Den svenska klimataktivitsten Greta Thunberg blev idag bortburen av norsk polis i centrala Oslo. Detta efter en demonstration mot vindkraftsanläggningar i samiska renbetesmarker. 

Den svenska klimataktivisten Greta Thunberg, 20, utrustad med samisk flagga, har anslutit till de demonstranter som under flera dagar blockerat entréer till politiska departementshus i protest mot att vindkraftsparkerna på Fosen inte rivs. Idag bars hon och de andra sittstrejkarna bort av norsk polis. Det är en i raden av demonstrationer som anordnats i Oslos regeringskvarter. Förra veckan flyttade aktivister in och övernattade i norska olje- energidepartementets foajé, rapporterar NRK. 

Demonstrationerna handlar om två vindkraftsparker på halvön Fosen, nära Trondheim, som kom på plats 2019 och 2020. De ingår i Europas största landbaserade vindkraftsanläggning. Även om många förordar förnybar el har platsen för anläggningen ifrågasatts då de försvårar för den samiska rennäringen. Renar, särskilt honorna, räds och undviker vindkraftverk. Demonstranterna kräver att vindkraftsparken rivs och att området återlämnas till samerna. 

– Vi har gjort bedömningen att läget är kritiskt nu. Det är inte så att folk vill komma hit och sitta utanför departementet, säger Greta Thunberg till NRK.

Till NRK säger hon vidare att det egentliga brottet är begånget av norska staten. När ärendet togs upp i Norges högsta domstol vann renägarna. Det menades att de mänskliga rättigheternas 27:e artikel inte uppfyllts, alltså att samerna hade förvägrats rätten till kulturellt utövande. Beslutet att tillåta bygget av vindkraftsparkerna var ogiltigt, enligt en enig högsta domstol. Samtidigt tog rätten inte ställning i frågan om vindkraftverken bör rivas, men fastslog att byggandet var olagligt.  Över ett år har gått sedan domstolen lämnade sitt svar men vindsnurrorna står fortfarande kvar. 

Det är inte första gången konflikten står mellan energiförsörjning och samers rättigheter. Frågan om Fosens vindkraftsparker har liknats vid 70-talets Alta-konflikt då samer motsatte sig byggandet av ett vattenkraftverk.

 

The post Här är vindkraftsparken Greta Thunberg demonstrerar mot first appeared on Opulens.

EXIL. Aleksandr Slupachik flyr Ryssland efter krig, mobilisering och press från FSB. Nu söker han asyl i Norge och siktar in sig på att arbeta för urfolksrättigheter. 

Aleksandr Slupachik var fram tills september ledare för OOSMO, en offentlig organisation för juridisk hjälp och kulturarvet för det samiska samhället på Kolahalvön. Efter den ryska mobiliseringen lämnade han Kolahalvön. På samma sätt flydde den samiske aktivisten Andrei Danilov från regionen efter Rysslands angrepp på Ukraina. Båda är nu i Norge för att söka asyl. Danilov kommer få asyl och Slupachiks ansökan är under behandling. 

— När jag började arbeta med frågor om ursprungsbefolkningar var jag naiv, säger Slupachik i en intervju med Barents Observer.

— Jag trodde att [rysk] lagstiftning gav möjligheter till utveckling, att ursprungsbefolkningar har rätt att förvalta sina landområden, rätt till självstyre och så vidare. Senare stod det klart för mig att så är det inte alls i verkligheten, förklarar den samiska representanten.

Innan männen kom till Norge uttryckte de att de upplevde en press från den ryska säkerhetstjänsten.

— De försökte på olika sätt påverka mitt arbete. Till exempel så bjöd de 2018 för första gången in mig till en ”intervju” för att få veta mer om det samiska samhället, säger Slupachik. På skämt frågade de mig om jag skulle göra någon form av revolution.

FSB-tjänstemän gjorde 2021 ett oväntat besök på Slupachiks arbetsplats där han förhördes om pågående samisk verksamhet.

— De frågade mig om jag känner folk från extremistiska organisationer och ville att jag skulle skriva under ett protokoll. Dokumentet hade sidnummer 1, 2, 4. Det fanns ingen sida nummer 3! Det betyder att de senare kunde lägga till vilken sida som helst, säger Slupachik.

När poliserna ombads av Slupachik att rätta till problemet ignorerade de hans begäran och började istället söka igenom hans privata tillhörigheter.

Den samiska representanten förklarar att OOSMO inte är den enda urfolksorganisationen som upplever det nuvarande pågående trycket från de ryska myndigheterna. Men vissa organisationer har känt behovet av att ge efter och framstår därför som anhängare av aggressionerna mot Ukraina. Efter Slupachiks exil undertecknade Kolasamernas förening nyligen ett officiellt brev som uttrycker deras stöd till Putin och hans krig. Trots sin exil har Aleksandr Slupachik planer på att fortsätta arbeta för urfolks rättigheter.

— Att jag och min familj nu är i säkerhet ger en möjlighet att säga vad jag anser vara nödvändigt och beskriva det verkliga läget med urfolksrättigheter, säger han.

På grund av säkerhetsskäl tystas många aktivister som fortfarande befinner sig inom Rysslands gränser.

— Jag hoppas att jag kan fungera som en slags mellanhand mellan de ryska samerna och samer i resten av världen, framhåller han.

The post Rysk sameledare söker asyl i Norge first appeared on Opulens.

NATIONALDAG. Idag den 6 februari är det samernas nationaldag. I anslutning till den överlät i torsdags världskulturmuseerna en samling med samiska föremål till Ájtte – Svenskt fjäll- och samemuseum under Jokkmokks marknad. 

Föremålen har funnits på Ájtte sedan 1980-talet. Men den formella överlåtelsen är nu möjlig efter att svenska museer 2017 fick tillåtelse att själva bestämma angående överföringar av föremål inom det allmänna museiväsendet.

Överlåtandet av samiska föremål skedde under en ceremoni som var öppen för allmänheten i torsdags. Kring 477 föremål överläts och frågan kring att överta äganderätten för samlingen lyftes 2020 av Ájtte.

– Föremålen är viktiga kunskapskällor för oss samer. De är band till våra förfäder. I föremålen, duodji, berättas vår samiska historia då föremålen användes i det dagliga livet, säger Elisabeth Pirak Kuoljok, museichef på Ájtte, i ett pressmeddelande.

Ájtte riktar in sig på att bli ett nationellt museum, berättade Elisabeth Pirak Kuoljok för TT nyligen. Fler samiska föremål som förvaltas av Världskulturmuseerna kommer att utredas medan samarbetet mellan museerna fortsätter i framtiden. Angående samarbetet säger Ann Follin, överintendent vid Världskulturmuseerna:

– När vi nu bygger kunskap tillsammans med Ájtte, får vi också större kunskap och förståelse när det gäller andra liknande samlingar.

