HISTORIA. Carsten Palmer Schale har läst professor Per Månsons nya bok ”Den ryska autokratins uppgång och fall” och konstaterar att det är ett verkligt mästerverk och nödvändig läsning för den som vill förstå sig på Ryssland.

Den ryska autokratins uppgång och fall.
Människor, händelser, kriser och reformer från medeltiden till revolutionen 1917
av Per Månson
Irene Publishing

Professor Per Månsons nya bok ”Den ryska autokratins uppgång och fall” (2026) är en exklusiv pärla för den som vill förstå Rysslands historia vilket är nödvändigt för att förstå Ryssland. Ett synnerligen viktigt bidrag till ett en mer nyanserad bild av den ofta missförstådda – eller möjligen underförstådda – synen på Ryssland över huvud taget, med andra ord. Ett verk som fyller ett tidigare vakuum.

Här får vi följa historien från Kievskaja Rus till tsardömets fall. Här får vi följa samspelet mellan den statliga autokratin och folkets massa. I ett (på svensk botten) tämligen unikt inifrånperspektiv. Hur har, alltså, ryssarna sett på sig själva? Ja, det har vi väl vi i Sverige vetat ganska litet om?

För den som är intresserad av utvecklingens konkreta detaljer (inklusive människorna, händelserna, kriserna och reformerna) från Kievrus etablering runt 800-talets slut (med eventuellt vikingen Rurik i spetsen), mogulväldets förtryck och paradoxala betydelse för Moskvarikets tillväxt (Moskva nämns första gången 1147), böndernas relativa friheter under seklerna fram till 1500- och 1600-talet, de stora tsarerna Peter I och Katarina II, de stora krigen (Napoleon, Krim, Japan och första världskriget) och så vidare rekommenderas varmt en närläsning av dels Månsons löptext, dels hans matiga notapparat. Här är inte platsen att referera – och kommentera – alla de 30 huvudkapitlen),

Viktigt att omedelbart påpeka, är att verket (för det är verkligen ett verk i ordets rätta bemärkelse) inte – trots att somliga tycks vilja ha det så, handlar om Putin.

”Den ryska autokratins uppgång och fall” är hursomhelst en bastant sak med ett myller av berättelser invävda i ett större nätverk av historier. Trots detta, visar det sig, är boken – under givna omständigheter – skriven med stilistisk elegans. Vilket särskilt visar sig vid redogörelserna av längre händelseförlopp. Detta är dock inte så konstigt, Månson har nämligen under åren – vid sidan av sina mer renodlat akademiska arbeten – givit ut både skönlitterära och pedagogiskt förträffliga verk. Löptexten kan för övrigt läsas för sig och vid behov kompletteras av den 109 sidor långa notförteckningen. För den mer oinsatte bör kanske också påpekas, att Månsons verk naturligtvis är fläckfritt akademiskt både till sin historiesociologiska metod som när det kommer till den mycket noggranna källkritiken.

Per Månsons bok erbjuder en vid och tät läsning av Rysslands politiska och sociala utveckling från Kievriket till tsardömets kollaps 1917. Denna recension omformar Månsons centrala teser till en syntetisk analys: autokratins anatomi, folkets paradoxala lojaliteter, geografin som politisk struktur, modernitetens prövningar, kyrka‑stat‑relationen — symphonia, interna ortodoxa spänningar och relationen till katolicismen och institutionell kontinuitet.

Att skriva Rysslands historia är att hålla i en tråd som sträcker sig över århundraden, klimat och myter. Per Månson erbjuder en sådan tråd: en berättelse om envälde och dess relation till folket, om hur institutioner föds, anpassas och ibland imploderar. Denna essä koncentrerar sig på de analytiska noder som gör Månsons framställning bärande: autokratins inre mekanik, folkets komplexa attityder, modernitetens paradox och institutionernas tröghet. Ett särskilt fokus läggs på kyrkans roll — inte som dekor utan som aktiv legitimeringsmekanism — och på hur denna roll samspelade med statens praktiska behov och ideologiska ambitioner.

Autokratins anatomi: maktens väv. Autokratin framträder i Månsons framställning som ett flerdimensionellt system: en personifierad kärna — tsaren — och ett nätverk av institutioner: byråkrati, säkerhetsapparat och ideologiska legitimeringsmekanismer. Den formella makten måste förstås tillsammans med de informella mekanismer som gjorde makten möjlig: patronage, ämbetsväsendets lojalitet, kontroll över information och symboliska ritualer som förankrade monarkens auktoritet i vardagen.

Byråkratin fungerade som lim. Under Peter I och Katarina II professionaliserades administrationen; rangsystem och belöningsmekanismer band eliten till staten. Genom tabeller över rang och materiella incitament skapades en lojalitet som var både praktisk och psykologisk: ämbetsmannen såg sin framtid i statens tjänst. Detta var en styrka i tider av expansion och mobilisering, men också en svaghet. När krig, ekonomisk press eller misslyckade reformer urholkade statens resurser förvandlades lojaliteten till sprickor i systemet.

Säkerhetsapparaten var ett annat centralt element. Från tsarens hemliga polis till senare säkerhetsorgan var övervakning och repression centrala verktyg. Dessa organ fungerade inte bara som instrument för att slå ner opposition; de var också informationskanaler som gav makten förmåga att agera preventivt. I Månsons analys blir säkerhetsapparaten en nyckel till att förstå varför opposition ofta krossades innan den kunde konsolidera sig.

Ideologisk legitimitet kompletterade de materiella instrumenten. Legitimitet byggdes genom symboler, ceremonier och berättelser om ordning. När staten kunde erbjuda skydd och rättvisa stärktes den ideologiska basen; när den misslyckades försvagades den. Autokratins uthållighet förklaras alltså inte bara av dess institutionella styrka utan av dess förmåga att kombinera materiella incitament med symbolisk legitimitet. När dessa två pelare försvagades — genom krig, ekonomisk kollaps eller misslyckade reformer — blev systemet sårbart.

