. Det finns alternativ vilka skulle kunna stärka befolkningens frihet och möjligheter att säga nej då stat och företag skövlar skog, driver på klimatförändringen, och förgiftar himmel, jord, och hav.

Parlamentet ser författaren som ett svagt substitut för ett äldre, bättre fungerande, och decentraliserat folkstyre, och de tillåtna sätten att protestera betraktar hon som otillräckliga. Samtidigt kan den som rör sig utanför lagen i sina protester räkna med stränga straff och terroriststämpel.

Staten är förstås väl medveten om att våldsamma protester är mer effektiva än fredliga protester. Kanske kan de rådande också veta med sig att de i dag terroriststämplade kan komma att bli de som styr i morgon.

Stärker det offentliga samtalet

Att Rynells röst nu åter hörs är tack vare poeten Håkan Sandell, som nämnde essän för sin bekant, bokförläggaren Bo Ranman (Fri Press). Ranmans intresse väcktes, och essän gavs ut på nytt – nu med förord av Håkan Sandell.

I sin inledande text säger Sandell att det Rynell sökt ringa in är ”individens frihet, frihetens gränser, avsaknad av dialog, vårt krympande rum som fria människor.” Och han fortsätter: ”Det känns som hög tid att låta hennes essä få återgå ut i cirkulering, gärna bland unga läsare.”

Trojkan Rynell, Sandell, och Ranman har i och med detta stärkt det offentliga samtalet i Sverige.

Hur många fler är redo att stärka individens naturliga rättigheter, individens frihet, med tankar, ord, handlingar?

The post En viktig skrift om vår kringskurna frihet first appeared on Opulens.

 MINNESORD. ”Stina Oscarson må vara fysiskt borta men hennes röst fortsätter att tala till oss,” skriver Jytte Holmqvist och minns en kämpe som gick från klarhet till klarhet och visade på det möjliga i det omöjliga.

Under påskhelgen tog den svältande kroppen ut sin slutliga rätt för Stina Oscarson (1975-2025) och bevisade att det inte går att leva på luft. Eller gör det verkligen det? I 30 år blev anorexia nervosa hennes tyst talande följeslagare under en intensiv bana där Oscarsons inre glöd och utforskande inställning till journalistik blev hennes drivkraft.  

Mycket har skrivits om Oscarsons intellektuella kapacitet och mycket har oundvikligen skrivits om hennes sjukdom, och hennes publik har med skräckblandad beundran, snarare än förtjusning, förbryllats och förundrats.

Denna stora kämpe och skickliga yrkeskvinna som levde i en avmagrad kropp trotsade oddsen genom att bevisa hur den okuvliga viljan och starka själen kan ha sin egen gång och tillfälligt överskugga det yttre, och hur den näring som gav henne energi var det akuta behovet av att gå djupare och ifrågasätta status quo.

Oscarson kastade sig andlöst (men inte handlöst) och ohämmat in i det ena projektet efter det andra och blev den mentala akrobatikens mästare. Hon varken skyggade för eller gav vika för den tärande sjukdom som ledsagade henne genom livet och som hon talade öppet om men lyckades distansera sig från – tills det inte längre gick.

Medveten om den utmätta tiden och ”så nyfiken att hon nästan utplånade sig själv”[1] fokuserade hon helt på sitt kall och lämnade i denna mediala övertygelse ett bestående intryck på sin samtid.

Stina Oscarsons karriär

Under den tvärvetenskapliga och mångfacetterade karriär som hon var som klippt och skuren för visade sig Stina Oscarson vara en sann analytiker och konstnär som banade väg med nya idéer och förstod konstens kapacitet att fungera som ett andrum där alla röster får komma till tals.

Hon var såväl dramatiker och teaterchef som regissör, skribent och författare – och kanske framför allt var hon den ultimata samhällsdebattören och kritikern.

Hon skrev för SVT Kultur sedan 2018 och trotsade alla förväntningar genom att vända ut och in på ’förutsägbar’ eller försiktigt traditionell journalistik och dristade sig till djärva möten med den motsatta parten.

Författaren Stina Oscarson

Stina Oscarson var imponerande produktiv och existentiellt engagerad i böcker som Berättelsen om pojken, radion och kriget (Rabén&Sjögren, 2025), Varför måla ugglor när världen brinner? (Ordfront förlag, 2023), och Det perfekta plåstret (Mondial, 2021), där Oscarson gör en resa genom Sverige och ”går från att tro på politiken till att tro på människan”[2]. Hon var rak och ställde frågor som öppnade upp för kritisk debatt.

Nämnas bör också Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig? (Leopard förlag, 2018). En bok som när det begav sig recenserades i Opulens av Carolina Thelin, som bland annat skrev: ”Jag gillar att Oscarson är så pragmatisk, att hon med sina metoder verkligen vill tala om för oss hur man kan göra för att skapa ett bättre samhälle. Det är en uppriktig krigsförklaring mot våldet och en kärleksförklaring till freden.”