The post Världskulturmuseerna överlåter samiska föremål till Ájtte first appeared on Opulens.

INTRÄDE. Máret Ánne Saras gigantiska dödskalledraperi gjort av renars skallben är det första som möter besökarna på nya norska Nasjonalmuseet i Oslo som slår upp dörrarna 11 juni.

Draperiet – “Pile o´Sápmi” – var en del i konstnärens kamp för att hennes bror skulle få behålla hela sin renflock – en fråga som avgjordes i högsta domstolen i Norge och som brodern förlorade.

Dödskalledraperiet är ett av flera samisk konstverk som nu ingår i Nasjonalmuseet samlingar, uppger NRK.

– Vi har vaknat upp lite mer, säger Randi Godø, som tillsammans med Geir Haraldseth satt samman museets öppningsutställning, till NRK.

Under senare år har museet gjort fler inköp av samisk konst enligt Randi Godø som menar att den samiska konsten befunnit sig i ett slags “död vinkel” men att museet nu skiftat fokus. Enligt Randi Godø har museet, liksom många andra, dock fortfarande för lite kunskap om det samiska.

TT Nyhetsbyrån

The post Mer samisk konst på nya Nasjonalmuseet first appeared on Opulens.

SERIEKONST. Den nyligen prisade serietecknaren och barnboksförfattaren Mats Jonsson är aktuell med två utställningar i vår. Norrland – Stockholm tur och retur, som har slagit upp sina portar i Norrköping, och Fortfarande same vilka såväl speglar samtiden som fyller luckor ur Sveriges historia.

Vi börjar i Norrköping och på Arbetets museum där utställningen Norrland – Stockholm tur och retur öppnade häromveckan. Vad är det som ställs ut?

– Det är en retrospektiv utställning som förhoppningsvis är ganska fast förankrad i samtiden, med verk från de senaste tolv åren från mina tre senaste serieböcker, Mats kamp, Nya Norrland och När vi var samer. Det var Carina Milde, intendent på museet, som kom på att de här böckerna tillsammans ger en ganska bred men egen bild av samtiden. Mats kamp skildrar den urbana medelklassen och Nya Norrland den bedagade bruksorten, och det är de två sidorna av Sverige på ett vis.

– När vi var samer visar rottrådarna tillbaka i historien och hur vi har gått tillväga för att bestämma vad som ingår i den moderna berättelsen om Sverige. Där finns skogssamerna, som inte alls har fått finnas med i historieskrivningen. Man kan se det som att stölden av deras marker på 1800-talet rätt mycket låg till grund för skogsindustrin som brukssamhället byggdes upp kring och i förlängningen också det välstånd som vi har i städerna nu. Men det är inte den historien vi har velat berätta för oss själva.

Hur har du kommit i kontakt med berättelser som har gömts undan?

– I och med att jag alltid har varit en självbiografisk berättare så har jag börjat med att gräva där jag står, i min egen familj. Min farfar var renskötande skogssame men teg om sin bakgrund, som många i den generationen gjorde. Det krävde många efterforskningar för att ta reda på var han kom ifrån. Skildringen av bruksorten och klyftan mellan stad och land har växt fram inom mig under väldigt många år. Det är känslor jag känt och tankar jag tänkt som inte varit fullgångna och som jag inte vetat vad jag ska göra av, jag har mest bara känt en sorg. Sedan började jag läsa texter av Po Tidholm och Göran Greider, insåg saker och ting och applicerade de tankarna på platsen där jag växte upp.

– Det är mycket man tar för givet om man har det omkring sig. Jag växte upp i Ådalen där skogsindustrin dominerade fullkomligt, man flottade timmer på älven men jag reflekterade aldrig över var timret kom ifrån. Det var först när jag arbetade med När vi var samer som jag reflekterade över att det är därifrån välståndet kommer.

Hur kom det sig att du började läsa om och reflektera över de här sakerna?

– När man forskar i den samiska historien så inser man att markerna är väldigt centrala, och så intimt förankrade med kulturen, levnadssättet och renskötseln, att förlusten av marken är ett sådant väldigt trauma. Staten, skogsbolagen och de med makt under den här tiden, ville åt dem för att komma åt skogsråvaran. Skogssamerna var i vägen, men då vi tack och lov inte begår folkmord i Sverige så var lösningen att slå sönder deras kultur. Vilket ledde till tystnaden efteråt.

– Jag har ett speciellt horn i sidan till professor KB Wiklund, som gällde för att vara Sveriges ledande sameexpert. År 1901 skrev han uttryckligen att skogslapparna måste göras till fjällappar, alltså tvångsförflyttas till fjällen eller att deras renar ges till fjällapparna, vilket innebär att skogssamerna skulle bli bofasta jordbrukare. De skulle bort, antingen genom tvångsförflyttning eller genom assimilering.

Utöver den historiska tystnaden fanns en tystnad i din egen familj också. Du fick inte reda på att du hade samiskt påbrå förrän din farfar gick bort, hur gammal var du då?

– Han dog när jag var åtta år och min pappa berättade det för mig ett par år senare när jag var i tioårsåldern.

Hur uppdagades hemligheten och hur kommer det sig att den hölls undan?

– Min farfar hade bevarade dokument som det inte var meningen att någon skulle se. De var inlåsta men hittades efter hans död. Man kan ju inte veta säkert men både pappa och jag tror att det handlar om skam. Samer ansågs vara en sämre sorts människor och det fanns rasism och fördomar, så det var helt enkelt säkrast att tiga och passera som vanlig svensk. Vi tror också att det handlar om skammen över att ha behövt lämna sin kultur, att ens förfäder och förmödrar från generation till generation har kämpat för att bevara sitt sätt att leva, och att sedan vara den som till sist måste ge upp. Det är nog ganska lätt hänt att man tiger då.

Har du någon aning om hur det kom sig att han gav upp den kampen?

– Jodå, det har jag rätt bra koll på. För det första gjordes medvetna ansträngningar för att skogssamerna skulle förlora sin kultur och det var i högsta grad gällande när han var ung. Han föddes 1911. De var till exempel förbjudna att tala sitt språk i skolan, det förekom misshandel om man talade samiska, och den skogssamiska renskötseln motarbetades på allt sätt. Det hade skett en massiv inflyttning av svenska nybyggare där han växte upp, utanför Malå. När min farfars föräldrar föddes så var samerna fortfarande i majoritet i området men när farfar växte upp var de en liten krympande minoritet, den svenska kulturen tog över.