Folket och den naiva monarkismen. Ett av Månsons mest fruktbara bidrag är hans betoning av folkets roll — inte som homogen massa utan som en komplex, ofta paradoxal aktör. Bönderna uppvisade, enligt Månson, en form av naiv monarkism: en utbredd tro på monarkens godhet eller rättvisa, kombinerad med misstro mot lokala makthavare. Denna attityd förklarar varför autokratin kunde överleva trots utbredd materiell misär. Monarken framstod ofta som en symbol för ordning och rättvisa i en värld där lokala herrar och byråkrater missbrukade makt.

Böndernas reaktioner varierade med region, tid och kontext. Ibland var de lojala, ibland upproriska, ibland messianska. Månson visar hur lokala resningar, religiösa rörelser och sociala protester kunde antända större kriser när de sammanföll med statlig svaghet eller internationell press. Den folkliga lojaliteten var alltså inte ett enkelt uttryck för passivitet utan en dynamisk relation som kunde skifta snabbt.

Adelns förvandling. Bojarernas kollektiva makt försvagades gradvis när staten centraliserades; i deras ställe växte en tjänsteadel fram, knuten till statlig gunst genom tabeller över rang och belöningar. Detta band eliten närmare centralmakten men skapade också en byråkrati som i tider av kris kunde bli en börda. Den nya tjänsteadeln var lojal mot systemet men också beroende av dess resurser — en relation som kunde bli instabil när resurserna sinade.

Denna sociala omstrukturering förklarar varför vissa reformer mötte motstånd från gamla maktcentra medan nya grupper sökte sin legitimitet i statlig tjänst. Månson visar hur denna förskjutning i maktens sociala bas var avgörande för autokratins dynamik under tidig modern tid.

Geografi och imperiell logik. Geografin är i Månsons framställning inte en bakgrund utan en aktiv förklaring. Rysslands enorma yta, extrema klimat och brist på användbara hamnar formade både inrikespolitik och utrikesstrategi. Ett vidsträckt territorium kräver central kontroll för att mobilisera resurser och försvara gränser; svårigheter i kommunikation och infrastruktur gör lokal autonomi farlig ur centralmaktens perspektiv.

Expansionens logik var både säkerhetsdriven och resursorienterad. Från en utbredning mot Sibirien till konflikter om Svarta havet och Östersjön: expansion var ett svar på behovet av strategiska hamnar, försvarslinjer och ekonomiska resurser. Men expansion skapade också mångfald och etniska komplexiteter som staten försökte hantera genom administrativ centralisering och russifieringspolitik — åtgärder som ofta mötte motstånd och skapade nya spänningar.

Krig fungerade som katalysatorer. Krimkriget exponerade statens svagheter och bidrog till reformtryck; det rysk‑japanska kriget och första världskriget urholkade statens resurser och legitimitet. Månson visar hur yttre konflikter ofta förstärkte inre autokratiska tendenser: kris legitimerade extraordinära åtgärder och gav säkerhetsapparaten större spelrum. I detta perspektiv blir utrikespolitik och inrikespolitik två sidor av samma mynt.

Krigens praktiska effekter — logistiska brister, ekonomisk press, mobiliseringens sociala kostnader — bidrog till att urholka de materiella grunderna för lojalitet och därigenom öppnade fönster för politisk omprövning.

Kriser, reformer och modernitetens paradox. 1800‑talet framträder i Månsons berättelse som en period av både modernisering och fördjupad konflikt. Reformernas logik — att modernisera för att överleva — kolliderade ofta med sociala realiteter.

Emancipationens dubbelhet. Alexander II:s frigivning av bönderna 1861 (fram till 1649 fanns i Ryssland i motsats till i Väst ingen livegenskap) var ett nödvändigt steg mot modernisering, men den var ofullständig. Jordfördelningen, ekonomiska villkor och byråkratins oförmåga att genomföra effektiva lösningar skapade nya spänningar. Frigörelsen löste inte de grundläggande sociala problemen; den omformade dem. Bönderna blev formellt fria men ofta ekonomiskt bundna genom skulder och brist på produktiv mark.

Urbanisering och politisk mobilisering. Industrialisering skapade nya sociala grupper — arbetarklass, intellektuella, radikala — som ifrågasatte autokratins legitimitet. 1905 års revolution och 1917 års omvälvning blir i detta perspektiv kulmen på en lång process där statens krav översteg dess förmåga att leverera legitimitet och välfärd. Modernitetens paradox visar sig tydligt: försök att modernisera staten och ekonomin kunde samtidigt undergräva traditionella legitimitetskällor. Byråkratin växte, men dess ökade komplexitet gjorde den mindre flexibel; säkerhetsåtgärder skapade rädsla och misstro; reformer utan socialt stöd ledde till polarisering.

Institutionell kontinuitet och historisk resonans. En av Månsons mest fruktbara insikter är att institutioner har tröghet. Verktyg som byråkrati, säkerhetsapparat och kontroll över information överlevde formella regimskiften och återfanns i nya skepnader. Revolutionen 1917 var radikal, men den utplånade inte alla tidigare praktiker; många institutionella logiker återfanns i sovjetisk och senare post‑sovjetisk politik.

Den centraliserade kontrollens tekniker — register, övervakning, belöningssystem — återfinns i olika former. Detta betyder inte att kontinuiteten är total; förändring skedde och nya ideologier och strukturer uppstod. Men för att förstå nutida ryska tendenser krävs en blick som ser både brott och kontinuitet.

Förutom institutioner lever också politiska kulturer vidare: föreställningar om ordning, lojalitet till en stark ledare och en viss misstänksamhet mot pluralism. Dessa mönster hjälper till att förklara varför vissa politiska lösningar återkommer i olika historiska skeden. Månson varnar för att se 1917 som ett absolut brott; snarare bör vi förstå revolutionen som en radikal omformning där vissa praktiker och logiker överlevde i nya skepnader.