Samtal i stället för åsiktskrig

Där många skulle rädas ett potentiellt skamfilat rykte genom att tillfälligt ge en chans för ovälkomna röster att göra sig hörda (som till exempel unga nazister i högerextrema Nordisk ungdom)[3] inbjöd Oscarson till samtal snarare än ”åsiktskrig”[4] och belyste alla sidor av ett samhällsproblem eller större trender som speglar ett farligt maktskifte. Hon följde knivskarpt och ståndaktigt ”sina egna principer” samtidigt som hon var lyhörd gentemot oliktänkande, fascinerades av ”spänningen mellan idéer, principer och verklighet”, och ”lät sin nyfikenhet och vilja till förståelse av andra styra.”[5]

Stina Oscarson må vara fysiskt borta men hennes röst fortsätter att tala till oss.

Oscarson var ett varnande ljus i mörkret; hon visade på hur demokratin inte kan tas för given och att detta styrelseskick kan tolkas olika beroende på vilken intressegrupp man vänder sig till.

Genom att bjuda in otrygga åsikter i en redan otrygg värld poängterade hon vikten av att vi är medvetna och att vi vid behov stålsätter oss men framför allt att vi är beredda att agera och interagera – och har förmåga att se till helhetsperspektivet. Inte förrän vi begrundar den större komplexiteten i vår omvärld kan vi anamma ett mer helomfattande globalt perspektiv. Stina Oscarson må vara fysiskt borta men hennes röst fortsätter att tala till oss.

[1] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/syskonen-om-stina-oscarson-ville-forvandla-varlden

[2] https://www.bokus.com/bok/9789180020862/det-perfekta-plastret/

[3] https://www.svd.se/a/GyAQpJ/stina-oscarson-foljde-sina-egna-principer

[4] https://magasinetfilter.se/filterbubblan/stina-oscarson-vi-har-inte-samtal-vi-har-asiktskrig/

[5] https://www.svd.se/a/GyAQpJ/stina-oscarson-foljde-sina-egna-principer

The post Minnesord över Stina Oscarson first appeared on Opulens.

TRANSKVINNOR. “Att transkvinnor erkänns som kvinnor betyder inte att de nödvändigtvis har exakt samma rättigheter som vanliga kvinnor i alla sammanhang,” anser Jakob Sjölander. 

När jag en gång i den grå forntiden (anno domini 2017) påbörjade min filosofiutbildning så mötte jag en journalist som intervjuade nya studenter. Hon sa att filosofi nog kunde komma till användning. Jag skrattade rått åt henne. Alla vet ju att filosofi är totalt opraktiskt. Men idag har samhällsdebattens vindar fört en rent filosofisk fråga högt upp på dagordningen. Som alla stora filosofiska frågor ter den sig förrädiskt enkel: Vad är en kvinna? 

Transsexualitetens trendighet har givit kvinnodefinitionen stor vikt. Detta förklarar också varför frågan om vad en kvinna är brådskar mer än frågan om vad en man är. Filosofiskt är de likartade, men de praktiska konsekvenserna av kvinnofrågan är större. Detta eftersom det mesta av den lagliga könssegregeringen är till för kvinnors skydd. Vad krävs för att en person ska släppas in i kvinnliga frizoner som omklädningsrum, sportevenemang, kvinnojourer, och kvinnofängelser? 

Sådant ställer oss inför olika versioner av samma dilemma. Är transkvinnor ”riktiga” kvinnor? Om svaret är ”ja” så drar många slutsatsen att transkvinnor ska ha exakt samma rättigheter som vanliga kvinnor, vad konsekvenserna än blir. Detta är de flesta transaktivisters åsikt. Om transkvinnorna exempelvis använder sin större fysiska styrka till att konkurrera ut biologiska kvinnor i sportsammanhang så får det bli så. Idrottare kan inte diskvalificeras bara för att de är bra på sin sport. 

Men vad händer om svaret är ”nej”, och transkvinnor inte är riktiga kvinnor? Detta ger en enkel väg ut ur dilemmat, men av ideologiska och politiska skäl är det svårt för många att ta den. Transaktivister finner detta ”nej” mycket kränkande. De vill vara ”riktiga kvinnor,” inte ”låtsaskvinnor.” 

Transfrågan är filosofisk på så vis att den rör en definition. I den anglosaxiska världen och i Sverige dominerar den så kallade ”analytiska” filosofin. Det som ska analyseras är språk, ord, termer, begrepp, och definitioner. Ludwig Wittgenstein påstod med en berömd formulering att det inte fanns några filosofiska problem, utan att dessa var illusioner orsakade av språkförbistring. Om vi bara kunde klargöra exakt vad vi menade så vore alla filosofiska problem lösta. Idag skulle få filosofer som gå så långt, men när det gäller kvinnobegreppet kan det kanske stämma.

Alla definitioner består av två delar. Dessa är definiendum och definiens. Definiendum är det som ska definieras, i det här fallet ”kvinna.” Definiens är svaret på frågan vad definiendum är. Definiendum ”häst” är exempelvis (för att använda Svensk ordboks definiens) ”ett stort, lätt tämjbart hovdjur som kan bära en person på ryggen eller användas som dragdjur.” 