– Sedan tillkommer personliga skäl som är specifika för just den familjen. Min farfars far dog ung och att min farfars mor blev ensam med sex barn, en renhjord och ett hushåll. Det, och trycket från omgivningen, gjorde att familjens renhjord krympte för varje år. När farfars mor dog fanns det ingen möjlighet att fortsätta. Han hade ett eget renmärke också, men den hjorden var mycket liten. Det här var 1938 och tio år tidigare hade det kommit en renbeteslag som bestämde att samer som hade för få eller inga renar slutade att vara samer i statens ögon. De fick inte längre vara medlemmar i samebyarna och förlorade därmed rätten till att jaga och fiska på sina fäders marker. Då fanns det bara ett alternativ kvar, att flytta på sig, ta jobb i skogsindustrin och förlora det sista av sin kulturella identitet.

Din nästa utställning, Fortfarande same, som öppnar på Bildmuseet i Umeå den 17 juni, bygger på din egen berättelse.

– Just det. Om utställningen i Norrköping försöker ta ett större grepp kring det jag jobbar med så handlar utställningen i Umeå helt och hållet om det här, boken När vi var samer och vad jag hittade när jag sökte.

Hur har det påverkat din egen identitet att familjen så sent fick reda på att ni hade samisk släkt?

– När jag som barn fick reda på det så påverkade det mig inte alls. Om jag var nyfiken och ställde frågor så fanns det ändå inga svar, ingen visste någonting, så jag tappade intresset och fick en känsla av att det här inte hade med mig att göra. Det var först för några år sedan som jag bestämde mig för att ta reda på vad det var som egentligen hände. Jag gick in med inställningen att det inte fanns någonting samiskt i mig, men under arbetet insåg jag att det inte riktigt stämde. Mina föräldrar är båda uppvuxna i skogen i Norrbottens inland och jag är uppvuxen i en slags nybyggarkultur som mina föräldrar är väldigt färgade av. En blandkultur som uppstod i inlandet när nybyggare och samer möttes, som jag insåg till stor del var samisk.

– Som en del av researchen gjorde jag en väldigt ingående släktforskning och parallellt med den läste jag allt jag kunde komma över om skogssamer, grävde i arkiv och läste avhandlingar. Jag kände att jag på något vis lärde känna de här förfäderna och förmödrarna, och på något sätt lyckades jag läsa mig till en sorts samisk identitet. Man kan se det som att jag är assimilerad skogssame, för det är inte långt tillbaka i tiden, och att jag när jag arbetade med boken på ett vis avkolonialiserade mig själv genom att lära mig allt som jag inte fick lära mig som barn.

De samiska ting och traditioner som du insåg att du hade vuxit upp kring, vad var det till exempel?

– Det mest uppenbara var egentligen något som jag haft omkring mig under hela uppväxten, min farmor och farfars rotslöjd. Som ett väldigt vackert rotfat mina föräldrar alltid har haft på väggen hemma, eller andra som vi har haft som kak- och bullfat. Min favorit är en adventsstjärna i rotslöjd som har hängts upp varje advent sedan jag var liten. Senare insåg jag vilket oerhört arbete som ligger bakom. Att farmor och farfar faktiskt hade varit ute på myrar och grävt upp enorma mängder små, små rötter med hackor, som de skalat, torkat och blötlagt. För att sedan sitta med det oerhört pilliga arbetet som det innebär att fläta dem till föremål.

– Jag hade den samiska kulturen på frukostbordet varje morgon som brödfat, men återigen, man lägger inte märke till det man ständigt har omkring sig. En del av den här rotslöjden ställs också ut på Bildmuseet, vilket känns himla bra. Det är som att hedra min farmor och farfar.

Har du några förhoppningar kring vad besökarna av de båda utställningarna ska ta till sig från dem?

– Det handlar mycket om att se sammanhang, att se system i saker och ting. Man tar så mycket omkring en för givet och det är väldigt spännande när man på riktigt börjar fundera över varför saker och ting ser ut som de gör och hur de hänger ihop.

– Det senaste året har jag åkt runt mycket i Sverige och pratat om min bok, och det har blivit en liten hobby för mig att prata med folk om platsen jag är på. Om det nu är Jönköping, Trollhättan eller Lycksele, så försöker jag ta reda på vad det är för en plats, hur och varför den ser ut som den gör. Där kan man också se de större linjerna, hur orter har förändrats.

Har du gjort någon sådan analys över Sandslån, orten du flyttat till efter att ha bott i Stockholm under många år?

– Ja. Det är nog mycket därför som jag har blivit så intresserad av det här. Jag känner att jag har förstått Kramfors kommun, där jag växte upp och även bor idag, saker som jag inte förstod som barn. Kramfors är en speciell kommun där befolkningen är väldigt utspridd mellan omkring 20 småorter med 200-1000 invånare, samtidigt som själva staden Kramfors är ganska liten.

– Det har med skogsindustrin att göra, varje sådant här samhälle hade en gång i tiden ett sågverk eller en massafabrik som de byggdes upp kring. Industrierna försvann men samhällena ligger kvar, fast de blir mindre och mindre för varje år. Det var en grundläggande insikt, som blev uppenbar när jag insåg den.

Enligt motiveringen fick du Expressens kulturpris Björn Nilsson-priset för ditt synliggörande av nutida orättvisor och historiskt förtryck, hur effektiv är serien som format för att skildra orättvisor?

– Jag tycker att det är ett effektivt format. Serier går ju att använda till väldigt mycket, allt från en komplex serieroman på 300 sidor till en satirteckning som med några streck sätter fingret på någonting. Så det finns en enorm spännvidd där. Det finns en oerhörd frihet i det här mediet. Man kan ha långa poetiska scener, som avbryts av något som närmast är att betrakta som nyhetsgrafik, med diagram, tabeller och kartor i den löpande berättelsen utan att det är konstigt. Man kan ha sidor med jättemycket text och sidor helt utan text, eller dramatisera vissa sekvenser. Det är det tryckta mediets svar på dokumentärfilmen.

Finns det någon nackdel med serien som medium?

– Det finns verkligen fördelar och nackdelar, en fördel är att det är väldigt enkelt och billigt. Jag kan göra någonting alldeles själv i princip på nollbudget. Samtidigt är det väldigt tidskrävande, att göra en serieroman tar fruktansvärt lång tid. Sedan är jag ju inte världens vassaste tecknare, jag gör så gott jag kan men mina teckningar får vissa läsare att backa, det vet jag men kan leva med.

– Jag är rätt svag för att serier började som ett humormedium och att det historiskt sett har haft ganska låg status. Det kan göra det lättillgängligt men gör också att läsaren sänker garden och förväntar sig någonting lättsamt så att det blir en rycka undan mattan-effekt.

Du har givit ut sju självbiografiska serieromaner och fyra illustrerade barnböcker. I serierna är det alltid det självbiografiska som är utgångspunkten, hur kommer det sig?