Kyrkans roll i den ryska autokratins väv är central. Symphonia fångar en idealtyp: kyrka och stat som två sfärer i harmoniskt samspel, där var och en har sin uppgift men gemensamt garanterar ordning. I rysk praxis tolkades denna idé flexibelt; den kunde användas för att hävda kyrkans autonomi men lika ofta för att legitimera statlig kontroll. Patriarken och monarken framträdde som komplementära auktoriteter i ceremoni och symbolik: patriarken kunde hävda monarkens moraliska status; monarken kunde skydda kyrkans materiella intressen. I praktiken var symphonia därför mindre en teoretisk balans än en förhandlingsordning: den fungerade när båda parter fann materiella och symboliska vinster i samarbetet, och brast när intressen kolliderade.

Ortodoxin i Ryssland var aldrig monolitisk. Det fanns spänningar mellan äldre, ritualtrogna former och modernare, politiskt engagerade strömningar. Dessa interna skillnader påverkade hur kyrkan ställde sig till reformer, mobilisering i krigstid och sociala rörelser. Vissa kyrkliga ledare betonade kontinuitet och konservatism; andra sökte anpassning och samverkan med statens moderniseringsprogram.

När staten behövde moralisk legitimitet i krig eller kris, kunde patriarkatet erbjuda den; när staten försökte kontrollera utbildning, ämbetsutnämningar eller kyrkliga tillgångar, uppstod motsättningar som kunde bli öppna konflikter.

Relationerna mellan Moskva‑patriarkatet och andra ortodoxa centra — främst Konstantinopel — gav kyrkan en transnationell dimension som staten utnyttjade i utrikespolitiken. Konkurrensen om jurisdiktionen, särskilt i Ukraina och på Balkan, blev en arena där religiös auktoritet och geopolitisk ambition överlappade. Den ryska staten använde ofta kyrkans nätverk för att projicera inflytande; patriarkatet kunde i sin tur stärka sin ställning genom att stödja statens intressen.

Förhållandet till katolicismen fungerade i rysk politisk kultur som en identitetsmarkör gentemot väst. Staten kunde framställa sig som försvarare av ortodox kultur mot katolsk (och i vidare mening västerländsk) påverkan, vilket legitimerade centralisering och ibland repressiva åtgärder mot katolska eller unifierade minoriteter. (Detta förhållande uppstår redan på 400-talet)

Kyrkans samspel med staten hade konkreta effekter på autokratins stabilitet. När patriarkatet aktivt legitimerade monarken stärktes den symboliska basen för lydnad; när kyrkan däremot kritiserade statliga övergrepp eller när dess lokala företrädare stod i konflikt med byråkratin, försvagades den ideologiska pelaren. I krig och kris fungerade kyrkan ofta som mobiliseringsapparat — ceremonier, predikningar och rituella uttryck skapade kollektivt sammanhang — men samma mekanismer kunde också vändas mot staten om kyrkliga ledare förlorade förtroende bland folket.

Per Månsons framställning ger en övertygande förklaring till autokratins seglivade natur och dess slutliga kollaps: en kombination av institutionell styrka och social legitimitet, formad av geografi och prövad av modernitetens krav. Revolutionen 1917 framstår inte som ett isolerat utbrott utan som kulmen på en lång process där statens förmåga att anpassa sig ständigt prövades.

Två lärdomar för samtiden framstår särskilt tydligt. För det första: historisk kontinuitet innebär inte determinism; institutioner kan förändras, men tidigare val formar framtida möjligheter. För det andra: att förstå dagens Ryssland kräver en historisk blick som ser både strukturer och idéer, både geografi och kultur. Månsons bok är ett värdefullt bidrag i denna riktning — en bok som inte bara berättar vad som hände, utan också hjälper oss att förstå varför det hände.

Den ryska autokratins historia framstår sålunda som en väv av materiella nödvändigheter och symboliska berättelser. Frågan som driver denna text är tredelad: Hur uppstod autokratin i Ryssland? Vilka mekanismer höll den samman? Vilka processer ledde till dess upplösning1917? För att svara på detta kombineras en kronologisk genomgång med tematiska analyser: institutionell utveckling, elitdynamik, ekonomiska omvandlingar, massmobilisering och kulturens roll. Metoden är syntetisk: narrativ historia möter politisk‑sociologisk analys.

Efter detta mästerverk av Per Månson förväntar vi oss nu tre böcker till: en om ”Den ryska revolutionen”, en andra med den möjliga titeln ”Från och med Lenin till och med Jeltsin” och en tredje: ”Putin och samtiden”. Ett förslag från min sida är att nästa upplaga av boken kompletteras med några bilagor: en fullständig kronologi över regenter från Rurik till Nikolaj II, en översikt av de viktigaste händelserna samt en riklig presentation av ett urval av Rysslands viktigaste personer vid sidan om storfurstar och tsarer.

The post Per Månson skriver mästerligt om rysk historia first appeared on Opulens.

SAKPROSA. ”Det är ett särlingskap som träder fram i denna lilla vackra essäbok, en lätt förklädd minibiografi,” skriver Bo Bjelvehammar som läst ”Själen och musiken” av Horace Engdahl.

Horace Engdahl skriver om musik och poesi

Själen och musiken av Horace Engdahl
Albert Bonniers förlag

Horace Engdahl är en för det stora flertalet svenskar välkänd författare, litteraturforskare och kritiker. Han valdes 1997 in i Svenska Akademien, vars ständige sekreterare han var mellan åren 1999 och 2009. Vid det här laget har Engdahl gett ut ett tiotal böcker inom skilda genrer.

Horace Engdahls nya bok består av fyra essäer, tre om musik och en om poesi. Boken presenteras som ett slags självbiografi, även om de självbiografiska inslagen är sparsamma.

Horace Engdahl berättar om hur kompositörerna Chopin, Brahms och Wagner har format honom. Och förändrat hans liv på ett avgörande sätt. Musik har för honom skapat ett liv av organisk helhet. Allt har kommit till under en kort period av hans liv, från fjorton år och åtta år framåt. Omvälvningarnas tid.