Bland transaktivister är en subjektiv definiens populär, alltså att en kvinna är en person som anser sig vara eller känner sig som en kvinna. På så vis blir det mycket lätt att byta kön. Detta har dock en del märkliga konsekvenser. Detta demonstrerades av rapparen och podcastaren Zuby som år 2019 påstod sig ha slagit det brittiska kvinnliga rekordet i marklyft medan han tillfälligtvis identifierade sig som kvinna. Bisarrt, naturligtvis. Vilket var Zubys poäng. Men om man accepterar den subjektivistiska definitionen så är det svårt att säga vad Zuby gjorde fel.

Men det finns djupare problem med att hitta den ”rätta” definitionen av en kvinna. Detta är att definitioner inte är sådana saker som kan vara rätt eller fel.

Sådan subjektivism accepteras sällan i andra sammanhang. Är jag en bil om jag anser mig vara det? Kan jag bli lång om jag tycker att jag är det? Om jag känner mig som en elefant, är jag en elefant? I vanliga fall brukar vi inte anse att saker förändras för att vi byter åsikt om dem. Detta är själva poängen med idéer som ”fakta” och ”sanning.” Fakta har ibland definierats som det som inte förändras när våra åsikter förändras. Men om jag inte kan förvandla en kvadrat till en cirkel genom att ändra åsikt så verkar det märkligt att jag kan förvandla mig själv till en kvinna genom att önska det. 

Notera att frågan om vad en kvinna är inte kan avgöras av vetenskapen. Detta eftersom frågan inte handlar om fakta, utan om kategorisering av fakta. Vi skulle kunna veta precis allt om de fysiska skillnaderna mellan biologiska kvinnor och transkvinnor utan att för den sakens skull veta hur de bör kategoriseras. Icke-opererade transkvinnor är rent fysiskt 100 män till hundra procent. På samma sätt kvarstår klara skillnader mellan även de mest modifierade transkvinnor och biologiska kvinnor. Kruxet är om dessa skillnader är relevanta för klassificeringen. 

Låt oss jämföra med cyklar. Alla vet att vanliga stadscyklar är cyklar. Men vad sägs om enhjulingar? Trehjulingar? Fyrhjulingar? Tandemcyklar? Cykelbilar? Liggcyklar? Handcyklar? Är dessa cyklar, eller är de för annorlunda? Vad sägs om motorcyklar? Jag tror att man skulle få vissa problem med domarna om man försökte använda motorcykel under Tour de France. Men var exakt går gränsen?

Definitionsproblem som dessa uppstår inte eftersom vi saknar förmåga att skilja på vanliga cyklar och motorcyklar, utan eftersom vi inte vet om denna skillnad är relevant för kategoriseringen. På samma sätt hjälper vetenskapliga argument utifrån biologi oss inte att definiera vad en kvinna är. Inte för att detta hindrar vare sig transaktivister eller deras motståndare från att försöka.  

Men det finns djupare problem med att hitta den ”rätta” definitionen av en kvinna. Detta är att definitioner inte är sådana saker som kan vara rätt eller fel. Om jag exempelvis (pace Svensk ordbok) skulle definiera ”häst” som ”ett fembent däggdjur” så kan det tyckas felaktigt. Men det skulle snarare betyda att min användning av ordet ”häst” är annorlunda än den vanliga användningen av ordet. Visserligen skulle en sådan definition betyda att vanliga hästar faller utanför min definition, och alltså inte klassificeras som hästar. Jag skulle exempelvis kunna påstå att ryttare inte rider på riktiga hästar, eftersom de varelser de rider på bara har fyra ben. Detta vore förvirrande. Men att något är förvirrande är inte samma sak som att det är felaktigt. 

Samma ord kan som bekant betyda olika saker. Eller mer precist: samma kombination av ljud och bokstäver kan bära olika mening. Tänk exempelvis på ordet ”drake”, som kan vara både ett eldsprutande sagoväsen och en vindburen leksak. Ord som dessa är ”homonyma.” Det är två olika ord, men de stavas och uttalas likadant. Att hitta på nya definitioner (som fembenta hästar eller transkvinnor) bör alltså ses som nya homonyma ord, snarare än felaktigheter. 

Om två debattörer använder homonyma ord kan de tyckas säga emot varandra trots att de inte gör det. En person kan påstå att hundar har bra mörkersyn, spinner när de är glada, och jagar möss. Detta kan tyckas felaktigt, men om personen använder ordet ”hund” för vad de flesta menar med ”katt” så skulle personen ifråga inte ha fel. Dennes språkbruk skulle skilja sig från det gängse och vara förvirrande, men det vore inte direkt felaktigt. Olämpligt kanske, men inte fel. 