– Det var egentligen en slump. Jag har alltid ritat serier, sedan jag var fyra år gammal. Som barn hade jag förstås ingen riktning i det, men som 14-, 15-åring började jag läsa tidningen Galago och fick upp ögonen för att man kunde skildra vad som helst i serier. Jag hade trott att de måste vara roliga som Blondie och Knasen eller spännande som Fantomen, att man måste hålla sig till genren. Men när jag läste Galago insåg jag, utan att formulera det för mig själv i den åldern, att serier var som litteratur eller film och kunde handla om vad som helst.

– Så jag ville göra någonting eget som var mitt, i stil med Galago-serierna. Då slog det mig att jag skulle göra serier om mig själv. Jag tror att jag var nyss fyllda 15 år när jag gjorde min första självbiografiska serie och märkte då att mina få läsare, mina kompisar, lärare och föräldrar, gillade det. Plötsligt tyckte folk om mina serier och de tyckte att det var roligt att de handlade om mig, så jag fortsatte och sedan dess har jag i stort sätt inte ritat någonting som inte har varit självbiografiskt.

Tog du någonstans ett fast beslut om att satsa på serieskapandet eller hände det bara?

– Det var när jag var 18 år och skickade in en serie till Galago som blev publicerad där. Det var en slags vändpunkt. Då gick jag på gymnasiet, hade fått nya, coola kompisar, börjat dricka öl och gå på konserter, och då är det mycket möjligt att jag hade slutat rita om det inte hade varit för publiceringen. Just Galago tyckte jag också var väldigt coolt, deras tecknare var med i kulturprogram på tv och hade show på Hultsfredsfestivalen. Det kändes lite som att jag spelade i ett band som hade fått skivkontrakt, och då kunde jag inte sluta.

Du var senare själv redaktör för Galago.

– Jo, jag flyttade från Sundsvall till Stockholm och började hänga med folk på Galago. De behövde en ny redaktör och jag var ung, serietecknare och utbildad journalist så det tyckte alla passade bra. Sedan blev jag fast där och var kvar i 22 år, från 1996 till 2018. Jag har arbetat och alltid gett ut mina böcker där, så Galago blev en väldigt viktig del av mitt liv och är det fortfarande. Majoriteten av mina vänner har jag lärt känna den vägen. Det fanns en tv-serie när jag var liten som hette Floden blev mitt liv, Galago blev mitt.

Har du något särskilt mål med ditt serietecknande?

– Ett mål är att när jag dör, då ska hela mitt liv finnas bevarat i serieform. Det är ett lagom stort mål kan man säga. Jag hoppas att jag inte får någon jobbig sjukdom så att jag inte kan rita, då får jag svälja förtreten och skriva istället.

Vad händer härnäst?

– Jag kommer ut med en ny bok i höst. Men det är lite fusk, jag ritar serier i tidningen Arbetet var tredje vecka och boken är en samling av de serierna. Den heter Mats Jonsson drar åt helvete. Jag känner att jag har varit så himla seriös de senaste åren, med allvarliga faktatunga böcker om Norrland, historien och sådant, att jag måste slappna av lite grann. Det blir en högre grad av flams!

The post Helgporträttet: “Läste mig till en samisk identitet” first appeared on Opulens.

Artisten Sofia Jannok släppte nyligen ett nytt album där hennes inre känslor för första gången står i fokus. I veckan delade dessutom hennes stiftelse Sofia Jannok Foundation ut stipendier till tre samiska konstnärer som just nu skriver historia på Venedigbiennalen. 

Sofia Jannok Foundation har nyligen delat ut sina årliga stipendier till personer som verkar för urfolks rättigheter. Hur kommer det sig att du startade stiftelsen och att du delar ut de här pengarna?

– Det kom sig när jag började turnera utanför Sápmi 2006, både i Sverige och utomlands, och märkte att majoritetsbefolkningen hade en helt annan historia och världsuppfattning än den norm som jag har vuxit upp med. Jag fick många frågor som rörde samer i allmänhet men inte så många frågor om mig. Den otroligt låga kunskapen hos allmänheten påverkar min vardag direkt, inte bara som artist utan som människa, eftersom jag insåg att inte heller beslutsfattare vet vilka behov mitt folk behöver för att kunna existera. Jag kände att jag behövde göra någonting konkret och grundade då stiftelsen, som varje år försöker dela ut stipendier till någon jag tycker har verkat för Sápmi eller för andra urfolk.

I år är det tre samiska konstnärer som får stipendiet á 30 000 kronor vardera, Máret Ánne Sara, Anders Sunna och Pauliina Feodoroff. Varför blev det just de här tre personerna?

– Máret Ánne Sara har jag tänkt på sedan länge, hon har visat stort mod i och med att hennes bror har varit i rättegång i Norge där de har regler kring tvångsslakt. Där är det staten som bestämmer hur mycket ren en renskötare får ha, han skulle leva på tjugo renar vilket är lika absurt som att be någon leva på typ 2000 kronor om året. Hon gjorde en jämförelse med USAs utrotande av bisonoxarna där man bildade stora högar av skallarna, och gjorde likadant fast med renskallar.

– Det kändes naturligt att även dela ut stipendier till Anders Sunna och Pauliina Feodoroff eftersom de här tre har blivit utvalda till en av världens största, viktigaste och äldsta konstbiennal i Venedig. De har dessutom fått omforma den nordiska paviljongen till en samisk paviljong, det är en historisk företeelse att ett urfolk har en egen paviljong på Venedigbiennalen. Anders Sunna för fram sin familjehistoria, precis som Pauliina Feodoroff gör på finsk sida av Sápmi. Alla tre kommer från olika nationer och alla påverkar samhället med sin konst.

Vad tror du att den samiska paviljongen kan ha för betydelse för samer och annat urfolk?

– Jag tycker ofta att konsten och kulturen är i framkant och visar på vad samhället borde ha gjort för urfolk för länge sedan, och det är kulturens uppgift till stor del. Att försöka påverka allmänhetens uppfattning och ge andra perspektiv än de vi är vana vid att se.

– Jag tycker de är ascoola som utmäter en del för Sápmi, något vi har strävat efter som folk sedan kolonialiseringens början men inte har lyckats med. Det koloniseras fortsatt idag och vi får allt mindre utrymme för våra livsvillkor, så jag tror definitivt att den här paviljongen kan inspirera allmänheten och väcka nyfikenhet. Det här är en angelägenhet för hela Europa, där samer är det enda erkända urfolket. Drottningen i Norge invigde och det satte ljus på utställningen, som är väldigt samhällskritisk, så det når ju fram till makten helt klart.

På vilket sätt påverkar den okunskapen villkoren för samer och Sápmi som plats?

– Det är skrämmande hur mycket det påverkar. Faktum är att vi har väldigt stark rätt i Sverige men de myndigheter som ska se till att den rätten respekteras har inte kunskapen. Vi samer blir utestängda från de rummen, men om ny kunskap inte når beslutsfattarna så spelar det ingen roll hur stark rätt vi har. Det ger sådana allvarliga konsekvenser att jag ibland inte törs tänka på vad det kan innebära i framtiden, jag har fullt upp med att skydda land och vatten.