Mötet med Chopin blir avgörande. Hans Leygraf arbetar med en av sina elever på Edsbergs slott. Stycket är Chopins vals opus 64 nummer 2.

Horace Engdal hör och ser det, blir betagen och börjar ivrigt öva, det blir bättre och bättre fast han blir ingen konsertpianist. Däremot blir musiken en viktig del i hans liv liksom konsten och litteraturen.

Det sker inga omvälvande musikaliska upplevelser efter 22 års ålder. Det förefaller märkligt samtidigt som Horace Engdahl bekänner att inget tankesystem eller någon konstnärlig inriktning är obekant för honom.

Det är ett särlingskap som träder fram i denna lilla vackra essäbok, en lätt förklädd minibiografi.

Om hur han med en briljant formuleringskonst är trogen sina ideal och sina värderingar över tid. Inte olikt den franske ordvirtuosen Stéphane Mallarmé en av de främsta företrädarna för symbolismen.

Det är lätt att förstå att Horace Engdahl känner sig hemma i och är bekväm med 1800–talet.

The post Horace Engdahl bjuder på briljant formuleringskonst first appeared on Opulens.

SAKPROSA.”Det är en perspektivrik resa som Göran Greider bjuder in till, jag bara njuter och följer med.” Det skriver Bo Bjelvehammar som läst Göran Greiders bok om invasiva arter

Rotskott från paradiset av Göran Greider.
Bonnier fakta

Göran Greider är som bekant både författare och samhällsdebattör. Han har ett flertal fackböcker och diktsamlingar bakom sig. Senast läste jag ”Stinas bästa vän: En hundägares glädje, sorg och förundran”, som nominerades till Augustpriset 2025. Sedan 1999 är Greider chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten.

Nu är han aktuell med boken: ”Rotskott från paradiset” med undertiteln ”Om undran inför lupiner, syrener och andra invasiva arter, såsom människan själv”.

Med denna essäsamling, visar Greider att han även kan kalla sig trädgårdsodlare, som gräver, planterar och odlar i sin trädgård i Dala-Floda.

Vackra men kontroversiella växter

Han skriver med kärlek om skönheten hos lupiner, syrener och jättebalsaminer, de är inte bara vackra, de är kontroversiella och symboler för artdöd.

De är arter bredvid våra inhemska. De benämns invasiva, de är intränglingar, som om de inte kontrolleras, sprider sig okontrollerbart. Många hävdar att de är främmande arter och en av de viktigaste orsakerna till minskande biologisk mångfald i världen. Andra ser det som att de utgör nyheter och blir den nya normen i naturen.

Själva ordet invasiv har flera laddningar – från expansiv och framgångsrik till främmande och obehörig, det sista ordet myntades av en viss Linné.

Inte sällan följer med ordet invasiv, negativa föreställningar; det räcker att tänka på parkslide och mördarräkor, eller lövplattmask.

Upptäcktsresa med Greider som guide

Göran Greider följer med linnéansk iver och noggrannhet arternas historia och geografi och deras resor över land, hav och kontinenter. Det är en upptäcktsresa, för att söka de invasiva arternas rötter och följa med på långväga resor med människans hjälp. Han anknyter till sina egna odlingar och erfarenheter av flitigt trädgårdsbruk.

Han har svårt för att göra sig av med både lupiner och syrener. Men han är för ansning och en viss begränsning. Hans credo blir tydligt –de ska bekämpas när det är möjligt och rimligt, men att se dem som demoner är varken rätt eller rimligt.

Han följer olika arters resor och beskriver framfart och invasioner i termer av imperialism och kolonialism. Personligen tänker jag på luftlandsättningar och marktruppers invasion, liksom på mormors syrenberså – skulle jag gräva upp mormors syrener och elda upp rötterna. Nej! Skulle jag kalhugga lupinfälten hos Sven Olsson. Ett paradis i rosa och vitt. Nej!

Det är en perspektivrik resa som Göran Greider bjuder in till, jag bara njuter och följer med. Essän är en lämplig form, den ger både frihet och möjlighet till sidospår som det intressanta besöket i Kew Gardens i London.

The post Greider skriver uppslagsrikt om invasiva arter first appeared on Opulens.

BOK. ”Fantasin är ursprunget till all kunskap och samtidigt är fantasin själva kärnan i existensen. Det ena ger det andra. Detta är en bok att uppslukas av!” Det skriver Carsten Palmer Schale som läst ”Människan är ett mirakel” av Ulf Danielsson och Björn Ranelid.

Människan är ett mirakel
av Ulf Danielsson och Björn Ranelid
Fri Tanke

En av Sveriges mest framstående fysiker, Ulf Danielsson, har skrivit en bok tillsammans med den välkände författaren Björn Ranelid. Deras bok handlar om de stora frågorna i livet. Titeln är ”Människan är ett mirakel”.

I just det här speciella fallet är jag faktiskt först nödgad att påpeka att jag har rätt många betyg i såväl matematik, fysik och kemi samt i litteratur och filosofi. Texten är med andra ord verkligen något för mig ganska ”bekant” – och i synnerhet relevant. Addera sedan studier av mirakel, magi, mystik etcetera, ja, bara så att ni vet vem den här recensenten är.

Och vad är då resultatet av Danielssons och Ranelids gemensamma skrivarmödor? En häpnadsväckande text, språkligt kalibrerad och den bottnar därtill i förundran. Danielsson poängterar gåtan som ursprung för tänkandet och Ranelid Gud. Men båda förundras över höstens himmel.

Världens ogripbara sammanhang

De växelvis presenterade 118 kapitlen minner mig om det periodiska systemet. Här uppenbarar fysikern tankar sprungna ur den konkreta naturen, medan författaren inspireras av magin och mirakel. Likafullt talar man djupast sett om samma sak. Eller om livets och världens ogripbara sammanhang.