Är detta fallet i transdebatten? Menar folk olika saker med ordet ”kvinna?” Ja, uppenbarligen. Vissa inkluderar transkvinnor i begreppet, och vissa exkluderar dem. Men det betyder inte att någon sida har fel. En sådan felaktighet skulle kräva ett ”essentialistiskt” synsätt, där ”kvinna” bara betyder en sak och endast den. Vi har alltså två homonyma begrepp. Den första snävare definitionen exkluderar transkvinnor, och den andra bredare inkluderar dem. 

Men en praktisk fråga är om detta är lämpligt. Att ett begrepp är teoretiskt möjligt betyder inte att det är bra, på samma sätt som ett helt personligt språk bara skulle ställa till med förvirring. Vi vill ju kunna kommunicera med andra. Det finns en bokstavligt oändlig mängd begrepp vi skulle kunna hitta på, utan att det för den sakens skull vore önskvärt. Ta ”trädsten” som exempel. Jag hittade just på detta begrepp, men det är inte mindre verkligt av det skälet. ”Trädsten” refererar till vad som vanligtvis kallas antingen en sten eller ett träd. Det kan alltså med rätta användas på alla träd i världen, och alla stenar. Vi skulle kunna säga ”åh, en så vacker trädsten! Det är en björk!” eller ”åh, en så vacker trädsten! Det är lapis lazuli!” Det är inget nödvändigt fel med detta begrepp, men i praktiken är det vagt, förvirrande, och sällan lämpligt.  

Detta vore ett sätt att undvika frågan om vad en kvinna är. Vi byter helt enkelt ut den mot frågan om vilken klassificering som är lämplig snarare än sann. Ta frågan om vad en cykel är. Är motorcyklar cyklar? Jag vet inte. Men jag vet att det inte är lämpligt att de ska styras av samma regelverk som vanliga cyklar. Det är inte lämpligt att motorcyklar är med i Tour de France. Det är inte lämpligt att motorcyklar kör på cykelvägar. Det är inte lämpligt att låta barn köra motorcyklar. Detta skulle inte ändras om vi skulle börja klassificera motorcyklar som cyklar. Även om motorcyklar skulle kategoriseras som cyklar så finns det inget som hindrar oss att placera dem i en egen underkategori, med annorlunda regler än vanliga cyklar. Detta ger oss mer precision i våra begrepp, vilket vanligtvis är önskvärt.  

En sådan användning av underkategorier skulle ge oss välbehövlig flexibilitet. Att transkvinnor erkänns som kvinnor betyder inte att de nödvändigtvis har exakt samma rättigheter som vanliga kvinnor i alla sammanhang. De skulle tillhöra en speciell underkategori av kvinnor. 

Redan idag så finns det tiotusentals underkategorier av kvinnor utan att vi anser detta vara diskriminerande. Tänk exempelvis kvinnor som är kvalificerade, icke-kvalificerade, sjuka, friska, medlemmar, icke-medlemmar, och så vidare. När det gäller idrott så är friska kvinnor uteslutna från kvinnliga handikapptävlingar, och flera sporter delar in de tävlande i olika viktklasser. Våra rättigheter och skyldigheter avgörs av betydligt mer än vårt kön. Detta är fullt normalt, och är inte konstigare än att kvinnliga poliser och läkare har vissa befogenheter som vanliga kvinnor inte har. Eller män, för den delen.  

Detta skulle bryta ned den stora filosofiska frågan om vad en kvinna är till ett större antal mer jordnära frågor. Frågan förvandlas från ”vad är en kvinna?” till ”Är det lämpligt att i det här fallet likställa transkvinnor med vanliga kvinnor?” Samhället och livet är komplext. Låt oss anpassa oss till detta genom använda mer precisa kategorier än de binära ”kvinna” och ”icke-kvinna.” På så vis kan vi lämna de filosofiska ordklyverierna bakom oss. 

The post Hur definieras en kvinna? first appeared on Opulens.

ESSÄBOK. Skribenten och dokumentärfilmaren Ylva Floreman har skrivit en djupt personlig bok om att åldras. Den är också en stridsskrift, skriver Bo Bjelvehammar.

Jag är inte död. Jag är bara gammal av Ylva Floreman
Essä
Verbal förlag

Alla blir vi äldre. Livet går vidare, men på ett annat sätt och i andra banor. Sammanhang som tidigare fanns har gått förlorade, det kan gälla arbete, fritid och umgängesformer vid högtider. Till detta kommer en del skavanker och skröpligheter med balans, hörsel, rörligheter och ork. Det kan komma till tjugo andra krämpor, som inte går att bota med färgglada tabletter. Kroppen blir sliten och organen blir ansträngda. Vi kan mota detta med rörelse, motion, kost och möjligen kosttillskott utan kemikalier. Och intellektuell stimulans med musik, dans, enkla bollekar eller trädgårdsodling, om nu det går för sig.

Skribenten och dokumentärfilmaren Ylva Floreman har skrivit en djupt personlig bok – Jag är inte död. Jag är bara gammal – om att åldras, med inslag av frenesi och viss aggression. Det är på ett rakt och öppet språk, som är tillgängligt för alla och det angår alla. Vi kommer alla att sitta i favoritstolen och fingra på alla bilder och återskapa minnen från livets olika åldrar. Det kan vara flagor och fragment, som är svåra att foga samman. Men det gör ingenting. Det är fullt tillräckligt med glipor och gläntor.