Vilken potential har konsten att verka för förändring? Jag tänker både på stipendiaterna och på din musik.

– Jag är själv konsument av kultur och blir påverkad in i själen och hjärteroten av konst, musik och böcker på ett helt annat sätt än av en nyhetssändning. Och det är vad det hela handlar om, vi är alla människor med samma spektrum av känslor och där har kulturen en säregen funktion och möjlighet att nå ut. De stora samhällsförändringarna har inte kommit från makten först, det är opinionsbildning som har legat till grund och sedan har makten fått ändra sig efter vad folket vill.

– I Sápmis fall är vi censurerade från historieböckerna och från berättelsen om Sverige och Norden, men där kan kulturen bidra med att lyfta fram att vi visst finns, vi har funnits hela tiden och har inte tänkt att fara någonstans.

Vad har du för långsiktiga mål med Sofia Jannok Foundation?

– Det långsiktiga målet är att freda land och vatten för all framtid, ett väldigt stort men nödvändigt mål. Vi är ju mitt i en klimatkris och det handlar inte om urfolk i synnerhet utan om att alla ska ha någonting att andas och leva av. Vi fokuserar mycket på att skydda skogen i Sápmi i och med att den är så hotad.

– Vintern 2020 gjorde jag och min sameby en kampanj när Sveaskog skulle avverka 700 hektar naturskog under bara några veckor. Vi lyckades stoppa den men det är så många samebyar som är i samma situation. Vi jobbar för att det inte ska gå så långt att varje sameby behöver göra en sådan kampanj och ställa sig mellan maskinerna. Våra rättigheter ska respekteras långt innan maskinerna kommer.

Vad är det som har fått dig att engagera dig i de här frågorna om urfolks rättigheter?

– Jag tror att det kom med modersmjölken. Jag har föräldrar och morföräldrar som är engagerade och som har varit med sedan början av 1900-talet när samer började organisera sig mot staten. Både på mammas och pappas sida har vi renskötsel och ett starkt språk, så det är svårt att inte vara engagerad.

– Jag blev vuxen ungefär samtidigt som jag startade stiftelsen och hade börjat arbeta heltid med artisteriet, och det var som att ta vid där de tidigare generationerna har höjt sina röster. Det var vår tur att fortsätta deras kamp och det kommer också de yngre att göra. Kampen att stå upp för sin rätt har funnits så länge som staten har stulit och rövat, jag ser det som ett ansvar att fortsätta.

Ditt politiska engagemang speglas även i din musik, men på det nya albumet Lávv u har du låtit mer personliga känslor stå i fokus. Hur kommer det sig?

– Jag hade ett stort behov av att vårda min inre värld efter albumet innan, This is my land, där jag inledde varje konsert med att komma inmarscherande med sameflagga i rustning som snölejoninna. Jag tror att jag hade försummat människan bakom rustningen.

– Jag tänkte inte att det skulle bli ett helt album utan hade bara behov av att skriva om saker som hade skett som jag inte hade ägnat någon omsorg. Det var en väldigt fin och lång process. Kärlek har säkert alla musiker i hela världen skrivit om men jag kom på att göra det först på mitt femte album, kärlek är stora saker.

På ett sätt tänker jag att även ditt politiska engagemang kommer ifrån kärlek?

– Precis, det är fint att du tar upp det för jag upplever att allt det här har samma källa. Jag skriver ju om det som känns allra starkast och jag tror definitivt att allting har med kärleken att göra. Och rädslan för att förlora någonting man älskar väldigt mycket, oavsett om det är en människa eller ett hem.

Vilka känslor har du velat uttrycka med den här senaste plattan, Lávv u?

– Jag tar ofta in det visuella i musiken, även om det inte alltid märks, och har samplat skogssus. Jag kände att jag behövde skydd från de karga vindarna jag alltid var i och jag upplever att jag först då, när jag är i lä, törs vara sårbar. Och där uppstår en väldigt fin gemenskap med hela mänskligheten, det som jag går igenom nu, sårbarheten och känslan av att ha fallit och bara vill få vara, det är någonting väldigt fundamentalt för människan.

– Jag tänker på alla kriser man går igenom världen över, men musiken finns alltid ändå och vi har alltid behövt den att finna tröst i, vara tillsammans i och kanske för att hitta en frist från det som pågår. Skivan bottnar i det och därför ville jag också använda den här ordleken Lávv u, med det samiska ordet för tältkåta lávvu. Det är en cirkulär byggnad där man samlas runt en eld och den står för skydd, värme och gemenskap. Väggarna är bara en tältduk där sångerna kan sippra igenom och ut till omvärlden, det är inget slutet rum utan en världsangelägenhet och en kärlekshandling – lavv.

Du mixar olika sound, både instrumentalt och språkligt, vad har du inspirerats av?

– Allt möjligt! Jag tänker att människan är mer mångfacetterad än enhetlig och att det egentligen är mer naturligt att gå mellan olika genrer och språk. De flesta människor i världen lever ju med flera olika språk och kulturer i sin vardag. Även om man gärna vill dela in musik i olika genrer så upplever jag att det börjar släppa lite grann. Jag har aldrig varit rädd för att mixa och ha flera olika sound på samma album, för jag tänker att det är så vi är.

Jag kan tänka mig att det kan vara begränsande att placera in skapandet och sig själv i ett fack.

– Ja, jag lärde mig i ett annat sammanhang att man inte behöver sätta men mellan känslor. Man kan vara både rädd och förväntansfull, samtidigt. Om vi öppnar upp oss för det här tänker jag att människan kanske kan må lite bättre.

Det är inte långt kvar tills du ska ha konsert i Göteborg, 1 maj, vad har du för förväntningar inför den?

– Jag ger väldigt få konserter nu, en i fjol och en i år, så jag är både rädd och förväntansfull! Glad och nervös. Jag har stått på den scenen på Stora teatern förut och blev så väl mottagen, så det känns som ett tryggt space. Jag vill hålla liveframträdandet smått för att skapa den här intima känslan och har bara med två musiker. Vi kommer att göra tolkningar av de nya låtarna på Lávv u-albumet, utan att återskapa det elektroniska genom tracks. Just för att det ska bli så organiskt och levande som möjligt, som ju liveframträdanden ska vara.

Vad mer kommer du att fokusera på framöver?

– Jag är väldigt inne på att skriva litterärt just nu och skriver på en bok som jag hoppas kunna göra klart det här året. Det är jätteroligt! Den är baserad på verkligheten och på min släkthistoria, men eftersom ingen av dem lever längre så får jag fantisera väldigt mycket. Jag har inte skrivit någon ny låt på länge utan har ägnat den kreativa kraften till det litterära.