Jag såg den hoppande musen, hävdar Danielsson. Miraklen handlar om vad vi inte vet, påpekar författaren Ranelid. Sträckan mellan hjärnan och hjärtat är den kortaste som finns. Havet förundras när det fryser till is. Människans månspår kommer att bli mytiska. Åldriga ord är gengångare. Ängarna blir inte mindre märkvärdiga för att jag vet vad blommornas heter.

Ni märker!

Inspirerande bok

Ordet smyger in i pojken. Sanningen måste väljas och ha evidens. Men vi vet ju föga. Livet på jorden äter solljus. Jag suddade snabbt ut ekvationen. Ingenting är beständigt. Ur x följer y. Vem skriver detta, ja, det blir kanske alltmer suddigt. Kanske det.

Allvarligt talat så är detta en av de mest inspirerande böcker jag läst. Men den bör kanske mediteras och kontempleras över snarare än läsas ”rakt av”.

Som i kemin och fysiken, som i filosofin och litteraturen, hänger allt faktiskt, oavsett perspektiv, ihop. Allt detta bör tas på största möjliga allvar! Också bör, som det står på sidan 431, ”alla människors möten vara” så här som mötet mellan Danielsson och Ranelid.

Fantasin är ursprunget till all kunskap och samtidigt är fantasin själva kärnan i existensen. Det ena ger det andra. Detta är en bok att uppslukas av!

The post En bok att uppslukas av – om livets stora frågor first appeared on Opulens.

SAKPROSA. ”Det är, som framgått, en djupt tragisk historia men boken är helt underbart välskriven och innehållsrik. Patrik Svensson gestaltar med skärpa vad fattigdom och maktlöshet kan göra med en människas psyke.” Det skriver Elisabeth Brännström som läst ”Den barmhärtige mördaren”.

Den barmhärtige mördaren. En berättelse om de sista statarna
av Patrik Svensson
Albert Bonniers förlag

En traumatisk familjehistoria

I inledningen till Patrik Svenssons senaste bok ”Den barmhärtige mördaren” springer en ung kvinna för sitt liv en tidig vintermorgon 1942. Hon är klädd enbart i ett tunt nattlinne och har inga skor på fötterna. Bakom sig har hon lämnat sitt föräldrahem i statarlängan på Rosenhälls herrgård utanför Lands-krona. Där ligger tre av hennes småsyskon och hennes mamma ihjälskjutna i köket.

Den som hållit i geväret är hennes pappa, den 58-årige stataren Elof Nilsson, som i sin förtvivlan över sin egen och hela familjens hopplösa situation bestämt sig för att ta livet av sina tre yngsta barn, sig själv och sin fru Matilda. Elof överlevde dock, för när det kom till kritan klarade han inte av att skjuta sig själv. I stället ställdes han inför rätta och förklarades efter en psykiatrisk utredning vara mentalsjuk.

Elof Nilsson, som i verkligheten hette något helt annat, var författaren Patrik Svenssons farmors morbror. När Patrik Svensson för ett par år sedan, från sin farmors syster Siv, fick höra berättelsen om Elof och hans familj började han forska i den traumatiska familjehistorien.

Resultatet blev en bok som berättar både historien om Elof Nilsson och det som fick honom att gå över gränsen och mörda sin fru och sina yngsta barn. Det rörde sig om fyra av de människor Elof älskade mest men berättelsen handlar också om den grupp av arbetare som levde kvar i det armod och den maktlöshet som präglade det svenska statarsystemet.

Utomordentligt innehållsrikt

”Den barmhärtige mördaren” är, i likhet med Patrik Svenssons Augustprisbelönade ”Ålevangeliet”, en utomordentligt innehållsrik bok. Det är en framställning där författaren med gott resultat, gör sitt bästa för att förstå sig på sin släkting och dennes situation. Elof skärskådas utifrån och in, från hans yttre framtoning till de känslor han verkar ha burit på en tid före morden fram till det som hände med honom efteråt. Därtill skildras hans miljö och livssituation. Bristen på rimliga förutsättningar och framtidsvisioner beskrivs också på ett detaljerat vis.

De sista statarna

Bokens undertitel lyder ”En berättelse om de sista statarna”. Familjen Nilssson var statare och hörde till en liten grupp människor som 1942 närmast hade blivit bortglömda av den svenska staten. Systemet avskaffades 1945, men 1942 levde statarna kvar i en form av armod som var en stor skam för det alltmer moderniserade svenska samhället.

Statarna levde ett kringflackande, fattigt liv som gårdsarbetare på landsbygden. Kontrakten på varje gård var på ett år i taget och de fick i stort sett hela sin lön i natura. En ofta undermålig bostad ingick samt vissa livsmedel och en liten trädgård där man kunde odla egna grön-saker. I praktiken var det så gott som omöjligt för statarna att ta sig ur sin situation genom att spara pengar och barnen, som fick börja arbeta tidigt, gick för det mesta samma öde till mötes.

1942 hade Elof Nilsson, som av både grannar och familjemedlemmar beskrevs som en snäll, familjekär man, fått nog av sin situation och blivit så deprimerad att han inte kunde se någon framtid för sig själv, sin fru eller barnen. Paret Nilsson hade under åren fått begrava sex av sina tretton barn, som dött i olika sjukdomar. De mörka tankar och den oro som vuxit inom Elof drev honom alltså till slut till att döda fyra av de människor han älskade mest.

När statarsystemet avskaffades tre år efter morden fick statarna helt nya möjligheter och de flesta av Elof Nilssons släktingar klarade sig bra i det nya, moderniserade samhälle som började växa fram efter kriget. Men Elof kunde naturligtvis inte förutse detta. Han var inte politiskt intresserad och hade nog missat de framsteg som den svenska arbetarrörelsen gjort under det sena 30-talet.