Även om vi blir sängliggande kan vi i ljusa ögonblick se det sällsynta, det opåräknade – allt kan hända och skingra demensens dimmor. Vi kan skapa egna rum, stänga ute annat och leva i andra verkligheter.

Allt pågår medan vi alla blir mindre synliga och till slut blir vi osynliga.

Ylva Floreman reflekterar över sitt eget åldrande, om hur det ska bli om hon inte reder sig själv, inte kan bo kvar hemma, utan får vistas i ett institutionsrum. Då inträder det stora beroendet, det är svårt att göra det man vill och önskar. Det kan bli det man inte vill ska hända. Allt står reglerat i en byråkratisk loggbok, som är dold för vanliga människor och den innehåller ord med särskilda betydelser. Och begrepp som har omfång och innehåll, som inte går att omfamna.

I stiliga lagparagrafer och i politisk retorik talas det om att åldras i ett samhälle som erbjuder ett värdigt liv för äldre, som respekterar individens integritet och som tänker på den enskildes välbefinnande.

Verkligheten är en annan. Om detta berättar Ylva Floreman i huvuddelen av sin bok – när hennes mor förlorar förmågan att reda sig själv, och just det, blir beroende av andras omtanke och omsorg, eller snarare brist på detsamma. Det visar sig nästan ogörligt att organisera och planera en dräglig och människovärdig omsorg, ännu svårare – tycks det vara omöjligt att få någon att utföra arbetet på ett bra sätt. Det är en häpnadsväckande brist på både utbildning och ledarskapsförmåga och hela tiden hänvisas till den knappa och tiden och den ständiga tidsstressen. Aldrig ifrågasätter någon om det är rätt saker som fyller upp tiden! Nu råder inte ett totalt mörker – det finns goda människor och bra institutioner.

Både mor Annebritt och dotter Ylva är sysselsatta på heltid med att få omsorgen och omvårdnaden att fungera på ett bra, eller snarare acceptabelt sätt. Det får man säga går så där, men det är en fruktansvärt angelägen berättelse för alla, inte minst för dem som organiserar och utför detta viktiga omsorgsarbete. Det är märkligt att de äldres intresse- organisationer är så tandlösa och passiva.

Avslutningsvis funderar jag på om det finns ett begrepp som heter byråkratisk intelligens och så tänker jag på när mor och jag satt i hennes kök. Hon hade nyss fått  sin lunch i en plastlåda med tre fack, maten var kall, i det ena facket simmade några, färglösa, ödsliga falukorvsskivor, i det andra någon form av obestämbar sås, i det tredje facket låg tre, skrumpna, oskalade potatisar. Jag hällde upp ett glas mjölk till mor, hon vispade runt med gaffeln i plasttråget, åt obetydligt.

Jag ska omedelbart läsa om Ivar Lo-Johanssons stridsskrift från 1952 – Ålderdoms-Sverige. Ylva Floreman har skrivit en ny stark stridsskrift.

The post Ny stark stridsskrift om att åldras first appeared on Opulens.

ÖVERLEVNAD. När kollapsen väl är här är det knappast skattemyndigheter, lyxfastigheter och försvunna skatter på paradisöar vår överlevnad kommer att hänga på, skriver Nette Wermeld Enström, som läst Moneyland av Oliver Bullough.

Moneyland – Varför tjuvar och bedragare styr världen och hur man gör för att få tillbaka den
av Oliver Bullough
Översättning av Marianne Berglund
Lindskog förlag

Under sina år vid makten lyckades Viktor Janukovytj göra Ukraina bankrutt samtidigt som han själv blev rik som ett troll på kuppen. När han vid revolutionen 2014 störtades upptäcktes att statskassan länsats på hundratals miljoner dollar och att offentliga tillgångar förvandlats till Janukovytjs och hans vänners privata förmögenheter.

The post Kleptokrati är kapitalismens natur first appeared on Opulens.

MENINGSFULLT. Jag tittade in på sociala medier igen häromdagen och höll på att få hjärnblödning. Vartenda dagslända till klickbete håller på att bli projektionsyta för en rasande debatt om en medieelit och ”samhällskollapsen”. Samtidigt som det finns hur många frågor som helst som är viktigare att diskutera än vem lyssnarna har röstat fram till vinnare av P3 Guld. Klurade en stund, kom på ett gäng bara över en kopp kvällste.