– Och så är jag ju skådespelare! Jag ska iväg nästa vecka och fortsätta inspelningen av en norskproducerad film som heter Sulis. Sedan har jag spelat med i två andra norska filmer den här våren också. Den första filmen, Låt älven leva, baseras på Altakonflikten i slutet av 70-talet i Norge. Det var en stor kamp för samiska rättigheter som påverkade hela den norska samepolitiken, och där har man på svensk sida fortfarande inte kommit ikapp. Så jag hoppas att den kommer att visas på biografer även här för den är väldigt aktuell idag med gruvan i Gállok. Det ska bli jättekul att se hur den tas emot!

The post Helgporträttet: “Kärlek är stora saker” first appeared on Opulens.

SAMELAND. Om näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson tror att kampen mot gruvan i Kallak är slut så misstar han sig gruvligt, menar Mats Kejonen.

Jag var troligtvis inte ensam om att känna mig förvånad när jag följde näringsminister Karl-Petter Thorwaldssons presskonferens under tisdagen. Förutom starka protester från civilsamhället, samebyarna och miljörörelsen så hade det brittiska gruvbolaget Beowulf Mining bara dagar tidigare avslöjats med att skicka vinsterna från småsparare till ett brevlådeföretag på Brittiska Jungfruöarna. Beowulfs ordförande Sven Otto Littorin, mest känd från att han som arbetsmarknadsminister avgick 2010 efter att ha konfronterats med uppgifter om ett påstått sexköp, svarade på anklagelserna med att en av journalisterna var alltför samisk för att kunna rapportera neutralt om företagets skatteaffärer.

Med såna vänner behöver den socialdemokratiska minoritetsregeringen knappast några fiender.

Dessutom så hade SVT ytterligare några dagar tidigare rapporterat om LKAB:s nya “sensationella” järnmalmsfynd under Kiruna som enligt gruvjätten räcker till att bryta stora mängder järnmalm ända fram till år 2060. Argumentet att gruvan i Kallak behövs för att tillgodose inrikes järnmalmsbehov håller helt enkelt inte.

Så varför sa Karl-Petter Thorwaldssons ja till den omstridda gruvan?

Minerallagen som den ser ut idag kom till under nittiotalskrisen och utformades just för att locka till sig utländska kapitalister. Därför betalar utländska bolag bara 0,2 procent i skatt på de mineraler som bryts i Sverige. Tidigare statsminister Göran Persson skriver i sin självbiografi att krisen gjorde honom medveten om de utländska marknadernas betydelse för vårt lands ekonomi. “jag måste vinna förtroende i Folkets Hus men jag måste dessutom agera så att jag övertygar de internationella kapitalmarknaderna” menade han i sin bok. Kanske är det så Thorwaldsson resonerar?

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Eller kan regeringens beslut bero på mer inrikespolitiska angelägenheter? Under sin kongress förra året valde Socialdemokraterna en inriktning med större fokus på brott och straff samt en mer restriktiv migrationspolitik. Den nya politiken sägs gå ut på att vinna röster från så kallade “blue labour”; arbetarklass med konservativa värderingar. Denna tänkta arbetarklass tros hata jämställdhet och älska kärnkraft och industrier. Socialdemokraterna kanske alltså kan tänka sig att offra samerna och naturen för sin nya valstrategis skull.

Den påtänkta gruvan i Kallak har väckt ett sällan skådat engagemang från miljörörelsen och civilsamhället. Förutom demonstrationer och protestartiklar så har hela 70 000 människor tagit sig tiden att skriva under en namninsamling mot gruvan. Karl-Petter Thorwaldsson är väl medveten om detta, han tog nämligen emot namninsamlingen i februari – en händelse som den samiska serietecknaren Mats Jonsson senare skildrade i en serie. Om Thorwaldsson tror att allt detta engagemang kommer självdö med regeringens beslut så misstar han sig gruvligt. Kanske har vi bara sett början på kampen om Kallak?

The post Kampen om Kallak är långt ifrån över first appeared on Opulens.

Britta Marakatt-Labba är en av två huvudpersoner i filmen “Historjá – stygn för Sápmi”. Den andra är naturen med sina fjäll, bäckar och skogar. Men nu hotas naturen, och med den också hela den samiska kulturen, av klimatkrisen.

Viktor Andersson/TT

The post Marakatt-Labba: Kanske är vi de sista samerna first appeared on Opulens.

KRITIK. På söndag firas samernas nationaldag men på Giron Sámi Teáhter råder besvikelse. Trots år av förberedelser har regeringen inte utnämnt teatern till nationalscen.

– Vi blev oerhört deprimerade när det inte fanns med i budgeten, säger teaterchefen Åsa Simma.

Erika Josefsson/TT

The post “Det måste bli en nationalscen nu” first appeared on Opulens.

DANSPROTEST. Ett beslut om det omstridda gruvbygget i Kallak, Gállok på samiska, ska snart tas och olika intressen står mot varandra. Den samiska danskonstnären Liv Aira har tagit initiativet till en protest där hon uttrycker sin åsikt genom dans och rörelse.

Du är initiativtagare till en protest mot gruvan som planeras att byggas i Gállok, eller Kallak, kan du berätta lite om det?

– Allt började 2008 med ett förslag om att testborra för ett gruvbygge. Ingen här uppe har kunnat undgå de planerna, det skulle förstöra väldigt mycket och inte minst ur en miljöaspekt. Att skapa kortsiktiga jobb för att förstöra miljö för alltid är inget argument. De har provbrutit i Gállok, utanför centrala Jokkmokk, och det är just här som vi har vårt vinterbete för familjens renar sedan generationer tillbaka.

Och protesten som du har tagit initiativ till, hur ser den ut?

– Jag har inte varit på plats så mycket när andra har protesterat mot den här gruvan men jag har känt att jag vill göra något för att hjälpa, det ligger så nära hjärtat. Jag tänkte att jag åtminstone kan berätta om vad som händer, så jag åkte dit och skapade en konstnärlig film. Där berättar jag på ett enkelt sätt och uppmuntrar andra till att också göra något, som att till exempel skapa en dansfilm.

– Jag kontaktade mina kära danskollegor i Sápmi och berättade att jag höll på att göra en film som jag tänkte dela och hoppades att den kunde få extra spridning om vi var fler som gjorde filmer. Det började med min och sedan har det bara spridit sig och blivit fler filmer av andra samiska dansare. Nu har även dansare utan samiskt påbrå börjat höra av sig och vill skapa egna filmer.

Har de andras filmer också spelats in på plats i Gállok?

– Det är lite problematiskt nu i vår coronasituation att vi inte kan resa fysiskt och långt, men jag har tänkt som med allt annat det här året – vi får ställa om. Så mina kollegor har gjort sina danser hemifrån och den natur som de bor nära, men med samma budskap. Vi värnar ju om samma jord allihop.

Jag har sett filmen och ditt kroppsspråk är starkt, vad är det du vill uttrycka genom rörelserna och dansen?