Patrik Svensson går på djupet

Snyggt och prydligt ramar Patrik Svensson in sin berättelse om familjen Nilsson och statarnas miserabla situation. Det gör han med fakta om arbetarrörelsen och dess kamp för att förbättra arbetsvillkoren för Sveriges lantarbetare. Därmed ger han läsaren en nödvändig fond till det som hände både före och efter Sveriges övergång från storgodsägarsamhälle till en modern välfärdsstat.

”Den barmhärtige mördaren” är uppdelad i två delar med själva mordet som centralpunkt. Det finns ett före och ett efter morden på Rosenhäll, där man får följa paret Nilssons betungande livshistoria. Berättelsen förs vidare in i ett efteråt då händelsen skapar stora rubriker i pressen och Elof döms till vård på Sankt Lars mentalsjukhus i Lund.

Patrik Svensson har utfört ett fantastiskt arbete. Han går verkligen på djupet när han skildrar Elof och Matildas miserabla tillvaro. Allt är mycket detaljerat beskrivet alltifrån människorna till miljön runt dem. Till detta ska läggas åsikterna från det konservativa samhälle som bidragit till att skapa den destruktiva situationen. Dessutom skapar Patrik Svensson ett tidsperspektiv som understryker nyttan av att när ett skeende väl är över vidga perspektivet och skapa överblick. Det leder i sin tur fram till den plats i tiden där vi nu befinner oss.

Patrik Svensson klargör historien

Patrik Svenssons prosa är återhållet känslosam, skarp och precis. Den är också poetisk när den vackra naturen runt Rosenhäll skildras. I den skildringen ingår de mytomspunna, och på våra breddgrader synnerligen sällsynta, minervaugglor som bosatt sig i godsägaren Arvid Hallenborgs trädgård. Minervaugglans uppdykande får för övrigt en i sammanhanget ominös betydelse.

Det är, som framgått, en djupt tragisk historia men boken är helt underbart välskriven och innehållsrik. Patrik Svensson gestaltar med skärpa vad fattigdom och maktlöshet kan göra med en människas psyke. Han lyckas även förtydliga bilden av Sveriges väg från ojämlikhet och fattigdom till modernt välfärdssamhälle.

The post Patrik Svensson övertygar med en mörk historia   first appeared on Opulens.

LITTERATURHISTORIA. ”Det finns få döda punkter i Anders Cullheds bok som är både utförlig och serverar djup kunskap.” Det skriver Lis Lovén som läst ”Kärlek 1.0 – Lust och litteratur i Europa 1100-1485”.

Kärlek 1.0
Lust och litteratur i Europa 1100-1485
av Anders Cullhed
Natur & Kultur

Anders Cullhed är professor i litteraturvetenskap. Visserligen skrev han sin avhandling om modernistpoeten Erik Lindegren men sedan har Cullhed sökt sig allt längre bakåt i tiden och även till andra språkområden. Så fick till exempel hans bok om Dante, 2021, stor uppmärksamhet.

I Anders Cullheds i år aktuella bok ”Kärlek 1.0 – Lust och litteratur i Europa 1100-1485” är faktainnehållet det bärande, det vill säga vad vi kan lära oss om kärlekens europeiska historia.

Var kommer då våra europeiska kärleksbegrepp ifrån? I boken ”Kärlek 1.0 – Lust och litteratur i Europa 1100-1485” reder Cullhed ut hur det hänger ihop.

För våra ord, själva kärlekens grammatik går långt tillbaka i historien, och medeltidens höviska kultur har en hel del med saken att skaffa.

Vi måste söka i Frankrike för att leta rätt på det höviska, det musikaliska språk som besjöng den upphöjda och idealiserade kvinnan. Vi bör inte lägga in för mycket av nutida politiska synsätt när vi talar om dåtidens trohet mot överheten. Vasallerna var involverade i kristna trohetsbegrepp som legitimerade över- och underordning. Det hela handlade om det sociala regelverk som rent kulturellt handlar om det språk, den grammatik vi använder för att förstå kärlekens väsen. Tydligen kan det ta en livstid att fullt ut förstå dess retorik.

Kvinnan på piedestal

Det lockande för sydländska medeltida trubadurer var att den ädla tillbedda kvinnan de facto var gift. Huruvida det kunde bli något resultat genom det erotiska spelet var det frestande, det farliga. Så på ett sätt är den kristna vänskapskulten involverad – och djupt paradoxal.

Troheten i förhållande till kristna vänskapsband var en struktur som påverkade allt och alla. Det kristna regelverket band alla samman. Här kunde dåtidens trubadurer besjunga sin drottning, eftersom de var bundna vid ideal om kyskhet som för dagens västerlänningar verkar udda. Det ädla med troheten var en slags bundenhet vid ära och heder. Här någonstans kommer kärleken in. Men vi måste även förstå det dialektiska i kärleksbegreppet, faran att råka ut för förtal, risken för att ramla ner några pinnhål för att inte rätt ha förstått kärlekens koder. 

Det tycks som om utlevelsen av det sexuella är central i denna paradox. Att inte förstå signalerna i spelet kunde innebära fritt fall.

Cullhed guidar i litteraturen

Vi får i Cullheds bok bekanta oss med kända författarnamn och kända kärlekspar, som alla avsatt spår i kärlekens terräng.

Kärleken i sig slits mellan uppror, trohet och lusta. Det kristna arvet går inte att komma förbi. För att förstå vår längtan, den som uppgår i sociala, kulturella strukturer, behöver vi gå bortom jagets ensidiga behov.

Ja, vi är sociala varelser och kärleken i denna bok kräver sin plats i en större kontext, inte i det ensidigt egoistiska privata begäret. Men perioden 1100-1485 är en spretig period. Som reaktion på det ädla kommer också känslor av uppror mot det heliga, så uppstår misogynin i kölvattnet av det alltför upphöjda kärleksidealet.  

Och mot slutet av perioden skriver så Christine de Pizan boken där hon menar att det är falskt spel att kalla sin kärlek ädel, eftersom själva företeelsen att sätta den älskade på piedestal närs av baktankar. Se där Europas första feminist!  