Sveriges ekonomi efter Corona – ensamhet som samhällsproblem – hushållens belåningsgrad – den varierande tillgängligheten för psykiatrin i regionerna och faran med att många lidande hamnar mellan kommuner och regioner – trångboddheten i utsatta områden – ökningen av våld mot kvinnor under isolering – förtydligat medborgaruppdrag för riksmuseerna efter ett drygt år med restriktioner – en aktiv utrikespolitik där Sverige reagerar snabbt på inskränkta fri- och rättigheter och kupper oavsett om det är i Vitryssland, Turkiet, Bolivia eller Kina – en förnyad diskussion om miljöhot utöver det överhängande klimathotet – rättsosäkerhet kopplad till vaktbolagens allt större mandat i det offentliga rummet – det demokratiska underskottet i EU – demokratisering, möjligheter, hot och samhällsklyftor kopplade till digitalisering – massarbetslösheten inom servicebranchen – fungerande insatser för att bryta nyrekryteringen av unga till gäng – en bred diskussion efter metoo om kopplingen mellan makt på arbetsplatser och förekomsten av trakasserier – behov av stöd till elever som haft svårt att klara distansundervisning – det ohållbara med en marginell värnplikt som komplement till en dominerande yrkesarmé – idrottsföreningarnas svårigheter med restriktionerna – de inbyggda motsättningarna mellan Sveriges feministiska utrikespolitik och svensk vapenexport – omställning av arbete och pensioner i robotiseringens fotspår – public service-mediers uppdrag i ett digitaliserat samhälle – postleveransernas opålitlighet – ett samlat grepp för att ta bort hinder för människor att etablera sig snabbt i Sverige – arbetsmiljön i gigekonomin – behovet av extern granskning av polismyndigheten – den relativa avvecklingen av civilförsvaret och Sveriges klena katastrofberedskap – ett stärkt stöd till medicinsk forskning kring och beredskap inför pandemier – försvar av den akademiska friheten – insats- eller territorialförsvar – den hotade grundfinansieringen av kvinno- och tjejjourer – kultursektorns inställda verksamhet och uppsägningar under pandemin – infrastruktursatsningarnas del i att nå klimatneutrala städer – en genomlysning av New Public Management-filosofins konsekvenser för alltifrån myndighetsutövning, rättsskipning till vård, skola och omsorg – behovet av rikstäckande kulturpolitik – behovet av välfärdslösningar för fler än de fast heltidsanställda – den privatiserade offentligheten av nätet – vårdapparnas charlatanverksamhet och de politiska incitamentsstrukturer som möjliggjort dem – betydelsen av folkbildning och en skola för livet genom stöd till studieförbund, komvux och folkhögskolor – de aggregerat centrifugala effekterna av skolpengens snedfördelning av resurser – förnyat engagemang till försvar av förföljda författare – det administrativa arbetets expansion i läraryrket på bekostnad av det pedagogiska – den historiskt svaga medborgartanken i Sveriges betydelse för nationell identitet.

Om detta må vi debattera.

The post Om detta må vi debattera first appeared on Opulens.

HATSVANSAR. Ska vi komma vidare, om vi faktiskt vill värna demokratin, är det inte i första hand den enskilda opinionsbildaren vi ska peka finger åt. Stefan Bergmark skriver om hoten mot opinionsbildare och hatet från nätsvansar.

Under en tid har det pågått en debatt om hoten mot opinionsbildare och ansvaret dessa själva har över sina hatiska så kallade nätsvansar. Senaste dagarna har diskussionen fått ytterligare fart sedan Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi, på grund av alla hot han fått utstå, vittnat om hur han tränar boxning och funderar på säkerheten kring sin bostad med mera. Såväl Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell som Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt har skrivit tänkvärt i debatten.

Arpi saknar självinsikt och är en elefant i porslinsfabriken menar advokaten Anne Ramberg och visst, den som är utan synd får kasta första stenen och så vidare. Problemet är bara att nästan alla inblandade inte är utan skuld, förmodligen inte heller du som läser dessa rader eller jag själv som skriver dem.

Ja, försyndelser kan förstås graderas. Att tysta sina meningsmotståndare genom att piska upp sin nätsvans ”är en medveten politisk digital strategi som har använts, främst av högerpopulistiska debattörer och opinionsbildare”, skriver mediestrategen Brit Stakston. Självklart. Att påstå något annat är historierevisionism. I åratal spred extremhögern hat och hot mot sina meningsmotståndare innan knappt någon annan svarade med samma mynt. Utan nätsvansen och propagandakanalerna de kallar alternativmedier skulle Sverigedemokraterna knappast varit i närheten av att komma in i riksdagen. Det är också i den miljön lejonparten av hatiska drev idag fortfarande uppstår.

Skillnaden mot för några år sedan är att det inte bara är exempelvis feministiska debattörer, hbtq-aktivister och så vidare som drabbas. Även liberala opinionsbildare drabbas idag av ytterhögerns hat och ett liknande beteenden har även uppstått på vänsterkanten. Hatiska drev har blivit en nätkultur.

Ska vi komma vidare, om vi faktiskt vill värna demokratin, är det inte i första hand den enskilda opinionsbildaren vi ska peka finger åt. För makt korrumperar som bekant. Att hoppas på att någon med tusentals följare själv ska börja rensa i leden är naivt. Nej, ett systemkritiskt perspektiv ifrågasätter istället de som tillhandahåller samhällsdebattens plattformar. Som Jörgen Huitfeldt påpekar så tjänar de multinationella jättarna Facebook och Twitter ”miljarder på att låta detta apspel pågå.” Demokratin perverteras när diskussionens förutsättningar styrs av dessa vinstintressen.