– Dansen är mitt yrke och mitt förstaspråk, brukar jag säga, jag kommunicerar bättre via rörelse.

– Jag har en väldigt stark kärlek till naturen här uppe och till mitt hem. Det sitter så djupt, på just de här platserna har mina förfäder vandrat långt innan ens kyrkböckerna kom på 1600-talet. Filmen baseras på en kärlek till det som finns här, blandat med en sorg över att det snart kanske inte gör det längre. Då förstör man en hel historia av generationer och vad blir kvar till dem som kommer efter? Vad händer efter gruvan och de fjorton åren? Det är så tillfälligt allting. Folk pratar om att använda resurser som finns i naturen men det handlar om att förbruka för alltid. Det är i samisk kultur sedan långt tillbaka att man inte tar av naturen, man lånar av den. I det här fallet vill man bara ta.

På vilket sätt tror du att byggandet av den här gruvan skulle påverka området och människorna som lever i det?

– Det skulle göra stor skillnad på Jokkmokk som samhälle. Bara för att frakta all den här järnmalmen behövs en helt ny infrastruktur med bredare vägar. Det skulle reformera hela Jokkmokk och påverka dricksvattnet.

– I dagsläget bor det väldigt många kulturarbetare och egenföretagare här, det är frodigt av kreativitet och folk har alltid skapat sina egna jobb. Om gruvan blir till verklighet, vad finns då kvar av det som är själen av Jokkmokk? Kulturen, den samiska kulturen, rennäringen, kommer det finnas syfte för människor att bo kvar här? Man kan se statistik på andra orter som har gruvor där man har lovat inflyttning att det är tvärtom, populationen minskar.

Konflikten mellan renägare och statens intresse i exempelvis gruvbygge är ingenting nytt, vad tänker du om att konflikterna har fortgått så länge?

– Ja, säg det. Det är ett strukturellt förtryck som har pågått länge, alltifrån tvångsförflyttningar till förtryck av språken. Det är ju inte bara naturfrågor det handlar om utan hela kulturen. Det är till exempel inte givet att jag ska få lära mig mitt modersmål i skolan, det är lättare att få tag i nästan vilket språk som helst men inte vårt eget. Det finns inget skydd för den samiska kulturen och det finns säkert en medvetenhet om det hos makter ovanifrån, att de inte på pappret har en skyldighet att förvalta, försvara och förvara samisk kultur.

Hur använder du annars dansen, om inte för att föra fram ett särskilt budskap?

– Dansen grundar sig från början i mycket glädje och kärlek för mig. Sedan har det blivit ett sätt för mig att uttrycka och förmedla olika typer av känslor och skapa en gemensam upplevelse, hos den som dansar men också hos publiken.

– Förmedlandet av känslor är viktigt. Jag har uttryckt min kärlek till min kultur genom dansen, vilket har skapat en nyfikenhet hos publiken och genom nyfikenhet börjar man också bry sig. Det finns massor av information men har man redan har fått ett känslomässigt band till den så kanske den är lättare att ta till sig. Om jag kan skapa en ingång till att folk lyssnar så är det fantastiskt, men mitt huvudsyftet är inte alltid att förmedla konkreta budskap utan snarare förmedla att det existerar en kultur som betyder extremt mycket för urfolk i Sverige och Europa.

Du speglar ofta ditt ursprung i din dans, på vilket sätt gör du det?

– Det började när jag studerade en kandidat på Institution of Arts i Barcelona och fick chansen att skapa egna stycken av dans, duetter och solon. Efter ett tag började mina professorer se att det fanns ett gemensamt tema och ville veta mer. Jag skapade omedvetet dansstycken som handlade om Sápmi, om naturen och upplevelser jag har härifrån, och varje gång blev jag väldigt känslomässigt involverad. Jag började inse att jag grundade nästan allt jag gjorde i det som alltid har varit jag, i det samiska. Ingen hade bett mig sätta ord på det tidigare men där skapades en medvetenhet kring att jag hela tiden bär med mig Sápmi, vart på jorden jag än befinner mig.

– Så idag när jag skapar produktioner handlar mycket om att lyfta gamla samiska berättelser med en ny tappning, man får vara kreativ i dansen och i musiken men ändå lyfta det som anses vara traditionellt eller levande.

Hur skulle du beskriva din dansstil?

– Jag är utbildad inom modern och nutida dans och under min master i koreografi så utforskade jag om jag kunde utveckla den samiska kulturen genom att skapa en dansstil om vad jag tycker att Sápmi är. Då använde jag mig mycket av platser, minnen och känslor som jag har upplevt och upplever härifrån.

– Men det jag gör kommer alltid att vara en reflektion av min träning, till exempel att jag har tränat mycket releaseteknik. Nu på senare år har jag arbetat mycket med site-specific, som betyder att man är på en plats, använder sig känslomässigt av dess historia och anpassar sig fysiskt efter platsen. Det här försöker jag ta med mig in på scen.

Vilka skulle du säga är dina största inspirationskällor till din danskonst?

– Det finns väldigt mycket. Jag älskar barn, till exempel, och den senaste produktionen jag gjorde var en barnföreställning om olika berättarsagor från Sápmi. Jag kände att de behöver delas och kommas ihåg och jag ville göra de spännande för barnen att ta del av.

– Grundinspirationen är att skapa glädje för samiska och icke samiska barn, men inspirationen till att sedan uppfylla de kriterierna är att lära mig mer om min kultur, läsa sagor, lyssna på de äldre, göra intervjuer, befinna mig i samiska sammanhang, träffa andra samer och diskutera vad samisk kultur är, vad den har varit, vad den är och vad den kan bli. Så jag skulle säga att det finns en inspiration i vad tidigare generationer har gjort för kulturen och den otroliga respekt som jag och många andra i den samiska kulturen har för våra förfäder.

Du ägnar dig åt dans på heltid och arrangerar bland annat dansfestivalen Låvda, på vilka fler sätt sysslar du med dans?

– Jag är också entrepreneur, undervisar barn och vuxna professionella i dans och skapar mindre och större dansproduktioner som turnerar runt i Sverige och Norge för tillfället. Under pandemin har jag anpassat min konst och jobbat mycket med screendance och skapat dansfilmer som är här uppifrån, vilket har varit extra fint eftersom det blir så konkret för åskådarna vad det är jag inspireras av.

– Jag arrangerade dansfestivalen Låvda. Det har inte funnits några tillfällen att träffa andra samiska danskonstnärer så jag tänkte att jag fick skapa ett själv, det var väldigt berikande. Och så har jag haft lite föreläsningar om dans och samisk kultur.

Berätta om dansproduktionen som är ute på turné!