Det finns få döda punkter i Anders Cullheds bok som är både utförlig och serverar djup kunskap.

The post Cullhed förmedlar djup kunskap om kärleksbegreppet first appeared on Opulens.

I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.   

1. SCENKONST

Sadland med PotatoPotato
Recension av Lena S Karlsson
Fri scen på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

På Stockholms stadsteaters minsta scen Kilen har det Malmöbaserade scenkonstkollektivet PotatoPotatos föreställning Sadland tagit sig an en växande grupp av unga till synes utan hopp och framtid. Föreställningen kallas ”en elektronisk musical” som lånat uttryck från musik performance och dans i en gränsöverskridande föreställning, professionell och starkt berörande.

Johanna Malm och Nils Wetterholm gestaltar de två som ackompanjeras av Johan Stohne när de framför sina sorgesånger, ömsom deras egna kompositioner och ömsöm av Billie Eilish och Lana Del Rey. Mellan de två på scenen och musiken uppstår ett kraftfält som vitaliserar föreställningen. Även om detta är en föreställning om unga som förlorat allt är föreställningen ett inspirerande nytt landmärke för den experimentella teatern i Stockholm. Mycket välkommet.

2. DOKUMENTÄR

The Prize of Silence
Recension av Gunnar Rehlin/TT

Producenterna (ingen regissör finns angiven i eftertexterna) går igenom Svenska Akademiens historia och berättar om Arnaults bakgrund och om de intellektuellas inneklubb Forum, detta med hjälp av klipp och intervjuer, innan man går in på de allt kraftigare anklagelserna mot honom. Ett par av de utsatta kvinnorna intervjuas rakt upp och ner, ett par av de andra är anonymiserade.

Det är kraftfulla och tunga vittnesmål. Och allt eftersom blir serien alltmer en rak höger mot Akademien. En av intervjupersonerna menar att ingenting egentligen har ändrats, att invalen av nya, yngre medlemmar mest är ett villospår och att inget kommer att förändras förrän de gamla gubbar som fortfarande sitter där har försvunnit, skriver Gunnar Rehlin.

3. FILM

I väntan på Jan Myrdals död i regi av Bo Sjökvist, Bengt Löfgren
Recension av Gunnar Lundin
SVT Play

Jan Myrdal kan i Bo Sjökvist och Bengt Löfgrens tv-dokumentär utan rädsla, opassionerat, oaffekterat göra döden närvarande. Han ser den avspänt som en åskådare, och ställer den mot dess counterparts: könet, arbetet. Som knivskarp realist talar Jan Myrdal om sig själv utan ”patos”. Om svåra ting: kärlek, svartsjuka, åldrande, gubbsjuka, självmordets lockelse och teknik. Direkt, rakt på sak, kemiskt fritt från religion, praktiskt – om inte till befrielse så till lättnad för den som behöver det.

Av Jan Myrdal kan vi lära denna tillbakalutade distans till livsfrågorna. I mötena med den röde miljonären och livsnjutaren Diding tar humorn ibland överhanden. Livet är ett skådespel där vi spelar våra roller.

4. ROMAN

Antydningarnas tid: Samtal under en förintelse av Stewe Claeson
Recension av Erik Cardelús
Norstedts förlag

Bland döda vita män som skrivit om döden, har Seneca en given ledartröja. Seneca den yngre (född år 4 f kr, död 65 e kr) var romare, men bördig från Córdoba i spanska Andalusien. På visitkortet skulle han ha skrivit författare, filosof, politiker, lärare och finansman. Fast mest av allt stoiker.

Om Seneca har den prisbelönte svenske författare Stewe Claeson nu skrivit en föredömligt kort roman. Titeln är Antydningarnas tid: samtal under en förintelse. Handlingen utspelar sig år 64, mitt under den tid som i vetenskaplig litteratur brukar gå under beteckningen den romerska förintelsen eller mer alldagligt Neros skräckvälde.

Hos Stewe Claeson väcks och vidrörs stora och aktuella frågor, men det mesta stannar vid antydningar snarare än övertydligheter.

5. SAKPROSA

Det finns något i äkta mening borgerligt i den myckna lärdomen som innehåller ett löfte bortom det stelt programartade. Detta försöker Opulens recensent hitta i Södertörn Academic Studies nyutkomna antologi: Moderna pedagogiska utopier. För det besvärliga är att eliten så länge kunnat syssla med pedanteri och disciplin i förhållande till kunskap. Därifrån har det moderna samhället sett sig tvingade att skapa nya förutsättningar inom pedagogik och skolor.

“Så jag ser boken som ett viktigt inlägg för att förstå hur samhälle, kunskap, verklighet och skola hänger ihop. Än en gång är det ungdomarnas bok, i början på deras bildnings gång. Viktig, ja mer än angelägen. På blodigt allvar mellan pärmarna, även om den dryper mer av lärdom än av seg aversion mot sakernas tillstånd”, skriver Lis Lovén.

The post Kulturtips: Från elektronisk musikal till pedagogiska utopier first appeared on Opulens.

I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet. 

1. SAKPROSA

Autisterna: Om kvinnor på spektrat av Clara Törnvall
Recension av Mathias Jansson
Natur & Kultur

Clara Törnvall som är kulturjournalist och radioproducent fick efter en utredning vid 40-års ålder själv diagnosen autism och började fundera kring denna manliga stereotyp av autisten. I boken Autisterna: Om kvinnorna på spektrat gör Törnvall upp med de många fördomar och svårigheter som kvinnor på det autistiska spektrat har upplevt i historien, i samtiden och i vardagen. Det är en bra mix av författarens personliga erfarenheter, intervjuer med andra autister, forskare och specialister på området och exempel på kulturhistoriska personer som troligen haft autism som Emily Dickinson, Lewis Carroll och Simone Weil.

Boken riktar sig både till människor som kan känna igen sig och identifiera sig med Clara Törnvalls vardag, men även till oss neurotypiska, det vill säga vi som inte har några autistiska drag, så att vi kan få en bättre förståelse för autism och en mer uppdaterad och mångfacetterad bild av autism än vad vi matas med från populärkulturen.