Som enskild medborgare kan du faktiskt också välja hur mycket du vill stödja apspelet eller ej. En förflugen like eller retweet må vara, men vilka medier stödjer du aktivt genom att lägga slantar på abonnemang eller prenumerationer? Man kan sällan gilla allt ett media producerar men de som i klickjakten parasiterar på hatdreven i sociala medier, underblåser och ibland kanske till och med initierar dem kanske inte är värda dina pengar.

The post Vilka medier stödjer du? first appeared on Opulens.

DEBATTBOK. Dalibor Rohacs främsta styrka i ligger i att hans bok både konserverar det som anses viktigt men ger också förslag på nödvändig förnyelse, detta i takt med en postindustriell samhällsutveckling, anser Vladan Lausevic.

In Defense of Globalism av Dalibor Rohac
Rowman & Littlefield

Samhällsdebatten i vårt globaliserade samhälle har förändrats radikalt sedan 2015–16 i samband med flyktingmottagandet. Från mer kommunikation om öppenhet, till mer kommunikation om trygghet. Från kritik av gränsmurar, till införandet av gränskontroller. Från fokus på ekonomiska till fokus på icke-ekonomiska ämnen. I takt med partiernas och väljarnas omgrupperingar kan man bland annat undra om den tidigare samlade borgerligheten kunde ha agerat annorlunda? Kunde Alliansen ha vidareutvecklat sitt kosmopolitiska fokus och sina individualistiska berättelser istället för all den auktoritära utveckling som kom att gestaltas hos Moderaterna och Kristdemokraterna? Sådana reflexioner kan infinna sig vid läsning av Dalibor Rohacs senaste bok In Defense of Globalism. En bok som framhåller viktiga budskap om värnandet av individens frihet och vilka misstag högerorienterade aktörer bör undvika inför framtiden.

The post Nationalstaten är ingen historisk slutfas first appeared on Opulens.

FRIHET I SKOLAN.  “Sluta försöka uppfinna cirkelns kvadratur, avskaffa en kvalitetssäkring utan relevans för kvaliteten, återinför i stället kvaliteten genom att återge lärarna deras frihet och självständighet”, skriver Claes-Magnus Hugoh.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det är en gammal sanning, att ju mera akut ett samhällsproblem är och ju mindre man är beredd att göra något åt det, ju mera talar man om det. Ett av de bästa exemplen på detta är begreppet kvalitet: ingenting torde vara mera omskrivet än kvalitet, särskilt beträffande välfärdstjänster. Det finns knappast en politiker som inte betygar sitt totala engagemang, så snart kvaliteten i skola, vård och omsorg kommer på tal. Samtidigt vet vi alla, att dessa sektorer dras med svåra kvalitetsproblem, som särskilt inom utbildningssektorn uppmärksammas särskilt i samband med internationella jämförelser. Då infinner sig ett annat intressant fenomen: i stället för att tala om kvalitet talar man då om kvalitetssäkring.

Men detta låter väl betryggande: inte nog med att man påstår, att man står för kvalitet, man är också beredd att utfästa en garanti för att den kommer att bestå. Då måste vi väl alla vara nöjda? Ja, om vi kunde tro på detta, men som så mycket annat i det offentliga språket, är detta ett kvalificerat lurendrejeri och ett hyckleri utan like.

För vad innebär egentligen kvalitet? Grundbetydelsen är helt enkelt egenskap — latinets qualitas, franskans qualité. Den mekaniska (newtonska) världsbildens filosofer skilde mellan primära ”objektiva”, det vill säga mätbara egenskaper, till exempel storlek, form, läge, hastighet och sekundära ”subjektiva”, till exempel färg, lukt, smak, som ansågs vara skapade av varseblivningen. I vardagligt språk har begreppet kvalitet undergått ytterligare en subjektivering, i det att det antagit en värdeaspekt. Kvalitet betecknar inte längre en egenskap vilken som helst utan en värdefull egenskap. I denna innebörd ställs begreppet kvalitet i motsatsställning till kvantitet, som betydligt lättare låter sig konstateras och mätas. Kvaliteten däremot kan inte anges i kvantitativa termer.

Problemet är dock komplicerat: på vissa områden kan kvalitetsbegreppet närma sig det objektivt mätbara. Om någon till exempel säger: ”Volvo är en bil av god kvalitet”, är det troligen möjligt att enas om ett antal mätvärden som måste uppfyllas för att ett värdeomdöme av detta slag skall anses motiverat. Ett praktiskt värdeomdöme av denna sort närmar sig helt enkelt ett faktuellt omdöme. Men ju mera komplicerade bedömningar, som involveras, ju omöjligare blir det att hävda att kvalitetsbegreppet skulle ha denna nästan mätbara innebörd. När det gäller verksamheter, som innefattar mänskliga relationer blir det i stort sett omöjligt. Det innebär dock inte att kvalitetsbedömningar i dessa fall skulle vara helt godtyckliga. Låt oss för resonemangets skull anta, att sjukvården i ett land skulle medföra, att nästan inga patienter skulle botas från sina åkommor eller att skolan skulle lämna ifrån sig elever som nästan hundraprocentigt skulle visa sig vara analfabeter vid utbildningsprocessens slutpunkt. Troligen skulle man då uppnå en mycket stor enighet om att sjukvård respektive undervisning i dessa fall kan sägas vara av extremt låg kvalitet.