– Vi har varit på turné i Sverige nu med Akti Lij, barnföreställningen, och om en vecka åker vi till Norge. Efter det är planen att vi ska åka till Kanada och hade inte pandemin stått i vägen hade det säkert blivit fler länder. Hittills är jag ute på allt som jag har skapat men det finns en ambition om att också kunna göra parallella föreställningar så att jag själv inte behöver vara på plats. Då finns det möjlighet för fler att se dem.

Du berättade att du utbildade dig i Barcelona på Institute of Arts, hur kommer det sig att du hamnade där?

– Det har känts viktigt för mig att vara utbildad vid ett universitet men i Sverige har vi ingen utbildning på högskolenivå som har fokus på jazz. Jag hade väldigt stor glädje i jazzdans och klassisk balett när jag var yngre. Så jag sökte några universitet och kom in på The Institute of Arts i Barcelona.

– Det kändes kul att vara på en skola med så många blandade dansstilar men att man också fick högskolepoäng och möjlighet till att studera vidare på master- och doktorandnivå. De hade jättebra pedagoger som har inspirerat och väglett mig mycket. Jag är väldigt tacksam över det val jag gjorde och varje dag som jag får jobba med dans.

Planerar du några fler sätt att ta ställning mot gruvbygget i Jokkmokk?

– I dagsläget vet jag inte. Det är så många fantastiska dansare som också gör filmer så jag börjar med att samla dem på Invisible peoples Instagram, mitt kompanis namn. Sedan hoppas jag på att kunna klippa ihop dem till en längre film som visar hur många vi faktiskt är som står tillsammans mot det här beslutet. Man får väl se vad som krävs helt enkelt, jag har tidigare inte haft något större intresse av att uttrycka mig politiskt men det här låg mig så nära. Det är en akt av kärlek till mitt hem, min familj och till alla som bor här.

The post Helgporträttet: “En akt av kärlek till mitt hem” first appeared on Opulens.

EXPLOATERING. Den samiska dansaren Liv Aira har tagit initiativet till en protest mot den planerade gruvan i Kallak i Jokkmokks kommun, rapporterar Kulturnytt. Även Maxida Märak är kritisk mot gruvplanerna.

På en film som Liv Aira har publicerat i sociala media dansar hon barhövdad i grön kolt, på platsen för den tänkta gruvan.

– Det är tragiskt att det ens finns som förslag att de vill ha en gruva här. Vi har faktiskt våra renar här, säger Liv Aira till Kulturnytt.

Även den svensk-samiska sångaren och rapparen Maxida Märak, som bland annat medverkade i “Så mycket bättre” 2021, har på sociala medier lyft frågan om gruvplanerna.

På Instagram berättar hon att hon har skrivit till statsminister Magdalena Andersson (S) för att beskriva hur hon och hennes dotter kommer att drabbas om det byggs en gruva på renbetesmarkerna i Jokkmokk.

– Det blir början på slutet för mitt folk, säger Maxida Märak.

Det är det brittiska gruvbolaget Beowulf Mining som vill bryta järnmalm i Kallak, Gállok på samiska.

Sedan flera år ligger frågan på regeringens bord. Länsstyrelsen har sagt nej medan det statliga beslutsorganet Bergsstaten och Jokkmokks kommun har sagt ja.

Ett beslut kring gruvprojektet i Kallak väntas komma snart.

TT Nyhetsbyrån

The post Samiska artister protesterar mot gruvplaner first appeared on Opulens.

URFOLKSFILM. Urfolksfilmfestivalen Sápmi Indigenous Film Festival – Dellie Maa går av stapeln både i Tärnaby och i Stockholm i helgen.  Att lyfta fram urfolkskonstnärer är en del av den pågående försoningsprocessen med majoritetsbefolkningen. 

Helgens urfolksfilmfestival Sápmi Indigenous Film Festival – Dellie Maa, visar urfolksproducerade filmer under ledning av svenska samer. Festivalen äger rum i Tärnaby och Stockholm med ett samordnat program och en delad zoomkonferens mellan respektive publik. Suvi West, regissör till filmen Vår tysta kamp, om den finländska statens koloniala samepolitik, gästar festivalen på fredagen före och efter filmvisningen.

– Urfolksfilm förekommer sällan på de stora filmfestivalerna, vi behöver skapa egna festivaler för att spela de filmer vi vill utan att behöva möta kriterier som trollar bort mycket av det som är angeläget för urfolken att visa, säger Sameförenigens projektledare, Inge Frisk.

Idag finns det ett 80-tal urfolksfestivaler i världen utan influenser från andra festivaler. Dellie Maa har pågått sedan 2013, mestadels i Tärnaby, på initiativ av regissören Oskar Östergren Njaita som är producent till filmen Sameblod och aktiv inom den samiska filmbranschen.

I år samarbetar Dellie Maa och Sameföreningen i Stockholm med Australiska ambassaden, som har erbjudit urfolk resor, utbyten och kontakter med svenska samer.

Föreningen har även byggt kontakter med andra ambassader i Sverige genom åren. Enligt Frisk har Kanada varit duktiga på att engagera Sameföreningen i Stockholm och samer nationellt i olika evenemang. Under ett statsbesök engagerade Kanada en representant för det samiska folket i syfte att stå upp för deltagare som var inuiter.

– Det finns ett samband mellan alla urfolk och en historia som är ganska gemensam. Man har utsatts för assimilering, fråntagning av språk, av barn, rasbiologi, det finns komponenter i urfolkets historia där man tydligt ser trender i hur majoritetsbefolkningen har behandlat dem.

Enligt Frisk är alla länder som har en majoritetsbefolkning just nu på väg in i en försoningsprocess, som bland annat sker genom att lyfta fram landets urfolkskonstnärer på olika sätt.

– I Australien har man varit väldigt duktig på att lyfta fram aboriginska regissörer och givit dem möjlighet att berätta om sitt folk. Statistiken talar sitt språk, Aboriginer utgör ungefär 3% av Australiens befolkning medan antalet skådespelare som är aktiva i den Australiska filmbranschen är 5%. I Sverige har Augustpriset tagits flera gånger av samer, säger han.

Urfolksberättelser blir även intressanta eftersom det råder brist på dem, tror Frisk. Även om tidigare okända förhållanden börjar komma till majoritetssamhällets vetskap är det enligt honom inte tillräckligt.

– Jag tittade på statistiken för Sameblod, när den hade visats i ett år var det 2,3% av svenska majoritetsbefolkningen som hade sett filmen. Det var en betydelsefull film eftersom producenten Oskar Östergren Njaita engagerade samer i trakterna för logi, mat och transport, med syfte att filminsatsen skulle ge någonting tillbaka till lokalbefolkningen.

– Men det handlar också om att vi själva vill berätta de här historierna, man måste ha med urfolken på tåget om det ska bli några sådana berättelser för den stora majoritetsbefolkningen, avslutar han.

The post Filmfestival lyfter urfolksrättigheter first appeared on Opulens.