En allmänbildande bok som ger både historiska, kulturella och samtida inblickar i synen på autism.

2. KONST

Couturissime med Thierry Mugler
Recension av Anne Edelstam
Musée des Arts Décoratifs, Paris (t. o. m. 24 april 2022)

Det sprakar om Paris efter nästan två års pandemi med alla avstängningar det har inneburit. Kulturlivet börjar äntligen få luft under vingarna. Denna utställning ger känslan av att komma till en annan planet efter en lång Törnrosasömn. För Couturissime liknar ingen vanlig haute couture-utställning. Kreationerna, fantasin, valet av material påminner mer om Star Wars än om Paris fina salonger.

Thierry Mugler är heller inte bara modeskapare utan scenograf, fotograf och filmare. Denna utställning är således inte enbart en retrospektiv utan en inblick i en del av Muglers liv och skaparglädje. Trots att hans första kollektion från 1973, var mitt under hippie- och bohem-tiden med mjuka mahjongkläder så finns det inte spår av det i hans kreationer.

Tycka vad man vill om Thierry Muglers kreationer, men ingen besökare går nog oberörd därifrån.

3. SCENKONST

Måsen av John Donnally efter Anton Tjechov
Recension av Lena S Karlsson
Dramaten, Stockholm

I Måsen finns många av klassikernas motiv, ett slags råttan på repet dramaturgi, där snart sagt alla är inblandade.  Här är alla förälskade i fel personer, Marsja krökar för att Konstantin inte vill veta av hennes kärlek och så vidare, så vidare och vidare i denna kärlekskarusell. Irina inser att hennes liv som firad skönhet snart är förbi och att hon själv befinner sig på den aviga sidan av blomstermånaden. Allt kryddat av existentiell ångest inför det obevekliga åldrandet och förestående död. Hennes grepp om den betydligt yngre Trigorin hårdnar.

Tekniskt och sceniskt är Måsen en konstnärlig fullträff och Lyndsey Turner samt hela ensemblen är värd en eloge, Dramaten när den är som bäst.

4. TV-SERIE

Succession (säsong 3) av Jesse Armstrong
Krönika/recension av Charlotte Wiberg
HBO Nordic

Mannen med ryggen mot sina barn är ett återkommande visuellt grepp i Succession, HBO-serien som nu är inne på sin tredje säsong. Patriarken och amerikanske mediemogulen och oligarken Logan Roy visas ofta med ryggen vänd mot kameran, eller vänd bort från sin omgivning och i synnerhet från sina barn. De är fyra stycken, och handlingen har sedan seriens första avsnitt kretsat kring frågan om vem som ska ta över firman efter den åldrande mannen vars ovilja att släppa taget är lika stark som hälsan är vacklande.

Dramat med dess ständigt pågående maktintriger är fortfarande fascinerande. Det har gjorts jämförelser med Shakespeare, men språket är till skillnad från hos Shakespeare fullständigt i avsaknad av poetiska kvaliteter; påfallande rått och fult, grov- och korthugget – själlöst, återigen, men på ett sätt som inte saknar intresse, och ibland blir humoristiskt.

Som familjedrama finns det förstås också något allmängiltigt i Succession, även om kampen och hackordningen här förknippas med tillgång till enorma privilegier som är utanför räckhåll för de allra flesta av oss.

5. AUTOFIKTION

Starka band av Vivian Gornick
Recension av Elisabeth Brännström
Natur & Kultur

När Starka band, den amerikanska journalisten, kritikern och feministen Vivian Gornicks memoarer från 1987, tar sin början är Vivian ute på långpromenader runt Manhattan med sin mamma Bess. Båda börjar bli lite till åren, Bess närmar sig åttio, Vivian är snart femtio och deras relation, som har varit långt ifrån bra, knakar ordentligt i fogarna trots bådas nervösa vilja att hålla kontakten uppe. Promenaderna är långt ifrån problemfria.

Starka band utnämndes 1987 av New York Times till den bästa i sin genre på femtio år. Det omdömet kanske inte håller idag, men boken är otvivelaktigt en klassiker som står sig bra och lyckas med att utforska de nötta men ändå starka banden mellan en mor och en dotter som famlar efter någon slags förståelse för varandra i vetskapen om att en av dem snart kommer att dö.

Starka band utmärker sig också för den ruffiga New York-humor som Bess och Vivian, som tur är, delar och som ger dem lite lättnad och bidrar till att stärka banden dem emellan. Klarsynt och bra och ofta riktigt roligt.     

The post Kulturtips: Från kvinnor på spektrat till starka band first appeared on Opulens.

AKADEMISKT. Sveriges första professur i gestaltande sakprosa införs nästa år. Professuren blir verklighet tack vare ett samarbete mellan Linnéuniversitet, stiftelsen Natur & Kultur, Läromedelsförfattarna och Sveriges Författarförbund.

Till skillnad från andra nordiska länder har det fram till nu inte funnits någon forskning med inriktning mot sakprosa – till exempel reportage, historia, biografier, debattböcker, populärvetenskap, reseskildringar och läromedel – i Sverige.

“Språket som bär kunskapen framåt behöver omsorg för att fungera med den kommunikativa kraft som är nödvändig, för att bli meningsskapande och leda till ett gott människoblivande, kunskapsbaserad handling och en gemensam bas för samhällsbygget. Det är på tiden att den får den forskningsinriktade uppmärksamhet som bildar bas för utveckling av kunnande kring sakprosans villkor och möjligheter”, säger Linnéuniversitetets rektor Peter Aronsson i ett pressmeddelande.

Professuren utlyses i höst, förläggs till fakulteten för konst och humaniora vid Linnéuniversitetet och får namnet Natur och Kulturs professur i sakprosa.

TT Nyhetsbyrån

The post Ny professur i gestaltande sakprosa first appeared on Opulens.