Detta beror naturligtvis på att det existerar något slags konsensus om vad god sjukvård respektive undervisning innebär. Men även om så extrema lägen skulle vara möjliga, torde det vara omöjligt att påstå att mätvärden skulle kunna tillordnas kvalitetsindikatorer i mellanlägen. Sådana mellanlägen är det normala när det gäller verksamheter som sjukvård och undervisning, det vill säga aktiviteter som innefattar mänskliga relationer. Därför leder New Public Management, industrins produktivitetsmätning, till groteska resultat på dessa områden.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

För vad innebär god kvalitet på dessa områden? Först och främst förutsätts en hög grad av professionalism av verksamheternas utövare, och detta innefattar en kvalificerad utbildning på akademisk nivå. Som bekant har befattningar som adjunkter och lektorer på gymnasier och grundskolors högstadier avskaffats och läraryrket, detta klassiska akademikeryrke, utsatts för en omfattande avakademisering, vilket innebär, att lärarhögskolorna övertagit även den teoretiska utbildningen för blivande lärare i skolans högre stadier, samtidigt som denna ämnesutbildning utarmats i en omfattning som ingen kunde föreställa sig var möjlig.

Redan vad gäller denna första förutsättning, utbildningen av utövarna, är alltså en hög kvalitet omöjliggjord. Till detta kommer annat, som är ytterst betydelsefullt: människorelaterade aktiviteter som sjukvård och undervisning liksom till exempel konstnärliga yrken (såsom skådespelare) och även vissa andra yrken kräver en omfattande professionalisering av det slag som ibland brukar kallas ”tyst kunskap”. Detta innebär att tillägna sig en form av praxis på ett område, som inte kan reduceras till en uppsättning tumregler eller enkla recept. Denna praxis kan läras av en person med goda grundförutsättningar genom egen erfarenhet, skärpt medvetenhet, iakttagande av goda mönsterexempel etcetera. Men vad gäller undervisning tillkommer ytterligare, att läraren bör ha ett genuint intresse för sitt ämne, ty detta är en förutsättning för att överföra detta intresse till eleverna. Om man skall få denna typ av, som det heter, kreativa lärare, krävs att yrket åter blir attraktivt, det vill säga att läraren måste få frihet och självständighet i sin arbetsutövning. Jag behöver väl inte säga, hur det förhåller sig med detta i dag?

Skall man åter få begåvade studenter att bli lärare kan man inte hålla sig till en skola styrd av insiktslösa kommunalpolitiker och ett arbetsmätningssystem utformat av en snickare i Skåne. Det har ju inte heller varit möjligt att dölja den pinsamt låga kunskapsnivån bland svenska elever. Den kommunaliserade skolan ledde alltså inte till någon högre kvalitet. Vad fick vi i stället? Jo, kvalitetssäkring! Detta är ett patetiskt försök att medelst kvantitativa mått ge sken av att hög kvalitet — det vill säga en icke mätbar storhet — upprätthålls. Detta sker genom en uppsjö av enkäter, styrdokument, utvecklingsplaner, åtgärdsprogram, utvärderingar, utvärderingar av utvärderingar, konferenser kring dessa dokument… Vadan allt detta? Jo, det är helt enkelt ett försök att omdefiniera begreppet kvalitet genom något som inom vetenskapsteorin brukar kallas en operationell definition. Man definierar ett begrepp genom ett antal utförbara operationer, som antas kunna påvisa begreppets förekomst. Ett exempel: man kan testa en möbels hållbarhet genom att utsätta den för ett antal påfrestningar, som visar dess hållbarhet. Det är bara det att genom att definiera ett icke-kvantitativt begrepp — kvalitet — i kvantitativa termer gör man sig skyldig till en logisk motsägelse, en som det kallas contradictio in adiecto, jämförbar med de försök som gjorts att konstruera en kvadratisk cirkel. Den filosofiska bildningsnivån bland våra utbildningsmandariner torde inte vara överväldigande!

Om det fortfarande finns vettiga människor bland skolpolitikens makthavare, finns det ett råd till dem: sluta försöka uppfinna cirkelns kvadratur, avskaffa en kvalitetssäkring utan relevans för kvaliteten, återinför i stället kvaliteten genom att återge lärarna deras frihet och självständighet, återakademisera läraryrket genom väsentligt högre krav på ämnesutbildning och betala lärarna löner i paritet med denna kvalifikationshöjning!

The post När kvalitet blev kvalitetssäkring first appeared on Opulens.